4.2.1  Konsekvenser för myndigheterna

Propositionen gör det möjligt för myndigheter att ingripa i innehav och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning. I synnerhet kriminaliseringen av innehav ger myndigheten i fråga bättre möjlighet att ingripa i olovlig användning och försäljning av radiostörningsutrustning samt övrig motsvarande verksamhet. I och med kriminaliseringen av innehav kan förundersökningsmyndigheten rikta sådana tvångsmedel som föreskrivs i 341 § i informationssamhällsbalken mot misstänkta innehavare av radiostörningsutrustning. Å andra sidan gör propositionen Transport- och kommunikationsverkets tillståndsprövning tydligare när det gäller utrustning som är avsedd för radiostörning, men den kan även öka antalet ansökningar om störningssändare. 

I nuläget övervakar Polisen och Gränsbevakningsväsendet tillsammans med Transport- och kommunikationsverket att 39 § om radiotillstånd iakttas. Dessutom övervakar Tullen i samband med tillsyn i enlighet med sjötrafiklagen (782/2019) att 39 § om radiotillstånd iakttas och tillsammans med Transport- och kommunikationsverket att bestämmelser och föreskrifter om import av radioutrustning iakttas. Denna tillsyn har även omfattat tillsyn av radioutrustning som är avsedd för radiostörning. Propositionen utvidgar tillsynen så att den även omfattar innehav av sådan utrustning som är avsedd för radiostörning som inte har tagits i bruk. I praktiken ändras Polisens, Gränsbevakningsväsendets och Tullens uppgifter som tillsynsmyndigheter inte nämnvärt. 

Genom propositionen utvidgas möjligheterna för myndigheterna och de organ som är berättigade enligt speciallagstiftning att utnyttja utrustning som är avsedd för radiostörning för att utföra lagstadgade uppgifter. I nuläget har rätt att utnyttja teknisk utrustning för att ingripa i ett obemannat luftfartygs färd föreskrivits för myndigheterna och andra aktörer, såsom säkerhetspersoner vid kärnkraftverk, genom lag. Transport- och kommunikationsverket har beviljat radiotillstånd för denna utrustning som är avsedd för radiostörning med stöd av 39 § i informationssamhällsbalken. Enligt propositionen kan myndigheter och organ i enlighet med speciallagstiftning framöver beviljas radiotillstånd för innehav och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning, om användningen av utrustningen är behövlig för att utföra en lagstadgad uppgift.  

De föreslagna bestämmelserna kan i början leda till att antalet brott ökar på grund av att innehav av utrustning som är avsedd för radiostörning kriminaliseras. Propositionen bedöms dock innebära en minskning av mängden utrustning, vilket bedöms innebära en minskning av myndighetsfunktioner, såsom räddningstjänster, som riktas mot radiostörning. 

Propositionen gör de bestämmelser som gäller radioutrustning och radiostörningsutrustning tydligare, vilket i någon mån även anses göra myndigheternas uppgiftsbeskrivning tydligare i synnerhet när det gäller marknadskontroll av utrustningen. Myndigheternas verksamhet bedöms bli något effektivare i och med den föreslagna lagstiftningen. Utöver att myndigheternas uppgifter blir tydligare, förbättrar propositionen myndigheternas metoder för att ingripa i innehav och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning. Propositionen möjliggör att ingripande i innehav av utrustning som är avsedd för radiostörning allt oftare kan ske redan vid importen. De tydligare bestämmelserna som gäller myndighetsanvändning av utrustning som är avsedd för radiostörning bedöms även effektivisera myndigheternas verksamhet, eftersom den tydliggör sådana situationer där myndigheterna har möjlighet att få radiotillstånd för användning av utrustning som är avsedd för radiostörning i tjänsteuppdrag. 

Ett förbud mot innehav och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning kan ha delvis lindrande konsekvenser för Transport- och kommunikationsverkets administrativa börda vid marknadskontroll och radiostörningsutredningar. På grund av kriminaliseringen av innehav av störningsutrustning kan den administrativa bördan minska även för Polisen, Gränsbevakningsväsendet och Tullen i fråga om tillsynsuppgifter. I och med de föreslagna bestämmelserna möjliggörs å andra sidan användning av utrustningen i mer omfattande organ för fler organ, vilket bedöms öka Transport- och kommunikationsverkets administrativa börda något på grund av behandlingen av radiotillståndsansökningar. De kostnader som orsakas av behandlingen av ansökningar täcks inom ramen för anslagen i momentet 31.01.02 Transport- och kommunikationsverkets omkostnader. 

Ändringarna som gäller rätten att få information har små konsekvenser för verksamheten vid Rättsregistercentralen, som utgör personuppgiftsansvarig, i och med att arbetsmängden och därmed även resursbehovet ökar något. Konsekvenserna för Rättsregistercentralens totala arbetsmängd kommer att märkas med en fördröjning och det eventuella behovet av ytterligare resurser preciseras först senare. 

Propositionen bedöms inte avsevärt öka myndigheternas kostnader, och inte heller orsaka avsevärda ändringar i myndigheternas verksamhet. De kostnader som uppstår täcks med myndigheternas omkostnader. 

4.2.2  Ekonomiska konsekvenser

Propositionen bedöms ha indirekta ekonomiska konsekvenser för både företag och de offentliga finanserna. Konsekvenserna för företag kan till exempel hänföra sig till att mängden radiostörningar i flygtrafiken minskar. Utöver administrativa kostnader innebär tillståndsförfarandet direkta kostnader för verksamhetsutövare i form av ansökningsavgifter. 

Propositionen bedöms inte orsaka avsevärda ändringar i myndigheternas verksamhet, varför den inte bedöms avsevärt öka de direkta kostnaderna för myndigheterna eller de offentliga finanserna. Kostnader till följd av tillståndsförfarandet täcks genom ansökningsavgifter som tas ut av de ansökande. Propositionens konsekvenser för myndigheternas verksamhet bedöms tidigare i avsnittet Konsekvenser för myndigheterna. 

4.2.3  Miljökonsekvenser

Propositionen har inte konstaterats ha betydande och omedelbara miljökonsekvenser. Ringa miljökonsekvenser kan uppstå till exempel av kassering av störningsutrustning som tas ur bruk. Miljökonsekvenserna kan minskas genom att leverera utrustning som tagits ur bruk till separata insamlingar för elektrisk och elektronisk utrustning, varmed det kan säkerställas att de hanteras korrekt. 

4.2.4  Konsekvenser för informationssamhället och säkerheten

Propositionen bedöms ha positiva konsekvenser när det gäller störningsfrihet för radiokommunikation och i synnerhet satellitnavigering, eftersom den minskar mängden olovlig utrustning som är avsedd för radiostörning. Radiokommunikation och satellitpositionering är kritiska betingelser för samhällets funktion. Propositionen bedöms ha positiva konsekvenser för medborgarnas säkerhet i och med att den främjar störningsfri verksamhet för radiokommunikationstjänster. De föreslagna ändringarna bedöms dessutom trygga utövandet av yttrandefriheten genom att förebygga störningar som drabbar kommunikation. 

Propositionen gör de bestämmelser som gäller tillverkning, användning och testning av utrustning som är avsedd för radiostörning klarare för de berättigade organen. De nya villkoren och förfarandebestämmelserna för i synnerhet utrustning som är avsedd för radiostörning främjar störningsfria frekvenser och effektiv användning av dem. Detta kan öka forskningen med syfte att främja störningstålighet och industriell verksamhet som hänför sig till sådan forskning.  

Propositionen kan bidra till att främja aktörernas förmåga till beredskap, vilket är kritiskt för att samhället ska fungera, och förebygga avbrott till följd av radiostörning. 

4.2.5  Konsekvenser för den nationella säkerheten

Propositionen bedöms ha positiva konsekvenser för den nationella säkerheten. Å ena sidan är syftet med propositionen att ingripa i innehav av privat utrustning som är avsedd för radiostörning och förebygga skador på samhällskritiska funktioner orsakad av sådan utrustning. Å andra sidan gör propositionen myndigheternas möjligheter att utnyttja utrustning som är avsedd för radiostörning för att utföra sina lagstadgade uppgifter tydligare. 

Hur effektiv utrustning som är avsedd för radiostörning är kan variera. Utrustning som är riktad till konsumenter är huvudsakligen lågeffektiv utrustning, vars räckvidd ändå kan vara upp till hundratals meter. Ju effektivare utrustning det är fråga om, desto större skada är det möjligt för utrustningen att orsaka. Den föreslagna lagstiftningen beaktar all utrustning som är avsedd för radiostörning, oavsett effekt och övriga tekniska egenskaper. 

GNSS-navigationsutrustning och de tids- och platsuppgifter som de sänder ut är viktiga när det gäller till exempel säkerheten vid sjö- och lufttrafik, orientering av landtrafiken och för räddningsverksamhet och nödcentralens verksamhet. GNSS-geodata är även nödvändiga när det gäller tillförlitligheten och driftsäkerheten för flera digitala tjänster. Exempelvis vid räddningsverksamhet utnyttjas GNSS-system bland annat vid optimering av räddningsenheternas rutter och för att lokalisera dem som behöver hjälp. Vid räddningsverksamhet och nödcentralens verksamhet kan GNSS-störning därmed försena och i värsta fall orsaka avgörande fel när nödcentralen förmedlar uppgifter till de behöriga myndigheterna. I värsta fall kan störning i GNSS-frekvenserna leda till förlust av människoliv, i synnerhet om hjälpen vid exempelvis räddningsuppgifter eller sjuktransport försenas eller äventyras på grund av störning. Störning i GNSS-frekvenser kan även påverka exempelvis genomförandet av Gränsbevakningsväsendets gränssäkerhetsuppgifter samt öka antalet olyckor till havs och risken för miljöolycker i havsområden. 

De föreslagna ändringarna gör det lättare för myndigheter att ingripa i synnerhet i innehav av utrustning som är avsedda för GNSS-störning, eftersom det är straffbart att använda GNSS-frekvenser utan tillstånd, men innehav av sådan utrustning är lagligt med stöd av den gällande lagstiftningen.  

Störningsfri radiokommunikation har stor betydelse för den nationella säkerheten även inom andra frekvensområden. En mycket stor mängd utrustning som är viktig för att samhället ska fungera förlitar sig på trådlös kontakt. Till exempel kan radiostörning i frekvensområden för mobilkommunikationsnät ha betydande konsekvenser för den nationella säkerheten och kritisk infrastruktur. Radiofrekvenser används till exempel för tillsyn och styrning av el- och vattenverk. Det är möjligt att med utrustning som är avsedd för radiostörning orsaka konsekvenser som är regionalt betydande för sådan utrustning. Genom radiostörning kan till exempel betalterminaler, nödsamtal, antenn-tv och myndighetsnätet Virve påverkas. Kriminalisering av utrustning som är avsedd för radiostörning gör att dessa samhällskritiska funktioner bättre kan tryggas. 

5.1.1  Innehav av störningsutrustning

Baserat på den gällande lagstiftningen är innehav och användning av radiosändare förbjudet utan radiotillstånd, förutom i vissa undantagssituationer i enlighet med 39 § i informationssamhällsbalken. Av dessa är dock endast olovlig användning av utrustning kriminaliserad som en radiostörningsförseelse i enlighet med 348 § i informationssamhällsbalken. Om utrustning som är avsedd för radiostörning upptäcks ska myndigheten kunna visa att utrustningen har tagits i bruk för att den ska kunna konfiskera utrustning som är avsedd för radiostörning. 

I informationssamhällsbalken görs ingen skillnad mellan utrustning som är avsedd för radiostörning och andra radiosändare, så de omfattas av samma förpliktelser när det gäller till exempel radiotillstånd. Eftersom sedvanliga radiosändare och sedvanlig utrustning som är avsedd för radiostörning dock är avsevärt olika när det gäller bland annat användningsändamål och vilken EU-lagstiftning och nationell lagstiftning som tillämpas på dem, är det motiverat att utfärda separata bestämmelser om radiotillstånd för utrustning som är avsedd för radiostörning.  

Administrativa påföljdsavgifter har ansetts vara en alternativ metod till kriminalisering av olovligt innehav av utrustning som är avsedd för radiostörning. Ett sådant alternativ ligger närmare de gällande bestämmelserna om radioutrustning. Till skillnad från vanlig radioutrustning bidrar utrustning som är avsedd för radiostörning dock baserat på sina allmänna egenskaper till hot mot de samhällskritiska funktionerna och i värsta fall till och med mot människors liv och hälsa. Olovligt innehav av sådan utrustning är allmänt taget mer klandervärt än olovligt innehav av vanlig radioutrustning, och därför ska det även bedömas strängare i lagstiftningen.  

De alternativa bestämmelserna bedöms dessutom vara ineffektiva utan kriminalisering och en möjlighet att använda tvångsmedel. Administrativa sanktioner kan inte i detta fall anses vara tillräckligt, eftersom målet med bestämmelserna är att effektivisera förbudet mot innehav av utrustning som är avsedd för radiostörning och därmed trygga de centrala funktionerna i samhället. Vid beredningen bedömdes att administrativa sanktioner inte är tillräckligt för att uppnå syftet med påföljdsbestämmelserna, varför det finns ett särskilt behov av kriminalisering. 

5.1.2  Undantag som gäller Nordatlantiska fördragsorganisationen och medlemsländernas trupper

Målet med propositionen är att främja Nordatlantiska fördragsorganisationen och dess medlemsländers verksamhet och övningar i Finland genom att harmonisera bestämmelserna så att alliansens verksamhet omfattas av samma administrativa processer som Försvarsmakten. 

I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation befrias Försvarsmakten med stöd av 39 § från skyldigheten att ansöka om radiotillstånd för radiosändare som enbart används inom frekvensområden som är avsedda att användas av Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, med stöd av 265 § från skyldigheten att ansöka om behörighetsbevis för maritim radiokommunikation eller amatörradiokommunikation när de sköter radiokommunikation som har samband med det militära försvaret och använder radioutrustningen enbart för ändamål som hänför sig till det militära försvaret och med stöd av 324 § från skyldigheten som gäller inspektion av viss radioutrustning och vissa lokaler.  

I samband med beredningen bedömdes möjligheten att för Nordatlantiska fördragsorganisationen och dess medlemsstaters trupper utfärda bestämmelser om samma undantag som föreskrivs för Förenta staternas trupper i samband med genomförandet av avtalet om försvarssamarbete (FördS 69 och 70/2024). Detta kan dock inte anses vara ändamålsenligt, eftersom Förenta staternas truppers rättigheter och skyldigheter bestäms i det bilaterala avtalet om försvarssamarbete. Inget motsvarande avtal har ingåtts med Nordatlantiska fördragsorganisationen och dess övriga medlemsstater. För att uppnå målen med regeringspropositionen anses det vara tillräckligt att rättigheterna och skyldigheterna för Nordatlantiska fördragsorganisationen och dess medlemsstaters trupper motsvarar bestämmelserna som gäller Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. 

5.2.1  Sverige

I Sverige är olovligt innehav av utrustning som är avsedd för radiostörning förbjudet och en straffbar handling. I Sverige regleras radiostörning av lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation och förordningen (2022:511) om elektronisk kommunikation som getts med stöd av lagen. 

Utrustning som är avsedd för radiostörning omfattas inte av lagens definition av radioutrustning, vilken är enhetlig med EU:s radioutrustningsdirektiv. Enligt 3 kap. 24 § första stycket i lagen får sådana elektriska eller elektroniska anläggningar användas som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att alstra radiofrekvent energi för kommunikationsändamål i ledning eller för industriellt, vetenskapligt, medicinskt eller något annat liknande ändamål. Enligt det andra stycket i samma paragraf får regeringen meddela föreskrifter om förbud mot att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som inte omfattas av första stycket och som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor.  

Innehav av utrustning som är avsedd för radiostörning är förbjuden med Sveriges regerings förordning (2022:511) om elektronisk kommunikation. Enligt 3 kap. 5 § är det förbjudet att inneha elektriska eller elektroniska anläggningar som, utan att vara radioanläggningar, är avsedda att sända radiovågor i annat syfte än ett sådant som avses i 3 kap. 24 § första stycket lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation. Formuleringen av bestämmelsen omfattar utrustning som är avsedd för radiostörning. 

Innehav straffas med böter eller fängelse i högst sex månader enligt 13 kap. 1 § i Sveriges lag om elektronisk kommunikation. 

5.2.2  Norge

I Norge är import, innehav, utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden, ibruktagning och användning av radioutrustning som är avsedd för radiostörning och annan utrustning som är avsedd för radiostörning och störning av laglig elektronisk kommunikation förbjuden. Förbudet mot radiostörningsutrustning trädde i kraft som en del av en större lagreform som trädde ikraft den 1 januari 2025. 

Enligt 13–2 § i Norges lag om elektronisk kommunikation (Lov om elektronisk kommunikasjon) är import, innehav, utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden, ibruktagning och användning av radioutrustning och annan utrustning som är avsedd för att störa eller förhindra laglig kommunikation förbjuden. I bestämmelsen beviljas vissa myndighetsorgan undantag från förbudet när det gäller användning, import och överlåtelse. Enligt 13–1 § 2 mom. i samma lag ska den som importerar utrustningen ha ett skriftligt avtal med det myndighetsorgan som utrustningen ska överlåtas till för att överlåtelse ska vara tillåtet. I 13–1 § finns även bestämmelser om annan slags utrustning än utrustning som är avsedd för radiostörning. 

Enligt 15–14 § i Norges lag om elektronisk kommunikation kan den som bryter mot 13–2 § i lagen straffas med bot eller fängelse i högst 1 år. Dessutom kan en fysisk person eller en privatperson enligt 15–12 § a påföras en överträdelseavgift för brott mot 13–2 §. 

5.2.3  Litauen

Litauen har förbjudit innehav och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning med hot om överträdelseavgift och beslagtagning. I artikel 54 i Litauens lag om tjänster för elektronisk kommunikation (Elektroninių ryšių įstatymas, nro IX-2135) förbjuds användning och/eller innehav av störningsutrustning för radiotrafik och inhämtningsutrustning för radiotrafik. Förbudet mot användning och innehav innehåller ett undantag för statens inrättningar som utför uppgifter som hänför sig till bland annat statens försvar, den nationella säkerheten eller förhindrande och undersökande av brott. Dessutom gäller undantaget organ som levererar utrustning till statens inrättningar i fråga. 

Med stöd av artikel 464 i Litauens lag om förvaltningsöverträdelser (Administracinių nusižengimų kodeksas, nro XII-1869) är olovlig användning och/eller olovligt innehav av störningsutrustning för radiokommunikation och inhämtningsutrustning för radiokommunikation en administrativ överträdelse som straffas med böter. Dessutom kan de administrativa överträdelserna som avses i bestämmelsen leda till att utrustningen beslagtas. 

5.2.4  Irland

I Irland är innehav, försäljning, uthyrning, tillverkning och import av utrustning som är avsedd för radiostörning förbjuden med stöd av lagarna om trådlös telegrafkommunikation (Wireless Telegraphy Act 1926 och Wireless Telegraphy Act 1972) samt ministerns beslut S.I. No 66/2011 som getts baserat på 7 § i lagen från 1972.  

I beslutet från 2011 definieras sådan trådlös kommunikationsutrustning som ’trådlös störningsutrustning för telegrafkommunikation’ (”wireless telegraphy interference apparatus”) som är framtagen för att orsaka hinder, försämring, avbrott eller annan störning i tjänster för trådlös telegrafkommunikation eller elektronisk kommunikation. Med stöd av beslutet är försäljning, uthyrning, tillverkning och import av sådan utrustning förbjuden. 

Genom beslutet omfattas motsvarande störningsutrustning även av tillämpningsområdet för lagen om trådlös telegrafutrustning från 1926. Med stöd av 3 § i lagen i fråga är innehav av trådlös telegrafutrustning utan korrekt tillstånd förbjudet. Enligt samma bestämmelse leder olovligt innehav till bötesstraff och beslagtagning av utrustningen. 

5.2.5  Schweiz

I Schweiz regleras innehav och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning av lagen om telekommunikation (Fernmeldegesetz, 1997). I och med en lagändring som trädde i kraft i januari 2018 är tillverkning, import, innehav, utsläppande på marknaden, installering och användning av utrustning som är avsedd för radiostörning förbjuden i Schweiz med hot om böter. Tidigare har förbudet endast gällt utsläppande på marknaden och användning av störningsutrustning, på samma sätt som regleringsmodellen i EU:s EMC-direktiv (2014/30/EU). 

Enligt artikel 32b i Schweiz lag om telekommunikation är det förbjudet att tillverka, importera, tillhandahålla, släppa ut på marknaden, besitta, ta i bruk, installera eller använda telekommunikationsutrustning eller annan utrustning som är avsedd för att störa eller hindra telekommunikation eller sändningsverksamhet. Enligt artikel 52 i samma lag kan motsvarande överträdelser straffas med böter, för vilka det maximala beloppet enligt bestämmelsen är 100 000 schweiziska franc. 

6.1.1  Rätten att använda och inneha utrustning som är avsedd för radiostörning

I sitt utlåtande ansåg Polisstyrelsen att det är viktigt att myndigheterna har möjlighet att använda utrustning som är avsedd för radiostörning för att utföra sina lagstadgade uppgifter. I utlåtandet belystes rätten att använda utrustning enbart så länge som det är nödvändigt, vilken föreskrivs i 39 a § 7 mom. i lagförslaget. I utlåtandet föreslogs att bestämmelsens ordalydelse tydligare ska beakta vad som föreskrivs om användning av utrustningen på andra ställen i lagen.  

Trafikstyrningsbolaget Fintraffic Ab framförde i sitt utlåtande att ett radiotillstånd för användning av utrustning som är avsedd för radiostörning i enlighet med 39 a § även ska kunna beviljas sådana privata eller offentliga sammanslutningar som utför en offentlig förvaltningsuppgift eller en lagstadgad uppgift.  

I sitt utlåtande påpekade Puolustus- ja Ilmailuteollisuus PIA ry de olika nuvarande och framtida användningsändamålen för radioutrustning, vilka det inte är önskvärt att lagen begränsar. Definitionen av radiostörning och lagförslaget bör tydligare möjliggöra sådan utrustning vars primära användningsändamål är annat än radiostörning. Lagstiftningen ska inte få förhindra anskaffning och innehav av normala mjukvaruradioapparater och utrustning som baserar sig på sådana på den grunden att det eventuellt går att få tillgång till, installera eller utveckla programvara för dem, vilken möjliggör radiostörning. I utlåtandet framfördes dessutom att radiostörning som defnition tydligt bör omfatta alla möjliga hot som nu och i framtiden förekommer på det elektromagnetiska spektret.  

Puolustus- ja Ilmailuteollisuus PIA ry framförde i sitt utlåtande att verksamhetsförutsättningarna för företag som utvecklar produkter och tjänster som är avsedda för elektronisk krigsföring och militär underrättelseverksamhet åt myndigheter bör tryggas genom att utfärda bestämmelser som gör att tillstånd inte krävs för undersökning och testning av mottagare som utvecklas för underrättelse- och övervakningsändamål. På så sätt säkerställs att beviljandet av radiotillstånd för sändare för utveckling och testning inom dessa branscher inte förhindras vid myndighetsprövning. 

Finlands Näringsliv EK ansåg att det bör klargöras vilka privata organ och vilka medel som kan berättigas att på egen hand avvärja obemannade luftfartyg. Sensofusion Oy framförde i sitt utlåtande att lagstiftningen bör möjliggöra tillstånd att äga utrustning som är avsedd för radiostörning även när det är fråga om ett annat organ än en myndighet, och när ändamålet är annat än kommersiellt eller industriellt i de fall där syftet med verksamheten tydligt är skydd för samhällskritiska funktioner. Dessutom ansåg Uleåborgs yrkeshögskola i sitt utlåtande att övervakningen av drönare inte bör lämnas enbart på myndigheternas ansvar, utan att forsknings- och utvecklingsfunktionen även har en viktig roll i att utveckla säkerhetslösningar. 

6.1.2  Tillståndsförfaranden

I sitt utlåtande konstaterade Saab Finland Oy att propositionens tydliga bestämmelser om tillståndsplikt för utrustningen stärker rättvisan och skapar förutsägbarhet för myndigheter inom verksamhetsområdet och andra aktörer inom branschen. 

Transport- och kommunikationsverket Traficom understödde i sitt utlåtande det strängare krav för beviljande av tillstånd till andra än myndigheter som föreslogs i utkastet till regeringens proposition. Motiveringen till utkastet till propositionen bör dock preciseras med avseende på den störning som utrustningen orsakar. Enligt Transport- och kommunikationsverket innebär kravet inte att utrustningen inte överhuvudtaget får störa annan radiokommunikation, utan förutsättningen är att utrustningen inte får orsaka störning som kan anses vara skadlig störning. 

Enligt utlåtandet från Teknologiska forskningscentralen VTT Ab utgör det ökande lagstadgade förhandstillståndsförfarandet en utmaning för lagförslaget. I utlåtandet föreslogs att förhandstillståndsförfarandet kan göras lindrigare för aktörer som har fastställts som tillförlitliga och som har tagit fram tillräckliga skyddsmetoder och skyddslokaler. Därmed behöver inte ett separat tillstånd sökas för varje test eller utrustning, utan tillstånd kan till exempel beviljas för en längre tid. Enligt utlåtandet kan stränga förhandstillståndsprocesser förhindra verksamhet, eftersom till exempel internationella projekt kan inledas snabbt och därmed kräva snabba tillståndsförfaranden.  

I sitt utlåtande uppmärksammade justitieministeriet det radiotillstånd för utrustning som är avsedd för radiostörning som anges i 39 a § i lagpropositionen. I motiveringen till 5 mom. i paragrafen anges inte mer exakt när verksamhet kan anses strida mot Finlands nationella säkerhet, försvaret eller Finlands internationella skyldigheter, vilket ger tillståndsmyndigheten en mycket bred prövningsrätt. Vid den fortsatta beredningen bör motiveringen till bestämmelsen göras mer detaljerad och behovet av bestämmelsen övervägas i förhållande till de andra tillståndsvillkoren som föreskrivs i 39 a §. Justitieministeriet föreslog dessutom att man reglerar den retroaktiva konsekvensen av bestämmelserna om radiotillstånd i 39 a § i lagförslaget på ådan radiostörningsutrustning som anskaffats före lagens ikraftträdande. 

I sitt utlåtande behandlade justitieministeriet dessutom 39 b § i lagförslaget, i vilken det föreskrivs om tillförlitligheten för en innehavare av utrustning. Justitieministeriet uppmärksammade de brott som anges i 2 mom. 1 punkten i paragrafen, på grund av vilka en person inte anses tillförlitlig. Lagförslaget och motiveringarna ansågs vara motstridiga när det gäller obestridligheten och behovsprövningen för överträdelserna. Dessutom ansågs listan av överträdelser som påverkar tillförlitligheten i bestämmelsen vara mycket omfattande. När det gäller motiveringen till 2 mom. 2 punkten i 39 b § i lagförslaget uppmärksammade justitieministeriet de förseelser som jämförs med brott som nämns i motiveringen. I utlåtandet konstaterades att det är svårt att föreställa sig sådana förseelser om vilka det är möjligt att få tillräckligt med information och vilka till sin natur och allvarlighet kan likställas med väsentliga brott enligt strafflagen. Justitieministeriet såg det också som motiverat att avlägsna kriterierna om enlighet med Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.  

För att en handling ska vara straffbar måste den uppfylla de krav som ställs av kriminaliseringsprinciperna och villkoren för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna, varför justitieministeriet i sitt utlåtande uppmärksammade att motiveringen till den nya 9 punkten som enligt förslaget ska fogas till 348 § 1 mom. inte behandlades särskilt sammanfattande i utkastet till propositionen. Justitieministeriet föreslog att propositionen tillräckligt tydligt, begripligt och noggrant ska beskriva de negativa konsekvenser som den utrustning som omfattas av den föreslagna kriminaliseringen kan anses ha. Vid den fortsatta beredningen har motiveringen kompletterats enligt det som justitieministeriet framfört. 

6.1.3  Import av utrustning som är avsedd för radiostörning

I sina utlåtanden framförde Tullen och finansministeriet att bestämmelserna bör preciseras när det gäller import. Enligt 307 § i det nuvarande lagförslaget ska Tullen tillsammans med Transport- och kommunikationsverket övervaka att bestämmelserna och föreskrifterna om import av radioutrustning och utrustning som är avsedd för radiostörning iakttas.  

Puolustus ja Ilmailuteollisuus PIA ry framförde i sitt utlåtande att företag och forskningsinstitut bör ges tydliga möjligheter att skaffa och importera allmänt använd radiostörningsutrustning, eftersom förståelse och testning av deras kapacitet möjliggör utveckling av kapaciteten för radiostörning och ökad resiliens för radionäten när det gäller störning av utrustningen i fråga. 

I sitt utlåtande ansåg miljöministeriet att radiostörningsutrustning tillhör elektriska och elektroniska produkter, på vilka både RoHS-direktivet (2011/65/EU) och direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (2012/19/EU) kan tillämpas. Därmed bör även elektriska produkter som släpps ut på marknaden vara förenliga med dessa bestämmelser. Tillverkaren av utrustningen eller det företag som importerar en elektrisk produkt till Finland ansvarar därmed för kostnaderna för avfallshanteringen av dess produkter och för att ordna med avfallshantering när produkterna tas ur bruk. Lagförslagets miljökonsekvenser kan enligt miljöministeriet minskas genom att föra utrustning som tagits ur bruk till separata insamlingar för elektriska och elektroniska produkter, varmed korrekt avfallshantering kan säkerställas för dem. 

6.1.4  Utredningsskyldigheter

Polisstyrelsen framförde i sitt utlåtande att skyldigheten enligt 39 a § 6 mom. i lagförslaget för den som ansöker om eller innehar tillstånd att på begäran lämna en utredning till Transport- och kommunikationsverket om de principer som har iakttagits och de lokaler som har använts vid förvaring av utrustning som är avsedd för radiostörning inte bör gälla för myndigheter, eftersom myndigheter sörjer för att utrustning förvaras säkert på verkets vägnar. I utlåtandet föreslogs att Transport- och kommunikationsverket kan be myndigheten om en utredning, om det behövs av särskilda skäl.  

Justitieministeriet konstaterade i sitt utlåtande att motiveringen till 39 a § 6 mom. i lagförslaget i rätt stor utsträckning uttrycker de principer som bör beaktas vid förvaring av utrustning som är avsedd för radiostörning. Ministeriet ansåg att det är motiverat att skriva in principerna som skyldigheter i lagen. Dessutom föreslog justitieministeriet att det i 39 a § 7 mom. i lagförslaget ska preciseras vad som i motiveringen till bestämmelsen avses med tillräckliga tekniska detaljer om användningen och hur länge ett protokoll som upprättats över användningen av utrustning ska förvaras. 

I sitt utlåtande konstaterade Sensofusion Oy att den kommersiella och industriella kontexten när det gäller anmälningsskyldigheten bör vara så flexibel att det inte orimligen fördröjer produktutvecklingen och orsakar besvär för företag och myndigheter. Organisationer ska inte behöva sända separata testanmälningar för varje testning. I utlåtandet föreslogs att organisationer ska förpliktigas att agera utan att orsaka störning, och att orsakad störning ska innebära ett förlorat tillstånd. Att användningsanmälningar ska göras ofta ansågs fördröja produktutvecklingen och orsaka extra administrativ börda för organisationerna. Dessutom uppmärksammade Sensofusion Oy i sitt utlåtande, när det gäller utredningsskyldigheten, förfaringssätten för aktörers kunder och kännedom om dem. I utlåtandet konstaterades att kunduppgifter är absolut konfidentiella, varför sådana kan lämnas ut högst på en nivå som omfattar information om kundens stat. Vissa kunduppgifter överlåts till myndigheter för bedömning redan vid exporttillståndsförfarandet, varför en andra anmälningsskyldighet anses vara onödig, resurskrävande och äventyra kunduppgifternas sekretess. 

6.1.5  Tillgång till information

I sitt utlåtande belyste justitieministeriet 315 § i lagförslaget som behandlar myndigheternas allmänna rätt att få information och som innehåller bestämmelser som preciserar och utvidgar rätten att få information. I lagförslaget utvidgas därutöver användningsändamålen, varvid förmedlingsuppgifter kan överlåtas till en annan myndighet enligt 319 § 4 mom. i lagförslaget. I justitieministeriets utlåtande konstaterades att de föreslagna ändringarna gäller regleringen av överlåtande av sekretessbelagda uppgifter, med stöd av vilken även personuppgifter kan behandlas. Vid den fortsatta beredningen bör propositionen kompletteras med en bedömning av förhållandet för de föreslagna bestämmelserna när det gäller handlingsutrymmet i EU:s allmänna dataskyddsreglering. I propositionen bör det dessutom redogöras för förhållandet mellan ändringarna i 319 § om behandling av förmedlingsuppgifter och EU-rätten för behandling av förmedlingsuppgifter. Utkastet till propositionen bör dessutom kompletteras med en motivering till lagstiftningsordningen för de föreslagna ändringarna, vilken beaktar förutsättningarna enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis, vilka gäller överlåtande av sekretessbelagda uppgifter. 

I sitt utlåtande framförde Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry att lagförslaget gör det möjligt att ge förmedlingsuppgifter från Transport- och kommunikationsverket till såväl övriga myndigheter som aktörer inom det allmänna kommunikationsnätet, om uppgifterna behövs för att avvärja eller utreda ett hot som orsakas av störning i radiokommunikationen. FiCom ry såg det som viktigt att rätten att utbyta information mellan teleföretag och myndigheter granskas även mer omfattande så att den möjliggör ömsesidigt informationsutbyte från myndigheter till teleföretag till exempel när anmärkningsvärd eller omfattande radiostörning eller avsiktlig störning upptäcks i radionäten. Detta ökar bland annat resiliensen för kommunikationsnäten. 

Skyddspolisen framförde att 315 § 4 mom. i propositionen ska utvidgas så att paragrafen även innehåller bestämmelser om Skyddspolisens allmänna rätt att få information när Skyddspolisen utför sin lagstadgade uppgift, det vill säga skyddande av den nationella säkerheten, med hjälp av radioutustning eller utrustning som är avsedd för radiostörning. Detta ansågs vara nödvändigt för att skydda verksamheten. Dessutom föreslog Skyddspolisen att ordet ”enbart” ska tas bort från 324 § 3 mom., 326 och 327 § samt 329 § 3 mom. som behandlar tillämpningsbegränsningar i propositionen. Därmed täcker formuleringen Skyddspolisens uppgiftsfält mer övergripande, och samma utrustning kan även användas för Skyddspolisens uppgifter som hänför sig till förhindrande och avslöjande av brott. Den detaljerade motiveringen till paragrafen bör även innehålla en hänvisning till Skyddspolisens lagstadgade uppgifter, vilka föreskrivs i 10 § i polisförvaltningslagen (110/1992). Ett annat alternativ som föreslogs är att 326 och 327 § samt 329 § 3 mom. i lagförslaget inte ska gälla radiokommunikation som hänför sig till Skyddspolisens uppgifter enligt 10 § i polisförvaltningslagen eller dess radioutrustning eller utrustning som är avsedd för radiostörning som Skyddspolisen innehar för detta syfte. 

I sitt utlåtande ansåg försvarsministeriet att det är bra att informationsutbytet mellan olika aktörer förbättras. Ministeriet ansåg dock att förhållandet mellan 319 och 320 § i lagförslaget förblir oklart. Ministeriet framförde att det bör övervägas huruvida de föreslagna ändringarna i 319 § även ska göras i 320 § eller förhållandet mellan bestämmelserna åtminstone ska beskrivas mer exakt i den detaljerade motiveringen till propositionen. 

Även Puolustus- ja Ilmailuteollisuus PIA ry understödde möjligheten för myndigheter att dela med sig av information till tillförlitliga företag. Trafikstyrningsbolaget Fintraffic Ab föreslog en möjlighet att överlåta och ta emot information i enlighet med 319 § i lagförslaget för sådana privata eller offentliga bolag som utför en offentlig förvaltningsuppgift eller en lagstadgad uppgift, om det behövs för att avlägsna eller begränsa störning i radiokommunikationen eller avvärja eller utreda ett hot mot den nationella säkerheten eller försvaret på grund av det. 

6.1.6  Möjliggörande av forsknings- och produktutvecklingsverksamhet

I sitt utlåtande såg försvarsministeriet det som positivt att det kan antas att forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten (FoUI-verksamhet) förbättras genom utkastet till proposition. Inom verksamheten bör det dock gå att i mån av möjlighet testa ny teknik mer omfattande än det som framgår av regeringens proposition. 

Enligt Teknologiska forskningscentralen VTT Ab beaktar lagförslaget framtidens forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet (FoUI-verksamhet) väl. Fälttestning bör dock möjliggöras och i utlåtandet föreslog forskningscentralen att ett begränsat nationellt fälttestningsområde för störning ska grundas i Finland, vilket möjliggör forsknings- och utvecklingsverksamhet som motsvarar myndigheternas och försvarsindustrins behov med ett lindrigare tillståndsförfarande.  

Enligt Puolustus- ja Ilmailuteollisuus PIA ry:s utlåtande gör den föreslagna lagändringen det möjligt att stärka den teknologiska utvecklingen och säkerheten, vilket säkerställer att finländska aktörer kan utveckla och testa de nödvändiga funktionerna. Företag och forskningsinstitut bör ändå ges en realistisk möjlighet att testa konsekvenserna av radiostörning även annanstans än i laboratorium. Även Sensofusion Oy ansåg att lagförslaget stöder målet att regleringen ska möjliggöra utveckling av högklassigt inhemskt kunnande och innovationer, samtidigt som de ansåg att propositionen innebär fler skyldigheter för organisationer. 

6.1.7  Vissa andra iakttagelser

I utkastet till regeringens proposition föreslås att utrustning som är avsedd för radiostörning ska nämnas i 329 § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I sitt utlåtande föreslog Transport- och kommunikationsverket Traficom dessutom att 1 mom. i paragrafen ska ändras så att Transport- och kommunikationsverket har rätt att förbjuda utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden och användning av inte bara radioutrustning utan även utrustning som är avsedd för radiostörning samt användning av särskild elutrustning som avses i 97 § 2 mom., om den har orsakat skadlig störning eller den med sannolika skäl kan antas orsaka skadlig störning. Baserat på utlåtandet fogades ett förslag om ändring av 329 § 1 mom. till propositionen. 

I sitt utlåtande föreslog Trafikstyrningsbolaget Fintraffic Ab att överlåtande och mottagande av information i enlighet med 319 § i lagförslaget ska vara möjligt även för sådana privata eller offentliga bolag som utför en offentlig förvaltningsuppgift eller en lagstadgad uppgift, om det behövs för att avlägsna eller begränsa störning i radiokommunikationen eller avvärja eller utreda ett hot mot den nationella säkerheten eller försvaret på grund av det. 

I sitt utlåtande lyfte justitieministeriet fram 326 § 1 mom. 6 punkten, med stöd av vilken inspektion av radioutrustning kan utföras på den plats där utrustning som är avsedd för radiostörning finns. I lagförslaget fästs inte särskild uppmärksamhet på att rätten att göra inspektioner ska omfatta lokaler som används för boende av permanent natur. Vid den fortsatta beredningen bör motiveringen till propositionen kompletteras. Regleringen är betydelsefull i förhållande till skyddet för hemfrid som föreskrivs i 10 § i grundlagen, varför det av motiveringen även bör framgå en bedömning av hur förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna uppfylls. Dessutom ansåg ministeriet att rätten att göra inspektioner delvis överlappar med 341 § i lagen, varför förhållandet mellan dessa två olika befogenheter bör struktureras i propositionen och detta även bör beaktas när det gäller begränsande av skyddet för hemfrid som tryggas i 10 § i grundlagen. Justitieministeriet uppmärksammade även näringsfriheten och egendomsskyddet när det gäller motiveringen till utkastet till regeringens proposition. 

Justitieministeriet och Polisstyrelsen framförde dessutom mindre korrigeringar och iakttagelser när det gäller motiveringarna och parallelltexterna. 

11.2.1  Allmänt

I den föreslagna straffbestämmelsen är det fråga om kriminalisering av olovligt innehav av utrustning för radiostörning. 

De begränsningar för straffbestämmelserna som följer av grundlagen gäller framför allt de grundläggande fri- och rättigheterna. De fastställer konstitutionella gränser inte bara för vilka gärningar som kan straffbeläggas, utan även för hurdana straff som kan förenas med brotten. Straffbestämmelserna ska uppfylla de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna och de eventuella särskilda förutsättningar som följer av respektive bestämmelse om de grundläggande fri- och rättigheterna. Även om den gärning som ska beläggas med straff inte i sig gäller sådana åtgärder som uttryckligen tillåts i grundlagen, innebär ett bötesstraff i alla fall ett ingrepp i den dömdes egendom och ett fängelsestraff en inskränkning av den dömdes personliga frihet. Sammantaget gäller grundlagsutskottets praxis, som återgår till förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna, strafflagstiftningen i allmänhet. Se t.ex. GrUU 48/2017 rd, s. 7–8, GrUU 15/2010 rd, s. 4, GrUU 17/2006 rd, s. 2/II, GrUU 20/2002 rd, s. 5/II–6/I, GrUU 23/1997 rd, s. 2–3/I. 

11.2.2  Kraven på godtagbarhet och proportionalitet

Grunden för inskränkning av en grundläggande fri- eller rättighet ska vara godtagbar med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet. I den straffrättsliga regleringen kan en grund för inskränkning således vara exempelvis en strävan efter att skydda tillgodoseendet av en annan grundläggande fri- eller rättighet än den som är föremål för inskränkningen eller efter att uppnå något annat mål som med hänsyn till systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet är godtagbart på objektiva grunder i normativt hänseende. GrUU 9/2016 rd och GrUU 61/2014 rd, s. 2/I. Inskränkningar ska vidare vara dikterade av något tungt vägande samhälleligt behov. Grundläggande fri- och rättigheter ska alltså inte inskränkas i onödan eller endast för säkerhets skull, även om en i och för sig godtagbar grund föreligger. Godtagbarhetskravet, som ingår i de allmänna förutsättningarna för inskränkning av de grundläggande fri- och rättigheterna, gäller också det straffrättsliga påföljdssystemet och kan i praktiken vara betydande med tanke på regleringen om straff. Se t.ex. GrUU 9/2016 rd, s. 4–6. 

När det gäller rekvisiten i strafflagen och straffskalornas stränghet är också kravet på proportionalitet av betydelse. Proportionalitetskravet förutsätter en bedömning av om samma syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna än genom en straffbestämmelse. Också hur strängt straffet är sammanhänger med proportionalitetskravet. Se t.ex. GrUU 20/2002 rd, s. 6/I, och GrUU 23/1997 rd, s. 2/II. Straffpåföljdens stränghet måste stå i rätt proportion till gärningens klandervärdhet, och straffsystemet måste genomgående uppfylla proportionalitetskravet. GrUU 9/2016 rd, s. 2, GrUU 56/2014 rd, s. 3/II, GrUU 16/2013 rd, s. 2/I, och GrUU 23/1997 rd, s. 2/I. Grundlagen sätter dock inga strikta gränser för en höjning av straffnivån, förutsatt att ändringarna kopplas till godtagbara grunder. GrUU 23/1997 rd s. 2/I, GrUU 9/2016 rd s. 5, och GrUU 56/2018 rd s. 2. 

Genom den straffbestämmelse som föreslås i propositionen utvidgas i huvudsak inte området för straff, utan det är fråga om att förtydliga det nuvarande området för straffbarhet. Ett viktigt undantag från detta är att straffbarheten ska utsträckas till att gälla innehav av olovlig utrustning för radiostörning också när utrustningen ännu inte har tagits i bruk. Olovlig användning av utrustning för radiostörning kan vara mycket farligt och skadligt, och till exempel privatpersoner har i princip inga godtagbara användningsändamål för sådan utrustning. Syftet med att kriminalisera olovligt innehav av utrustning för radiostörning är att skydda laglig radiokommunikation och radionavigering samt samhälleliga funktioner som baserar sig på dem. Kriminaliseringen av innehav av utrustning för radiostörning kan således anses grunda sig på en godtagbar grund, vara påkallad av ett vägande samhälleligt behov och vara proportionerlig. 

11.2.3  Den straffrättsliga legalitetsprincipen

Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Enligt kärnan i den straffrättsliga legalitetsprincipen måste brottsrekvisitet anges tillräckligt exakt så att det utifrån bestämmelsens lydelse går att förutse om en viss handling eller försummelse är straffbar. Kärnan i legalitetsprincipen är densamma i Europadomstolens och EU-domstolens praxis, där man betonar strafflagstiftningens förutsebarhet, det vill säga att det utifrån lydelsen i en bestämmelse ska gå att förutse vad som är straffbart. Se t.ex. GrUU 20/2022 rd, 11 punkten, GrUU 12/2021 rd, 57 punkten, GrUU 20/2018 rd, s. 2, GrUU 10/2016 rd, GrUU 56/2014 rd, s. 2/II, och GrUU 6/2014 rd, s. 2/I. 

Den föreslagna bestämmelsen med definitionen av utrustning för radiostörning i 3 § 14 b-punkten i propositionens lagförslag utgår ifrån utrustningens användningsändamål. Användningsändamålet ska enligt propositionen bedömas både med tanke på de användningsändamål som är tekniskt möjliga för utrustningen och med tanke på de eventuella användningsändamålen för den som innehar utrustningen. Definitionen av utrustning grundar sig således på iakttagbara egenskaper hos utrustningen och innehavet. I specialmotiveringen beskrivs kriterierna för definitionen dessutom på ett heltäckande sätt. Också straffbestämmelsen är exakt och av den framgår entydigt vilka gärningsformer ett brott kan grunda sig på. Vidare har de bestämmelser om radiotillstånd i fråga om vilka bristande efterlevnad enligt propositionen ska utgöra en grund för brott utarbetats så att det entydigt framgår av dem att användning och innehav av utrustning för radiostörning förutsätter radiotillstånd. Bestämmelserna i sin helhet ger dem som är föremål för regleringen tillräcklig förutsägbarhet när det gäller straffbarheten för en verksamhet. 

Förbudet mot dubbel straffbarhet förutsätter att ingen får undersökas eller straffas en andra gång för en gärning för vilket personen redan slutligt frikänts eller dömts skyldig. I propositionen har man strävat efter att i förbudet undvika reglering som överlappar strafflagen. Straffbestämmelsen föreslås vara sekundär i förhållande till strängare straff som föreskrivs någon annanstans i lag. 

Med stöd av vad som anförts ovan kan den föreslagna bestämmelsen på det sätt som legalitetsprincipen förutsätter anses vara tillräckligt exakt och noggrant avgränsad. 

11.3.1  Skyddet för hemfriden

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 3 mom. i paragrafen kan det genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Bestämmelserna i 10 § 3 mom. i grundlagen representerar så kallat kvalificerat lagförbehåll, som avser att så exakt och strikt som möjligt ange möjligheten att genom en vanlig lag föreskriva om inskränkningar så att grundlagen inte tillåter större befogenheter att inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna än vad som är absolut nödvändigt. GrUU 54/2014 rd. 

En privatpersons bostad betraktas som kärnområdet för vad som omfattas av hemfriden. RP 309/1993 rd, s. 57. Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden ansett att den grundlagstryggade hemfriden i princip omfattar alla slag av utrymmen som används för boende av permanent natur. Detta inbegriper också exempelvis sådana verksamhetslokaler av en näringsidkare som finns i hans eller hennes bostad. Boutrymmen på fartyg och i andra transportmedel har enligt praxis ansetts vara en sorts gråzon när det gäller hemfriden. Grundlagsutskottet har dessutom poängterat att själva kärnan i hemfriden inte kommer i riskzonen när man inspekterar lokaler där det utövas yrkesverksamhet. GrUU 17/2018 rd, GrUU 44/2016 rd, GrUU 58/2014 rd, GrUU 54/2014 rd, GrUU 43/2010 rd, GrUU 40/2010 rd, GrUU 21/2010 rd, GrUU 49/2005 rd och GrUU 8/1994 rd. 

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden ofta framhållit att formuleringen i 10 § 3 mom. i grundlagen är absolut i den meningen att inspektioner som ingriper i hemfriden måste vara kopplade till ett nödvändighetskrav, och i den meningen är grundlagsutskottets yttrandepraxis etablerad. Utskottet har upprepade gånger förutsatt att det i befogenhetsbestämmelserna skrivs in att inspektioner i till exempel bostäder bara får förrättas om det är nödvändigt för att utreda de frågor som inspektionen avser. GrUU 54/2014 rd, GrUU 43/2010 rd, GrUU 40/2006 rd, GrUU 39/2005 rd, GrUU 16/2004 rd och GrUU 69/2002 rd. Med tanke på regleringens exakthet är det väsentligt att det av lagen framgår i vilket konkret, till tryggandet av de grundläggande fri- och rättigheterna återgående syfte en åtgärd som ingriper i hemfriden är tillåten och att det av lagen på detta sätt framgår vad som avses med tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna i det aktuella regleringssammanhanget. 

Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att en åtgärd som ingriper i hemfriden kan godkännas för att brott ska kunna utredas, om åtgärden kopplas till en konkret och specificerad anledning att misstänka att brott mot lagen har begåtts eller kommer att begås. Grundlagsutskottet har förutsatt att det i bestämmelserna även skrivs in att inspektioner i bostäder bara får förrättas om det är nödvändigt för att utreda de frågor som inspektionen avser. GrUU 12/2001 rd och GrUU 46/2001 rd. Husrannsakan, platsgenomsökning och kroppsvisitation enligt den föreslagna 341 § samt inspektion av radioutrustning enligt den föreslagna 326 § inbegriper utrymmen som omfattas av hemfridsskyddet. Mer omfattande befogenheter i fråga om husrannsakan, platsgenomsökning och kroppsvisitation har ansetts behövliga av den anledningen att de gärningar som avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation till sin natur är sådana att även om nivån på gärningens klandervärdhet och därmed också på det straff som föreskrivs för gärningen inte är hög, kan gärningarna dock ha vittgående och allvarliga följder. Till förteckningen över grunderna för allmän husrannsakan eller platsgenomsökning samt kroppsvisitation i den gällande bestämmelsen fogas i lagförslaget lagstridig utrustning för radiostörning, som i propositionen föreslås bli kriminaliserad. RP 80/2001 rd, s. 38. 

På motsvarande sätt fogas enligt propositionen till den gällande bestämmelsen om inspektioner av radioutrustning en rätt för Transport- och kommunikationsverket att förrätta inspektioner på platser där det finns utrustning för radiostörning. Skillnaden mellan den inspektion som det föreskrivs om i 326 § och den husrannsakan, platsgenomsökning och kroppsvisitation som avses i 341 § ligger i den myndighet som utför inspektionen och i syftet med inspektionen. Transport- och kommunikationsverket har rätt att utföra inspektioner för marknadskontrollen av radioutrustning, bland annat även för att upptäcka eller avhjälpa skadliga störningar och för att säkerställa att utrustning som kräver radiotillstånd eller särskild kompetens eller behörighet används på behörigt sätt. RP 67/2016 rd, s. 72–73. Lagstridig utrustning för radiostörning är ägnad att orsaka störningar och olägenheter till exempel för kommunikation, vilket också kan äventyra de kritiska kommunikationsnätens funktion. Inspektioner på hemfridsskyddade platser enligt den nu föreslagna regleringen kan anses motiverade för utredning av allmänna säkerhetshot som orsakas av obehörig utrustning för radiostörning samt av brott som hänför sig till sådan utrustning. 

11.3.2  Skyddet för personuppgifter

Skyddet för personuppgifter ingår i det skydd för privatlivet som tryggas i 10 § 1 mom. i grundlagen. Bestämmelser om skydd för personuppgifter ska utfärdas genom lag. Behandling av personuppgifter sker framför allt genom iakttagande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan den allmänna dataskyddsförordningen, och dataskyddslagen (1050/2018), som kompletterar den förordningen. 

Skyddet enligt 10 § i grundlagen kompletteras av skyddet för privatlivet, som tryggats i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och skyddet för personuppgifter i artikel 8 i samma stadga samt av skyddet för privatliv enligt artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen, FördrS 18 och 19/1990). Av artikel 8.2 i Europakonventionen följer att rätten till skydd för privat- och familjeliv inte är obegränsad, utan en offentlig myndighet får inskränka åtnjutande av denna rättighet med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. 

Enligt artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Grundlagsutskottet har i sin praxis framhållit att man vid tillämpningen av Europeiska unionens lagstiftning om behandling av personuppgifter måste ta hänsyn till artiklarna 7 och 8 i stadgan och att EU-domstolens domar på dessa punkter är utslagsgivande för det viktigaste innehållet i respekten för privatlivet och skyddet för personuppgifter. Grundlagsutskottet har också konstaterat att skyddet för privatliv i artikel 8 i Europakonventionen också omfattar skyddet för personuppgifter enligt Europadomstolens rättspraxis. GrUU 14/2018 rd, GrUU 21/2017 rd. 

Den allmänna dataskyddsförordningen är en till alla delar förpliktande rättsakt och tillämpas som sådan i alla medlemsstater. Grundlagsutskottet har i sin praxis sett det som viktigt att det, i den mån som EU-lagstiftningen kräver reglering på det nationella planet eller möjliggör sådan, tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas. I utlåtandepraxis har man betonat att det i regeringspropositioner finns skäl att i synnerhet i fråga om reglering som är av betydelse med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna redogöra för området för det nationella handlingsutrymmet. GrUU 26/2017 rd, GrUU 2/2017 rd, GrUU 44/2016 rd. 

Grunden för det nationella handlingsutrymmet i den allmänna dataskyddsförordningen anges i artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen, som ger medlemsstaterna möjlighet att lagstifta nationellt om rättsgrunden för behandling av personuppgifter. I artikel 6.1 i den allmänna dataskyddsförordningen definieras villkor som ska vara uppfyllda för att behandlingen av personuppgifter ska vara laglig. Det nationella handlingsutrymmet baserar sig till centrala delar på artikel 6.1 c och 6.1 e i den allmänna dataskyddsförordningen, det vill säga situationer där behandlingen av personuppgifter grundar sig på en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c) eller där behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (artikel 6.1 e). 

I utkastet till regeringsproposition föreslås att det till 315 § om myndigheternas allmänna rätt att få information fogas bestämmelser som preciserar och utvidgar myndigheternas rätt att få information. Vidare föreslås det i utkastet till proposition att utlämnandet av uppgifter till andra myndigheter enligt 319 § utvidgas. I förslaget utnyttjas det handlingsutrymme som artikel 6.2–6.4 i den allmänna dataskyddsförordningen medger. Dessutom utnyttjas det handlingsutrymme som artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen medger. I artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål samt överträdelser. 

I lagförslaget ändras 315 § 4 mom. så att det till momentet fogas ett omnämnande av Nordatlantiska fördragsorganisationens och dess medlemsstaters styrkor samt av utrustning för radiostörning. Till paragrafen fogas dessutom ett nytt 7 mom. där Transport- och kommunikationsverkets rätt att få information utvidgas. Behandlingen av personuppgifterna ska enligt förslaget grunda sig på artiklarna 6.1 c och 6.1 e i den allmänna dataskyddsförordningen. Syftet med den föreslagna ändringen är att utvidga gränserna för myndigheternas allmänna rätt att få information så att de omfattar också Nordatlantiska fördragsorganisationens och dess medlemsstaters styrkor. Dessutom avses gränserna bli utvidgade till att omfatta tillgång till information som hänför sig till skyddet av den nationella säkerheten och till utrustning för radiostörning. Genom ändringen tryggas uppgifter som hänför sig till det militära försvaret. I det föreslagna 7 mom. utvidgas Transport- och kommunikationsverkets rätt att få uppgifter till att trots sekretessbestämmelserna gälla uppgifter om den som innehar en utrustning för radiostörning. Transport- och kommunikationsverkets rätt att få uppgifter hänför sig till de uppgifter som nödvändiga för att kontrollera tillförlitligheten hos innehavaren av en utrustning radiostörning. 

Till 319 § 4 mom. i lagförslaget fogas enligt propositionen en rätt att lämna ut förmedlingsuppgifter till en annan myndighet, om det behövs för att avvärja eller utreda ett hot mot den nationella säkerheten eller försvaret. Bestämmelsen skulle omfatta uppgifter om tidpunkten då radiostörningen inleddes, dess varaktighet och den uppskattade sändningsplatsen. Uppgifterna skulle baseras på observationer från Transport- och kommunikationsverkets frekvensövervakningssensorer och utgör inte personuppgifter. Bestämmelsen avser ett informationsutbyte som innebär ett genombrytande av sekretessen. 

Uppgifter om domar i brottmål och om straff har ansetts som i konstitutionellt hänseende känsliga uppgifter. GrUU 51/2018 rd. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis konstaterat att bestämmelser om behandling av känsliga uppgifter fortfarande bör analyseras också utifrån praxis för tidigare bestämmelser på lagnivå. Även om det att EU:s dataskyddsförordning börjat tillämpas och man i dess artikel 9 använder begreppet särskilda kategorier av personuppgifter medför att den nationella lagstiftningen för tydlighetens skull ska undvika att använda begreppet känsliga uppgifter, har grundlagsutskottet menat att det fortfarande är motiverat att i konstitutionellt hänseende beskriva vissa grupper av personuppgifter uttryckligen som känsliga. GrUU 15/2018 rd och GrUU 14/2018 rd. 

Grundlagsutskottet har lyft fram riskerna med behandlingen av känsliga uppgifter. Enligt utskottet medför omfattande databaser med känsliga uppgifter allvarliga risker för informationssäkerheten och för missbruk av uppgifter, och riskerna kan i sista hand utgöra ett hot mot personens identitet. GrUU 15/2018 rd, GrUU 13/2016 rd och GrUU 14/2009 rd. Grundlagsutskottet har på grund av detta särskilt påpekat att det bör finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt. GrUU 15/2018 rd och GrUU 3/2017 rd. 

Kreditupplysningar kan enligt grundlagsutskottets uppfattning inte i sig betraktas som sådana särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen och som det i princip är förbjudet att behandla för att de är av särskilt känslig natur. Inte heller är det enligt utskottet skäl att betrakta kreditupplysningar som känsliga uppgifter i konstitutionellt hänseende. Vissa kreditupplysningar kan dock innehålla sekretessbelagda uppgifter, exempelvis uppgifter om en persons verksamhet i privatlivet och ekonomiska ställning, som kan jämställas med känsliga uppgifter. Behandlingen av kreditupplysningar kan således vara förenad med särskilda risker. Grundlagsutskottet anser därför att det inom ramen för dataskyddsförordningen är nödvändigt med detaljerade bestämmelser på lagnivå om behandlingen av kreditupplysningar. GrUU 8/2022 rd. 

Europeiska unionens domstol har tagit ställning till så kallade negativa kreditupplysningars känslighet. Domstolen har i fråga om den registrerades rättigheter och intressen konstaterat att sådan behandling av uppgifter om skuldavskrivning som utförs av företag som tillhandahåller kreditupplysningstjänster, såsom lagring, analys och utlämnande av dessa uppgifter till en tredje part, ska anses utgöra ett allvarligt intrång i den registrerades grundläggande rättigheter enligt artiklarna 7 och 8 i stadgan. Sådana uppgifter bedöms ha en negativ inverkan på bedömningen av den registrerades kreditvärdighet och är därför känsliga uppgifter om den registrerades privatliv. Behandlingen av dem kan således avsevärt skada den registrerades intressen, eftersom ett sådant utlämnande av uppgifter avsevärt kan försvåra utövandet av hans eller hennes friheter, särskilt när det är fråga om tillgodoseende av grundläggande behov. Dom den 7 december 2023, förenade målen C-26/22 och C-64/22, SCHUFA Holding, punkt 94. 

Europeiska unionens domstol har slagit fast att det vid bedömningen av hur allvarligt ett ingrepp i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan är ska tas hänsyn till de berörda personuppgifternas art, särskilt den potentiella känsligheten hos dessa uppgifter, behandlingens art och de konkreta förfaringssätten, i synnerhet antalet personer som har tillgång till dessa uppgifter och de närmare villkoren för tillgång till dessa uppgifter. Vid behov ska även tas i beaktande huruvida det föreligger sådana åtgärder som syftar till att förhindra risken för missbruk av dessa uppgifter. Dom av den 21 mars 2021, mål C-61/22, Landeshauptstadt Wiesbaden, 106 punkten. Å andra sidan har domstolen i sin rättspraxis också fäst uppmärksamhet vid i vilken mån även i och för sig begränsade uppgifter eller en helhet av uppgifter kan avslöja eventuellt känsliga uppgifter om omständigheter som hänför sig till den registrerades privatliv och som tillsammans kan göra det möjligt för en myndighet att dra exakta slutsatser om den registrerades privatliv. Dom av den 30 april 2024, mål C-470/21, La Quadrature du Net m.fl., 135 punkten. 

I 39 b § i lagförslaget föreskrivs det om tillförlitligheten hos den som innehar en utrustning för radiostörning. Med stöd av bestämmelsen ska Transport- och kommunikationsverket samla in uppgifter om den som innehar en utrustning för radiostörning, för bedömning av personens tillförlitlighet, vilket leder till att Transport- och kommunikationsverket blir personuppgiftsansvarig. Grunden för den behandling av personsuppgifter finns i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Den föreslagna bestämmelsen ska bedömas med tanke på det handlingsutrymme som avses i artiklarna 6.3 och 10 i den allmänna dataskyddsförordningen. 

De ändringar som föreslås gäller myndigheternas rätt att få information, vilket har ett direkt samband med skyddet för privatlivet och personuppgifter. Bestämmelserna om utlämnande av uppgifter har begränsats till att gälla endast sådana uppgifter som är nödvändiga för skötseln av myndighetens lagstadgade uppgifter eller som behöver behandlas för att utföra en uppgift av allmänt intresse. Förslagen möjliggör inte allmän eller obegränsad tillgång till information, utan rätten att få information är bunden till noggrant definierade uppgifter och ändamål. Som förutsättningar för att få information föreskrivs de syften och ändamål som anges i lagen, varvid ingripandet i de grundläggande fri- och rättigheterna kan bedömas vara begränsat, noggrant avgränsat och proportionerligt. I lagförslaget föreskrivs det exakt och noggrant avgränsat om behandlingen av känsliga uppgifter. Med sådana ska avses en uppsättning uppgifter som omfattar mer än enbart de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i den allmänna dataskyddsförordningen. GrUU 17/2018 rd. 

I 315 § 7 mom. i lagförslaget föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets rätt att få information trots sekretessbestämmelserna. Rätten att få information ska enligt propositionen gälla uppgifter hos Rättsregistercentralen, arbets- och näringsministeriet, Patent- och registerstyrelsen och Utsökningsverket om den som innehar, använder eller i landet inför utrustning för radiostörning samt om ledamöter och ersättare i aktörens styrelse eller förvaltningsråd, om verkställande direktören och dennes ställföreträdare, om ansvariga bolagsmän och om andra som hör till den högsta ledningen. En förutsättning ska vara att uppgifterna är nödvändiga för skötseln av Transport- och kommunikationsverkets uppgifter enligt lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

I samband med bestämmelser som gäller myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut uppgifter trots sekretess har grundlagsutskottet noterat bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter har enligt utskottet kunnat gälla "behövliga uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte. GrUU 17/2016 rd, s. 5. Å andra sidan har utskottet ansett att grundlagen inte tillåter en generös och ospecificerad rätt att få uppgifter, inte ens om den är förenad med nödvändighetskriteriet. GrUU 96/2022 rd, 15 punkten. Grundlagsutskottet har särskilt påpekat att det bör finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt. GrUU 15/2018 rd. I sina analyser av exakthet och innehåll har utskottet även lagt särskild vikt vid huruvida de uppgifter som lämnas ut är av känslig art. Om de föreslagna bestämmelserna om överlåtelse av uppgifter har gällt också känsliga uppgifter, har det för vanlig lagstiftningsordning krävts att bestämmelserna preciseras så att de följer grundlagsutskottets ovan återgivna praxis för bestämmelser som rör rätten att få och lämna ut myndighetsuppgifter trots sekretess. GrUU 15/2018 rd och GrUU 38/2016 rd. 

Enligt det föreslagna 315 § 7 mom. är det bara Transport- och kommunikationsverket som har rätt att få information. Rätten att få information har i momentet begränsats till endast sådan information som är nödvändig för de uppgifter som Transport- och kommunikationsverket föreskrivs i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt propositionen ska rätten att få information begränsas till endast de nödvändiga uppgifter som hänför sig till den som innehar, använder eller i landet inför utrustning för radiostörning samt om ledamöter och ersättare i aktörens styrelse eller förvaltningsråd, om verkställande direktören och dennes ställföreträdare, om ansvariga bolagsmän och om andra som hör till den högsta ledningen.  

Den rätt att få information som Transport- och kommunikationsverket enligt propositionen ska ha omfattar också personuppgifter. Rätten enligt den föreslagna 315 § 7 mom. att få information inbegriper även personuppgifter av känslig natur. Följaktligen utfärdas genom bestämmelserna i 315 § 7 mom. om myndigheternas rätt att få information nationella bestämmelser som kompletterar den allmänna dataskyddsförordningen (EU) 2016/679. I enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis ska det motiveras varför de föreslagna nationella specialbestämmelserna anses nödvändiga. Med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen räcker det enligt grundlagsutskottet i princip med att bestämmelserna uppfyller kraven i den allmänna dataskyddsförordningen. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i första hand tillgodoses utifrån den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella dataskyddslagen. GrUU 96/2022 rd. Således bör man förhålla sig restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning, och sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. GrUU 14/2018 rd. 

När det gäller den rätt att få information som enligt propositionen föreskrivs för Transport- och kommunikationsverket motiveras bestämmelsens nödvändighet framför allt av det att det är fråga om en bestämmelse om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter, om vilket det nationellt enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet ska föreskrivas särskilt och så att de villkor för att sådana bestämmelser ska vara exakta och noggrant avgränsade som följer av grundlagsutskottets praxis beaktas. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtandepraxis finns det i regeringens propositioner anledning att i fråga om bestämmelser som är av betydelse med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna tydligt klargöra ramarna för det nationella handlingsutrymmet. GrUU 26/2017 rd, s. 42, GrUU 2/2017 rd, s. 2. I propositionen grundar sig utnyttjandet av det nationella handlingsutrymmet i första hand på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, det vill säga behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Medlemsstaterna har då sådant handlingsutrymme som avses i artikel 6.2 och 6.3 i dataskyddsförordningen att utfärda bestämmelser som kompletterar förordningen. Den rättsliga grunden för behandlingen är att uppgifterna är nödvändiga för att tillsynsmyndigheten ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter. 

I enlighet med vad som beskrivits ovan har bestämmelsen om rätt att få information formulerats med beaktande av grundlagsutskottets tidigare ställningstaganden och uppfyller kraven i 10 § i grundlagen.