1. Lagen om domstolsavgifter
1 §. Rättegångsavgift och ansökningsavgift.
I paragrafen föreskrivs det om syftet med uttagandet av rättegångsavgifter och ansökningsavgifter och om avgifternas täckning. I vissa situationer kan man söka ändring separat till exempel i avgöranden som gäller bevisning, men i fråga om de föreslagna bestämmelserna är det oklart om ändringssökande separat från huvudsaken är avgiftsbelagt eller inte. Enligt inkommen utredning grundar sig avgiftsbelagdheten för separat ändringssökande på huvudregeln om avgiftsbelagdhet enligt propositionen och på att den huvudsak som det separata överklagandet hänför sig till inte behandlas samtidigt i besvärsinstansen. Lagutskottet menar dock att det för klarhetens skull är motiverat att i den föreslagna 1 § inkludera ett nytt 4 mom. enligt vilket rättegångsavgiften för ett från huvudsaken separat ändringssökande bestäms med stöd av 2 §.
2 §. Rättegångsavgiftens storlek.
I paragrafen anges rättegångsavgifternas belopp (i euro). Enligt 1 mom. är rättegångsavgiften för så kallade summariska ärenden, dvs. tvistemål som avses i 5 kap. 3 § i rättegångsbalken, 86 euro. Den lägre avgiften på 65 euro gäller situationer där uppgifterna om målet eller ärendet har förmedlats direkt till tingsrättens datasystem. Formuleringen i momentet täcker endast summariska ärenden som avgörs genom tredskodom. Ett ärende avgörs genom tredskodom om den svarande inte avgett ett begärt svar inom utsatt tid, i sitt svar inte framfört någon grund för att bestrida talan eller om hen endast åberopar en grund som uppenbart saknar relevans för avgörandet av ärendet. Propositionen syftar till att bibehålla den nuvarande rättegångsavgiftens belopp för sådana tvistemål enligt 5 kap. 3 § i rättegångsbalken som avgörs i ett skriftligt, summariskt förfarande. Utskottet noterar dock att ett ärende inte avgörs genom tredskodom utan genom dom i situationer där den svarande genast medger att talan enligt 5 kap. 3 § i rättegångsbalken är riktig. Det medför dock i praktiken inte mer arbete för tingsrätten än till exempel ett ärende som avgörs genom tredskodom till följd av den svarandes passivitet. Lagutskottet menar att rättegångsavgiften för summariska ärenden av konsekvensskäl också bör gälla dessa situationer. Vidare noterar utskottet att samma avgift helt klart bör gälla också summariska ärenden som avskrivs på ett tidigt stadium till exempel därför att den svarande betalar sin skuld och borgenären till följd av det återkallar talan. Det föreslagna 1 mom. bör därför preciseras. I ett mål eller ärende där den svarande bestrider talan på sakliga grunder är det motiverat att avgiften i enlighet med propositionen är 250 euro oberoende av om ärendet förs till avgörande i sak eller avskrivs eller avslutas genom stadfästelse av förlikning.
Paragrafens 6 mom. motsvarar 3 § 4 mom. i den gällande lagen om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer (701/1993). I det föreslagna momentet sägs att vid det förfarande som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande tas den rättegångsavgift ut som föreskrivs för tvistemål. Lagutskottet anser att bestämmelsen måste preciseras så att samma avgift ska gälla för det europeiska småmålsförfarandet och för det europeiska betalningsföreläggandet som för summariska ärenden enligt 5 kap. 3 § i rättegångsbalken, eftersom avgifterna för de nämnda förfarandena också i dag jämställs med summariska ärenden i fråga om avgifterna. Behandlingen av ärenden som följer det europeiska betalningsföreläggandet motsvarar i praktiken summariska ärenden som avgörs genom tredskodom eller efter medgivande. Småmålsförfarandet tillämpas på yrkanden i gränsöverskridande tvistemål och gäller fordringar som underskrider 2 000 euro. Behandlingen av dessa ärenden kan i praktiken jämställas med summariska ärenden. Antalet sådana ärenden är enligt uppgift litet. Det bör också noteras att förordningen (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande för närvarande omarbetas och att avsikten, enligt uppgift, är att den ändrade förordningen ska godkännas slutligt redan i december 2015. Den ändrade förordningen fastställer begränsningar för de avgifter som tas ut vid det aktuella förfarandet. Utskottet föreslår därför att rättegångsavgiften vid de förfaranden som avses i 6 mom. är 86 euro.
3 §. Ansökningsavgiftens storlek.
Paragrafens 1 mom. ger justitieministeriet ett noggrant avgränsat bemyndigande att utfärda förordning om avgifterna för vissa ansökningsärenden i tingsrätten. I 3 mom. finns ett bemyndigande som tillåter men inte tvingar justitieministeriet att genom förordning utfärda bestämmelser också om hovrätternas ansökningsavgifter. Denna bestämmelse har föreslagits för att det vid behov ska vara möjligt att bestämma om ansökningsavgift vid hovrätterna. Det kan bli aktuellt till exempel i en situation där man vid hovrätterna börjar ta ut avgift för någon ny ärendegrupp av ansökningstyp. Lagutskottet anser att det av motsvarande skäl är lämpligt att i 1 mom. införa ett motsvarande bemyndigande att utfärda förordning i fråga om tingsrätterna.
4 §. Rättegångsavgifter som inte tas ut eller som sänks i vissa fall.
I paragrafen föreskrivs om vissa fall där rättegångsavgift inte tas ut eller sänks. Syftet med föreslagna 3 mom. har varit att sänka rättegångsavgiften vid marknadsdomstolen till 500 euro i stället för 2 000, 4 000 eller 6 000 euro i de ärenden som gäller offentlig upphandling och som i marknadsdomstolen upphör till exempel därför att den ändringssökande återkallar besvären. I momentet nämns dock endast de fall där ett fullföljdsärende avskrivs utan att avgörande fälls i huvudsaken eller där ärendet lämnas utan prövning. Återkallande av besvär leder dock till ett avgörande, där ärendet lämnas därhän. Lagutskottet menar därför att föreslagna 3 mom. måste kompletteras så att rättegångsavgiften också för ärenden som lämnas därhän sänks.
5 §. Avgiftsfria prestationer.
I paragrafen föreskrivs det om avgiftsfria ärendegrupper. Enligt 1 mom. 8 punkten tas avgifter inte ut i ärenden som gäller beviljande av rättshjälp enligt rättshjälpslagen (257/2002). Detta motiveras i propositionen med att de som inleder ärenden inom denna ärendegrupp vanligen är berättigade till avgiftsbefrielse med stöd av rättshjälpslagen. Punkten innehåller ingen bestämmelse om ärenden som gäller arvode och kostnadsersättning till ett rättegångsbiträde. I propositionsmotiven sägs att ärenden som gäller arvode och kostnadsersättning till ett rättegångsbiträde ska bli avgiftsbelagda, eftersom det inte finns något liknande skäl för att behandlingen av ärendegruppen ska vara avgiftsfri.
Propositionen har inte gjort någon bedömning av om det är motiverat att ärenden som gäller arvode och kostnadsersättning till ett rättegångsbiträde alltid ska vara avgiftsbelagda eller om de ska vara avgiftsbelagda när de behandlas som separata ärenden eller endast i fullföljdsskedet. Enligt 18 § 2 mom. i rättshjälpslagen ges beslutet om arvodet och ersättningen separat från avgörandet i huvudsaken, men i samband med eller samma dag som avgörandet. Om huvudsaken inte ens är anhängig vid domstolen är ett ärende som gäller arvode och kostnadsersättning till ett rättegångsbiträde helt klart ett separat ansökningsärende också i tingsrätten. Det kan då vara fråga till exempel om att utredningen avslutats utan att åtal väckts. Enligt inkommen utredning finns det också ärendegrupper där biträdet utfört åtgärder endast under några få timmar. I dessa fall är avgiften för beslutet tämligen hög i förhållande till yrkandet på arvode och ersättning. Likaså kan det exempelvis i långvariga brottmål uppstå behov av att be domstolen fastställa arvodet med vissa mellanrum. Det är ändamålsenligt och motiverat att ärenden som gäller arvode och kostnadsersättning till ett rättegångsbiträde är avgiftsbelagda först i fullföljdsskedet. Utskottet anser därför att den föreslagna bestämmelsen till denna del ska preciseras så att det i föreslagna 5 § 1 mom. 8 punkten införs en uttrycklig bestämmelse om saken.
Enligt 1 mom. 10 punkten ska ärenden enligt tvångsmedelslagen (806/2011) behandlas avgiftsfritt. Syftet med propositionen är till denna del att bestämma att de viktigaste ärenden som gäller ingrepp i individens självbestämmanderätt är avgiftsfria. Tvångsmedelslagen har bestämmelser om ett flertal sådana ärenden. Enligt uppgift ansågs det vid beredningen av propositionen att förmögenhetsrättsliga tvångsmedel inte hör till dessa viktigaste ärenden som gäller ingrepp i individens självbestämmanderätt, men det ansågs inte behövligt att föreskriva om avgifterna för tvångsmedelsärenden som avses i tvångsmedelslagen på ett avvikande sätt.
Lagutskottet noterar dock att det också i andra lagar än tvångsmedelslagen finns bestämmelser om olika tvångsmedel som anknyter till domstolsprocesserna eller andra situationer. Till exempel föreskrivs det i 17 kap. 37 § i rättegångsbalken (732/2015) om undersökning av sinnestillståndet hos en svarande och i 62 § i samma kapitel om tvångsmedel som riktas till vittnen och om förordnande av hämtning. Sådana beslut får enligt 17 kap. 69 § i rättegångsbalken överklagas genom klagan hos hovrätten. Det är frågan om avgöranden som i många avseenden kan jämställas med tvångsmedel enligt tvångsmedelslagen och för vilka det enligt den föreslagna lagen om domstolsavgifter ska påföras rättegångsavgift. I 4 kap. 11 § i konkurslagen (120/2004) föreskrivs det i sin tur om tvångsmedel mot gäldenär. Ett av de möjliga tvångsmedlen är i detta fall häktning av gäldenären. Lagutskottet menar att också de ovan nämnda tvångsmedelsärendena av likabehandlingsskäl bör vara avgiftsfria i fråga om fullföljdsskedet. Utskottet föreslår därför att bestämmelsen i 10 punkten till denna del kompletteras så att avgift inte tas ut för ärenden som avses i 17 kap. 69 § i rättegångsbalken och inte heller för ärenden som avses i 4 kap. 11 § 5 mom. i konkurslagen. I fråga om andra liknande tvångsmedelsärenden som tas upp i andra lagar kan man, liksom i fråga om andra avgifter, i enskilda fall och om punktens kriterium om oskälighet uppfylls tillämpa bestämmelsen om avgiftsbefrielse i den föreslagna lagens 7 § 2 mom.
Bestämmelser om disciplinstraff för den som fullgör civiltjänst och om överklagande av beslut om straff finns i civiltjänstlagen (1446/2007), varför ärendena enligt paragrafens 1 mom. 11 punkt är avgiftsfria i likhet med andra ärenden om vilka det bestäms i civiltjänstlagen. I paragrafen föreskrivs dock inte om avgiftsfrihet för disciplinbesvär som framförs av den som fullgör militärtjänst. Utgångspunkten för den nu aktuella reformen är att fullföljdsärenden i regel ska vara avgiftsbelagda. Därför föreslår regeringen avgifter också för ärendegrupper där en stor del av dem som söker ändring sannolikt är mindre bemedlade och därför har rätt till avgiftsfri behandling. Lagutskottet menar dock att de som fullgör civiltjänst respektive militärtjänst ska behandlas likvärdigt i fråga om domstolsavgifter. Utskottet föreslår därför att det till 1 mom. fogas en ny 12 punkt, enligt vilken avgift enligt den föreslagna lagen inte tas ut för sådana ärenden i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014) som gäller disciplinbesvär som lämnas av den som fullgör militärtjänst, inklusive kvinnor som fullgör frivillig militärtjänst. Föreslagna 12 punkten blir då punkt 13 och de föreslagna punkterna 13—15 förskjuts på motsvarande vis.
6 §. Betalningsskyldiga.
I 2 mom. finns en bestämmelse om avgift för genkäromål. I momentet finns dock ingen separat bestämmelse om avgift för motbesvär. Det finns inte heller i den gällande lagen något särskilt föreskrivet om avgift för motbesvär. Enligt uppgift var avsikten då propositionen bereddes att avgift för motbesvär ska påföras på samma sätt som för besvär. Också enligt rådande praxis påförs samma rättegångsavgift för motbesvär som för besvär. Lagutskottet ser det därför som nödvändigt att den föreslagna bestämmelsen förtydligas i fråga om avgift för motbesvär. Utskottet föreslår att föreslagna 6 § 2 mom. preciseras till denna del.
11 §. Sökande av ändring i en avgift.
Paragrafen innehåller bestämmelser om omprövning av ett beslut om att en avgift påförs. I 1 mom. hänvisas i fråga om omprövning till förvaltningslagen (434/2003), där det i 7 a kap. 49 d § sägs att en begäran om omprövning ska göras hos den myndighet som fattat beslutet eller hos den som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som fattat beslutet. Enligt föreslagna 11 § 1 mom. får ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996).
Det är enligt motiven till paragrafen inte meningen att förändra domstolarnas praktiska tillvägagångssätt när det gäller omprövningsförfarande. I ärenden som behandlas i högsta förvaltningsdomstolen påförs enligt uppgift rättegångsavgiften av den som föredrar ärendet, inte av högsta förvaltningsdomstolen i dess egenskap av myndighet. Enligt 10 § 1 mom. i den gällande lagen om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer (701/1993) kan rättelse yrkas hos den tjänsteman eller myndighet som har påfört avgiften. Enligt den föreslagna lagen ska en begäran om omprövning i fortsättningen dock riktas till myndigheten, dvs. högsta förvaltningsdomstolen, eftersom den tjänsteman som har fattat beslutet inte nämns i 7 a kap. 49 d § i förvaltningslagen. Överklagande av en begäran om omprövning sker dock hos förvaltningsdomstolen. Ett system där ett beslut som fattats av högsta förvaltningsdomstolen i dess egenskap av myndighet kan överklagas hos en förvaltningsdomstol är inte motiverat med hänsyn till kravet på konsekvens i fråga om rättsinstanserna.
För att man i högsta förvaltningsdomstolen också i fortsättningen ska kunna begära omprövning hos den föredragande som har påfört avgiften och inte hos högsta förvaltningsdomstolen i egenskap av myndighet föreslår utskottet att 1 mom. preciseras så att omprövning också i fortsättningen får begäras hos den tjänsteman eller myndighet som har påfört avgiften. Det innebär att besvär som anförs hos förvaltningsdomstolen gäller den föredragandes beslut om begäran om omprövning och inte ett beslut som högsta förvaltningsdomstolen fattat i egenskap av myndighet. Den föreslagna ändringen ska vara allmänt gällande, dvs. inte gälla enbart högsta förvaltningsdomstolen. Den går dock också i linje med propositionens syfte, dvs. att meningen inte är att förändra domstolarnas praktiska tillvägagångssätt när det gäller omprövningsförfarande. Också i den gällande lagen nämns yrkande på rättelse (omprövning) hos tjänsteman.