Allmän motivering

Allmän bedömning av propositionen

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Lagstiftningsordningen

Bestämmelserna om Statens revisionsverk

Statens revisionsverks tillsynsuppdrag .

Enligt föreslagna nya 9 e § 2 mom. i partilagen ska Statens revisionsverk övervaka att ett parti, partinära sammanslutningar och föreningar som avses i beslutet om statsunderstöd i sin verksamhet iakttar lagens bestämmelser om bidrag, redovisar kostnaderna för och finansieringen av valkampanjen och utarbetar och lämnar in anknytande handlingar och uppgifter. I detta uppdrag kan verket granska tillsynsobjektens bokföring och medelsanvändning och i förekommande fall uppmana dem att fullgöra de skyldigheter som följer av partilagen. Till den del tillsynen inte hör till Statens revisionsverk är det justitieministeriet som enligt 1 mom. övervakar användningen av statsunderstöd och att lagen iakttas.

Bestämmelsen är betydelsefull i konstitutionellt hänseende eftersom där föreskrivs att Statens revisionsverk ska övervaka särskilt angivna omständigheter. Enligt 90 § 2 mom. i grundlagen finns för revisionen av statsfinanserna och iakttagandet av statsbudgeten i anknytning till riksdagen statens revisionsverk, som är oavhängigt. Närmare bestämmelser om revisionsverkets ställning och uppgifter utfärdas genom lag.

Även om de uppgifter som räknas upp i momentet inte gäller tillsynen av statens finansförvaltning och statsbudgeten har uppgifterna — särskilt med hänsyn till att det politiska ordningen i Finland bygger på ett flerpartisystem — ett sådant samband med de olika statsorganens verksamhet att ett uppdrag av detta slag kan anförtros Statens revisionsverk trots 90 § 2 mom. i grundlagen (se GrUB 2/2009 rd).

Utifrån en samlad bedömning inverkar bestämmelserna om Statens revisionsverks tillsynsuppgift inte på behandlingsordningen för lagförslaget.

Tvångsmedel och rättsskydd.

Om tillsynsobjektet trots uppmaning från Statens revisionsverk inte lämnar in de nödvändiga uppgifterna eller rättar dem eller kompletterar dem eller om uppgifternas riktighet och tillräcklighet inte har utretts och försummelsen enligt en samlad bedömning är väsentlig, får Statens revisionsverk vid vite förplikta tillsynsobjektet att följa lagen. Vitet döms ut av en vitesnämnd enligt lagen om statens revisionsverk (676/2000). Utskottet upprepar sin ståndpunkt att det tilltänkta påtryckningsmedlet i ett politiskt färgat saksammanhang som det här är bättre och sannolikt också effektivare än en ringa kriminalisering förenad med vite. Vitesbeslutet får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen och därmed har utskottet inga invändningar mot bestämmelsen med tanke på 21 § 2 mom. i grundlagen heller.

Berättelse till riksdagen.

I paragrafens sista moment föreskrivs det att Statens revisionsverk årligen ska lämna en berättelse till riksdagen om sin tillsyn över att partilagen iakttas. Enligt 46 § 2 mom. i grundlagen kan det bestämmas genom lag om andra berättelser som ska ges till riksdagen och därmed är förslaget konstitutionellt oklanderligt. Utskottet påpekar att berättelsen är separat från de berättelser som avses i 6 § i lagen om statens revisionsverk. Vidare har det uppfattat bestämmelsen så att berättelsen är fristående också i relation till den berättelse som ska ges utifrån 10 § i lagen om kandidaters valfinansiering (273/2009), eftersom tillsynsobjekten är olika och det dessutom finns en frist för den sistnämnda berättelsen.

Normgivningsbemyndigande.

Statens revisionsverk ska enligt 9 d § 3 mom. i förslaget om partilagen meddela närmare föreskrifter om inlämnande av handlingar och uppgifter. Utifrån motiven (s. 16) ska detta göra det möjligt att lämna in till exempel handlingar och uppgifter elektroniskt.

Grundlagens 80 § tillåter att även andra myndigheter genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet med regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Avsikten med det föreslagna bemyndigandet har redan i ljuset av exemplet varit att möjliggöra för Statens revisionsverk att meddela bestämmelser av teknisk art om detaljerna kring tillsynsuppdraget. Bestämmelsen påverkar inte behandlingsordningen för lagförslaget.

Skyddet för privatlivet och valhemligheten

I 8 c § i förslaget om partilagen sägs det att en redovisning av det bidragsbelopp som ett parti, en partiförening eller en sammanslutning som står partiet nära har fått och uppgift om givarens namn ska lämnas till Statens revisionsverk, om värdet av ett enskilt bidrag eller värdet av flera prestationer som en och samma givare har gett i bidrag är minst 1 500 euro per kalenderår (s.k. aktuell redovisning). Analogt ska ett parti eller en förening som avses i beslutet om statsunderstöd utifrån 9 b § separat redovisa varje enskilt bidrag som tagits emot under kampanjperioden och bidragets givare, om bidragets värde är minst 1 500 euro. Namnet på en enskild person får inte uppges utan hans eller hennes samtycke, om värdet av bidraget är mindre än 1 500 euro.

I 6 § i lagen om kandidaters valfinansiering föreslås en sådan ändring att varje enskilt bidrag och dess givare ska redovisas separat, om värdet av bidraget är minst 800 euro vid kommunalval eller minst 1 500 euro vid riksdagsval, Europaparlamentsval eller presidentval. Gränsen för bidrag som ska redovisas sjunker alltså med 500 euro för val till Europaparlamentet och presidentval.

Att ett bidrag över den lagfästa gränsen från en enskild person till en kandidat blir offentligt ingriper i det skydd för givarens privatliv som 10 § 1 mom. i grundlagen garanterar, eftersom det möjliggör slutsatser om givarens politiska åsiktsinriktning, vilket i sig är en betydelsefull uppgift med hänsyn till skyddet för privatlivet. När grundlagsutskottet behandlade det förslag som ledde till den gällande lagen om kandidaters valfinansiering ansåg det att kärnan i skyddet av privatlivet inte berörs av att ett sådant bidrag blir offentligt (se GrUB 2/2009 rd; se också GrUB 8/2000 rd). I samband med reformen ansåg utskottet att regeringen hade goda grunder för sin ståndpunkt i motiven till lagstiftningsordningen att en liten sänkning av gränsen för det bidrag i euro som ska redovisas inte betyder att förslaget blir problematiskt i konstitutionellt hänseende. Det föreslås inga väsentliga ändringar i gränserna och därmed inverkar förslagen om redovisningsskyldighet inte på behandlingsordningen för lagförslagen.

Enligt grundlagens 25 § 1 mom. är val hemliga. Utskottet har tidigare ansett att det inte griper in i valhemlighetens elementära beståndsdelar att namnet på stora bidragsgivare blir offentligt (se GrUB 2/2009 rd och GrUB 8/2008 rd). Innehållet i de nu aktuella lagförslagen ger ingen anledning att ändra åsikt.

Yttrandefriheten

I 8 b § 5 mom. i förslaget om partilagen föreskrivs det att ett parti och en partiförening ska se till att det av sådan avgiftsbelagd reklam som ingår i valkampanjen eller är avsedd att stödja den framgår vem som betalar reklamen.

En sådan upplysningsplikt begränsar yttrandefriheten, som är garanterad i 12 § 1 mom. i grundlagen. Men den kan till sin art jämställas med skyldigheten i 5 § 1 mom. i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation, där det heter att utgivaren ska se till att en publikation, periodisk publikation eller nätpublikation är försedd med uppgift om vem som är ansvarig utgivare. Den lagen stiftades i vanlig lagstiftningsordning efter beredning i grundlagsutskottet (GrUB 14/2002 rd). Den föreslagna upplysningsplikten inverkar inte på lagstiftningsordningen.

Föreningsfriheten

Grundlagens 13 § 2 mom. garanterar var och en föreningsfrihet, som innefattar bland annat rätt att delta i föreningars verksamhet. I förslaget om partilagen ställs precis som i förslaget om lagen om kandidaters valfinansiering många slag av begränsingar för ett partis och en kandidats rätt att ta emot bidrag för sin valkampanj. Föreningsfriheten bygger på föreningars interna självbestämmanderätt och handlingsfrihet (se RP 309/1993 rd), dvs. så kallad föreningsautonomi. Enligt grundlagens 13 § 3 mom. ska närmare bestämmelser om föreningsfriheten utfärdas genom lag. Partilagen (och analogt lagen om kandidaters valfinansiering) kan anses vara precis sådan närmare reglering på lagnivå. Utskottet ser också att partierna som föreningar befinner sig i en särställning, eftersom det politiska systemets funktion bygger på dem. För att systemet ska fungera och åtnjuta förtroende krävs det i sin tur att partiernas verksamhet är så öppen som möjligt. Därför kan de regleras till och med mycket ingående.

Lagförslagen är inget problem med tanke på föreningsfriheten.

Egendomsskyddet

I partilagen och lagen om kandidaters valfinansiering föreslås bestämmelser om gränsvärden i euro för hur mycket ett parti, en partiförening och en partinära sammanslutning, en kandidat, en kandidats stödgrupp eller någon annan grupp som uteslutande arbetar för att stödja kandidaten får ta emot i bidrag från en och samma givare. Bestämmelserna begränsar också bidragsgivarens frihet att bestämma om sin egendom. Förslagen har samband med egendomsskyddet som garanteras i 15 § i grundlagen. Bestämmelserna är enligt utskottets mening proportionerliga. Det blir ännu tydligare genom att bidrag som getts genom testamente undantas från begränsningen i 8 b § 2 mom. i lagförslag 1. Utskottet upprepar sin tidigare ståndspunkt (se GrUB 2/2009 rd) att det inte anser att det handlar om en egentlig inskränkning i egendomsskyddet, utan snarare om sådan reglering av användningen av egendom som det finns ett tungt vägande samhälleligt skäl för och som sitter bra i ett modernt demokratiskt skick. Den föreslagna bestämmelsen inverkar inte på lagstiftningsordningen.

Jämlikheten

I motiven till lagstiftningsordningen anses förbudet i 8 b § 3 mom. i partilagen och 4 § 3 mom. i lagen om ändring av lagen kandidaters valfinansiering att ta emot utländskt bidrag betydelsefullt med tanke på jämlikheten och diskrimineringsförbudet. Grundlagsutskottet är av annan åsikt, eftersom förbudet inte gäller rätten att ta emot bidrag från enskilda utländska personer eller internationella sammanslutningar och stiftelser som representerar ett partis eller en kandidats ideologiska inriktning. Enligt utskottets mening ger Finlands grundlag inget skydd mot främmande staters eller utländska juridiska personers möjlighet att finansiera politisk verksamhet i Finland.

Normgivningsbemyndigandet i förslaget om partilagen

Utifrån 12 § utfärdas närmare bestämmelser om verkställigheten av lagen genom förordning av statsrådet. Utskottet påpekar att bemyndigandet är av gammal standardmodell som medger att bestämmelser på förordningsnivå utfärdas bara i mycket begränsad omfattning. Av kravet i 80 § i grundlagen att en bemyndigandebestämmelse ska vara exakt och noga avgränsad följer att bemyndigandet att utfärda verkställighetsbestämmelser måste tolkas snävt. Utifrån ett sådant bemyndigande kan till exempel bestämmelser utfärdas som är nödvändiga för att styra myndigheternas åtgärder när lagen träder i kraft (se t.ex. GrUU 40/2002 rd).

Sammanfattning

Lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Utgångspunkter för regeringens proposition

Den samhälleliga utvecklingen bakom propositionen

Syftet med propositionen är att se över bestämmelser i partilagen, lagen om kandidaters valfinansiering och lagen om penninginsamlingar för att öka insynen i partifinansieringen och göra tillsynen över den effektivare. I Finland stöds partiverksamhet i stor utsträckning med offentliga medel. När partilagen stiftades i slutet av 1960-talet ansågs det enligt propositionen som ett missförhållande att partierna tvingades finansiera sin verksamhet uteslutande genom medlemsavgifter, insamlingar och olika slag av tillfälliga bidrag. Tanken bakom det offentliga partistödet har varit att göra partierna mindre beroende av enskilda intressen. I partilagen och förordningen om understöd för partiverksamhet (27/1973) finns bestämmelser om partistöd. Inom gränserna för statsbudgeten kan ett parti som är representerat i riksdagen beviljas bidrag till stöd för sådan offentlig verksamhet som anges i partiets stadgar och allmänna program. Bidraget ska fördelas i proportion till det antal ledamotsplatser som partierna fått vid det senast förrättade riksdagsvalet. Bidraget beviljas av statsrådet. I budgeten för 2010 anvisades totalt 36 miljoner euro under statsrådets kanslis huvudtitel till stöd för partiverksamhet.

Men vårt system med personval har ökat trycket på att ge enskilda kandidater större synlighet. Det har i sin tur haft den effekten att de penningsummor som lagts ner på valkampanjer fortsatt har ökat och att enskilda parters bidrag kommit att spela en allt större roll. Detta har samtidigt ökat risken för att det genom den enskilda finansieringen uppstår sådana intressen mellan kandidaten och bidragsgivaren som inte längre kan anses acceptabla med tanke på demokratin. Tanken bakom större insyn i valfinansieringen är att förebygga uppkomsten av just sådana intressen. Finansiering i det fördolda gör att man lätt kan få den uppfattningen att en kandidats stöd för att driva en viss fråga eller ett visst projekt kan köpas med bidraget. Risken för fenomenet är särskilt stor i planläggnings- och byggsektorn, där betydande ekonomiska intressen är involverade.

Mellanstatligt samarbete mot korruption

Det mellanstatliga samarbetet för att bekämpa och avslöja korruption har ökat. Flera internationella organisationer har på senare år engagerat sig i att bekämpa korruption i finansieringen av politiken. I ett finländskt perspektiv är Europarådet här den viktigaste aktören. Dess organ för korruptionsbekämpning, GRECO (Group of States against Corruption), utvärderar korruptionslagstiftningen i medlemsstaterna och utfärdar rekommendationer utifrån sina utvärderingar. GRECO utvärderade 2007 Finlands lagstiftningsåtgärder i sin rapport, som antogs vid Grecos plenarmöte 2007. I rapporten ger GRECO Finland tio rekommendationer för bättre insyn i partifinansieringen.

I sin rapport noterar GRECO att Finland i enlighet med sina utfästelser har initierat viktiga reformer för att om möjligt verkställa de utestående rekommendationerna på ett tillfredsställande sätt. GRECO har begärt närmare upplysningar av de finska myndigheterna om följande rekomendationer:

• I (tätare rapportering om valverksamhet)
• II (skärpta rapporteringsskyldigheter)
• III (garantera värdering och bokföring till gängse värde av donationer av naturaförmåner till politiska partier)
• IV (överväga förbud mot alla donationer från donatorer vars identitet inte är känd och en sänkning av den summa som donationen ska överskrida för att donatorns identitet måste meddelas)
• V (införa bestämmelser om att gränserna för anmälan även gäller den totala summan av donationer som mottagits från samma donator under ett kalenderår)
• VI (förenhetliga föreskrifterna om politiska partiers skyldighet att anmäla donatorers identitet med bestämmelserna som gäller kandidat i val)
• VII (eftersträva ökad insyn i bidrag från tredje part till politiska partier)
• IX (förstärka oberoendet i övervakningen av politisk finansiering på central och lokal nivå avsevärt och garantera tillbörlig granskning av politiska partiers bokföring och utgifterna i samband med valkampanjer utöver den existerande formella övervakningen)
• X (ompröva de existerande påföljderna för brott mot reglerna för finansiering av politiska partier och valkampanjer och garantera att påföljderna är effektiva, proportionerliga och avrådande).

Finland lämnade i juni 2009 en rapport om hur rekommendationerna följts. GRECO behandlade rapporten i sitt plenum i december 2009. Nästa rapport om efterlevnaden av rekommendationerna ska lämnas till GRECO senast den 30 juni 2011.

Nationell lagstiftning och tillsyn över den

Utom att det är viktigt med internationellt samarbete är det också viktigt att den nationella lagstiftningen är à jour och att det finns tillräckliga resurser för att verkställa den. I den allmänna motiveringen (s. 6) påpekas det att partilagen gavs redan 1969 och att den egentligen inte innehåller några bestämmelser om partifinansiering eller insyn i den. Utskottet instämmer i regeringens uppfattning att lagstiftningen släpar efter kraven på finansiering av politisk verksamhet och insyn i den. Bristerna i lagstiftningen möjliggör olämpliga försök att påverka partierna, liksom också misstankar om olämpliga intressen mellan partierna och deras finansiärer. Utskottet anser att det i ännu högre grad håller streck om enskilda kandidater och finansieringen av deras valkampanjer. Under de senaste åren har det funnits oroväckande exempel på detta i praktiken. De har konkretiserat behovet av reformer och påskyndat beredningen.

Detta visar att lagstiftningen behöver ses över för att öka insynen i partifinansieringen och förbättra tillsynen. Också GRECO har bedömt lagutkastet och konstaterat att det förbättrar insynen i partifinansieringen i Finland avsevärt, om riksdagen godkänner det. När bestämmelserna om kandidaters valfinansiering reformerades senast konstaterade grundlagsutskottet att öppna och rättvisa val är grundbulten i en fungerande demokrati av västerländskt snitt. Ett centralt inslag i öppenheten är att väljarna har möjlighet att få reda på varifrån partier eller andra åsiktsriktningar som ställer upp kandidater får stora kampanjbidrag (se GrUB 2/2009 rd). En sådan öppenhet bidrar också till att göra de institutioner som väljs genom val mer acceptabla.

Det är viktigt både för kandidaterna och för deras bidragsgivare att den nya lagen om valfinansiering är så klar och entydig som möjligt. Å andra sidan finns det risk för att lagstiftningen blir till och med alltför detaljerad, som ett slags handbok, och då är det inte längre fråga om god lagstiftning. Utskottet gör den samlade bedömningen att man måste acceptera att valfinansiering är det slag av samhällelig verksamhet där det inte går att undvika att regleringen i lag ger ett visst rum för tolkningar redan på grund av den breda skalan av politisk verksamhet.

Det är också viktigt att kandidaten och bidragsgivaren är medvetna om hur bidrag som är tillåtet enligt lag behandlas i beskattningen. Därför påpekar utskottet att de allmänna råden om beskattningen bör vara à jour.

En nyckelroll i tillsynen enligt den nya lagstiftningen spelar Statens revisionsverk, som är ett oberoende verk i anknytning till riksdagen. Enligt förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd, s. 142/I) hör till oberoendet bland annat att revisionsverket ska kunna utföra sin uppgift oberoende och opartiskt i synnerhet i förhållande till dem som granskas, dvs. närmast den verkställande makten, men också i förhållande till lagstiftaren och politiska intressesfärer. Därmed är revisionsverket enligt utskottets uppfattning väl lämpat för en sådan tillsynsuppgift som lagen avser.

Revisionsutskottet påpekar i sitt utlåtande att den senaste tidens debatt om valfinansieringen har naggat folks förtroende i kanterna i många hänseenden och att revisionsverkets oberoende granskningsfunktion är en möjlighet att försöka återvinna förtroendet. Men då måste verket få adekvata resurser för att övervaka val- och partifinansieringen enligt förslaget i propositionen. Det är enda sättet att införa övervakningen utan att riskera verkets grundlagsfästa uppgift att övervaka statsfinanserna och hur statsbudgeten iakttas. Grundlagsutskottet omfattar synpunkterna, men framhåller samtidigt att också justitieministeriet måste garanteras de extra resurser som det behöver för sina övervakningsuppgifter för att garantera en fungerande och trovärdig övervakning.

Centrala begrepp i lagstiftningen om valfinansiering

Valkampanj.

Det typiska för politisk verksamhet är att den pågår oavbrutet. I praktiken går det alltså inte att säga enbart utifrån de yttre kännetecknen för en verksamhet när ledamoten sköter sitt ledamotsuppdrag och när han eller hon driver sin valkampanj. Därför är det viktigt att det tas in en bestämmelse i 8 § 3 mom. i partilagen om att kampanjperioden är den tidsperiod som börjar sex månader före och som slutar två veckor efter valdagen Bidrag under den här tiden räknas som bidrag till partiets eller partiföreningens valkampanj. Bidrag vid någon annan tidpunkt utgör annat bidrag till partiet eller partiföreningen, framhålls det i motiven (s. 11). Uppdelningen är av betydelse för skyldigheten att redovisa valkampanjens kostnader och finansiering och vem som betalar reklamen.

För en kandidat föreslås en bestämmelse av samma slag i 2 § 1 mom. i lagen om kandidaters valfinansiering. Enligt den avses med valfinansiering finansieringen av de kostnader för kandidaternas valkampanjer som uppkommer tidigast sex månader före och senast två veckor efter valdagen oberoende av när de betalas. Det avgörande är alltså när kostnaderna för valkampanjen har uppkommit. Finansieringen i sig kan skaffas när som helst (se RP 13/2009 rd).

Typiska valkampanjkostnader är olika slag av annonskostnader. I den proposition som ledde till lagen om kandidaters valfinansiering påpekas det emellertid att man inte alltid kan dra en entydig gräns mellan en kandidats personliga kampanj och partiets kampanj. Att en kandidat är med i partiets gemensamma annonser ger inte väljarna någon extra information om kandidatens intressen. Meningen är att gemensam annonsering ska undantas från en kanidats redovisningsskyldighet och gälla partiets, också en lokalorganisations, annonsering i dess helhet, som utomhusreklam och tidningsannonser, där alla eller åtminstone flera kandidater är med på lika villkor. Situationen är densamma för ett partis kvinno- och ungdomsorganisationers annonser när organisationen har betalat annonserna för alla sina medlemmar. De räknas inte till en kandidats personliga kampanj. Men om en kandidat däremot får bidrag från sin partiorganisation för sin personliga annonsering, handlar det om redovisningspliktigt bidrag från partiet. Om kandidaten däremot är med och betalar kostnaderna för de gemensamma annonserna till exempel med sin kandidatavgift, får han eller hon redovisa avgiften som kampanjkostnad. Samma principer tillämpas på andra utomstående parters, som fackförbunds och andra frivilligorganisationers, handelskamrars och andra motsvarande sammanslutningars gemensamma annonser som omfattar flera kandidater (se RP 13/2009 rd). Om en tredje part, till exempel en facktidskrift, utan kandidaternas medverkan publicerar en annons om låt oss säga de kandidater i riksdagsvalet som har juristutbildning, anses det inte som redovisningspliktigt bidrag (se RP 13/2009 rd).

I både den föreslagna ändringen av partilagen och lagen om ändring av lagen om kandidaters valfinansiering ingår en bestämmelse om att betalarens namn ska framgå av en avgiftsbelagd annons som hör till valkampanjen eller som avser att stödja den. Enligt förslaget om partilagen (8 b § 5 mom.) är det partiet och partiföreningen som ser till detta, medan det enligt förslaget om lagen om kandidaters valfinansiering är kandidaten, kandidatens stödgrupp och någon annan sammanslutning som uteslutande arbetar för att stödja kandidaten som svarar för det. Utskottet noterar att det i båda lagarna finns en begränsning för att uppge namnet på en enskild person. Utifrån 9 b § 2 mom. i förslaget om partilagen får namnet på en enskild person inte uppges utan hans eller hennes samtycke, om värdet av bidraget är mindre än 1 500 euro. I 6 § 4 mom. i förslaget till lag om ändring av lagen om kandidaters valfinansiering föreskrivs det att namnet på en enskild person inte får uppges utan dennes uttryckliga samtycke, om värdet av bidraget är mindre än 800 euro vid kommunalval eller mindre än 1 500 euro vid riksdagsval, val till Europaparlamentet eller presidentval.

Begränsningarna avser att skydda deras integritet som gjort relativt små donationer. Därför får en sådan enskild persons identitet inte heller röjas utifrån bestämmelsen om valreklam, anser utskottet. Det föreslår en precisering i detta syfte i båda lagarna.

Bidrag.

Det avgörande för redovisningsskyldigheten är vad som ska betraktas som bidrag, hur det räknas och vilket slag av bidrag som är förbjudet. Första meningen i 8 § 2 mom. i förslaget om partilagen säger att som bidrag till partiet eller partiföreningen räknas prestationer i pengar, varor och tjänster och andra motsvarande prestationer. Enligt andra meningen i 2 punkten i samma moment betraktas till verkligt värde prissatta prestationer som hänför sig till partiets eller partiföreningens sedvanliga organisationsverksamhet emellertid inte som bidrag. Prestationer som hänför sig till kapitalanskaffning inför en valkampanj ska dock omfattas av redovisningsskyldighet, sägs det i motiven (s. 10). Exempelvis biljettintäkterna från seminarier som ordnats för att finansiera en kampanj är enligt propositionens motivering således inte sådana prestationer i anknytning till normal organisationsverksamhet som avses i förslaget.

En redovisning av det bidragsbelopp som ett parti, en partiförening eller en partinära sammanslutning har fått och uppgift om givarens namn ska lämnas till Statens revisionsverk, om värdet av ett enskilt bidrag eller värdet av flera prestationer som en och samma givare har gett i bidrag är minst 1 500 euro per kalenderår (s.k. aktuell redovisning). Bidraget ska redovisas i brutto.

Det är förbjudet att ta emot bidrag från staten, kommuner, samkommuner, statliga eller kommunala affärsverk, offentligrättsliga föreningar, inrättningar eller stiftelser eller från bolag som staten eller en kommun har bestämmande inflytande i. Det gäller ändå inte användning av lokaler för ett partis, en partiförenings eller en partinära sammanslutnings behov eller "sedvanlig gästfrihet". Som exempel på det sistnämnda nämner propositionen (s. 13) kaffeservering. Om begränsningen förstås så här är den enligt utskottets mening överdriven och uttrycker onödigt misstroende mot partiverksamhet. Därför vill det att "sedvanlig gästfrihet" ges en mer generös tolkning. Då täcker begreppet in till exempel moderat lunchservering och obetydliga minnesgåvor.

Enligt 2 § 2 mom. i den gällande lagen om kandidaters valfinansiering kan en enskild kandidats valfinansiering bestå för det första av kandidatens egna medel och lån och för det andra av bidrag som kandidaten, kandidatens stödgrupp eller någon annan sammanslutning som uteslutande arbetar för att stödja kandidaten har fått och för det tredje av annat bidrag. I 6 § i lagen om kandidaters valfinansiering föreskrivs att varje enskilt bidrag och dess givare ska redovisas separat, om värdet av bidraget är minst 800 euro vid kommunalval eller minst 1 500 euro vid riksdagsval, Europaparlamentsval eller presidentval. Om bidraget har getts genom köp av specificerade varor eller tjänster eller på något annat motsvarande sätt mot ersättning, ska endast bidragets nettovärde redovisas separat.

Om anskaffningarna görs på den fria marknaden och man får rabatt på dem, ska bidragsvärdet bedömas utifrån om rabatten är sedvanlig eller inte. Exempelvis tidningars och andra företags allmänna mängdrabatter bör ses som sedvanliga gratistjänster och behöver inte tas med i redovisningarna (se t.ex. RP 13/2009 rd). Trots att propositionens motivering inte nämner detta i sammanhang med partilagen är det enligt grundlagsutskottets mening klart att samma princip också tillämpas när man bedömer vad som är bidrag till partier, partiföreningar och partinära sammanslutningar.

Ändringen i lagen om penninginsamlingar

Lagen om penninginsamlingar föreslås bli ändrad så att tillstånd till penninginsamling inte ska behövas för penninginsamlingar som företas av en förening som uteslutande arbetar för att stödja en kandidat i allmänna val eller en sådan partiförening som avses i 8 § 1 mom. i partilagen. Kampanjperioden definieras på samma sätt som i samband med lagarna om ändring av partilagen och lagen om kandidaters valfinansiering.

Motiven är mycket knapphändiga. Grundlagsutskottet anser ändå att det är motiverat med en sådan befrielse från tillstånd, eftersom det handlar om penninginsamlingar under en mycket begränsad tid och det skulle betyda en mängd administrativt arbete att söka tillstånd för dem alla. Vidare påpekar det att insamlingarna inte är befriade från redovisningsskyldighet enligt 21 § i lagen om penninginsamlingar och att polisstyrelsen utifrån 22 § på vissa villkor dessutom kan förbjuda att fortsätta med penninginsamling och att använda de medel som man fått in genom insamlingen.

Utom av de här skälen är det också av principiella skäl motiverat att penninginsamlingar av detta slag får anordnas utan tillstånd. Det rimmar nämligen mycket illa med ett demokratiskt skick som bygger på allmänna val att de centrala politiska aktörerna i systemet tvingas söka tillstånd hos polismyndigheten för att kunna finansiera sin valkampanj.