Motivering
1. Inledning
Regional utveckling handlar om samarbete: ju bättre
samarbete mellan olika aktörer, desto effektivare åtgärder.
Statsrådets redogörelse behandlar två omfattande
teman — Europeiska unionens regional- och strukturpolitik
samt den nationella regionalpolitiken sedd som en helhet.
Redogörelsen är uppdelad i fem delar. Den första
behandlar i enlighet med riksdagens uttalande (FvUB 9/1999
rd) målen med lagen om den nationella förvaltningen
av programmen för strukturfonderna (1353/1999),
nedan kallad "strukturfondslagen", och hur lagen fungerat. Dessutom
behandlas verkningarna av EU:s regionalpolitik i vårt land.
I del två granskas det reviderade nationella planerings-
och beslutssystemet för regionutveckling utifrån
erfarenheterna under det första året. Systemet
bygger på regionutvecklingslagen (602/2002), som
trädde i kraft vid ingången av 2003.
Del tre behandlar strategierna inom den nationella regionalpolitiken.
Dit hör bl.a. statsrådets beslut om de rikstäckande
målen för regionutvecklingen enligt regionutvecklingslagen. Även genomförandet
av de rikstäckande målen beskrivs, liksom de fortsatta
utredningarna av det nationella utvecklingsarbetet i enlighet med
regeringsprogrammet.
I del fyra granskas utsikterna för EU:s regionalpolitik
och i del fem de regionala utvecklingsperspektiven i Finland.
Detta betänkande följer redogörelsens
struktur. I fråga om utsikterna för EU:s regionalpolitik
bedöms också det konstitutionella fördragets och
den nordliga dimensionens inverkan med tanke på regional-
och strukturpolitiken.
2. Den nationella förvaltningen av strukturfondsprogrammen
och verkningarna av programplaneringen
Allmänna synpunkter
Regeringen redogör för förvaltningen
av EU:s strukturfondsprogram under den första programperioden
(1995—1999), de program som förvaltas under den
pågående programperioden och deras innehåll
samt strukturfondslagens mål, innehåll och funktion.
Utskottet noterar på grundval av inhämtad
utredning att de centrala målen med strukturfondslagen
uppnåtts. Arbetsfördelningen mellan myndigheterna
har blivit klarare och dessutom har myndigheternas samarbete också i
praktiken blivit smidigare både inom centralförvaltningen och
i regionerna, vilket utskottet finner viktigt. Genom landskapens
samarbetsgrupper har det blivit möjligt att basera genomförandet
av de regionala strukturfondsprogrammen på ett brett samarbete
mellan landskapsförbund, kommuner, statliga myndigheter
och arbetsmarknadens parter.
Med hänvisning till sakkunnigutfrågningen anser
utskottet att redogörelsen tar upp de största
problemen och nödvändiga utvecklingsåtgärderna
när det gäller förvaltningen av strukturfonderna.
Utskottet delar regeringens syn att det är motiverat
att börja korrigera de observerade missförhållandena
i det nuvarande systemet på författningsnivå i
huvudsak med tanke på den programperiod som börjar
2007. Under den pågående programperioden bör
den nationella förvaltningsmodellens funktion förbättras
genom smidigare samarbete när det gäller att genomföra programmen,
tydligare och enhetligare anvisningar och effektivare inspektioner.
Förvaltningsmyndigheterna och de utbetalande myndigheterna
Regleringen avseende förvaltningsmyndigheterna och
de utbetalande myndigheterna har bringat klarhet i de olika myndigheternas
uppgifter och behörighet. Vissa brister har emellertid
uppdagats när det gäller uppgiftsfördelningen.
Med hänvisning till redogörelsen anser utskottet
att förvaltningsmyndigheternas uppgifter bör klargöras
i målprogrammen. Dessa lagstiftningsåtgärder
gäller bl.a. förvaltningsmyndigheternas rätt
att utfärda bindande anvisningar till andra myndigheter
och utföra inspektioner och att få information.
Dessutom krävs det mer samarbete mellan förvaltningsmyndigheterna
och de utbetalande myndigheterna.
I programplaneringen avseende Interreg måste man överväga
att minska antalet nationella aktörer, men utan att riskera
måluppnåendet. Dessutom måste man om
möjligt fördela anslagen på färre
förvaltningsområden i syfte att snabbare genomföra
projekten.
Landskapens samarbetsgrupper
Varje landskap har en samarbetsgrupp som ska samordna genomförandet
av strukturfondsprogrammen med de åtgärder som
inverkar på den regionala utvecklingen. Som parter ingår
landskapsförbundet och dess medlemskommuner, de statliga
myndigheter och övriga organisationer inom statsförvaltningen
som finansierar programmen och de för den regionala utvecklingen viktigaste
arbetsmarknads- och näringsorganisationerna.
Eftersom regionutvecklingen bygger på samarbete mellan
olika parter är det enligt utskottet bra att landskapens
samarbetsgrupper fått en märkbart starkare ställning än
under föregående programperiod. Dessutom har de
fått en mer strategisk roll. Enligt strukturfondslagen
kan arbetsgrupperna behandla projekt som är betydelsefulla
för den regionala utvecklingen och projekt över
landskapsgränserna. I vissa landskap fortsätter
grupperna dock att behandla alla projekt.
Avsikten är att samarbetsgrupperna genom sina urvalskriterier
ska förbättra kvaliteten på de projekt
som finansieras och stärka åtgärdernas inverkan.
Därför betonar utskottet att de statliga regionalmyndigheterna
måste beakta samarbetsgruppernas strategiska riktlinjer
när de fattar beslut om projekt.
Beredningen, föredragningen och verkställigheten
av samarbetsgruppernas ärenden sköts av deras
sekretariat. Av redogörelsen framgår att sekretariaten
i vissa landskap behandlar samtliga projektansökningar.
Detta har konstaterats vara till nytta för samordningen
av projektverksamheten och sammanjämkningen av åtgärderna
inom ett program samt i synnerhet när det gäller
att undvika överlappande finansiering.
Utskottet anser att man bör dels vidareutveckla samarbetsgruppernas
arbete genom att i synnerhet effektivisera sammanjämkningen
av åtgärderna för regionutveckling, dels
stärka partnerskapet genom att koppla den privata sektorn och
tredje sektorn allt närmare till regionutvecklingsarbetet
i landskapen.
Redogörelsen presenterar den kritik som framförts
mot samarbetsgruppernas lagstadgade sektioner, närmare
bestämt deras uppgifter och verksamhet. Dessutom har sektionernas
ställning förändrats på grund
av att landskapens samarbetsgrupper behandlar åtgärder
inom olika förvaltningsområden om de anknyter
till landskapsprogrammet. Utskottet delar regeringens slutsats att
sektionernas ställning och uppgifter bör omvärderas
och nödvändiga åtgärder vidtas
för att se över regleringen.
Förfarandet med landskapets samarbetsdokument och
tilldelningen av strukturfondsmedel
Förvaltningsutskottet konstaterade i sitt betänkande
om strukturfondslagen (FvUB 9/1999 rd) att landskapets
samarbetsdokument är det instrument som styr myndigheternas
verksamhet och genomförandet av programmet. Samtidigt poängterade
utskottet att samarbetsdokumentet faktiskt har bindande kraft i
programarbetet, också när det gäller
planeringen av medelsanvändningen och anvisningen av medel.
Förfarandet med landskapets samarbetsdokument har medgett
en allt effektivare planering av medelsanvändningen och
allokering av programmedlen till olika förvaltningsområden
och vidare till landskapen. Tack vare samarbetsdokumenten vet landskapen
i god tid och exakt hur mycket medel de kommer att tilldelas årligen. Detta är
nödvändigt för planeringen av åtgärder och
projekt.
Samarbetsdokumenten ligger till grund för frigörandet
och fördelningen av programmedel inom centralförvaltningen.
Dokumenten anger de olika förvaltningsområdenas
andelar av strukturfondsmedlen och av den statliga finansieringen.
Dessutom kan man med hjälp av samarbetsdokumenten se till
att finansieringsramarna för programmen håller.
De ministerier som är utbetalande myndigheter och de ministerier
som använder strukturfondsmedel fördelar medlen till
de regionala myndigheterna i enlighet med dokumenten.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att förfarandet
med samarbetsdokument har fungerat väl både ur
centralförvaltningens och regionernas synvinkel. Genom
förfarandet har planeringen av medelsanvändningen
kopplats till statsbudgeten, och dessutom är det ett instrument
för allokering av programmedel till olika förvaltningsområden
och landskap.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på ett problem
som gäller justeringen av samarbetsdokumentet, nämligen
att det är svårt att omfördela finansieringsandelarna
mellan olika förvaltningsområden, även
när det är nödvändigt.
Om innehållet i programplaneringen
Utvärderingar av programplaneringen visar att strategierna
genomförts både i målprogrammen och i
programmen för gemenskapsinitiativ. Det kan emellertid
hända att utvecklingsåtgärderna inte
alltid träffar rätt, eftersom strategierna är omfattande
och antalet mål stort. Prioriteringar och teman väger ändå tyngre
i utvecklingsåtgärderna än under föregående
programperiod.
Strukturen hos målprogrammen fastställs i stor
utsträckning i EG-förordningen om allmänna
bestämmelser för strukturfonderna. De halvtidsutvärderingar
som gjorts pekar alla på att strukturen är splittrad
och komplicerad. Det finns många åtgärdshelheter
och aktörer, och därmed försvåras
en effektiv styrning och granskningen av åtgärdernas
resultat och effekter. Det bör dock noteras att programgenomförandet
kan bli lidande om antalet aktörer minskas märkbart.
Färre förvaltningsområden skulle också minska
antalet tillgängliga finansieringsinstrument, varvid resultatet
kan bli sämre.
Mål 2-programområdet är omfattande
och oenhetligt, och detta har enligt utvärderingarna visat
sig vara problematiskt med tanke på det övergripande
programgenomförandet och samordningen av åtgärderna.
Vissa landskap inom programområdet ligger långt
ifrån varandra och dessutom förekommer det stor
variation när det gäller utvecklingsförutsättningar.
Splittringen ökar också till följd av
att vissa kommuner inte omfattas av programmet och att vissa regioner får
stöd under en övergångstid. I fråga
om dessa fattas projektbesluten separat från det egentliga mål
2-programmet.
Utskottet anser att programmen i framtiden måste vara
strukturellt och administrativt enklare för att uppnå bättre
målinriktning, effektivitet och resultat. Dessutom delar
utskottet regeringens syn att programregionerna bör utgöra
mer funktionella helheter inom vilka medlen koncentreras till temabaserade
helheter. Programmen genomförs effektivare om medlen allokeras
utifrån uppnådda resultat. Dessutom måste
inslaget av partnerskap stärkas i programplaneringen.
Projektfinansiering
Finansieringen av EU:s strukturfondsprogram består
av en EU-andel, nationell offentlig finansiering och privat finansiering.
Utskottet påpekar att kommunernas roll i regionutvecklingsarbetet
inte framgår tillräckligt tydligt i redogörelsen.
Kommunerna står ju trots allt även för
en betydande del av den direkta offentliga finansieringen av regionalpolitiska åtgärder
och inte bara genom landskapsförbunden.
Flera fonder bidrar till finansieringen av de regionala strukturfondsprogrammen,
och därför deltar statliga myndigheter inom flera
förvaltningsområden i finansieringen. Erfarenheterna visar
att detta försvårar programförvaltningen och
tillsynen. Också medelsförvaltningen är
för komplicerad, och dessutom har inte heller myndigheternas
arbetsfördelning klargjorts i tillräcklig utsträckning
för att undvika överlappning. Flera myndigheter
får enligt speciallagstiftning bevilja stöd för
samma typ av projekt. Dessutom har utbetalningarna ibland försenats på grund
av skillnader i praxis.
Utskottet vill ytterligare peka på myndigheternas olika
praxis när det gäller att låta projekten
konkurrera med varandra när stöd beviljas. Vissa
myndigheter slår fast en ansökningstid och kan
då jämföra projekten sinsemellan. Andra myndigheter
tar å sin sida emot ansökningar fortlöpande,
och då väljer myndigheterna ut projekt enligt
en kvalitetsbedömning utan vetskap om vilka ansökningar
som kommer in senare. Enligt utskottets uppfattning är
ansökningsomgångar med fastslagen ansökningstid
det bästa sättet att i princip garantera jämlik
behandling av de sökande.
Strukturfondslagens tillämpningsområde omfattar
inte beviljandet av stöd, vilket innebär att det är
reglerna och anvisningarna inom respektive förvaltningsområde
som är avgörande när det gäller
att åstadkomma förenklingar i detta avseende.
Om förfarandena inte är enhetliga påverkas
också programförvaltningen och resultatet.
Enligt halvtidsutvärderingarna har de sökande ändå varit
nöjda med urvals- och beslutsförfarandena och
med verkställigheten, även om finansieringsförfarandena
anses komplicerade.
Programreserv och projekt över landskapsgränserna
De ministerier som använder medel från strukturfonderna
får lämna en del av medlen från strukturfonderna
och den motsvarande statliga medfinansieringen i programreserven.
Landskapets samarbetsdokument kan innehålla en uppskattning
av behovet av en programreserv per förvaltningsområde.
Reserven kan användas bl.a. för sådan
flexibilitet i medelsanvändningen som behövs för
att genomföra programmet och för landsomfattande
och andra omfattande projekt.
Det framgår av redogörelsen att programreserven
inte i någon nämnvärd omfattning har
utnyttjats i landskapens samarbetsdokument. Detta kan bero på rädsla
för att medel som lämnas i reserven till sist
kommer att överföras till projekt i något
annat landskap. Utskottet noterar att medelsanvändningen
inte varit flexibel på det sätt som förväntades.
Det är med tanke på programgenomförandet ändå viktigt
med flexibilitet, eftersom det då går att effektivisera
medelsanvändningen och projektverksamheten.
Utskottet anser att det största problemet är
att programreserven måste presenteras separat för varje
förvaltningsområde. Detta leder till att medlen
i reserven spjälks upp i mindre delar, när de
egentligen borde presenteras i större helheter. Utskottet
menar att det är viktigt att för varje finansieringsperiod
följa och rapportera om hur landskapen använt
resurserna inom de olika sektorerna och hur resurserna varit till
nytta för verksamheten inom sektorn.
Programreserven bör utvecklas genom ett tillräckligt
heltäckande förfarande. Detta sker bäst genom
att förvaltningsmyndigheten bestämmer om programreserven.
Det vore också ändamålsenligt att fastställa
storleken på reserven i förhållande till
det berörda programmets totalram. På det sättet
kommer hela reserven att gälla programområdet,
och då kan den allokeras på det mest lämpliga
sättet med tanke på programgenomförandet.
Mer exakta bestämmelser om användningen av programreserven,
förfarandena och beslutsprocessen krävs för
att se till att systemet fungerar.
En orsak till att programreserven används så pass
lite är enligt uppgift att det finns så få projekt
som inbegriper flera landskap. Enligt redogörelsen är
en bidragande orsak att regionerna har brist på personer
med kunskap och kompetens nog för att planera och genomföra
projekt. Det har ansetts alltför arbetsamt att genomföra sådana
projekt, vilka dessutom kräver resurser som myndigheterna
inte kan frigöra. Dessutom kan t.ex. företag inom
samma bransch uppleva varandra som konkurrenter, vilket hindrar
projekt över landskapsgränserna. Även
de långa avstånden i t.ex. norra Finland anses
vara faktorer som fördröjer nätverksbyggande
och projekt över landskapsgränserna. Ett sätt
att åtgärda situationen är att öka
samarbetet mellan landskapen och kommunerna. Landskapsallianser
som också är betydande regionalpolitiska aktörer skulle
kunna vara ett effektivt sätt att främja samarbetet
i programverksamheten.
Övervakning
Ett av de viktigaste målen med strukturfondslagen är
att förbättra övervakningen och utfallet genom
mer regelbunden utvärdering av programmen. Inom strukturfondsprogrammen
genomförs tre utvärderingar: en förhandsbedömning,
en halvtidsutvärdering och en efterföljande utvärdering.
Redogörelsen behandlar de resultat som uppnåtts
i programplaneringen på grundval av utvärderingarna,
i synnerhet de halvtidsutvärderingar som blev klara 2003.
Uppgifterna om övervakningen levereras av dem som genomfört
projekten. Övervakningssystemet är delvis splittrat
och består av de olika förvaltningsområdenas
och landskapens egna system. De ministerier som använder
strukturfondsmedel förser de centraliserade övervakningssystem
som förvaltningsmyndigheterna upprätthåller
med uppgifter om beslut och övervakning som gäller
projekt inom respektive förvaltningsområde. Inrikesministeriet
ansvarar för att övervakningsuppgifterna är
heltäckande, tillförlitliga och aktuella. Ministeriet
har emellertid små möjligheter att påverka
lösningar som gäller de andra förvaltningsområdenas övervakningsregister.
Enligt uppgift förekommer det inexakthet också i
definitionen av övervakningsindikatorernas innehåll
och dessutom är de inte sinsemellan jämförbara.
Halvtidsutvärderingarna pekar också på problemet
med bristen på kvalitetsindikatorer. Dessutom förekommer
det problem när det gäller att samla in och registrera
indikatoruppgifter. Dels har projektutfallet bedömts för
positivt, dels har de uppställda måltalen felaktigt
registrerats som övervakningsuppgifter, vilket inte rättats
till efter det att projekten avslutats. Det har ofta brustit i kontrollen
av övervakningsuppgifterna på grund av otillräckliga
resurser. Trots bristerna kan övervakningsuppgifterna synnerligen
väl anses beskriva hur programmen framskrider och verkar.
Dessutom har insamlingen av dessa uppgifter hela tiden blivit mer
systematisk.
Utskottet anser att övervakningen måste förbättras
så att de uppgifter som lämnas in är
så aktuella som möjligt och tillförlitliga
och att de tillgodoser informationsbehovet för dem som genomför
program genom att skapa ett enhetligt fondspecifikt övervakningssystem.
Detta förutsätter både samarbete mellan
förvaltningsområden och närmare bestämmelser
i lag om övervakningssystemen, deras funktion och de tillhörande
förfarandena.
Verkningarna av EU:s regional- och strukturpolitik
Den finansiella insatsen i strukturfondsprogrammen uppgår
under perioden 2000—2006 till nästan 8,5 miljarder
euro, av vilka EU:s andel är ca 2,2 miljarder euro och
den nationella offentliga finansieringen ca 2,7 miljarder euro.
Den privata finansieringen uppgår till 3,5 miljarder euro.
I 2004 års budget finns det sammanlagt 1 575 miljoner
euro under de moment som anges utgöra finansiering enligt
regionutvecklingslagen eller som nämner finansiering av
regionutvecklingen. EU-programmens (strukturfonderna och motsvarande
statliga finansiering) andel av denna finansiering är sammanlagt
ca 719 miljoner euro, dvs. 46 %, och därav utgör
strukturfondernas andel 330 miljoner euro (21 %). Besluten
om tilldelningen av finansieringen fattas huvudsakligen i landskapen
och största delen av medlen används till regionala
utvecklingsprojekt.
Under den pågående programperioden har det enligt
uppgift inom mål 1- och mål 2-programmen fram
till utgången av juni 2004 startats 25 600 projekt.
Sammanlagt har 1,74 miljarder euro i strukturfondsmedel och statliga
medel använts. Kommunernas andel i projekten är
322 miljoner euro, och sammanlagt 1,8 miljarder euro har influtit
i privat finansiering. Årligen genomförs i genomsnitt
5 600 projekt. De innefattar sällan några stora
investeringar, utan är huvudsakligen småskaliga
och har anknytning till stödjande av små och medelstora
företag samt samhälls- och miljöprojekt.
Investeringarna i infrastruktur hänför sig främst
till mindre vägar, farleder och bredbandsnät.
Mål 1- och mål 2-programmen har fram till utgången
av 2003 bidragit till 49 000 nya arbetstillfällen och till
att 67 000 jobb bevarats. Dessutom har 7 500 nya företag
startats och 216 500 inlett utbildning.
Utvärderingarna har visat att de valda utvecklingsstrategierna
fungerar och att programgenomförandet kan fortsätta
på grundval av dem.
Halvtidsrapporterna har lyft fram frågan om programfinansieringen
i regel ska inriktas på projekt som betonar innovation
och mervärde eller på projekt som finansieras
med nationella medel. Dessutom har det väckt debatt att
projekt som förebygger och minskar social utslagning finansieras
inom de regionala strukturfondsprogrammen. Generellt har det ändå konstaterats
att det också är viktigt att insatserna görs
utifrån regionala utgångspunkter och utvecklingsbehov och
inte bara på grundval av innovativitet.
Strategigenomförandet mäts med hjälp
av de kvantitativa mål som uppställs i programmen. De
vanligaste är nya arbetstillfällen, bevarade anställningar,
nya företag och olika åtgärder (t.ex.
hur många som deltar i utbildning eller omfattas av ESF-åtgärder).
Kommissionen kräver tillräckligt omfattande kvantitativa
mål och en systematisk uppföljning av dessa mål.
Utvärderingarna har med tiden blivit mer realistiska och
det går nu bättre att jämföra
olika regioners och till och med olika länders utvärderingar.
De regionala programmens mål håller på att uppnås
synnerligen väl med några få undantag. Målen
avseende nya arbetstillfällen ser ut att uppnås
mycket tidigare än planerat, medan målen avseende
bevarade anställningar ligger efter tidtabellen. Dessutom
har det inte heller startats nya företag i enlighet med
de uppställda målen i programmen. Däremot
har betydligt fler än planerat inlett ESF-åtgärder.
I programmen fastställs målen inom gemenskapens
politikområden och andra sektorsövergripande mål
när det gäller jämställdhet,
hållbar utveckling, växelverkan mellan landsbygd
och stad samt informationssamhället. I fråga om
de regionala programmen har de övergripande målen
uppnåtts relativt väl. Granskningen av växelverkan
mellan stad och landsbygd har försvårats av att
de uppställda målen är oklara. Få projekt som ökar
växelverkan har inletts.
En stor del av finansieringen ser ut att allokeras till landskapens
största centralorter. Projektverksamheten koncentreras
i synnerhet till de centralorter som har universitet eller högskolor. Detta
beror på att det som prioriteras i projekturvalet är
spetskompetens och innovationsmiljöer i allmänhet. Å andra
sidan har även de centralorter som inte har några
universitet fått betydande finansiering för projekt
som gäller högre undervisning och spetskompetens.
Ungefär hälften av programfinansieringen har gällt
främjande av företagsverksamhet och förbättring
av företagens verksamhetsbetingelser. Det som ger anledning
till oro är att antalet nystartade företag minskat
under de senaste åren och antalet nedlagda företag ökat
så att det nu överstiger antalet nystartade företag.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att EU:s strukturfonder
har stor betydelse för den regionala utvecklingen i Finland.
Trots att programförfarandet och förvaltningen är
komplicerad har man lyckats få programgenomförandet att
fungera effektivt och utfallet i landskapen är relativt
gott. Programplaneringen utifrån EU:s strukturfonder kompletterar
den nationella regionalpolitiken och ingår därmed
i den regionalpolitik som bedrivs i Finland. Det planerings- och beslutssystem
för regionutveckling som bygger på regionutvecklingslagen
stärker ytterligare den sammantagna programplaneringen
och kopplingen mellan nationell regionalpolitik och EU:s regionalpolitik.
3. Planerings- och beslutssystemet för regionutvecklingen
Systemets bakgrund och funktion
Målet med den nya regionutvecklingslagen är
att stärka den nationella regionalpolitiken bl.a. genom
effektivisering och förbättring av den regionalpolitiska
planeringen och genom förenkling av programplaneringen
t.ex. så att dubbelarbete kan undvikas. Utvecklingen av
landets olika regioner bör ske med beaktande av vilka möjligheter
befolknings-, närings- och regionstrukturen erbjuder i
de olika regionerna och hur dessa strukturer behöver utvecklas.
Vid beredningen av lagen utnyttjades de goda erfarenheterna av förvaltningen
av strukturfondsprogrammen.
Utskottet noterar att det var nödvändigt att
se över lagstiftningen om regionutvecklingen så att regionalpolitiken
bättre kan svara mot de utmaningar som en öppen
ekonomi och differentierad regionutveckling medför. I riksdagen
godkändes regionutvecklingslagen enhälligt, vilket innebär
att det råder bred enighet och samsyn om det regionalpolitiska
planerings- och beslutssystemet och de regionalpolitiska målen.
Målet med regionalpolitiken är att stärka
regionernas konkurrenskraft och att därmed balansera upp
regionutvecklingen och minska skillnaderna i utvecklingsnivå mellan
regionerna i hela landet. Det är viktigt, anser utskottet,
att de traditionella företagsstöden och stärkandet
av företagens konkurrenskraft har kompletterats med förbättring
av företagens verksamhetsmiljö och utvecklingsvillkor.
Detta innebär bl.a. att man från flera håll
samtidigt satsar på företagens lokaler, industri-
och teknologicentrum samt industri- och teknikparker, höjd
kompetens inom regionen, den lokala infrastrukturen och logistiken.
Med regional konkurrenskraft avses framför allt de
egenskaper som gör att regionerna drar till sig ekonomisk
aktivitet och arbetskraft och därmed utvecklas. Faktorer
som särskilt ökar konkurrenskraften är
en stark kompetensbas, bra villkor för företagsamhet
och nätverksbyggande, fungerande innovations-, finansierings-
och stödsystem, en välfungerande arbetsmarknad och
infrastruktur samt en trivsam bo- och livsmiljö.
En balanserad regionutveckling kräver bl.a. att regionstrukturen ändras
under kontrollerade former. Med detta avses att de förändringar
som gäller produktionen, sysselsättningen och
befolkningen samt den tillhörande infrastrukturen sker
inom olika regioner utan några större anpassningsproblem
och att regionstrukturen blir mer flerkärnig.
Regionutvecklingslagen styr parternas samarbete på landskaps-
och riksnivå så att utvecklingsarbetet blir ett
samspel och en kontinuerlig process mellan regional- och statsförvaltningens åtgärder
och andra aktörer. Utskottet betonar att ministeriernas åtgärder
på respektive förvaltningsområde allt
intensivare måste kopplas till regionutvecklingen.
På riksnivå sker den politiska styrningen
av regionutvecklingen genom de rikstäckande mål för
regionutveckling som regeringen uppställer och de strategier
som ministerierna godkänner för förvaltningsområdena.
På regional nivå genomförs den politiska
styrningen å sin sida centraliserat genom att landskapsförbundets
högsta beslutande organ, landskapsfullmäktige,
godkänner landskapsprogrammet.
Tidtabellen för programplaneringen anpassas till regeringens
och landskapsfullmäktiges arbete samt till den årliga
statsbudgeten och verksamhets- och ekonomiplanen.
För att den politiska styrningen ska kunna genomföras
har tidtabellen dessutom knutits till riksdags- och kommunalvalen.
När de rikstäckande målen för
regionutveckling godkänts förbereder ministerierna
sina regionala program i samband med den verksamhets- och ekonomiplan
som följer på beslutet om att godkänna
målen. Landskapsprogrammen godkänns å sin
sida före utgången av det andra året
under fullmäktigeperioden. Det faktum att riksdagsval och
kommunalval inte infaller samtidigt betonar i praktiken växelverkan
mellan de olika delarna av det regionala planeringssystemet. Beredningen
av landskapsprogrammets genomförandeplan är å sin
sida knuten till beredningen av statsbudgeten. Därför
bör tidtabellerna för genomförandeplanen
och ministeriernas resultatstyrningsprocess avseende regionförvaltningen
sammanfalla och sammanjämkas i så stor utsträckning
som möjligt.
Utskottet anser att erfarenheterna hittills pekar på att
det nya planerings- och beslutssystemet fungerar. Parternas ansvars-
och rollfördelning är klarare, och regionernas
ställning har förstärkts när
det gäller att planera och genomföra regionutveckling.
Det är också viktigt att betona betydelsen av
att regionerna utifrån landskapens mål får
en enhetlig utvecklingsstrategi där de rikstäckande
målen kombineras med förvaltningsområdenas
och landskapens mål. Även företagarna
anser att reformerna lett till ett mer välfungerande system
för förbättring av förutsättningarna
för företagsamhet. Således har det nationella
planeringssystemet utvecklats i rätt riktning även
ut företagarnas synvinkel. Utskottet anser att företagsperspektivet
bör stärkas ytterligare när systemet
utvecklas.
Landskapsprogrammen
Landskapsprogrammet bereds av landskapets samarbetsgrupp och
utgör kärnan i regionutvecklingen. I programmet
anges utvecklingsmål som är baserade på landskapets
möjligheter och behov, de för landskapets utveckling
väsentliga åtgärderna för att
uppnå målen och en plan för finansiering
av programmet. Programmet beskriver nuläget i landskapet,
uppställer utvecklingsmål och föreslår åtgärder
och de viktigaste projekten för att uppnå målen. Även
en uppskattning av den finansiering som behövs för
att genomföra programmet ingår.
Landskapsprogrammet omfattar alla program inom regionen. Det
tar ställning till landskapets utveckling under de närmaste åren
och ger en helhetsbild av de olika programmens ställning när
det gäller att uppnå landskapets mål.
Detta innebär att de särskilda program som nämns
i regionutvecklingslagen ingår i landskapsprogrammet. De
särskilda programmen används för utveckling
av regioncenter, landsbygden och skärgården. I
landskapsprogrammet beaktas också de strukturfondsfinansierade
regionala målprogram och gemenskapsinitiativ som genomförs
i landskapet. Programmet för landskapet Lappland innehåller
ett avsnitt om utveckling av samekulturen och samenäringarna
som sametinget tagit fram.
I regel är det så att landskapsprogrammet innehåller
en allmän beskrivning av åtgärderna inom
olika förvaltningsområden, även om programmet
kan innefatta de projekt som är väsentliga för
regionens utveckling. Om man vill att detta dokument, som är
det viktigaste regionala utvecklingsdokumentet, också ska
ha någon verklig grundläggande betydelse för
regionutvecklingen, måste man se till att landskapsprogrammet
inte håller sig på en alltför allmän
nivå. För att programmet skall få några
effekter har utskottet i sitt betänkande om förslaget
till regionutvecklingslag ansett att programmet absolut också bör
innehålla de viktigaste projekten och projektkomplexen
i ett fyraårsperspektiv. Landskapsprogrammets tyngd beror
i stor utsträckning på hur utvecklingsmålen
men också de för landskapets utveckling viktigaste
projekten och andra väsentliga åtgärder
för att nå målen och finansieringsplanen
läggs fram i programmet (FvUB 8/2002 rd).
Landskapsprogrammet är till sin karaktär en manifestation
av regionernas behov och viljeyttringar, som alla statliga myndigheter
skall uppmärksamma på behörigt sätt.
På ett mer allmänt plan påverkas landskapsplanen
också av de rikstäckande målen för
regional utveckling, de förvaltningsspecifika strategierna
för utveckling av regionerna och de särskilda
program för landskapen som avses i denna lag. Strategierna
för de olika förvaltningsområdena fastställs
av ministerierna och börjar nu vara färdiga. Enligt
uppgift rör det sig om heterogena strategier. De rikstäckande
målen och förvaltningsspecifika strategierna hann
inte påverka landskapsprogrammens innehåll i den
första omgången, men programmen kommer att ses över
2005 och 2006.
Utskottet pekar i detta sammanhang på behovet att stärka
landskapsförbundens roll när det gäller
att stödja kommunernas livskraft. Exempelvis skulle förbundet
i samarbete med en kommun i svårigheter utifrån
en helhetsgranskning kunna utvärdera nya tillvägagångssätt
och samarbetsformer för att hålla kommunen livskraftig.
Landskapsprogrammens genomförandeplaner
Den regionala fördelningen och användningen av
anslagen kan påverkas genom landskapsprogrammen och i synnerhet
deras årliga genomförandeplaner. Den mest konkreta
beskrivningen av finansieringen sker i genomförandeplanerna, som
också presenterar de viktigaste projekten. Planerna tas
fram genom samarbete mellan statliga myndigheter, kommuner och andra
programfinansiärer. Varje genomförandeplan behandlas
av landskapets samarbetsgrupp och varje finansiär godkänner
planen för egen del. Dessutom går det att upprätta
programavtal om genomförandet av projekt inom olika program.
Landskapets samarbetsgrupp har fått en större
roll genom att den behandlar de nationella uppgifterna avseende
regionutveckling och de uppgifter som hänför sig
till EU:s regional- och strukturpolitik som en helhet. Det förfarande med
ett samarbetsdokument som används inom EU-programplaneringen
har även införts på den nationella sidan
i form av landskapsprogrammens genomförandeplaner. Förfarandet
gör det lättare att genomföra landskapens
utvecklingsstrategier och utvecklingsmål på grundval
av en helhetssyn.
4. Den nationella regionalpolitiken
Regionutvecklingsvisionen
Betänkandet från arbetsgruppen för
regionutveckling (inrikesministeriets publikationer 10/2003) är
ett av bakgrundsdokumenten till de rikstäckande målen
för regionutvecklingen. Betänkandet innehåller
en bra beskrivning av det framtida måltillståndet
för regionutvecklingen i Finland. Visionen för
2013 ser ut på följande sätt:
-
Alla landskap ska vara livskraftiga.
Det ska finnas starka och konkurrenskraftiga stadsregioner i alla
landskap och dessa ska omges av livskraftig landsbygd. Helsingforsregionen
ska vara ett internationellt attraktivt metropolområde.
-
Finlands regioner ska erbjuda genuint olika livsmiljöer
och de ska ha en stark särprägel. Skillnaderna
i välfärd mellan regionerna ska vara små,
tillgången till service ska vara tryggad och den offentliga
basservicen ska fungera väl i hela landet, även
i glesbygden. Förutsättningarna till välbefinnande
och en god livsmiljö ska finnas, och företagen
ska erbjudas en bra verksamhetsmiljö i hela landet.
-
Finland ska ha specialiserat sig i den globala konkurrensen.
Regionerna anpassar sig flexibelt till förändringar
i näringsstrukturen. Regionstrukturen förändras
kontrollerat och målinriktat samtidigt som den stöder
en balanserad regionutveckling och stärker flerkärnigheten.
Finland ska vara ett föregångsland i fråga
om informationssamhällsutvecklingen och när det
gäller att utnyttja informationsteknik för att överbrygga
långa avstånd.
De rikstäckande målen för regionutvecklingen
De rikstäckande målen för regionutvecklingen är ett
regionalpolitiskt styrinstrument som grundar sig på regionutvecklingslagen.
Statsrådets beslut om de rikstäckande målen
preciserar de mål som uppställs i lagen och anger
prioriteringarna för regionernas utvecklingsåtgärder
på riksnivå 2003—2007. Detta målbeslut
genomförs inom ramen för de statsfinansiella ramarna
och budgetarna. Beslutet innehåller också mer
långsiktiga strategier för regionpolitiken. Vid
behov kan målbeslutet revideras.
Statsrådets beslut stakar ut riktlinjerna och samordnar
landskapsprogrammen och de olika förvaltningsområdenas
utvecklingsmål och utvecklingsåtgärder.
Utskottet erinrar att de statliga myndigheterna enligt regionutvecklingslagen
i sin verksamhet ska beakta de rikstäckande målen
för regionutvecklingen, främja uppnåendet
av målen samt bedöma och utvärdera resultaten
av sina åtgärder från regionutvecklingens synpunkt.
Dessutom är det viktigt att betona att det ingår
i varje förvaltnings normala verksamhets- och ekonomiplanering
att planera regionutvecklingen.
Statsrådet fastslår i sitt beslut att de allmänna målen
för regionutveckling är att stärka regionernas
konkurrenskraft, trygga servicestrukturen i hela landet och utveckla
en balanserad regionstruktur. Dessa mål ska främjas
genom åtgärder som grupperats under dessa övergripande
rubriker.
Syftet med de rikstäckande målen är
att stärka regionernas konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt,
vilket tryggar regionernas framgång i en öppen
ekonomi. För detta krävs dels att kunnandet i
regionerna förbättras och regionernas starka sidor
utnyttjas, dels att regionerna utvecklas genom specialisering utifrån
egna förutsättningar. Målen innebär
också att regionernas basinfrastruktur och nivån
på servicen tryggas. En grundläggande ambition är
också att regionstrukturen ska vara balanserad
så att alla landskap kan vara livskraftiga och så att
en mer jämn ekonomisk tillväxt och sysselsättningsutveckling
blir möjligt i hela landet.
Ansvaret för den övergripande övervakningen
inom centralförvaltningen ligger på inrikesministeriet
och regionalt på de statliga myndigheterna för
regionalförvaltning och landskapsförbunden. Utskottet
inskärper vikten av en regelbunden utvärdering
av måluppnåendet.
Utskottet noterar att statsrådets beslut om de riksomfattande
målen är en omfattande och mångsidig
helhet. Den utgör en utmärkt utgångspunkt
för att stärka vår nationella regionalpolitik
i en förändrad verksamhetsmiljö. Arbetet med
att avancera målen och åtgärderna pågår
på bred front inom ministerierna, den statliga regionalförvaltningen
och landskapen. Enligt utskottets uppfattning har den ovan beskrivna
visionen för regionutveckling inarbetats i målbeslutet,
men självfallet på en mer konkret nivå.
Regionalisering
Med regionalisering avses utplacering av statliga funktioner
utanför huvudstadsregionen. Denna verksamhet regleras i
första hand av lagen (362/2002) och förordningen
(567/2002) om behörighet vid placering av statliga
enheter och funktioner. Dessa författningar har kompletterats
genom statsrådets anvisning (15.4.2001) om beredning och
behandling av placeringen av statliga enheter och funktioner och
statsrådets principbeslut (8.11.2001) om en strategi för
placeringen av statlig verksamhet.
Det centrala målet med den nämnda behörighetslagen är
att se till att besluten om placering av statliga enheter och funktioner
tryggar en framgångsrik skötsel av statens uppgifter,
främjar en balanserad regional utveckling i landet, stöder
sysselsättningen i olika delar av landet och tryggar tillgången
på arbetskraft för statens uppgifter. Riksdagen
godkände i samband med behandlingen av lagen ett uttalande
enligt vilket regionaliseringsåtgärderna ska ta
särskild hänsyn till regionala synpunkter och
effekter (FvUB 3/2002 rd).
Enligt statsrådets principbeslut (8.11.2001) kan de
funktioner som regionaliseras i princip vara vilken statlig enhet
eller verksamhet som helst. Bland dessa kan nämnas 1) förvaltningens stöduppgifter,
2) beredningen av förvaltningsbeslut, t.ex. tillstånds-
och tillsynsärenden, 3) uppgifter som gäller statistikföring,
information, forskning, utredning och utvärdering och andra IT-intensiva
uppgifter och 4) andra, närmast operativa uppgifter som
lämpligen kan handhas på regional eller lokal
nivå.
Utskottet anser det vara viktigt att regionaliseringen av funktioner
sker så att man försöker finna en omgivning
där funktionen och omgivningen stöder varandra.
Verkställigheten måste ske så att fungerande
nätverk och samarbetet mellan olika förvaltningsområden
upprätthålls. Man måste i samband med
placeringen av funktioner och enheter se till att skyldigheterna
enligt språklagen att betjäna på båda
nationalspråken fullgörs. Alternativa placeringsorter
måste bedömas med beaktande av både befintliga
kompetens- och funktionskluster och kluster som håller
på att växa fram samt av de rikstäckande mål
för regionutvecklingen som statsrådet har godkänt.
Regionaliseringen kan också användas till främjande
av regionsamarbete mellan kommuner, utveckling av regioncenter och
kompetenscentrum samt annat omfattande regionalt utnyttjande av
kompetens.
Utskottet påpekar att landskapsförbunden har lagt
fram sina synpunkter på regionernas operativa kluster och
deras utvecklingsperspektiv samt sina förslag till vilka
statliga funktioner som kan placeras i denna grogrund. Ministerierna
har presenterat sina synpunkter på de aktuella möjligheterna
och den aktuella beredskapen för regionalisering samt hur
dessa förhåller sig till vad regionerna föreslagit.
Hittills har sammanlagt ca 500 årsverken sedan 2001 berörts
av besluten inom regionaliseringsprocessen, av vilka vissa redan
genomförts. Enligt uppgift berör de nya regionaliseringsåtgärder
som förbereds över 1 900 årsverken.
Regionaliseringen är en långsiktig process som
blivit en del av den fortgående utvecklingen av förvaltningen.
Den måste ske så att man utnyttjar de möjligheter
som reformeringen och den naturliga personalavgången inom
den statliga centralförvaltningen erbjuder samtidigt som den
nuvarande personalens ställning tryggas. Utskottet betonar
vikten av regionaliseringen som ett instrument för utveckling
av regioncentren och när det gäller att säkerställa
rekryteringen till statsförvaltningen. Utskottet förutsätter
att möjligheterna till regionalisering utreds inom hela
statsförvaltningen — inbegripet funktioner som
inte sköts som myndighetsverksamhet — med undantag
av ministeriernas inre kärna (Utskottets förslag
till uttalande 1). Utskottet pekade i sitt utlåtande
FvUU 4/2003 rd om regeringens proposition om statsbudgeten
för 2004 (RP 55/2003 rd) på hur viktigt
det är att trygga att statens centralförvaltning
har tillgång till kompetent arbetskraft när en
stor del av personalen går i pension inom en kort tid och
kampen om arbetskraften skärps i huvudstadsregionen. Utskottet
utgick från att det då tillses att den statliga
arbetsgivaren är konkurrenskraftig jämfört med
den privata sektorn när det gäller den personal
som stannar i huvudstadsregionen.
Regionaliseringsåtgärderna kan i ett övergångsskede
leda till tilläggskostnader för staten och därför
måste ett anslag för att täcka dessa kostnader
skrivas in i statsbudgeten (Utskottets förslag till
uttalande 1). På längre sikt kan staten uppskattningsvis
kompenseras för dessa kostnader i form av bättre
produktivitet när vissa kostnader (t.ex. fastighetsutgifterna)
sjunker och verksamheten kan effektiviseras när verksamhetsprocesserna
och organisationen reformeras i samband med regionaliseringen.
Starkare regionalförvaltning
Inrikesministeriet har startat ett projekt för att stärka
regionalförvaltningen i enlighet med regeringsprogrammet.
Syftet är att överföra uppgifter och
befogenheter på regionalförvaltningen med särskild
hänsyn till allokeringen av offentliga resurser som är
viktiga för regionutvecklingen och beslutsfattandet i anslutning
till detta, till klargörande och samordning av regionalförvaltningens
funktioner och funktionernas organisation, till regionindelningarna
och till effektivisering av den demokratiska styrningen av regionalförvaltningen.
Det är motiverat att samla de nationella resurser som
används för regionutveckling, inklusive medfinanseringen
från strukturfonderna, till en större helhet under
ett och samma moment i statsbudgeten eller åtminstone under
ett moment per förvaltningsområde.
Utskottet förutsätter därför
att ekonomiska resurser som är viktiga för regionutvecklingen koncentreras
och regionaliseras samt att andelen obundna utvecklingsmedel på landskapsnivå ökas.
Dessutom måste landskapsförbundens roll som regionutvecklingsmyndigheter
enligt regionutvecklingslagen stärkas när det
gäller allokeringen av resurserna för landskapsutveckling. Detta
innebär bl.a. att genomförandeplanerna för landskapsprogrammen
ska bli mer bindande och få mer genomslag i enlighet med
vad som framkom under sakkunnigutfrågningen. (Utskottets förslag
till uttalande 2).
Utskottet påpekar att koncentration av regionutvecklingsanslagen,
regionalisering och ökade allokeringsmöjligheter
för landskapsförbunden är en logisk följd
av den reformering av regionalförvaltningen som inleddes
på 1990-talet. Ändringarna klargör det
nuvarande planerings- och finansieringssystemet och stärker
riksdagens och regionernas ställning när det gäller
att påverka regionutvecklingen.
Helsingforsregionens konkurrenskraft
Europa integreras allt mer både genom politisk integration
och genom att de ekonomiska relationerna och nätverken
blir mer internationella. Efter den senaste EU-utvidgningen konkurrerar även
de baltiska ländernas huvudstäder allt mer med
Helsingfors om de internationella investeringarna. Det krävs
en nära samverkan mellan de nationella myndigheterna och
kommunerna i regionen för att marknadsföra vårt
metropolområde och för att göra det internationellt
attraktivt och välkänt.
Helsingforsregionen har kompetenskluster av världsklass
på vissa områden. Dessutom tillhör regionen
de stora centralorter där internationella företag
kan förväntas placera verksamhet i norra Europa.
Regionen samarbetar med bl.a. Tallinn och S:t Petersburg och erbjuder
en stor och mångsidig arbetsmarknad, spetskompetens och innovationsförmåga.
Vår huvudstadsregion tillhör de snabbast växande
storstäderna i Europa, vilket är till nytta för
näringslivet i effektivitetshänseende, men vilket
samtidigt ställer höga krav på bostads-
och tjänsteproduktion, social sammanhållning och
hållbar utveckling avseende samhällsstrukturen.
Av denna anledning anser utskottet det vara nödvändigt
att stärka Helsingfors internationella konkurrenskraft
eftersom det är landets enda metropolområde. Detta
förutsätter ökat regionalt samarbete,
särskilt inom följande politikområden:
samhällsplanering, markanvänding, bostäder,
kommunikation, näringsliv, forskning, utbildning och kultur,
inklusive stärkande av det mångkulturella samhället.
Arbetsinvandringen kräver ett intensivt samarbete mellan
regionen och staten. Denna fråga berör många
EU-länder på grund av den åldrande befolkningen.
Befolkningsstrukturen leder inom en snar framtid till en situation
där vi behöver allt mer arbetskraft från bl.a.
tredje land (FvUU 23/2004 rd). Dessutom måste
högskolorna inom Helsingforsregionen intensifiera sitt
samarbete i syfte att skapa mer internationellt framträdande
utbildningsenheter och locka till sig allt fler utländska
studerande och forskare. Slutligen måste de av kranskommuner
bestående funktionella regionerna inom huvudstadsregionens
influensområde stödjas inom ramen för
den övergripande utvecklingen av Helsingforsregionen.
Fördelar som Finland har i konkurrensen är
en välutbildad arbetskraft, säkerhet och ett stabilt samhälle.
Utskottet pekar i detta sammanhang på att det är
viktigt dels för Helsingforsregionen, dels även
för landet i övrigt att vår kompetens
utnyttjas genom betydligt mer samarbete med Ryssland och Baltikum.
I framtiden kan hela Östersjöområdet
utgöra en allt starkare politisk-ekonomisk helhet. Ryssland
blir en allt viktigare handelspartner för Finland, och
dess betydelse kommer att öka ytterligare om landets snabba produktionstillväxt
och företagsutveckling fortsätter.
Bättre internationell konkurrenskraft för
de stora stadsregionerna
Regeringen konstaterar i beslutet om de rikstäckande
målen för regionutvecklingen enligt regionutvecklingslagen
att det på basis av regioncenterprogrammet och programmet
för kompetenscentrum bereds en särskild politisk
helhet för de stora stadsregionerna. Med hjälp
av denna helhet kan dessa regioners utvecklingsbehov tillgodoses
särskilt när det gäller att stärka
den internationella konkurrenskraften. För att effektivisera
verksamheten differentieras politiken avseende regioncenter och
städer så att den behandlar de specialproblem
och utvecklingsmöjligheter som hänför
sig till stora och mångsidiga stadsregioner, industricenter
och andra små och medelstora stadsregioner. I detta sammanhang intar
universitetens och yrkeshögskolornas s.k. tredje uppgift
en nyckelposition. Universiteten har nyligen påförts
en ny lagstadgad uppgift att fullgöra sina uppgifter i
samverkan med det övriga samhället och främja
forskningsresultatens och den konstnärliga verksamhetens
genomslagskraft i samhället (RP 10/2004
rd, KuUB 10/2004 rd). Yrkeshögskolornas betydelse
accentueras som regionala läroanstalter. Till deras uppgifter
hör att stödja arbetslivet och regionutvecklingsarbetet
samt att bedriva forsknings- och utvecklingsarbete som tar hänsyn
till regionens näringsstruktur (RP 206/2002 rd,
KuUB 19/2002 rd).
Det är enligt utskottet viktigt att de statliga insatserna
i de stora stadsregionerna beaktar regionernas särdrag
och väljs på grundval av regionernas egna utvecklingsstrategier.
Programmet för kompetenscentrum måste användas
för att förstärka dessa regioners inbördes
kopplingar och internationella samarbete. Den politiska helheten
för stadsregioner måste jämkas samman med
landskapsprogrammet och dess genomförandeplan så att
stadsregionen stöder utvecklingen i hela landskapet och
vice versa.
Landskapens centralorter
Utskottet påpekar att framtiden kräver en
differentierad stadspolitik. Regionernas konkurrenskraft bygger
på deras respektive starka sidor. Helsingforsregionen måste
kunna fungera effektivt i ett globalt stadsnätverk. De övriga
mångsidiga universitetsregionerna fyller en viktig funktion
när det gäller att stärka och finna internationell
tillväxtpotential. Dessutom är landskapens centralorter
viktiga för servicen i landskapet. Varje landskap behöver åtminstone
en stark centralort.
Det finns ett tjugotal relativt ensidiga industriregioner i
Finland, men samtidigt ingår skogs- och metallindustrin
i dessa regioner i den absoluta kärnan av landets ekonomi.
De minsta stadsregionerna och den omgivande landsbygden kräver
en särskilt inriktad politik för att kunna utnyttja
sin potential för t.ex. turism- och rekreationstjänster.
En differentierad stadspolitik kan trygga konkurrenskraften för
hela det nationella stadsnätverket.
Utskottet betonar att det med tanke på samhällsekonomin
och utvecklingen av hela landet är nödvändigt
att stärka och utveckla den befintliga kompetensen inom
stadsregioner av olika slag på det sätt som sker
genom programmet för kompetenscentrum och regioncenterprogrammet.
Ur regionernas synvinkel kan en sådan politik te sig centraliserande,
men med tanke på utvecklingen av landet i dess helhet är
politiken decentraliserande och innebär effektiv användning
av vår kompetens och andra resurser. Nationellt måste
vi satsa kraftigt på informations- och kommunikationsteknik
(IKT) inom alla branscher.
Stärkt landsbygds- och skärgårdspolitik
Syftet med landsbygdspolitiken är att minska skillnaderna
i regionernas utveckling, balansera flyttrörelsen och befolkningsstrukturen
och trygga servicestrukturen. Jord- och skogsbrukets samt fiskerinäringens
livskraft och lönsamhet bör tryggas genom nationella åtgärder
och påverkan av EU:s politikområden. I tätorternas absoluta
närhet måste man beakta jordbrukets behov i planeringen
av markanvändningen. Utskottet erinrar om jord- och skogsbruksnäringarnas
avgörande betydelse för landsbygds- och glesbygdspolitiken.
Avfolkningstakten kommer att öka i glesbygden om dessa
näringars framtid inte kan tryggas.
Det lokala frivilliga utvecklingsarbetet kan stärkas
genom bya- och invånaraktivitet och arbete i aktionsgrupper.
Utskottet poängterar att det ökande fritidsboendet
måste beaktas allt mer även när det gäller
planeringen av markanvändningen och dimensioneringen av
service och infrastruktur. Planläggningen och tillståndsförfarandena
måste utvecklas så att de stöder byggandet
av fritidsbostäder och deras omvandling till permanenta
bostäder. Deltidsboende på landsbygden måste
uppmuntras genom främjande av fritidsboende året
runt och arbete på distans från fritidsbostaden.
Landsbygds-, kultur- och naturturism måste utvecklas
i syfte att skapa nya arbetstillfällen, i synnerhet i norra
och östra Finland.
Med tanke på landsbygdsutvecklingen är de viktigaste
strategiska åtgärderna de genom vilka man sörjer
för en livskraftig och mångsidig näringsverksamhet,
förbättring av livskvaliteten och välfärden,
ett mångsidigt utvecklingsnätverk och landsbygdens
kunskapsstruktur.
Den första åtgärdsgruppen innefattar
en mångsidig företagsamhet, ett livskraftigt jordbruk
och livsmedelsproduktion, ett uthålligt skogsbruk och en
hållbar virkeshushållning samt en fungerande fiske-
och viltvård samt rennäring.
Om livskvaliteten och välfärden ska förbättras
krävs det att basservicen på landsbygden är heltäckande,
boende-, arbets- och fritidsmiljön högkvalitativ
och infrastrukturen fungerande.
Det behövs stark programmässighet och omfattande
lokalt egenansvar för att skapa ett mångsidigt
utvecklingsnätverk och en fungerande kunskapsstruktur på landsbygden,
och dessutom krävs ett utökat samarbete bl.a.
på regionnivå och regionalisering av förvaltningsverksamheter.
När det gäller att utveckla skärgården
samt kust- och insjöområdena ligger tyngdpunkten
på att förbättra företagens
villkor i skärgården och att trygga tillgången
till allmännyttiga tjänster med hjälp
av nya verksamhetsmodeller, ny kommunikationsteknik och annan teknik
och fungerande kommunikationer. Utskottet anser att det behövs
en utredning av behovet av statsandelar till kommunerna med skärgårdsdelar
med beaktande av nackdelarna och kostnaderna för kommunernas
skärgårdskaraktär.
Utvecklingen av landsbygden bygger å sin sida på en
aktiv och ömsesidig växelverkan med stadsregionerna.
Utskottet understryker därför särskilt
hur viktigt det är för landsbygdsutvecklingen
att det finns ett så mångsidigt nätverk
av regioncenter som möjligt. Samtidigt vill utskottet påpeka
att regioncentrens återverkningar åtminstone hittills
inte i någon nämnvärd omfattning sträckt
sig utanför pendlingsregionen.
Det landsbygdspolitiska programmet och skärgårdsprogrammet är
också särskilda program enligt regionutvecklingslagen
som ska samordnas med landskapsprogrammet. Utskottet anser att dessa
ska utarbetas på samma decentraliserade sätt som
regioncenterprogrammen och kompetenscentrumprogrammen.
Politik som gäller de yttersta randområdena
En särskild utmaning för regionalpolitiken
utgörs av landsbygdens yttersta randområden som redan
länge förlorat befolkning och arbetstillfällen.
Typiskt för dessa kommuner och ekonomiska regioner är
att den kvarvarande befolkningen åldras, kommunernas ekonomi är
i kris och servicen försämras. Ojämlikheten
när det gäller tillgång till service ökar
också till följd av att dessa regioner inte lyckas
locka till sig kompetent arbetskraft. Utöver att möjligheterna
till samarbete mellan kommuner utnyttjas fullt ut krävs
det också bl.a. en strategi för basservicen på centralförvaltningsnivå.
Dessutom måste man försöka skapa mer
flexibla anställningsvillkor i syfte att trygga tillgången
på personal.
Utskottet anser att det krävs en ny randområdespolitik
för de yttersta randområden där de nuvarande
regionalpolitiska åtgärderna inte fungerar. Vi
har alla gemensamt ansvar för dessa randområden.
Människors möjligheter att bo kvar och få service
på sin hembygd kan delvis stödjas genom samarbete
mellan kommuner och ekonomiska regioner. I redogörelsen
nämns utveckling av östra Finland och östra
Lappland. Dessa kan anses representera strävanden att vidta
regionala specialåtgärder. Enligt utskottets uppfattning
krävs det nya åtgärder som snabbt kan
utredas, förberedas och genomföras för
att resultat inom randområdespolitiken ska uppnås.
Regioncenterprogrammet
Regioncenterprogrammet genomförs inom de 34 programregioner
som statsrådet utsett och Kauhajoki nätverkspilotområde
fram till utgången av 2006. Stödet för
genomförande av stadspolitiken och regioncenterprogrammet
har ökats genom en höjning av basfinansieringen
från 4,2 miljoner euro det första programåret
(2001) till 10 miljoner euro 2004.
Enligt de utvärderingar som gjorts har programmet åren
2001—2003 stärkt samarbetet inom stadsregionerna,
intensifierat samarbetsrelationerna, gett ny fart åt utvecklingsarbetet
och samlat ihop de spridda åtgärderna till mer
effektfulla helheter. Programmet har främjat en mer långtgående
regional specialisering och en övergripande genomgång
av utmaningarna och utvecklingsobjekten.
Enligt de effektmål som regeringen uppställt ska
regioncentren före utgången av 2006 uppnå fungerande
regionala samarbetsstrukturer, fungerande samarbetsnätverk
med de kringliggande regionerna, näringslivet, läroanstalter
och forskningsinstitutioner och positiva resultat när det gäller
regionens livskraft.
Utskottet anser att den framgångsrika regioncenterpolitiken
måste fortsätta, även efter 2006, genom
att se till att regioncentrens dragningskraft och effekter även är
till nytta utanför centren. Detta är särskilt
viktigt för att skapa kompetenskluster på olika
håll i landet. Regioncenterpolitiken måste i synnerhet
stödjas när det gäller regionaliseringen
av statens verksamheter i syfte att skapa konkurrenskraftiga och
specialiserade grupper av regioncenter i alla landskap. Regioncentren
ska självfallet inte utvecklas avskilt från landskapet
i övrigt, utan utvecklingsåtgärderna
inom landskapet ska utgöra en helhet.
Kompetenscentrumprogrammet
Programmet för kompetenscentrum är ett gemensamt
projekt mellan sex ministerier. Det samordnas av en arbetsgrupp.
Syftet är att stödja utnyttjande av spetskompetens
i 18 kompetenscentrum som statsrådet utsett, de landsomfattande
nätverksbaserade kompetenscentrumen för träprodukter,
livsmedelsbranschen respektive turism och Bottenvikens regionala
nätverksbaserade kompetenscentrum för metallbranschen.
De program som genomförs regionalt utgår från
företagen, och programåtgärderna inriktas
på uppkomsten av ny kunskapsintensiv affärsverksamhet,
tillväxt i företagen och främjande av
sysselsättningen. Den basfinansiering som staten anvisat
för programmet har 1999—2003 uppgått
till 28 miljoner euro och den totala finansieringsvolymen för
de projekt som genomförs inom programmet i syfte att utveckla
de valda kompetensområdena uppgick under motsvarande tidsperiod
till ca 300 miljoner euro. År 2004 uppgår basfinansieringen
till 9,5 miljoner euro. Basfinansieringen har allokerats med särskild
betoning på ökning av centrumens internationella
och nationella samarbete och förbättring av åtgärdernas
regionala inverkan.
Utskottet understryker att regionerna måste utvecklas
som starka innovationsmiljöer som även lockar
företag och kunniga personer från utlandet att
etablera sig i Finland. En strävan måste vara
att öka programmets regionala effekter utanför
centrumen genom tryggad finansiering avseende kompetens och teknik.
Arbetet med kompetenscentrum har lyckats väl, och därför
menar utskottet att även detta program ska fortsätta
efter programperiodens slut 2006. Då måste perspektivet
i fråga om regionutveckling vidgas så att det
bättre än nu inbegriper utvecklingen av regionala
innovationssystem i den nationella innovationspolitiken.
Det är enligt utskottets mening motiverat att de regionalpolitiska
principbesluten betonat sambandet mellan regional framgång
och kunskapsnivå. Regioncentren, kompetenscentrumen och
främjande av den regionala näringsverksamheten
fyller en viktig funktion i utvecklingsarbetet. Dessutom betonar
utskottet också hur viktigt det är att kompetensstrukturen
betraktas som en helhet i hela landet och i alla landskap. Vår
styrka ligger i en hög utbildningsnivå, som bygger
på ett grundskolesystem som håller hög kvalitet
och en högklassig vidareutbildning från yrkesutbildning ända
upp till universitetsutbildning. De olika regionernas kunskapsprofil
stärks bl.a. genom universitet, yrkeshögskolor,
forskninginstitutioner och teknologiska utvecklingscentralen. Regionerna
uppmuntras också att specialisera sig ytterligare, t.ex.
genom att på universitetsorterna utnyttja de möjligheter
som universitetets profil erbjuder. Även strukturfondsmedel
bör användas för att öka den
effekt som universitetens och yrkeshögskolornas kompetens
har regionalt.
Transport och datakommunikation
En förutsättning för att samhällsutvecklingen ska
kunna vara regionalt balanserad och snabb är en fungerande
infrastruktur. En av nyckelfrågorna i ett land som Finland är
hur transportsystemen fungerar. Näringslivets kostnader
för logistik ligger över det europeiska genomsnittet
på grund av landets vidsträckthet, våra
klimatförhållanden och avståndet till
de viktigaste marknaderna. Det krävs snabba och högklassiga
förbindelser om vi vill trygga en balanserad regionstruktur
och effektivt utnyttja olika regioners resurser. Dessutom måste
utveckling av kollektivtrafiken främjas. Bannätet
måste kunna erbjuda snabba och punktliga tågförbindelser
för persontrafiken och kostnadseffektiva varutransporter.
Vägnätet måste möjliggöra
bl.a. snabba kommunikationer mellan städerna. Dessutom måste
det sekundära vägnätet underhållas.
Med tanke på landet som helhet är det viktigt
att exempelvis virkestransporterna även i fortsättningen
fungerar efter skogs- och träförädlingsindustrins
behov. I och med att högteknologin blir allt viktigare
växer också efterfrågan på flygtransporter.
Logistikkostnaderna måste pressas och transporterna tryggas,
och därför måste sjötransporterna
vidareutvecklas och den höga servicenivån inom
den internationella flygtrafiken säkerställas.
Utvecklingen av informationssamhället har gått
in i ett nytt skede i Finland på 2000-talet. Det första
skedet kännetecknades av en snabb utveckling och spridning
av informations- och kommunikationsteknik. Nu i det andra skedet börjar
dessa tekniker allt mer påverka samhällsstrukturerna
och samhällets sätt att fungera.
I informationssamhällets brytningstid måste det
tillses att alla företag och medborgare har tillgång
till snabba IT-förbindelser till skäligt pris.
Utöver snabba förbindelser och användarvänlig
informationsteknik behövs det offentlig och kommersiell
elektronisk service och elektroniskt innehåll.
5. Utsikter för EU:s regionalpolitik
Reformen av EU:s regional- och strukturpolitik
EU:s nuvarande regional- och strukturpolitiska lagstiftning
gäller till och med utgången av 2006. EU står
inför stora utmaningar under följande finansieringsperiod.
Till dessa hör att trygga konkurrenskraften och en hållbar
ekonomisk tillväxt i en allt mer global ekonomi. Även
EU:s utvidgning i Östeuropa hör till utmaningarna. Med
tanke på regional- och strukturpolitiken är de
viktigaste frågorna den kommande budgetens totalnivå,
regional- och strukturpolitikens andel av hela budgeten, fördelningen
av finansieringen mellan de allra fattigaste regionerna och övriga
regioner, den framtida politikens innehåll och åtgärdsurvalets
omfattning. Besluten fattas i samband med politiska förhandlingar
mellan EU-medlemsländerna. Regeringen bedömer
i sin redogörelse att Finland under nästa period
kommer att erhålla ungefär lika mycket i regional- och
strukturpolitisk finansiering som under den pågående
perioden, i genomsnitt ca 300 miljoner euro om året.
Europeiska kommissionen lade den 14 juli 2004 fram en del av
förslagen till rättsakter om en totalreform av
strukturfonderna (Agenda 2007). Flera förslag går
ut på att förenkla förvaltningen av strukturfonderna.
Många av förslagen ligger i linje med den regionalpolitiska redogörelsens
riktlinjer för programplanering och förvaltning
(exempelvis att antalet mål och strukturfonder ska minskas
till tre, att öka det strategiska greppet i planeringen
och arbetet med programmen, att genomföra principen om en
fond inom de operativa programmen och att förenkla programstrukturen).
I syfte att förbättra programutfallet föreslås
en nationell målspecifik programreserv vid sidan om resultatreserven.
Ett separat operativt program ska utarbetas för programreserven.
Förslagen om reformering av EU:s regional- och strukturpolitik
kommer till riksdagen för behandling i de berörda
utskotten under höstsessionen. Utskottet hänvisar
i fråga om EU:s kommande regional- och strukturpolitik
för 2007—2013 till sina tidigare utlåtanden
(FvUU 3/2004 rd — E 13/2004 rd, Statsrådets
utredning med anledning av kommissionens tredje sammanhållningsrapport,
och FvUU 4/2004 rd — E 4/2004 rd, Statsrådets
utredning med anledning av regeringens ställningstagande
till kommissionens meddelande 10.2.2004 om budgetramarna, och FvUU
21/2004 rd — E 58/2004 rd, Statsrådets utredning
med anledning av kommissionens förslag gällande
regionala statliga stöd och användning av strukturfonder
för delfinansiering av investeringar).
Det konstitutionella fördraget
Utskottet hänvisar till sitt utlåtande till
utrikesutskottet om statsrådets redogörelse om
konventets resultat och förberedelserna inför
regeringskonferensen (FvUU 3/2003 rd — SRR 2/2003 rd).
Förvaltningsutskottet ansåg i sitt utlåtande att
det konstitutionella fördraget absolut måste innehålla
en bestämmelse som tillförsäkrar mycket
glesbebyggda områden i norra och östra Finland
en bestående särställning och tillåter
att regionerna får utvecklas också i framtiden,
särskilt genom statsstöd och strukturfonderna.
Utskottet ansåg att Finland skulle betrakta kravet på en
sådan bestämmelse som ett av de viktigaste målen
för regeringskonferensen.
Den rättsliga grunden för särbehandling
av Finlands glesbygd fastställdes som en del av EU:s sammanhållningspolitik
i samband med Europeiska rådets möte i Bryssel
den 18 juni 2004. Den artikel i det konstitutionella fördraget som
uppställer målen för sammanhållningspolitiken
innehåller nu en bestämmelse enligt vilken särskild
hänsyn ska tas till regioner med allvarliga och permanenta
naturbetingelser eller demografiska nackdelar såsom de
nordligaste regionerna med mycket låg befolkningstäthet.
Där nämns också ö-, gräns-
och bergsregionerna. De glesbefolkade regionerna i Finland och Sverige definieras
i ett särskilt protokoll till det konstitutionella fördraget
som gäller anslutningsfördragen. Den glesbefolkade
regionen i Finland omfattar mål 6-området under
den föregående programperioden.
Att befästa särbehandlingen av de glesbefolkade
regionerna är ett väsentligt inslag i Finlands
strategi att även på längre sikt se till
att regionerna får EU-finansering. Ett omnämnande
i det konstitutionella fördraget innebär inte
automatiskt att finansieringen fortsätter, utan det bestäms
särskilt i samband med Agenda 2007-förhandlingarna.
Däremot finns nu en rättslig grund och starkare
motiveringar för att stödja regioner med permanenta
geografiska nackdelar.
Europeiska rådets beslut är ett mycket gott
utfall för vår regionalpolitik, om man beaktar
utgångsläget (kommissionens tidigare ståndpunkter
och vissa länders motstånd ända in i
slutskedet av förhandlingarna).
Den nordliga dimensionen och regionalpolitiken
Den nordliga dimensionen har så småningom stärkts
i EU:s verksamhet. Syftet är att uppnå hållbar
utveckling, samarbete och stabilitet inom EU:s nordliga områden
och över gränserna. Den nordliga dimensionen är ännu
inte något särskilt politikområde inom
EU, utan en samarbetsform vars syfte är att främja
viktiga mål för de nordliga områdena.
Dimensionen omfattar samarbete i fråga om de nordliga arktiska
områdena och Östersjösamarbete. Det finns
ingen separat finansiering för den nordliga dimensionen,
utan man använder befintliga program och finansieringsmedel.
Den nordliga dimensionen är framför allt samarbete
mellan EU och Ryska federationen. Ryssland prioriterar i synnerhet
nordvästra Ryssland. Målen med den nordliga dimensionen har
kunnat främjas genom programmen och finansieringen för
EU:s pågående programperiod, och det ser ut att
uppkomma nya möjligheter under den period som inleds 2007.
Det gäller dels Interreg- och Tacisprogrammen, dels grannskapsprogram
och det nya grannskapsinstrumentet.
Syftet med den nordliga dimensionen är samarbete och
samordning enligt beskrivningen ovan, men också ett småskaligt
utvecklingsarbete på de nordliga områdena och över
gränserna. Ett ännu mer konkret arbete än
så utförs redan genom de nuvarande programmen
och instrumenten. Förslagen avseende EU:s kommande programperiod
2007—2013 är en bra utgångspunkt för
att ytterligare höja nivån på det praktiska
utvecklingsarbetet. EU:s konstitutionella fördrag erkänner
de speciella förutsättningarna för de
ytterst glesbefolkade regionerna i norr. Kommissionen har lagt fram
förslag som gäller särskilda åtgärder
avseende nordliga regioner, och det föreslås särskild
finansiering för dessa åtgärder inom
de regionala och gränsöverskridande programmen
under den nya programperioden. Dessutom föreslår
kommissionen att det ska vara möjligt att bevilja företagsstöd
på samma sätt som operativt stöd på arktiska
områden. Detta innebär ett undantag från
gemenskapens allmänna konkurrenspolitik. Det är
medlemsstaternas uppgift att lägga fram förslag
till stödåtgärder som denna möjlighet
till undantag kan tilllämpas på.
Det är viktigt, menar utskottet, att infrastrukturen
i norra och östra Finland underhålls så att det
finns lämpliga förutsättningar för
utveckling av det ekonomiska samarbetet. Finland bör eftersträva
att Europeiska unionen beaktar den nordliga dimensionen och dess
utmaningar i större utsträckning när
den utformar regional- och strukturpolitiken för de glest
befolkade regionerna i norr.
6. Slutsatser
Utskottet anser att redogörelsen är en bra övergripande
beskrivning av regionalpolitiken i Finland. Den beskriver programplaneringen
enligt EU:s regional- och strukturpolitik — inklusive den
gällande lagstiftningen — dess effekter och utvecklingsbehov
samt utsikterna för EU:s regional- och strukturpolitik
när redogörelsen togs fram.
De sakkunniga har i samband med utfrågningen kritiserat
redogörelsen för att vara alltför inriktad
på att granska förvaltningen. Utskottet anser
att det i stor utsträckning varit motiverat att granska
sättet att administrera strukturfonderna mot bakgrund av
riksdagens uttryckliga uttalande i frågan. Även
i detta betänkande utgör bedömningen
av förfarandena avseende regional- och strukturpolitiken
en viktig del. Förvaltningen av regional- och strukturpolitiken
måste fungera allt bättre och effektivare för
att resultatet av politiken ska bli allt bättre.
En förstärkning av den nationella regionalpolitiken
har inletts med stöd av den nya regionutvecklingslagen.
De första landskapsprogrammen, som planerings- och beslutssystemet
kräver, har utarbetats och de kommer att ses över inom
en nära framtid. Arbetet med att koppla de rikstäckande
och förvaltningsspecifika målen för regionutveckling
till systemet pågår. Erfarenheterna visar att
den nya modellen för regionutveckling där den
nationella politiken och EU:s politik knyts allt närmare
varandra fungerar.
Det framgår av redogörelsen att regional-
och strukturpolitiken i stor utsträckning innehåller möjligheter.
Dessa möjligheter måste nu utnyttjas i det praktiska
arbetet. Utskottet förutsätter därför
att regeringen noggrant följer hur verksamhetsmodellerna
och förfarandena inom regional- och strukturpolitiken fungerar
och vilka effekter regionalpolitiken har samt att den vidtar de åtgärder
som denna tillsyn kräver (Utskottets förslag
till uttalande 3).
Med hänvisning till statsrådets redogörelse och övrig
utredning tillstyrker utskottet redogörelsen, men med de
anmärkningar och ställningstaganden som framgår
av betänkandet. Om utskottet inte särskilt tar
ställning till något i redogörelsen eller
inte lägger fram avvikande ställningstaganden
eller prioriteringar omfattar utskottet det som sägs i
redogörelsen.