Världsekonomin växer med fyra procent per år. Finland har efter en lång recession blivit delaktig av tillväxten. Finlands huvudsakliga exportsektorer har kommit igång då den internationella efterfrågan har förbättrats. Tillväxtcentrumen byggs ut i stor skala: stora investeringsobjekt tjänar som lokomotiv för utvecklingen, och det satsas på bostadsproduktion. 

Vi undertecknade anser att regeringen genom sina åtgärder inte har lyckats maximera nyttan med tillväxten för Finlands sysselsättning, arbetsliv och jämställdhet. 

Genom sina egna politiska linjeval har regeringen försvagat tilltron till framtiden – senast genom besluten vid ramförhandlingarna om ungas arbetsvillkor och om att möjliggöra individuella uppsägningar utan vägande skäl. Bägge åtgärder leder till att unga vuxna skjuter bildandet av familj på framtiden och att nativiteten sjunker ytterligare. 

Ett centralt problem i redogörelsen för de offentliga finanserna 2019—2022 är att den förbigår effekterna för budgetplanen av propositionerna om vård, landskap och valfrihet som just nu behandlas i riksdagen. Och även reformen av tillväxttjänsterna, som har lämnats i bakgrunden i helheten. Propositionernas konsekvenser för exempelvis jämställdhet och sysselsättning förblir höljda i dunkel. Inte heller de sakkunniga som utskottet har hört har förmått verifiera de utlovade positiva effekterna av det stora lagpaketet för likabehandling i fråga om tjänster, regional jämlikhet, besparingar i offentliga finanser eller positiva sysselsättningseffekter. Vård- och landskapsreformen har i planerna beskrivits utan någon som helst hänsyn till risker och utmaningar för kommunernas ekonomi och hela den offentliga ekonomin. 

Utbildning

Under konjunkturuppgången vore det klokt att investera i framtiden med hjälp av en aktiv arbetskraftspolitik, utbildning och forsknings- och vetenskapspolitik. Sipiläs regering har ändå skurit i allt detta. Utbildning är exempelvis det bästa sättet att reagera på snabba och föränderliga utbildningsbehov. Följderna av dessa beslut syns nu rentav som arbetskraftsbrist under uppgången. 

Det har också visat sig vara ett misstag att regeringen Sipilä betydligt har minskat på finansieringen av yrkesinriktad arbetskraftspolitisk utbildning. Mängden arbetskraftspolitisk utbildning har rasat från över 20 000 utbildningsavsnitt 2015 till under 5 000 i dag. 

Service

Följden av regeringens aktiveringsmodell är att utbildning och karriärfrämjande utbildning skulle behövas precis nu. Regeringen bedömde i sin proposition att aktiveringsmodellen kan öka utgifterna för utkomststöd med 10 miljoner euro och utgifterna för bostadsbidrag med 4 miljoner euro. Men den har ännu inte förmått redovisa för var dessa siffror kommer från. Riksdagens informationstjänst kan inte verifiera deras riktighet eller kalkyleringssätt, och finansministeriet har inte publicerat uppgifterna. Åtgärderna har ur sysselsättningssynpunkt varit oönskade eftersom man vet att det är svårast att bli sysselsatt för den som får den sista utvägen för försörjning — utkomststöd, eftersom människor ofrivilligt drivs till en försörjningsfälla. 

Regeringen är också i färd med att rasera arbetskrafts- och företagsservicen, som är viktig för att sysselsätta långtidsarbetslösa. En välfungerande arbetskrafts- och företagsservice som drivs i samarbete med kommunerna kan ge längre karriärer och skapa en grund för att upprätthålla arbetsförmågan, vilket under uppgången behövs inom branscher som lider av brist på arbetskraft. Dessutom har regeringen genom sina beslut försvagat organisationernas sysselsättningsmöjligheter genom att minska finansieringen för lönesubvention. 

Långsiktigheten bortglömd

Regeringen har glömt bort kravet på långsiktighet och konsekvens i arbetskraftspolitiken. När arbetslösheten var som värst skar den ner arbetskrafts- och näringstjänsterna och slopade ungdomsgarantin samt kompetensprogrammet för unga vuxna i praktiken. 

Regeringen har raserat många verktyg för en långsiktig arbetskraftspolitik och handlingsmodeller som under recessionen konstaterats fungera väl. 

Stigande sysselsättningssiffror ska efter en lång lågkonjunktur bemötas med glädje. Men det finns många slag av information bakom sysselsättningstalet. Mars månads arbetskraftsundersökning visade att trots den förbättrade sysselsättningen hade antalet utförda arbetstimmar under början av året ändå inte ökat — utan förvånansvärt nog minskat. 

Iakttagelsen kan vittna om splittringen i arbetslivet. Visstidsjobben och deltidsanställningarna blir fler — särskilt bland de som mot sin vilja har deltidsjobb. 

Kommunförsök för sysselsättning

För omställningar i arbetslivet och för att effektivt förlänga karriärerna och för att utveckla kedjorna i servicen för sysselsättning åt ett mer kundinriktat håll har det genomförts försök mellan staten, kommunerna och aktörerna inom tredje sektorn. Den senaste korta försöksperioden upphör i slutet av innevarande år. Ändå är behandlingen av lagen om tillväxttjänster, som är kopplad till vård- och landskapsreformerna, ännu inte slutförd. Risken är återigen att slutresultatet blir rörigt och inte beaktar de stora kommuncentrumens möjligheter att ta större ansvar för praktiska arbetskraftspolitiska åtgärder inom sina områden och för den kommunövergripande samarbetsbasen. 

Den beställar-utförarmodell som regeringen med våld driver på i arbetskraftspolitiken har inte heller internationellt visat sig vara effektiv ur de arbetslösas synvinkel, och i de övriga nordiska länderna är man i färd med att överge modellen. Vi undertecknade anser att kommunförsöken bör fortgå och man bör särskilt satsa på att utveckla den kompletterande arbetsmarknaden, som regeringen i sitt utvecklingsarbete i sin helhet har försummat. 

Jämställdhet

I regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering sägs kort att Finland är "jämlikt". Senast OECD:s undersökningsresultat av den 14 maj 2018 visar att Finland är det enda nordiska landet där jämställdheten i löner ligger sämre till än inom OECD:s genomsnitt. Kvinnors löner är 18,7 procent lägre än männens. 

Regeringen förmådde inte under sin period reformera familjeledigheterna. Därför är det oroväckande att OECD:s forskare har konstaterat att löneskillnaden växer för kvinnor i åldern 24—35, som är den bästa åldern för att bilda familj. I Finland är mammorna oftare hemma och deltagandet i dagvård bland barn under två år är lägst bland de nordiska jämförelsestaterna. 

Genom sina propositioner om vården, landskapen och valfriheten är regeringen i färd med att driva över 200 000 anställda, av vilka över 90 procent är kvinnor, till löneharmonisering. I fråga om utvecklingen av statens ekonomi vore det ansvarsfullt att delge en priskalkyl också för detta jämte jämställdhetseffekter och med beaktande av de senaste arbetsdomstolsutslagens karaktär av prejudikat. 

Riksdagen behandlade för några veckor sedan i plenum statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna 2019—2022. Tills dess hade regeringen vid sina egna ramförhandlingar avtalat om att i sin plan för de offentliga finanserna framställa bland annat en ändring av arbetsavtalslagen vars huvudsakliga syfte är att göra det lättare för företag med 20 eller färre anställda att säga upp arbetstagare. I sammanhanget aktualiserades från regeringshåll också en försämring av arbetsvillkoren för personer under 30 år. Regeringen motiverar framställningen med att tröskeln för att sysselsätta blir lägre. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp delar inte regeringens syn på saken. Sannfinländarna stöder åtgärder som gynnar företagens möjligheter att sysselsätta folk, men också dessa åtgärder bör vara noggrant övervägda. Sannfinländarnas riksdagsgrupp kräver att åtgärderna ska bedömas utifrån i vilken utsträckning de ökar sysselsättningen och till vilka delar de bara försvagar arbetsvillkoren för de som redan har jobb. Sannfinländarnas utskottsgrupp vill därför inskärpa att arbetsvillkoren för de som redan jobbar inte med vett och vilja får försvagas. 

Å andra sidan är det sant att det viktigaste nu är att skapa nya jobb. Då får staten mer skatteinkomster, så det finns skäl att införa incitament för tillväxtföretag som sysselsätter arbetskraft. Därför har Sannfinländarnas riksdagsgrupp i sina egna förslag framställt ett skatteincitament snarlikt Estlands skattemodell, med hjälp av vilket tillväxtföretag kan få driftskapital av företagets resultat. Enligt vår modell ska små och medelstora företag som två år i följd anställer minst två nya heldagsanställda och vars ökning av antalet anställda årligen är minst 10 procent befrias från samfundsskatt så länge företaget inte delar ut vinsten till ägarna. Vidare vill vi kasta en livboj till ensamföretagare: vår modell med arbetskonto befriar ensamföretagarna från bokföring, förenklar företagandet och ökar aktiviteten. Vi föreslår således till småföretagarnas förfogande en förenklad modell för företagsverksamhet där utövare av småskalig företagsverksamhet befrias från överdriven byråkrati. Förutsättningen för att bli delaktig av detta är att företagaren inte är styrelsemedlem i andra företag, inte har flera företag och årsinkomsterna för företagsverksamheten är högst 40 000 euro. Vi tror och litar på att dessa exempel tillför vårt land mer aktivitet och arbete än regeringens förslag som raserar arbetstagarnas ställning. 

Slutligen vill Sannfinländarnas utskottsgrupp ytterligare återgå till ställningen för arbetslösa personer under 30 år som har varit arbetslösa över tre månader. Nu föreslår regeringen således att sådana personer ska kunna anställas för viss tid utan motiverad orsak. Trots att lagändringen ska vara tillfällig, försvagar den uppsägningsskyddet rent allmänt. Genom ett sådant förslag vill regeringen försvaga rättigheterna för alla personer under 30 år i anställningsförhållanden. Denna utveckling strider mot Sannfinländarnas riksdagsgrupps värderingar eftersom Sannfinländarnas riksdagsgrupp uttryckligen har försvarat bestående anställningar. Denna reform kan leda till missbruk av arbetskraft också på grund av att arbetstagare byts ut i för hög grad. Saken gäller också likabehandling av arbetstagare och är på så sätt problematisk eftersom den kan leda till att alla anställda under 30 år anställs för viss tid. I propositionen ingår också problem relaterade till kedjor av visstidsanställningar som ger möjligheter att trampa på arbetsvillkor också när det saknas faktiska grunder för visstidsanställningar.