Motivering

Lagförslaget om att ändra 25 § i grundlagen bör förkastas. Visserligen kommer förslaget om det godkänns sannolikt att leda till att små valkretsar slås ihop, vilket i sin tur skulle öka genomförandet av proportionalitetsprincipen vid riksdagsval. Men samtidigt skulle ändringen indirekt försvaga den representativa demokratins regionala representativitet och dimension utan tillräckligt tungt vägande skäl — detta beror på att det högsta antalet valkretsar samtidigt minskar från nuvarande arton till tolv, det gällande minimiantalet. Propositionen kan anses styra den vanliga lagstiftningen och begränsa den alltför mycket.

Riksdagen godkände under valperioden 2007—2011 en proposition som innebär reformering av vårt valsystem. Det lämnades vilande över valet, men förkastades sedan under denna valperiod av en riksdagsmajoritet. Detta förslag som bygger på en s.k. valområdesmodell eller på utjämningsmandat, och skulle ha kunnat anses förverkliga både proportionalitet och regional representation bäst av de diskuterade modellerna. Det som var mindre lyckat i det förslaget var röstspärren på tre procent, som riksdagsmajoriteten trots grundlagsutskottets motsatta åsikt bestämde att skulle ingå i lagförslaget för att förhindra en uppsplittring av partifältet. Förslaget förkastades, delvis för att det ansågs vara svåröverskådligt för väljarna, men också för att det kunde leda till att det drar ut så pass mycket på tiden att räkna ut valresultatet och bestämma platsfördelningen att man inte nödvändigtvis redan på valdagen vet hur platserna fördelas, utan t.ex. först dagen därpå.

Förkastandet av valsystemsreformen, som tämligen väl förverkligade proportionalitet och regional representation, motiverades med synnerligen tunna argument som underskattade medborgarnas fattningsförmåga. Vi sannfinländare anser att valområdesmodellen fortfarande skulle vara det mest hållbara sättet att reformera vårt valsystem och därför anser vi det inte särskilt ändamålsenligt att stödja en proposition som inte innefattar bästa möjliga valsystem för att genomföra proportionalitet och regional representation på ett välavvägt sätt. Utgångspunkten måste vara en valreform som står sig tidsmässigt och som inte ligger i vägen för reformering av regionala samhällsstrukturer utifrån regionernas egna utgångspunkter och särdrag.

Motivering

Justitieministeriet tillsatte i mars 2013 en parlamentarisk arbetsgrupp för att utarbeta ett förslag till ändring av 25 § i grundlagen i fråga om valkretsindelningen. Arbetsgruppens uppdrag byggde på en punkt i regeringsprogrammet för regeringen Katainen. Där står följande: "Regeringen förbinder sig till en ändring av grundlagen på så sätt att det maximala antalet valkretsar på Fastlandet är 6—12". Denna formulering kom in i en bilaga till regeringsprogrammet som resultatet av skiftesrika regeringsförhandlingar. Detta är en synnerligen speciell formulering som skrevs in efter en högst lättvindig beredning.

Med andra ord hade arbetsgruppen inte fria händer när den började överväga huruvida och i så fall i vilken utsträckning det fanns anledning att ändra antalet valkretsar. Uppdraget gick i princip ut på att genomföra det som stod i regeringsprogrammet. Arbetsgruppen kunde således bara gå in för att skriva en motivering till regeringens vilja. Detta trots att arbetsgruppen kom fram till en högre nedregräns än i regeringsprogrammet. Enligt den gällande 25 § i grundlagen är Finland indelat i minst tolv och högst arton valkretsar för riksdagsval.

Arbetsgruppens förslag, dvs. lagförslaget, är en betydande ändring av grundlagen. Det innebär att det gällande minimiantalet blir nytt maximiantal. Grundlagsexperter har ansett att förfarandet för att genomföra ändringen är synnerligen tveksamt. Bland annat har den respekterade grundlagsexperten professor Mikael Hidén påpekat att ordningen för riksdagsvalet är en så pass väsentlig del av det demokratiska statsskicket att betydande ändringar i ordningen egentligen bör vara möjliga bara utifrån ett brett och långsiktigt samförstånd. Väsentliga ändringar bör enligt honom i princip inte anses vara en fråga som en enstaka regeringskoalition ska kunna driva igenom i riksdagen med stöd av sitt regeringsprogram.

Regeringen Katainen drev redan i vanlig lagstiftningsordning igenom en revidering av vallagen där antalet valkretsar minskade från fjorton till tolv genom att Kymmene valkrets och Södra Savolax valkrets blev Sydöstra Finlands valkrets samt Norra Savolax valkrets och Norra Karelens valkrets Savolax-Karelens valkrets. Reformen drevs igenom utan att i någon nämnvärd utsträckning beakta yttrandena från de berörda parterna.

Grundlagsutskottet har tidigare yttrat följande om grundlagsändringar: "Man får inte sätta igång med att ändra grundlagen utifrån dagspolitiska scenarier och inte heller om det rubbar de konstitutionella grundlösningarnas stabilitet eller grundlagens funktion som stats- och rättsordningens fundament. Å andra sidan måste man se till att grundlagen ger en rättvisande bild av den statliga maktutövningen och grunderna för individens rättsliga ställning. Eventuella ändringsbehov bör övervägas noggrant och de ändringar som bedöms vara nödvändiga beredas grundligt utgående från en bred debatt i strävan efter samsyn".

Den nu aktuella beredningen har inte gått till väga på detta sätt. Den politiska bedömning som gjordes i samband med förhandlingarna om regeringsprogrammet uppfyller inte kravet på grundliga och omsorgsfulla bedömningar inför grundlagsändringar. Ändringar i de konstitutionella grunderna för valsystemet bör bygga på ett brett politiskt samförstånd. Regeringen ger en tämligen lättvindig bild av grundlagsändringar när en snabbt tillkommen formulering i regeringsprogrammet nu genomförs utifrån en par veckor lång arbetsgruppsberedning.

Vårt valsystem bygger på två centrala principer: proportionella val och regional representation som garanteras genom valkretsar. Färre valkretsar leder obestridligen till ökad proportionalitet, men försvagar samtidigt den regionala representativiteten. Eftersom frågan om regional representativitet nu åsidosätts kan resultatet inte anses vara hållbart. Det kan inte anses vara skäligt att göra den nuvarande nedre gränsen till ny övre gräns.