7.1
Konsumentskyddslagen
1 kap.
Allmänna stadganden
1 §.
Enligt förslaget ska paragrafens
2 mom
. ändras så att det till slutet av bestämmelsen fogas ett undantag från tillämpningsområdet. Enligt förslaget ska lagen inte gälla lagstadgade försäkringar eller arbetstagares grupplivförsäkring eller motsvarande av Keva beviljad förmån, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag. Ändringen behövs i fråga om trafikförsäkringar på grund av tillämpningshänvisningarna på annat håll i lagstiftningen.
6 kap.
Hemförsäljning och distansförsäljning
9 §.Information som ska lämnas innan avtal ingås.
Det föreslås att
1 mom.
10 punkten ändras så att det till punkten fogas uppgifter om den ångerfunktion som avses i 14 a § och dess placering. I paragrafen föreslås inga andra ändringar. Genom den ändrade punkten genomförs den ändrade artikeln 6.1 h i konsumenträttighetsdirektivet.
14 a §.Utövande av ångerrätten vid distansavtal som ingås genom ett onlinegränssnitt.
Paragrafen är ny. Genom paragrafen genomförs den nya artikeln 11a i konsumenträttighetsdirektivet.
Enligt
1 mom.
ska, om konsumenten har rätt att frånträda ett distansavtal som ingåtts genom ett onlinegränssnitt, näringsidkaren tillhandahålla konsumenten möjlighet att frånträda avtalet via en ångerfunktion. När ångerfunktionen utnyttjas ska konsumenten lätt kunna tillhandahålla eller bekräfta den information som anges i momentet. Denna information ska innefatta konsumentens namn, uppgifter för identifiering av det avtal som konsumenten vill frånträda och uppgifter om den varaktiga form genom vilken näringsidkaren sänder bekräftelsen på mottagandet av meddelandet om frånträde till konsumenten.
Enligt
2 mom.
ska näringsidkaren hålla den ångerfunktion som avses i 1 mom. lättillgänglig för konsumenten samt väl synlig i onlinegränssnittet under hela ångerfristen. Ångerfunktionen ska märkas ut på ett tydligt och lättläst sätt.
Vidare enligt
3 mom.
ska näringsidkaren kräva att konsumenten bekräftar att meddelandet om frånträde skickas. Bekräftandet ska märkas ut på ett tydligt och lättläst sätt. I praktiken kan bekräftandet till exempel genomföras så att konsumenten efter att ha valt att sända meddelandet om frånträde ännu får en kryssruta eller ett meddelande där konsumenten ska bekräfta att meddelandet om frånträde skickas.
Enligt
4 mom.
ska näringsidkaren, när konsumenten har bekräftat sändningen av meddelandet om frånträde, utan obefogat dröjsmål i varaktig form till konsumenten skicka en bekräftelse över mottagandet av meddelandet om frånträde, inklusive dess innehåll samt datum och klockslag för inlämnandet.
Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att konsumenterna kan frånträda ett avtal lika lätt som de kan ingå det. Näringsidkaren ska tillhandahålla konsumenten en ångerfunktion som är lätt för konsumenten att hitta och som är kontinuerligt tillgänglig och väl synlig under ångerfristen. Ångerfunktionen kan exempelvis märkas ut med orden ”Ångra avtalet här” eller en otvetydig motsvarande formulering som gör det möjligt för konsumenten att förstå att avtalet kan frånträdas genom funktionen. Konsumenten ska kunna hitta och få tillgång till funktionen på ett lätt och enkelt sätt. Konsumenten ska till exempel inte behöva vidta särskilda åtgärder för att hitta eller få tillgång till funktionen, till exempel ladda ned en applikation om avtalet inte ingicks via den applikationen. (Skäl 37 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.)
För att underlätta processen kan näringsidkaren till exempel tillhandahålla hyperlänkar som leder konsumenten till ångerfunktionen. Exempelvis ska en konsument som redan har identifierat sig, till exempel genom att logga in, kunna frånträda avtalet utan att på nytt behöva identifiera sig eller, när så är tillämpligt, identifiera det avtal som han eller hon önskar frånträda. Ångerfunktionen ska finnas på samma onlinegränssnitt via vilket konsumenten har ingått avtalet. Det finns inget hinder för att ångerfunktionen ytterligare finns på andra onlinegränssnitt. För att undvika att konsumenten utövar ångerrätten oavsiktligt ska näringsidkaren kräva att konsumenten bekräftar beslutet att frånträda avtalet, på ett sätt som innebär att konsumenten bekräftar sin avsikt att göra detta. Bekräftelsefunktionenen ska märkas på ett lättläst sätt med orden ”Bekräfta frånträde” eller med en otvetydig motsvarande formulering. Om konsumenten har beställt flera varor eller tjänster inom ramen för samma distansavtal kan näringsidkaren ge konsumenten möjlighet att frånträda en del av avtalet i stället för hela avtalet. När konsumenten använder funktionen för att utöva ångerrätten bör näringsidkaren utan dröjsmål lämna ett mottagningsbevis på frånträdet av avtalet på ett varaktigt medium till konsumenten. (Skäl 37 i ändringsdirektivet till konsumenträttighetsdirektivet.) Mottagningsbeviset avser endast mottagandet av meddelandet om frånträde och innebär inte att näringsidkaren har behandlat frånträdandet av avtalet.
Ångerfunktionen hindrar inte näringsidkaren från att utöver ångerfunktionen använda något annat sätt att frånträda avtal. Till exempel om konsumenten via ett onlinegränssnitt har köpt en vara genom distansförsäljning, kan konsumenten fortfarande frånträda avtalet genom att återlämna varan till näringsidkaren och i samband med återlämnandet på en pappersblankett anmäla frånträde av avtalet utan att använda den ångerfunktion som finns i onlinegränssnittet, om näringsidkaren använder detta förfarande.
Allmänna bestämmelser om frånträdande av avtal vid distansförsäljning finns i 6 kap. i konsumentskyddslagen och ångerrätten och ångerfunktionen påverkar inte andra eventuella sätt att avsluta ett avtal eller hur de presenteras.
25 §.Påföljderna vid brott mot bestämmelserna i kapitlet.
Det föreslås att till
2 mom.
fogas den nya 14 a §, eftersom paragrafen i fråga enligt förslaget ska omfattas av bestämmelserna om påföljdsavgift.
6 a kap.
Distansförsäljning av finansiella tjänster och finansiella instrument
1 §.Tillämpningsområde.
Det föreslås att paragrafens
1 mom.
revideras och uppdateras så att det i paragrafen införs vissa nya finansiella tjänster som har kommit ut på marknaden efter det att kapitlet infördes. Det föreslås att 1 mom.
1 punkten
ändras så att det i punkten hänvisas endast till insättningskonton. Det föreslås att
2 punkten
ändras så att det i punkten allmänt hänvisas till betaltjänster i stället för betalningsförmedlingstjänster. Bestämmelser om betaltjänster finns i betaltjänstlagen. De kundkonton som nämns i 1 mom. 1 punkten i den gällande paragrafen ingår i betaltjänsterna, och därför föreslås det att de på det nämnda sättet stryks ur 1 punkten. I
5 punkten
hänvisas det i fortsättningen allmänt till investeringstjänster.
Det föreslås att kryptotillgångstjänster och gräsrotsfinansieringstjänster fogas till
1 mom.
som nya finansiella tjänster. Kryptotillgångstjänster anges i
6 punkten
och gräsrotsfinansieringstjänster i
7 punkten
. Bestämmelser om både kryptotillgångstjänster och gräsrotsfinansieringstjänster finns på annat håll i lagstiftningen. Momentets
8 punkt
, där det hänvisas till andra finansiella tjänster än de som anges i 1–7 punkten samt till finansiella instrument innefattar också i den gällande 5 punkten nämnda fondandelar och andra värdepapper, som är finansiella instrument. I övrigt föreslås det inga ändringar i paragrafen.
2 §.Begränsning av tillämpningsområdet i vissa fall.
Det föreslås att det till
2 mom.
ska fogas en hänvisning till den nya 10 a §, som gäller tillräckliga utredningar. I paragrafen görs dessutom språkliga ändringar.
4 §.Definitioner
. Det föreslås att paragrafen ändras så att dess
1 mom
. ska innehålla en definition av distansavtal i stället för de nuvarande definitionerna av distansförsäljning och distansutbudsmetod i gällande 1 och 2 mom. Med distansavtal ska i enlighet med artikel 2.7 i konsumenträttighetsdirektivet avses ett avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument inom ramen för ett system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster där näringsidkaren och konsumenten inte samtidigt är fysiskt närvarande och med användning av medel för distanskommunikation fram till avtalets ingående. I paragrafen definieras fortfarande begreppet medel för distanskommunikation i
2 mom
. Rättsläget ändras inte i sak till följd av ändringen.
5 §.Informationsskyldigheten innan ett avtal ingås.
Det föreslås att
1 mom.
ändras så att det i momentet inte längre hänvisas till informationsskyldighet som föreskrivs någon annanstans i lag. I övrigt kvarstår momentet som i gällande lag. Enligt momentet ska konsumenten i god tid innan ett avtal ingås ges i 6–9 § avsedd information om näringsidkaren, den finansiella tjänst som bjuds ut, distansavtalet och rättsmedlen. Informationen ska ges på ett sätt som lämpar sig för det medel för distanskommunikation som används, den ska vara klar och begriplig och sådan att dess kommersiella syfte tydligt framgår.
Informationen ska ges konsumenten i god tid. Huruvida uppgifterna har lämnats i god tid ska bedömas från fall till fall. Konsumenten ska alltid ha tid att i lugn och ro och grundligt bekanta sig med det material som tillhandahållits.
Det bör noteras att vid distansförsäljning av finansiella tjänster kan utöver bestämmelserna om informationsskyldighet i 6 a kap. i konsumentskyddslagen eller särskilda sektorspecifika bestämmelser också andra bestämmelser om informationsskyldighet tillämpas. Avsikten med ändringen är inte att påverka tillämpningen av sådana bestämmelser.
Det föreslås att ett nytt
2 mom
. fogas till paragrafen. Enligt det nya 2 mom. ska, om det någon annanstans i lag föreskrivs om den information som ska lämnas till konsumenten innan ett avtal om en viss finansiell tjänst ingås, på informationsskyldigheterna i stället för 6 a kap. 6–10, 10 b, 11 och 11 c § i kapitlet tillämpas vad som föreskrivs någon annanstans i lag. Vidare enligt den föreslagna paragrafen ska konsumenten, om det inte någon annanstans i lag föreskrivs om den information som konsumenten ska ges om utövande av ångerrätten för en finansiell tjänst, ges den information om ångerrätten som avses i 6 a kap. 8 § 1 punkten.
Genom det föreslagna momentet genomförs den nya artikeln 16a.10 i konsumenträttighetsdirektivet. Enligt den åsidosätter de produktspecifika informationsskyldigheterna om finansiella tjänster som ingår i en annan unionsakt de allmänna informationsskyldigheter som ska tillämpas på distansförsäljning av finansiella tjänster och som sätts i kraft genom 1 mom. I skäl 17 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet konstateras det att sådana informationsskyldigheter ingår till exempel i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238 om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt), nedan
PEPP-förordningen
, Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/92/EU om jämförbarhet för avgifter som avser betalkonto, byte av betalkonto och tillgång till betalkonto med grundläggande funktioner, nedan
betalkontodirektivet
, Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, nedan
direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID II)
och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 om försäkringsdistribution. Den exempelförteckning som nämns i ingressen är inte uttömmande. Även nationella bestämmelser som överskrider miniminivån enligt unionslagstiftningen, till exempel utnyttjande av nationella optioner, åsidosätter den allmänna bestämmelsen i 1 mom. till den del de hänför sig till ikraftsättandet av unionslagstiftningen. Enligt andra meningen i momentet ska konsumenten dock informeras om en eventuell ångerrätt, om inte detta redan föreskrivs i annan lagstiftning om finansiella tjänster.
Särskilda informationsskyldigheter som gäller ingående av avtal och som åsidosätter de allmänna informationsskyldigheterna i fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster är till exempel informationsskyldigheten i fråga om konsumentkrediter och konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom enligt 7 och 7 a kap. i konsumentskyddslagen (7 kap. 9–11 § samt 7 a kap. 4–6 och 9 §), informationsskyldigheten i fråga om betaltjänster enligt 2 kap. i betaltjänstlagen, värdepappersföretags informationsskyldighet enligt lagen om investeringstjänster (747/2012) (10 kap. 5, 5 a och 5 b §, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/2088 om hållbarhetsrelaterade upplysningar som ska lämnas inom den finansiella tjänstesektorn, nedan
förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar,
som det hänvisas till i 10 kap. 5 a § samt 11 kap. 12 och 23 §), hållbarhetsinformation som ska ges innan avtal ingås enligt artiklarna 6–11 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, information som ska ges till kunder enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/1503 om europeiska leverantörer av gräsrotsfinansieringstjänster för företag och om ändring av förordning (EU) 2017/1129 och direktiv (EU) 2019/1937, nedan
förordningen om gräsrotsfinansiering
samt faktablad och den information som ska ingå i faktabladet, inklusive särskilda bestämmelser om distansförsäljning, i enlighet med artiklarna 6–10 och 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter).
I fråga om försäkringar finns bestämmelser om informationsskyldighet i lagen om försäkringsavtal (543/1994) och i statsrådets förordning om upprättande av ett faktablad för skadeförsäkringar, om uppgifterna i och utformningen av faktabladet samt om dess lämnande till kunden (294/2018).
Informationsskyldigheter som ska beaktas ingår också i 12 och 13 kap. i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014) (förfarandeskyldigheter enligt 12 kap. 4 § och 13 kap. genom vilka den nationella optionen om AIF-förvaltares marknadsföring av AIF-fonder till icke-professionella investerare inklusive de ytterligare krav som ställs i enlighet med artikel 43 i direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder (2011/61/EU), 15 kap. i lagen om placeringsfonder (213/2019), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937, nedan
MiCA-förordningen
, (artiklarna 4–8) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG, nedan
prospektförordningen
, där det föreskrivs om upprättande av prospekt som hänför sig till värdepapper och om innehållet i prospektet.
Särskilda bestämmelser om att ge information finns också i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 om europeiska långsiktiga investeringsfonder, nedan
ELTIF-förordningen
, (artiklarna 23–25 och 30), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 om europeiska riskkapitalfonder (EuVECA) (artikel 13) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 om europeiska fonder för socialt företagande (EuSEF) (artikel 14).
Om sektorspecifik lagstiftning som baserar sig på EU-lagstiftning tillämpas på distansförsäljning av finansiella tjänster, blir 6 a kap. 6–10, 10 b, 11 och 11 c § i konsumentskyddslagen inte tillämpliga. Det har ingen betydelse hur omfattande dessa sektorspecifika bestämmelser om lämnande av information är. Det bör noteras att det i Finland också finns helt nationell lagstiftning om finansiella tjänster. Sådan lagstiftning är till exempel lagen om aktiesparkonton (680/2019) och lagen om bundet långsiktigt sparande (1183/2009). I 8 § i den förstnämnda lagen föreskrivs det om skyldigheten att ge information och i 7 § i den sistnämnda lagen om skyldigheten att informera. Om dessa finansiella tjänster tillhandahålls vid distansförsäljning, blir också bestämmelserna om informationsskyldighet i 6 a kap. i konsumentskyddslagen tillämpliga.
6 §.Förhandsinformation om näringsidkaren.
Det föreslås att paragrafen ändras. I den uppdateras
1 mom. 1 punkten
så att den motsvarar direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet. I punkten stryks uppgifterna om adress och till punkten fogas en skyldighet att vid behov ange namn och huvudsaklig verksamhet i fråga om den näringsidkare för vars räkning näringsidkaren agerar. Det föreslås att
2 punkten
uppdateras så att konsumenten enligt den punkten ska ges geografisk adress i etableringsstaten samt telefonnummer och e-postadress eller vid behov uppgifter om ett annat sådant kommunikationsmedel genom vilket konsumenten kan kontakta näringsidkaren samt vid behov geografisk adress i etableringsstaten samt telefonnummer och e-postadress eller vid behov uppgifter om ett annat sådant kommunikationsmedel genom vilket konsumenten kan kontakta näringsidkaren i fråga om den näringsidkare för vars räkning näringsidkaren agerar. Det föreslås vidare att
3 punkten
ändras så att konsumenten enligt den punkten ska ges relevanta kontaktuppgifter som ger konsumenten möjlighet att vända sig med eventuella reklamationer till näringsidkaren eller, i tillämpliga fall, till den näringsidkare för vars räkning näringsidkaren agerar. Genom ändringarna i 1–3 punkten genomförs artikel 16a.1 a och c samt delvis artikel 16a.1 b i konsumenträttighetsdirektivet.
I 1 mom. 4 punkten föreslås inga ändringar. Det föreslås att
5 punkten
preciseras i fråga om tillsynsmyndighetens kontaktuppgifter så att konsumenten ska ges tillsynsmyndighetens namn, adress, webbplats och andra kontaktuppgifter.
Det föreslås att ett nytt
2 mom.
fogas till paragrafen. Enligt momentet ska de kommunikationsmedel som avses i 1 mom. 2 punkten vara sådana att konsumenten med hjälp av dem snabbt kan kontakta näringsidkaren och kommunicera effektivt med denne och bevara all skriftlig kommunikation med näringsidkaren i varaktig form. Genom momentet genomförs delvis artikel 16a.1 b i konsumenträttighetsdirektivet.
7 §.Förhandsinformation om den finansiella tjänsten.
Det föreslås att paragrafen ändras. Till
2 punkten
i paragrafen fogas en skyldighet att vid behov informera konsumenten om att priset har personanpassats på grundval av automatiserat beslutsfattande. Genom tillägget genomförs artikel 16a.1 i i konsumenträttighetsdirektivet.
För tydlighetens skull föreslås ett tillägg i
3 punkten
. I punkten hänvisas i fortsättningen utöver till skatter och offentliga avgifter som hänför sig till anskaffning av finansiella tjänster även till skatter och offentliga avgifter som hänför sig till överlåtelse av finansiella tjänster. I paragrafen motsvarar 4 punkten gällande lag.
Det föreslås att
5 punkten
ändras så att det i den punkten föreskrivs om skyldigheten att vid behov lämna uppgifter om konsekvenserna av uteblivna eller sena betalningar. Den gällande 5 punkten blir
6 punkt
och den gällande 6 punkten blir
7 punkt
. Till paragrafen fogas nya 8 och 9 punkter.
Enligt den nya
8 punkten
ska konsumenten informeras om eventuella miljömässiga eller sociala mål för den finansiella tjänsten när miljömässiga eller sociala faktorer är integrerade i den finansiella tjänstens investeringsstrategi. Genom punkten genomförs artikel 16a.1 o i konsumenträttighetsdirektivet.
Den gällande 7 punkten i paragrafen blir ny
9 punkt
.
8 §.Förhandsinformation om distansavtalet.
Det föreslås att det till 2 punkten i paragrafen fogas näringsidkarens kontaktuppgifter samt information om den i 12 a § avsedda ångerfunktionen och dess placering. Genom punkten genomförs artikel 16a.1 s i konsumenträttighetsdirektivet.
Det föreslås att 5 punkten upphävs. Enligt den punkten ska konsumenten informeras om enligt vilken stats lagstiftning förhandsinformation har getts. När finansiella tjänster tillhandahålls konsumenter som är bosatta i Finland ska finsk lagstiftning iakttas. Därför anses punkten i fråga vara onödig och det föreslås att den stryks.
10 §.Förhandsinformation vid försäljning per telefon.
Det föreslås att det till
1 mom.
fogas en skyldighet att informera konsumenten om att ett samtal spelas in eller kan spelas in. Genom tillägget genomförs artikel 16a.3 i konsumenträttighetsdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
1 punkten uppdateras så att konsumenten enligt den punkten per telefon ska informeras om näringsidkarens namn och huvudsakliga verksamhet samt vid behov namn och huvudsaklig verksamhet i fråga om den näringsidkare för vars räkning näringsidkaren agerar. Genom denna ändring genomförs delvis artikel 16a.4 i konsumenträttighetsdirektivet.
I
2 mom.
4 punkten föreslås ett motsvarande tillägg som i 7 § 3 punkten. I punkten hänvisas för tydlighetens skull i fortsättningen utöver till skatter och offentliga avgifter som hänför sig till anskaffning av finansiella tjänster även till skatter och offentliga avgifter som hänför sig till överlåtelse av finansiella tjänster.
10 a §.Tillräckliga utredningar.
Paragrafen är ny. Enligt
1 mom.
i paragrafen ska näringsidkaren innan ett avtal ingås kostnadsfritt ge konsumenten tillräckliga och tydliga utredningar som gör det möjligt för konsumenten att bedöma huruvida det föreslagna avtalet och de kompletterande tjänsterna är anpassade till hans eller hennes behov och ekonomiska situation. Utredningarna ska inbegripa förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås, det föreslagna avtalets viktigaste egenskaper, inbegripet eventuella kompletterande tjänster samt eventuella särskilda verkningar som det föreslagna avtalet medför för konsumenten, inbegripet konsekvenserna av utebliven eller sen betalning för konsumenten. Genom momentet genomförs den nya artikeln 16d.1 i konsumenträttighetsdirektivet.
Huvudsyftet med att tillhandahålla tillräckliga förklaringar är att säkerställa att konsumenten förstår den finansiella tjänst som näringsidkaren erbjuder innan han eller hon undertecknar avtalet. För att säkerställa att detta syfte uppnås bör tillräckliga förklaringar lämnas i god tid så att konsumenten får tillräckligt med tid för att granska dem innan avtalet ingås. Att endast återge förhandsinformationen är eventuellt inte tillräckligt och det bör därför undvikas. (Skäl 38 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.)
Om näringsidkaren, enligt
2 mom
., använder nätverktyg, ska konsumenten erbjudas möjlighet att sköta ärendet med en fysisk person innan distansavtalet ingås och i motiverade fall också efter det att distansavtalet har ingåtts. Konsumenten ska då kunna uträtta ärendena på samma språk som näringsidkaren har fullgjort sin informationsskyldighet på. Genom momentet genomförs den nya artikeln 16d.3 i konsumenträttighetsdirektivet.
Skyldigheten att ge tillräckliga förklaringar är särskilt viktig när konsumenter avser att ingå ett avtal om finansiella tjänster på distans och näringsidkaren tillhandahåller förklaringar via helautomatiserade nätverktyg såsom chattbotar, robotrådgivning, interaktiva verktyg eller liknande medel. För att säkerställa att konsumenterna förstår vilken inverkan avtalet kan ha på deras ekonomiska situation bör konsumenten alltid, innan avtal ingås, kostnadsfritt kunna få mänsklig medverkan från näringsidkarens sida under näringsidkarens kontorstid. Konsumenten bör också, i motiverade fall och utan att det medför onödig börda för näringsidkaren, ha rätt att begära mänsklig medverkan efter det att distansavtalet har ingåtts. En sådan situation kan bli aktuell till exempel vid förlängning av ett avtal, i händelse av betydande svårigheter för konsumenten eller när det krävs ytterligare förklaringar av avtalsvillkoren. (Skäl 40 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.)
Enligt
3 mom.
ligger bevisbördan för att näringsidkaren har fullgjort sina skyldigheter enligt den paragrafen på näringsidkaren. Genom momentet genomförs den nya artikeln 16d.4 i konsumenträttighetsdirektivet.
Enligt
4 mom.
ska paragrafen i fråga inte tillämpas, om näringsidkaren med stöd av någon annan lagstiftning som grundar sig på Europeiska unionens lagstiftning ska ge konsumenten tillräckliga utredningar. Genom momentet genomförs nationellt den nya artikeln 16d.5 i det ändrade konsumenträttighetsdirektivet. Enligt den åsidosätter skyldigheterna i fråga om finansiella tjänster som ingår i andra unionsrättsakter och som gäller tillräcklig information till konsumenter de allmänna bestämmelser som ska sättas i kraft genom de föregående momenten. I skäl 20 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet konstateras det att sådana informationsskyldigheter ingår till exempel i direktivet om bostadskrediter (2014/17/EU), betalkontodirektivet (2014/92/EU), direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID II) (2014/65/EU) och direktivet om försäkringsdistribution ((EU) 2016/97). Även nationella bestämmelser som överskrider miniminivån enligt unionslagstiftningen, till exempel utnyttjande av nationella optioner, åsidosätter de allmänna bestämmelserna i de föregående momenten till den del de hänför sig till ikraftsättandet av unionslagstiftningen.
Skyldigheter som gäller tillräckliga utredningar och som till sin natur åsidosätter de allmänna skyldigheterna i fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster är till exempel skyldigheten enligt 7 kap. 13 § 2 mom. 5 punkten i konsumentskyddslagen att ge tillräcklig utredning vid erbjudande av konsumentkrediter, skyldigheten enligt 4 b § i lagen om försäkringsavtal att klarlägga försäkringsbehovet, skyldigheten enligt 10 kap. 1 § i lagen om investeringstjänster att klassificera kunder och avtala om kunders ställning och att bedöma lämplighet och ändamålsenlighet enligt 4 § i samma kapitel, den information som ska ges kunderna enligt artikel 19 i förordningen om gräsrotsfinansiering samt bestämmelserna i 12 kap. 4–6 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder om att hålla väsentlig och tillräcklig information tillgänglig före investering i fonden.
10 b §.Påminnelse om ångerrätt.
Paragrafen är ny. Genom den genomförs artikel 16a.5 i konsumenträttighetsdirektivet. Enligt den föreslagna paragrafen ska, om den information som avses i 6–9 § ges konsumenten senare än en dag innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal, näringsidkaren skicka konsumenten en påminnelse om konsumentens ångerrätt och anvisningar för utövandet av ångerrätten. Påminnelsen ska lämnas till konsumenten i varaktig form tidigast en dag och senast sju dagar efter det att distansavtalet ingicks.
Om näringsidkarens skyldighet att lämna information grundar sig i enlighet med 5 § 2 mom. på bestämmelser någon annanstans i lag, tillämpas inte skyldigheten att skicka påminnelse.
11 §.Överlämnande av förhandsinformationen och avtalsvillkoren skriftligen eller i någon annan varaktig form.
I
1 mom.
föreslås ett tillägg enligt vilket informationen till konsumenten ska lämnas i lättläst form. I momentets första mening stryks också kommatecknet efter ordet ”personligen”.
Läsbart format innebär att tecken av läsbar storlek och färger som inte minskar informationens begriplighet används, till exempel när dokumentet presenteras, trycks eller fotokopieras i svartvitt. Dessutom bör alltför långa och komplexa beskrivningar, finstilt text och överdriven användning av hyperlänkar i möjligaste mån undvikas, eftersom sådana metoder försämrar konsumenternas förståelse. (Skäl 30 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.)
I 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar. Det föreslås dock att det till paragrafen fogas ett nytt
4 mom.
enligt vilket förhandsinformationen och avtalsvillkoren på begäran ska tillhandahållas i ett för konsumenterna lämpligt och tillgängligt format.
Genom tilläggen genomförs artikel 16a.6 i konsumenträttighetsdirektivet. Till den del det i 4 mom. föreskrivs om lämnande av avtalsvillkoren till konsumenter i ett lämpligt och tillgängligt format är det fråga om ett nationellt tillägg.
I Europaparlamentets och rådets direktiv EU 2019/882 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (tillgänglighetsdirektivet) föreskrivs det om tillgänglighet för vissa produkter och tjänster. Direktivet har i Finland genomförts bland annat genom lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019).
Enligt 3 § 1 mom. 6 punkten i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster tillämpas lagen på digitala tjänster som tillhandahålls av kreditinstitut som avses i 1 kap. 7 § i kreditinstitutslagen (610/2014), av betalningsinstitut som avses i 5 § 2 punkten i lagen om betalningsinstitut (297/2010), av värdepappersföretag som avses i 1 kap. 13 § 1 mom. 1 punkten i lagen om investeringstjänster (747/2012), av försäkringsbolag som avses i 1 kap. 1 § 1 mom. i försäkringsbolagslagen (521/2008) och av försäkringsföreningar som avses i 1 kap. 1 § 1 mom. i lagen om försäkringsföreningar (1250/1987), till den del syftet med tjänsterna är att tillhandahålla tjänster för allmänheten.
Med tillgänglighet avses att webbplatserna och mobilapparna planeras så att de är mer tillgängliga för användarna, i synnerhet personer med funktionsnedsättning. Tillgänglighet definieras i 2 § 4 punkten i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster och enligt den avses med tillgänglighet principer och tekniska hänsyn som ska respekteras när digitala tjänster planeras, utvecklas, underhålls och uppdateras, i syfte att göra tjänsterna mer tillgängliga för användarna, särskilt personer med funktionsnedsättning.
11 a §.Bostadskrediter.
Paragrafen föreslås bli upphävd som obehövlig. I den 5 § som föreslås bli ändrad i samma kapitel föreskrivs det redan om att produktspecifika informationsskyldigheter i fråga om finansiella tjänster som ingår i en annan unionsrättsakt åsidosätter de allmänna informationsskyldigheterna i fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster, om inte något annat föreskrivs i den unionsrättsakten. Därför behöver det inte längre föreskrivas särskilt om informationsskyldigheten i fråga om bostadskrediter.
11 c §.Lämnande av förhandsuppgifter elektroniskt.
Paragrafen är ny. I enlighet med det föreslagna
1 mom.
i paragrafen ska näringsidkaren, om förhandsuppgifterna lämnas elektroniskt och tillhandahålls tekniskt på olika nivåer, få lägga fram andra än i 6 § 1 punkten, 7 § 1–3 punkten och 8 § 1 och 2 punkten avsedda uppgifter skiktade. Enligt
2 mom.
ska konsumenten, om förhandsuppgifterna presenteras skiktade, kunna se, spara och skriva ut den information som avses i 6–9 § som ett enda dokument. Näringsidkaren ska säkerställa att all den information som krävs enligt de paragraferna presenteras för konsumenten innan ett avtal ingås.
Genom paragrafen genomförs artikel 16a.7 i konsumenträttighetsdirektivet.
När förhandsinformation som ska ges lämnas till konsumenten genom elektroniska medel, bör sådan information presenteras på ett tydligt och förståeligt sätt. Då kan informationen markeras, inramas och kontextualiseras ändamålsenligt i skärmbilden. Med skiktningsteknik avses här en teknik där viss information på grund av informationens betydelse placeras synligt i det första skiktet och andra detaljerade delar av den förhandsinformation som ska ges innan ett avtal ingås presenteras i åtföljande lager. Om en näringsidkare använder skiktningstekniken bör näringsidkaren åtminstone i det första skiktet i det elektroniska medlet ange sin identitet och huvudsakliga verksamhet, den finansiella tjänstens huvudsakliga egenskaper, det totala pris som konsumenten ska betala, information om möjligheten att andra skatter eller kostnader skulle kunna förekomma och förekomsten eller avsaknaden av ångerrätt. Övriga återstående krav på förhandsinformation kan visas i andra skikt. Om näringsidkaren använder skiktning bör all information vara lättillgänglig för konsumenten och användningen av åtföljande skikt bör inte avleda konsumentens uppmärksamhet från dokumentets innehåll eller skymma viktig information. (Skäl 32 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.)
Ett annat möjligt sätt att lämna förhandsinformation genom elektroniska medel är användandet av en innehållsförteckning med expanderbara rubriker. På den högsta nivån skulle konsumenterna hitta huvudämnena, som vart och ett kan expanderas genom att man klickar på det, så att konsumenterna dirigeras vidare till en mer detaljerad presentation av den aktuella informationen. På så sätt får konsumenterna all information som krävs på ett och samma ställe, samtidigt som de fortfarande har kontroll över vad de kan granska och när. Det bör vara möjligt att spara och skriva ut alla delar av förhandsinformationen i ett enda dokument. (Skäl 32 och 33 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.) All skiktad information ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås.
Om näringsidkarens skyldighet att lämna information grundar sig i enlighet med 5 § 2 mom. på bestämmelser någon annanstans i lag, tillämpas inte 11 c §.
11 d §.Informationsskyldighet för tillhandahållaren av en internetbaserad marknadsplats
. Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om informationsskyldigheten för tillhandahållaren av en internetbaserad marknadsplats innan ett distansförsäljningsavtal ingås. Genom paragrafen genomförs i fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster artikel 6a i konsumenträttighetsdirektivet. Paragrafen motsvarar i sak 6 kap. 9 a § i konsumentskyddslagen (RP 14/2022 rd, s. 74–76).
Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen ska tillhandahållaren av en internetbaserad marknadsplats ge konsumenten för det första den i 2 kap. 8 d § 1 mom. avsedda informationen om huvudparametrar som bestämmer rankningen av de konsumtionsnyttigheter som presenteras för konsumenten till följd av sökningen och information om dessa parametrars relativa betydelse jämfört med andra parametrar. Avsikten är alltså att i förhandsinformationen upprepa den information som funnits tillgänglig i samband med sökresultaten.
Enligt 2 punkten i den föreslagna paragrafen ska tillhandahållaren av en internetbaserad marknadsplats dessutom informera konsumenten om huruvida den tredje part som erbjuder en finansiell tjänst enligt egen utsago är näringsidkare eller någon annan aktör. När den tredje part som erbjuder den finansiella tjänsten meddelar att han eller hon har en annan ställning än en näringsidkare, ska konsumenten enligt punkten informeras om att det avtal som ingås inte omfattas av de rättigheter som grundar sig på konsumentskyddslagstiftningen.
Enligt 3 punkten ska konsumenten vid behov dessutom ges information om hur skyldigheterna enligt avtalet fördelas mellan den tredje part som erbjuder den finansiella tjänsten och tillhandahållaren av den internetbaserade marknadsplatsen. Den som erbjuder en finansiell tjänst på en internetbaserad marknadsplats kan vara en näringsidkare eller en privatperson. Dessutom är det möjligt att tillhandahållaren av en internetbaserad marknadsplats själv erbjuder finansiella tjänster på marknadsplatsen. Säljarens identitet inverkar på om de skyldigheter som följer av konsumentskyddslagstiftningen gäller säljaren eller inte. Om säljaren är en privatperson är han eller hon inte skyldig att iaktta konsumentskyddslagstiftningen, om så inte har avtalats.
När det gäller tillhandahållande av finansiella tjänster bör det dock noteras att de flesta finansiella tjänster kräver verksamhetstillstånd eller åtminstone en anmälan till tillsynsmyndigheten.
Informationen ska ges konsumenten på ett klart och tydligt sätt som lämpar sig för medlet för distanskommunikation. Det räcker till exempel inte med att informationen lämnas i standardvillkoren.
11 e §.Bevisbördan för fullgörande av skyldigheten att lämna uppgifter.
Paragrafen är ny. Genom den genomförs artikel 16a.8 i konsumenträttighetsdirektivet. Enligt paragrafen ligger bevisbördan för att näringsidkaren har fullgjort sina skyldigheter enligt 6–10, 10 a, 10 b, 11, 11 b, 11 c och 11 d § på näringsidkaren.
12 §.Ångerrätt.
Det föreslås att
1 mom.
ändras. I momentet föreslås en bestämmelse att om konsumenten inte har fått förhandsinformationen eller avtalsvillkoren i enlighet med 6 a kap., löper ångerfristen i alla händelser ut ett år och 14 dagar efter ingåendet av distansavtalet. Detta ska inte tillämpas om konsumenten inte har informerats om sin ångerrätt i enlighet med 8 § 1 och 2 punkten. Genom tillägget genomförs artikel 16b.1 andra stycket led b andra stycket i konsumenträttighetsdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
ändras så att om det i någon annan lag som grundar sig på Europeiska unionens lagstiftning föreskrivs om konsumentens rätt att frånträda ett avtal om en viss finansiell tjänst, tillämpas i fråga om ångerrätten i stället för 1 mom. och 14–16 § vad som föreskrivs i den lagen. I momentet stryks de särskilda hänvisningarna till bestämmelserna om konsumentkrediter. Strykningen ändrar dock inte rättsläget. I momentet stryks också omnämnandet av försäkringar, enligt vilket de bestämmelser om att frånträda avtal som nämns i momentet inte tillämpas på försäkringar. I momentets andra mening föreskrivs därför uttryckligen att på försäkringstagarens rätt att frånträda eller säga upp ett försäkringsavtal tillämpas dock lagen om försäkringsavtal.
Genom momentet genomförs artikel 16b.6 i konsumenträttighetsdirektivet. I den sägs att när det gäller ångerrätten bör, om den unionsakt som reglerar specifika finansiella tjänster ger konsumenterna tid att överväga konsekvenserna av det undertecknade avtalet, och oavsett vad den kallas i den unionsakten, endast de respektive bestämmelserna i den unionsakten vara tillämpliga på dessa specifika finansiella tjänster för konsumenter, såvida inte annat föreskrivs i den akten. I ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet ges som exempel på sådana unionsrättsakter bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (skäl 18 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet).
I stället för 6 a kap. 12 § 1 mom. och 14–16 § i konsumentskyddslagen ska i fråga om konsumentkrediter även i fortsättningen tillämpas bestämmelserna i 7 och 7 a kap. i konsumentskyddslagen och i fråga om försäkringar bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal. I fråga om försäkringar föreskrivs det uttryckligen om detta på det sätt som konstateras ovan. I 13 a § i lagen om försäkringsavtal föreskrivs det om försäkringstagarens rätt att frånträda en pensionsförsäkring eller en sparlivförsäkring. I fråga om andra försäkringar har det ansetts att försäkringstagarens uppsägningsrätt enligt 12 § i lagen om försäkringsavtal jämställs med den ångerrätt som avses i bestämmelserna om distansförsäljning av finansiella tjänster. Försäkringstagaren har rätt att när som helst under försäkringsperioden säga upp en försäkring och är, när denne utövar sin uppsägningsrätt, bara skyldig att betala för det försäkringsskydd denne fått. Även om denna uppsägningsrätt inte grundar sig på Europeiska unionens lagstiftning, motsvarar uppsägningsrätten i sak ångerrätten enligt bestämmelserna om distansförsäljning av finansiella tjänster. Också i fortsättningen ska alltså bestämmelserna i lagen om försäkringsavtal tillämpas på försäkringar i stället för bestämmelserna om ångerrätt i 6 a kap. i konsumentskyddslagen.
Det bör noteras att enligt 7 kap. 20 § i förslaget ska bestämmelserna om ångerrätt avseende konsumentkreditavtal enligt 7 kap. i konsumentskyddslagen tillämpas fullt ut på krediter enligt 7 kap. oberoende av om krediterna i fråga omfattas av tillämpningsområdet för konsumentkreditdirektivet eller inte. Denna utvidgning av tillämpningsområdet baserar sig på artikel 16b.7 b i konsumenträttighetsdirektivet.
Bestämmelser om ångerrätt eller betänketid som motsvarar ångerrätt finns dessutom i unionslagstiftningen till exempel i artikel 22 i förordningen om gräsrotsfinansiering, artikel 30.7 i ELTIF-förordningen, artikel 13 i MiCA-förordningen och artikel 23.2 i prospektförordningen.
Det föreslås att
3 mom.
upphävs som onödigt. Krediter som lämnas av pantlåneinrättningar omfattas av den nationella lagstiftningen, och vid distansförsäljning av sådana krediter tillämpas i fråga om ångerrätten även i fortsättningen bestämmelserna i 6 a kap. i konsumentskyddslagen.
12 a §.Utövande av ångerrätten vid distansavtal som ingås genom ett onlinegränssnitt.
Paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 11a i konsumenträttighetsdirektivet. Paragrafen motsvarar i sak den föreslagna 6 kap. 14 a §, och därför hänvisas det i fråga om motiveringen till motiveringen för den paragrafen. I fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster ska man dock särskilt beakta tillämpningen av ångerfunktionen för andra försäkringsavtal än pensions- och sparlivförsäkringsavtal. I motiveringen ovan till 12 § konstateras det att på försäkringar tillämpas bestämmelserna om frånträdande och uppsägning i lagen om försäkringsavtal i stället för bestämmelserna om ångerrätt i 6 a kap. i konsumentskyddslagen. I fråga om andra försäkringar än pensions- och sparlivförsäkringar föreskrivs det i lagen inte om ångerfristen, utan om rätten att säga upp ett avtal. För att bestämmelserna om försäkringarna i fråga till denna del ska förbli tydliga, ska försäkringsgivaren i stället för ångerfunktionen i fråga om dessa försäkringar upprätthålla en uppsägningsfunktion i 14 dagar via onlinegränssnittet, förutsatt att avtalet har ingåtts via onlinegränssnittet.
13 §.Återgång av anknytande avtal.
Det föreslås små ändringar i paragrafens rubrik och ordalydelse för att paragrafens rubrik och ordalydelse bättre ska motsvara direktivets ordalydelse. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras till
Anknytande avtal som inte är bindande.
I den första meningen i paragrafen sägs det att har ett avtal om distansförsäljning av en finansiell tjänst samband med ett annat distansavtal är det anknytande distansavtalet inte bindande för konsumenten när konsumenten frånträder huvudavtalet, om det är samma näringsidkare som också tillhandahåller den anknytande tjänsten. På motsvarande sätt ändras ordalydelsen i paragrafens andra mening så att det anknytande avtalet är inte heller bindande för konsumenten, om tredje man tillhandahåller den anknytande tjänsten på grundval av ett avtal som tredje man ingått eller något annat arrangemang som denne vidtagit med den näringsidkare som ingått huvudavtalet.
De föreslagna ändringarna är tekniska och ändrar inte det nuvarande rättsläget. För tydlighetens skull föreslås det att det till slutet av paragrafen fogas en mening enligt vilken det av konsumenten inte får tas ut någon avgift för återkallandet, om det anknytande avtalet återkallas. Bestämmelsen motsvarar det nuvarande rättsläget. Genom ändringarna genomförs artikel 16b.4 i direktivet.
17 §.Begränsning i fråga om laghänvisningar.
Det föreslås att paragrafen upphävs. Sedan direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster antogs har Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) antagits, där det föreskrivs om de lagar som ska tillämpas på avtal. Således är 17 § onödig.
18 §.Konsumentens rätt att byta medel för distanskommunikation.
Det föreslås att paragrafen upphävs. I direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet föreskrivs det inte om konsumentens rätt att byta medel för distanskommunikation, och därför föreslås det att paragrafen upphävs. Tjänsteleverantören och konsumenten kan avtala om byte av medel för distanskommunikation.
18 a §.Förbjudet förfarande för onlinegränssnitt.
Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 16e i konsumenträttighetsdirektivet.
Enligt första meningen i paragrafen får en näringsidkare inte utforma, organisera eller driva sina i artikel 3 m i förordningen om digitala tjänster definierade onlinegränssnitt på ett sätt som vilseleder eller manipulerar konsumenter till vilka näringsidkaren erbjuder finansiella tjänster eller på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar dessa konsumenters förmåga att fatta fria och välgrundade beslut.
Syftet med bestämmelsen är att förhindra så kallade mörka mönster som avsevärt snedvrider eller försämrar, antingen avsiktligt eller i praktiken, möjligheten för konsumenter som är mottagare av den finansiella tjänsten att fatta självständiga och välgrundade beslut eller val. Dessa mönster kan vara exploaterande utformningsval för att styra konsumenten till val eller handlingar som gynnar näringsidkaren, men som kanske inte ligger i konsumentens intresse, genom att presentera val på ett icke-neutralt sätt, till exempel genom att framhäva vissa val visuellt, med ljud eller på andra sätt, när konsumenten uppmanas att fatta ett beslut. I förordningen om digitala tjänster förbjuds leverantörer av förmedlingstjänster som driver onlineplattformar att använda mörka mönster i utformningen och organiseringen av sina onlinegränssnitt, medan den reglering som nu föreslås hindrar näringsidkare som erbjuder finansiella tjänster på distans från att använda mörka mönster när avtal om sådana tjänster ingås. Bestämmelserna i den förordningen och i konsumenträttighetsdirektivet kompletterar därför varandra, eftersom de är tillämpliga på näringsidkare som agerar i olika kapaciteter. (Skäl 41 i ingressen till direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet.)
Enligt den andra meningen i paragrafen ska det i synnerhet vara förbjudet att näringsidkaren upprepade gånger begär att konsumenten ska göra ett val som denne redan har gjort eller att näringsidkaren gör det svårare för konsumenten att säga upp avtalet än att ingå avtalet. Dessa förfaranden är exempel och förbjudna redan med stöd av bestämmelsen i paragrafens första mening. De förfaranden som anges i paragrafen kan redan nu med stöd av 2 kap. 1 § i den gällande konsumentskyddslagen i princip redan vara förbjudna.
För tydlighetens skull bör det konstateras att bestämmelserna inte påverkar en näringsidkares skyldigheter enligt annan lagstiftning. Försäkringsgivaren är med stöd av 4 b § 1 mom. i lagen om försäkringsavtal skyldig att begära in upplysningar av försäkringssökanden om dennes behov och krav på försäkring och fastställa försäkringsbehovet med beaktande av de erhållna uppgifterna. På motsvarande sätt åläggs värdepappersföretag i 10 kap. 4 § i lagen om investeringstjänster skyldighet att bedöma placeringsproduktens lämplighet och ändamålsenlighet för kunden. Bestämmelser om motsvarande skyldighet i fråga om placeringsförsäkringar finns i 5 c § i lagen om försäkringsavtal. De föreslagna bestämmelserna har inga konsekvenser för de ovannämnda bestämmelserna. Bestämmelsen påverkar inte heller till exempel bestämmelserna i 12 § i lagen om försäkringsavtal, enligt vilka ett försäkringsavtal endast skriftligen kan sägas upp på giltigt sätt.
19 §.Påföljdsavgift för brott mot bestämmelserna om distansförsäljning av finansiella tjänster.
Till paragrafen föreslås bli fogat hänvisningar till 10 a och 10 b §, 11 § 4 mom., och 11 c, 11 d, 12 a, 13 och 18 a § i kapitlet eftersom dessa paragrafer enligt förslaget kommer att omfattas av bestämmelserna om påföljdsavgift. I övrigt motsvarar paragrafen i sak den gällande paragrafen.
7 kap.
Konsumentkrediter
Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde.
Det föreslås att paragrafens 5 mom. 1 punkten upphävs på grund av det utvidgade tillämpningsområdet enligt artikel 2 i konsumentkreditdirektivet. Ändringen innebär att bestämmelserna i kapitlet i fortsättningen ska tillämpas också på konsumentkrediter för vilka ingen ränta eller andra avgifter tas ut. Momentet motsvarar i övrigt den gällande lagen. Bestämmelser om begränsningar i tillämpningen i fråga om betalningsanstånd finns i den föreslagna nya 1 a §.
1 a §.Begränsningar i tillämpningen av bestämmelserna i fråga om krediter som beviljas i form av betalningsanstånd.
Paragrafen är ny och grundar sig på artikel 2.2 h i konsumentkreditdirektivet. I paragrafen föreslås bestämmelser om begränsningar i tillämpningen i fråga om vissa konsumentkrediter som beviljas i form av betalningsanstånd. För närvarande betraktas betalningsanstånd inte som en konsumentkredit, om konsumenten vid köp av en konsumtionsvara eller konsumenttjänster har möjlighet att betala priset inom en kort, bestämd tid mot faktura och en sådan fakturerings- och betalningstid är vanlig inom branschen (se RP 24/2010 rd, s. 25 och RP 88/1985 rd, s. 21). Nu föreslås det att frågan om huruvida betalningsanstånd ska betraktas som en konsumentkredit som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap. ska bedömas utifrån den föreslagna bestämmelsen. Om betalningsanståndet inte uppfyller villkoren i bestämmelsen eller endast delvis uppfyller dem, ska det betraktas som en konsumentkredit som omfattas av kapitlets tillämpningsområde.
Enligt
1 mom.
ska bestämmelserna i kapitlet för det första inte tillämpas på betalningsanstånd som säljaren eller tjänsteleverantören beviljar konsumenten för betalning av en vara som säljaren sålt eller en tjänst som tjänsteleverantören levererat, förutsatt att betalningsanståndet uppfyller villkoren i 1–3 punkten. I
1punkten
förutsätts det att krediten inte erbjuds av en tredje part. Det kan vara fråga om en kredit som erbjuds av en tredje part till exempel i ett så kallat ”köp nu, betala senare”-arrangemang (”
buy now, pay later
”) där någon annan näringsidkare än säljaren eller tjänsteleverantören erbjuder konsumenten betalningsuppskov för att skaffa varan eller tjänsten. Enligt
2 punkten
ska det för att vara fråga om ett sådant betalningsanstånd som avses i momentet och som faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet inte heller tas ut ränta eller andra avgifter, med undantag för vissa räntor eller kostnader som konsumenten ska betala på grund av betalningsdröjsmål. Med den tillåtna ränta och de tillåtna avgifter som nämns i bestämmelsen avses dröjsmålsränta, provision, premie eller motsvarande prestation som ska betalas av konsumenten med stöd av räntelagen (633/1982) samt indrivningskostnader enligt lagen om indrivning av fordringar (513/1999). Enligt
3 punkten
är en förutsättning dessutom att betalningen ska göras i sin helhet inom 50 dagar från det att varan eller tjänsten levererades.
I
2 mom.
föreskrivs det om strängare villkor för det undantag från tillämpningsområdet som föreskrivs i 1 mom. i situationer där den säljare eller tjänsteleverantör som beviljar betalningsanståndet är någon annan än ett sådant mikroföretag eller litet eller medelstort företag som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag och företaget beviljar betalningsanstånd för varor som säljs eller tjänster som levereras med stöd av ett distansförsäljningsavtal på nätet. Enligt artikel 2.1 i bilagan till rekommendationen utgörs kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF-kategorin) av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vars årsomsättning inte överstiger 50 miljoner euro eller vars balansomslutning inte överstiger 43 miljoner euro per år. Med distansförsäljningsavtal som ingås på nätet avses en i 3 § 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) avsedd informationssamhällstjänst som består av att ingå ett distansförsäljningsavtal. Med distansförsäljningsavtal avses ett sådant distansförsäljningsavtal som definieras i 6 kap. 7 § 1 mom. I praktiken är det fråga om till exempel ett betalningsanstånd som de företag som avses i bestämmelsen beviljar konsumenten för köp av varor eller tjänster som de säljer i näthandeln.
I de nämnda situationerna ska bestämmelserna i kapitlet inte tillämpas på betalningsanstånd, om det uppfyller villkoren i 1–3 punkten i momentet. Enligt
1 punkten
förutsätts det att krediten varken erbjuds eller köps av en tredje part. Kravet på kredit som erbjuds av tredje part motsvarar den föreslagna 1 mom. 1 punkten. I bestämmelsen förutsätts det dock ytterligare att en tredje part inte heller köper krediten. En sådan situation kan föreligga till exempel i samband med fakturafinansieringsarrangemang (så kallad
factoring
) där näringsidkaren säljer sin fordran hos konsumenten till en tredje part, såsom ett finansiellt institut. I
2 punkten
föreskrivs det på motsvarande sätt som i den föreslagna 1 mom. 2 punkten att det för betalningsanstånd inte får tas ut någon annan ränta eller andra avgifter än de som nämns i bestämmelsen. Enligt
3 punkten
ska betalningen göras i sin helhet inom 14 dagar efter att varan eller tjänsten levererats.
För tydlighetens skull kan det konstateras att om det genom ett betalningsanstånd som avses i paragrafen beviljas konsumenten en längre betalningstid än den som anges i bestämmelsen, tas ut annan ränta eller andra avgifter än de som avses i bestämmelsen eller om en tredje part erbjuder eller i det fallet som avses i 2 mom. erbjuder eller köper krediten, omfattas betalningsanståndet inte av det undantag från tillämpningsområdet som avses i momentet.
2 §.Begränsningar av tillämpningen i fråga om krediter som är knutna till brukskonton och i fråga om avtal om betalningsarrangemang.
Det föreslås att
1 mom.
upphävs på grund av att tillämpningsområdet för konsumentkreditdirektivet utvidgas. Ändringen innebär att i fortsättningen ska bestämmelserna i kapitlet i huvudsak tillämpas också på sådana konsumentkrediter som är knutna till brukskonton och som enligt avtalsvillkoren har en kredittid på högst tre månader eller där kreditbeloppet ska återbetalas efter anfordran.
Det föreslås att
2 mom.
ändras. Genom ändringen genomförs artikel 2.4 i konsumentkreditdirektivet. Det föreslås att det på konsumentkrediter som kreditgivaren beviljar genom att medge att saldot eller kreditgränsen på ett brukskonto överskrids trots att detta inte uttryckligen har överenskommits mellan parterna i fortsättningen utöver 5–7, 47, 50 och 51 § i kapitlet också ska tillämpas 13, 18, 25 och 47 a §. I momentet utnyttjas medlemsstatsoptionen i artikel 2.4 b i konsumentkreditdirektivet, vilket innebär att 14 § om bedömning av kreditvärdigheten inte ska tillämpas på konsumentkrediter som avses i momentet. Till momentet fogas också omnämnandet att i bestämmelsen avses med kredit överskridande av saldo- eller kreditgränsen, vars definition ingår i artikel 3.19 i konsumentkreditdirektivet.
I
3 mom.
görs skrivtekniska ändringar på grund av de ändringar som föreslås i paragrafnumreringen, men till sitt innehåll motsvarar bestämmelsen den gällande lagen och artikel 2.7 i konsumentkreditdirektivet.
3 §.Begränsningar i fråga om tillämpningen i vissa andra fall.
Det föreslås att paragrafens
1 mom.
upphävs på grund av att tillämpningsområdet för konsumentkreditdirektivet utvidgas.
6 §.Kreditkostnader och ränta.
Enligt artikel 3.5 i konsumentkreditdirektivet avses med konsumentens sammanlagda kreditkostnad samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter, som konsumenten är skyldig att betala i samband med kreditavtalet och som är kända för kreditgivaren, med undantag för notariatsavgifter; kostnader för kompletterande tjänster i samband med kreditavtalet, särskilt försäkringspremier, ingår också i konsumentens sammanlagda kreditkostnad, om det dessutom är obligatoriskt att ingå ett avtal om sådana kompletterande tjänster för att erhålla krediten eller erhålla den på de villkor som marknadsförs. Definitionen med samma sakinnehåll som gäller de totala kreditkostnaderna för konsumenten i artikel 3 g i det tidigare direktivet om konsumentkreditavtal som upphävts genom konsumentkreditdirektivet, har ofta bedömts i EU-domstolens avgörandepraxis (se till exempel
Soho Group
, C-686/19, ECLI:EU:C:2020:582 och
ProfiCredit Bulgaria
EOOD, C-714/22, ECLI:EU:C:2024:263 samt den rättspraxis som det hänvisas till i dem). Eftersom ordalydelsen i definitionen i direktivet avviker från ordalydelsen i gällande 6 § 1 och 2 mom. och eftersom definitionen också ofta har bedömts i den nationella avgörandepraxisen och i EU-domstolens avgörandepraxis, anses det viktigt att den nationella bestämmelsen harmoniseras med direktivet. Det föreslås därför att paragrafens ordalydelse ändras så att bestämmelsen bättre motsvarar definitionen av konsumentens sammanlagda kreditkostnad i artikel 3.5 i konsumentkreditdirektivet. Avsikten med ändringarna är dock inte att i sak ändra rättsläget jämfört med vad det är enligt den gällande lagen.
Enligt första meningen i
1 mom.
avses med
kreditkostnad
summan av räntor, kostnader och andra avgifter som är kända för kreditgivaren och som konsumenten ska betala i samband med konsumentkreditförhållandet. I fortsättningen används alltså uttrycket ”i samband med konsumentkreditförhållandet” i definitionen till skillnad från uttrycket ”med anledning av konsumentkreditförhållandet” som används i det gällande momentet. Kreditkostnader är till exempel ränta, kostnader och andra avgifter, det vill säga exempelvis kostnader och arvoden som tas ut för ansökan om kredit och ingående av kreditavtal, avgifter som tas ut för användning av betalningsinstrumentet samt avgifter till kreditförmedlaren. Dessutom har högsta domstolen med stöd av nämnda Europeiska unionens domstols avgörandepraxis ansett att som kreditkostnader betraktas avgifter som tas ut för tjänster vars innehåll har ett oupplösligt samband med kreditförhållandet och fullgörandet av förpliktelserna i anknytning till det, såsom behandlingen av kreditansökan, villkoren för lyftande av krediten, leveransen av fakturan eller längden på användningen av krediten (se avgörandena HD 2024:58 och HD 2024:59).
En allmän förutsättning för att kostnaderna ska betraktas som kreditkostnader är även i fortsättningen att kreditgivaren känner till kostnaderna. Enligt skäl 39 i ingressen till konsumentkreditdirektivet bör kreditgivares faktiska vetskap om kostnaderna bedömas objektivt med beaktande av de krav på professionalism som fastställs i direktivet. I rättspraxis har det ansetts att vetskapen kan grunda sig till exempel på att kostnaderna nämns i de villkor som tillämpas på kreditavtalet (se avgörande HD 2024:58). Å andra sidan har det med tanke på definitionen av kreditkostnader inte ansetts vara avgörande om villkoren tekniskt ingår i en handling som är fristående från kreditavtalet, utan det har varit av betydelse att de tjänster vars kostnader det är fråga om utgör en del av en avtalshelhet som baserar sig på ett konsumentkreditförhållande och att de avgifter som betalas för dem till sin natur är avgifter som konsumenten ska betala i samband med kreditavtalet och på grund av konsumentkreditförhållandet (se avgörande HD 2024:59).
I momentets andra mening nämns i fortsättningen uttryckligen definitionen av tilläggstjänst enligt artikel 3.4 i konsumentkreditdirektivet, enligt vilken det är fråga om en tjänst som om konsumenten erbjuds i anslutning till kreditavtalet. En förutsättning för att kostnaderna för den kompletterande tjänsten ska räknas in i kreditkostnaderna är som för närvarande att ingåendet av ett avtal om den kompletterande tjänsten är en förutsättning för att över huvud taget få kredit eller att få krediten på marknadsförda villkor. Det bör dock noteras att detta villkor i enlighet med högsta domstolens avgörandepraxis inte har ansetts ha betydelse med tanke på huruvida avgifterna betraktas som kreditkostnader, om avgifterna betraktas som avgifter som konsumenten ska betala med anledning av ett konsumentkreditförhållande eller i samband med ett kreditförhållande (se avgörandet HD 2024:58 punkt 17 och 18). Skrivsättet i momentet ändras också så att semikolonet ersätts med en punkt, varvid den första satsen i momentet i fortsättningen är momentets första mening och den andra satsen momentets andra mening.
Det gällande 2 mom. flyttas och blir 1 momentets tredje mening. I fortsättningen nämns inte i bestämmelsen, till skillnad från den nuvarande 2 mom. 1 punkten, uttryckligen kostnaderna för det konto som används för skötseln av krediten som sådana kostnader som under de förutsättningar som nämns i bestämmelsen inte räknas till kreditkostnaderna. Också omnämnandet av avgifter som konsumenten måste betala på grund av ett eventuellt avtalsbrott i den gällande 2 punkten slopas. Trots att det uttryckliga omnämnandet stryks ska sådana avgifter i princip inte betraktas som kreditkostnader.
I fortsättningen ska det alltså i den tredje meningen i 1 mom. endast nämnas att notarsavgifter inte räknas som kreditkostnader. Syftet med ändringen är också till denna del att harmonisera definitionen av kreditkostnader med definitionen i artikel 3.5 i konsumentkreditdirektivet, eftersom de punkter som föreslås bli slopade baserar sig på presumtionsreglerna enligt artikel 30 i konsumentkreditdirektivet, som gäller beräkning av den effektiva räntan. Hur den effektiva räntan beräknas ska bedömas som en egen fråga, och bestämmelser om sättet att beräkna den effektiva räntan och om de antaganden som ska användas vid beräkningen utfärdas också i fortsättningen genom förordning av justitieministeriet.
På det sätt som anges ovan har domstolen meddelat flera avgöranden där den bland annat har tagit ställning till definitionen av den totala kreditkostnaden för konsumenten. Det kan antas att flera avgöranden i anslutning till konsumentkrediter kommer att meddelas även i fortsättningen. Klart är att EU-domstolens beslutspraxis i fråga om direktivet om konsumentkreditavtal och konsumentkreditdirektivet till denna del har betydelse också med tanke på tolkningen av den nu föreslagna bestämmelsen.
Paragrafens
3 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 3.7 i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
4 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 3.8 i konsumentkreditdirektivet.
7 §.Övriga definitioner.
I paragrafen motsvarar
1–5 punkten
gällande lag.
Det föreslås att
6 punkten
preciseras på motsvarande sätt som artikel 3.12 i konsumentkreditdirektivet.
Enligt förslaget avses med kreditförmedlare en annan näringsidkare än kreditgivaren som mot ersättning presenterar eller erbjuder kreditavtal till konsumenter eller som på annat sätt bistår konsumenter vid ingåendet av kreditavtal eller som ingår kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning. Definitionen av kreditförmedlare är liksom för närvarande bred och omfattar också kreditförmedlare som har förmedling som bisyssla. Definitionen preciseras dock jämfört med den gällande lagen för det första till den delen att en förutsättning är att näringsidkaren agerar mot ersättning. Det anses att preciseringen behövs av tydlighetsskäl. Begreppet ersättning är brett i definitionen, och med begreppet avses både ersättning i pengar och ersättning som överenskommits som andra ekonomiska förmåner. I definitionen avgränsas inte från vem och när en sådan ersättning ska komma.
För att en näringsidkare ska betraktas som kreditförmedlare ska näringsidkarens verksamhet vara sådan som avses i bestämmelsen. Definitionen av kreditförmedlare omfattar för det första att presentera eller erbjuda kreditavtal till konsumenter. Sådan verksamhet är till exempel att presentera kreditgivares kreditutbud till konsumenter eller att hänvisa konsumenter till att ingå kreditavtal. För det andra kan det enligt definitionen vara fråga om att på annat sätt bistå konsumenter vid ingåendet av kreditavtal, med vilket avses förberedelser i anslutning till kreditavtalet eller andra administrativa åtgärder som föregår ingåendet av avtalet. Sådana förberedelser eller andra administrativa åtgärder som föregår ingåendet av avtalet omfattar bland annat situationer där näringsidkaren i syfte att ansöka om kredit förmedlar konsumentens uppgifter till en kreditgivare eller en annan kreditförmedlare, erbjuder kreditansökan på sina egna webbsidor och förmedlar konsumentens kreditansökan till kreditgivaren eller på konsumentens vägnar begär kreditanbud av kreditgivare. Definitionen av kreditförmedlare ska också anses omfatta ingående av kreditavtal med en konsument för en kreditgivares räkning. Om näringsidkaren däremot endast direkt eller indirekt introducerar konsumenten till kreditgivaren, ska näringsidkaren på denna grund ännu inte betraktas som en sådan kreditförmedlare som avses i definitionen.
Huruvida någon annan näringsidkare än kreditgivaren, såsom säljaren eller den som utför tjänsten, ska betraktas som kreditförmedlare ska bedömas utifrån ovannämnda förutsättningar. Villkoren ska inte anses vara uppfyllda när till exempel en säljare eller tjänsteleverantör betalar ersättning till kreditgivaren för att kunna erbjuda olika betalningssätt i sin näthandel, även om dessa betalningssätt inbegriper en konsumentkredit som kreditgivaren erbjuder. Det bör noteras att det faktum att säljaren eller tjänsteleverantören betraktas som kreditförmedlare dock inte hindrar att den kredit som beviljas omfattas av kapitlets tillämpningsområde. Kretsen för aktörer som ska betraktas som kreditförmedlare är av större betydelse än tidigare bland annat för att på sådana aktörer ska registreringsskyldigheten tillämpas på det sätt som föreslås i lagförslag 3.
Paragrafens
7 punkt
motsvarar i övrigt den gällande lagen, men i punkten görs en skrivteknisk ändring på grund av att en ny 8 punkt fogas till paragrafen.
Paragrafens
8 punkt
är ny och innehåller en definition av rådgivningstjänster. Enligt bestämmelsen avses med rådgivningstjänster tillhandahållande av personligt anpassade rekommendationer till en konsument avseende en konsumentkredit. Med tanke på definitionen är det väsentligt att konsumenten i anslutning till kreditavtalet ges en personlig rekommendation om beslutsfattandet som inte är en del av kreditgivningsprocessen eller kreditförmedlingsverksamheten. Det faktum att rådgivningstjänster inte i sig är en del av kreditgivningsprocessen eller kreditförmedlingsverksamheten innebär dock inte att sådana rekommendationer som leder till att kredit beviljas inte kan betraktas som rådgivningstjänster i den mening som avses i definitionen. Med rådgivningstjänster avses inte sådana åtgärder som kan anses sedvanliga, såsom presentation av kreditgivarens produkter, kartläggning av kundernas behov, marknadsföring eller uppfyllande av i lag angiven informationsskyldighet eller skyldighet att tillhandahålla tillräckliga förklaringar. Genom tillägget genomförs artikel 3.17 i konsumentkreditdirektivet.
Informationsskyldighet
7 a §.Allmän informationsskyldighet.
Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 9 i konsumentkreditdirektivet. I paragrafen föreskrivs det om den information som kreditgivare och kreditförmedlare allmänt ska tillhandahålla om de krediter de erbjuder. Informationen ska tillhandahållas på papper exempelvis på kreditgivarens verksamhetsställe eller i nedladdningsbar elektronisk form exempelvis på kreditgivarens webbplats. Det väsentliga är att de uppgifter som avses i bestämmelsen ges i varaktig form. Lämnande av information i varaktig form definieras i 7 § 7 punkten. Konsumenten ska också ha rätt att välja i vilken varaktig form denne vill ha den information som avses i paragrafen. Konsumentens valfrihet gäller dock inte sådana typer av varaktig form som inte är allmänt använda (skäl 34 i konsumentkreditdirektivet). Kreditgivaren eller kreditförmedlaren har alltså inte skyldighet att lämna de uppgifter som avses i bestämmelsen till exempel på föråldrade sätt.
Informationen ska vara tydlig och begriplig. Enligt
1 punkten
i paragrafen ska anges kreditgivarens eller kreditförmedlarens namn, besöksadress, telefonnummer och e-postadress samt vid behov information om ett sådant elektroniskt kommunikationsmedel med vilket konsumenten snabbt kan kontakta och kommunicera effektivt med kreditgivaren eller kreditförmedlaren och som gör det möjligt för konsumenten att bevara och återge utbytet av meddelanden med kreditgivaren eller kreditförmedlaren i oförändrad form. När det gäller att informera om besöksadress är det tillräckligt att det till exempel på kreditgivarens eller kreditförmedlaren webbplats finns en förteckning över dennes kontor. I fråga om kommunikationen mellan konsumenten och kreditgivaren eller kreditförmedlaren bör det noteras att informationssäkerhetskraven kan ställa ytterligare begränsningar för vilka kommunikationsmedel som kan användas vid skötseln av ärenden. I bestämmelsen föreslås det därför att det utöver uppgifter om e-post vid behov ska ges information om ett annat elektroniskt kommunikationsmedel med vilket konsumenten snabbt kan kontakta och kommunicera effektivt med kreditgivaren eller kreditförmedlaren och som uppfyller kraven i bestämmelsen. Sådan information kan till exempel vara information om ett kommunikationsmedel i en personlig nättjänst som gör det möjligt för konsumenten att lagra och återge meddelandena i oförändrad form. Till denna del baserar sig kravet inte på direktivet, utan är ett nationellt tillägg som möjliggörs enligt artikel 9.2 i konsumentkreditdirektivet.
Enligt
2 punkten
ska informationen innehålla uppgift om det ändamål för vilket krediten får användas och enligt
3 punkten
information om kreditavtalets löptid. I informationen ska enligt
4 punkten
nämnas typerna av tillgänglig kreditränta och en kort beskrivning av deras kännetecken och vad de innebär för konsumenten och enligt
5 punkten
ett representativt exempel på kreditbeloppet eller kreditgränsen, de kostnader som medförs för konsumenten, det sammanlagda beloppet av den kredit och de kreditkostnader som konsumenten ska betala och den effektiva räntan. Enligt
6 punkten
ska informationen innehålla uppgifter om eventuella ytterligare kostnader som inte ingår i kreditkostnaderna och som konsumenten ska betala i samband med ett kreditavtal. Enligt
7 punkten
ska i informationen nämnas de olika alternativen för återbetalning av krediten, inklusive amorteringarnas antal, belopp och frekvens och enligt
8 punkten
ska information lämnas om eventuella villkor som gäller återbetalning i förtid. Informationen ska enligt
9 punkten
innehålla en beskrivning av ångerrätten och enligt
10 punkten
ska ingå information om eventuella kompletterande tjänster som konsumenten måste köpa för att erhålla krediten på de marknadsförda villkoren. I samband med den sistnämnda informationen bör det också nämnas att sådana kompletterande tjänster kan köpas av en annan tjänstetillhandahållare än kreditgivaren själv. Enligt
11 punkten
ska informationen också innehålla en varning för följderna av att skyldigheterna enligt kreditavtalet inte fullgörs.
För tydlighetens skull bör det nämnas att med en enskild konsument kan det avtalas något annat om de omständigheter som nämns i de allmänna uppgifterna. Paragrafen kompletterar de informationsskyldigheter som föreskrivs någon annanstans i lag, och den begränsar inte på det sätt som nämns i skäl 35 i ingressen till konsumentkreditdirektivet kreditgivarens eller kreditförmedlarens skyldighet att ge konsumenten avpassad information innan kreditavtalet ingås.
8 §.Information som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 8.2 och 8.3 första stycket i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
ändras så att det i momentet utöver de nuvarande kraven förutsätts att den effektiva räntan och andra uppgifter som nämns i 1 mom. är lätt läsbar eller tydligt hörbar och anpassas till de tekniska begränsningarna hos det medium som används i reklamen. Kravet innebär att till exempel den information som ingår i reklam som är avsedd att visas i mobiltelefoner ska presenteras på ett sätt som är anpassat för skärmar för mobiltelefoner trots det begränsade utrymme som finns tillgängligt på skärmen (skäl 33 i konsumentkreditdirektivet). Tillägget behövs för genomförandet av artikel 8.3 första stycket i konsumentkreditdirektivet när det gäller kraven på att informationen ska vara lätt läsbar, tydligt hörbar och anpassad till de tekniska begränsningarna hos det medium som används i reklamen. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande lagen och dessutom artikel 8.4 i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
3 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 8.5 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt
4 mom.
i vilket det föreskrivs om ett undantag från informationsskyldigheten i fråga om viss information enligt 1 mom. Bestämmelsen gäller situationer där det medium som används i reklamen är sådant att det inte är möjligt att presentera informationen visuellt. Då tillämpas 1 mom. 4 och 5 punkten inte, det vill säga i reklamen behöver inte ges information om kontantpriset på nyttigheten och eventuell handpenning, om det är fråga om reklam för krediter för finansiering av köp av en bestämd nyttighet, och inte heller om kreditbeloppet och kreditkostnaderna sammanlagt och antalet avbetalningar. En förutsättning för att snävare informationsskyldigheter ska kunna tillämpas är att det medium som används i reklamen inte alls möjliggör visuell visning av informationen. Informationen i fråga behöver inte nämnas till exempel vid användning av ett sådant medium som gör det möjligt att presentera reklam enbart med ljud, såsom radio. Undantaget bör tolkas restriktivt, eftersom det i skäl 33 i direktivet anges att det är tillämpligt i särskilda och motiverade fall. Genom momentet genomförs artikel 8.3 andra stycket i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt
5 mom.
i vilket det föreskrivs om ett undantag från sättet att presentera viss information enligt 1 mom. 4 och 5 punkten. Bestämmelsen gäller situationer där det elektroniska medium som används för lämnande av den information som nämns i 1 mom. är sådant att det inte är möjligt att presentera uppgifterna visuellt på ett klart och väl synligt sätt. Ett i momentet avsett elektroniskt medium kan vara till exempel en mobiltelefon, en smartklocka eller något annat digitalt kommunikationsmedel. Till skillnad från det föreslagna 4 mom., som gäller situationer där mediet inte alls gör visuell presentation möjlig, är det undantag som avses i 5 mom. tillämpligt när det medium som avses i momentet inte gör det möjligt att visuellt på ett klart och väl synligt sätt presentera de uppgifter som avses i 1 mom. Kravet på klarhet och synlighet ska tolkas på samma sätt som kravet på klarhet och synlighet i gällande 8 § 2 mom. och tydlighet och synlighet i 8 a § i förslaget. En situation som avses i momentet kan föreligga till exempel när den information som avses i 1 mom. inte kan presenteras i reklam som visas på skärmen till en mobiltelefon annat än med så liten teckenstorlek eller under så kort tid att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan upptäcka den. I sådana situationer ska konsumenten ha tillgång till informationen med tillgängliga tekniska medel, såsom att klicka, scrolla eller svajpa på det elektroniska mediet. Det väsentliga är att konsumenten utan svårighet ska ha möjlighet att se den lagstadgade information som saknas i den första vyn. Genom bestämmelsen genomförs artikel 8.6 i konsumentkreditdirektivet.
8 a §.Varning som ska lämnas i reklam för konsumentkrediter.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om den varning som ska ges i reklam för konsumentkrediter. Enligt bestämmelsen ska det i reklam för konsumentkrediter tydligt och framträdande varnas för att kredittagningen medför kostnader för konsumenten. Varningsskyldigheten är till sin karaktär allmän, och paragrafen blir tillämplig i all reklam som gäller konsumentkrediter oberoende av om det av reklamen framgår någon uppgift om ett villkor i kreditavtalet eller om det i reklamen hänvisas till kreditens pris eller inte. Detta framgår också av skäl 33 i ingressen till konsumentkreditdirektivet, enligt vilket reklam för kreditavtal alltid bör innehålla en tydlig och framträdande varning för att göra konsumenterna medvetna om att lån kostar pengar. För tydlighetens skull kan det konstateras att varningsskyldigheten också gäller reklam för sådana konsumentkrediter som omfattas av kapitlets tillämpningsområde och för vilka ingen ränta eller andra avgifter tas ut. Bestämmelsens tillämpningsområde är alltså mer omfattande än tillämpningsområdet för 8 § i kapitlet. Varningsskyldigheten ska dock inte tillämpas i situationer där det inte är fråga om egentlig reklam för konsumentkrediter, såsom i samband med sådan kommunikation där endast kreditgivarföretagets logotyp används. Varningen ska vara tydlig och framträdande. Motsvarande krav i fråga om den information som ska lämnas i reklam ingår i gällande 8 § 2 mom. Med detta avses att varningen ska presenteras på tillbörligt sätt så att konsumenten har en faktisk möjlighet att utan svårighet se eller höra det som ingår i varningen. I konsumentombudsmannens tillsynspraxis och i domstolspraxis har det redan tidigare (till exempel HD 2011:65 och HD 2006:6) förts fram att i reklam får informationen inte vara så kallad finstilt. Kravet på klarhet och synlighet uppfylls exempelvis inte om den information som avses i paragrafen eller någon del av den presenteras i den nedre kanten av tv-bilden med så liten stil eller under så kort tid att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan upptäcka den. Kraven uppfylls inte heller om den teckengrad eller den teckengrad kombinerad med bakgrundsfärg som används i tidningsreklam eller reklam vid vägkanterna leder till att genomsnittskonsumenten inte utan svårighet kan se texten. Närmare bestämmelser om innehållet i varningen utfärdas genom förordning av statsrådet och paragrafen innehåller också ett bemyndigande att utfärda förordning om varningen. Genom paragrafen och en förordning som ges med stöd av den genomförs artikel 8.1 i konsumentkreditdirektivet.
9 §.Information som ska lämnas innan ett kreditavtal ingås.
Det föreslås att paragrafens
1 mom.
ändras. I fortsättningen ska det i bestämmelsen anges att den information som avses i paragrafen ska lämnas till konsumenten på blanketten "Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation" på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten väljer. I fråga om konsumentens rätt att välja hänvisas det till motiveringen till 7 kap. 7 a § i förslaget. Informationen ska vara tydlig och begriplig. Genom momentet genomförs artikel 10.1 första stycket och artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att paragrafens
2 mom.
ändras. Enligt den första meningen i gällande 9 § 2 mom. kan förhandsinformation om nyttighetsbundna engångskrediter på högst 100 euro också ges i någon annan varaktig form än på blanketten. Det föreslås att momentets första mening upphävs, eftersom det nya konsumentkreditdirektivet på grund av direktivets bredare tillämpningsområde inte möjliggör att undantaget bibehålls. Det föreslås också att det i momentet införs ett krav på att informationen på blanketten ska vara konsekvent, tydligt läsbar och i den ska hänsyn tas till de tekniska begränsningarna hos den varaktiga form där den visas. Med konsekvent avses framför allt att den information som lämnas på blanketten inte får vara motstridig. Med beaktande av de tekniska begränsningarna för den varaktiga form som används för att visa uppgifterna avses att informationen i formuläret ska anpassas till det medium som används, såsom en mobiltelefon och det begränsade utrymme som finns på telefonens skärm. Det föreslås också att det till momentet fogas ett krav på att informationen ska presenteras på ett adekvat och lämpligt sätt via olika kanaler med beaktande av interoperabiliteten. Närmare bestämmelser om förhandsinformationen och blanketten utfärdas också i fortsättningen genom förordning av statsrådet, vilket innebär att momentet till den del det gäller bemyndigandet att utfärda förordning motsvarar den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 10.6 första stycket i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
3 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 10.5 i konsumentkreditdirektivet.
10 §
.
Förhandsinformation vid telefonförsäljning.
Det föreslås att paragrafen ändras. I bestämmelsen hänvisas i fortsättningen inte längre till bestämmelserna i 6 a kap. om information som ska lämnas vid distansförsäljning, eftersom det i och med de nya bestämmelserna om distansförsäljning av finansiella tjänster i konsumenträttighetsdirektivet vid distansförsäljning i princip endast ska tillämpas produktspecifika bestämmelser om förhandsinformation, det vill säga i fråga om konsumentkrediter bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet. De tillämpliga informationsskyldigheterna kan dock beroende på fallet också bero på annan lagstiftning än lagstiftningen om konsumentkrediter, såsom betaltjänstlagen, så i bestämmelsen anges att den informationsskyldighet som avses i paragrafen tillämpas utöver vad som någon annanstans i lag föreskrivs om informationsskyldighet. På grund av att hänvisningen till bestämmelserna i 6 a kap. stryks är det nödvändigt att i bestämmelsen uttryckligen nämna det krav som följer av hänvisningen i artikel 10.7 i konsumentkreditdirektivet, jämförd med jämförelsetabellen i direktivet om ändring av konsumenträttighetsdirektivet, till artikel 16a.4 i konsumenträttighetsdirektivet på att det vid telefonförsäljning får ges sådan begränsad förhandsinformation som avses i bestämmelsen endast om konsumenten uttryckligen samtycker till det. Förslaget innebär en möjlighet att avvika från att i god tid innan kreditavtalet ingås ge blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” på det sätt som föreskrivs i 9 §. Blanketten ska dock också vid telefonförsäljning ges konsumenten i enlighet med den föreslagna 11 § senast utan dröjsmål efter det att avtalet ingåtts. Möjligheten till avvikelse begränsas i enlighet med hänvisningsbestämmelsen i artikel 10.7 i konsumentkreditdirektivet endast till situationer där sådan taltelefonikommunikation som avses i artikel 16a.3 och 16a.4 i konsumenträttighetsdirektivet används.
För tydlighetens skull bör det konstateras att bestämmelsen inte innebär någon möjlighet att avvika från till exempel kraven på kreditavtalets form eller kreditgivarens skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet eller kontrollera kreditsökandens identitet. De i bestämmelsen avsedda skyldigheterna att lämna förhandsinformation vid telefonförsäljning är mer omfattande än för närvarande och inbegriper i fortsättningen information om kreditgivaren och kreditförmedlaren, den kredit som erbjuds, kreditkostnaderna, kostnaderna för sen betalning, återbetalningen av krediten och den nyttighet som krediten avser. Den information som ska lämnas motsvarar den information som avses i artikel 10.3 i konsumentkreditdirektivet, och närmare bestämmelser om den ska också i fortsättningen utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom ändringen genomförs artikel 10.7 i konsumentkreditdirektivet.
11 §.Vissa andra bestämmelser om skyldigheterna att lämna förhandsinformation.
Det föreslås att paragrafen ändras. Enligt paragrafens
1 mom.
ska kreditgivaren i en situation som avses i 10 § ge konsumenten blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” i varaktig form utan dröjsmål efter det att avtalet har ingåtts. Genom bestämmelsen säkerställs det att konsumenten får heltäckande förhandsinformation om konsumentkrediten också när konsumenten vid telefonförsäljning har fått en mer begränsad första information på det sätt som avses i 10 §. Momentets andra mening upphävs, eftersom det enligt det nya konsumentkreditdirektivet inte är möjligt att föreskriva om undantag från att ge blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” på samma sätt som för närvarande i fråga om nyttighetsbundna engångskrediter under 100 euro. I fortsättningen ska förhandsinformationen lämnas genom blanketten i de situationer som avses i bestämmelsen också när det är fråga om sådana krediter. Genom ändringen genomförs artikel 10.7 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att paragrafens
2 mom.
ändras. Momentets första mening motsvarar i övrigt den gällande lagen, men till den fogas i enlighet med artikel 10.8 i konsumentkreditdirektivet ett krav på att utkastet till kreditavtal ska ges på papper eller i någon annan varaktig form. I bestämmelsens andra mening slopas hänvisningen till bestämmelserna i 6 a kap. om information som ska lämnas vid distansförsäljning, eftersom det i och med de nya bestämmelserna om distansförsäljning av finansiella tjänster i konsumenträttighetsdirektivet vid distansförsäljning ska i princip endast tillämpas produktspecifika bestämmelser om förhandsinformation, det vill säga i fråga om konsumentkrediter bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt
3 mom.
enligt vilket kreditgivare och kreditförmedlare ska vid lämnande av i 9 och 10 § avsedd information till konsumenten samtidigt meddela huruvida kreditgivaren eller kreditförmedlaren tillhandahåller rådgivningstjänster. Genom ändringen genomförs artikel 16.1 i konsumentkreditdirektivet.
11 a §.Påminnelse om ångerrätt.
Paragrafen är ny och grundar sig på artikel 10.1 andra stycket i konsumentkreditdirektivet. Enligt förslaget ska, om den förhandsinformation som avses i 9–11 § ges konsumenten senare än en dag innan konsumenten ingår ett distansavtal, kreditgivaren eller kreditförmedlaren skicka konsumenten en påminnelse om dennes ångerrätt och anvisningar för utövandet av ångerrätten. För tydlighetens skull kan det konstateras att det i bestämmelsen uttryckligen avses ångerrätt som gäller konsumentkreditavtal, inte till exempel eventuell ångerrätt som gäller köpeavtal för nyttigheter som finansierats med konsumentkredit. Påminnelsen ska lämnas till konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i kreditavtalet tidigast en dag och senast sju dagar efter det att kreditavtalet ingicks.
11 b §.Information om personanpassade erbjudanden på grundval av automatiserat beslutsfattande.
Paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 13 i konsumentkreditdirektivet. Enligt bestämmelsen ska kreditgivaren och kreditförmedlaren på ett tydligt och begripligt sätt informera konsumenten om att erbjudandet grundar sig på automatiserat beslutsfattande om konsumenten erhåller ett personanpassat erbjudande som bygger på automatiserat beslutsfattande. Eftersom kreditgivare och kreditförmedlare kan fastställa priset på sina erbjudanden individuellt för vissa konsumenter eller grupper av konsumenter med utnyttjande av automatiserat beslutsfattande är det viktigt att konsumenterna informeras om detta.
Det är klart att utöver bestämmelsen ska också andra relevanta bestämmelser i den allmänna dataskyddsförordningen tillämpas, men det anses nödvändigt att genomföra bestämmelsen, eftersom artikel 13 i direktivet är anpassad till artikel 14.2 g i den allmänna dataskyddsförordningen. I artikel 14 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om den personuppgiftsansvariges skyldighet att tillhandahålla den registrerade viss information i en situation där personuppgifterna inte har erhållits från den registrerade. I enlighet med skäl 46 i ingressen till konsumentkreditdirektivet ska informationen bland annat med stöd av artikel 14.2 f innehålla information om varifrån personuppgifterna har fåtts och, i förekommande fall, huruvida uppgifterna har fåtts från allmänt tillgängliga källor. I artikel 22 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs det om automatiserat individuellt beslutsfattande. Automatiserat beslutsfattande, såsom vid profilering, innebär att förfarandet är helt automatiserat utan att en fysisk person deltar i förfarandet. Enligt huvudregeln i artikel 22.1 i den förordningen ska den registrerade ha rätt att inte bli föremål för ett beslut som enbart grundas på automatiserad behandling, inbegripet profilering, vilket har rättsliga följder för honom eller henne eller på liknande sätt i betydande grad påverkar honom eller henne. I artikel 22.2 föreskrivs det om undantag från förbudet i artikel 22.1. I den nu aktuella situationen kan det beroende på fallet bli aktuellt att tillämpa undantaget i artikel 22.2 a, enligt vilket förbudet enligt artikel 22.1 inte tillämpas om beslutet är nödvändigt för ingående eller fullgörande av ett avtal mellan den registrerade och den personuppgiftsansvarige och artikel 22.2 c, enligt vilken förbudet inte tillämpas om beslutet grundar sig på den registrerades uttryckliga samtycke. Av artikel 22.2 a och 22.2 c i den allmänna dataskyddsförordningen följer skyddsåtgärder som är direkt tillämpliga med stöd av den förordningen för att trygga den registrerades rättigheter.
12 §.Undantag som gäller dem som har kreditförmedling som bisyssla.
Till paragrafen fogas en hänvisning till 7 kap. 11 a § i förslaget, eftersom påminnelseskyldigheten inte ska tillämpas på kreditförmedlare som har förmedlingen som bisyssla. Enligt skäl 43 i ingressen till konsumentkreditdirektivet kan kreditförmedlare anses medverka subsidiärt som kreditförmedlare om deras verksamhet som kreditförmedlare inte utgör huvudsyftet med deras handels-, närings- eller yrkesverksamhet. Ändringen behövs för att genomföra artikel 10.10 i konsumentkreditdirektivet. I övrigt motsvarar momentet den gällande lagen.
12 a §.Avgiftsfrihet.
Paragrafen är ny och i den förbjuds uttag av avgifter hos konsumenten för lämnande av den information som förutsätts i kapitlet. Utgångspunkten är även i övrigt att någon separat avgift inte får tas ut av konsumenten när näringsidkaren fullgör sin lagstadgade informationsskyldighet, men med tanke på rättssäkerheten anses det motiverat att kravet på avgiftsfrihet genomförs med en uttrycklig bestämmelse. För tydlighetens skull bör det konstateras att kravet på avgiftsfrihet gäller fullgörandet av informationsskyldigheten oberoende av i vilken varaktig form informationen lämnas. Genom bestämmelsen genomförs artikel 5 i konsumentkreditdirektivet.
Kreditgivarens skyldighet att handla ansvarsfullt
13 §.God kreditgivningssed.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar gällande lag.
I 2 mom. i den gällande paragrafen nämns de förfaranden som särskilt förutsätts av kreditgivaren för att verksamheten ska kunna anses överensstämma med god kreditgivningssed. I 1 punkten föreskrivs närmare om vilken typ av förfarande som inte anses vara förenligt med god kreditgivningssed när krediten marknadsförs.
Det föreslås att
2 mom. 1 punkten
ändras. Till punkten fogas för det första en ny
underpunkt e
, enligt vilket det förutsätts att kreditgivaren vid marknadsföringen av krediten inte ger intryck av att kredittagning leder till ökade ekonomiska resurser, ersätter besparingar eller kan höja konsumentens levnadsstandard. Mot underpunkten ska således anses strida till exempelvis marknadsföring där kredittagningen uppges öka konsumentens disponibla resurser, även om det är klart att kreditavtalet medför skyldigheter för konsumenten. Bestämmelsen överlappar delvis i synnerhet underpunkterna b och d i den gällande punkten, men tillägget behövs för att genomföra artikel 8.7 c i konsumentkreditdirektivet. Förbudet i artikel 8.7 c mot att ”felaktigt antyda” ska tillsammans med skäl 33 i direktivet tolkas så, att marknadsföring där det antyds att krediten leder till ökade ekonomiska resurser, ersätter besparingar eller kan höja konsumentens levnadsstandard över huvud taget, innebär i likhet med det aktuella förslaget att skapandet av ett sådant intryck vid marknadsföringen av krediten alltid ska anses strida mot det föreslagna förbudet. I och med att den nya underpunkten införs blir den gällande underpunkten e
underpunkt f
, underpunkten f blir
underpunkt g
och underpunkten g blir
underpunkt h
.
För det andra fogas till punkten en ny
underpunkt i,
enligt vilket det förutsätts att kreditgivaren vid marknadsföringen av krediten inte för fram att obetalda krediter eller uppgifter om krediter som förts in i register har liten eller ingen inverkan på bedömningen av en kreditansökan. Med bedömning av kreditansökan avses i bestämmelsen beviljande av kredit överlag samt på vilka villkor konsumenten kan få kredit. Mot punkten ska anses strida till exempel marknadsföring där det sägs att en anteckning om betalningsstörning som konsumenten har inte påverkar beslutet om beviljande av krediten eller till exempel den kreditränta som erbjuds konsumenten. Genom den föreslagna underpunkten i genomförs artikel 8.7 b i konsumentkreditdirektivet.
I och med de nya underpunkterna blir den gällande underpunkten h en ny
underpunkt j
, och dessutom hänvisas det i den underpunkten i fortsättningen också till de nya underpunkter som föreslås bli infogade.
I enlighet med medlemsstatsoptionen i artikel 8.8 i konsumentkreditdirektivet motsvarar punkten till övriga delar den gällande lagen.
Till momentet fogas också en ny
1 a-punkt
där det uttryckligen förutsätts att kreditgivaren inte vid tillhandahållandet av rådgivningstjänster marknadsför dem på ett sådant sätt att marknadsföringen bidrar till att fördunkla konsumentens förståelse för att det är fråga om en tjänst som är fristående från kreditgivningen. Definitionen av rådgivningstjänster finns 7 § 8 punkten i kapitlet. Det strider mot bestämmelsen att till exempel marknadsföra en rådgivningstjänst som en tjänst som ingår i kreditgivningen. Den föreslagna bestämmelsen baserar sig inte på en uttrycklig bestämmelse i direktivet, men det har ansetts viktigt att uttryckligen reglerade rådgivningstjänster inte i fortsättningen tillhandahålls på ett sätt som kan försämra konsumentens förmåga att förstå rådgivningstjänstens betydelse i förhållande till kreditgivningen.
Momentets
2
och
3 punkt
motsvarar den gällande lagen.
Till momentet fogas en ny
3 a-punkt
där det föreskrivs om förbud mot att ta ut avgifter av konsumenten för ansökan om kredit innan kreditavtalet ingås. Bestämmelsen kompletterar förbudet i den gällande 3 punkten mot att använda vissa sms-tjänster och andra motsvarande meddelandetjänster mot extra avgift. Det skulle strida mot förslaget att ta ut en avgift till exempel för behandlingen av en kreditansökan innan ett kreditavtal ingås eller också när ett kreditavtal sist och slutligen inte ingås. Ett sådant förfarande kan bedömas redan med stöd av den gällande bestämmelsen om god kreditgivningssed, men ett uttryckligt förbud anses motiverat av tydlighetsskäl. Avgifter som tas ut för kreditansökan ska redan enligt den gällande lagen betraktas som kreditkostnader som bland annat omfattas av prisregleringen enligt 17 a § i kapitlet. I punkten utnyttjas den medlemsstatsoption som föreskrivs i artikel 32.5 i konsumentkreditdirektivet.
Momentets 4 punkt motsvarar den gällande lagen. Momentets
5 punkt
motsvarar den gällande lagen och artikel 12.1 i konsumentkreditdirektivet.
Momentets
6 punkt
motsvarar den gällande lagen.
Paragrafens
3 moment
ändras genom att den andra meningen i momentet stryks. Ändringen behövs för att artikel 12.1 om skyldighet att lämna tillräckliga förklaringar ska kunna genomföras på behörigt sätt med beaktande av att konsumentkreditdirektivet inte möjliggör en uttrycklig undantagsbestämmelse om vissa kreditförmedlare i den gällande lagen. I fortsättningen ska skyldigheten att lämna tillräckliga utredningar alltså gälla också säljare och tjänsteleverantörer som har kreditförmedling som bisyssla. I övrigt motsvarar momentet gällande lag.
13 b §.Kreditgivares rätt att kräva försäkring i anslutning till kreditavtalet.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om vissa ytterligare förutsättningar i situationer där kreditgivaren förutsätter att konsumenten ingår ett försäkringsavtal i anslutning till kreditavtalet. Sådana försäkringsavtal kan gälla till exempel tryggande av återbetalningen av krediten eller säkerhetens värde.
I enlighet med förslaget får kreditgivaren kräva att konsumenten har en relevant försäkring som är knuten till kreditavtalet, om det kan anses proportionerligt att kräva det. Förbudet mot bindningsförfarande i 13 a § hindrar inte kreditgivaren från att kräva att konsumenten har en försäkring, förutsatt att konsumenten inte förutsätts ingå ett försäkringsavtal med en viss försäkringsgivare. Så här långt motsvarar bestämmelserna det rådande rättsläget. Nytt är dock att kravet på en sådan försäkring dessutom ska kunna anses vara proportionellt. Det strider mot bestämmelsen att till exempel förutsätta ett oskäligt omfattande försäkringsskydd i förhållande till den kredit som söks. Enligt förslaget får kreditgivaren inte ändra villkoren i kreditanbudet, om konsumenten har ingått eller ingår ett försäkringsavtal med en annan försäkringsgivare än den som kreditgivaren rekommenderar, förutsatt att garantinivån hos försäkringen till sin omfattning motsvarar minst den försäkring som kreditgivaren föreslår. Syftet med bestämmelsen är för det första att säkerställa att kreditgivaren är skyldig att godkänna också den försäkring som konsumenten valt, förutsatt att försäkringsskyddet till sin omfattning motsvarar minst den försäkring som kreditgivaren föreslår. Denna skyldighet för kreditgivaren kan anses följa av det redan gällande förbudet mot bindningsförfarande i 13 a § i kapitlet.
Genom det gällande förbudet mot bindningsförfarande förbjuds däremot inte samerbjudanden. Med paketeringsförfarande (
samerbjudande
i konsumentskyddslagen) avses enligt artikel 3.16 i konsumentkreditdirektivet erbjudande eller försäljning av ett kreditavtal i ett paket med andra separata finansiella produkter eller tjänster där kreditavtalet också görs tillgängligt för konsumenten separat men inte nödvändigtvis på samma villkor som när det paketeras med dessa andra produkter eller tjänster. Med samerbjudande avses exempelvis en situation då konsumenten får krediten på förmånligare villkor om han eller hon i det sammanhanget skaffar sig någon annan finansiell tjänst, såsom ett konto. Samerbjudanden ska vara tillåtna även i fortsättningen, men i den föreslagna bestämmelsen ställs ett anslutande tilläggsvillkor, som ska iakttas i de situationer som avses i paragrafen. Nytt är nämligen att villkoren för den kredit som erbjuds konsumenten inte får ändras i en situation där konsumenten inte tecknar en försäkring hos en försäkringsgivare som samarbetar med kreditgivaren, utan tecknar motsvarande försäkringsskydd hos en försäkringsgivare som konsumenten själv valt. I praktiken innebär kravet att kreditgivaren inte får försämra villkoren i sitt kreditanbud till konsumenten, om konsumenten beslutar att teckna det försäkringsskydd som kreditgivaren förutsätter av någon annan försäkringsgivare än den som samarbetar med kreditgivaren.
I paragrafen föreskrivs det dessutom om konsumentens betänketid i fråga om ett sådant försäkringserbjudande i anslutning till kreditavtalet som utgör villkor för krediterbjudandet. Enligt förslaget ska ett erbjudande om en sådan försäkring vara oförändrat i kraft i minst tre dagar från det att det gavs. Syftet med den föreslagna betänketiden är att ge konsumenterna mer tid att jämföra försäkringserbjudanden som hänför sig till kreditavtal innan ett försäkringsavtal tecknas. Konsumenten kan, om han eller hon så önskar, helt klart ingå ett försäkringsavtal innan betänketiden löper ut. Försäkringsgivaren ska vid erbjudande av försäkring informera konsumenten om giltighetstiden för det erbjudande om försäkring som hänför sig till kreditavtalet.
Paragrafen baserar sig på den medlemsstatsoption som föreskrivs i artikel 14.3 och artikel 14.5 i konsumentkreditdirektivet.
13 c §.Förfaranden vid bedömningen av konsumenternas kreditvärdighet och kreditgivarens riktlinjer för ersättningar till personalen.
Paragrafen är ny. En till sina principer motsvarande bestämmelse ingår i 7 a kap. 10 § i den gällande lagen i fråga om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
I
1 mom.
föreskrivs det om kreditgivarens skyldighet att fastställa förfaranden för bedömning av kreditvärdigheten och upprätthålla dem. Med förfaranden som iakttas vid bedömningen av kreditvärdigheten avses förutom de konkreta åtgärder genom vilka konsumentens kreditvärdighet bedöms också de sätt genom vilka riktigheten hos de uppgifter som används vid bedömning av kreditvärdigheten säkerställs. Bestämmelsen grundar sig på artikel 18.4 första stycket i konsumentkreditdirektivet.
I
2 mom.
föreskrivs om ersättning till den personal hos kreditgivaren som ansvarar för bedömning av kreditvärdigheten. Bestämmelserna i momentet tillämpas både på de personer som i praktiken ansvarar för bedömningen av enskilda konsumenters kreditvärdighet och på dem som bestämmer de uppgifter och förfaranden som avses i 1 mom. Enligt momentet ska kreditgivarna när de utarbetar och tillämpar riktlinjer för ersättning till personal som ansvarar för bedömning av konsumenternas kreditvärdighet säkerställa att riktlinjerna förhindrar uppkomsten av intressekonflikter. I momentet nämns särskilt att beloppet av ersättningen till personalen inte får vara beroende av antalet eller andelen godkända kreditansökningar. Bestämmelserna i momentet kompletterar för kreditinstitutens del 8 kap. i kreditinstitutslagen. Genom momentet genomförs artikel 32.3 b i konsumentkreditdirektivet.
I
3 mom.
ställs ytterligare kriterier när det gäller riktlinjerna för ersättning. Genom momentet genomförs artikel 32.3 a och b i direktivet.
14 §.Skyldighet att bedöma en konsuments kreditvärdighet.
Det föreslås att paragrafen ändras.
Enligt det gällande 1 mom. i paragrafen ska kreditgivaren innan ett kreditavtal ingås bedöma om konsumenten har förutsättningar att fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet (
konsumentens kreditvärdighet
). Bedömningen ska grundas på tillräckliga kreditupplysningsregisteruppgifter och andra uppgifter om konsumentens inkomster och övriga ekonomiska förhållanden.
Det föreslås att
1 mom.
preciseras för det första så att bedömningen av kreditvärdigheten ska göras noggrant och i konsumentens intresse. Enligt förslaget ska bedömningen utföras på grundval av behövlig information om konsumentens inkomster, utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden som står i proportion till kreditens art, varaktighet, värde och risker och den ska inhämtas från konsumenten, kreditupplysningsregistret och vid behov från andra källor. Med kravet på konsumentens intresse syftas framför allt på att förhindra oansvarig kreditgivning och överskuldsättning och på att man vid bedömningen på tillbörligt sätt beaktar alla faktorer som är relevanta för att säkerställa huruvida konsumenten kan fullgöra sina skyldigheter enligt kreditavtalet (skäl 54 i ingressen till konsumentkreditdirektivet). I bestämmelsen nämns uttryckligen att den information som ligger till grund för bedömningen ska gälla konsumentens inkomster, utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden. Information om konsumentens utgifter och andra finansiella och ekonomiska förhållanden kan vara till exempel information om konsumentens övriga krediter, utgifter för kreditförvaltning och borgensansvar samt även information om konsumentens förmögenhet och kontinuiteten för inkomsterna, såsom arbetsavtals- eller tjänsteförhållandets art. Även eventuella förändringar i dessa förhållanden ska beaktas. Exempelvis i fråga om studielån och andra krediter med socialt syfte än sådana som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om social kreditgivning (1133/2002) kan kreditsökandens förväntade framtida återbetalningsförmåga beaktas vid bedömningen. I enlighet med skäl 55 i ingressen till konsumentkreditdirektivet ska i informationen dessutom tas lämplig hänsyn till bland annat levnadskostnaderna för konsumenten och konsumentens hushåll. Informationen bör däremot inte inkludera sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen.
Enligt förslaget ska denna information vara nödvändig och stå i proportion till kreditens art, varaktighet, värde och risker. I praktiken innebär detta till exempel att ju större beloppet av den kredit eller kreditgräns som söks eller den risk som annars är förknippad med krediten är, desto mer detaljerad information ska bedömningen basera sig på. Å andra sidan ska kravet på behovet och proportionaliteten tolkas tillsammans med principen om uppgiftsminimering i artikel 5.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen. Utgångspunkten kan anses vara att kreditgivaren alltid ska ta fram information om konsumentens inkomster och andra krediter ur det positiva kreditupplysningsregistret och uppgifter om betalningsstörningar ur de kreditupplysningsregister som förs av privata aktörer som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Denna information kan anses vara behövlig minimiinformation vid all kreditgivning. Om kreditsökanden till exempel är en företagare vars inkomstuppgifter, såsom inkomster av näringsverksamhet eller utdelningsinkomster, inte syns i det positiva kreditupplysningsregistret eller om kreditsökanden är från ett annat land och kreditupplysningar om denne inte finns att tillgå de nämnda registren, ska uppgifterna kontrolleras i register som innehåller kreditsökandens uppgifter eller, om några sådana inte finns, på något annat sätt. Den information som avses i bestämmelsen ska dessutom skaffas från konsumenten själv, och omfattningen av informationen ska bedömas utifrån den aktuella krediten. Exempelvis i fråga om vissa räntefria och avgiftsfria små engångskrediter med lägre risk är det tillräckligt och korrekt med tanke på omfattningen att utöver registeruppgifterna av konsumenten inhämta information om dennes eventuella andra väsentliga utgifter. Liksom för närvarande kan kreditgivaren, om denne så önskar, bedöma konsumentens kreditvärdighet också på andra sätt, såsom med metoder som baserar sig på statistiska uppgifter, förutsatt att sådana metoder är tillåtna med stöd av annan lagstiftning. Sådana antaganden kan gälla till exempel konsumentens allmänna levnadskostnader. Enbart genom att använda sådan information kan man dock inte fullgöra den skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet som avses i bestämmelsen.
Dessutom föreslås det att det till momentet fogas ett uttryckligt krav på att riktigheten hos de uppgifter som används vid bedömningen ska kontrolleras på behörigt sätt. En sådan kontrollskyldighet kan gälla till exempel sådana inkomstuppgifter som konsumenten uppgett och som inte framgår av det positiva kreditupplysningsregistret. Det är då ändamålsenligt att be konsumenten lämna en noggrannare utredning om uppgifternas riktighet. Genom det ändrade 1 mom. genomförs artikel 18.1 och 18.3 i konsumentkreditdirektivet samt den medlemsstatsoption som föreskrivs i artikel 18.11.
Paragrafens
2 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 18.10 i konsumentkreditdirektivet.
I paragrafen föreslås ett nytt
3 mom
. där det föreskrivs om kreditgivarens skyldighet att bevara uppgifterna om de åtgärder som gäller bedömningen av konsumentens kreditvärdighet. Uppgifterna ska bevaras i fem år från det att krediten i sin helhet har förfallit till betalning. Om oenighet uppstår kring ett kreditavtal ska uppgifterna dock bevaras till dess parterna har kommit överens om saken eller ärendet har avgjorts. Bestämmelsen baserar sig på artikel 18.4 andra stycket i konsumentkreditdirektivet, men på grund av rättssäkerheten anses det befogat att också föreskriva om hur länge uppgifterna ska bevaras. Bevaringstiden motsvarar den bevaringstid som föreskrivs för uppgifter om identitetskontroll i 7 kap. 16 § och för uppgifter om åtgärder som vidtagits för bedömningen av kreditvärdigheten när det gäller bostadskrediter i 7 a kap. 11 §.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt
4 mom.
där det föreskrivs om kreditgivarens skyldighet att informera konsumenten om vissa omständigheter i en situation där bedömningen av kreditvärdigheten är förenad med automatisk behandling av personuppgifter. Kreditgivaren ska då för det första informera konsumenten om det att bedömningen av kreditvärdigheten inbegriper användning av automatisk behandling av personuppgifter. Dessutom ska kreditgivaren informera konsumenten om dennes rätt att få en tydlig och begriplig förklaring om bedömningen av kreditvärdigheten, uttrycka sin ståndpunkt till kreditgivaren samt begära en granskning av bedömningen av kreditvärdigheten och beslutet om kreditansökan. Bestämmelser om informationsskyldighet med motsvarande innehåll finns i artikel 14.2 g och artikel 22 i den allmänna dataskyddsförordningen, och det är klart att bestämmelsen inte heller begränsar tillämpningen av andra bestämmelser i den allmänna dataskyddsförordningen. Genom momentet genomförs artikel 18.8 andra stycket och 18.9.
I 4 mom. är det fråga om en skyldighet som gäller kreditgivare och som direkt anpassar skyldigheterna enligt dataskyddsförordningen. På dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet tillämpas däremot bestämmelserna om automatiserad bedömning av kreditvärdigheten i 16 § i kreditupplysningslagen. När det är fråga om en automatiserad bedömning av kreditvärdigheten som utförs av dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet har dessa på motsvarande sätt i egenskap av personuppgiftsansvariga direkt skyldighet att informera den registrerade i enlighet med artikel 14.2 g i den allmänna dataskyddsförordningen.
Det föreslås att ett nytt
5 mom
. fogas till paragrafen. Enligt artikel 23 om påföljder i det tidigare direktivet om konsumentkreditavtal som upphävts genom konsumentkreditdirektivet ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt det direktivet och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. I gällande 7 kap. 50 § 1 mom. i konsumentskyddslagen föreskrivs det om konsumentombudsmannens förbudsförfarande och i paragrafens 2 mom. samt i den gällande befogenhetslagen om möjligheten till påföljdsavgift. De nämnda påföljderna är dock näringsrättsliga och har således inga direkta rättsverkningar på enskilda avtalsförhållanden.
Europeiska unionens domstol har i sin avgörandepraxis (bland annat i OPR-Finance, C-679/18) ansett att artikel 8 om bedömning av konsumentens kreditvärdighet och artikel 23 om sanktioner i det tidigare direktivet om konsumentkreditavtal ska tolkas på så sätt att de innebär en skyldighet för en nationell domstol att ex officio pröva huruvida kreditgivaren har åsidosatt sin skyldighet att före avtalets ingående bedöma konsumentens kreditvärdighet enligt artikel 8 i direktivet, och att fastställa vilka följderna blir enligt nationell rätt av att denna skyldighet har åsidosatts, under förutsättning att påföljderna uppfyller de krav som uppställs i nämnda artikel 23. När det gäller sanktioner har domstolen då ansett det lämpligt att kreditgivaren åtminstone inte längre har rätt till avtalade räntor och kostnader (se avgörandet C-679/18, punkt 30, och den rättspraxis som det hänvisas till där). Å andra sidan har domstolen i det avgörandet hänvisat till vad den tidigare har konstaterat, nämligen att om en sanktion för förverkande av ränta mildras eller till och med ogiltigförklaras, innebär detta med nödvändighet att sanktionen inte är verkligt avskräckande (se avgörandet C-679/18, punkt 31, och den rättspraxis som det hänvisas till där).
Enligt förslaget föreskrivs det om avtalsrättsliga påföljder i situationer där kreditgivaren försummar sina skyldigheter enligt 1–3 mom. i fråga om bedömning av kreditvärdigheten. Enligt första meningen i momentet är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta eller andra kreditkostnader alls om kreditgivaren bryter mot sina skyldigheter enligt 1 eller 3 mom. Konsumenten befrias från skyldigheten att betala kreditkostnader för hela lånetiden. I momentets andra mening föreslås det däremot att det separat förskrivs att om kreditgivaren bryter mot sin skyldighet enligt 2 mom. att försäkra sig om att informationen om konsumenten är aktuell eller att bedöma konsumentens kreditvärdighet på nytt, är konsumenten inte skyldig att betala kreditränta och inte heller andra kreditkostnader från och med höjningen. Den påföljd som avses i momentets andra mening gäller kreditkostnader från och med höjningen, men inte för tiden före den. Krediträntan och kreditkostnaderna definieras i 7 kap. 6 § i förslaget.
Det är fråga om brott mot skyldigheten att bedöma en konsuments kreditvärdighet bland annat när kreditgivaren helt har försummat att utreda konsumentens betalningsförmåga. På samma sätt ska man bedöma en situation där kreditgivaren i sig har inhämtat ändamålsenlig information om konsumentens ekonomiska förhållanden men försummat att bedöma konsumentens egentliga kreditvärdighet. Det kan vara fråga om den sistnämnda situationen till exempel när man utifrån de uppgifter som ligger till grund för bedömningen klart skulle ha kunnat sluta sig till att de skyldigheter som följer av kreditavtalet sannolikt inte kommer att fullgöras på det sätt som förutsätts i kreditavtalet.
För tydlighetens skull bör det konstateras att även om kreditgivaren har bedömt konsumentens kreditvärdighet på behörigt sätt och beviljat krediten under de förutsättningar som anges i 16 a § 2 mom. i kapitlet, är det ändå möjligt att konsumenten råkar i betalningssvårigheter. Med beaktande av detta innebär den realiserade kreditrisken inte i sig att kreditgivaren har brutit mot sin skyldighet att bedöma kreditvärdigheten.
16 b §.Avslag på ansökan om kredit.
Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 18.9 i konsumentkreditdirektivet. Enligt förslaget ska den konsument som ansökt om kredit utan dröjsmål underrättas om ansökan om kredit avslås. Dessutom ska konsumenten vid behov hänvisas att kontakta ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning.
För att öka öppenheten i kreditgivningsprocessen föreslås det i momentet också att konsumenten på begäran ska underrättas om grunden för avslaget skriftligen. Denna skyldighet föreligger dock inte, om avslaget grundar sig på 4 kap. 5 § i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Det förutsätts inte att kreditgivaren ger en detaljerad utredning om grunden för avslaget redan av den anledningen att det i grunden kan ingå information som gäller till exempel en affärshemlighet. För att informationsskyldigheten ska fullgöras är det tillräckligt att konsumenten underrättas om den huvudsakliga orsaken eller de huvudsakliga orsakerna till att kreditansökan har avslagits. Meddelandet ska dock vara individuellt och informativt i den mån att orsaken till att konsumentens kreditansökan avslagits klart framgår av det.
Ingående av kreditavtal och överlämnande av medel
17 §.Ingående av kreditavtal.
Det föreslagna
1 mom.
i paragrafen motsvarar den gällande lagen och artikel 20.1 i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
2 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 21.1 i konsumentkreditdirektivet.
I
3 mom.
görs de preciseringar som förutsätts i artikel 21.1 andra stycket i konsumentkreditdirektivet. Det föreslås att det i momentet införs ett krav på att informationen i avtalet ska vara tydligt läsbar och ta hänsyn till de tekniska begränsningarna hos det medium på vilket den visas. Dessutom föreslås det att informationen ska visas på ett adekvat och lämpligt sätt för respektive kanal. I övrigt motsvarar momentet nuläget.
Liksom för närvarande ska närmare bestämmelser om den information som ska nämnas i avtalet även i fortsättningen utfärdas genom förordning av statsrådet.
17 a §.Kreditkostnadernas maximibelopp.
Det föreslås att paragrafens
5 mom.
ändras. Till momentet fogas ett omnämnande av att 2–4 mom. inte heller gäller avgifter som konsumenten ska betala på grund av eventuella avtalsbrott. De nämnda avgifterna räknas enligt 6 § 2 mom. 2 punkten i det gällande kapitlet inte till kreditkostnaderna. Enligt förslaget ska 6 § dock ändras så att dessa avgifter inte längre särskilt nämns i bestämmelsen som avgifter som inte räknas in i kreditkostnaderna. Ändringen beror på att avgifterna inte uttryckligen nämns i artikel 3.5 i konsumentkreditdirektivet som avgifter som inte ingår i konsumentens totala kreditkostnader. Även om sådana avgifter i princip inte ska betraktas som kreditkostnader, nämns det i bestämmelsen om kreditkostnadernas maximibelopp dock för tydlighetens skull att varken maximigränserna i 2 och 3 mom. eller påföljden i 4 mom. gäller dessa avgifter. Bestämmelser om dröjsmålsränta och andra följder som konsumenten ska betala för avtalsbrott finns i räntelagen. Bestämmelser om indrivningskostnader vid indrivning av konsumentfordringar finns i lagen om indrivning av fordringar.
Utövande av ångerrätt
20 §.Ångerrätt.
Det föreslås att paragrafen ändras. Det bör noteras att det föreslås att gällande 7 kap. 22 § upphävs, vilket innebär att bestämmelserna i denna paragraf i fortsättningen ska tillämpas också på distansförsäljning av sådana konsumentkrediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap., vilka enligt artikel 2.2 i konsumentkreditdirektivet har lämnats utanför direktivets tillämpningsområde. På distansförsäljning av krediter som tidigare inte omfattades av tillämpningsområdet för det tidigare direktivet om konsumentkreditavtal skulle i fråga om ångerrätten tillämpas bestämmelserna i direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster, som till denna del har genomförts i gällande 7 kap. 22 §. Den medlemsstatsoption som ingår i artikel 16b.7 b i konsumenträttighetsdirektivet tillåter däremot att medlemsstaterna i fortsättningen får tillämpa bestämmelserna om ångerrätt i konsumentkreditdirektivet också på sådana kreditavtal som med stöd av artikel 2.2 i det direktivet är undantagna från det direktivets tillämpningsområde. Det föreslås också att medlemsstatsoptionen ska utnyttjas, varvid den föreslagna paragrafen i fortsättningen ska tillämpas också när konsumenten vid distansförsäljning frånträder ett kreditavtal som enligt artikel 2.2 i konsumentkreditdirektivet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, såsom ett kreditavtal vars belopp överstiger 100 000 euro.
Det föreslås att
1 mom.
ändras för det första så att det i momentet i fortsättningen ska nämnas att frånträdandet ska meddelas på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i kreditavtalet. Tillägget behövs för att genomföra artikel 26.5 a i konsumentkreditdirektivet. I momentet stryks också hänvisningen till den gällande 45 § i kapitlet, eftersom det föreslås att den paragrafen upphävs.
Till momentet fogas också en ny mening som gäller förlängning av tidsfristen för ångerrätt i fråga om vissa nyttighetsbundna krediter i vissa situationer. Enligt förslaget har konsumenten, om det är fråga om en nyttighetsbunden kredit som beviljas enbart för anskaffning av en vara, dock rätt att frånträda avtalet minst så länge konsumenten enligt villkoren i köpeavtalet har rätt att få köpesumman återbetald till fullt belopp. Om konsumenten till exempel enligt avtalsvillkoren har rätt att få tillbaka köpesumman till fullt belopp i 30 dagar, förlängs tidsfristen för ångerrätten till motsvarande längd för ett sådant avtal om nyttighetsbunden kredit som avses i bestämmelsen och som beviljats enbart för anskaffning av varan. För tydlighetens skull kan det konstateras att eftersom det föreslagna tillägget gäller den rätt att få tillbaka köpesumman som konsumenten har fått genom ett avtal, förlängs ångerfristen på det sätt som avses i bestämmelsen inte enbart av den anledningen att det i lagen, såsom i 6 kap. 17 § 3 mom. i fråga om hemförsäljning och distansförsäljning, föreskrivs om näringsidkarens skyldighet att återbetala de prestationer från konsumenten som fåtts efter utgången av ångerfristen för hemförsäljningsavtalet och distansförsäljningsavtalet. Bestämmelsens tillämpningsområde är snävare än definitionen av nyttighetsbunden kredit i 7 kap. 7 § 3 punkten. Bestämmelsen tillämpas endast på nyttighetsbundna krediter som beviljas enbart för anskaffning av varor. Den tillämpas däremot inte på krediter som beviljas för anskaffning av tjänster eller på sådana nyttighetsbundna krediter som beviljas för anskaffning av varor och på basis av vilka konsumenten har rätt att lyfta penningmedel eller använda krediten också för något annat ändamål, vilket är fallet till exempel när det gäller universalkreditkort och specialkreditkort. I dessa situationer är det nämligen inte fråga om en nyttighetsbunden kredit som beviljas enbart för anskaffning av en vara. Genom tillägget genomförs artikel 26.3 i konsumentkreditdirektivet. Det är nödvändigt att avgränsa tillämpningsområdet på det föreslagna sättet, eftersom bestämmelsen i direktivet endast gäller kombinerade kreditavtal, för vilka definitionsbestämmelsen i artikel 3.20 är snävare än 7 kap. 7 § 3 punkten i konsumentskyddslagen. För tydlighetens skull är det skäl att konstatera att bestämmelsen inte kan förkorta tidsfristen för konsumentens ångerrätt.
I övrigt motsvarar momentet gällande lag.
I
2 mom.
föreskrivs det om när tidsfristen för konsumentens ångerrätt upphör i sista hand. Enligt förslaget upphör, om konsumenten inte har fått kreditavtalet i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel, den ångerfrist som avses i 1 mom. ett år och 14 dagar efter det att kreditavtalet ingicks. Ångerfristen upphör dock inte om konsumenten inte har underrättats om sin ångerrätt i enlighet med 9 eller 41 §. Ångerrätten upphör alltså inte slutgiltigt i en situation där konsumenten, beroende på typen av kreditavtal, inte har informerats om sin ångerrätt på det sätt som föreskrivs i 9 eller 41 §. Syftet med bestämmelsen är att förbättra rättssäkerheten och den baserar sig på artikel 26.2 i konsumentkreditdirektivet. I fråga om distansförsäljning av finansiella tjänster föreslås en till sina principer motsvarande bestämmelse i 6 a kap. 12 §.
Paragrafens
3 mom.
motsvarar 2 mom. i den gällande lagen (RP 24/2010 rd, s. 37–38) och artikel 26.5 första stycket led b, artikel 26.5 andra stycket och artikel 21.1 p i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
4 mom.
motsvarar det gällande 3 mom. (RP 24/2010 rd, s. 38) och artikel 26.5 första stycket led b i konsumentkreditdirektivet.
22 §.Särskilda bestämmelser som gäller distansförsäljning.
Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig av de orsaker som nämns i specialmotiveringen till 20 §.
23 a §.Information som ska lämnas om ändring av kreditavtal.
Det föreslås att
1 mom.
ändras så att det i bestämmelsen i fortsättningen förutsätts att kreditgivaren informerar konsumenten om de omständigheter som nämns i bestämmelsen på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i kreditavtalet. Bestämmelsen behövs för genomförandet av artikel 22 i konsumentkreditdirektivet.
24 §.Ändringar av ränta och avgifter.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar gällande lag.
Det föreslås att
2 mom.
preciseras så att ränteändringar i fortsättningen ska meddelas konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som specificerats i kreditavtalet i god tid innan ändringen träder i kraft. I övrigt motsvarar momentet gällande lag och artikel 23.1 första och andra stycket i konsumentkreditdirektivet samt artikel 54.3 i det andra betaltjänstdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG).
Det föreslås att det till
3 mom.
fogas nya förutsättningar för hur den information som föreskrivs i 2 mom. ska kunna ges konsumenten med de intervall som anges i avtalet, dock minst en gång om året. Eftersom en förutsättning för detta enligt 3 mom. i den gällande paragrafen är att informationen om den nya referensräntan offentliggörs på tillbörligt sätt och finns att tillgå hos kreditgivaren, förutsätts det i fortsättningen dessutom att uppgifterna ska finnas tillgängliga också på kreditgivarens webbplats och via kreditgivarens mobilapp. Det är klart att kraven tillämpas endast om kreditgivaren har en webbplats eller mobilapp. Genom ändringen genomförs artikel 23.2 d leden ii och iii i konsumentkreditdirektivet. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande lagen och grundar sig dessutom på artikel 23.2 i konsumentkreditdirektivet.
I
4 mom.
ska det i fortsättningen talas om avgifter som tas ut ”i samband med kreditavtalet” till skillnad från uttrycket ”med anledning av kreditavtalet” i den gällande lagen, för att ordalydelsen i bestämmelsen ska motsvara den ändring som föreslås i 6 § 1 mom. i kapitlet. I övrigt motsvarar momentet gällande lag.
25 §.Skyldighet att informera om överföring av kreditavtal.
Det föreslås att paragrafens
1 mom.
ändras. Enligt första meningen i 1 mom. i den gällande paragrafen, ska konsumenten underrättas om överlåtelsen, om en kreditgivares rättigheter enligt kreditavtalet eller om själva kreditavtalet överförs på tredje part. Förslaget innebär en ändring jämfört med nuläget, eftersom anmälningsskyldigheten preciseras så att anmälningsskyldigheten enligt bestämmelsen uttryckligen ligger hos den ursprungliga kreditgivaren. Ändringen behövs för att genomföra artikel 39.2 i konsumentkreditdirektivet. Fullgörandet eller försummelsen av den anmälningsskyldighet som avses i bestämmelsen kan ha betydelse också för bedömningen av om konsumenten som gäldenär har gjort sin prestation till rätt borgenär så att konsumenten befrias från sin betalningsskyldighet. Det bör noteras att de egentliga frågorna om gäldenärens betalningsskydd dock avgörs utifrån andra bestämmelser och principer som gäller betalningsskyddet. I 29 § i lagen om skuldebrev (622/1947) föreskrivs det om giltigheten av en betalning som gäldenären gjort till överlåtaren efter det att ett vanligt skuldebrev har överlåtits.
27 §.Konsumentens rätt att betala en konsumentkredit innan den förfaller till betalning.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 3.21 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att paragrafens
2 mom.
ändras. Enligt det gällande momentet ska, om konsumenten betalar krediten eller en del av den i förtid, från den återstående delen av kreditgivarens fordran avdras den del av kreditkostnaderna som gäller den outnyttjade kredittiden. För tydlighetens skull föreslås det att den sista delen av meningen ändras så att från den återstående delen av kreditgivarens fordran ska från kreditkostnaderna avdras den del som motsvarar den outnyttjade kredittiden. Enligt den andra meningen i det gällande momentet får kreditgivaren emellertid i sin helhet ta ut de faktiska kostnader för uppläggningen av krediten som anges i kreditavtalet. I stället för den föreslås det nu att det vid beräkningen av denna nedsättning ska hänsyn tas till alla kostnader som kreditgivaren fastställt för konsumenten. Avsikten är inte att med uttrycket ”kostnader som kreditgivaren fastställt för konsumenten” göra någon saklig åtskillnad till uttrycket ”kostnader som konsumenten enligt kreditgivaren ska betala”, som används i konsumentkreditdirektivet. Enligt skäl 70 i ingressen till konsumentkreditdirektivet bör nedsättningen omfatta kostnader som inte är beroende av det kreditavtalets löptid, inbegripet kostnader som är helt uttömda vid tidpunkten för beviljandet av krediten. I och med ändringen täcker konsumentens rätt till avdrag i fortsättningen alltså också de kostnader för åtgärder i samband med uppläggningen av krediten som för närvarande under vissa förutsättningar inte omfattas av avdragsrätten. Utanför de kostnader som kreditgivaren fastställer för konsumenten och som avses i bestämmelsen bör dock i enlighet med skäl 70 i ingressen till konsumentkreditdirektivet anses sådana skatter och avgifter som tas ut av och betalas direkt till en tredje part och som inte är beroende av kreditavtalets löptid inte beaktas vid beräkningen av nedsättningen, eftersom dessa kostnader inte påförs av kreditgivaren och därför inte kan ändras ensidigt av kreditgivaren. I enlighet med samma skäl i ingressen bör däremot avgifter som en kreditgivare tar ut till förmån för en tredje part beaktas vid beräkningen av nedsättningen. Genom det föreslagna 2 mom. genomförs artikel 29.1 i konsumentkreditdirektivet.
30 §.Uppsägning av ett avtal om fortlöpande kredit.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 28.1 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
preciseras så att meddelandet om uppsägning i fortsättningen ska lämnas till konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som anges i kreditavtalet. Till övriga delar motsvarar momentet den gällande lagen och artikel 28.1 andra stycket i konsumentkreditdirektivet.
32 §.Kreditgivarens rätt att dra in konsumentens rätt att utnyttja en fortlöpande kredit.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 28.2 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
preciseras så att i fortsättningen ska kreditgivaren lämna meddelandet om att rätten att utnyttja krediten upphör till konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som anges i kreditavtalet. Genom ändringen genomförs artikel 28.2 i konsumentkreditdirektivet. I bestämmelsen görs också vissa språkliga preciseringar. Till övriga delar motsvarar bestämmelsen den gällande lagen.
Paragrafens
3 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 28.2 i konsumentkreditdirektivet.
35 §.Tidigareläggande av förfallodag.
Paragrafens
1 mom.
ändras på motsvarande sätt som det föreslagna 27 § 2 mom., och i fråga om motiveringen hänvisas det till vad som har sagts i samband med det momentet.
Bestämmelser om olika typer av krediter
41 §.Förhandsinformation.
Det föreslås att paragrafen ändras. Enligt paragrafens
1 mom.
ska, om kreditgivaren på grund av konsumentens betalningssvårigheter ingår ett avtal om betalningsarrangemang med denne som inte till sina villkor är oförmånligare för konsumenten än det ursprungliga kreditavtalet, kreditgivaren och kreditförmedlaren, utöver vad som någon annanstans i lag föreskrivs om skyldigheten att lämna information, i god tid innan kreditavtalet ingås på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt, med hjälp av blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”, som gäller avtal om betalningsarrangemang, ge konsumenten tydlig och begriplig information om kreditgivaren, den kredit som erbjuds, kreditkostnaderna och återbetalningen av krediten, påföljderna vid avtalsbrott och konsumentens rättigheter enligt lag. För det första bör det noteras att paragrafens tillämpningsområde inskränks så att de informationsskyldigheter som föreskrivs i paragrafen i fortsättningen ska tillämpas endast i de situationer som avses i 2 mom. i den gällande paragrafen, det vill säga när kreditgivaren på grund av konsumentens betalningssvårigheter ingår ett sådant avtal om betalningsarrangemang med konsumenten som i fråga om villkoren inte är oförmånligare för konsumenten än det ursprungliga kreditavtalet. Att dessa situationer omfattas av paragrafens tillämpningsområde nämns i 1 mom. i förslaget och då blir det gällande 2 mom. onödigt. Utöver det nämnda tillämpas den gällande paragrafen enligt dess 1 mom. på sådana konsumentkrediter som är knutna till brukskonton och som enligt avtalsvillkoren har en kredittid på högst tre månader eller där kreditbeloppet ska återbetalas efter anfordran. På sådana krediter ska i fortsättningen i stället för den föreslagna bestämmelsen beroende på fallet tillämpas informationsskyldigheten enligt 9–11 §. Genom begränsningen av tillämpningsområdet genomförs artikel 2.7 i konsumentkreditdirektivet. Bestämmelser om sättet att lämna information finns i 43 § 1 mom. i det gällande 7 kap. För tydlighetens skull föreslås det att de bestämmelserna flyttas till 1 mom. i förslaget. Den information som nämns i bestämmelsen ska ges konsumenten i god tid innan kreditavtalet ingås på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och den ska vara tydlig och begriplig. Motsvarande bestämmelser föreslås i 7 kap. 9 § i förslaget. I övrigt motsvarar momentet gällande lag (RP 24/2010 rd, s. 44).
Enligt
2 mom.
ska informationen på blanketten vara konsekvent och tydligt läsbar och i den ska tas hänsyn till de tekniska begränsningarna hos det medium på vilket den visas. Informationen ska visas på ett adekvat och lämpligt sätt för respektive kanal med beaktande av interoperabilitet. Motsvarande krav föreslås i 7 kap. 9 §. Närmare bestämmelser om förhandsinformation och den blankett som avses i bestämmelsen utfärdas även i fortsättningen genom förordning av statsrådet, och det föreslås att bemyndigandet att utfärda förordning om förhandsinformation och blanketten i 3 mom. i den gällande paragrafen och i gällande 43 § 1 mom. i kapitlet tas in i 2 mom.
Genom den ändrade paragrafen genomförs artikel 11.1 i konsumentkreditdirektivet.
42 §.När förhandsinformation lämnas per telefon.
Det föreslås att paragrafen ändras. Paragrafen motsvarar till sina principer den föreslagna 10 §, men gäller endast sådana avtal om betalningsarrangemang som avses i 41 §. Förslaget innebär en möjlighet att avvika från att i god tid innan kreditavtalet ingås ge blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation” på det sätt som föreskrivs i 41 §. Blanketten ska dock också vid telefonförsäljning ges konsumenten i enlighet med den föreslagna 43 § senast utan dröjsmål efter det att avtalet ingåtts. Möjligheten till avvikelse begränsas i enlighet med hänvisningsbestämmelsen i artikel 11.6 i konsumentkreditdirektivet endast till situationer där sådan taltelefonikommunikation som avses i artikel 16a.3 och 16a.4 i konsumenträttighetsdirektivet används. De i bestämmelsen avsedda skyldigheterna att lämna förhandsinformation som ska tillämpas vid telefonförsäljning är mer omfattande än för närvarande och inbegriper i fortsättningen information om kreditgivaren, den kredit som erbjuds, kreditkostnaderna, kostnaderna för sen betalning, återbetalningen av krediten och den nyttighet som krediten avser. För tydlighetens skull kan det konstateras att med information om den nyttighet som krediten avser hänvisas till den eventuella nyttighet för vilken det ursprungliga kreditavtalet ingåtts och till vilket ett avtal om betalningsarrangemang ingås senare på grund av betalningssvårigheter. De uppgifter som ska lämnas motsvarar de uppgifter som avses i artikel 11.2 i konsumentkreditdirektivet, och närmare bestämmelser om dem ska även i fortsättningen utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom ändringen genomförs artikel 11.6 i konsumentkreditdirektivet.
43 §.Övriga bestämmelser om informationsskyldighet för vissa särskilda typer av krediter.
Det föreslås att paragrafen ändras så att den till sina principer motsvarar den föreslagna 7 kap. 11 §. Paragrafens rubrik ändras, eftersom den enligt förslaget inte längre endast gäller lämnande av förhandsinformation i varaktig form.
Enligt paragrafens
1 mom.
ska kreditgivaren i en situation som avses i 42 § ge konsumenten blanketten ”Standardiserad europeisk konsumentkreditinformation”, som gäller avtal om betalningsarrangemang, i varaktig form utan dröjsmål efter det att avtalet har ingåtts. Genom bestämmelsen säkerställs det att konsumenten får heltäckande förhandsinformation om avtal om betalningsarrangemang också när konsumenten per telefon har fått en mer begränsad första information på det sätt som avses i 42 §. Genom ändringen genomförs artikel 11.6 i konsumentkreditdirektivet.
I
2 mom.
föreskrivs det i fortsättningen om kravet i 3 mom. i den gällande paragrafen på att konsumenten på begäran och utan avgift ska få ett utkast till kreditavtal, som i fortsättningen kallas utkast till avtal om betalningsarrangemang på grund av att tillämpningsområdet för informationsskyldigheten i fråga om särskilda typer av krediter ändras. Genom ändringen genomförs artikel 11.7 i konsumentkreditdirektivet.
Enligt
3 mom.
ska kreditgivare och kreditförmedlare vid lämnande av i 41 och 42 § avsedd information till konsumenten samtidigt meddela huruvida kreditgivaren eller kreditförmedlaren tillhandahåller rådgivningstjänster. Genom ändringen genomförs artikel 16.1 i konsumentkreditdirektivet.
45 §.Kreditavtal som är knutna till brukskonton.
Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig av de orsaker som nämns i avsnitt REF _Ref202174930 \r \h 4.1.3.
46 §.Informationsskyldighet under löptiden för kreditavtal som är knutna till brukskonton.
Det föreslås att
1 mom.
preciseras så att de uppgifter som nämns i bestämmelsen i fortsättningen ska lämnas minst en gång i månaden på papper eller i någon annan varaktig form som anges i kreditavtalet. Ändringen behövs för genomförandet av artikel 24.1 i konsumenträttighetsdirektivet. I momentets inledande stycke infogas för tydlighetens skull ett omnämnande av att med en kredit som är knuten till ett brukskonto avses kontokredit, till skillnad från överskridande. En definition av kontokredit finns i artikel 3.18 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
preciseras för det första så att ändringar i räntan och andra avgifter i fortsättningen ska meddelas konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som anges i kreditavtalet i god tid innan ändringarna träder i kraft. Till de förutsättningar som anges i momentets andra mening, under vilka informationen kan lämnas till konsumenten på ett kontoutdrag enligt 1 mom., fogas i enlighet med artikel 24.2 d led ii och iii i konsumentkreditdirektivet ett krav på att informationen om referensräntan ska finnas tillgänglig också på kreditgivarens webbplats och via kreditgivarens mobilapp. Genom det föreslagna 2 mom. genomförs artikel 24.2 i konsumentkreditdirektivet.
46 a §.Minskning eller uppsägning av användning av kredit som grundar sig på kreditavtal som är knutna till brukskonton
. Paragrafen är ny. Enligt förslaget ska, om kreditgivaren minskar konsumentens rätt att använda en kredit som är knuten till ett brukskonto eller säger upp den, kreditgivaren på ett överenskommet sätt underrätta konsumenten om detta senast 30 dagar innan minskningen eller uppsägningen träder i kraft. Kreditgivaren ska då ge konsumenten möjlighet att utan ytterligare kostnad återbetala det belopp som faktiskt utnyttjats i den utsträckning det motsvarar det minskade eller det utnyttjade beloppet i tolv lika stora månatliga poster. Bestämmelsen innebär att när kreditgivaren minskar kreditgränsen för en kredit som hänför sig till konsumentens brukskonto eller helt och hållet säger upp en kredit som är knuten till brukskontot, ska kreditgivaren utan extra kostnader erbjuda konsumenten möjlighet att i 12 lika stora månatliga poster betala det faktiska belopp som motsvarar minskningen eller uppsägningen. Med det faktiskt utnyttjade belopp som motsvarar minskningen eller uppsägningen avses kreditsaldot på konsumentens brukskonto till den del det överstiger beloppet av möjligheten till kontokredit efter det att minskningen eller uppsägningen har trätt i kraft. Klart är att konsumenten om han eller hon så önskar kan betala beloppet tidigare än i 12 månadsposter och att konsumenten å andra sidan, till exempel enligt avtalet, kan ha rätt till också förmånligare återbetalningsarrangemang än vad som avses i bestämmelsen. Genom paragrafen genomförs artikel 24.3 och 24.4 i konsumentkreditdirektivet.
47 §.Informationsskyldighet som gäller avtal om brukskonto.
Det föreslås att paragrafen ändras. Paragrafen gäller liksom för närvarande överskridanden av konto- eller kreditgränsen enligt 2 § 2 mom. i 7 kap. i konsumentskyddslagen och i paragrafen görs vissa preciseringar som förutsätts i direktivet. För det första ändras paragrafens rubrik för att det ska vara klart att bestämmelserna gäller överskridande av konto- eller kreditgränsen, vars definition finns i artikel 3.19 i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att
1 mom.
ändras så att i de situationer som avses i bestämmelsen ska det i avtalet om ett brukskonto i fortsättningen nämnas möjligheten till överskridande, räntan för överskridandet, villkoren för tillämpning av räntan och det index eller den referensränta som tillämpas på den ursprungliga räntan liksom andra avgifter för ett överskridande och villkoren för ändring av dessa avgifter. Den andra meningen i momentet preciseras så att uppgifterna dessutom regelbundet ska lämnas till konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i avtalet om brukskontot. Genom det ändrade 1 mom. genomförs artikel 25.1 i konsumentkreditdirektivet. I övrigt motsvarar momentet gällande lag (RP 24/2010 rd, s. 45).
Det föreslås att
2 mom.
ändras så att i samband med ett avsevärt överskridande av konto- eller kreditgränsen som fortgått i mer än en månad ska den information som avses i bestämmelsen ges konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i avtalet om brukskontot. Till den information som anges i momentet fogas dessutom uppgifter om återbetalningsdagen. Genom det ändrade 2 mom. genomförs artikel 25.2 i konsumentkreditdirektivet. I övrigt motsvarar momentet gällande lag (RP 24/2010 rd, s. 45–46).
I paragrafen föreslås ett nytt
3 mom.
enligt vilket om konsumenten regelbundet överskrider saldot på sitt brukskonto, ska kreditgivaren dessutom erbjuda konsumenten rådgivningstjänster, om sådana finns tillgängliga, samt hänvisa konsumenten till ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning. Genom momentet genomförs artikel 25.2 andra stycket i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
4 mom.
motsvarar till övriga delar gällande 3 mom. (RP 24/2010 rd, s. 46), men på grund av det nya 3 mom. görs där en skrivteknisk precisering så att också det föreslagna 3 mom. gäller överskridande av kreditgränsen i ett kreditavtal som är knutet till ett brukskonto.
47 a §.Minskning eller uppsägning av möjligheten till överskridande.
Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs artikel 25.4 och 25.5 i konsumentkreditdirektivet. Paragrafen gäller underrättelse om minskning av den övre gränsen för överskridande av konto- eller kreditgränsen eller uppsägning av möjligheten till överskridande samt återbetalning av det belopp som faktiskt utnyttjats i samband med att möjligheten att överskrida konto- eller kreditgränsen minskas eller sägs upp. En till sina principer motsvarande bestämmelse föreslås i fråga om möjligheten till kontokredit i 7 kap. 46 a §, som det i fråga om motiveringen hänvisas till.
48 a §.Beaktande av konsumentens förhållanden.
Enligt paragrafen ska kreditförmedlingen grunda sig på uppgifter om konsumentens ekonomiska situation, på behov och förväntningar som konsumenten uppgett sig ha i fråga om krediten samt på relevanta antaganden om konsumentens risker under kreditavtalets giltighetstid. En till sina principer motsvarande bestämmelse ingår i 7 a kap. 27 §. Genom paragrafen genomförs artikel 32.1 andra stycket i konsumentkreditdirektivet.
49 §.Avgifter som tas ut av konsumenten.
Paragrafens
1 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 38 b i konsumentkreditdirektivet.
Det föreslås att
2 mom.
preciseras så att en förutsättning för att få avgiften, utöver de nuvarande förutsättningarna, är i fortsättningen att en överenskommelse om avgiften innan kreditavtalet ingicks har träffats skriftligen eller elektroniskt med konsumenten på ett sådant sätt att konsumenten kan bevara och återge avtalet oförändrat. Genom det ändrade 2 mom. genomförs artikel 38 c i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
3 mom.
motsvarar den gällande lagen och artikel 38 d i konsumentkreditdirektivet.
Rådgivningstjänster
49 a §.Förhandsinformation till konsumenten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om informationsskyldighet i fråga om rådgivningstjänster. En till sina principer motsvarande bestämmelse ingår i 7 a kap. 28 § i konsumentskyddslagen. Bestämmelser om rätten att tillhandahålla rådgivningstjänster finns i 3 a § i lagförslag 2 och i 4 § i lagförslag 3.
I enlighet med förslaget ska den som tillhandahåller rådgivningstjänster innan rådgivningstjänster börjar tillhandahållas eller innan ett avtal om rådgivningstjänster ingås ge konsumenten den information som anges i paragrafen. Konsumenten ska ges information om de kreditgivare vars krediter har utvärderats i den rekommendation som ges samt om det sammanlagda beloppet av avgifter som konsumenten ska betala för rådgivningstjänsterna eller grunderna för bestämmande av avgifterna. Informationen ska ges konsumenten på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten har valt. Genom momentet genomförs artikel 16.2 första stycket i konsumentkreditdirektivet.
49 b §.Rätt att ta ut avgift för rådgivningstjänster.
Enligt förslaget har den som tillhandahåller rådgivningstjänster rätt att ta ut en avgift hos konsumenten för rådgivningstjänsterna eller det rekommenderade kreditavtalet endast om konsumenten har informerats om avgiften på det sätt som förutsätts i lagen och överenskommelse om avgiften har träffats med konsumenten i varaktig form. Bestämmelsen baserar sig inte på direktivet. Det anses ändamålsenligt att bestämmelserna om rådgivningstjänster i kapitlet i fråga om betalningar motsvarar 7 kap. 49 § om kreditförmedling och i fråga om konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom 7 a kap. 29 § om rådgivningstjänster.
49 c §.Utförande av rådgivningstjänster.
I paragrafen föreskrivs det om skyldigheterna för den som tillhandahåller rådgivningstjänster när tjänsterna utförs. En till sina principer motsvarande bestämmelse ingår i 7 a kap. 30 § i konsumentskyddslagen.
Enligt
1 mom.
ska rådgivningstjänsterna grunda sig på uppgifter om konsumentens ekonomiska situation, på behov och förväntningar som konsumenten uppgett sig ha i fråga om krediten samt på relevanta antaganden om konsumentens risker under kreditavtalets giltighetstid. Genom momentet genomförs artikel 16.3 a och b i konsumentkreditdirektivet samt artikel 32.1 tredje stycket i direktivet.
Enligt
2 mom
. ska tillhandahållaren av rådgivningstjänster utvärdera ett tillräckligt stort antal kreditavtal inom sitt produktutbud. Tillhandahållaren av rådgivningstjänster ska utgående från utvärderingen rekommendera ett eller flera kreditavtal som lämpar sig för konsumentens behov och förväntningar samt ekonomiska situation. Vidare förutsätts det att konsumenten ska få ett exemplar av rekommendationen på papper eller i någon annan varaktig form som konsumenten valt och som anges i kreditavtalet. Genom momentet genomförs artikel 16.3 c och e i konsumentkreditdirektivet.
Enligt
3 mom.
ska tillhandahållaren av rådgivningstjänster agera i konsumentens intresse vid tillhandahållandet av rådgivningstjänster samt varna konsumenten om ett kreditavtal kan medföra en särskild risk för konsumenten med hänsyn till dennes ekonomiska situation. Genom momentet genomförs artikel 16.3 d och 16.5.
49 d §.Oberoende rådgivning.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka kreditgivaren och kreditförmedlaren får meddela att de tillhandahåller oberoende rådgivning eller är oberoende rådgivare. Enligt bestämmelsen är en förutsättning för det första att kreditgivaren eller kreditförmedlaren vid tillhandahållandet av rådgivningstjänster bedömer ett tillräckligt stort antal kreditavtal som erbjuds på marknaden. För att detta krav ska uppfyllas är det inte nog att det vid tillhandahållandet av rådgivningen endast bedöms krediter som erbjuds av en kreditgivare eller koncern. En förutsättning för kreditförmedlare är dessutom att kreditförmedlaren inte tar emot ersättning för sina rådgivningstjänster eller på grund av det kreditavtal som kreditförmedlaren rekommenderar av någon annan aktör än konsumenten.
Genom paragrafen genomförs artikel 16.4 andra stycket i konsumentkreditdirektivet. Enligt artikel 16.4 tredje stycket tillämpas begränsningen i fråga om kreditförmedlares mottagande av vederlag endast om antalet kreditgivare som bedöms är mindre än majoriteten på marknaden. Enligt förslaget ska den nämnda begränsningen dock tillämpas i fråga om kreditförmedlare i alla situationer, och till denna del baserar sig bestämmelsen på medlemsstatsoptionen i artikel 16.4 fjärde stycket.
Kunskap och kompetens
49 e §.Sakkunskap som krävs av kreditgivare och kreditförmedlare.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om den sakkunskap som krävs av kreditgivare och kreditförmedlare. Enligt förslaget ska kreditgivares och kreditförmedlares personal och, om kreditgivaren eller kreditförmedlaren är en juridisk person, dess högsta ledning ha tillräcklig kunskap och kompetens om kreditverksamhet. Kravet gäller för det första kreditgivarens och kreditförmedlarens personal, vars definition ingår i 7 kap. 7 § 4 punkten i den gällande lagen. Med personal avses var och en som är anställd hos en kreditgivare eller kreditförmedlare eller på annat sätt agerar för dennes räkning och som deltar i lämnande eller förmedling av konsumentkrediter och var och en som direkt leder och övervakar de förstnämnda. Om kreditgivaren eller kreditförmedlaren är en juridisk person ska kraven på sakkunskap dessutom tillämpas på de personer som hör till dess högsta ledning. Till den högsta ledningen ska anses höra verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen och i jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och övriga personer som hör till den högsta ledningen. Kravet på sakkunskap gäller den högsta ledningen kollektivt. Alla som hör till den högsta ledningen förutsätts alltså inte nödvändigtvis ha kännedom om kreditverksamhet, utan det räcker att den högsta ledningen som helhet har den kunskap och kompetens som behövs med beaktande av kreditverksamhetens karaktär och omfattning. Det är nödvändigt att utvidga kravet på sakkunskap till den högsta ledningen, eftersom den personal som omfattas av kraven på sakkunskap enligt skäl 77 i ingressen till konsumentkreditdirektivet bör bestå av både frontoffice- och backoffice-personal, inbegripet ledningspersonal och, i tillämpliga fall, styrelseledamöter hos kreditgivare och kreditförmedlare, som spelar en viktig roll i kreditavtalsprocessen. Däremot bör enligt samma skäl personer som utför stöduppgifter utan koppling till kreditavtalsprocessen, inbegripet personal som arbetar med personalfrågor och it-personal, inte betraktas som personal som omfattas av kraven på sakkunskap.
Bestämmelser om kraven på sakkunskap föreslås i fråga om kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån som registrerats i enlighet med lagförslag 2 i 10 § 4 mom. i det lagförslaget, i fråga om kreditförmedlare som registrerats i enlighet med lagförslag 3 i 6 § 1 mom. 4 punkten och 10 § i det lagförslaget och i fråga om kreditinstitut i enlighet med 15 kap. 12 a § 3 mom. i lagförslag 9. Den nu föreslagna bestämmelsen behövs dock för att artikel 33 i konsumentkreditdirektivet ska kunna genomföras på korrekt sätt i fråga om sådana kreditgivare och kreditförmedlare som enligt 1 § 3 mom. 4 punkten i lagförslag 2 inte omfattas av tillämpningsområdet för det lagförslaget eller som enligt 3 § 2 mom. 3 punkten i lagförslag 3 inte omfattas av bestämmelserna om registreringsskyldighet i det lagförslaget.
Kreditgivare och kreditförmedlare ska också fastställa de minimikrav på personalens kunskaper och kompetens som de tillämpar i sin verksamhet skriftligt. Kraven ska definieras konkret till exempel genom introduktions- och utbildningsprogram för personalen och det ska regelbundet kontrolleras att programmen är aktuella och vid behov ska de uppdateras.
Närmare bestämmelser om den sakkunskap som krävs utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom paragrafen och en förordning som utfärdas med stöd av den genomförs artikel 33 i konsumentkreditdirektivet.
50 §. Påföljder.
Det föreslås att paragrafens
2 mom.
kompletteras med anledning av att 7 kap. 7 a §, 8 a § och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal), 11, 11 a, 11 b och 12 a §, 13 § 2 mom. 1 punkten de nya underpunkterna e och i samt 1 a, 3 a, 5 och 6 punkten i det momentet samt 13 § 4 mom., 13 b, 13 c, 16 b och 18 §, 20 § 2 mom., 21 § 1 mom., 23 och 23 a §, 25 § 1 mom., 27, 28, 30 och 32 §, 41 § och bestämmelser som utfärdats med stöd av 41 § 2 mom. (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal), 42 § och bestämmelser som utfärdats med stöd av den (statsrådets förordning om den information som ska lämnas till en konsument om ett kreditavtal) och 43, 46, 46 a, 47, 47 a, 48 a, 49, 49 a, 49 b, 49 c och 49 d samt 49 e § och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den (statsrådets förordning om krav på yrkesmässiga kvalifikationer för kreditgivare och kreditförmedlare i fråga om vissa konsumentkrediter) ska omfattas av bestämmelserna om påföljdsavgift. Genom tilläggen genomförs artikel 44.2 i konsumentkreditdirektivet.
51 §.Tillsynsmyndigheter.
Det föreslås att kreditförmedlare nämns i
1 mom.
I fortsättningen ska också Finansinspektionen utöva tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i kapitlet, när kreditförmedlaren är en sådan annan finansmarknadsaktör som avses i 5 § i lagen om Finansinspektionen. Sådana andra finansmarknadsaktörer är enligt 5 § 44 punkten i lagförslag 12 de som enligt 5 § i lagförslag 3 är skyldiga att anmäla sig till kreditförmedlarregistret. Genom ändringen genomförs artikel 37.1 i konsumentkreditdirektivet. Till övriga delar föreslås det inga ändringar i paragrafen.
7 a kap.
Konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom
9 §.Informationsskyldighet som gäller konsumentkrediter med en bostad som säkerhet.
Det föreslås att paragrafen ändras. På konsumentkrediter med en bostad som säkerhet tillämpas i fortsättningen dessutom 7 kap. 11 a § i förslaget, och därför görs den tekniska ändring som gäller detta i paragrafen.
31 §.Tillämpning av bestämmelserna om konsumentkrediter.
Paragrafen motsvarar till övriga delar den gällande lagen, men i
2 mom.
preciseras det att om förfallodagen för en kredit som har samband med bostadsegendom tidigareläggs ska det vid uträkning av kreditgivarens fordran från de betalningsposter som kreditgivaren kräver och som inte har förfallit avdras den del av kreditkostnaderna som hänför sig till den outnyttjade kredittiden. I momentet föreskrivs vidare att kreditgivaren emellertid i sin helhet får ta ut de faktiska kostnader för uppläggningen av krediten som anges i kreditavtalet. Förslaget innebär ett undantag från det föreslagna 7 kap. 35 § 1 mom. och behövs för att nuläget ska kunna bevaras i fråga om tidigareläggning av förfallodagen för krediter som har samband med bostadsegendom.
7.3
Lagen om förmedlare av vissa konsumentkrediter
1 §.Tillämpningsområde.
Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Enligt
1 mom.
gäller lagen förmedling av konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen samt tillhandahållande av rådgivningstjänster som avser sådana krediter. Utanför det kapitlets tillämpningsområde faller enligt kapitlets 1 § 5 mom. till exempel krediter som beviljas av pantlåneinrättningar samt krediter som beviljas med stöd av lagen om social kreditgivning. Förmedling av sådana krediter ska således inte heller omfattas av tillämpningsområdet för det nu aktuella lagförslaget.
Förmedling av konsumentkrediter definieras i 2 § 1 mom. 1 punkten och rådgivningstjänster i 2 punkten i samma moment. Med konsumentkredit avses i 7 kap. i lagförslag 1 en sådan kredit som en näringsidkare (
kreditgivaren
) enligt avtal lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang. Genom momentet genomförs artikel 37.1 i konsumentkreditdirektivet.
I
2 mom.
föreskrivs för tydlighetens skull att på förmedling av person-till-person-lån tillämpas i stället för förslaget lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare (186/2023).
2 §.Definitioner
. I
1 punkten
i paragrafen finns en definition av förmedling av konsumentkrediter. Med förmedling av konsumentkrediter avses att mot ersättning presentera eller erbjuda kreditavtal som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen till konsumenter, att på annat sätt bistå konsumenter vid ingående av sådana kreditavtal så att kreditgivaren själv inte är aktör samt att ingå sådana kreditavtal med konsumenter för kreditgivarens räkning. I punkten genomförs artikel 3.12 i konsumentkreditdirektivet. Definitionen motsvarar i sak definitionen av kreditförmedlare i 7 kap. 7 § 6 punkten i lagförslag 1.
Paragrafens
2 punkt
innehåller en definition av rådgivningstjänster. Definitionen motsvarar 7 kap. 7 § 8 punkten i lagförslag 1. I punkten genomförs artikel 3.21 i konsumentkreditdirektivet.
Paragrafens
3 punkt
innehåller en definition av personal. Med personal avses var och en som är anställd hos en kreditförmedlare eller på annat sätt agerar för dennes räkning och som deltar i förmedling av konsumentkrediter och var och en som direkt leder och övervakar de förstnämnda.
Paragrafens
4 punkt
innehåller en definition av kreditförmedlare. Definitionen omfattar näringsidkare som i enlighet med förslaget har registrerats som förmedlare av konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen samt sådana aktörer som förmedlar konsumentkrediter och på vilka i enlighet med 3 § 2 mom. i förslaget bestämmelserna om registreringsskyldighet i 5–9 § inte tillämpas. På de senare nämnda aktörerna tillämpas dock de övriga bestämmelserna i förslaget.
3 §.Rätt att förmedla konsumentkrediter.
I paragrafen föreslås bestämmelser om rätten att förmedla konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen. Enligt
1 mom
. får en näringsidkare förmedla sådana konsumentkrediter endast om näringsidkaren har registrerats som förmedlare av konsumentkrediter i enlighet med lagen i fråga. Genom momentet genomförs artikel 37.1 i konsumentkreditdirektivet.
I
2 mom.
föreskrivs om undantag från registreringsskyldigheten. Enligt
1 punkten
ska bestämmelserna om registreringsskyldighet i 5–9 § inte tillämpas på kreditinstitut och filialer till tredjeländers kreditinstitut enligt 4 § 2 mom. 1 punkten i lagen om Finansinspektionen. Enligt
2 punkten
i momentet ska bestämmelserna om registreringsskyldighet inte heller tillämpas på utländska EES-kreditinstitut enligt 1 kap. 7 § 3 mom. i kreditinstitutslagen. Genom 1 och 2 punkten genomförs artikel 37.2 a i konsumentkreditdirektivet.
Enligt
3 punkten
ska bestämmelserna om registreringsskyldighet inte gälla näringsidkare som tillhandahåller konsumtionsnyttigheter och som är ett sådant mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag och som utöver sin huvudsakliga verksamhet förmedlar konsumentkrediter för finansiering av köp av konsumtionsnyttigheter som de själva säljer. Enligt artikel 2.1 i bilagan till rekommendationen utgörs kategorin mikroföretag samt små och medelstora företag (SMF-kategorin) av företag som sysselsätter färre än 250 personer och vars årsomsättning inte överstiger 50 miljoner euro eller vars balansomslutning inte överstiger 43 miljoner euro per år. Undantaget från registreringsskyldigheten omfattar alltså sådana kreditförmedlare som har kreditförmedling som bisyssla, såsom möbel- och bilhandlare som handlar för ett finansbolags räkning och som hör till den ovan avsedda kategorin mikroföretag eller små eller medelstora företag. Med avvikelse från vad som föreslås i 1 § 3 mom. 4 punkten i lagförslag 2 i fråga om kreditgivare som har kreditförmedling som bisyssla ställs det dock inga ytterligare villkor för krediter som näringsidkare förmedlar som bisyssla för finansiering av köp av konsumtionsnyttigheter som de själva säljer. Om det är fråga om en näringsidkare som är kreditförmedlare och som inte uppfyller de nämnda kriterierna, ska bestämmelserna om registreringsskyldighet dock tillämpas. Vid tillämpningen av det aktuella undantaget från registreringsskyldigheten ska det dessutom beaktas att enligt skäl 84 i konsumentkreditdirektivet bör detta möjliga undantag inte användas av stora företag för att undvika de krav på godkännande och registrering som fastställs i detta direktiv. Genom punkten genomförs medlemsstatsoptionen enligt artikel 37.3 a i konsumentkreditdirektivet.
Undantaget i momentet gäller endast bestämmelserna om registreringsskyldighet i 5–9 §. Också de aktörer som berörs av undantaget ska iaktta skyldigheterna i 10–13 § när de förmedlar krediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen eller tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter.
Dessutom bör det noteras att det undantag som avses i momentet inte gäller kreditgivare eller förmedlare av person-till-person-lån som omfattas av tillämpningsområdet för lagförslag 2, förutom när det samtidigt är fråga om någon av de aktörer som avses i 1–3 punkten i momentet.
4 §.Rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster.
I paragrafen föreskrivs det om näringsidkarens rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen, och genom den genomförs artikel 16.6 första stycket i konsumentkreditdirektivet. Enligt förslaget ska en näringsidkare få tillhandahålla rådgivningstjänster som gäller sådana konsumentkrediter endast om näringsidkaren är registrerad som kreditförmedlare i enlighet med lagen i fråga. Också aktörer som enligt 3 § 2 mom. 1 och 2 punkten inte omfattas av registreringsskyldigheten ska ha rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster. Det sistnämnda tillägget behöver, på motsvarande sätt som i fråga om 3 a § i lagförslag 2, tas in i lagen för att det ska vara klart att aktörer som inte omfattas av registreringsskyldigheten, såsom kreditinstitut, har rätt att tillhandahålla konsumentkrediter som omfattas av tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen när de förmedlar rådgivningstjänster som gäller sådana konsumentkrediter. Likaså ska näringsidkare som har kreditförmedling som bisyssla och som avses i 3 § 2 mom. 3 punkten i förslaget ha rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster utan registrering. Också näringsidkare som tillhandahåller rådgivningstjänster sporadiskt i samband med annan yrkesverksamhet som förutsätter tillstånd, registrering eller godkännande på förhand ska ha denna rätt. Genom att inkludera de sistnämnda näringsidkarna utnyttjas medlemsstatsoptionen i artikel 16.6 andra stycket led a i konsumentkreditdirektivet som gäller att tillåta tillhandahållande av rådgivningstjänster inte bara för kreditgivare och kreditförmedlare utan också för näringsidkare som sporadiskt tillhandahåller rådgivningstjänster i samband med sin yrkesverksamhet och vars yrkesverksamhet regleras genom bestämmelser i lag, administrativa bestämmelser eller etiska regler som inte utesluter tillhandahållande av sådana tjänster. En sådan näringsidkare kan till exempel vara en advokat eller någon annan person som enligt lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011) har beviljats tillstånd att vara verksam som rättegångsombud eller rättegångsbiträde. Definitionen av rådgivningstjänster ingår i 2 § 2 punkten samt i 7 kap. 7 § 8 punkten i lagförslag 1. Dessutom innehåller momentet för tydlighetens skull en hänvisning till lagförslag 2, där det i 3 a § föreskrivs om rätten för kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån att tillhandahålla rådgivningstjänster som gäller nämnda krediter.
Liksom i fråga om 3 a § i lagförslag 2 bör det också i fråga om den nu föreslagna bestämmelsen för tydlighetens skull konstateras att den inte begränsar till exempel rätten för ekonomiska rådgivare och skuldrådgivare eller andra offentliga eller frivilliga aktörer som bedriver skuldrådgivning och som inte agerar på kommersiell grund att ge rekommendationer i anslutning till skötseln av skulder. Av sådana aktörer förutsätts alltså inte heller i fortsättningen registrering som kreditförmedlare. Undantaget baserar sig på medlemsstatsoptionen i artikel 16.6 andra stycket led c i konsumentkreditdirektivet.
Bestämmelser om rådgivningstjänster föreslås dessutom i 7 kap. 49 a–49 d § i lagförslag 1.
5 §.Förmedlarregister och registeranmälan.
I
1 mom.
föreskrivs om Finansinspektionen skyldighet att föra ett register över registrerade kreditförmedlare.
I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten för den som planerar sådan förmedling av konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen att för anteckning i registret göra en anmälan till Finansinspektionen. I momentet föreskrivs dessutom vad som ska ingå i registeranmälan.
Enligt
1 punkten
ska för det första en enskild näringsidkares fullständiga namn och personbeteckning anges i registeranmälan. Om en enskild näringsidkare saknar personbeteckning, ska födelsetiden uppges. Dessutom ska anges firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till varje verksamhetsställe där kreditförmedling bedrivs eller rådgivningstjänster tillhandahålls. Om anmälaren är en juridisk person ska i registeranmälan uppges den juridiska personens firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till varje verksamhetsställe där kreditförmedling bedrivs eller rådgivningstjänster tillhandahålls. Vidare ska i anmälan uppges huruvida anmälaren tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen.
Om anmälaren är en juridisk person, ska anmälan enligt
2 punkten
innehålla också en utredning över de personer som avses i 7 § 2 mom. och vars tillförlitlighet ska bedömas. Av anmälan ska alltså framgå till exempel den juridiska personens verkställande direktör och dennes ställföreträdare samt medlemmar och ersättare i styrelsen.
Enligt
3 punkten
ska registeranmälan dessutom innehålla en utredning över utbildningen och arbetserfarenheten hos de personer som enligt 6 § 1 mom. 4 punkten förutsätts ha kännedom om kreditverksamhet. Handlingar som behövs är till exempel meritförteckning, examensbetyg och arbetsintyg samt intyg över deltagande i viktiga utbildningsprogram eller i yrkeskurser. Närmare bestämmelser om den sakkunskap som krävs på det sätt som föreskrivs i 6 § 2 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet.
I
3 mom.
föreskrivs det om Finansinspektionens rätt att få ytterligare uppgifter av anmälaren. Uppgifterna ska behövas för att bedöma om förutsättningarna för registrering uppfylls. Det kan finnas behov att begära ytterligare uppgifter till exempel när Finansinspektionen inte får de uppgifter som behövs för att utreda anmälarens tillförlitlighet direkt ur straffregistret.
Enligt
4 mom.
får Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter om fullgörandet av den anmälningsskyldighet som anges i paragrafen. Finansinspektionen har i samband med andra till sin karaktär motsvarande anmälningsförfaranden ansett det behövligt att meddela närmare föreskrifter om till exempel hur uppgifterna i anmälan ska lämnas och i vilken form. Av enhetlighetsskäl föreslås motsvarande tillägg i fråga om anmälningsskyldigheten för förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom i 5 § 4 mom. i lagförslag 4.
6 §.Förutsättningar för registrering
. I paragrafen föreskrivs det om de förutsättningar under vilka Finansinspektionen ska anteckna anmälaren som kreditförmedlare i registret. Genom paragrafen genomförs artikel 37.1 i konsumentkreditdirektivet, men innehållet i förutsättningarna för registrering är nationell lagstiftning. Förutsättningarna för registrering motsvarar de förutsättningar för registrering av kreditgivare och förmedlare av person-till-person-lån som anges i 6 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare.
Enligt
1 mom. 1 punkten
är en förutsättning för det första att anmälaren har rätt att utöva näring i Finland. Bestämmelser om motsvarande förutsättningar finns i 5 § 1 mom. 1 punkten i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare, Bestämmelser om rätten att idka näring finns i näringsverksamhetslagen (565/2023). Enligt 2 § i den lagen får näringsverksamhet bedrivas av fysiska personer som är bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, finländska sammanslutningar och stiftelser och utländska sammanslutningar och stiftelser som har bildats enligt lagstiftningen i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som har sitt registrerade säte, sin centralförvaltning eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe i en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Rätt att bedriva näringsverksamhet har enligt 3 § i den lagen dessutom de som av Patent- och registerstyrelsen separat beviljats tillstånd för detta.
I
2 punkten
förutsätts att anmälaren inte har försatts i konkurs. Om anmälaren är en fysisk person ska han eller hon ha uppnått myndighetsålder och inte fått sin handlingsbehörighet begränsad.
I
3 punkten
förutsätts att anmälaren är tillförlitlig. Bestämmelser om tillförlitlighet finns i 7 § i förslaget.
Enligt
4 punkten
ska anmälaren ha tillräcklig kunskap och kompetens i fråga om kreditverksamhet. Om anmälaren är en juridisk person gäller kravet också personer som hör till dess högsta ledning. Kravet motsvarar i huvuddrag förutsättningen för registrering i 6 § 1 mom. 4 punkten i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom, men är till sin omfattning mer begränsat och gäller endast anmälaren och i tillämpliga fall dem som hör till en juridisk persons högsta ledning. Kravet på sakkunskap gäller den högsta ledningen kollektivt. Alla som hör till den högsta ledningen förutsätts alltså inte nödvändigtvis ha kännedom om kreditverksamhet, utan det räcker att den högsta ledningen som helhet har den kunskap och kompetens som behövs med beaktande av kreditverksamhetens karaktär och omfattning. Bestämmelsen hänför sig till genomförandet av artikel 33.1 och 33.2 i konsumentkreditdirektivet, men dessa bestämmelser förutsätter inte att krav på kunskap och kompetens ställs som villkor för registrering. Till denna del är lagstiftningen nationell. Med beaktande av att den personal som omfattas av kraven på sakkunskap enligt skäl 77 i ingressen till direktivet dock bör omfatta både frontoffice- och backoffice-personal, inbegripet ledningspersonal och, i tillämpliga fall, styrelseledamöter hos kreditgivare och kreditförmedlare, som spelar en viktig roll i kreditavtalsprocessen samt när det gäller ändamålsenlighetsaspekterna i fråga om enhetlig reglering för kreditgivare och olika förmedlare av konsumentkrediter anses de ställda kraven på kunskap och kompetens vara motiverade.
I
2 mom
. definieras vilka som hör till den högsta ledningen enligt 1 mom. 4 punkten. Dessa är verkställande direktören och dennes ställföreträdare, medlemmar och ersättare i styrelsen, ansvariga bolagsmän samt övriga som hör till den högsta ledningen.
I
3 mom.
föreskrivs om vägran av registrering, om det med beaktande av omständigheterna är uppenbart att den som gjort anmälan har för avsikt att förmedla konsumentkrediter såsom mellanhand för någon annan. En motsvarande bestämmelse ingår i 5 § 2 mom. i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare och i 6 § 3 mom. i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Bestämmelser om den kännedom om kreditverksamhet som fordras av anmälaren och den högsta ledningen utfärdas genom förordning av statsrådet och i
4 mom.
ingår ett bemyndigande om detta.
7 §.Tillförlitlighet.
Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare.
I
1 mom.
definieras vad som avses med tillförlitlighet i 6 § 1 mom. 3 punkten. Den som gör anmälan anses inte tillförlitlig om den som gör anmälan genom en lagakraftvunnen dom har dömts till fängelsestraff under de fem senaste åren före en bedömning eller till bötesstraff under de tre senaste åren före bedömningen för ett brott som kan anses visa att personen i fråga är uppenbart olämplig för att förmedla konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen eller att vara verkställande direktör eller ställföreträdande verkställande direktör, medlem eller ersättare i styrelsen eller ett jämförbart organ eller ansvarig bolagsman eller i övrigt höra till högsta ledningen i en sammanslutning som bedriver sådan verksamhet, eller om han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig uppenbart olämplig för en sådan uppgift. Även om en person inte har dömts till ovan avsett fängelse- eller bötesstraff, kan han eller hon enligt förslaget inte heller anses vara tillförlitlig när han eller hon annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig att sköta en uppgift som beskrivs ovan. En motsvarande bestämmelse ingår i 6 § 1 mom. i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare och i 7 § 1 mom. i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom, och därför anses det motiverat att med tanke på en enhetlig lagstiftning ta in bestämmelsen i förslaget. Den nu föreslagna bestämmelsen är dock mer begränsad än de ovannämnda bestämmelserna, eftersom den inte gäller ägande av en sammanslutning som bedriver kreditförmedling och då ska inte tillförlitligheten heller bedömas med stöd av bestämmelsen utifrån personens ägande- eller bestämmanderätt i den sammanslutning som bedriver kreditförmedling.
I
2 mom.
anges vilka det krav på tillförlitlighet som avses i 6 § 1 mom. 3 punkten gäller om den som gör anmälan är en juridisk person. För att tillförlitlighetskravet i fråga om en juridisk person ska uppfyllas, måste alla de aktörer som räknas upp i bestämmelsen vara tillförlitliga.
Enligt
3 mom
. har Finansinspektionen rätt att ur bötesregistret få de uppgifter som behövs för att utreda om en person som avses i 1 mom. är tillförlitlig. I momentet föreslås dessutom en informativ hänvisning om att bestämmelser om Finansinspektionens rätt att få uppgifter ur straffregistret finns i straffregisterlagen (770/1993).
8 §.Uppgifter som ska föras in i registret och anmälan om ändringar
. Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare.
I
1 mom.
föreskrivs om uppgifter som ska antecknas i registret. Enligt
1 punkten
i momentet ska en enskild näringsidkares fullständiga namn och personbeteckning uppges i registeranmälan. Om en enskild näringsidkare saknar personbeteckning, ska födelsetiden antecknas i registret. I registret antecknas dessutom firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till varje verksamhetsställe där kreditförmedling bedrivs eller rådgivningstjänster tillhandahålls. Med verksamhetsställe avses en byggnad, ett rum eller något annat utrymme som kreditgivaren använder för att sköta kundbetjäningen.
Om kreditförmedlaren är en juridisk person ska enligt
2 punkten
i registret antecknas den juridiska personens firma, eventuell bifirma, företags- och organisationsnummer eller annan motsvarande beteckning och besöksadress till varje verksamhetsställe där kreditförmedling bedrivs eller rådgivningstjänster tillhandahålls.
Enligt
3 punkten
ska i registret antecknas fullständigt namn och personbeteckning för de personer vars tillförlitlighet har kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan. Om en sådan person saknar personbeteckning, ska födelsetiden antecknas i registret.
Enligt
4 punkten
ska i registret antecknas fullständigt namn och personbeteckning för de personer vars tillförlitlighet har kontrollerats i samband med handläggningen av registeranmälan. Om en sådan person saknar personbeteckning, ska födelsetiden antecknas i registret.
Enligt
5 punkten
antecknas också datum för registreringen.
Enligt
6 punkten
antecknas i registret uppgift om att anmälaren tillhandahåller rådgivningstjänster med avseende på konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen. Bestämmelser om kreditförmedlarens rätt att tillhandahålla rådgivningstjänster finns i 4 § i förslaget.
Enligt
7 punkten
antecknas i registret till kreditförmedlaren med stöd av lagen om Finansinspektionen meddelade administrativa påföljder samt sådana uppmaningar och förbud som förenats med vite. I registret antecknas också enligt
8 punkten
skälet till strykning ur registret och när denna har skett.
Enligt 2 mom. antecknas i registret också uppgifter om dem som Finansinspektionen har meddelat förbud enligt 17 § i förslaget att förmedla konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen utan registrering eller tillhandahålla rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter i strid med 4 §. Uppgifter om förbudet och uppgifter om påföljderna enligt 1 mom. 7 punkten ska strykas ur registret fem år efter utgången av det år då påföljden eller förbudet påfördes. Uppgifter om straffrättsliga påföljder ska inte antecknas i registret.
I
3 mom.
föreskrivs kreditförmedlarens skyldighet att utan dröjsmål anmäla ändringar i sina i registret införda uppgifter till Finansinspektionen. Finansinspektionen ska också underrättas om att verksamheten upphör.
9 §.Utlämnande av uppgifter.
Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare.
I
1 mom.
finns en informativ hänvisning till 71 § i lagen om Finansinspektionen, som gäller Finansinspektionens rätt att lämna ut information trots sekretessbestämmelserna.
Enligt 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) får personuppgifter ur en myndighets personregister, om inte något annat särskilt bestäms i lag, lämnas ut i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form om mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. Ett sådant villkor kan inte tillämpas när uppgifter hålls allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät. I 2 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens rätt att trots bestämmelserna i 71 § i lagen om Finansinspektionen och 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet lämna ut personuppgifter i form av utskrifter eller göra dem allmänt tillgängliga i ett elektroniskt datanät eller lämna ut dem på något annat sätt i elektronisk form. Grundlagsutskottet har ansett att det inom ramen för grundlagen är möjligt att offentliggöra personuppgifter i form av en offentlig informationstjänst, om argumenten för det är godtagbara med tanke på garantierna för rättsskydd och de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 2/2017 rd, s. 7, GrUU 65/2014 rd, s. 4/II–5/I och GrUU 32/2008 rd, s. 2/I–3/II). Med avseende på skyddet för privatlivet och för personuppgifter är det enligt utskottet av relevans att det i webbaserade personregister inte går att söka uppgifter på stora grupper utan till exempel bara genom enskild sökning (GrUU 2/2017 rd, s. 7 och GrUU 32/2008 rd, s. 2/II). I momentets andra mening föreskrivs det också att en förutsättning för utlämnande av uppgifter via ett allmänt datanät är att personuppgifterna kan sökas endast som enskild sökning. Enligt tredje meningen i momentet får personbeteckningen lämnas ut endast när uppgifter lämnas ut i form av en utskrift eller i teknisk lagringsform. En förutsättning för att uppgiften ska lämnas ut är då att mottagaren enligt 29 § i dataskyddslagen eller någon annan lag har rätt att behandla personbeteckningar. Bestämmelser som motsvarar 1 och 2 mom. ingår i 9 § i den gällande lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare.
I
3 mom.
föreskrivs om de uppgifter som Finansinspektionen ska hålla tillgängliga för allmänheten med hjälp av ett elektroniskt datanät. Bestämmelsen anses viktig för att det ska vara klart vilka uppgifter den registerförande myndigheten ska hålla allmänt tillgängliga. En till sina principer motsvarande bestämmelse ingår i 10 § 2 mom. i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom, men den nu föreslagna bestämmelsen är till sitt informationsinnehåll snävare än den nämnda bestämmelsen. Skyldigheten att hålla uppgifterna allmänt tillgängliga gäller endast en del av de uppgifter som antecknas i registret, såsom näringsidkarens namn och uppgifter om den högsta ledningen. Det anses vidare med tanke på konsumentens rättssäkerhet som viktigt att Finansinspektionen i ett elektroniskt datanät tillhandahåller uppgifter också om offentliga varningar som meddelats anmälaren samt om sådana förbud som har förenats med vite.
10 §.Ledningens skyldigheter.
I den första meningen i
1 mom.
föreskrivs det om kreditförmedlarens skyldighet att se till att god kreditgivningssed iakttas i verksamheten. Bestämmelser om god kreditgivningssed finns i 7 kap. 13 § i lagförslag 1, och den gäller med stöd av 3 mom. i den paragrafen i tillämpliga delar också kreditförmedlare. Om kreditförmedlaren är en juridisk person, ligger skyldigheten hos den högsta ledning som avses i 6 § 2 mom. i förslaget. I momentets andra mening föreskrivs det att kreditförmedlaren ska se till att de personer som deltar i kreditverksamheten har tillräcklig yrkesskicklighet för uppgiften. En motsvarande bestämmelse ingår i 10 § 1 mom. i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare.
Enligt första meningen i
2 mom.
ska kreditförmedlare skriftligen fastställa de minimikrav på personalens kunskaper och kompetens som de tillämpar i sin verksamhet. Kraven ska definieras konkret till exempel genom introduktions- och utbildningsprogram för personalen och det ska regelbundet kontrolleras att programmen är aktuella och vid behov ska de uppdateras. Närmare bestämmelser om den yrkesskicklighet som fordras utfärdas genom förordning av statsrådet.
Genom paragrafen och en förordning som utfärdas med stöd av dess 2 mom. genomförs artikel 33 i konsumentkreditdirektivet.
11 §.Kundmedel.
Enligt förslaget får en kreditförmedlare inte ta emot, inneha eller förmedla medel som tillhör en kund. Bestämmelsen baserar sig inte på direktivet, men det anses ändamålsenligt att bestämmelserna om kreditförmedlare till denna del motsvarar varandra. En motsvarande bestämmelse ingår i 12 § i den gällande lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
12 §.Bevaring av handlingar och uppgifter som gäller kreditförmedling eller rådgivningstjänster.
Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare. Bestämmelser om bevaringstider ingår dessutom i annan lagstiftning, såsom 7 kap. i lagförslag 1, lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism och bokföringslagen (1336/1997).
Enligt paragrafen ska kreditförmedlare bevara handlingar och uppgifter som gäller kreditförmedling och rådgivningstjänster i fem år från det kundförhållandet upphörde. Om det uppstått oenighet kring en förmedling av en kredit eller rådgivningstjänst, ska handlingarna och uppgifterna dock bevaras till dess parterna har kommit överens om saken eller ärendet har avgjorts. Likaså ska förmedlaren iaktta skyldigheter som följer av eventuell annan lagstiftning när det gäller en längre bevaringstid för handlingar och uppgifter. Syftet med bestämmelsen är att trygga Finansinspektionens rätt att få uppgifter för tillsynen över kreditförmedlare.
Bestämmelsen täcker alla faser av kundförhållandet och gäller all verksamhet som förmedlaren bedriver, allt från marknadsföring till utredning av eventuella problem. Med handlingar och uppgifter som gäller kreditförmedling och rådgivningstjänster avses till exempel ett avtal om tjänsterna och material om konsumenten.
13 §.Tystnadsplikt.
Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare. I paragrafen föreskrivs det om tystnadsplikt i tillämpliga delar i överensstämmelse med bland annat 17 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare och 14 § i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom. Tystnadsplikten ska gälla alla aktörer som vid förmedling av konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen eller vid tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter har fått veta något som gäller en kunds eller någon annans ekonomiska ställning eller något som berör personliga förhållanden, såsom hälsotillstånd, eller företagshemligheter. Tystnadsplikten innefattar såväl handlingssekretess som ett förbud att röja uppgifter som finns i annan än skriftlig form. Ett undantag utgör de situationer då den till vars förmån tystnadsplikten gäller ger sitt samtycke till att uppgifterna röjs eller då något annat föreskrivs i lag.
14 §.Tillsyn.
Enligt paragrafen utövar Finansinspektionen tillsyn över efterlevnaden av lagen. Paragrafen hänför sig till genomförandet av artiklarna 37.1 och 41 i konsumentkreditdirektivet.
15 §.Tillsynsbefogenheter.
I paragrafen klargörs det att bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter finns i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen. Genom momentet genomförs artiklarna 37.1 och 41.1 i konsumentkreditdirektivet.
16 §.Påförande och verkställighet av administrativa påföljder.
I paragrafen preciseras det att bestämmelser om påförande, offentliggörande och verkställighet av administrativa påföljder finns i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen. Paragrafen anknyter till genomförandet av artikel 44 i direktivet.
17 §.Särskild förbudsrätt.
Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare. Till sina principer motsvarande bestämmelser ingår i 22 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare och i 19 § i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Genom
1 mom.
inrättas en särskild förbudsrätt för Finansinspektionen med stöd av vilken Finansinspektionen kan förbjuda förmedling av konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen eller tillhandahållande av rådgivningstjänster med avseende på sådana krediter om verksamheten bedrivs i strid med förslaget utan registrering. Förbudet får av särskilda skäl också meddelas så att det gäller en anställd hos den som utövar sådan verksamhet eller någon annan som agerar för verksamhetsutövarens räkning.
Finansinspektionen har enligt 33 a § i lagen om Finansinspektionen behörighet att förena ett förbud med vite. Med avvikelse från den paragrafen föreskrivs det i
2 mom.
att Finansinspektionen har skyldighet att förena ett förbud som avses i 1 mom. med vite, om inte det av särskilda skäl är onödigt eller Finansinspektionen anser att det bör bedömas om förfarandet motsvarar brottsbeskrivningen i 18 § 1 eller 2 mom. I momentets tredje mening finns en informativ hänvisning till viteslagen.
18 §.Straffbestämmelser
. Paragrafen baserar sig inte på direktivet, men det anses viktigt att den tas in med tanke på att de föreslagna bestämmelserna är enhetliga med bestämmelserna om kreditgivare och andra kreditförmedlare. Till sina principer motsvarande bestämmelser ingår i 23 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare och i 26 § i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
Enligt
1 mom.
i förslaget ska för
brott vid förmedling av konsumentkrediter
, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, dömas den som uppsåtligen utan registrering förmedlar konsumentkrediter som faller inom tillämpningsområdet för 7 kap. i konsumentskyddslagen. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader.
Det förfarande som avses i det föreslagna rekvisitet kan anses vara så klandervärt att straffrättsligt ansvar för det är motiverat. Också säkerställandet av den näringsrättsliga regleringens effektivitet talar för den föreslagna regleringen. Den föreslagna straffskalan motsvarar klandervärdheten för den gärningstyp som ska bestraffas, och skalan är också i linje med andra straffbestämmelser om motsvarande gärningar som hänför sig till näringsrättslig verksamhet, såsom de nämnda bestämmelserna om kreditgivarbrott, brott vid förmedling av person-till-person-lån och brott vid förmedling av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
En stark grundregel är att straffbestämmelser med hot om fängelsestraff ska införas i strafflagen. En avvikelse från denna huvudregel förutsätter vägande skäl. Straffbestämmelser av den typ som avses i den föreslagna straffbestämmelsen, även sådana som omfattar låg risk för fängelsestraff, finns för närvarande i den materiellrättsliga lagstiftningen, och det anses ändamålsenligt att också den föreslagna straffbestämmelsen placeras i den materiella lag som det förfarande som avses i brottet strider mot.
Enligt
2 mom
. ska brott mot tystnadsplikten enligt 13 § dömas som sekretessbrott enligt 38 kap. 1 § eller sekretessförseelse enligt 38 kap. 2 § i strafflagen, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag.
Om Finansinspektionen har förenat det förbud som meddelats med stöd av 17 § 1 mom. med vite, föreskrivs det i
3 mom
. i syfte att förhindra överlappningar att den som brutit mot förbudet då inte får dömas till straff för samma gärning, om vitet genom ett lagakraftvunnet beslut har dömts ut. Bestämmelsen motsvarar 23 § 4 mom. i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare och i 26 § 2 mom. i lagen om förmedlare av konsumentkrediter som har samband med bostadsegendom.
19 §.Ändringssökande.
Bestämmelsen baserar sig inte på direktivet utan är nationell lagstiftning. Till sitt innehåll motsvarar 24 § i lagen om registrering av vissa kreditgivare och kreditförmedlare.
Enligt
1 mom.
får ett beslut som fattats av Finansinspektionen överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Ändringssökande enligt förslaget motsvarar i detta avseende 73 § i lagen om Finansinspektionen, med stöd av vilken Finansinspektionens beslut överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol.
Enligt
2 mom.
tillämpas i övrigt på sökande av ändring i förvaltningsdomstol vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
Med stöd av
3 mom.
kan Finansinspektionens beslut verkställas utan att det har vunnit laga kraft. Trots överklagande ska ett beslut iakttas, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat eller något annat föreskrivs någon annanstans i lag.
20 §.Ikraftträdande.
Paragrafen innehåller en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse.
21 §.Övergångsbestämmelser.
Enligt
1 mom
. får Finansinspektionen ta upp en registeranmälan till behandling innan lagen träder i kraft och anmälaren får antecknas i registret över kreditförmedlare när lagen träder i kraft.
Enligt
2 mom.
ska Finansinspektionen i registret över kreditförmedlare föra in en näringsidkare som bedriver verksamhet som kräver registrering och som uppfyller förutsättningarna för registrering senast den 20 november 2026, om registeranmälan görs senast den 20 maj 2026. Syftet med bestämmelsen är att en kreditförmedlare som omfattas av registrering ska antecknas i registret av Finansinspektionen när registreringsskyldigheten börjar tillämpas, om den registeranmälan som avses i lagen har gjorts inom föreskriven tid.
Enligt
3 mom.
tillämpas på gärningar och försummelser som har skett före ikraftträdandet av förslaget de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.