Genom propositionen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv vad gäller vissa stora företags och koncerners tillhandahållande av icke-finansiell information och upplysningar om mångfaldspolicy. Bestämmelser om icke-finansiell rapportering fogas till bokföringslagen. 

Lagförslaget är bristfälligt i fråga om icke-finansiell rapportering. Enligt projektet för minskad administrativ börda i regeringsprogrammet ska företagens administrativa börda inte ökas i onödan. I enlighet med detta har det inte ansetts behövligt att utsträcka tillämpningsområdet för den föreslagna regleringen längre än vad som krävs i direktivet. Det leder till att gränsen för tillämpning av rapporteringsskyldigheten är alltför strikt och skyldigheten därmed delvis är för snäv.  

Tillämpningsområde

I propositionen föreslås det att rapporteringsskyldigheten bara ska gälla stora bolag av allmänt intresse (börsnoterade bolag, kreditinstitut, försäkringsbolag) i vilka antalet anställda överstiger 500 personer. Det betyder i Finland bara ungefär etthundra företag. Direktivet hindrar emellertid inte medlemsstaterna från att kräva offentliggörande av icke-finansiell information också av andra företag än vad som föreskrivs i direktivet.  

Den begränsning av rapporteringsskyldigheten som regeringen föreslår är godtycklig och kommer bara att gälla en mycket snäv krets av företag. Med tanke på ett företags människorätts- och miljörisker och konsekvenser saknar det betydelse om företaget har listats på börsen eller inte. Till exempel inom dagligvaruhandeln är Kesko ett börsnoterat bolag men inte S-gruppen. Bolagen bedriver verksamhet inom samma bransch och i samma länder, och riskerna och konsekvenserna i fråga om deras verksamhet är identiska. På den grunden är det godtyckligt att Kesko ska omfattas av skyldigheten att utarbeta en icke-finansiell rapport medan S-gruppen inte gör det. Detta kan också anses innebära att identiska konkurrerande bolag försätts i en ojämlik ställning. 

Tillämpningsområdet bör utvidgas till att omfatta alla olistade och listade bolag i Finland som definieras som stora bolag i bokföringslagen. Definitionen i bokföringslagen grundar sig på bokslutsdirektivet (2013/34/EU) där ett av de tre gränsvärdena för definitionen av stort företag är över 250 anställda. De företag som avses i 1 kap. 4 c § i bokföringslagen är i finländskt mått stora företag vars verksamhet kan vara förenad med betydande gränsöverskridande människorätts- och andra risker och konsekvenser i synnerhet i utvecklingsländer.  

Skyldigheten att utarbeta en icke-finansiell rapport är flexibel på så sätt att ett företag på behörigt sätt bedömer de potentiella människorätts- och övriga konsekvenserna och det utifrån detta bestäms hur omfattande och detaljerad rapporteringen ska vara. Skyldigheten kan således inte anses vara oskäligt betungande för stora företag med över 250 anställda. De rapporteringsskyldigheter som följer av direktivet ökar alltså inte i onödan den administrativa bördan för de företag som på behörigt sätt har bedömt att deras verksamhet inte har betydande konsekvenser i fråga om de mänskliga rättigheterna och motiverat detta i sin rapport.  

Underleverantörer och varuleverantörer

De stora bolagen i Finland bör dessutom åläggas att göra en riskbedömning för att identifiera de varuleverantörer och underleverantörer och som är väsentliga med tanke på konsekvenserna av företagsverksamheten. Redan nu uppger en del av de stora finländska företagen frivilligt sina viktigaste underleverantörer och varuleverantörer. När det gäller företag som deltar i en global upphandlingskedja kan det behövas uppgifter om underleverantörer och andra centrala aktörer i värdekedjan för att identifiera eventuella negativa människorättskonsekvenser och för att fördela och bedöma ansvaret mellan aktörerna i kedjan. Då kan myndigheterna till exempel också mer effektivt spåra produktionsställen i de fall när man har upptäckt produktsäkerhetsrisker. Också konsumenterna får information om under vilka förhållanden en vara har tillverkats vilket bidrar till mer ansvarsfulla val i framtiden. Propositionen bör följaktligen kompletteras med en skyldighet att rapportera de med tanke på konsekvenserna av företagsverksamheten viktigaste varuleverantörerna och underleverantörerna. 

När information inte behöver ges

Enligt propositionen behöver information i undantagsfall inte ges, om den bokföringsskyldige har grundad anledningen att anta att offentliggörande av informationen allvarligt skulle skada den bokföringsskyldiges kommersiella status. En förutsättning är ändå att uteblivet offentliggörande av informationen inte utgör ett hinder för en rättvisande uppfattning av utvecklingen och resultatet av den bokföringsskyldiges verksamhet samt av konsekvenserna av den ekonomiska ställningen.  

Lagen får inte ge företagen fria händer att inte lämna information som är komprometterande för dem utan krav på motivering. Att ett företags kommersiella status äventyras är inte en tillräcklig grund för att begränsa till exempel företagens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna och de förfaranden för att garantera tillräcklig aktsamhet inklusive rapporteringsskyldigheter som ingår i detta. Företagen bör åläggas att komma med en klar och motiverad anledning till varför informationen inte lämnas.