Detaljmotivering

1. Förundersökningslagen

3 kap. Allmänna bestämmelser om hur förundersökning ska genomföras

8 §. Brott som har begåtts utomlands.

Bestämmelserna i 1 mom. är helt nya. Förundersökningsmyndigheten får undersöka ett brott som misstänks ha begåtts utomlands, om finsk lag kan tillämpas på brottet med stöd av 1 kap. i strafflagen och om det av skäl som gäller förundersökningen och för att straffansvaret ska förverkligas är ändamålsenligt att förundersökningen görs i Finland.

Enligt motiven till paragrafen har åklagaren en viktig roll när det gäller att bedöma om man i Finland ska inleda förundersökning av ett brott som misstänks ha begåtts utomlands (s. 192). Det kan anses höra till samarbetsskyldigheten enligt 5 kap. 3 § 1 mom. att inleda undersökning av brott av det här slaget. Den aspekten blir extra viktig i fall när det enligt 1 kap. 12 § i strafflagen krävs åtalsförordnande av riksåklagaren. Då innebär inte samarbete kring förundersökningen att förundersökningsmyndigheten måste kontakta Riksåklagarämbetet direkt. Trots att paragrafen i strafflagen gäller väckande av åtal spelar den också en roll för när förundersökning kan inledas. Det är inte rationellt att undersöka ett fall där det inte kommer att utfärdas något åtalsförordnande.

Av själva paragrafen framgår inte betydelsen av 1 kap. 12 § i strafflagen. För att förtydliga frågan anser utskottet att paragrafen föreskriver att åklagaren ska vara med och fatta beslutet. Åklagarens ståndpunkt är avgörande eftersom det för åtal i domstol krävs åtalsförordnande. Följaktligen föreslår utskottet att den andra meningen i 1 mom. kompletteras med ett tillägg om att det är åklagaren som i dessa fall beslutar att förundersökning ska inledas.

I den andra meningen i 1 mom. sägs det att särskilda bestämmelser om internationellt samarbete vid utredning av brott utfärdas genom lag. För den lagtekniska tydlighetens skull föreskår utskottet att meningen blir ett nytt 3 mom.

4 kap. Förundersökningsprinciperna och rätttigheterna för dem som deltar i förundersökning

9 §. En persons ställning vid förundersökning.

Enligt paragrafen ska en person så snabbt som möjligt underrättas om sin ställning vid förundersökningen när han eller hon blir föremål för förundersökningsåtgärder. Skyldigheten gäller också när det sker förändringar i ställningen.

Det kan ibland vara svårt att dra gränser och avgöra om en person är misstänkt eller vittne eller blir förhörd. Med tanke på sådana fall föreskriver 2 mom. att en person får bemötas som en person som ska förhöras om rollen är oklar. Utskottet påpekar att personen i sådana fall måste höras med försiktighet. I motiven säger regeringen att en person bör betraktas som misstänkt också vid svag misstanke om brott, eftersom personen då har rätt att låta bli att medverka till utredningen av brottet. Bestämmelser om detta ingår i 4 kap. 3 §. Rollen som misstänkt är förenad med flera andra rättigheter.Om en person i oklara fall inte behandlas som misstänkt och om personen trots allt blir misstänkt för brott när brottsmisstankarna stärks, kan hans eller hennes utsagor som vittne vara problematiska för utredningen och möjligheterna att tillgodose den misstänktes rättigheter. När den gällande förundersökningslagen stiftades ansåg lagutskottet att en utsaga av detta slag omfattas av ett förbud mot utnyttjande, det vill säga utsagan får inte upptas i förundersökningsprotokollet (LaUB 9/1986 rd).

Utskottet menar att personen bara ska förhöras som en som ska höras om det innan personens ställning är klarlagd är nödvändigt för en fråga som ska utredas i förundersökningen (1 kap. 2 §). Då brukar det finnas något brådskande skäl som beror på brottsundersökningen. Grundregeln är att förhöret ska skjutas upp tills det är klart i vilken egenskap personen är involverad för att hans eller henens rättigheter ska kunna garanteras vid förundersökningen.

12 §. Handläggningsspråket vid förundersökning.

Paragrafen föreskriver om handläggningsspråket vid förundersökning. Utskottet noterar att tolkning för personer med hörsel- eller talskada bara regleras i 4 mom.som gäller andra än finsk-, svensk- och samiskspråkiga. I 2 mom. regleras också rätten att använda finska eller svenska. Principen bör dock vara att de språkliga rätttigheterna tillgodoses enligt bestämmelserna och för personer med hörselskada eller talskada. Följakligen föreslår utskottet att den sista meningen i 4 mom. blir ett nytt 5 mom.och att det gäller de fall som både 2 och 4 mom. avser. Också i dessa fall gäller det tolkning på statens bekostnad. Rätten att använda samiska vid förundersökning regleras i samisk språklag (1086/2003).

Lagen har inga bestämmelser om rätt att anlita ojävig tolk. Som regeringen säger bör man i den mån det är möjligt vid förundersökning anlita en person som tolk som inte står i ett sådant förhållande till frågan eller parten att hans eller hennes opartiskhet äventyras i så hög grad att utredningen av ärendet eller partens rättigheter äventyras. Det är dessutom viktigt att anlita tolkning av hög kvalitet, framhåller utskottet. Den 20 oktober 2010 antogs Eueopaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden. Det gäller också personer med hörselnedsättning eller talsvårigheter. När direktivet sätts i kraft kommer det att kontrolleras att vår lagstiftning motsvarar kraven där.

Vidare vill utskottet lyfta fram teckenspråk. Det är möjligt att tanken har varit att teckenspråk ska ingå i "använda det språk de förstår och kan tala tillräckligt bra" i 4 mom. Utskottet anser det dock befogat att lägga till en särskild bestämmelse om teckenspråkigas rätt att använda teckenspråk vid förundersökning.

13 §. Översättning av handlingar.

Enligt 1 mom. ska handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet och är väsentliga med tanke på ärendet översättas till det språk som avses i 12 § och som en part använder, om översättning behövs trots tolkning för att bevaka partens rättigheter. Detta gäller alla de språk som enligt 12 § får användas vid förundersökning, inklusive teckenspråk. Utskottet föreslår en särskild bestämmelse om teckenspråk i 12 §.

15 §. Partsoffentlighet vid förundersökning.

Enligt 1 mom. i paragrafen har en part, efter att förundersökningen har inletts, rätt att få del av omständigheter som har föranlett förundersökningen och har kommit fram vid den. Enligt 2 mom. får rätten inskränkas bara om undersökningen försvåras av att uppgifter ges ut.

Bestämmelsen är tydligare utformad än den gällande lagen eftersom den fastställer att rätten att få information gäller tiden efter att förundersökning har inletts och även de omständigheter som har lett till förundersökning.

Över ett avslag ska det upprättas ett skriftligt förundersökningsbeslut enligt 11 kap. 1 § 1 mom. om någon omständighet inte ges ut till parten och om det är ett fall som avses i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Klagan över beslutet kan lämnas in till den chef som fattat beslutet eller till laglighetsövervakaren. Alternativ kan ärendet föreläggas åklagaren. Rättsmedlen i samband med beslutet om förundersökning behandlas i samband med 11 kap. 1 §. Beslutet av myndigheten får överklagas genom besvär till förvaltningsdomstolen om lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet tillämpas på fallet.

5 kap. Förundersökningssamarbete mellan förundersökningsmyndigheter och åklagare

1 §. Underrättelse till åklagaren.

Paragrafen reglerar förundersökningsmyndighetens skyldighet att underrätta åklagaren om ett ärende som har kommit in för undersökning.

Enligt den andra meningen i 1 mom. ska förundersökningsmyndigheten och åklagarmyndigheten tillsammans utifrån sina befogenheter besluta vilka brott som omfattas av underrättelseskyldigheten. Genom gemensamt beslutsfattande kan man säkerställa att det, när det läggs fast vilka brott som ska underrättas, på ett objektivt sätt tas hänsyn till de aspekter på undersökning av brottet som hänför sig till förundersökningsmyndigheterna och åklagarmyndigheterna och deras resurser och uppgiftsbeskrivning, sägs det i motiven. Den befogenhet som nämns i meningen avser den typ av allmänna befogenheter att meddela anvisningar och föreskrifter som kan härledas ur lag.

Syftet med den ändrade avgränsningen av brott som omfattas av skyldigheten att underrätta är att understryka att man genom anvisningar kan samordna praxis i hela riket genom att närmare lägga fast vilka brott åklagaren ska underrättas om, sägs det vidare i propisitionen. Riksåklagarämbetet (RÅ:2008:2) och inrikesministeriet (SM-2008-01595/Ri-2) har meddelat samordnade anvisningar om vilka brottmål som åklagaren ska underrättas om. Riksåklagarämbetets anvisning gäller tills vidare och inrikesministeriets anvisning gäller 1.5.2008—30.4. 2013.

De rikstäckande anvisningarna medverkar till samordnad praxis i hela landet, påpekar utskottet. Där kan aspekter av betydelse för underrättelsen behandlas mer ingående i lagparagraferna. Rikstäckande anvisningar från förundersökningsmyndigheten och åklagarämbetet har företräde framför lokala överenskommelser. Det måste dock gå att ta hänsy till att det i de lokala förhållandena kan finnas något som antingen kortvarigt eller långsiktigt måste beaktas vid underrättelse om vissa typer av brott.

Det sätt och den ordning som sakerna läggs fram på måste förtydligas lagtekniskt sett. Utskottet föreslår därför att paragrafen omstrukturerars så att de ärenden som måste underrättas för att de har samband med att åklagaren är undersökningsledare nämns först. Därefter bör de ärenden komma som underrättas på grund av gemensamt beslut eller på begäran av åklagaren. Utskottet förslår dessutom att paragrafen skrivs i ett moment.

3 §. Samarbetsskyldighet.

Paragrafen reglerar samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren. På det sätt som ärendets art och omfattning förutsätter ska förundersökningsmyndigheten underrätta åklagaren om omständigheter som hänför sig till förundersökning och hur förundersökningen framskrider i övrigt. Åklagaren ska i nödvändig omfattning delta i förundersökningen. Dessutom är förundersökningsmyndigheten och åklagarämbetet skyldiga att förhandla om frågor kring samarbetet.

En av de viktigaste prioriteringarna i reformen är att förbättra samarbetet kring förundersökningar. Med effektivt samarbete kan hela straffprocessen förkortas avsevärt. Syftet med samarbetsskyldigheten är å ena sidan att förundersökningsmyndigheten vid behov ska få stöd av åklagaren för att kunna bedöma frågor som är beroende av prövning eller lämnar rum för tolkning, å andra sidan att åklagaren i nödvändig omfattning ska hållas à jour med förundersökningen och i förekommande fall utöva sina förundersökningsbefogenheter. Vid till exempel ekonomiska brott är det viktigt att undersökningsledaren och åklagaren tillsammans gör en bedömning av om förundersökningen ger tillräckligt underlag för åtalsprövning och centraliserad huvudförhandling. Betydelsen av samarbete kring förundersökning bör också framhävas bland annat vid undersökning av brott som begåtts utomlands. Också grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande vikten av samarbete mellan polisen och åklagaren.

Samarbetet behövs också när förundersökningsmyndigheten har underrättat åklagaren om att förundersökning har inletts och när åklagaren har deltagit eller åtminstone getts möjlighet att delta i förundersökning av en aktuell fråga. Extra viktigt är det med samarbete när ett ärende inte kommer att hänskjutas till åklagare på grundval av 10 kap. 2 § 2 mom. Förundersökningen får inte avslutas utan att åklagaren får yttra sig om undersökningen är tillräckligt grundlig eller inte när åklagaren ursprungligen har underrättats om att förundersökning har inletts, understryker utskottet. Paragrafen bör preciseras i det hänseendet, anser utskottet och föreslår att det skrivs in en bestämmelse om detta efter den första meningen i 1 mom.

7 kap. Förhör

15 §. När lagliga företrädare för en omyndig ska kontaktas.

Den lagliga företrädare för en omyndig som avses i 14 § 1 mom. och som har rätt att vara närvarande ska på förhand underrättas om förhöret, och åtminston en av dem ska ges tillfälle att närvara, enligt 1 mom.

I 14 § 1 mom. föreskrivs det att intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare har rätt att vara närvarande om den som förhörs inte har fyllt 15 år. I 2 mom. sägs det att en laglig företrädare har rätt att vara närvarande när en omyndig som har flyllt 15 år förhörs. Enligt 1 mom. avses med laglig företrädare vårdnadshavare, intressebevakare eller någon annan laglig företrädare.

Tanken har varit att 15 § 1 mom. precis som den gällande lagen ska täcka in de fall som avses i 14 § 1 och 2 mom. Med hänvisningen till 14 § 1 mom. vill man undvika att behöva upprepa de lagliga företrädarna, alltså vårdnadshavare, intressebevakare eller någon annan laglig företrädare. Hänvisningen kan emellertid feltolkas som att 15 § 1 mom. bara avser fall enligt 14 § 1 mom.

För att undvika tolkningsproblem föreslår utskottet att 1 mom. får en hänvisning till 14 § 2 mom.

10 kap. Avslutande av förundersökning

1 §. Avslutande utsaga.

Innan förundersökningen avslutas ska parterna ges tillfälle att till förundersökningsmyndigheten lämna in en avslutande utsaga som tar ställning till om förundersökningsmaterialet räcker till, bevisvärderingen, rättsfrågorna eller andra omständigheter som är viktiga för behandlingen. Detta under förutsättning att det inte med beaktande av ärendets art och omfattning, det obetydliga brottet eller andra liknande omständigheter är uppenbart onödigt att en utsaga begärs för åtalsprövning och domstolsbehandling.

Paragrafen har mer ingående bestämmelser än den gällande lagen om de viktigaste omständigheter som den avslutande utsagan ska gälla. Dessutom föreskriver paragrafen bland annat om specificering av begäran om utsaga, skyldighet att pröva hur viktig en utsaga är, undersökningsledarens beslutanderätt och skydlighet att höra åklagaren. De förbättrade bestämmelserna om avslutande utsaga är enligt utskottet ett viktigt sätt att göra straffprocessen smidigare och snabbare. De avslutande utsagorna är dessutom ett viktigt element i samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagarämbetet i och med att det är åklagaren som ska se till att ett ärende undersöks tillräckligt omfattande vid förundersökningen och eftersom den avslutande utsagan också spelar en roll för åtalsprövning.

Det medverkar till att ärendet blir tillräckligt väl utrett och handläggningen snabbare när åklagaren kopplas till den avslutande utsagan i tillräckligt hög grad. Enligt 2 mom. ska åklagaren i förekommande fall höras om det är nödvändigt av begära avslutande utsaga och vad den i så fall ska innehålla. När förundersökningsmyndigheten överväger att begära en avslutande utsaga ska den som regel kontakta den allmänna åklagaren, enligt motiven till propositionen (s. 243). Begäran om avslutande utsaga bör dessutom beredas av förundersökningsmyndigheten och åklagaren i samarbete så att åklagaren kan medverka till att den läggs upp på ett sätt som är ändamålsenligt med tanke på förberedelserna inför huvudförhandlingen.

Lagutskottet uppfattar "vid behov" i 2 mom. så att åklagaren måste höras om en avslutande utsaga behövs och vad den i så fall ska innehålla, när man överväger att begära utsaga. Bestämmelsen bör dock förtydligas. Merparten av brotten är så kallade mängdbrott eller andra rutinartade ärenden där avslutande utsaga inte övervägs. I och med att den avslutande utsagan spelar en viktig roll både för åtalsprövning och för domstolsbehandling måste åklagaren höras när avslutande utsaga övervägs, anser utskottet.

Lagen anger inte någon frist för avslutande utsaga och säger i övrigt ingenting om inom vilken tid den ska lämnas in. Det är å ena sidan viktigt att förfarandet inte gör att handläggningen blir onödigt långdragen. Å andra sidan krävs det att att den som lämnar utsaga ska ha tillräckligt med tid på sig för att ärendet ska avancera i förundersökningen. Ärendena kan skilja sig mycket från varandra och det är enligt utskottet inte rationellt sätta en fast frist eller någon under eller övre gräns för fristen. Trots det bör bestämmelsen preciseras i fråga om tiden för att lämna in avslutande utsaga.

I 5 kap. 3 mom. föreslår utskottet att förundersökningsmyndigheten ska vara skyldig att kontrollera att förundersökningen är tillräckligt väl utförd innan beslut om förundersökning fattas i ärenden som åklagaren har blivit underrättad om enligt 5 kap. 1 §. I princip är det möjligt att ärenden som åklagaren ursprungligen inte har underrättats om enligt 5 kap. 1 § kommer att omfattas av avslutande utsaga. Åklagaren kan då ha kopplats in när ärendet aktualiserats senare. Också i detta sammanhang bör det noteras att förundersökningen ska bara tillräckligt väl utförd.

Enligt propositionen ska förundersökningsmyndigheten efter att ha fått en avslutande utsaga ta ställning till om utsagan ger anledning att komplettera förundersökningen eller inte. Enligt utskottet är det viktigt att att det inhämtas en bedömning av utsagan av åklagaren. Då kan åklagaren begära ytterligare utredningar med stöd av 5 kap. 2 § 1 mom. redan innan ärendet går vidare till åtalsprövning.

För tydlighetens skull bör pargarfen omstruktureras. I utskottets paragrafförslag föreskriver 1 mom. om skyldigheten att bererda parterna tillfälle att lämna avslutade utsaga. I 2 mom. ingår bestämmelser om specificering av begäran om avslutande utsaga, tiden för att lämna in utsaga och förundersökningsmyndighetens befogenhet att överväga komplettering av förundersökningen. I 3 mom. ingår bestämmelser om att undersökningsledaren har rätt att besluta att avslutande utsaga ska begäras och åklagaren höras.

11 kap. Särskilda bestämmelser

1 §. Förundersökningsbeslut.

Paragrafen föreskriver om förundersökningsbeslutet. Den är ny och finns inte i den gällande lagen. Utifrån motiven till propositionen (s. 69) är de nya bestämmelserna nödvändiga och de förbättrar parternas ställning. I och med att det krävs ett uttryckligt beslut och att beslutet delges parterna kan avgörandena hålla högre kvalitet eftersom den som fattar besluten måste ta hänsyn till att de ska vara juridiskt hållbara. När besluten motiveras finns det bättre förutsättningar för utomstående kontroll av besluten.

Regeringen föreslår ingen generell rätt att överklaga förundersökningsbeslut. Som regeringen säger finns det redan ibestämmelser om förundersökningsmyndighetens beslut och de tar hänsyn till regleringsbehovet i vissa fall, inklusive överklagande. Utskottets komplettering är tänkt att gälla de fall som inte är reglerade någon annanstans i lag. Förundersökning handlar om förberedelser inför åtalsprövning och rättegång och parterna kan därför senare åberopa omständigheter i förundersökningsbeslutet när målet kommer upp. Dessutom kan en part hänskjuta beslutsärendet till chefen för den som har fattat beslutet eller till laglighetsövervakaren genom klagan. Frågan också hänskjutas till åklagaren. Det måste också beaktas att det under förundersökningen fattas många beslut av den typ som avses här. Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna kan tillgodose behovet av rättssäkerhet för parterna. Med avseende på förundersökningsbeslutens art anser utskottet det inte vara nödvändigt med allmänna bestämmelser om rätten att överklaga.

Vidare framhåller utskottet att en part enligt 11 kap. 3 § har rätt att låta undersökningsledarens beslut om behörighet som biträde gå vidare till domstol. Detta gäller beslut där undersökningsledaren anser att ett biträde inte uppfyller behörighetsvillkoren.

3 §. Behörighet som biträde.

Enligt 1 mom. får den som är advokat eller offentligt rättsbiträde eller någon annan som enligt 15 kap. 2 § 1 mom. i rättegångsbalken är behörig att vara rättegångsombud vara biträde för en part vid förundersökning. Den 25 februari 2011 antog riksdagen lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (RP 318/2010 rd — LaUB 40/2010 rd). Hänvisningen måste därför ändras och gälla rättegångsbiträden med tillstånd enligt den lagen. Dessutom behövs det en övergångsbestämmelse.

12 §. Övergångsbestämmelse. Ny.

Utskottet föreslår att lagen får en övergångsbestämmelse som regelerar vilka bestämmelser som ska tilllämpas på förundersökningar som är aktuella när denna lag träder i kraft. Utskottet föreslår därför ett nytt 1mom.

Dessutom föreslår utskottet att ett nytt 2mom. läggs till som övergångsbestämmelse enligt vad som sägs under 3 §.

2. Tvångsmedelslagen

2 kap. Gripande, anhållande och häktning

5 §. Förutsättningar för anhållande.

Enligt 4 punkten får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott anhållas om han eller hon inte har stadigvarande bostad i Finland och det är sannolikt att han eller hon genom att lämna landet drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff.

Enligt propositionen (s. 258) ska frihetsberövande av utlänningar bara tillgripas i vissa bestämda fall på grund av risken för att personen drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff. En person får inte anhållas uteslutande på den grunden att han eller hon bor utomlands. Det måste läggas fram uppgifter om att det är sannolikt att personen försöker dra sig undan. Utöver att tillämpa principen om minsta olägenhet och proportionalitetsprincipen bör man också beakta möjligheten att i samarbete med myndigheterna i den misstänktes hemland försöka förmå den misstänkte att resa till Finland för att delta i en straffprocess eller för att avtjäna sitt straff. Då är det viktigt att konventionerna om internationell samverkan och andra instrument beaktas. Dessutom är det angeläget att brottsutredningen görs så snabbt som möjligt för att för att personen inte ska orsakas onödig olägenhet genom frihetsberövande eller på något annat sätt.

Utskottet anser bestämmelserna vara motiverade. Den gällande lagstiftningen hindrar visserligen inte att ärendet i förkommande fall handläggs mycket snabbt. Förundersöknings- och justitiemyndigheterna måste samarbeta intimt när en person utan stadigvarande bostad i Finland påträffas, framhåller utskottet. I sådana fall är det viktigt att brottet utreds så snabbt som möjligt. Utskottet vill påminna om möjligheten att tillämpa påskyndat förfarande.

9 §. Anhållningsberättigade tjänstemän.

I den gällande tvångsmedelslagen har 1 kap. 6 § ändrats genom lag 1153/2010 som trädde i kraft den 1 januari 2010. Ändringen innebär att chefen för Ålands sjöbevakningsområde inte längre ingår i förteckningen över anhållningsberättigade tjänstemän. Ändringen måste beaktas i 2 kap. 9 § i den nya tvångsmedelslagen.

3 kap. Domstolsförfarande i samband med häktningsärenden

1 §. Häktningsberättigad myndighet.

Enligt 1 mom. är det den domstol som är behörig att behandla åtal i ärendet som beslutar om häktning. Innan åtal väcks får beslut om häktning också fatas av någon annan tingsrätt där ärendet kan behandlas på ett lämpligt sätt. Förslaget innebär en ändring av den gällande lagen som föreskriver att den domstol som är behörig att behandla åtal i ärendet får besluta om häktning, men att också tingsrätten på den ort där personen har gipits eller den anhållne förvaras och i brådskande fall dessutom någon annan tingsrätt.

För en flexibel reglering talar de korta fristerna, jourerna och den anhållnes intresse. Enligt motiven (s. 261) kommer de tingsrätter där behandlingen lämpligen kan ske att vara tingsrätterna på de orter där gripandet görs eller där den anhållne förvaras. Utskottet anser att bestämmelsen förbättrar regleringen av skyndsamma fall när den öppna avgränsningen "i brådskande fall också av någon annan tingsrätt" försvinner. I brådskande fall ska man välja den domstol som är lämpligast att handlägga ärendet. Vidare är det viktigt att domstolarna och den som föredrar häktningsyrkandet samarbetar.

17 §. Frigivning av en häktad.

Paragrafen bygger på gällande lagstiftning som föreskriver att det alltid är en domstol som ska besluta om frigivande av en häktad. I 1 mom. regleras situationer då domstolen på eget initiativ ska besluta om frigivning. I 2 mom. regleras situationer domstolen beslutar om frigivning på framställning av den anhållningsberättigade tjänstemannen. Dessutom finns 3 mom. som är helt ny. Den säger att åklagaren ska underrättas innan den anhållningsberättigade tjänstemannen under förundersökningen gör en framställning om frigivning.

Enligt paragrafen ska den häktade friges genast när det inte längre finns förutsättningar för häktning. Frihet är ett högt värderat rättsligt värde. Därför bör målet vara att bestämmelserna ska tillåta att en häktad kan friges genast när det konstateras att det inte finns förutsättningar för häktning. Också Europadomstolen har i sin praxis understrukit vikten av direkt frigivning. Domstolarna brukar gå in för frigivning när de behandlar frigivningsförslagen. Av dessa skäl kan det anses befogat att en anhållningsberättigad tjänsteman ska förordna om att den häktade ska friges genast, om det i något annat sammanhang än vid domstolsbehandling konstateras att det inte finns förutsättningar för att hålla kvar den häktade. Det ger snabbare frigivning i den typen av situationer än om ärendet måste hänskjutas till domstol. En framställning om frigivning som lagts fram vid domsolsbehandling drar då inte ut på tiden även om det är en domstol som fattar beslutet.

Följaktligen föreslår utskottet att 3 mom. ska föreskriva att en anhållningsberättigad tjänsteman är skyldig att förordna om att den häktade ska friges om det inte längre finns förutsättningar för att hålla kvar den häktade. Om tjänstemannen är någon annan än en åklagare ska han eller hon hänskjuta frågan om frigivning till åklagaren. Då kan åklagaren ta ställning till konsekvenserna för möjligheterna att säkerställa straffprocessen.

Vidare måste 2 mom. kompletteras så att det klart och tydligt framgår att domstolsbesluten gäller fall då det under sessionen kommer fram och konstateras att det inte längre finns förutsättningar för häktning.

Vanligen framgår det redan före domstolsbehandlingen att det inte finns förutsättningar för fortsatt häktning. Principen bör vara att frigivning på framställning först under sessionen ska tillämpas bara i undantagsfall på grundval av omständigheter som kommer fram där.

Dessutom är det viktigt att se till att fångvårdsmyndigheterna, den domstol som har behandlat häktningen och alla andra som behöver information blir underrättade om den anhållningsberättigade tjänstemannens frigivningsbeslut. Enligt 11 kap. 4 § 2 punkten kan närmare bestämmelser om mydigheternas samarbete i häktningsärenden utfärdas genom förordning av statsrådet.

19 §. Ändringssökande.

Precis som i den gällande lagen föreskriver paragrafen att ett beslut i ett häktningsärende inte får överklagas genom särskilda besvär. I ett överklagande av huvudsaken får den häktade också yrka ändring i beslutet om häktningsärendet. Dessutom finns möjligheten att överklaga häktningsärendet genom klagan. En nyhet är att den häktade dessutom får anföra klagan angående tiden för att väcka åtal. En annan nyhet är att den anhållningsberättigade tjänstemannen får rätt att anföra klagan över häktningsbeslutet.

Utskottet anser det vara nödvändigt och ändamålsenligt att en anhållningsberättigad tjänsteman har rätt att anföra klagan. Möjligheten att anföra klagan spelar på grund av bestämmelserna om ny häktning i 2 kap. 14 § en roll framför allt om en anhållningsberättigad tjänsteman anser sig i tingsrätten ha lagt fram hållbara grunder för fortsatt häktning och det inte finns nya omständigheter att lägag fram som stöd för frigivning.

I 2 kap. 14 § föreskrivs det att den som har häktats för ett brott men frigivits får häktas på nytt för samma brott bara på grundval av en omständighet som den som framställt häktningsyrkandet inte kunde åberopa när det tidigare häktningsbeslutet fattades. Enligt propositionen (s. 261) ska paragrafen också tillämpas på omständigheter som var kända när den häktade frigavs.

Bestämmelserna i 2 kap. 14 § hindrar alltså häktning på grund av ett nytt yrkande i de fall som nämns ovan. Det handlar här om ett allvarligt frihetsberövande tvångsmedel och därför kan förbudet mot omhäktning på grund av tidigare omständigheter anses berättigat. Den gällande bestämmelsen om ny häktning ger praktiskt taget samma resultat. Utskottet har den uppfattningen att chanserna att ett yrkande på ny häktning ska gå igenom är små också när ett yrkande om häktning av någon som frigivits har avslagits och tidigare grunder läggs fram som underlag för ny häktning, även om lagen inte direkt förbjuder häktning utifrån ett sådant yrkande. Därför bör det i 1 mom. precis som propositionen nämnas båda fallen i fråga om anhållningsberättigade tjänstemän, det vill säga avslag på yrkande på häktning och frigivning av den häktade.

Varken enligt den gällande lagen eller det nya förslaget har en målsägande med rätt att yrka på häktning rätt att anföra klagan. Enligt 2 kap. 12 § 1 mom. får den som dömts till ovillkorligt fängelsestraff häktas eller fortfarande hållas häktad på yrkande av den målsägande som har yrkat på straff. Klagan kan vara av betydelse framför allt i straffprocessen innan dom faller. Det är den anhållningsberättigade tjänstemannen som primärt ansvarar för att straffprocessen avancerar och de brottsliga aktiviteterna förhindras. I förekommande fall kan målsäganden vända sig till tjänstemannen med klagan. Dessutom kan målsäganden vid överklagande av huvudsaken också överklaga häktningsbeslutet. Följaktligen anser utskottet det inte befogat att föreskriva om rätt att anföra klagan.

Avslutningsvis famhåller utskottet att 3 kap. 17 § föreskriver att en häktad ska friges genast om det inte längre finns förutsättningar för häktning. Uppskov i samband med överklagande går inte att tillämpa på fall av klagan där besvärstiderna inte gäller.

5 kap. Reseförbud

4 §. Myndighet som meddelar reseförbud.

Paragrafen motsvarar i stort sett 2 kap. 3 mom. i den gällande lagen, men i 3 mom. ingår det nya bestämelser. Vid behandlingen av ett häktningsyrkande eller ett ärende om fortsatt häktning ska domstolen pröva om förutsättningarna i 1 § uppfylls och om den som begärts häktad eller den häktade ska meddelas reseförbud i stället för att häktas, sägs det där. Enligt den gällande bestämmelsen får domstolen förordna om reseförbud för den misstäkte i stället för häktning.

Det äri praktiken inte helt entydigt om en anhållningsberättigad tjänsteman eller allmänna åklagaren kan meddela en misstänkt reserförbud om domstolen avvisat ett häktningsyrkande som framställs innan åtalet har blivit aktuellt. Bestämmelsen bör därför preciseras. I ett tidigare sammanhang har utskottet (LaUB 31/2002 rd) godtagit den tolkning som ingår i rättslitteraturen, nämligen att en tjänsteman i sådana fall inte kan meddela reseförbud. Reseförbud är ett alternativ till häktning och domstolen måste också pröva om den som begärs häktad kan meddelas reseförbud i stället för att häktas, när den avvisar ett häktningsyrkande. Den föreslagna bestämmselsen stämmer överens med lagutskottets ställningstagande.

5 §. Beslut om reseförbud.

Enligt 2 mom. ska den som meddelas reseförbud få en kopia av beslutet. Om personen inte är nrävarande när beslutet meddelas, får en kopia postas till den adress som han eller hon har uppgett. I praktiken kan det t.ex. utanför tjänstetid uppstå lägen där det av tekniska eller andra skäl inte kan lämnas kopior till den som meddelats förbud även om han eller hon varit närvarande när förbudet meddelades. Också då måste det vara möjligt att i efterskott till denne sända kopior under en adress som den berörda har uppgivit. Utskottet föreslår att bestämmelsen kompletteras på ett sätt som beaktar detta.

6 kap. Kvarstad

9 §. Ändringssökande.

Domstolens beslut om kvarstad får överklagas genom särskilda besvär., men besvär indrar inte att egendom beläggs med kvarstad om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat. Bestämmelserna stämmer överens med den gällande lagen.

En nyhet är bestämmelsen att domstolen får bestämma att kvarstaden ska bestå till dess att beslutet har vunnit laga kraft, när den häver en kvarstad eller en tillfällig kvarstad. Syftet är att säkerställa verkställighet när beslutet strider mot yrkandet från den anhållningsberättigade tjästemannen. Tanken är inte att ändra den lagfästa tolkningen att egensom som tillfälligt belagts med kvarstad får vara kvar hos polisen trots besvär även när ett yrkande om slutlig kvarstad har avvisats.

För att undvika tolkningssvårigheter bör den andra meningen kompletteras med att besvär inte hindrar att kvarstaden ska bestå om inte fullföljdsdomstolen bestämmer något annat.Tillägget täcker in situationer då egendomen är belagd med tillfällig kvarstad vid den tidpunkt då domstolen fattar sitt beslut. Meningen gäller då både fall då den som är föremål för åtgärden överklagar och fall då den anhållningsberättigade tjänstemannen överklagar.

7 kap. Beslag samt kopiering av handlingar

3 §. Förbud mot beslag och kopiering när det gäller närstående samt tystnadsplikt och tystnadsrätt .

Enligt 3 mom. får en handling trots 2 mom. tas i beslag eller kopieras om personen med stöd av 17 kap. 23 § 3 mom. i rättegångsbalken kan förpliktas att vittna eller med stöd av 24 § 4 mom. förpliktas att besvara en fråga.

Under behandlingens gång har det kommit fram att förutsättningen för beslag enligt den gällande lagen av misstag uteblivit, nämligen att det strängaste starffet ska vara fängelse i minst sex år. Utan den begränsningen skulle beslag också gälla fall då sekretessbrott undersöks. Grundlagsutskottet påpekar samma sak och enligt uppgifter till utskottet var det inte tänkt att det gällande läget skulle ändras. Utskottet föreslår därför att slutet av 3 mom. kompletteras med "och om undersökningen gäller ett brott enligt 1 mom.". I 1 mom. föreskrivs det om fall då villkoret för att beslagta eller kopiera en handling är att undersökningen ska gälla ett brott där det strängaste straffet är fängelse i minst sex år.

4 §. Förbud mot beslag och kopiering som gäller teleavlyssning, teleövervakning och basstationsuppgifter .

Paragarfen är ny. Enligt 1 mom. får handlingar och data som innehåller uppgifter som gäller meddelanden som avses i 10 kap. 3 § 1 mom., identifieringsuppgifter som avses i 10 kap. 6 § 1 mom. eller basstationsuppgifter som avses i 10 kap. 10 § 1 mom. inte tas i beslag eller kopieras hos ett teleföretag som avses i 2 § 21 punkten i kommunikationsmarknadslagen (393/2003) (teleföretag) eller en sammanslutningsabonnent som avses i 2 § 11 punkten i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004) (sammanslutningsabonnent).

Bakgrunden till bestämmelsen är att teleavlyssning, teleövervakning och basstationsuppgifter är ingrepp i de grundläggande fri- och rätttigheterna och att villkoren därför måste vara stränga. Dessa tvångsmedel sätts vanligen bara in vid utredning av allvarliga brott och det krävs domstolsbeslut. Förbudet i 1 mom. behövs för att understryka att det stränga lagstadgade villkoret för teletvångsmedel inte kan kringgås genom kvarstad.

Teleföretagen och sammanslutningsabonnenterna är de som kan antas inneha uppgifterna på det sätt som paragrafen avser. Bestämmelserna i 2 mom. hänvisar till 10 kap. 4 § 1 mom. om inhämtande av information i stället för teleavlyssning. Också där nämns bara teleföretag och sammanslutningsabonnenter. För konsevensens skull är det bra att tillämpningsområdet är detsamma. Utskottet ser ingen anledning att utvidga tillämpningsområdet till andra tredje parter som inte är parter i kommunikationen.

8 §. Omhändertagande för beslag och för kopiering av handlingar.

Paragrafen föreskriver om omhändertagande av föremål, egendom eller handling när en misstänkt grips eller vid genomsökning. Enligt 2 mom. ska en anhållningsberättigad tjänsteman utan dröjsmål underrättas om omhändertagandet, och denne ska utan obefogat dröjsmål besluta om föremålet, egendomen eller handlingen ska tas i beslag eller om handlingen ska kopieras. Av motiven framgår det inte hur snabbt polisen förväntas underrätta om beslaget. För tydlighetens skull påpekar utskottet att "utan dröjsmål" avser att underrättelsen ska ske praktiskt taget genast efter beslaget.

I den andra meningen i 2 mom. sägs det att polismannen utan underrättelse omedelbart får återlämna det som omhändertagits, om det har framgått att det uppenbarligen inte finns några förutsättningar för beslag eller kopiering. Syftet är att undvika att frågan i onödan måste gå via en anhållningsberättigad tjänsteman när en polisman efter ett beslag upptäcker att åtgärden var obefogad. Utskottet understryker samtidigt att "uppenbarligen" avser polismannens rätt att återlämna beslag bara gäller klara fall. Ordet "omedelbart" betyder att beslaget ska återlämnas genast när det omhändertas.

9 §. Underrättelse om omhändertagande.

Den vars föremål, egendom eller handling har omhändertagits för beslag eller kopiering ska enligt 2 mom. utan dröjsmål underrättas om omhändertagandet, om han eller hon inte har var på plats vid omhändertagandet. Också mottagaren och avsändaren av ett brev, paket eller någon annan liknande försändelse ska underrättas om omhändertagande, om deras adresser är kända. Enligt den gällande lagen ska omhändertaget meddelas den hos vilken ett föremål beslagtas eller omhändertas.

Enligt motiven (s. 288) ska utgångspunkten fortfarande vara att det räcker med att den som innehaft det som tagits i beslag eller kopieras blir underrättad. Då är det på hans eller hennes ansvar att underrätta ägaren till exempelvis ett föremål. Utskottet menar att motiven kan ge den felaktiga uppfattningen att skyldigheten att underrätta om beslag inte alls ändras. Av formuleringen och motiven framgår det dessutom att tanken har varit att tillgodose både innehavarens och i synnerhet ägarens rätt. Det är uppenbart att polisen inte nödvändigtvis får vetskap om någon annan än innehavaren och dennes kontaktuppgifter. Ofta är innehavaren lika med ägaren. Därför ska någon annan än innehavaren bara behöva underrättas i förekommande fall. Om polisen emellertid råkar ha andra uppgifter ska också ägaren underrättas, understryker utskottet. Följakligen måste 1 mom. ändras i enlighet med detta.

I 2 mom. ingår villkoren för att en underrättelse om omhändertagande ska få skjutas upp. Enligt den gällande lagen kan bara underrättelse om beslag skjutas upp om det handlar om post- eller varuförsändelser eller telegram. I momentet avser möjligheten samtliga fall då någonting tas om hand för att beslagtas eller för att kopiera dokument. I samtliga fall gäller att underrättelsen bara kan skjutas upp om viktiga skäl som har samband med utredningen kräver det.

Förslaget behövs för att brottsutredningen ska gå framåt. Det tillåter att andra brott i samma ärende kan beaktas, likaså behovet av undersökning. Uttrycket "som har samband med utredningen" innebär att förundersökningen måste ha startat.

Underrättelsen får enligt 2 mom. skjutas fram med högst en vecka. Därefter får en domstol på begäran av tjänstemannen besluta om att skjuta fram underrättelsen med högst två månader åt gången. Men underrättelsen ska lämnas utan dröjsmål när förundersökningen avslutats.

Utskottet understryker att underrättelsen inte får skjutas fram hur länge som helst genom att begära nya frister via domstol med tanke på rättssäkerheten för den som har rätt till det som har beslagtagits eller kopierats. Det bör också noteras att fristerna är de längsta tillåtna tiderna. Ett omhändertagande måste underrättas genast när viktiga skäl som har samband med utredningen inte längre kräver det, oavsett om beslutet att skjuta fram underrättelsen har fattats av en anhållningsberättigad tjänsteman eller av domstolen. Momentet tillåter inte att underrättelsen uteblir.

14 §. Hävning av beslag .

Ett beslag ska hävas så snart det inte längre behövs. Det ska också hävas, om inte åtal för det brott som ligger till grund för beslaget väcks inom fyra månader från det att föremålet, egendomen eller handlingen togs i beslag. På villkoren i 2 mom. får domstolen förlänga tiden för att väcka åtal med högst fyra månader åt gången.

Av särskilda skäl som hänför sig till arten och utredningen av det aktuella brottmålet kan tiden förlängas enligt 2 mom. med högst ett år åt gången eller så kan det beslutas att beslaget består tills vidare. Det kan också bestämmas att ett beslag består tills vidare om det är förbjudet att inneha det föremål, den egendom eller den handling som beslagtagits.

I motiven (s. 291—292) avgränsar regeringen de fall då beslag ska kunna gälla tills vidare. Det kan gälla fall när det inte medför någon skada eller olägenhet för beslaget att det består. Vanligen avser detta situationer då förundersökningen inte avancerar för att det inte finns någon misstänkt eller står på stället av någon annan orsak. I sådana fall är det inte rationellt att med jämna mellanrum låta domstolen besluta att beslaget ska bestå. Därutöver ska principerna för tvångsmedel beaktas, särskilt propotionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet.

Om det finns en misstänkt ska dennes, eller någon annans egendom som är tagen i beslag, säkerställs deras rätt av möjligheten att hänskjuta ärendet till domstol enligt 15 §. Beslaget kan bestå bara om förutsättningarna för beslaget fortfarande föreligger och det inte är oskäligt att låta beslaget bestå med hänsyn till grunden för beslaget och den olägenhet som det medför. Ärendet kan hänskjutas till domstol med två månaders mellanrum.

Vad beräffar handlingar bör det noteras att principen är att beslagtagna handlingar enligt 2 § i detta kapitel ska ersättas med kopior. Då behåller den som har rätt till handlingarna originalen och har tillgång till dem. I sådana fall åsamkas den som har tätt till handlingarna vanligen inte någon större olägenhet. Kopieringen kan eventuellt gå till så att handlingarna först måste beslagtas, men också då måste beslaget upphävas så snart kopior är tagna.

15 §. Yrkande att domstol ska besluta om beslag eller kopiering .

På yrkande av den som saken gäller ska domstolen besluta om ett beslag ska bestå eller om kopian av en handling ska förvaras för att användas som bevis. Enligt 2 mom. ska yrkandet innan åtalet börjar behandlas tas upp till behandling inom en vecka från det att det kom in till domstolen. Ett beslag behöver dock inte tas upp till ny behandling tidigare än två månader efter föregående behandling. Enligt uppgifter till utskottet har det inte varit meningen utesluta fall som gäller om en kopia ska bevaras och användas som bevis. Utskottet föreslår att bestämmelsen kompletteras med kopia av handling.

8 kap. Genomsökning

1 §. Definitioner.

Med särskild husrannsakan avses enligt 3 mom. genomsökning av ett sådant utrymme beträffande vilket det finns anledning att anta att genomsökningen kommer att omfatta information som de som avses i 17 kap. 23 § 1 mom. i rättegångsbalken inte får vittna om i rätttegång eller som de som avses i 24 § 2 eller 3 mom. i det kapitlet får vägra röja. Utskottet framhåller att syftet med särskild husrannsakan uttryckligen är att hindra beslag av information som omfattas av tystnadsplikt eller tystnadsrätt. För att förtydliga detta föreslår utskottet att slutet av 3 mom. kompletteras med "och som med stöd av 7 kap. 3 § inte får tas i beslag eller kopieras".

Med platsgenomsökning avses enligt 4 mom. genomsökning av andra platser än sådana som avses i 2 eller 3 mom. och som inte är allmänt tillgängliga eller i fråga om vilka den allmänna tillgängligheten har begränsats eller hindrats vid tidpunkten för genomsökningen, eller genomsökning av ett fordon. Enligt motiveringen till momentet är syftet med bestämmelsen i analogi med 5 kap. 8 § i den gällande tvångsmedelslagen att platsgenomsökningen ska omfatta platser som är allmänt tillgängliga men också platser som inte är allmänt tillgängliga eller där den allmänna tillgängligheten är begränsad vid tidpunkten för genomsökningen. Utskottet föreslår att momentet ändras så att det svarar mot innehållet i motiveringen.

5 §. Närvaro vid husrannsakan.

Utskottet föreslår nedan en ny 18 § och följaktligen bör 5 § 2 mom. hänvisa till 19 § i stället.

14 §. Tillämpliga bestämmelser vid platsgenomsökning.

Utskottet föreslår nedan en ny 18 § och följaktligen bör paragrafen hänvisa till 19 § i stället.

14 §. Domstolsprövning av husrannsakan. (Ny).

Den som berörs av husrannsakan föreslås inte kunna få ett ärende som gäller husrannsakans laglighet prövad av domstol, utan övriga rättsmedel anses vara tillräckligt effektiva.

Europeiska domstolen för de mänskliga rätttigheterna avgjorde den 15 februari 2011 ärendena Heino mot Finland och Harju mot Finland. Det första ärendet gällde husrannsakan i en advokatbyrå och det senare en husrannsakan i en persons hem. I båda avgörandena konstateras brott mot artikel 8 i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Motiveringen är att den finländska lagstiftningen inte erbjuder adekvata rättsmedel före eller efter husrannsakan. Av motiveringen kan man dra slutsatsen att detta gäller både villkoren för husrannsakan och själva proceduren. Det betyder att bestämmelserna i 8 kap. i den föreslagna tvångsmedelslagen måste kompletteras.

Avgörandena av domstolen för de mänskliga rättigheterna gör det möjligt att välja mellan förhandsbedömning och efterhandsbedömning av om husrannsakan är lagenlig eller inte, menar utskottet. Valet av system kan väga in nationella aspekter.

Man måste ta hänsyn till att de länder där beslutet om husrannsakan fattas av en domstol eller undersökningsdomare över lag har ett system för behandling av brottmål som avviker från det finländska systemet. Det är i stor utsträckning en resursfråga att låta en åklagare eller domstol ta över uppgiften att besluta om husrannsakan. Det kan t.ex. behövas personalöverföringar mellan myndigheter, mer personal eller någon annan liknande resursrelaterad beredskap för följder av ändringar i systemet. Grunderna för en avgränsning av behörigheten kan leda till att tillämpningspraxis inte blir samordnad. Dessutom måste man beakta i vilken mån domstolen de facto är kapabel att undersöka förutsättningarna för husrannsakan, särskilt när det gäller rutinmässiga brott.

Husrannsakan måste i regel göras skyndsamt för att förhindra åtgärder som försvårar brottsutredningen, t.ex. att bevis förstörs eller egendom som brottet gäller göms undan. Det hänger samman med hur effektiva husrannsakan och förundersökningen över huvud taget är och hur stor andel brott som blir uppklarade. Procenttalet är högt hos oss i internationell jämförelse. Om domstolen beslutar om allmän husrannsakan och beslutet dröjer längre än om det fattades av en anhållningsberättigad tjänsteman, kan trycket på att i brådskande fall göra husrannsakan efter beslut av en polisman öka. I nuläget görs var åttonde husrannsakan utan förordnande av en anhållningsberättigad tjänsteman.

Utskottet anser följaktligen att det är befogat att ha en efterhandskontroll av om husrannsakan varit lagenlig. Systemet för behandling av tvångsmedel bygger över huvud taget på att man kan få lagligheten prövad av domstol uttryckligen efter att tvångsmedlet förordnats. Det går inte ens att ta ställning till frågor om proceduren för husrannsakan innan denna har förrättats.

Utskottet påpekar att åklagaren redan enligt de gällande bestämmelserna har befogenhet att besluta om husrannsakan och enligt förslaget ska vara behörig att besluta om allmän husrannsakan. Det betyder att frågan om att förrätta husrannsakan inom ramen för förundersökningssamarbetet kan föras till åklagaren för prövning och beslut. Detta är viktigt när det är osäkert om förutsättningar för husrannsakan föreligger. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande anser lagutskottet ändå att man bör överväga möjligheterna att beslutet om allmän husrannsakan i regel fattas av någon annan än förundersökningsmyndigheten.

Även om det redan har föreslagits särskilda bestämmelser om tystnadsplikt och tystnadsrätt i fråga om lokaler på advokatbyråer, läkarmottagningar, tidningsredaktioner och andra liknande — särskild husrannsakan, domstolsbeslut på förhand, genomsökningsombud och försegling av omtvistat material som förs till domstol — bör möjligheten att i efterhand få ärendet prövat av domstol också gälla särskild husrannsakan i sådana lokaler, anser utskottet. Bedömningen bör kunna gälla proceduren också här. Det som också talar för en domstolskontroll i efterhand är att domstolen vid behandlingen före särskild husrannsakan enligt 8 kap. 17 § i den föreslagna tvångsmedelslagen inte ska höra den person hos vilken husrannsakan ska företas, så vid den behandlingen kan han eller hon inte göra förutsättningarna för husrannsakan stridiga.

I sitt utlåtande har grundlagsutskottet ett förslag till bestämmelse om att den som berörts av husrannsakan i efterhand får föra ett ärende som gäller huruvida husrannsakan varit laglig till domstol. Grundlagsutskottet anser att bestämmelsen uppfyller de lägsta krav som för närvarande ställs i europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och tolkningspraxis i europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Lagförslagets 8 kap. 15 § måste kompletteras enligt förslaget i utlåtandet för att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Lagutskottets förslag till ny 8 kap. 18 § stämmer i sak överens med den bestämmelse som grundlagsutskottet föreslår i bilagan till sitt utlåtande. För den lagtekniska tydlighetens skull bör bestämmelsen lämpligen bli en egen paragraf. Följaktligen ändras paragrafnumreringen från och med 8 kap. 18 § i propositionen.

Den nya paragraf som lagutskottet föreslår avviker från de andra bestämmelserna om att den person som är föremål för ett tvångsmedel kan få ärendet prövat av domstol (4 kap. 5 §, 5 kap. 8 §, 6 kap. 5 § och 7 kap. 15 §) i det avseendet att paragrafen föreskriver om en tidsfrist för yrkandet. I de här paragraferna behövs det en tidsfrist därför att de handlar om ett behov att häva ett skadligt tvångsmedel —begränsning av kontakter, kvarstad eller beslag — och att giltighetstiden för tvångsmedlet i varje fall går ut under den straffrättsliga processens lopp. Situationen är en annan när det gäller husrannsakan, eftersom giltighetstiden inte är fortlöpande utan går ut förr eller senare. Om det inte fanns någon tidsfrist för yrkandet, skulle det i princip gå att framställa det när som helst och hur sent som helst. Det ligger i de involverades intresse att snabbt få ett avgörande. Det är inget hinder för ett snabbt avgörande i ärendet att avgörandet av huvudsaken i brottmålet kommer först därefter. Det går att separat avgöra om det finns förutsättningar för husrannsakan och om förfarandet är behörigt.

Utskottet anser att det är naturligt att den utsatta tiden börjar löpa när husrannsakan förrättas. Detta gäller också fall där personen på det sätt som lagen kräver har getts tillfälle att vara närvarande vid husrannsakan och den som framställer yrkandet på förhand har fått veta att husrannsakan kommer att företas. Om husrannsakan inte har aviserats och innehavaren av stället inte har varit närvarande vid förrättningen, ska tidsfristen räknas från det att ett meddelande har lämnats enligt 8 kap. 5 § 2 mom. Meddelandet behöver inte lämnas bevisligen, så åtgärderna för att underrätta personen måste noga dokumenteras i de handlingar som gäller husrannsakan.

Domstolen ska pröva ärendet i den omfattning som yrkandet har framställts. Om den som har framställt yrkandet t.ex. anser att det inte har funnits förutsättningar för husrannsakan, ska domstolen pröva om husrannsakan har gått lagligt till.

Dessutom bör det noteras i lagen att domstolsbeslutet får överklagas. Både den som framställt yrkandet och den anhållningsberättigade tjänsteman som kommit med ett bemötande till det har rätt att överklaga domstolsbeslutet.

Avgörandet från domstolen för de mänskliga rättigheterna visar enligt utskottets uppfattning inte på någon tydlig ståndpunkt till accessoriska påföljder, t.ex. skadeståndsansvar. Utskottet anser att skadeståndsfrågorna bör undersökas särskilt, t.ex. när skadeståndsansvaret för offentligrättsliga sammanslutningar ses över.

18 §. Domstolsprövning av husrannsakan. (Ny).

Den som berörs av husrannsakan föreslås inte kunna få ett ärende som gäller om husrannsakan är laglig prövat av domstol, utan övriga rättsmedel anses vara tillräckligt effektiva.

Europeiska domstolen för de mänskliga rätttigheterna avgjorde den 15 februari 2011 ärendena Heino mot Finland och Harju mot Finland. Det första ärendet gällde husrannsakan i en advokatbyrå och det senare en husrannsakan i en persons hem. I båda avgörandena konstateras brott mot artikel 8 i europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Motiveringen är att den finländska lagstiftningen inte erbjuder adekvata rättsmedel före eller efter husrannsakan. Av motiveringen kan man dra slutsatsen att detta gäller både villkoren för husrannsakan och själva proceduren. Det betyder att bestämmelserna i 8 kap. i den föreslagna tvångsmedelslagen måste kompletteras.

Avgörandena av domstolen för de mänskliga rättigheterna gör det möjligt att välja mellan förhandsbedömning och efterhandsbedömning av om husrannsakan är lagenlig eller inte, menar utskottet. Valet av system kan väga in nationella aspekter.

Man måste ta hänsyn till att de länder där beslutet om husrannsakan fattas av en domstol eller undersökningsdomare över lag har ett system för behandling av brottmål som avviker från det finländska systemet. Det är i stor utsträckning en resursfråga att låta en åklagare eller domstol ta över uppgiften att besluta om husrannsakan. Det kan t.ex. behövas personalöverföringar mellan myndigheter, mer personal eller någon annan liknande resursrelaterad beredskap för följder av ändringar i systemet. Grunderna för en avgränsning av behörigheten kan leda till att tillämpningspraxis inte blir samordnad. Dessutom måste man beakta i vilken mån domstolen de facto är kapabel att undersöka förutsättningarna för husrannsakan, särskilt när det gäller rutinmässiga brott.Husrannsakan måste i regel göras skyndsamt för att förhindra åtgärder som försvårar brottsutredningen, t.ex. att bevis förstörs eller egendom som brottet gäller göms undan. Det hänger samman med hur effektiva husrannsakan och förundersökningen över huvud taget är och hur stor andel brott som blir uppklarade. Procenttalet är högt hos oss i internationell jämförelse. Om domstolen beslutar om allmän husrannsakan och beslutet dröjer längre än om det fattades av en anhållningsberättigad tjänsteman, kan trycket på att i brådskande fall göra husrannsakan efter beslut av en polisman öka. I nuläget görs var åttonde husrannsakan utan förordnande av en anhållningsberättigad tjänsteman.Utskottet anser följaktligen att det är befogat att ha en efterhandskontroll av om husrannsakan varit lagenlig. Systemet för behandling av tvångsmedel bygger över huvud taget på att man kan få lagligheten prövad av domstol uttryckligen efter att tvångsmedlet förordnats. Det går inte ens att ta ställning till frågor om proceduren för husrannsakan innan denna har förrättats. Utskottet påpekar att åklagaren redan enligt de gällande bestämmelserna har befogenhet att besluta om husrannsakan och enligt förslaget ska vara behörig att besluta om allmän husrannsakan. Det betyder att frågan om att förrätta husrannsakan inom ramen för förundersökningssamarbetet kan föras till åklagaren för prövning och beslut. Detta är viktigt när det är osäkert om förutsättningar för husrannsakan föreligger. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande anser lagutskottet ändå att man bör överväga möjligheterna att beslutet om allmän husrannsakan i regel fattas av någon annan än förundersökningsmyndigheten.Även om det redan har föreslagits särskilda bestämmelser om tystnadsplikt och tystnadsrätt i fråga om lokaler på advokatbyråer, läkarmottagningar, tidningsredaktioner och andra liknande - särskild husrannsakan, domstolsbeslut på förhand, genomsökningsombud och försegling av omtvistat material som förs till domstol - bör möjligheten att i efterhand få ärendet prövat av domstol också gälla särskild husrannsakan i sådana lokaler, anser utskottet. Bedömningen bör kunna gälla proceduren också här. Det som också talar för en domstolskontroll i efterhand är att domstolen vid behandlingen före särskild husrannsakan enligt 8 kap. 17 § i den föreslagna tvångsmedelslagen inte ska höra den person hos vilken husrannsakan ska företas, så vid den behandlingen kan han eller hon inte göra förutsättningarna för husrannsakan stridiga.I sitt utlåtande har grundlagsutskottet ett förslag till bestämmelse om att den som berörts av husrannsakan i efterhand får föra ett ärende som gäller huruvida husrannsakan varit laglig till domstol. Grundlagsutskottet anser att bestämmelsen uppfyller de lägsta krav som för närvarande ställs i europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och tolkningspraxis i europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Lagförslagets 8 kap. 15 § måste kompletteras enligt förslaget i utlåtandet för att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.Lagutskottets förslag till ny 8 kap. 18 § stämmer i sak överens med den bestämmelse som grundlagsutskottet föreslår i bilagan till sitt utlåtande. För den lagtekniska tydlighetens skull bör bestämmelsen lämpligen bli en egen paragraf. Följaktligen ändras paragrafnumreringen från och med 8 kap. 18 § i propositionen.Den nya paragraf som lagutskottet föreslår avviker från de andra bestämmelserna om att den person som är föremål för ett tvångsmedel kan få ärendet prövat av domstol (4 kap. 5 §, 5 kap. 8 §, 6 kap. 5 § och 7 kap. 15 §) i det avseendet att paragrafen föreskriver om en tidsfrist för yrkandet. I de här paragraferna behövs det en tidsfrist därför att de handlar om ett behov att häva ett skadligt tvångsmedel — begränsning av kontakter, kvarstad eller beslag — och att giltighetstiden för tvångsmedlet i varje fall går ut under den straffrättsliga processens lopp. Situationen är en annan när det gäller husrannsakan, eftersom giltighetstiden inte är fortlöpande utan går ut förr eller senare. Om det inte fanns någon tidsfrist för yrkandet, skulle det i princip gå att framställa det när som helst och hur sent som helst. Det ligger i de involverades intresse att snabbt få ett avgörande. Det är inget hinder för ett snabbt avgörande i ärendet att avgörandet av huvudsaken i brottmålet kommer först därefter. Det går att separat avgöra om det finns förutsättningar för husrannsakan och om förfarandet är behörigt.

Utskottet anser att det är naturligt att den utsatta tiden börjar löpa när husrannsakan förrättas. Detta gäller också fall där personen på det sätt som lagen kräver har getts tillfälle att vara närvarande vid husrannsakan och den som framställer yrkandet på förhand har fått veta att husrannsakan kommer att företas. Om husrannsakan inte har aviserats och innehavaren av stället inte har varit närvarande vid förrättningen, ska tidsfristen räknas från det att ett meddelande har lämnats enligt 8 kap. 5 § 2 mom. Meddelandet behöver inte lämnas bevisligen, så åtgärderna för att underrätta personen måste noga dokumenteras i de handlingar som gäller husrannsakan.

Domstolen ska pröva ärendet i den omfattning som yrkandet har framställts. Om den som har framställt yrkandet t.ex. anser att det inte har funnits förutsättningar för husrannsakan, ska domstolen pröva om husrannsakan har gått lagligt till.

Dessutom bör det noteras i lagen att domstolsbeslutet får överklagas. Både den som framställt yrkandet och den anhållningsberättigade tjänsteman som kommit med ett bemötande till det har rätt att överklaga domstolsbeslutet.

Avgörandet från domstolen för de mänskliga rättigheterna visar enligt utskottets uppfattning inte på någon tydlig ståndpunkt till accessoriska påföljder, t.ex. skadeståndsansvar. Utskottet anser att skadeståndsfrågorna bör undersökas särskilt, t.ex. när skadeståndsansvaret för offentligrättsliga sammanslutningar ses över.

19 (18) §. Protokoll.

Ett protokoll över husrannsakan ska upprättas utan ogrundat dröjsmål. På begäran ska en kopia av protokollet enligt föreslagna 2 mom. ges till genomsökningsombudet och den hos vilken genomsökningen har förrättats. Vid behov ska en kopia lämnas även till andra personer som saken gäller. Bestämmelser om protokoll över beslag finns i 7 kap. 12 §.

Bestämmelserna om protokoll över husrannsakan och beslag bygger på 4 kap. 9 § och 5 kap. 7 § i den gällande tvångsmedelslagen i det avseendet att en kopia av protokollet över beslag lämnas utan begäran och en kopia av protokollet över husrannsakan lämnas på begäran. Beslag och husrannsakan avviker från varandra på den punkten att det ska fattas ett särskilt beslut om husrannsakan och beslutet ska lämnas till den hos vilken husrannsakan förrättas.

Det nya i föreslagna 2 mom. jämfört med gällande lag är att kopian av protokollet över husrannsakan i förekommande fall också ska lämnas till andra berörda personer. "Vid behov" betyder att det inte alltid finns någon annan person som saken gäller. Om det finns en sådan person och den som förrättar husrannsakan vet om det, ska en kopia av protokollet över husrannsakan lämnas till personen enligt paragrafen.

20 (19) §. Definition av genomsökning av utrustning.

Bestämmelserna om genomsökning av utrustning är nya jämfört med den gällande lagen. Med genomsökning av utrustning avses enligt föreslagna 19 § 1 mom. genomsökning av datainnehållet i datorer, teleterminalutrustning eller andra motsvarande tekniska anordningar eller informationssystem vid tidpunkten för genomsökning.

Motiveringen ger vid handen att definitionen är avsedd att framhäva var gränsen till hemliga tvångsmedel går. Genomsökning av utrustning får inte tillgripas för att kringgå villkoren för teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation. Detta uttrycks också i 2 mom., där det står att bestämmelser om användning av teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation finns i 10 kap.

Avgränsningen gentemot hemliga tvångsmedel ses också i att genomsökning av utrustning gäller datainnehållet i anordningen vid tidpunkten för genomsökningen. Genomsökning av utrustning ska således omfatta uppgifter som finns i anordningen innan genomsökningen förrättas eller som kommer in till anordningen medan genomsökningen förrättas.

Enligt propositionsmotiveringen (s. 396/I) får genomsökning av utrustning inte gälla konfidentiella meddelanden, i fråga om vilka 10 kap. föreskriver om utredning av innehållet och identifieringsuppgifterna. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att 2 mom. i paragrafen kompletteras med en avgränsning som gäller detta.

Utskottet understryker slutligen att en genomsökning av utrustning inte får dra ut på tiden. Det framgår också av 21 § 2 mom. i lagförslaget, där det står att anordningen ska tas i beslag om genomsökningen av utrustning inte kan företas utan dröjsmål.

28 (27) §. Tillämpning av bestämmelserna om genomsökning av platser.

Utskottet ändrar ordet "etsintäasiamiehen" till "etsintävaltuutetun" i den finska versionen, så att benämningarna samordnas i lagen. Ändringsförslaget påverkar inte den svenska texten.

Utskottet föreslår ovan en ny 18 § och följaktligen bör paragrafen hänvisa till 19 § i stället.

33 (32) §. Förrättande av genomsökning av personer.

Utskottet föreslår ovan en ny 18 § och följaktligen bör 1 mom. i paragrafen hänvisa till 19 § i stället.

9 kap. Tvångsmedel i samband med särskilda undersökningsmetoder

2 §. Prov för att konstatera intag av alkohol eller andra berusningsmedel.

Enligt första meningen i 1 mom. får en polisman ålägga föraren av ett motordrivet fordon eller någon annan person som avses i paragrafen att genomgå ett prov för att konstatera om han eller hon eventuellt har intagit alkohol eller något annat berusningsmedel. Bestämmelsen motsvarar den första meningen i 6 kap. 3 § i den gällande lagen. De prov som avses i meningen är utandningsprov och salivprov.

Om personen vägrar genomgå provet eller om det behövs för att säkerställa provtagningen eller möjligheterna att få ett tillförlitligt provresultat får kroppsbesiktning företas enligt andra meningen i 1 mom. För denna besiktning behövs det inte något beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman. De kroppsbesiktningar som avses här är blodprov och urinprov. Bestämmelsen innebär en ändring jämfört med den gällande lagen, för det första i och med att kroppsbesiktning blir tillåtet om personen vägrar genomgå prov men också om det behövs för att säkerställa provtagningen eller möjligheterna att få ett tillförlitligt provresultat. En annan ändring är att polismän får göra kroppsbesiktningar utan beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman.

Utskottet anser att de här ändringarna som föreslås när paragrafen skrivs in i den nya lagen kan förordas. Av skäl som gäller den berörda personens rättsskydd är det motiverat att undersökningen kan genomföras genom en tillförlitlig metod för kroppsbesiktning. Utskottet ser heller inget hinder för att kroppsbesiktningen förordnas av en polisman.

10 kap. Hemliga tvångsmedel

1 §. Tillämpningsområde.

Paragrafen anger de hemliga tvångsmedel som får användas i förundersökningar och hänvisar till polislagen i fråga om förhindrande eller avslöjande av brott. Dessutom tydliggörs tillämpningsområdet för tvångsmedelslagen och vissa andra lagar.

I 2 mom. står det att vad som i detta kapitel föreskrivs om förundersökningsmyndighetens eller en förundersökningstjänstemans rätt att använda tvångsmedel gäller polisen och också gränsbevakningsmyndigheterna, tullmyndigheterna och de militära myndigheterna enligt vad som föreskrivs särskilt om detta i lag, med undantag av täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor. Bestämmelsen innebär att de tvångsmedel som nämns i momentet - täckoperationer, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor - uteslutande får tillgripas av polisen.

Lagutskottet anser att det är en motiverad lösning. Om det i framtiden anses befogat att lagstifta om att någon annan än polisen får använda ett tvångsmedel som nämns i bestämmelsen, måste 2 mom. i den här paragrafen följaktligen också ändras. Det är viktigt med en övergripande granskning av vilka hemliga tvångsmedel som de enskilda myndigheterna får tillgripa. Då måste vägande konkreta behov utredas och en lämplig kontext för tillämpning av metoderna utformas med hänsyn till utbildnings- och rättsskyddsaspekter. I tidigare sammanhang har bl.a. förvaltningsutskottet påpekat att det i dagens samhälle inte automatiskt kan tas som princip att andra myndigheter tilldelas befogenheter som motsvarar polisens befogenheter. Utskottet har framhållit att myndigheterna kan samarbeta sinsemellan och begära handräckning av varandra (FvUB 2/1996 rd).

3 §. Teleavlyssning och dess förutsättningar.

Med teleavlyssning avses enligt 1 mom. att ett meddelande som tas emot av eller sänds från en viss teleadress eller teleterminalutrustning genom ett sådant allmänt kommunikationsnät eller ett sådant därtill anslutet kommunikationsnät som avses i kommunikationsmarknadslagen () avlyssnas, upptas eller behandlas på något annat sätt för utredning av innehållet i meddelandet och de identifieringsuppgifter i anslutning till det som avses i 6 §.

I propositionsmotiven (s. 328/I) sägs det att de identifieringsuppgifter som fås i samband med teleavlyssning inte innehåller uppgifter om teleterminalutrustningens läge. Men utskottet påpekar att det inte är så. Enligt det aktuella 1 mom. går teleavlyssning ut på att utreda de identifieringsuppgifter som avses i 6 §. Med identifieringsuppgifter avses enligt 6 § 1 mom. i samma kapitel uppgifter om ett meddelande vilka avses i 2 § 8 punkten i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation och vilka kan förknippas med en abonnent eller användare och behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden. I motiveringen till 6 § (s. 331/II) hänvisas det i fråga om begreppet identifieringsuppgifter till motiveringen till lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (RP 123/2003 rd). Begreppet omfattar bl.a. uppgifter som anger den position där avsändarens eller mottagarens terminalutrustning befinner sig på en viss basstations område.

I motiveringen (s. 327/II) står det också att begreppet meddelande definieras i 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. Bestämmelserna är förknippade med många kommunikationstekniska detaljer. För tydlighetens skull påpekar utskottet att 3 § också avser kommunikation mellan datorer, när kommunikationen innehåller ett meddelande enligt 2 § 1 punkten i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation. Detsamma gäller kommunikation enligt 6 § nedan.

Dessutom vill utskottet uppmärksamma att tillståndsvillkoret i 4 mom. är skrivet i presens: "att det genom brottet eftersträvas synnerligen stor vinning och att brottet begås särskilt planmässigt". Ett liknande villkor i 5 mom. är formulerat i perfekt. I den gällande lagen är de motsvarande bestämmelserna i presens. Utskottet ser ingen orsak att ha bestämmelserna i olika tempus. Eftersom det rör sig om att utreda en misstanke om brott som redan har begåtts, är det naturligt att ändra tempusformen i 4 mom. till perfekt.

6 §. Teleövervakning och dess förutsättningar.

Med teleövervakning avses enligt 1 mom. att identifieringsuppgifter inhämtas om ett meddelande som har sänts från en teleadress eller teleterminalutrustning som är kopplad till ett kommunikationsnät som avses i 3 § eller som har mottagits till en sådan adress eller sådan utrustning och att uppgifter om en teleadress eller teleterminalutrustnings läge inhämtas eller att det tillfälligt förhindras att adressen eller utrustningen används. Ordet "sen" i den finska versionen verkar felaktigt avse bara läget. Det är tänkt att avse användningen av teleadressen eller teleterminalutrustningen. Utskottet korrigerar momentet. Ändringen påverkar inte den svenska texten.

Enligt 2 mom. 2 punkten får teleövervakning användas för att utreda brott som begåtts genom användning av en teleadress eller teleterminalutrustning. Här har grundlagsutskottet påpekat att teleövervakning blir tillåtet för att utreda brott som inte kan anses äventyra samhällets eller individens säkerhet eller hemfrid enligt 10 § 3 mom. i grundlagen. Därför måste 2 punkten avgränsas så att den bara gäller brott som kan anses äventyra samhällets eller individens säkerhet eller hemfrid och andra jämförbara brott med avseende på hur grova de är.

Det är svårt att i 2 punkten skriva in ett heltäckande urval brott som är straffbara enligt strafflagen och där det i det aktuella sammanhanget har betydelse att en teleadress eller teleterminalutrustning använts. Visserligen hänvisar grundlagsutskottet till ett tidigare utlåtande där utskottet anser det möjligt att inte koppla samman inhämtandet av identifieringsuppgifter med vissa typer av brott, om bestämmelserna i övrigt uppfyller de allmänna kriterierna för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter. Bedömningen kan väga in hur grovt brottet är.

Hur grovt brottet är har också över lag betydelse när det gäller villkoren för att använda hemliga tvångsmedel. I regel krävs det beroende på metod att utredningen gäller ett brott för vilket det strängaste straffet ska vara av minst en viss längd. Enligt 1 punkten i det aktuella momentet rör det sig om brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. Nästa konsekventa steg nedåt härifrån är brott för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst två år, eftersom det praktiskt taget inte finns brott för vilka det strängaste straffet är fängelse i högst tre år och som skulle vara betydelsefulla i det här sammanhanget. Ett sådant här ytterligare kriterium kan också anses uppfylla proportionalitetskravet som ingår i de allmänna kriterierna för begränsning av grundläggande fri- och rättigheter. Att de brott som ligger till grund för rätten till teleövervakning avgränsas så här utesluter i och för sig en del brott mot individens och samhällets säkerhet och hemfrid (t.ex. falskt alarm och hemfridsbrott), men på det hela taget kan det anses vara tydligt och motiverat att ställa krav på att det strängaste straffet ska vara fängelse i två år.

Riksdagen antog den 9 februari 2011 en lag om ändring av 5 a kap. 3 och 3 a § i tvångsmedelslagen (RSv 302/2010 rd — RP 221/2010 rd). Lagen möjliggör teleövervakning (3) när någon är skäligen misstänkt för grovt döljande av olagligt byte. För att harmonisera den nu aktuella paragrafen med den antagna lagen föreslår utskottet i 2 mom. en ny 7 punkt om grovt döljande av olagligt byte.

8 §. Teleövervakning för att nå misstänkta och dömda.

I bestämmelsen är det fråga om att använda teleövervakning för att nå den som håller sig undan för förundersökning, rättegång eller verkställighet av fängelsestraff. Om det är nödvändigt att få lägesuppgifter som hör till teleövervakning för att utreda ett brott, bör befogenheten enligt 6 § utnyttjas.

Enligt motiveringen är avsikten att använda lägesuppgifter som gäller en teleadress och en teleterminalutrustning som omfattas av teleövervakning för att nå en person. I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet att bestämmelsen är för omfattande för sitt syfte, eftersom identifieringsuppgifterna i teleövervakningen innehåller information om båda parterna i kommunikationen. Dessutom hänvisar utskottet till sin tolkningspraxis i fråga om skyddet för privatlivet och rörelsefriheten i anknytning till lagstiftning om lägesuppgifter för teleadresser och teleterminalutrustning.

Grundlagsutskottet har ansett det väga tungt att avgränsningen av skyddet för privatlivet är mycket liten jämfört med betydelsen av det samhälleliga intresse som ligger till grund för den (GrUU 36/2002 rd). Det är också en lämplig princip för bedömningen av det föreliggande förslaget. Bestämmelsen måste ändras så att den åtminstone i fråga om personer som dömts till ovillkorliga fängelsestraff gäller lägesuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning som personen innehar eller i övrigt antas använda. Dessutom måste kriterierna skärpas så att den som dömts till fängelsestraff ska hålla sig undan eller annars försöka undvika verkställighet av straff och att lägesuppgifterna ska kunna antas vara mycket viktiga för att man ska nå honom eller henne. Det är ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Paragrafen måste ändras på grund av grundlagsutskottets utlåtande. Lagutskottet påpekar att just lägesuppgifterna har betydelse för att man ska nå en person. Därför ser utskottet det inte som nödvändigt att rätten att få teleövervakningsuppgifter heller i fråga om andra som nämns i bestämmelsen ska gälla några andra uppgifter än lägesuppgifterna för en teleadress eller teleterminalutrustning som personen innehar eller annars antas använda. Lagutskottet föreslår således att paragrafen avgränsas enligt det som sagts ovan. Dessutom föreslår utskottet att paragrafen kompletteras på det sätt som grundlagsutskottet föreslår i fråga om personer som dömts till ovillkorligt fängelse.

Till följd av ändringarna bör också paragrafrubriken justeras.

10 §. Inhämtande av basstationsuppgifter och dess förutsättningar.

Riksdagen antog den 9 februari 2011 en lag om ändring av 5 a kap. 3 och 3 a § i tvångsmedelslagen (RSv 302/2010 rd — RP 221/2010 rd). Lagen gör det möjligt att inhämta information om mobilteleapparaters läge (3 a §) när någon är skäligen misstänkt för grovt döljande av olagligt byte.

Den föreliggande paragrafen föreslås föreskriva om inhämtande av basstationsuppgifter och villkoren för det. Med inhämtande av basstationsuppgifter avses enligt 1 mom. inhämtande av information om teleadresser och teleterminalutrustning som redan är eller kommer att bli registrerade i ett telesystem via en viss basstation. Den gällande tvångsmedelslagen innehåller inte någon separat definition av inhämtande av basstationsuppgifter. I 5 a kap. 3 a § föreskrivs det dock om inhämtande av uppgifter om mobilteleapparaters läge, som det nu föreslagna 1 mom. i princip motsvarar. Det föreslås att benämningen på befogenheten ändras, eftersom den nya benämningen beskriver åtgärdens karaktär bättre än den nuvarande. I den gällande lagen används begreppet mobilteleapparat, som i någon utvidgas genom den föreslagna skrivningen teleadresser och teleterminalutrustning. En ändring jämfört med den gällande lagen är att inhämtandet av basstationsuppgifter också kan gälla teleadresser och teleterminalutrustning som kommer att bli registrerade i framtiden.

I 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna att inhämta basstationsuppgifter. Enligt momentet ska förundersökningsmyndigheten kunna beviljas tillstånd att inhämta basstationsuppgifter som gäller den förmodade brottstidpunkten från en basstation som finns i närheten av den förmodade brottsplatsen, när det finns anledning att misstänka ett brott som avses i 6 § 2 mom. Av särskilda skäl kan tillstånd beviljas även för någon annan tid eller någon annan plats som är av betydelse för utredning av brottet.

I 5 a kap. 3 a § i den gällande tvångsmedelslagen är inhämtandet av uppgifter om mobilteleapparaters läge endast bundet till den förmodade tidpunkten för brottet. Nu ska tillståndet av särskilda skäl kunna utvidgas så att det också gäller någon annan tid som är av betydelse för utredning av brottet. I motiveringen (s. 335/I) nämns som exempel situationer där brottslingen kan antas återvända till en narkotikagömma eller den som gjort sig skyldig till brott mot liv kan antas återvända för att hämta något som av misstag blivit kvar på det ställe där kroppen gömts. Av ordalydelsen i 2 mom. framgår att inhämtandet av basstationsuppgifter i regel ändå ska gälla den förmodade brottstidpunkten.

Den ovannämnda lagändringen som gäller grovt döljande av olagligt byte behöver beaktas i den nya tvångsmedelslagen. Utskottet har ovan föreslagit att brott enligt 6 § 2 mom. skrivs in bland de brott som anges i momentet. Lagändringen vägs på så sätt in genom en paragrafhänvisning i det aktuella 2 mom. Med beaktande av det som står i propositionsmotiveringen finns det inte skäl att avgränsa användningsområdet för åtgärden med anknytning till grovt döljande av olagligt byte så att det blir mindre omfattande än vid andra brott som avses i lagen.

12 §. Systematisk observation och dess förutsättningar.

Paragrafens 1 mom. anger vad som avses med observation. Enligt utskottets uppfattning är det inte en bestämmelse om befogenheter utan om en definition som är inskriven som ett begrepp som ska hjälpa till att precisera definitionen av det nya hemliga tvångsmedlet systematisk observation. Med observation avses enligt 1 mom. iakttagande av en viss person i hemlighet i syfte att inhämta information. Vid sådan här observation enligt tvångsmedelslagen görs iakttagelser av en person för att främja utredningen av brott. Bestämmelser om observation för att hindra eller avbryta brottslig verksamhet finns i polislagen.

Den gällande tvångsmedelslagen föreskriver inte om observation, utan denna har ansetts tilllåten med stöd av sedvanerätten. Observation uppfattas som ett slags basal polisiär funktion där en polisman gör iakttagelser ute på fältet. Enligt definitionen i 28 § 1 mom. 2 punkten i den gällande polislagen ska observationen vara fortlöpande eller upprepad. Så som det står i den allmänna motiveringen till propositionen har begreppen "fortlöpande" och "upprepad" i praktiken ansetts oklara, så det föreslås att de slopas helt och hållet. Utskottet noterar att begreppet observation därmed blir tydligare, samtidigt som skillnaden mellan observation och systematisk observation preciseras. I 2 mom. föreskrivs det att med systematisk observation avses annan än kortvarig observation av en brottsmisstänkt person.

Vid observation ska man i enlighet med nuvarande praxis som stöd för de egna sinnesförnimmelserna få använda bl.a. kikare, kamera, videokamera, ljusförstärkare eller andra motsvarande tekniska anordningar, står det i motiveringen (s. 336/I). Vid avgränsningen mot teknisk observation är det väsentliga att den metoden enligt 19 § 1 mom. ska användas med utplacerade tekniska anordningar, medier, eller programvaror. De tekniska anordningar som används vid observation ska under hela den tid då information inhämtas vara under en polismans uppsikt och användas av en polisman.

Den gällande tvångsmedelslagen definierar inte observation. Men observation har av hävd ansetts inbegripa en möjlighet att använda en teknisk apparat för att göra eller uppta visuella iakttagelser. Utskottet anser att 1 mom. bör föreskriva om möjligheten att använda en teknisk apparat, framför allt med tanke på att olovlig observation kriminaliseras i 24 kap. 6 § i strafflagen. Här går det för konsekvensens skull att dra nytta av den formulering som föreslås i 19 § om optisk observation. Gränsen mellan de här metoderna går vid att anordningen vid optisk observation är utplacerad, medan tekniska anordningar som används vid observation som sagt ska vara under en polismans uppsikt och användas av en polisman.

I fråga om optisk observation föreslås det i 19 § i det aktuella kapitlet att det i fall där observationen riktas mot en hemfridsskyddad plats som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen i regel måste röra sig om ett allvarligt brott — det strängaste straffet ska vara fängelse i minst fyra år — och att beslutet om att tillgripa åtgärden fattas av en domstol.

Det kommissionsbetänkande som propositionen bygger på utgår från att observation med hjälp av tekniska anordningar inte får företas på hemfridsskyddade platser. Enligt utredning togs systematisk observation med som metod i lagförslaget därför att det behövs bestämmelser om lägre straffkrav och beslutsfattare än för optisk observation av hemfridsskyddade platser. Det handlar då om långvarig observation av personer som misstänks för brott. Den systematiska observationen kan fortsätta utan teknisk anordning när den misstänkte befinner sig på en hemfridsskyddad plats, bortsett från utrymmen som används för stadigvarande boende. En teknisk anordning kan dessutom i sådana fall användas via optisk observation, om de lagfästa villkoren för detta är uppfyllda. Därför ser utskottet inget behov av att använda tekniska anordningar vid systematisk observation riktad mot hemfridsskyddade platser. Utskottet föreslår således att 4 mom. kompletteras med en bestämmelse om att användning av tekniska anordningar är uteslutet vid observation och systematisk observation riktad mot hemfridsskyddade platser.

Ändringarna ovan förtydligar skillnaderna mellan de olika tvångsmedlen.

14 §. Förtäckt inhämtande av information och dess förutsättningar.

Paragrafen föreskriver om förtäckt inhämtande av information. Med förtäckt inhämtande av information avses inhämtande av information genom kortvarig interaktion med en viss person där falska, vilseledande eller förtäckta uppgifter används för att hemlighålla polismannens uppdrag. Det ska inte vara möjligt att utföra förtäckt inhämtande av information i en bostad ens när man går in bostaden genom medverkan från den som innehar bostaden, står det i motiveringen (s. 339). Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att den här avgränsningen skrivs in i bestämmelsen.

18 §. Beslut om teknisk avlyssning.

Enligt 1 mom. ska beslut om bostadsavlyssning och om teknisk avlyssning som riktas mot en misstänkt som berövats sin frihet på grund av brott fattas av en domstol på yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman. Den föreslagna regleringen är densamma som i den gällande lagen.

Beslutsprocessen ändras så att cheferna för polisenheter och andra personer som nämns i 5 a kap. 5 § 3 mom. i tvångsmedelslagen inte längre ska besluta om teknisk avlyssning. Inte heller undersökningsledaren ska kunna fatta brådskande beslut enligt 4 mom. Enligt 2 mom. ska en anhållningsberättigad tjänsteman besluta om annan än i 1 mom. avsedd teknisk avlyssning. Det betyder att det inte längre behövs domstolsbeslut i fall där en avlyssnings- eller övervakningsanordning placeras i ett fordon som används av den misstänkte eller i det utrymme där den misstänkte befinner sig.

Utskottet påpekar att bestämmelserna i 10 kap. i tvångsmedelslagen utgår från att både teknisk avlyssning (16 § 2 mom.) och optisk observation (19 § 3 mom.) riktas mot ett utrymme eller någon annan plats där den misstänkte sannolikt kan antas befinna sig i eller på eller besöka. Den höga bevisningströskeln avses förhindra att tvångsmedlet riktas mot utomstående i situationer där den misstänkte inte befinner sig på platsen. Det här måste man ta hänsyn till redan när man överväger att använda sig av teknisk avlyssning och optisk observation. Därför behövs det inte längre någon åtskillnad med tanke på fall där anordningen placeras i ett fordon som den misstänkte använder eller i ett utrymme där han eller hon vistas och som särskilt nämns i den gällande paragrafen om beslut om åtgärder (5 a kap. 5 § 1 mom. 6 punkten). Utskottet ställer sig därför bakom den föreslagna bestämmelsen.

23 §. Teknisk observation av utrustning samt dess förutsättningar.

Paragrafens 2 mom. hänvisar till identifieringsuppgifter enligt 6 § i samma kapitel. Utskottet preciserar hänvisningen så att den gäller 1 mom. i den paragrafen, som föreskriver om uppgifterna i fråga.

26 §. Installation och avinstallation av anordningar, metoder eller programvara.

En förundersökningstjänsteman har enligt paragrafen rätt att fästa en anordning, metod eller programvara som används för teknisk observation på föremål, ämnen, egendom, i utrymmen och andra platser eller informationssystem som åtgärden riktas mot, om det behövs för observationen. För att installera, ta i drift och avinstallera anordningen, metoden eller programvaran har förundersökningstjänstemannen då rätt att i hemlighet ta sig in i utrymmet, på platsen eller i informationssystemet och att kringgå, låsa upp eller på något annat motsvarande sätt tillfälligt passera eller störa objektens eller informationssystemens säkerhetssystem.

Motiveringen beskriver inte hur myndigheternas skadeståndsskyldighet är ordnad i sådana här fall. Principen är att åtgärderna inte orsakar skada. I det syftet kan förundersökningsmyndigheten i förekommande fall anlita personer som ska assistera vid installationen och avinstallationen. Den gällande lagen har bestämmelser om installation och avinstallation. Utskottet känner inte till att det skulle förekomma problem på den här punkten. Enligt skadeståndslagen (412/1974) ska skador som uppsåtligen eller av vållande orsakats vid en tjänsteförrättning ersättas oavsett vem som har lidit skadan och i vilken ställning personen befinner sig. Den nya polislagen (RP 224/2010 rd) föreslås också innehålla skadeståndsbestämmelser om polisverksamhet. Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. i den föreslagna lagen ska person- och egendomsskador som orsakats utomstående genom tvångsåtgärder som polisen vidtagit ersättas av statens medel.

28 §. Brottsförbud.

En polisman som företar en täckoperation får enligt 1 mom. inte begå brott eller ta initiativ till ett brott. Om en polisman som företar en täckoperation begår en trafikförseelse, en ordningsförseelse eller något annat jämförbart brott för vilket det föreskrivna straffet är ordningsbot, går polismannen enligt 2 mom. fri från straffansvar, om gärningen har varit nödvändig för att syftet med täckoperationen ska nås eller för att inhämtandet av information inte ska avslöjas. Dessutom kan en polisman som företar en täckoperation på vissa villkor enligt 10 kap. 29 § delta i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade leveranser.

Friheten från straffansvar motiveras (s. 401/II) med att den som utför täckoperationen måste kunna vinna förtroende hos medlemmarna i den kriminella gruppen. Om man vill tillåta täckoperationer som riktas mot medlemmarna i en professionell kriminell grupp genom infiltration är man i praktiken tvungen att godkänna möjligheten att den som utfört täckoperationen åtminstone vid en bedömning i efterhand kan vara delaktig i brott.

Grundlagsutskottet har tidigare ansett att okonventionella befogenheter kan sägas ge polisen rätt att bryta mot vissa straffrättsliga förbud utan tjänsteansvar. I konstitutionellt hänseende är en sådan tjänsteverksamhet redan i sig relevant med tanke på principen om förvaltningens lagbundenhet. Principen kan bland annat anses innebära att en offentlig myndighet inte utan synnerligen vägande skäl och exakt angivna förutsättningar får ges nya befogenheter att utföra uppgifter som annars är straffrättsligt straffbara även om de utförs av en myndighet (GrUU 5/1999 rd). Förslaget medför inga problem i konstitutionellt hänseende. Grundlagsutskottet föreslår ändå att bestämmelsen ändras så att villkoret för ansvarsfrihet är att det har varit nödvändigt att begå brott för att syftet ska fullföljas eller avslöjande hindras.

Således föreslår lagutskottet att ordet "tarpeen" i 2 mom. ersätts med "välttämätöntä" i den finska versionen. Ändringsförslaget påverkar inte den svenska texten.

31 §. Beslut om en täckoperation.

Enligt 1 mom. ska beslut om en täckoperation fattas av chefen för centralkriminalpolisen, chefen för skyddspolisen eller chefen för en polisinrättning som anges i en förordning av statsrådet. Detsamma ska gälla bevisprovokation genom köp (35 § 1 mom.) och skyddande (48 § 1 mom.).

På grund av grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att chefen för en polisinrättning som föreskrivs i statsrådets förordning stryks i 1 mom. På grund av åtgärdens art och de praktiska behoven ska således chefen för centralkriminalpolisen eller chefen för skyddspolisen besluta om täckoperationer. Den andra meningen i momentet föreskriver särskilt om beslut om täckoperationer som uteslutande genomförs i datanät.

32 §. Beslut om förutsättningarna för täckoperation.

Principen är att besluten om de hemliga tvångsmedel som mest inkräktar på de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ska fattas av en domstol. Men på grund av täckoperationernas art gäller detta inte täckoperationer över lag. Enligt föreslagna 32 § ska domstolen avgöra om det finns förutsättningar enligt 27 § 2 mom. för en täckoperation, dvs. om brottet eller brotten som helhet är sådana att de får utredas med hjälp av täckoperationer.Avgränsningen i fråga om domstolsbeslut bygger framför allt på aspekter som gäller säkerheten för polismännen som genomför täckoperationer och deras anhöriga och syftet med inhämtandet av information. Därför är det befogat att domstolen behandlar de uppgifter som enligt 31 § 3 mom. ska finnas i polisens beslut bara till den del det är nödvändigt för att bedöma om det finns förutsättningar enligt 27 § 2 mom. Enligt motiven (s. 354/II) ska domstolen inte behandla t.ex. identifikationsuppgifterna för de polismän som genomför täckoperationen, täckoperationens syfte och genomförandeplan eller huruvida åtgärder enligt 29 § får vidtas inom ramen för täckoperationen.

I motiveringen till 43 § i samma kapitel (s. 365/I) står det t.ex. att domstolen inte behöver få information om vilka som misstänks för ett brott eller på vilken ort informationen inhämtas. Det väsentliga är och det räcker också att det misstänkta brottet eller den misstänkta brottsliga verksamheten beskrivs på ett allmänt plan. Handläggningen i samband med dessa ärenden kan vid behov ske någon annanstans än i domstol, t.ex. i polisens lokaler. Trots att man alltid ska fästa särskild vikt vid sekretess och datasäkerhet när hemliga tvångsmedel används, framhävs detta extra mycket vid täckoperationer. De viktigaste bestämmelserna om sekretess finns i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007).De ärenden som avses i paragrafen ska i enlighet med 43 § 1 mom. koncentrerat behandlas vid Helsingfors tingsrätt. Domstolen ska iaktta bestämmelserna om andra hemliga tvångsmedel som behandlas i domstol, men enligt 6 mom. ska den fästa särskild vikt vid att sekretessen iakttas och att informationen i handlingar och informationssystem skyddas genom nödvändiga förfaranden och datasäkerhetsarrangemang.

Utskottet anser att den föreslagna beslutsprocessen kan anses befogad med hänsyn till åtgärdens art. Till skillnad från grundlagsutskottet anser lagutskottet inte att paragrafen behöver föreskriva om att täckoperationer får inledas innan domstolen har avgjort ärendet. Om domstolens medverkan i beslutsprocessen krävs för att någon åtgärd ska kunna tillgripas, får åtgärden självfallet inte vidtas förrän domstolen har kommit med ett avgörande. Om åtgärden får vidtas genom beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman före domstolsbeslutet, finns det en explicit bestämmelse om det i lagen.

35 §. Beslut om bevisprovokation genom köp.

På grund av grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att chefen för en polisinrättning som föreskrivs i statsrådets förordning stryks i 1 mom. På grund av åtgärdens art och de praktiska behoven ska således chefen för centralkriminalpolisen eller chefen för skyddspolisen besluta om bevisprovokation genom köp. Beslut om bevisprovokation genom köp som gäller säljanbud uteslutande till allmänheten får också fattas av en för uppdraget förordnad anhållningsberättigad tjänsteman som särskilt utbildats för hemligt inhämtande av information.

43 §. Förfarandet i domstol.

Den föreslagna paragrafen innehåller de viktigaste bestämmelserna om domstolsbehandling av hemliga tvångsmedel. I 3 mom. föreskrivs det att om domstolen har beviljat tillstånd till teleavlyssning eller teleövervakning, får den pröva och avgöra ett ärende som gäller beviljande av tillstånd i fråga om en ny teleadress eller teleterminalutrustning utan att den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman är närvarande, om det har förflutit mindre än en månad från den muntliga förhandlingen i ett tillståndsärende som gäller samma misstanke om brott.

Enligt motiveringen till paragrafen (s. 364/I) ska det i fall enligt 3 mom. vara fråga om samma brottsmisstänkta person och samma brottsmisstanke som i det tidigare beviljade tillståndet. Utskottet menar att paragrafen för tydlighetens skull bör nämna detta.

48 §. Beslut om skyddande.

På grund av grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att chefen för en polisinrättning som föreskrivs i statsrådets förordning stryks i 1 mom. På grund av åtgärdens art och de praktiska behoven ska således chefen för centralkriminalpolisen eller chefen för skyddspolisen besluta om registeranteckningar och upprättande av handlingar.

50 §. Informationsskyldighet och föreläggande att säkra data.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § och följaktligen bör paragrafen inte hänvisa till 8 kap. 22—25 § utan till 8 kap. 23—26 §.

52 §. Förbud mot avlyssning och observation.

I 5 a kap. 10 § i den gällande tvångsmedelslagen föreskrivs det om förbud mot teleavlyssning och teknisk avlyssning. Dessutom förbjuder paragrafen optisk övervakning i vissa fall. Den paragraf som nu föreslås föreskriver om förbud mot avlyssning och observation i fråga om teleavlyssning, teknisk avlyssning och optisk observation.

Motiveringen till den gällande paragrafen (RP 22/1994 rd) tar upp det faktum att avlyssningsförbudet är avgränsat till bara vissa tvångsmedel. Det avgörande är om man de facto kan få konfidentiell information genom att tillämpa metoden. Observationsförbudet är avsett att säkra information som omfattas av tystnadsplikt eller tystnadsrätt, så därför ska det inbegripa optisk observation. På grund av skyddet för konfidentiella meddelanden behöver paragrafen enligt utskottet kompletteras med en bestämmelse om inhämtande av information i stället för teleavlyssning.

Hur observation går till beskrivs i motiveringen till 12 § i propositionen (s. 335-337). Observation kan ses som ett slags basal polisiär funktion. Eftersom polismän hela tiden gör iakttagelser ute på fältet, är observation vanligt på det sättet att man inte kan tala om intrång i konfidentiell kommunikation. Utskottet har föreslagit att 12 § kompletteras med en bestämmelse om att tekniska anordningar inte får användas vid observation eller systematisk observation av en hemfridsskyddad plats som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen. Avgränsningen bidrar till att de här formerna av observation inte gör att det kommer in information om konfidentiell kommunikation. Det finns alltså inga skäl att lägga till observation och systematisk observation i förbudet.

Enligt 23 § 2 mom. får man genom teknisk observation av utrustning inte inhämta information om innehållet i ett meddelande eller om identifieringsuppgifter. Ett förbud mot observation och avlyssning behövs alltså heller inte när det gäller teknisk observation av utrustning.

55 §. Överskottsinformation.

Med överskottsinformation avses information som fåtts genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter och teknisk observation, när informationen inte har samband med ett brott eller när den gäller något annat brott än det för vars utredning tillståndet har getts eller beslutet fattats. Överskottsinformation får enligt 56 § 1 mom. användas i samband med utredning av brott, när informationen gäller ett brott för vars utredning man skulle ha fått använda det tvångsmedel genom vilket informationen har fåtts, eller när det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst två år. Överskottsinformation får även användas för att utreda stöld och häleri.

De hemliga tvångsmedel som ger upphov till överskottsinformation föreslås bli utökade med teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter och alla former av teknisk observation. Den gällande lagen nämner bara teleavlyssning och teknisk avlyssning. Så här har man lösgjort sig från kopplingen till skyddet för konfidentiella samtal som nämns i motiven till den gällande paragrafen (RP 22/1994 rd).

Så som utskottet har noterat under 52 § uppfattas observation som ett slags basal polisiär funktion. Eftersom polismän hela tiden gör iakttagelser ute på fältet, är observation en allmän företeelse. Praktiskt taget är det mycket svårt att precisera och specificera när information som polisen fått genom att göra iakttagelser är överskottsinformation. Utskottet har ovan föreslagit att 12 § kompletteras med en bestämmelse om att tekniska anordningar inte får användas vid observation eller systematisk observation av en hemfridsskyddad plats som avses i 24 kap. 11 § i strafflagen. Det bidrar till att de här formerna av observation inte gör att det kommer in överskottsinformation som avses här. Därför finns det enligt lagutskottet inga skäl att skriva in observation och systematisk observation i paragrafen.

56 §. Användning av överskottsinformation.

Enligt grundlagsutskottet är 1 mom. problematiskt, för det första därför att det enbart utgår från att brottet ska motivera tvångsmedlet, fastän beslutet om tvångsmedel ska väga in villkoren för tvångsmedlet i fråga och de allmänna kriterierna för hemliga tvångsmedel enligt 10 kap. 2 §. Dessutom ska tillståndsbeslutet alltid fattas efter prövning. För det andra blir användningen av hemliga tvångsmedel enligt 55 § betydligt mer omfattande än vad bestämmelserna i kapitlet i övrigt säger om villkoren för att använda dem. Exempelvis är de brott som motiverar tvångsmedel och som är ett villkor för teleavlyssning allvarliga jämfört med t.ex. stöld, som bestraffas med böter eller fängelse i högst ett och ett halvt år. Den föreslagna bestämmelsen måste ändras så att domstolen ska besluta om användning av överskottsinformation, om polisen har fått denna genom ett tvångsmedel som får användas enligt domstolsbeslut. Dessutom får överskottsinformation användas bara för att utreda brott där man hade kunnat besluta om användning av tvångsmedel för utredningen. Annars kan lagförslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Utifrån grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att "eller när det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst två år" stryks i slutet av första meningen i 1 mom., likaså hela nästa mening. Dessutom föreslår utskottet en ny bestämmelse i slutet av momentet om att domstolen ska besluta om användning av överskottsinformation, om denna har fåtts genom ett tvångsmedel om vars användning domstolen beslutar.

58 §. Avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning och teknisk observation av utrustning.

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om när teleavlyssning och teknisk avlyssning ska avbrytas. Om det innan användningen av tvångsmedlet har avbrutits har uppkommit skäl att misstänka en person för ett brott som avses i 3 § 2—4 mom., 16 § 3 mom. eller 17 § eller det har uppkommit skäl att med fog anta att en person kommer att göra sig skyldig till ett sådant brott, får en anhållningsberättigad tjänsteman utifrån 2 mom. besluta att teleavlyssning eller teknisk avlyssning ska riktas mot den personen.

Ärenden som gäller teleavlyssning, bostadsavlyssning och teknisk avlyssning som riktas mot en misstänkt som berövats sin frihet på grund av brott ska den anhållningsberättigade tjänstemannen föra till domstol så snart det är möjligt, dock inom 24 timmar från det att tvångsmedlet riktades mot den nya personen. Om domstolen inte beviljar tillstånd till teleavlyssning eller teknisk avlyssning, ska användningen av tvångsmedlet avslutas och de upptagningar som fåtts genom detta och anteckningarna om de uppgifter som fåtts genom detta genast utplånas.

Förslaget innebär ett undantag från principen att beslut om teleavlyssning, bostadsavlyssning och teknisk avlyssning som riktas mot en misstänkt som berövats sin frihet på grund av brott alltid ska fattas av domstolen. Grundlagsutskottet har granskat beslutsprocessen i akuta fall och menat att det är rätt att den anhållningsberättigade tjänstemannen heller inte då kan besluta om teknisk avlyssning på hemfridsskyddade platser. Grundlagsutskottet har ansett att beslutet om teknisk avlyssning inte ens i akuta fall kan fattas av den anhållningsberättigade tjänstemannen på grund av den hemlighet i fråga om förtroliga meddelanden som grundlagens 10 § garanterar. Teleavlyssning ska alltid vara beroende av tillstånd från domstolen (GrUU 36/2002 rd). Enligt utlåtandet måste lagförslaget ändras på den här punkten för att kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att 2 mom. stryks.

60 §. Underrättelse om användning av hemligt tvångsmedel.

I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten att underrätta en misstänkt om teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk observation och kontrollerade leveranser som han eller hon berörts av. På yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman får domstolen enligt 2 mom. besluta att underrättelsen enligt 1 mom. till den misstänkte får skjutas upp med högst två år åt gången, om det är motiverat för att trygga pågående inhämtande av information, trygga statens säkerhet eller skydda liv eller hälsa. Domstolen får besluta att underrättelsen ska utebli, om det är nödvändigt för att trygga statens säkerhet eller skydda liv eller hälsa.

Paragrafens 3 mom. gäller att underrätta en misstänkt som varit föremål för en täckoperation, bevisprovokation genom köp och styrd användning av informationskällor. På yrkande av en anhållningsberättigad tjänsteman får domstolen enligt 4 mom. besluta att underrättelsen enligt 3 mom. till den misstänkte får skjutas upp med högst två år åt gången eller helt och hållet utebli, om det är motiverat för att trygga pågående eller framtida inhämtande av information, trygga statens säkerhet eller skydda liv eller hälsa.

Det sägs inte i motiven varför 4 mom. till skillnad från 2 mom. ska föreskriva om samma villkor för uppskjuten och utebliven underrättelse. Utskottet anser att grunderna för att låta underrättelsen utebli helt och hållet bör vara strängare än för att skjuta upp den. Det kan anses motiverat med en bestämmelse i analogi med 2 mom., där de olika fallen skiljs åt med tydligt differentierad tröskel. Därför föreslår utskottet att paragrafen omarbetas så att 2 och 4 mom. slås samman och blir ett nytt 3 mom. Samtidigt bör 2 mom. kompletteras så att den också beaktar framtida inhämtande av information. Av ändringen följer att 3 mom. i lagförslaget blir 2 mom.Följaktligen blir 5 mom. i lagförslaget 4 mom. och hänvisningen ska gälla 3 mom. Det nuvarande 6 mom. blir 5 mom.

65 §. Tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel.

Inrikesministeriet ska enligt 2 mom. årligen lämna riksdagens justitieombudsman en berättelse om hur hemliga tvångsmedel och skyddandet av dem har använts och övervakats. För klarhetens skull konstaterar utskottet att berättelsen också ska täcka in gränsbevakningsväsendets åtgärder.

4. Lag om ändring av häktningslagen

11 kap. Granskning av fängelselokaler och häktade

9 §. Förfarande och protokoll.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 2 mom. inte hänvisa till 8 kap. 32 § utan till 33 §.

5. Lag om ändring av fängelselagen

1 kap. Allmänna bestämmelser om verkställighet av fängelse

11 §. Handräckning.

I anknytning till omorganiseringen av brottspåföljdsområdet antog riksdagen den 15 februari 2011 en lag om ändring av fängelselagen (RP 279/2010 rd - LaUB 35/2010 rd). Genom lagen ändrades 1 kap. 11 § 1 mom. så att "Fångvårdsväsendet" ändrades till "Brottspåföljdsmyndigheten". Utskottet harmoniserar 1 mom. med den här lagändringen. Därmed behöver också ingressen justeras.

16 kap. Granskning av fängelselokaler och fångar

9 §. Förfarande och protokoll.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 2 mom. inte hänvisa till 8 kap. 32 § utan till 33 §.

12. Lag om ändring av lagen om verkställighet av böter

42 §. Bestämmande över egendom som dömts förverkad.

Polisstyrelsen bestämmer enligt 1 mom. om de verkställighetsåtgärder som avser egendom som dömts förverkad, och den kan ge polisinrättningen rätt att förordna om åtgärder. Momentet beaktar inte tullmyndighetens status. Utskottet föreslår att momentet kompletteras med en mening om att Tullstyrelsen bestämmer om de verkställighetsåtgärder som avser egendom som dömts förverkad i tullbrottmål.

19. Lag om ändring av 15 och 23 § i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden

15 §. Begränsningar i användningen av tvångsmedel.

Riksdagen antog den 1 februari 2011 en lag om ändring av 15 § i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (RSv 286/2010 rd — RP 285/2010 rd). I och med den ändrades 15 § 2 mom. så som det lyder i lag 547/2007. Den nu aktuella paragrafens 2 mom. bör samordnas med lagändringen. Av samma orsak bör ingressen justeras.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 2 mom. inte hänvisa till 8 kap. 23 § utan till 24 §.

23 §. Användning av tvångsmedel för inhämtande av bevis och för säkerställande av verkställigheten av en förverkandepåföljd.

I 1 mom. anges de tvångsmedel som får användas för att inhämta bevis och säkerställa verkställigheten av en förverkandepåföljd. Av misstag har kontrollerad leverans uteblivit. Utskottet föreslår att det läggs till i lagförslaget.

33. Lag om ändring av 65 § i värnpliktslagen

65 §. Undersökning som klarlägger bruk av narkotika.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 2 mom. inte hänvisa till 8 kap. 29 § utan till 30 §.

35. Lag om ändring av militära disciplinlagen

25 a §.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 1 mom. inte hänvisa till 8 kap. 29 § utan till 30 §.

54. Lag om ändring av 35 § i lagen om radiofrekvenser och teleutrustningar

35 §. Handräckning.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 2 mom. inte hänvisa till 8 kap. 30 § utan till 31 §.

61. Lag om ändring av 50 och 50 a § i lagen om privata säkerhetstjänster

50 §. Tillfälligt återkallande av godkännande som väktare eller som utförare av säkerhetsskyddsuppgifter.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör 2 mom. inte hänvisa till 8 kap. 30 § utan till 31 §.

62. Lag om ändring av 7 och 8 § i lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen

8 §. Kroppsvisitation.

Utskottet föreslår ovan en ny 8 kap. 18 § i tvångsmedelslagen och följaktligen bör paragrafen inte hänvisa till 8 kap. 30 § utan till 31 §.

67. Lag om ändring av 5 kap. i tvångsmedelslagen (Nytt lagförslag)

5 kap. Genomsökning

7 a §. Domstolsprövning av husrannsakan.

På grund av avgörandena från europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har utskottet ovan föreslagit att den nya tvångsmedelslagen (lagförslag 2) kompletteras med en paragraf om domstolsprövning av husrannsakan (ny 10 kap. 18 §). Eftersom den aktuella lagstiftningsreformen möjligen väntas träda i kraft först i början av 2014, anser utskottet att en motsvarande bestämmelse på samma grunder behöver tas in i den gällande tvångsmedelslagen redan tidigare.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelse.

Av orsaken ovan avses den föreslagna lagen träda i kraft så snart som möjligt.

För tydlighetens skull föreslår utskottet dessutom en övergångsbestämmelse om att denna lag tillämpas på husrannsakan som förrättas efter det att denna lag trädde i kraft.