Statsminister Vanhanen (översättning): Ärade talman! Den primära och viktigaste uppgiften under detta århundrade är att kontrollera klimatförändringen och skapa balans mellan naturen och människan. Med tanke på denna utmaning ordnas det kanske viktigaste mötet på en lång tid i Köpenhamn i december. I samband med förberedelserna för det här mötet har detta exceptionella meddelande från statsrådet tagits fram och en ansökan om förhandlingsmandat i de frågor som ännu är öppna samtidigt gjorts.

När det gäller klimatpolitiken måste dagens generation tänka två eller tre generationer framåt i tiden. Vi måste se på världen med våra barnbarns eller barnbarnsbarns ögon. För kommande generationer är det viktigt att möjligheterna till ett gott liv består och att klimatet förändras så lite som möjligt. Dagens politiska beslut är avgörande för den framtida utvecklings- och tillväxtriktningen. Lösningarna i fråga om energiproduktion, boende och trafik måste byggas på en grund som är hållbar ur natur- och ekonomiperspektiv. Det ohållbara slit-och-släng-samhällets tid är ohjälpligen förbi. Vi får inte lämna ekologiska eller tekniska återvändsgränder i arv till kommande generationer.

Effekterna av klimatförändringen märks redan på olika håll i världen, och de förutspås bli bara värre med tiden. Om vi inte globalt skrider till snabba och tillräckligt ambitiösa gemensamma åtgärder, kommer klimatförändringen att påverka livskvaliteten i alla länder. Den skadar ekosystem och hotar livsmedelsförsörjningen och en hållbar utveckling — och till slut även säkerheten. I värsta fall leder klimatförändringen till oåterkalleliga störningar i klimatsystemet.

Alla länder har rätt till ekonomisk tillväxt, men den måste bygga på hållbarhet. Ekonomisk tillväxt och handlingskraft å ena sidan och åtgärder som tyglar klimatförändringen å andra sidan står inte i konflikt med varandra och utesluter inte heller varandra. Ambitiösa mål för att minska utsläppen måste kunna sammanjämkas med ekonomisk tillväxt och avskaffandet av fattigdomen.

Ärade talman! Medvetenheten om klimatförändringens konsekvenser har ökat under de senaste åren. Enligt IPCC kan man undvika de skadligaste effekterna och oåterkalleliga förändringar genom att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till högst två grader jämfört med förindustriell tid. Det mål på två grader som Europeiska unionen ursprungligen gick in för har under förhandlingarnas gång fått understöd också av andra länder.

För att nå målen krävs det långsiktighet och åtaganden som sträcker sig långt in i kommande decennier. Det är viktigt att sätta mål på medellång sikt för utsläppen redan för 2020 för att kunna säkerställa att konkreta åtgärder vidtas redan under de närmaste åren. Före 2050 måste den globala utsläppsnivån ligga på ca 50 procent jämfört med nivån 1990. För att nå dit måste de utvecklade länderna minska sina utsläpp med 80—95 procent.

Ärade talman! Under de senaste åren har utsläppsökningen varit särskilt stor i synnerhet i snabbt växande ekonomier som inte alls åläggs att begränsa sina utsläpp enligt Kyotoprotokollet från 2005. För att det ska bli ett nytt avtal fordras det ledarskap av industriländerna. De måste minska sina utsläpp av växthusgaser avsevärt och stödja utvecklingsländernas åtgärder för att minska utsläppen och anpassa sig till klimatförändringen. Om man når en överenskommelse eller inte beror i hög grad på vilken storleksklass man kommer fram till inom utsläppsminskningen och i anpassningen till klimatförändringen i förhållande till det långsiktiga målet för utsläppsminskningen.

Det är redan nu uppenbart att det inte är möjligt att nå ett juridiskt bindande resultat i Köpenhamn. Statscheferna förväntas dock anta en bindande politisk överenskommelse som formellt kan utgöra beslut vid partsmötet under FN:s klimatkonvention. Det paket som ska godkännas måste, oavsett form, vara heltäckande och innehålla ambitiösa politiska åtaganden på alla de viktigaste punkterna.

Överenskommelsen bör omfatta de viktigaste frågorna, dvs. följande: De utvecklade ländernas utsläppsmål på medellång sikt (2020), utvecklingsländernas åtgärder på medellång sikt, finansieringen på kort och medellång sikt för klimatarbetet i utvecklingsländerna samt klimatavtalets kommande arkitektur och verksamma organ.

Vårt mål är alltså en gemensam politisk överenskommelse mellan alla parter för nästa år om det centrala innehållet i det kommande, juridiskt bindande avtalet och om tidtabellen för förhandlingarna. Många har kanske upplevt det som en besvikelse att ett färdigt avtal inte kan uppnås. Det här är ändå realiteten för tillfället. Avsikten är nu att agera lite som i Europeiska unionen våren 2007 där man på politisk nivå vid toppmötet fattade ett politiskt beslut om den berömda 20—20—20 procenten för 2020. Efter att denna politiska utfästelse hade gjorts antog EU ett direktiv, en lagstiftning för hela Europa som gav laga kraft åt de här besluten. Med samma metod måste vi nu lägga fast de centrala politiska målen och förbinda oss vid dem. Efter det kan experter vid förhandlingar göra upp ett internationellt avtal med hundratals artiklar.

Det viktigaste målet är att nå balans mellan minskade utsläpp och den finansiering som behövs, och att få alla centrala parter att åta sig att vidta tillräckliga åtgärder för att bromsa klimatförändringen. Dessutom kommer man i Köpenhamn eventuellt att besluta om anpassningsåtgärder, teknik, ökad handlingsberedskap och förhindrande av avskogning. En seriös strävan är också att nå en gemensam syn på målen på lång sikt. Även dessa beslut måste innehålla ett tydligt mandat och en tidtabell för fortsatta förhandlingar för ett juridiskt bindande avtal.

En speciellt viktig förhandlingsfråga för Finland är hanteringen av kolsänkorna och hur de ska beräknas i de utvecklade länderna. Finland driver vid förhandlingarna ärendet enligt den linjen att de utvecklade ländernas kolsänkor ska ges en begränsad roll i Köpenhamnsöverenskommelsen. Vi strävar inte efter att dra större ekonomisk nytta av kolsänkorna, utan önskar begränsa de betydande ekonomiska risker som sammanhänger med dem. En viktig princip för Finland är emellertid att det inte ska gå att omräkna de biologiska sänkorna till utsläpp. Finland strävar efter att de primära målen för klimatkonventionen ska nås genom att kolförråden upprätthålls och utökas genom sänkor. Förhandlingsläget är öppet när det gäller reglerna för beräkning av sänkorna, och flera olika alternativ ska granskas.

Ärade talman! De bud som hittills har getts i fråga om de utvecklade ländernas mål för utsläppsminskningen och utvecklingsländernas åtgärder för att minska utsläppen motsvarar inte målet på två grader. Just nu ligger de utvecklade ländernas sammanräknade bud för utsläppsminskningarna fram till 2020 i bästa fall knappt 20 procent under utsläppsnivån 1990, medan EU:s mål för hela denna grupp av länder är minus 30 procent.

När det gäller utvecklingsländerna har EU tillsammans med andra industriländer strävat efter att de mest utvecklade utvecklingsländerna i Köpenhamnsöverenskommelsen ska förbinda sig till sådana utsläppsminskande åtgärder som utgör ett led i en större nationell strategi för att minska utsläppen. Genom dessa åtgärder bör utsläppen minska med ca 15—30 procent fram till 2020, jämfört med deras nuvarande ökning. EU förväntar sig att också utvecklingsländerna bidrar finansiellt till att minska utsläppen efter sina förutsättningar och sin betalningsförmåga, varvid bara de minst utvecklade utvecklingsländernas åtgärder ska finansieras helt och hållet via internationella multi- eller bilaterala källor.

De mest utvecklade utvecklingsländerna har hittills inte visat någon beredskap att förbinda sig till vissa åtgärder, utan de vidhåller att åtgärderna ska vara frivilliga. EU måste dock få säkerhet om att utvecklingsländernas åtgärder är tillräckligt effektiva för att göra deras utsläppsökning klart moderatare. Samtidigt har också många av dessa länder utanför förhandlingarna presenterat betydande planer för en minskning av sina utsläpp. Kina har t.ex. meddelat att man har för avsikt att minska sin kolintensitet avsevärt före 2020.

En särskilt viktig sektor där vissa utvecklingsländer kan göra utsläppsminskningar är bekämpningen av tropisk avskogning och förhindrandet av att skogarnas tillstånd försvagas. Närmare 20 procent av de globala utsläppen beror på att skogarna försvinner i utvecklingsländerna. Regeringen har antagit målet att försöka stoppa avskogningen före 2020.

I Köpenhamn strävar EU också efter att få till stånd en politisk överenskommelse om sektorspecifika utsläppsmål för 2020 när det gäller den internationella flygtrafiken och sjöfarten. Hittills har utsläppsbegränsningarna över huvud taget inte gällt dessa trafikformer. Inom flygtrafiken och sjöfarten måste huvudvikten uttryckligen läggas vid att finna en global lösning.

En central fråga i Köpenhamn är om EU eventuellt ska sätta som mål att minska sina utsläpp med 30 procent redan 2020. EU kan förbinda sig politiskt att öka sin egen utsläppsminskning till 30 procent i enlighet med Europeiska rådets slutsatser från 2007. För denna lösning krävs det dock en politisk prövning av vad som är bäst för hela samhället och av de utsläppsminskningar som fordras globalt sett. Man måste beakta Köpenhamnsöverenskommelsen som helhet, de finansiella åtagandena och utsläppsminskningarnas effekter på industrins verksamhetsbetingelser och konkurrenskraft. Om vi tillåter koldioxidläckage gör det åtgärderna mindre — inte mer —effektiva.

Ärade talman! Klimatförändringen är ett globalt problem som fordrar en global lösning. Ett heltäckande avtal gör det möjligt att minska utsläppen där det är kostnadseffektivast för tillfället. Ett globalt avtal minskar också risken för så kallat koldioxidläckage, det vill säga att industri och ekonomisk verksamhet flyttar från länder med utsläppsbegränsningar till länder som saknar sådana. Också EU måste göra allt för att få till stånd en heltäckande global överenskommelse i Köpenhamn.

Om EU går in för ett utsläppsmål på minus 30 procent utgör det ett betydande stöd för att industriländerna ska kunna nå ett gemensamt mål för utsläppsminskningen. Samtidigt medför det ökade kostnader för hushållen och företagen i EU i form av dyrare utsläppsrätter och energi. Därför förutsätter EU att dessa kostnader inte får vara oskäliga, särskilt inte i förhållande till andra industriländer. Vi förutsätter också att det finns fungerande och effektiva flexibla mekanismer som gör det möjligt att minska — inte enbart kompensera för — utsläppen på det globala planet.

EU måste vara redo att ge en tillräckligt övertygande signal om sina egna utsläppsmål som en del av Köpenhamnsöverenskommelsen. Därför förordar Finland ett mandat med tillräckligt spelrum för EU:s förhandlare i Köpenhamn. Mandatet bör vid behov medge att man politiskt förbinder sig till ett högre mål för utsläppsminskningen än 20 procent, ända upp till 30 procent. Samtidigt är det skäl att hålla fast vid de villkor som framfördes redan 2007 för att EU ska förbinda sig politiskt vid minus 30 procent: att andra utvecklade länder gör motsvarande utsläppsminskningar och att ekonomiskt mer utvecklade utvecklingsländer engagerar sig tillräckligt i åtgärder för att minska utsläppen.

Ärade talman! Frågan om finansieringen av utvecklingsländernas utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder intar en nyckelställning vid förhandlingarna. Utvecklingsländerna är inte beredda att förbinda sig att vidta de nödvändiga klimatåtgärderna om de inte får garantier för tillräcklig, ny och förutsägbar finansiering för att förbereda och verkställa åtgärderna. Den nuvarande finansieringen är otillräcklig, styrningen av den är splittrad och de praktiska förfarandena är ofta alltför långsamma och komplicerade. För att en politisk överenskommelse ska nås i Köpenhamn krävs ett åtagande om tryggad finansiering, i synnerhet på kort sikt, samförstånd kring omfattningen av den offentliga finansiering som krävs och hur den ska samlas in liksom om principerna för styrningen.

Under förhandlingarnas gång har flera olika uppskattningar framlagts om totalbeloppet av den finansiering som krävs. Enligt EU:s uppskattning behöver utvecklingsländerna ca 100 miljarder euro om året för klimatåtgärder fram till 2020. Summan består av utvecklingsländernas egna, nationellt finansierade åtgärder, den finansiering som flyter in från koldioxidmarknaden och annan privat finansiering samt av internationell offentlig finansiering, vars andel skulle uppgå till ca 22—50 miljarder euro om året.

Under de närmaste åren, 2010—2013, behövs offentlig finansiering på ca 5—7 miljarder euro om året för att förbättra beredskapen framför allt i utvecklingsländerna. Med hjälp av denna så kallade fast track-finansiering inleds utarbetandet av strategier för utsläppsminskningar i utvecklingsländerna och främjas integreringen av anpassningen med utvecklingsländernas allmänna utvecklingsmål. EU-ländernas stats- och regeringschefer har tillsammans beslutat att EU är redo att täcka sin egen, rättvist beräknade andel av den offentliga finansieringen på såväl kort som medellång sikt. När det gäller den finansiering som behövs under de närmaste åren har utgångspunkten varit att EU:s andel ska uppgå till cirka en tredjedel av det globala finansieringsbehovet. Också Finland bör vara redo att täcka sin andel av denna finansiering, som enligt nuvarande beräkningar uppgår till uppskattningsvis 15—32 miljoner euro per år. Detta innebär att vår totala fast track-andel enligt nuvarande beräkningar skulle uppgå till totalt ca 100 miljoner euro under tre år.

Största delen av den finansiering som krävs för att minska utsläppen bör vara kommersiell och kanaliseras via koldioxidmarknaden och annan privat finansiering. Den offentliga finansieringen har en viktig roll, i synnerhet för att finansiera anpassningsåtgärderna i de allra fattigaste och mest sårbara länderna, men framför allt som komplement till den privata finansieringen. Den offentliga finansieringen måste samlas in på ett så rättvist och förutsägbart sätt som möjligt. EU har på internationell nivå fört fram en modell, som också stöds av Finland, enligt vilken ett årligt finansiellt bidrag ska fastställas för alla andra länder utom de allra fattigaste. Bidraget ska grunda sig på landets betalningsförmåga och dess andel av utsläppen av växthusgaser.

Finland anser det viktigt att det utvecklas reellt globala, innovativa finansieringsmekanismer för att öka klimatfinansieringen. Sådana mekanismer kunde vara t.ex. skatt på bränslen för global flyg- och båttrafik och avgifter i anslutning till auktioneringen av utsläppsrätter.

Finansieringen till utvecklingsländerna medför möjligheter till affärsverksamhet också för Finland och andra industriländer. Genom att utveckla ny och ren teknik har vi möjlighet att öka vår export och dra nytta av nya marknader.

Ärade talman! En heltäckande global överenskommelse gör verksamhetsbetingelserna klarare för alla aktörer och anger den framtida riktningen. Ju längre inledandet av åtgärderna skjuts upp, desto mer kommer kampen mot klimatförändringen att kosta oss alla. Målet är att ge den teknik vi använder en investeringsriktning som tryggar kommande generationers liv. Det handlar med andra ord om att omdefiniera kriterierna för hela vår industriella verksamhet. Detta är ett globalt faktum som öppnar de globala marknaderna, där ett land som Finland både kan tillhandahålla allmängiltiga lösningar och nå ekonomisk framgång.

Ärade talman! Det är viktigt att en politiskt bindande överenskommelse kan nås i Köpenhamn och att riktlinjerna i den införs snabbt så att ett juridiskt bindande internationellt avtal kan träda i kraft senast 2013, när Kyotoavtalet går ut. Redan en politisk överenskommelse och ett positivt beslut om kortsiktig finansiering till utvecklingsländerna innebär att man genast nästa år kan inleda också konkreta åtgärder för att främja det nya avtalet.

Även om man inte kan förvänta sig en slutlig, juridiskt bindande avtalstext som resultat i Köpenhamn, är förväntningarna på uppnåendet av en politisk överenskommelse höga. Finland åker till Köpenhamn med inställningen att ambitionsnivån åtminstone inte ska sänkas. EU och Finland strävar målmedvetet efter att en överenskommelse ska nås.

När riksdagen röstar om detta meddelande ger den regeringens förhandlare såväl internt inom EU som inom ramen för FN ett förhandlingsmandat i enlighet med de principer som presenteras i meddelandet. Detta mandat behövs särskilt när de finansiella bidrag som gäller EU och definieringen av sänkorna ska avgöras samt när EU ska fatta beslut om åtaganden i fråga om den tidigare utlovade utsläppsminskningen med 30 procent. Eftersom Finland i första hand förhandlar inom ramen för EU, kommer regeringen att informera riksdagens stora utskott om hur förhandlingarna fortskrider.