Motivering
Allmänt
Det handlar om det första medborgarinitiativet som
gäller den straffrättsliga lagstiftningen. Förslagen
i medborgarinitiativet motiveras med att "förtroendet
för Finland som rättsstat vacklar på grund
av de alltför lindriga straffen för rattfyllerister."
Det har länge varit en central grund för finländsk
kriminalpolitik att ett legitimt straffrättsligt system
ska återspegla medborgarnas rättskänsla.
Det straffrättsliga systemet ska fungera utgående
från att människor kan ta till sig normsystemet,
respektera och uppskatta dess innehåll samt som sådant
anse att det är värt att bli iakttaget. Medborgarinitiativet
som instrument är ur denna synvinkel en viktig verksamhetskanal med
tanke på den straffrättsliga lagstiftningen.
Det är också klart att för att vara
godtagbar och legitim måste lagstiftningen uppfylla vissa rättsliga
randvillkor som följer av grundlagen, lagstiftningens grundläggande
principer samt regleringstraditionen inom enskilda rättsområden.
Lagutskottet konstaterar inledningsvis att medborgarinitiativet
ingriper i ett allvarligt samhällsproblem, och målet
att bekämpa rattfylleri är utan tvekan värt
att stödja. Rattfylleri är ett betydande trafiksäkerhetsproblem
och det bör satsas tillräckligt på att
bekämpa det. Rattfylleri får inte accepteras i
någon form. Men faktum är att om det fanns enkla
lösningar på problemet, vore de redan genomförda.
Utskottet anser att rattfylleri väsentligen är
ett alkohol- och hälsopolitiskt problem: de som gör
sig skyldiga till rattfylleri är enligt utredningar oftast
storkonsumenter av alkohol och drogberoende. Straffrätten är
den sista utvägen för att lösa ett samhällsproblem
av detta slag.
Rattfylleriets utbredning
Eftersom endast en liten del av fallen av rattfylleri blir uppdagade,
ger polisens statistik inte en tillräcklig helhetsbild
av hur allmänna rattfylleribrotten är. Den sammanlagda
mängden fall har därför mätts
också genom så kallade razziaundersökningar
vid vägarna varvid det kan utredas hur många rattfyllerister
som påträffas i trafikströmmen vid vissa
vägavsnitt under bestämda tider. Med hjälp
av dessa undersökningar får vi kunskap framför
allt om utvecklingen av rattfylleriet och om regionala skillnader
då undersökningarna upprepas på samma
sätt årligen under jämförbara
omständigheter.Statistiken i de följande
avsnitten baserar sig på följande källor:
Impinen, Antti 2011: Arrested Drunk Drivers. Trends, Social Backround,
Recidivism and Mortality. Research 63. National Institute for Health
and Welfare. Department of Alcohol, Drugs and Addiction and University
of Helsinki. The Health Institute, Department of Public Health;
Löytty, Marita 2013: Alkoholirattijuopumus tieliikenteessä ja
juopumuksen yleisyys ilma-, juna- ja vesiliikenteessä.
Liikenteen analyysit. Teema-analyysi. Trafin julkaisuja 11/2013; Niemi,
Hannu 2014: Liikennerikokset, s. 167-193. I publikationen Rikollisuustilanne
2013. Rikollisuus ja seuraamusjärjestelmä tilastojen valossa.
Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 266/2014;
Portman, Maria & Penttilä, Antti & Haukka,
Jari & Eriksson, Peter & Gunnar, Teemu & Kuoppasalmi,
Kimmo & Koskimaa, Heikki 2011: Rattijuopon profiili ja
uusimisen riskitekijät. Tuloksia rattijuopumuksen esiintyvyydestä ja
kehityksestä Uudenmaan ratsiatutkimuksesta vuosina 1990-2008.
Liikenneturvallisuuden pitkän aikavälin tutkimus-
ja kehittämisohjelma. LINTU-julkaisuja 1/2011.
Enligt riksomfattande razziaundersökningar var andelen
rattfyllerister i trafiken i genomsnitt 0,20 procent åren
1988—1999. Den största andelen var 0,25 procent
och den uppmättes 1990. Andelen har minskat så att åren
2005-2013 varierade den mellan 0,11 och 0,15 procent. Medan
en av ca 400 bilister gjorde sig skyldig till rattfylleri 1990, är
motsvarande andel nu en av ca 800 bilister. Med denna mätning
har rattfylleriet minskat med 40—50 procent från
1990 års nivå. I Nyland har motsvarande razziaundersökningar
gjorts sedan 1979. I dem noterades den största andelen
fall under undersökningarnas första år
(0,5 procent) vilket är mer än två gånger
så mycket som andelen på 0,2 procent under det
sista mätningsåret 2012.
Mängden förare i trafiken som var lätt
berusade, dvs. hade mindre än 0,5 promille alkohol i blodet ökade
snabbt enligt de riksomfattande undersökningarna från
1997 till 1 procent men har därefter småningom
minskat till ca 0,6 procent. Cirka en av 150—200 bilförare
har således smakat så mycket alkohol att det syns
i dessa mätningar.
Inom den kriminalitet som kommit till polisens kännedom
avstannade den ökning av rattfylleriet som börjat
i mitten av 1990-talet 2007, och antalet fall har klart minskat
efter det. Det är anmärkningsvärt att
antalet alkoholfall under perioden 2004—2013 har minskat
med 42 procent medan drogfallen har ökat med 53 procent. Ökningen
av drogfallen beror till stora delar på introduktionen
av en nollgräns i fråga om droger 2003. Denna
utvidgning av kriminaliseringen inverkade naturligtvis också i övrigt
på att mängden statistikförda brott ökade.
Men andelen alkoholfall är fortfarande klart störst
(78 procent 2013).
År 2013 fick polisen kännedom om ett rekordlågt
antal fall av rattfylleri, ca 18 000. Antalet rattfyllerifall som
kom till polisens kännedom var då 40 procent mindre än
1990 (ca 30 000 brott).
Siffrorna påverkas av trafikövervakningens mängd
och hur den riktas in. Vid razzior grips årligen uppskattningsvis
var tredje till var fjärde rattfyllerist. Det näst
vanligaste sättet att åka fast är att
bli angiven. Andra sätt är körfel som
polisen upptäcker, och trafikolyckor. På en 30
km lång sträcka beräknas risken att åka
fast vara 1:227. Polisen utför enligt egen bedömning årligen
blåstest på 1,5—2,0 miljoner bilister.
På grundval av uppgifter från den numera indragna Rörliga
polisen har antalet blåstest trefaldigats under 25 år.
Det bör således observeras att mängden
statistikfört rattfylleri har minskat trots att sannolikheten
att åka fast har ökat. I proportion till bilbeståndet
har mängden statistikförda rattfylleribrott under
de senaste 10 åren halverats och i proportion till trafikmängderna
har de minskat med en dryg tredjedel. Rattfylleribrotten har likaså minskat
i förhållande till alkoholkonsumtionen med en
dryg fjärdedel under de senaste fem åren.
Rattfylleriolyckor
I trafiken dog ca 260 människor både 2012
och 2013. Antalet skadade 2013 var ca 6 700. Antalet döda
och skadade i trafiken har senast varit så litet som nu
på 1950-talet.
År 2013 dog 57 personer vid rattfyllerifall. Åren
2009—2013 var antalet döda ca 20—40 mindre
per år än i början av 2000-talet. Antalet skadade
har analogt minskat med 44 procent sedan 2004. År 2013
skadades 680 människor vid rattfyllerisituationer. Andelen
döda vid rattfylleriolyckor har årligen varit
ungefär en fjärdedel (24 procent 2004—2013)
och andelen skadade ca en tiondel (11 procent 2004—2013)
av alla som samma år har dött eller skadats vid
trafikolyckor. Denna andel har under de senaste åren minskat
något jämfört med tiden innan. Av dem som
dött i rattfylleriolyckor utgörs en klar majoritet
av den skyldige själv eller hans eller hennes passagerare.
I genomsnitt sex utomstående personer (8 procent av dödsfallen)
har årligen dött i dessa situationer under de
senaste tio åren. År 2012 dog 8 utomstående
och 2013 dog inga utomstående. Antalet skadade utomstående
har varit i genomsnitt 133 (14 procent av de skadade) per år
under motsvarande tid. År 2012 var antalet skadade utomstående
72 och 2013 var de 118.
Problemet i Finland är att förarna sannolikt är mer
berusade än i många andra länder där
fler gör sig skyldiga till rattfylleri än i Finland.
Vid rattfylleriolyckor med dödlig utgång hade
föraren huvudsakligen över 1,2 promille alkohol
i blodet (enligt utredningar av undersökningskommissioner
för trafikskador 82 procent åren 2009—2013)
och av dem hade nästan hälften minst 2 promille
i blodet.
Kostnader förorsakade av rattfylleri
Utöver mänskligt lidande är de ekonomiska kostnaderna
av rattfylleri för samhället betydande. Kostnaderna
för personskador indelas i bestående skada (1
079 000 euro), svår tillfällig skada (248 000
euro) och lindrig tillfällig skada (49 000 euro). I genomsnitt
uppgår helhetskostnaderna för personskador till
241 000 euro per skada. De materiella förlusterna för
samhället av dödsfall genom rattfylleri uppgår
till ca 1 919 000 euro.
Att låta polisen rycka ut i anslutning till rattfylleri
kostar uppskattningsvis 119 euro per enskilt brott. Kostnaderna
för förundersökningar av trafikbrott
uppskattas till 156 euro per brott. Dessutom medför brotten
kostnader för åklagar- och domstolsväsendet. Åtalsprövningen
för ett brott kostar i genomsnitt 322 euro och domstolsbehandlingen
av åtalet i genomsnitt 204 euro. Vid skriftligt förfarande
kostar avgörandet av ett ärende vid domstolen
i genomsnitt 595 euro och ett brottmål som avgörs
vid tingsrättens muntliga behandling kostar ca 850 euro.
Också verkställigheten av straffen medför
kostnader. Samhällspåföljdernas pris
per enhet är i typfallet några tusentals euro;
exempelvis samhällstjänst kostar 2 800 euro (34,08
euro per timme). Kostnaderna för en fånge uppgår
till ca 68 000 euro per år.
Men lagutskottet konstaterar att en enda död eller
skadad i en rattfylleriolycka är en för mycket.
Bedömning av förslagen i medborgarinitiativet
Beslagtagande av fordonet
I medborgarinitiativet föreslås att rattfylleristens
fordon omedelbart ska förverkas till staten oberoende av
vems fordonet är.
Lagutskottet konstaterar att polisen redan nu omedelbart kan
beslagta en bil vars förare är berusad och domstolen
kan bestämma att bilen ska förverkas om det behövs
för att förebygga nya brott. Enligt 10 kap. 5 § 2
mom. 2 punkten (875/2001) i strafflagen (nedan också SL)
kan föremål och egendom som har varit föremål
för ett brott dömas förverkade antingen
helt eller delvis, om förverkandepåföljden är
nödvändig för att nya brott ska kunna
förebyggas, och föremålet är
särskilt lämpat som brottsobjekt.
Högsta domstolen har i sina avgöranden HD 2005:75,
2005:76 och 2007:85 ansett att en bil som tillhör en person
som gjort sig skyldig till rattfylleribrott kan dömas förverkad
till staten. Enligt avgörandena kan villkoren i SL 10:5.2
bli uppfyllda om gärningsmannen trots tidigare straff och
körförbud upprepade gånger har gjort sig
skyldig till nya rattfylleribrott så att dessa övriga
påföljder har visat sig vara verkningslösa.
Dessutom har det förutsatts att det på grund av
antalet rattfyllerifall och deras frekvens är sannolikt
att personen också i fortsättningen gör sig
skyldig till rattfylleri om fordonet inte döms förverkat
till staten.
Om föremålet inte kan dömas förverkat
på grund av att det tillhör någon annan än
gärningsmannen, kan gärningsmannen dömas
att förverka föremålets värde
i pengar (SL 10:8.1). En sådan värdekonfiskation är
inte ägnad att förhindra återfall i fråga
om rattfylleri (se RP 80/2000 rd).
Beslut om förverkandepåföljd fattas
av domstolen men polisen har behörighet att genast ta fordonet
i statens besittning och beslagta det. Enligt 7 kap. 1 § 1
mom. 3 punkten i tvångsmedelslagen (806/2011)
får föremål tas i beslag, om det finns
skäl att anta att de döms förverkade.
En anhållningsberättigad tjänsteman beslutar
om beslag (TML 7:7) men en polisman får fatta beslut om
att omhänderta ett föremål (TML 7:8.1).
Lagutskottet anser att den gällande lagstiftningen
uppfyller medborgarinitiativets krav på att personer som
upprepade gånger gör sig skyldiga till rattfylleri
döms att förlora sitt fordon till staten. Men
utskottet anser att i praktiken utgörs ett särskilt
problem av personer som ständigt gör sig skyldiga
till rattfylleri. Det är i sig uppenbart att med tanke
på påföljdssystemets trovärdighet kan
det vara motiverat att oftare än nu döma ut en
förverkandepåföljd för fordonet
i fall där straffet inte verkar ha effekt. Men också i
fråga om personer som upprepade gånger gjort sig skyldiga
till rattfylleri har fordonet mer sällan dömts
förverkat till staten i rättspraxis. En delorsak
kan vara att förverkandepåföljd kan utdömas
endast om åklagaren kräver det. I och med de ovan
nämnda avgörandena av högsta domstolen
har konfiskation av fordon som tillhör personer som upprepade
gånger gjort sig skyldiga till rattfylleri aktualiserats
i större utsträckning i domstolsbehandlingen av
rattfylleri. Utskottet anser att utvecklingen är positiv
men menar att regeringen har skäl att reda ut hur ofta
en rattfyllerists fordon i rättspraxis döms förverkad
till staten. Om det visar sig att förverkandepåföljd inte
används i den utsträckning som lagen tillåter
bör saken enligt utskottets åsikt ägnas
uppmärksamhet i utbildningen för straffprocessmyndigheterna
och därigenom i praktiken.
Påföljder
I medborgarinitiativet föreslås att ingripande
i rattfylleri bör ske så tidigt som möjligt.
Enligt medborgarinitiativet måste följden vara
körförbud och vårdhänvisning
redan efter att bilisten blivit fast den första gången.
Följande gång ska följden vara tvångsvård
anpassad till situationen och straffet ovillkorligt fängelse.
Körförbud.
Enligt 64 § 1 mom. i körkortslagen (386/2011)
ska tingsrätten meddela föraren av ett motordrivet
fordon körförbud, om han eller hon konstateras
ha gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri. I
praktiken meddelar polisen i ett sådant fall temporärt
körförbud enligt 70 § i körkortslagen.
I detta avseende stämmer den gällande lagstiftningen överens
med det som föreslås i medborgarinitiativet.
Vårdhänvisning.
Vårdhänvisning i anslutning till rattfylleri
kopplas i dagsläget till hälsokraven för
körkort: fortlöpande missbruk av alkohol är
ett hinder för att behålla rätten att
köra. Läkaren är skyldig att underrätta
polisen om rusmedelsberoende.
Enligt 12 § 1 mom. 2 punkten i körkortslagen beviljas
körkortstillstånd om sökanden inte ska betraktas
som farlig i trafiken på grund av fortgående missbruk
av alkohol eller något annat berusningsmedel. Enligt bestämmelsens
2 mom. är fortgående alkoholmissbruk dock inte
ett hinder för att bevilja körkortstillstånd
om körkortet villkoras med att innehavaren ska använda
alkolås.
I 20 § i körkortslagen föreskrivs
att polisen kan förordna att en körrättsinnehavare
ska lämna in ett utlåtande av en läkare över
att innehavaren uppfyller de medicinska kraven, om det finns anledning
att misstänka att han eller hon inte längre uppfyller
de medicinska kraven för körkort eller på grund
av sitt hälsotillstånd inte längre riskfritt
kan köra ett fordon som han eller hon har körrätt
för.
I 21 § i körkortslagen föreskrivs
att trots sekretessbestämmelserna är
en läkare skyldig att göra en anmälan
till polisen, om han eller hon konstaterar att en körrättsinnehavare
inte längre uppfyller de medicinska kraven i 17 eller 18 § på grund
av att hälsotillståndet försämrats
och försämringen inte är endast tillfällig.
I lagens 17 § 1 mom. 3 punkt och 18 § 1 mom. 4
punkt hänvisas till bilaga III till körkortsdirektivet
enligt vilket körkort inte får utfärdas
eller förnyas för sökande eller förare
som är beroende av alkohol eller inte är i stånd
att avstå från att föra fordon i alkoholpåverkat
tillstånd.
Enligt statsrådets principbeslut om förbättrande
av vägtrafiksäkerheten (5.12.2012) erbjuds personer
under 25 år som ertappats för rattfylleri en möjlighet
att delta i en kartläggning av missbrukssituationen tillsammans
med en hälso- eller socialmyndighet enligt en modell inom
ramen för projektet Nyktra vägen. Lagutskottet
anser det vara viktigt att vårdhänvisningen genomförs
enligt principbeslutet.
Missbruksvård ordnas också i samband med att
brottspåföljder verkställs. Årligen
deltar ca 400 fångar i olika program för rusmedelsrehabilitering,
och av dem deltar ca 300 i ackrediterade program. Lämpliga
ackrediterade program för personer dömda för
rattfylleri är bland annat gruppvårdprogrammet
Kisko, Antiriippuvuudet, Kalterit Taakse, Matkalla muutokseen, fängelsernas
gruppvårdprogram och programmet vid kristliga drogrehabiliteringsavdelningen
i Vasa fängelse. I Naarajärvi fängelse gjordes 2009—2011
ett försök att avsluta bruket av rusmedel med
fångar dömda för rattfylleri eller grovt
rattfylleri. Försöket gjordes i samarbete med
Myllyhoitoyhdistys ry och med stöd av PAF. Programmet Nyktra
vägen genomfördes under försöket
av 140 fångar. Verksamheten har fortsatt vid Naarajärvi
fängelse efter försöksprojektet. Åren
2012—2014 hade 134 fångar hänvisats till
programmet före 30.9.2014.
Också i verkställigheten av samhällspåföljder ingår
det att personer som avtjänar en samhällspåföljd
har sammankomster med en övervakare, att det förutsätts
drogfrihet, att det ordnas övervakning och stöd
samt olika verksamhetsprogram som ska bidra till att den dömda
klarar sig socialt och förebygga återfall. Av
samhällstjänst kan högst 30 timmar avtjänas
genom att delta i verksamhet som ordnas eller godkänts
av Brottspåföljdsmyndigheten eller i öppen
vård som ordnas av en offentlig eller privat tjänsteproducent
inom social- och hälsovården. Den som har dömts
till samhällstjänst för rattfylleri har
också inom Brottspåföljdsmyndigheten
tillgång till ett trafiksäkerhetsprogram som fokuserar
på frågor relaterade till att köra berusad.
Utskottet ser det som viktigt att Brottspåföljdsmyndigheten
har tillräckliga resurser för att genomföra
de påföljdsrelaterade rusmedelsprogrammen.
Tvångsvård
Den i initiativet avsedda tvångsvården, det
vill säga vård oberoende av vilja, är
relevant med avseende på flera grundlagsfästa grundläggande
rättigheter.
Enligt 7 § 1 mom. i grundlagen (731/1999) har
var och en rätt till personlig frihet och integritet. Enligt
bestämmelsens 3 mom. får den personliga integriteten
inte kränkas och ingen får berövas sin
frihet godtyckligt eller utan laglig grund. I grundlagens 9 § 1
mom. föreskrivs om rörelsefrihet och i 10 § 1
mom. om skydd för privatlivet och personuppgifter. Begränsningar
av de grundläggande rättigheterna ska uppfylla krav
på bland annat nödvändighet, exakt avgränsning
och proportionalitet samt rättsskydd (se GrUB
25/1994 rd, s. 5).
Bestämmelser om vård oberoende av patientens
vilja ingår bland annat i mentalvårdslagen (1116/1990)
och lagen om missbrukarvård (41/1986). Syftet
med begränsningarna i anslutning till vård oberoende
av vilja är att behandla patientens sjukdom samt i sista
hand att trygga rätten till oundgänglig omsorg
enligt 19 § i grundlagen (se RP 113/2001
rd och GrUU 34/2001 rd).
Europeiska människorättsdomstolen har i sin rättspraxis
konstaterat att frihetsberövande med stöd av artikel
5.1 e i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
i anslutning till mentalvård kräver medicinsk
utredning. Den mentala störningen måste vara sådan
att den kräver tvångsvård (se till exempel
Stojanovski mot Makedonien den 22 oktober 2009, punkt 31). I fråga
om alkoholism har det bland annat förutsatts att lindrigare
metoder än frihetsberövande inte är tillräckliga
och att omständigheterna förutsätter
frihetsberövande (till exempel Witold Litwa mot Polen den
4 april 2000, punkt 78—79).
Lagutskottets åsikt är att det vore uppenbart
i strid med grundlagen och de internationella konventionerna om
mänskliga rättigheter att automatiskt foga vård
oberoende av vilja som påföljd för återkommande
rattfylleri.
Ovillkorligt fängelse.
I medborgarinitiativet föreslås att följande
gång när en person blir fast för rattfylleri
ska straffet vara ovillkorligt fängelse.
För rattfylleri (SL 23:3, 1198/2002) kan dömas
ut högst sex månaders fängelse och för grovt
rattfylleri (SL 23:4, 1198/2002) högst två års
fängelse. Vid dödsfall ger strafflagen redan nu
möjligheter att döma ut mycket stränga
straff (se tabellen). Till exempel för grovt rattfylleri, grovt
dödsvållande och grovt äventyrande av trafiksäkerheten
kan det maximala straffet vara 9 år fängelse.
Lagutskottet konstaterar att straffskalorna för brott ska
definieras enligt hur skadliga och klandervärda gärningarna är,
dvs. deras straffvärde (till exempel LaUB 3/1998
rd). De nuvarande straffskalorna kan i ljuset av detta
anses vara befogade.
Straffets minimala och maximala längd vid kombination
av olika brott
|
|
Dessutom ävent. av traf.
säkerh.
|
Dessutom grovt ävent. av traf. säkerh. |
| Rattfylleri + dödsvållande |
1—240 db, 14 dagar—2 år
6 mån
|
1—240 db, 14 dagar—3 år |
30—240 db, 14 dagar—4 år |
| Grovt rattfylleri + dödsvållande |
60—240 db, 14 dagar—4 år |
60—240 db, 14 dagar—4 år |
60—240 db, 14 dagar—4 år |
| Rattfylleri + grovt dödsvållande |
4 mån—6 år 6 mån |
4 mån—7 år |
4 mån—8 år 6 mån |
| Grovt rattfylleri + grovt dödsvållande |
4 mån—8 år |
4 mån—8 år 6
mån
|
4 mån—9 år |
I fråga om valet mellan villkorligt och ovillkorligt
fängelse gäller strafflagens 6 kap. 9 § (515/2003)
enligt vilken ett fängelsestraff på viss tid som
uppgår till högst två år kan
förklaras villkorligt (villkorligt fängelse),
om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är,
gärningsmannens skuld sådan den framgår
av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts
att ovillkorligt fängelse döms ut. I fråga
om rattfylleri är också samhällstjänst
en möjlig påföljd eftersom det i strafflagens
6 kap. 11 § (515/2003) föreskrivs att
en gärningsman döms till samhällstjänst
i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff
på viss tid, högst åtta månader,
om inte ovillkorliga fängelsestraff, tidigare samhällstjänststraff
eller andra vägande skäl ska anses utgöra
hinder för att ett samhällstjänststraff döms
ut. En möjlig påföljd för rattfylleri
kan också vara övervakningsstraff enligt 6 kap.
11 a § i strafflagen.
Över hälften (57 procent) av de dömda
rattfylleribrotten var grova fall 2012. Andelen rattfyllerifall
enligt grundrekvisitet var 43 procent. För vanligt rattfylleri
(SL 23:3) är böter i dagsläget nästan
det enda straffet (94 procent). För grovt rattfylleri (SL
23:4) är normalstraffet (72 procent av de utdömda
straffen) 1—5 månader villkorligt fängelse
(96 procent av de villkorliga). Till villkorligt fängelsestraff
fogas nästan alltid (97 procent) böter som tilläggsstraff.
Ovillkorligt fängelse döms ut i ca 10 procent
av fallen. Den sammanlagda andelen samhällstjänst
och övervakningsstraff är ca 15 procent. Av de
ovillkorliga fängelsestraffen är 94 procent på 1—8 månader.
Böter döms ut för grovt rattfylleri i 3—4
procent av fallen.
Ett undantag är de fall då rattfylleriet är
förknippat med dödsvållande. Vid kombinationen dödsvållande
och grovt rattfylleri är normalstraffet ovillkorligt fängelse
och straffens längd varierar mellan ca ett halvt och fyra år
fängelse. I sådana fall döms det således
ut fängelsestraff på flera år också i
praktiken. För grovt rattfylleri och grovt dödsvållande
döms det i genomsnitt ut knappt 3 år fängelse.
Fallen är sällsynta eftersom det vanliga vid rattfyllerifall
med dödlig utgång är att gärningsmannen
själv dör. Antalet helt och hållet utomstående
dödsoffer är under 10.
I fängelserna sitter dagligen ca 250—400 personer
som är dömda för rattfylleri.
Därför anser utskottet att det inte är
motiverat att rattfylleri vid återfall alltid borde bestraffas med
ovillkorligt fängelse. Men utskottet menar att medborgarinitiativet
helt riktigt fäster uppmärksamhet vid att straffen
oftast mäts ut enligt den nedre delen av straffskalan.
Hit hör också att det i rattfylleriets—liksom
i all annan brottslighets— natur ingår det särdraget
att det förekommer fler lindriga än grova brott.
Men eftersom straffpraxis för rattfylleri är
föremål för kritik på ett sätt
som också framgår av medborgarinitiativet, anser
utskottet att det är motiverat att regeringen utarbetar
en utredning om straffpraxis i fråga om rattfylleri. Utredningen
ska särskilt fästa uppmärksamhet vid
straffpraxis och minimi- och maximistraff i fråga om rattfylleri
som lett till dödsfall.
Men å andra sidan är möjligheterna
att påverka rattfylleriet genom strängare straff
små eller obefintliga. I fråga om rattfylleri
finns det inga forskningsrön som visar att strängare
straff skulle påverka antalet rattfyllerifall. Det finns
andra åtgärder som har större effekt.
Utskottet anser att straffpraxis går att styra i fråga
om fall med dödlig utgång utan lagändring,
exempelvis genom högsta domstolens vägledande
straffpraxis. I detta hänseende är också åklagarnas
roll viktig eftersom de genom att söka ändring
i straffet indirekt deltar i att utforma en rättvis straffpraxis.
Också den offentliga debatten om rättvisa
i straffpraxis i enskilda fall och allmänt är
av stor betydelse. Men den offentliga debatten kan också genom
förskjutningar i allmän rättskänsla småningom
leda till ändringar i straffpraxis. Det är mycket
förståeligt att i synnerhet de anhöriga till
offren känner att problemen förringas. Med anknytning
till detta anser utskottet att det också är angeläget
att ta hand om stödsystemen för rattfyllerioffer
och att domstolarna vid fall av speciell karaktär fäster ökad
uppmärksamhet vid domskälen.
Straffrättslig bedömning av dödsfall
förorsakade av rattfyllerister
I medborgarinitiativet konstateras att "de dödsfall
som rattfyllerister ger upphov till måste tolkas som dråp
och personskador som försök till dråp." Förslaget är
problematiskt både konstitutionellt och straffrättsligt.
Straffrättsligt ansvar förutsätter tillräknande.
Enligt 3 kap. 5 § (515/2003) i strafflagen förutsätts
uppsåt eller oaktsamhet för straffansvar. Bakgrunden
till tillräknande är en av straffrättens
mest grundläggande principer, skuldprincipen, som i sista hand
kan kopplas till människovärdets okränkbarhet
som avses i 1 § 2 mom. i grundlagen.
Dråp som avses i 21 kap. 1 § (578/1995)
i strafflagen är straffbart bara som uppsåtligt. Dödsfall
förorsakade av oaktsamhet kan vara straffbara som dödsvållande
enligt 21 kap. 8 § (578/1995) i strafflagen
eller som grovt dödsvållande enligt kapitlets
9 § (578/1995). Lagstiftningen innehåller
således en klar linje när det gäller
straffrättslig bedömning av gärningar
eller försummelser som leder till döden. Dessutom
kan kroppsskador och sjukdomar förorsakade av oaktsamhet
bedömas som vållande av personskada enligt SL
21 kap. 10 § (578/1995).
Om en person kör ett motordrivet fordon berusad på det
sätt som avses i regleringen om rattfylleri och samtidigt
förorsakar att en annan person mister livet, bedöms
gärningen i fråga om den andra personens död
i regel som dödsvållande. Också i dessa
situationer är det möjligt att straffrättsligt
bedöma dödsfall som uppsåtliga brott
mot liv om kravet på uppsåt uppfylls, det vill
säga om fordonsföraren hade för avsikt
att döda en annan person eller åtminstone ansåg
att gärningen sannolikt leder till den andra personens
död.
Men om det kategoriskt skulle anses att ett dödsfall
förorsakat av en rattfyllerist straffrättsligt
ska bedömas som ett uppsåtligt brott mot liv skulle
det handla om en reglering som kränker skuldprincipen.
Skuldprincipen förutsätter i alla situationer
krav på subjektivt tillräknande, det vill säga
att gärningen kan tillräknas gärningsmannen
antingen som uppsåtlig eller som oaktsam. Dråp
förutsätter i alla situationer att gärningsmannen
har förorsakat den andra personens död med avsikt.
Förslaget i medborgarinitiativet står i uppenbar
konflikt med detta krav eftersom det skulle innebära att
en viss gärning skulle tillräknas gärningsmannen
som uppsåtlig i situationer där gärningen
inte inbegriper viljan att döda. På ovan anförda
grunder är förslaget i medborgarinitiativet i
detta avseende rättsligt omöjligt.
Detsamma gäller förslaget i medborgarinitiativet
om att tolka personskador förorsakade av rattfyllerister
som dråpförsök. I regel handlar det om
personskador förorsakade genom vållande som straffrättsligt
bedöms som vållande av personskada. Att bedöma
dessa gärningar som dråpförsök
skulle strida mot skuldprincipen eftersom dråpförsök
som gärning förutsätter uppsåt.
Utskottet konstaterar också att förutsättningarna
i fråga om rattfylleri och brott mot liv eller hälsa
vardera bedöms separat. I fråga om brott mot liv
och hälsa är sättet på vilket
följderna förorsakas i allmänhet öppet,
och i brottsrekvisitet nämns inte sättet eller
kontexten.
Promillegränser
Det nuvarande lagstiftningen om rattfylleri som trädde
i kraft 1977 och som huvudsakligen baserar sig på alkoholhalten
i blodet, har senare ändrats så att gränsen
för grovt rattfylleri sänktes från 1,5
till 1,2 promille 1994 och en nollgräns för narkotika
trädde i kraft 2003: den som kör med narkotika
eller narkotikarelaterade ämnesomsättningsprodukter
i blodet gör sig skyldig till rattfylleri oavsett hur små mängder
det gäller.
Efter det har det upprepade gånger diskuterats huruvida
promillegränsen för alkoholhalten borde sänkas
från 0,5 till 0,2 promille. Också åsikterna
hos de sakkunniga som lagutskottet utfrågade fördelade
sig för och emot.
När man väger in för- och nackdelar
bör man överväga de straffrättsliga
metodernas förhållande till andra eventuellt mer
effektiva sätt att påverka rattfylleriet. Det
gäller särskilt då saken begrundas ur
trafiksäkerhetens synvinkel. I debatten om promillegränser
har det ansetts ostridigt att en sänkning av gränsen
kan ge positiva signaler och att alkohol och körning av
motorfordon aldrig går ihop. Däremot har meningarna varit
delade om vilken vikt denna aspekt ska ges i lagstiftningen.
Frågan om att sänka promillegränsen
togs senast upp för grundlig behandling i statsrådet
i samband med beredningen av statsrådets principbeslut
om förbättrande av vägtrafiksäkerheten
2012. I beredningen kom man till att den nuvarande promillegränsen
för rattfylleri är befogad och att gränserna
inte ändras under innevarande regeringsperiod. Men i statsrådets
principbeslut konstateras att berusningsmedel och vägtrafik
inte ska kombineras, eftersom även en liten mängd
alkohol eller något annat berusningsmedel försämrar
förmågan att köra ett fordon. Även
små mängder alkohol i kombination med psykofarmaka
kan i genomsnitt öka olycksfallsrisken med ungefär
lika mycket som en hög alkoholhalt i blodet. Lagutskottet
konstaterar att principbeslutets utgångspunkter fortfarande
gäller och är befogade. Lagutskottet noterar att
vid beredningen av statsrådets principbeslut har bevarandet
av den nuvarande promillegränsen enligt utredning från
justitieministeriet motiverats med följande:
1) Den nuvarande promillegränsen (0,5 ‰) är
motiverad med avseende på risken för trafikolyckor.
I nästan alla olyckor med dödlig utgång överskrider alkoholhalten
gränsen för grovt rattfylleri (1,2 ‰).
Förare med 0,2—0,49 promille alkohol i blodet är
inte en sådan särskild risk för trafiken
som det vore motiverat att förena med en straffrättslig
påföljd.
2) Det finns inga belägg på att det gagnar säkerheten
att sänka promillegränsen. Erfarenheterna från
Sverige och Norge ger inte heller stöd för att
det skulle minska rattfylleriet som helhet att sänka promillegränsen.
3) Det finns ingen orsak baserad på utvecklingen
av brottsligheten att ändra straffen eller promillegränserna:
rattfylleriolyckorna har minskat och andelen personer som intagit
alkohol har minskat i trafiken. Både antalet döda
och skadade i rattfylleriolyckor har visat en minskande trend under
2000-talet. Också de rattfyllerifall som kommit till polisens
kännedom har minskat.
4) Att sänka promillegränsen skulle förorsaka
betydande kostnader för förundersökningsmyndigheterna
och rättsväsendet. Om promillegränsen
sänks tvingas polisen använda sina begränsade
resurser för trafikövervakningen till att undersöka nya
och lindrigare fall. Att handlägga lindrigare fall skulle
minska polisens möjligheter att övervaka grova
fall av rattfylleri och andra allvarliga trafikbrott.
5) Att sänka promillegränsen beräknas
ha en så kallad signaleffekt som skulle stärka
det allmänna attitydklimatet mot rattfylleri. Men samtidigt
skulle ändringen medföra att regleringen av praktiska
skäl borde inkludera en bestämmelse av förseelsetyp
om så kallat lindrigt rattfylleri som sammantaget skulle
lindra straffen. Att övervaka bestämmelsen vore
svårt och risken att åka fast vore således
mindre än nu. En sådan ändring kan försvaga rattfylleribrottens
klanderbarhet och ge signaler om att lindrigt alkoholbruk i trafiken
endast är en förseelse. Gränsen mellan
vanligt och lindrigt rattfylleri skulle bli oklar.Av kravet på att
inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna
ska vara acceptabla följer att kriminalisering måste
motiveras med ett vägande samhälleligt behov och
en godtagbar grund inom systemet med de grundläggande fri-
och rättigheterna (GrUU 23/1997 rd).
Grundlagsutskottet har konstaterat att straffrätten inte
ska tillgripas om en kriminalisering närmast skulle ha
en symbolisk betydelse (t.ex. GrUU 5/2009 rd och GrUU 29/2001
rd). Lagutskottet har för sin del förutsatt
att bestämmelserna om kriminalisering ska ha en preventiv
verkan, dvs. att det finns motiverad anledning att anta att den
nya straffbestämmelsen åtminstone i viss utsträckning
har de effekter som eftersträvas (LaUU 9/2004
rd). Enligt principen för avvägning
mellan nytta och men, som hör till de etablerade kriminaliseringsprinciperna,
ska nyttan av kriminaliseringen vara större än
de men som den medför. De tillgängliga uppgifterna om
effekterna av att sänka promillegränsen antyder
att ändringen inte nödvändigtvis skulle
uppfylla dessa krav.
Därför anser lagutskottet att det inte är
befogat att inleda en lagberedning för att sänka
promillegränsen. Men utskottet anser det vara viktigt att regeringen
gör en utredning där ändamålsenligheten
i fråga om promillegränsen både för
rattfylleri enligt grundrekvisitet och för grovt rattfylleri
bedöms i ett helhetsperspektiv med beaktande av olika aspekter.
Utskottet föreslår nedan att riksdagen godkänner
ett uttalande om detta.
Kriminalisering av att inte anmäla en rattfyllerist
I medborgarinitiativet föreslås att "det
måste bli en straffbar handling att inte anmäla
en rattfyllerist".
I 15 kap. 10 § i strafflagen föreskrivs om
underlåtenhet att anmäla grovt brott. Enligt bestämmelsen är
underlåtenhet att anmäla vissa brott som är
på färde straffbart. Rattfylleri eller grovt rattfylleri
nämns inte i bestämmelsen. Finländsk
straffrätt utgår från att det inte finns
någon allmän skyldighet att göra anmälan
om brott till myndigheterna eller till dem som brotten är riktade
mot, eftersom en generell skyldighet att anmäla brott inte
anses vara förenlig med Finlands rättsordning
(RP 6/1997 rd, s. 41). Underlåtenhet att anmäla
vissa av de grövsta brotten är trots det straffbart,
men bestämmelsens tillämpningsområde
har begränsats så mycket som möjligt,
till att främst gälla brott som är synnerligen allvarliga
och överlagda samt brott som är ett resultat av
systematiska förberedelser (RP 6/1997 rd, s. 42).
Ovan nämnda motiveringar för att begränsa kriminaliseringen
av underlåtenhet att anmäla grovt brott så mycket
som möjligt är fortfarande aktuella. Bestämmelsen
bör begränsas till att enbart gälla underlåtenhet
att anmäla vissa av de grövsta brotten. Rattfylleri
eller grovt rattfylleri hör inte till dem. Att inkludera
dem i bestämmelsen vore inkonsekvent och i strid med det
grundläggande målet bakom bestämmelsen,
och oförenligt med den finländska rättsordningen.
På grund av det ovan anförda är modellen
som föreslås i medborgarinitiativet i detta avseende
inte genomförbar.
Utskottet hänvisar ytterligare till de frågeundersökningar
som Trafikskyddet beställt av TNS Gallup enligt vilka 92
procent av dem som svarade sannolikt skulle anmäla för
polisen om en okänd person skulle ta sig för att
köra berusad (1—3/2012, 4—5/2013).
Det verkar således inte heller finnas ett betydande faktiskt
behov för reglering av anmälning.
Ett helhetsgrepp på förebyggande av rattfylleri
Allmänna synpunkter
Lagutskottet anser att det är viktigt att förbättra vägtrafiksäkerheten
och att förebygga rattfylleribrott. Enligt utskottets uppfattning
visar de uppgifter som presenterades ovan vid behandlingen av rattfylleriets
förekomstfrekvens och rattfylleriolyckorna att fenomenet
kan påverkas genom samhälls- och rättspolitiska
metoder.
Utskottet anser att Finlands lagstiftning redan nu i rätt
stor utsträckning motsvarar medborgarinitiativet och att
det inte är motiverat att inleda lagberedning på grundval
av de åtgärder som föreslås
i initiativet. Men medborgarinitiativet har tagit upp viktiga frågor
för debatt. Den offentliga debatten och kampanjen ger signaler om
att alkohol i trafiken inte är acceptabelt. Den debatt
som har förts och fortfarande förs i samband med
medborgarinitiativet är ägnad att påverka
attitydklimatet mot rattfylleri och främja arbetet för
trafiksäkerheten.
Ett systematiskt och målinriktat trafiksäkerhetsarbete
har längre bedrivits i Finland. Tack vare det har talrika
människoliv kunnat sparas i trafiken. Antalet dödfall
och personskador med anknytning till rattfylleriolyckor visar en
sjunkande trend, likaså de fall av rattfylleri som kommit
till polisens kännedom och den totala brottslighet som
framkommit vid razziaundersökningar. Lagutskottet anser
att samhällets resurser framför allt bör
riktas till metoder vars genomslag och effekt är dokumenterad
och vars nytta klart överskrider kostnaderna.
Enligt utskottets uppfattning kan rattfylleri förebyggas
framför allt genom att främja användningen
av alkolås och satsa på trafikövervakning.
Också alkohol- och drogpolitiken och framför allt
behandlingen och förebyggandet av missbruksproblem liksom
den totala konsumtionen av alkohol har ett samband med rattfylleriet. Att
hänvisa ungdomar till vård är särskilt
viktigt.
Det största genomslaget i fråga om rattfylleri kan
nås genom ett mer allmänt bruk av alkolås.
I det avseendet bör statsrådet verka aktivt inom EU
för att alkolås ska bli en obligatorisk utrustning
i nya fordon.
Utskottets förslag
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
sex till medborgarinitiativet hänförliga uttalanden.
Alkolås.
Finland har varit en föregångare i Europa
när det gäller användning av alkolås.
Användningen av alkolås inleddes i Finland 2005 då ett
försök inleddes med körrätt
under övervakning av alkolås för förare
som gjort sig skyldiga till rattfylleri. Den övervakade
körrätten permanentades 2008, och efter det har
alkolåset småningom blivit mer allmänt.
Andelen personer för vars del det bestämts
om övervakad körrätt med alkolås
av alla som dömts för rattfylleri är
dock fortfarande rätt låg. År 2012 dömdes
totalt 16 080 personer för rattfylleribrott vid tingsrätterna
(Statistikcentralen) och antalet beviljade övervakade körrätter
var 511 (Trafi). Ställningen för övervakad
körrätt med alkolås behöver
därför stärkas.
Enligt statsrådets principbeslut om förbättring
av vägtrafiksäkerheten (5.12.2012) bör ställningen
för övervakad körrätt stärkas
så att domstolen utfärdar övervakad körrätt
när den som gjort sig skyldig till rattfylleri har gett
sitt samtycke till det. För närvarande måste
den som misstänks för rattfylleri göra
en särskild begäran om övervakad körrätt
(se lagen om alkolåsövervakad körrätt
2 § 1 mom., 439/2008) varför övervakade
körrätter inte blir utfärdade även
om det i övrigt skulle finnas förutsättningar
för det. Lagutskottet anser att en ändring i den
gällande lagen är motiverad.
Därför föreslår utskottet
att riksdagen godkänner ett uttalande om att regeringen
ska vidta skyndsamma åtgärder för att öka
användningen av alkolås (Utskottets förslag
till uttalande 1). Lagstiftning baserad på myndighetsinitiativ
bidrar till att användningen av alkolås ökar.
Avbrytande av körning.
I tvångsmedelslagen (806/2011), vägtrafiklagen
(267/1981) eller polislagen (872/2011) föreskrivs
för närvarande inte uttryckligen om att avbryta
körningen eller omhänderta eller beslagta fordonets
nycklar vid rattfylleri.
I 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen förskrivs
om förutsättningar för att ta i beslag
och i 8 § om att omhänderta för beslag.
Men på rattfylleri kan bestämmelserna tillämpas
främst när kriterierna för förverkandepåföljd
enligt 10 kap. i strafflagen uppfylls.
I 63 § (387/2011) i vägtrafiklagen
förskrivs det om allmänna krav på fordonsförare.
Enligt bestämmelsen får fordon inte föras
av den som på grund av sjukdom, handikapp, skada eller trötthet
eller av någon annan motsvarande orsak saknar nödvändiga
förutsättningar för detta. Men bestämmelsen
inkluderar inga särskilda säkringsåtgärder
utan brott mot bestämmelsen är straffbart som
trafikförseelse enligt 103 § (567/2005)
i vägtrafiklagen.
I 92 m § (401/2005) i vägtrafiklagen
föreskrivs det om tvångsmedel för iakttagande
av viss social lagstiftning om vägtransporter. I bestämmelsens
2 mom. föreskrivs att om det finns grundad anledning att
misstänka att en förare har överträtt
bestämmelserna om körtider, raster och vilotider
i kör- och vilotidsförordningen eller färdskrivarförordningen
eller föreskrifterna i AETR-överenskommelsen,
får en polis-, tull- eller gränsbevakningsman
hindra föraren från att fortsätta köra,
tills en föreskriven rast eller vilotid har hållits.
I 2 kap. 10 § i polislagen föreskrivs om skydd mot
brott och störande beteende. Enligt bestämmelsens
2 mom. kan en person gripas om det sannolikt inte räcker
att denne avlägsnas från platsen och ett brott
inte annars kan förhindras eller en störning eller
fara inte annars kan avvärjas. Enligt förarbetet
(RP 224/2010 rd, s. 79) motsvarar bestämmelsen
20 § 3 mom. i den tidigare polislagen (493/1995).
Enligt propositionen för denna tidigare bestämmelse
(RP 57/1994 rd) kan avvärjande
av fara innebära till exempel att man i en situation där
en person försöker ta sig in i en bil hindrar
honom från att köra iväg genom att en
polisman eller någon annan tillfälligt tar hand
om bilnycklarna. Bestämmelsens ordalydelse gör
det möjligt att vidta åtgärder som följer
av uppdraget och genom vilka en person som stör ordningen
eller sannolikt kommer att göra sig skyldig till brott
kan hindras med medel som är betydligt lindrigare än
frihetsberövande.
Tillämpningen av bestämmelsen begränsas
av dess 1 mom. där det räknas upp de brottstyper som
får förhindras genom åtgärderna
enligt bestämmelsen. Rätten att avlägsna
någon från platsen aktualiseras endast om det
utifrån personens hotelser eller övriga uppträdande
finns grundad anledning att anta att han eller hon sannolikt kommer
att göra sig skyldig till brott mot liv, hälsa,
frihet eller hemfrid eller till egendomsbrott eller kommer att orsaka
betydande störning eller överhängande
fara för allmän ordning och säkerhet.
Riksdagens biträdande justitieombudsman har i sitt
avgörande (26.1.2001, 1877/4/99) ansett
att eftersom man genom åtgärder enligt 20 § i
den tidigare polislagen ingriper i centrala grundläggande
rättigheter såsom personlig frihet och integritet,
måste förutsättningarna för dem
tolkas snävt. Biträdande justitieombudsmannen
har bedömt att exempelvis enbart körning utan
körrätt inte kan anses medföra sådan överhängande
fara för allmän säkerhet som avses i
bestämmelsen. Men i fråga om misstänkt rattfylleri
kan läget enligt biträdande justitieombudsmannen
ofta vara ett annat.
Även en liten mängd alkohol eller annat berusningsmedel
kan ibland försvaga en persons förmåga
att köra ett fordon. En trafikpolitik som syftar på nykterhet
i vägtrafiken kräver att användning av
berusningsmedel i trafiken vid behov också kan åtgärdas
genom säkringsåtgärder. Därför
föreslår utskottet att riksdagen godkänner
ett uttalande enligt vilket det inom statsrådet ska beredas
förslag till lagstiftning om att tillsynsmyndigheterna
ges behörighet att avbryta körningen för
en person som kör ett fordon påverkad av alkohol
eller annat berusningsmedel trots att gärningen inte i
sig skulle uppfylla brottsrekvisitet för rattfylleri (Utskottets
förslag till uttalande 2). En förutsättning
ska då vara att berusningen uppenbart påverkar
förarens körförmåga. Att avbryta
körningen skulle till sin karaktär vara en säkringsåtgärd
och inte en kriminalisering, och den skulle inte vara förenad
med straffpåföljder. Åtgärden
skulle inte heller leda till körrättspåföljd.
Genom myndighetens administrativa åtgärd, eventuellt
avbrytande av körningen och omhändertagande av nycklarna
kunde olyckor eventuellt undvikas i enskilda fall, och det kunde
också ha en viss reducerande verkan på användningen
och mängden berusningsmedel i vägtrafiken.
Utredning av promillegränsernas ändamålsenlighet.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
ett uttalande om att regeringen utarbetar en utredning där ändamålsenligheten
i fråga om promillegränsen både för
rattfylleri enligt grundrekvisitet och för grovt rattfylleri
bedöms i ett helhetsperspektiv med beaktande av olika aspekter
(Utskottets förslag till uttalande 3).
Utredning om straffpraxis och straffskalor.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
ett uttalande om att regeringen bör utarbeta en utredning
om straffpraxis i fråga om rattfylleri. Utredningen ska
särskilt fästa uppmärksamhet vid straffpraxis
och minimi- och maximistraff i fråga om rattfylleri som
lett till dödsfall (Utskottets förslag till
uttalande 4).
Kartläggning av rusmedelssituationen hos unga som
misstänks för rattfylleri.
Regeringen har berett möjlighet för personer
under 25 år som åkt fast för rattfylleri
att delta i en kartläggning av rusmedelssituationen tillsammans
med social- och hälsovårdsmyndigheterna enligt
modellen Nyktra vägen (Statsrådets principbeslut
om det tredje programmet för den inre säkerheten 14.6.2012
och statsrådets principbeslut om förbättring
av vägtrafiksäkerheten 5.12.2012).
Målet i försöket med modellen Nyktra
vägen har varit att utveckla polisens och socialväsendets
arbetssätt i fråga om att motivera rattfyllerimisstänkta
personer att hantera sitt bruk av rusmedel och ändra sitt
riskbeteende så att återfallen minskar. Det handlar
om en modell för snabb intervention där samarbete
mellan polisen och socialarbetaren ska leda till att ett samtal
förs med den unga om hans eller hennes rusmedelssituation
så snart som möjligt efter gripandet. Polisen
och socialväsendet har redan försetts med anvisningar
och behövliga blanketter genom vilka en gripen rattfyllerist
utan dröjsmål kan fås till ett rusmedelssamtal
och vid behov till missbruksvård.
Vid den fortsatta beredningen av modellen har man kommit fram
till att särskilt rusmedelssamtal för personer
under 25 år kunde inledas i hela landet utan lagändringar.
I stället för att genomföra separata
projekt har man också sett det som mer ändamålsenligt
att sammanföra verksamhetsmodeller av liknande typ. Den
främsta samarbetspartnern när det gäller
projektet med rattfyllerister under 25 år är modellen
Ankkuri, där polisen och social- och hälsovårdsväsendet ingriper
i minderårigas kriminella beteende, utreder den unga klientens
livssituation och hjälpbehov i ett helhetsperspektiv och
hänvisar den unga till rätt hjälp eller
stöd.
Enligt erhållen utredning anser utskottet att både
Ankkuri och Nyktra vägen bör verkställas
i hela landet i samarbete mellan polisen och social- och hälsovården.
På grundval av det ovan konstaterade föreslår utskottet
att riksdagen godkänner ett uttalande om att regeringen
ska effektivisera kartläggningen av rusmedelssituationen
för unga rattfyllerimisstänkta och relaterade
vidare åtgärder (Utskottets förslag
till uttalande 5).
Ett övergripande åtgärdsprogram
för att förebygga rattfylleri.
Finland har länge bedrivit ett planenligt och målinriktat
arbete för trafiksäkerheten. Statsrådet
godkände den 5 december 2012 ett principbeslut om förbättring
av vägtrafiksäkerheten. Enligt motiveringarna
i början av principbeslutet innehåller programmet åtgärder
som ska beredas 2012—2014. Lagutskottet föreslår att
riksdagen godkänner ett uttalande om att regeringen bereder
ett nytt övergripande principbeslut om förbättring
av vägtrafiksäkerheten (Utskottets förslag
till uttalande 6).