Motivering
Den kommunala beskattningsrätten
Syftet med lagförslaget är att obebyggda bostadstomter
ska bebyggas effektivare och i större utsträckning
användas för bostäder. Detta ska uppnås
så att kommunfullmäktige i 14 kommuner i Helsingforsregionen,
inklusive kranskommuner, enligt 12 b § i lagförslaget
ska fastställa en skattesats för obebyggda byggplatser
som är minst en procentenhet högre än
den allmänna fastighetsskatten, dock högst 3,0
procent.
En obligatorisk höjning av fastighetsskatten i de kommuner
som nämns i lagförslaget måste bedömas
med avseende på den kommunala självstyrelsen och
beskattningsrätten i 121 § i grundlagen. Enligt
dess 1 mom. ska kommunernas förvaltning grunda sig på självstyrelse
för kommunernas invånare, och enligt 3 mom. har kommunerna
beskattningsrätt. Bestämmelser om grunderna för
skattskyldigheten och för hur skatten bestäms
samt om de skattskyldigas rättsskydd utfärdas
genom lag.
Kommunernas beskattningsrätt anses numera höra
till de viktigaste särdragen hos det kommunala självstyret.
Grundlagsutskottet har påpekat att kommunerna inte kan
ha någon beskattningsrätt oberoende av lag och
ansett att lagstiftaren är behörig att mer ingående
föreskriva om kommunernas beskattningsrätt (GrUB
10/1998 rd, s. 33/I). Utskottet har
den uppfattningen att det i princip klart hör till området
för lagstiftningen att lagstifta om skatter. Detta gäller
regleringen av de olika elementen i skattebördan, som skatteunderlaget,
medräknat skattesatsens eventuella progression och skattelättnader
samt regleringen av beskattningsförfarandet. Lagstiftaren ska
svara för den allmänna utvecklingen av skattesystemet,
som beslut om att införa nya beskattningsobjekt och skärpa
beskattningen. Å andra sidan begränsas lagstiftarens
befogenhet i vissa fall till exempel av de grundläggande
fri- och rättigheterna och den kommunala självstyrelsen (GrUU
41/2002 rd, s. 2).
Lagförslaget begränsar kommunernas rätt
att bestämma om nivån på fastighetsskattesatsen. Den
gällande lagen innehåller också en begränsning
av den rätten genom att den anger en övre och
en undre gräns. Enligt 12 b § 2 mom. i lagförslaget
tillämpas den höjda skattesatsen dock inte på vissa
byggplatser som gränsar till en av samma ägare ägd
bostadstomt. Kommunerna kan ändå enligt 12 b § 3
mom. bestämma att tilllämpa den föreslagna
höjda fastighetsskatten på sådana obebyggda
byggplatser.
Enligt lagförslagets 14 § 1 mom. kan kommunfullmäktige
fastställa en skattesats på högst 2,5
procent för tillämpning på byggnader
och konstruktioner som hör till ett kraftverk eller en slutförvaringsanläggning.
Detta innebär att skattesatsen höjs med 0,3 procentenheter
för kärnkraftverk och med 1,1 procentenhet för
andra kraftverk. Syftet är delvis att stärka kommunernas
skattebas.
Regeringen föreslår i 14 § 2 mom.
att man på små vatten- och vindkraftverk med en
märkeffekt på högst 10 megavoltampere
ska tillämpa den allmänna fastighetsskattesatsen.
Den är i enlighet med 11 § 3 mom. minst 0,5 procent
och högst 1,0 procent. Detta kan innebära minskade skatteintäkter
för vissa små kommuner, eftersom skattesatsen
enligt den gällande lagen kan vara ända upp till
1,4 i fråga om dylika små kraftverk.
Grundlagsutskottet anser att det centrala i kommunernas beskattningsrätt
måste anses vara att kommunerna även i fortsättningen
själva får besluta om sin ekonomi. Utskottet noterar
att kommunerna alltjämt kommer att ha en relativt omfattande
rätt att självständigt bestämma
den slutliga skattesatsen inom ramen för lagen. Utskottet
anser inte att lagförslaget är problematiskt med
avseende på den kommunala självstyrelsen och beskattningsrätten
enligt grundlagens 121 §.
Bestämmelserna om en högre fastighetsskatt kommer
bara att gälla de kommuner som nämns i 12 b § 1
mom. och deras invånare. Det råder på grund
av inflyttningen brist på byggnadsmark i Helsingforsregionen
inklusive kranskommunerna. Åtgärden syftar därför
till att en större del av den byggnadsmark som planlagts
för bostäder ska bli föremål
för bostadsproduktion inom området i fråga.
Motiveringen till en sådan reglering är godtagbar.
I sista hand är det fråga om den uppgift som det
allmänna enligt grundlagens 19 § 4 mom. har att
främja vars och ens rätt till bostad och möjligheter
att själv ordna sitt boende. Dessutom är det kommunerna
som med stöd av sin beskattningsrätt beslutar
om fastighetsskatten på samma sätt som om andra
kommunala skatter. Skattsatsen varierar således redan nu
inom landet. Därför är regleringen inte problematisk
med avseende på jämlikhetsbestämmelserna
i 6 § i grundlagen.