8.1
Lag om skydd mot gränsöverskridande rättegångsmissbruk för personer som deltar i den offentliga debatten
1 §.Lagens syfte
. Paragrafens
1 mom.
föreslås innehålla bestämmelser i överensstämmelse med direktivet om att syftet med denna lag är att skydda personer som deltar i den offentliga debatten mot uppenbart ogrundade yrkanden eller rättegångsmissbruk i tvistemål som har gränsöverskridande verkningar.
Av den föreslagna paragrafen framgår att det i lagen föreskrivs om skyddsmekanismer dels för uppenbart ogrundade yrkanden och dels för rättegångsmissbruk. Det senare begreppet, som definieras i 3 §, är mer omfattande och inbegriper en del av de situationer där talan är uppenbart ogrundad.
I
2 mom
. framhålls för tydlighetens skull att SLAPP-direktivet genomförs genom denna lag.
2 §.Lagens tillämpningsområde
. Paragrafens
1 mom.
föreslås innehålla bestämmelser i överensstämmelse med artikel 1 och 2 i direktivet så att lagen tillämpas på civilrättsliga och handelsrättsliga tvistemål som har gränsöverskridande verkningar och som grundar sig på deltagande i den offentliga debatten.
Såsom det framförs ovan i avsnitt 3.2 är "civilrättsliga och handelsrättsliga tvistemål" (i direktivet ”frågor av civil eller kommersiell natur”, här översatt från finska) ett unionsrättsligt begrepp som ska tolkas autonomt i förhållande till den nationella indelningen i rättsområden. Lagen kan emellertid vanligtvis tillämpas endast i dispositiva tvistemål. Det här beror på karaktären av de skyddsmekanismer som anges i denna lag och på den begränsning av tillämpningsområdet som gäller deltagande i den offentliga debatten. Bland annat ett yrkande på ställande av säkerhet och det faktum att försummelse av säkerheten medför att talan lämnas utan prövning kan i praktiken inte komma i fråga exempelvis i ett ärende som gäller fastställande av faderskap eller vårdnad om barn. Ett indispositivt tvistemål baserar sig dessutom vanligen inte på deltagande i sådan offentlig debatt som det är fråga om i denna lag. Det är till exempel inte fråga om deltagande i offentlig debatt, om en vårdnadshavare skriver på sociala medier i en tvist som gäller vårdnad om barn. En faktisk avgränsning av skyddsmekanismer i dispositiva ärenden är också klart syftet med direktivet då det tolkas som en helhet.
I praktiken kan lagen i Finland bli tillämplig närmast vid allmänna domstolar och eventuellt vid marknadsdomstolen. Lagen föreslås också bli tillämpad vid fullföljdsdomstolar.
Enligt
2 mom.
ska lagen inte tillämpas i brottmål och inte heller vid handläggningen av privaträttsliga yrkanden i samband med handläggningen av ett brottmål. Det avgörande är i vilken processform målet behandlas.
Av
3 mom.
ska det framgå att det är fråga om en speciallag i förhållande till rättegångsbalken. Till den del något annat inte föreskrivs ska bestämmelserna i rättegångsbalken iakttas. Syftet med momentet är att förtydliga förhållandet mellan speciallag och allmän lag. Med det avses exempelvis inte i fråga om marknadsdomstolen att ändra vilken lag som ska tillämpas i den domstol som behandlar ett ärende.
3 §.Definitioner
. I den föreslagna paragrafen ingår de definitioner som är mest centrala med tanke på lagens tillämpningsområde.
I den föreslagna
1 punkten
definieras tvistemål som har gränsöverskridande verkningar. Definitionen grundar sig på artikel 5 i direktivet. Utgångspunkten för definitionen är huvudregeln, enligt vilken frågan har gränsöverskridande verkningar. För att huvudregeln ska upphävas krävs det att båda förutsättningarna uppfylls, det vill säga båda parter ska ha hemvist i Finland och alla för ärendet relevanta aspekter ska hänföra sig till Finland.
Begreppet för ärendet relevanta aspekter definieras inte i lagen och inte heller i direktivet. Det är fråga om en bedömning från fall till fall. Vad som är relevant i varje enskilt fall beror på omständigheterna. Framför allt ska direktivets syfte att skydda deltagande i den offentliga debatten beaktas. Tvistemål ska ha samband med en viss offentlig debatt. Av detta följer att det oftast är motiverat att granska relevanta aspekter med tanke på vilken typ av offentlig debatt det är fråga om. Om en talan exempelvis baserar sig på en nyhet publicerad av en finländsk redaktör i Finland om ett ärende av rent nationell karaktär, hänför sig alla för ärendet relevanta aspekter vanligtvis till Finland. Å andra sidan är detta nödvändigtvis inte fallet, om det i nyheten exempelvis behandlas korruption som ett multinationellt bolag bedriver utomlands.
I den föreslagna
2 punkten
definieras deltagande i den offentliga debatten. Definitionen baserar sig på artikel 4.1 i direktivet och är relativt omfattande. Typiskt för deltagande i den offentliga debatten kan exempelvis vara att skriva eller publicera artiklar på olika plattformar, att ge intervjuer eller att på annat sätt utöva yttrandefrihet exempelvis inom vetenskap eller konst. Det är emellertid värt att notera att deltagande i den offentliga debatten dessutom kan bestå av olika former av verksamhet såsom deltagande i demonstrationer, ordnande av kampanjer eller enkäter eller spridning av publikationer. I vilket fall som helst handlar det alltid om att en fysisk eller juridisk person använder sig av de grundläggande fri- och rättigheter som garanteras honom eller henne, såsom yttrandefrihet eller mötesfrihet.
Deltagande i den offentliga debatten förutsätter alltid att det handlar om en fråga av allmänt intresse. I den finska översättningen av direktivet används termen ”yleinen etu”, men med beaktande av sammanhanget och de övriga språkversionerna skulle den korrekta översättningen vara ”yleinen mielenkiinto” (allmänintresse, public interest, intérêt public, öffentliches Interesse, interesse pubblico). En fråga av allmänt intresse kan vara en fråga som påverkar allmänheten i en sådan omfattning att allmänheten kan ha ett legitimt intresse av den. Definitionen motsvarar artikel 4.2 i direktivet och är omfattande. I direktivet ges exempel på grupper av ärenden där det förekommer frågor av allmänt intresse. Förteckningen är inte uttömmande. I den ingår bland annat de grundläggande fri- och rättigheterna, miljö, korruption och bekämpning av desinformation. På ett annat ställe i direktivet (skäl 23 i ingressen) har det ansetts att också kvalitet och säkerhet gällande varor och produkter kan vara av allmänt intresse, förutsatt att det inte är fråga om ett enskilt tvistemål som inte är av allmänt intresse. I praktiken avgränsas från begreppet också sådana frågor som snarare hör till privatlivet än till samhällsdebatten. I fråga om denna gränsdragning och även i övrigt vid tolkningen av begreppet kan man vid behov få ledning också från avgörandepraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. För att en fråga ska vara av allmänt intresse behöver den inte vara sådan att allmänheten redan på förhand är intresserad av den. Det räcker att allmänheten efter att ha hört om den kan bli intresserad av frågan.
I den föreslagna
3 punkten
definieras begreppet rättegångsmissbruk. Definitionen motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.3 på rättegångsmissbruk för att hindra offentlig debatt. Begreppet är av betydelse bland annat med tanke på tillämpningen av de paragrafer som gäller avgift för rättegångsmissbruk. I den nämnda punkten i direktivet ges exempel på hänvisningar som tyder på att det kan vara fråga om rättegångsmissbruk.
Till definitionen av rättegångsmissbruk föreslås höra två faktorer. Även om faktorer bör bedömas separat, kan de i praktiken ofta höra samman. För det första ska domstolsförfarandet huvudsakligen ha inletts för att tysta ner, förhindra eller begränsa offentlig debatt. Det är fråga om en bedömning som görs objektivt utifrån detaljer i fallet och dess bakgrund. Det är av betydelse att talan har anknytning till den offentliga debatt som det är fråga om att tysta ner, hindra eller begränsa. Yrkandena kan vara helt eller delvis ogrundade. Det här innebär att yrkandet inte nödvändigtvis behöver vara helt ogrundat för att det ska kunna betraktas som rättegångsmissbruk. En sådan situation föreligger exempelvis när käranden har en grund för ett skäligt skadeståndsyrkande, men dess belopp är oskäligt. Däremot är det värt att notera att enbart ett syfte att tysta ner en debatt inte i sig ännu gör den till rättegångsmissbruk. Till exempel en kärande mot vilken osanna eller vilseledande påståenden framförs har även i fortsättningen full rätt att försvara sig mot sådan verksamhet och väcka talan för att säkerställa att framförandet av osanna påståenden upphör.
För det andra ska rättegångens verkliga syfte vara något annat än att få tillgång till rättsskydd. Det här innebär att kärandens avsikt inte är att genuint få rättsskydd eller att utöva någon rätt. Avsikten bör snarare vara att tysta ner deltagande i en offentlig debatt. Huruvida det här kriteriet uppfylls ska också bedömas objektivt. Å andra sidan kan det från fall till fall också vara relevant hur käranden subjektivt har bedömt grunderna för sin talan. Om käranden till exempel i god tro har begått ett misstag och väckt en ogrundad talan, är det inte fråga om rättegångsmissbruk. Ett tecken på att strävan är att uppnå något annat än rättsskydd kan till exempel vara att framställa ett yrkande som helt eller delvis är ogrundat eller till beloppet oskäligt. På det här tyder också ett förfarande som syftar till att fördröja avgörandet av ett ärende eller förorsaka svaranden oskäliga kostnader, till exempel genom att ändra på yrkandena och väcka ett flertal talan vid olika domstolar. Också kärandens agerande före rättegången kan vara en antydan om rättegångens verkliga syfte, om käranden till exempel har skrämt, stört eller hotat svaranden före eller under rättegången.
Rättegångsmissbruk är ett unionsrättsligt begrepp. Som sådant innebär det inte nödvändigtvis samma som förbudet mot missbruk av rättigheter som ingår i artikel 17 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och förordningen till den nationella rättsordningen (se HD 2011:68, punkt 10; HD 2020:68, punkt 41).
4 §.Ärendets brådskande natur
. Paragrafen föreslås innehålla bestämmelser om skyldigheten att utan ogrundat dröjsmål behandla och avgöra yrkanden som gäller förkastande i ett tidigt skede samt ställande och höjning av säkerhet. Det här grundar sig på artikel 7.1 i direktivet. Någon särskild tidsfrist föreslås inte.
Liksom i andra ärenden ska parterna ha möjlighet att yrka att ärendet behandlas i brådskande ordning med stöd av 19 kap. 1 § i rättegångsbalken.
5 §.Förkastande av talan i ett tidigt skede
. Genom paragrafens föreslagna bestämmelser genomförs artiklar 6 och 11 i direktivet så att det föreskrivs om svarandens rätt att kräva att talan eller en del av den ska förkastas såsom uppenbart ogrundad. Avsikten är inte att genom paragrafen ingripa i bestämmelserna om avkunnande av en deldom.
Av det föreslagna
1 mom.
framgår att svaranden har rätt att kräva att domstolen förkastar talan eller en del av den såsom uppenbart ogrundad. Yrkandet ska motiveras på sådant sätt som ärendet kräver. Det föreslås inga särskilda bestämmelser om sättet att framställa yrkandet. Därför kan yrkandet framställas skriftligen eller till exempel vid muntlig förberedelse också muntligen. I sitt yrkande kan svaranden exempelvis anföra att det i talan eller en del av den inte är fråga om ett genuint behov av rättsskydd utan om en strävan att bestraffa svaranden för deltagande i offentlig debatt.
Yrkandet kan framställas i vilket skede av beredningen som helst, också innan svaromål på talan avges. Ett yrkande som grundar sig på den här paragrafen kan emellertid inte längre framställas vid huvudförhandlingen, eftersom det då inte längre är fråga om förkastande i ett tidigt skede. Om svarandens yrkande förkastas, kan ändring i det med stöd av 17 § sökas i samband med avgörandet av huvudsaken, och därigenom kan yrkandet också behandlas i fullföljdsdomstolen, om svaranden har intresse av att söka ändring i avgörandet. Å andra sidan kan de allmänna reglerna om intresse att söka ändring i ett ärende leda till att en svarande som har vunnit sitt ärende i tingsrätten i egenskap av ändringssökandens motpart ännu i hovrätten kan upprepa ett yrkande som gäller förkastande av talan i ett tidigt skede som tingsrätten har förkastat.
Uppenbart ogrundad innebär detsamma som i 5 kap. 6 § 2 mom. i rättegångsbalken och 13 § i samma kapitel samt i 12 kap. 13 § i rättegångsbalken. Det är således fråga om till exempel en sådan situation där yrkandet inte grundar sig på lag och att den påföljd som begärts inte kan följa av den anmälda grunden. Dessutom avses med ogrundat att grunderna för yrkandet inte motsvarar sådana aspekter som är allmänt kända (RP 15/1990 rd). Att yrkandets belopp är oproportionerligt eller att det finns misstanke om att talan grundar sig på strävan att tysta ner offentlig debatt är inte sådana omständigheter som i sig skulle göra käromålet uppenbart ogrundat. I sådana situationer ska de övriga skyddsmekanismer som anges i direktivet tillämpas.
Liksom för närvarande kan emellertid också en sådan talan där det är fråga om uppenbart missbruk av rättigheter förkastas såsom uppenbart ogrundad. I ett enskilt fall ska då i enlighet med de allmänna lärorna avgöras om det är fråga om avsaknad av ett behov av rättsskydd som processförutsättning eller om talan är materiellt ogrundad.
Domstolen ska meddela ett motiverat beslut med anledning av yrkandet. Om svarandens yrkande förkastas, kan den svarande som har förlorat ett mål söka ändring i avgörandet i samband med avgörandet i huvudsaken. Om någon av kärandens yrkanden i en talan förkastas som uppenbart ogrundad, är det fråga om en deldom där det går att söka ändring på sedvanligt sätt. Om hela talan förkastas, kan ändring sökas i avgörandet på samma sätt som vanligen i fråga om ett avgörande som förkastat talan.
Det föreslagna
2 mom.
innehåller bestämmelser om det förfarande som ska iakttas när svaranden har framställt ett yrkande. Domstolen ska då höra käranden om yrkandet, om det inte är uppenbart onödigt. Det kan vara uppenbart onödigt att höra käranden om svarandens yrkande är uppenbart ogrundat eller helt omotiverat. Talan eller en del av den kan inte med stöd av den här paragrafen förkastas på yrkande av svaranden utan att käranden hörs.
Hörandet innebär närmast att käranden ges tillfälle att motivera sin talan till den del svaranden har yrkat att talan ska förkastas som uppenbart ogrundad. Liksom det framgår av skäl 39 i ingressen i direktivet är avsikten att möjliggöra att domstolen kan avgöra yrkandet. Käranden är skyldig att vid behov motivera yrkandet åtminstone i den mån att domstolen kan konstatera att talan eller en del av den inte är uppenbart ogrundad. Omfattningen av motiveringsskyldigheten är beroende av ärendets art, talan och svarandens yrkande. I praktiken är det i det här skedet fråga om huruvida talan baserar sig på ett syfte att tysta ner offentlig debatt eller på ett genuint behov av rättsskydd.
Avsikten är inte att parterna i detta skede ska lägga fram bevis till stöd för eller mot yrkandet. Det är framför allt fråga om rättslig motivering av ett yrkande. Liksom i allmänhet kan domstolen stödja sig på aspekter som är allmänt kända, såsom naturlagar och regler med anknytning till kausalitet. Det är fråga om ett avgörande som fattas under beredningen, och avgörandet av ett yrkande bör således inte förutsätta exempelvis mottagande av personbevisning. Om en part yrkar på att få motivera sin ståndpunkt muntligen, ska det från fall till fall avgöras om ett muntligt förberedelsesammanträde ska hållas i ärendet.
6 §.Ställande av säkerhet
. Med den föreslagna paragrafen genomförs artikel 10 i direktivet genom att det föreskrivs om en säkerhet som ska täcka rättegångskostnaderna och som domstolen kan ålägga käranden att ställa. Syftet med säkerheten är att förebygga att en svarande som vunnit ett mål inte skulle kunna driva in rättegångskostnader som käranden dömts att betala.
Säkerheten omfattas av kravbörda och åberopsbörda, så domstolen kan inte på tjänstens vägnar ålägga käranden att ställa säkerhet. Domstolen kan inte heller ålägga käranden att ställa en högre säkerhet än vad svaranden bedömer att beloppet av sina rättegångskostnader kommer att uppgå till.
Enligt
1 mom.
föreslås för det första att domstolen ska pröva om säkerhet ska fastställas, vilket uttrycks med orden "kan ålägga". Bestämmelser om de omständigheter som ska beaktas vid prövningen finns i 2 mom.
Svaranden ska särskilt kräva att säkerhet ställs. Enligt den kontradiktoriska principen ska käranden få yttra sig om yrkandet.
Säkerheten ska täcka svarandens beräknade rättegångskostnader. Rättegångskostnader som ersätts är de som avses i 21 kap. 8 § 1 mom. i rättegångsbalken. I praktiken är det i allmänhet motiverat att bedöma rättegångskostnaderna domstolsvis, eftersom det i ett eventuellt ändringssökande är möjligt att höja säkerhetens belopp med stöd av den föreslagna 8 §. Vid bedömningen av säkerhetens belopp kan en eventuell dröjsmålsränta inte beaktas.
Domstolen ska i sitt beslut sätta ut en tidsfrist inom vilken säkerheten ska ställas. Domstolen kan på yrkande av käranden förlänga tidsfristen. Om käranden inte ställer någon säkerhet inom utsatt tid lämnas talan utan prövning. Med tanke på avgörandet om rättegångskostnader anses käranden i dessa situationer ha förlorat sitt ärende med stöd av 21 kap. 7 § 1 mom. i rättegångsbalken.
Utmätningsmannens meddelande avgör i regel om säkerheten har ställts inom utsatt tid. Käranden har däremot i praktiken inte möjligt att påverka hur snabbt utmätningsmannen beslutar om godkännande av säkerheten. Bestämmelsen ska således tillämpas till fördel för käranden. Om säkerheten har godkänts efter tidsfristen men innan tingsrätten avgör ärendet, ska talan i en sådan situation inte lämnas utan prövning på grund av att tidsfristen har överskridits. Inget hindrar i sig tingsrätten från att förlänga tidsfristen eller uppmana käranden att komplettera sin säkerhet. Ett sådant förfarande ska emellertid tillämpas endast i sådana situationer där käranden utifrån sitt förfarande eller annars kan anses ha för avsikt att ställa en godtagbar säkerhet. Avsikten är inte att ingripa i vad som godkänns som säkerhet vid utsökning.
I momentet förs för tydlighetens skull fram att det inte föreligger någon skyldighet att ställa säkerhet om en internationell förpliktelse som är bindande för Finland utgör ett hinder. Flera internationella överenskommelser som är bindande för Finland innehåller en bestämmelse som begränsar möjligheterna att kräva säkerhet till exempel av de fördragsslutande parternas medborgare eller juridiska personer som har hemvist i de stater som har ratificerat konventionen. Så är fallet till exempel i Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om internationell rättshjälp (FördrS 47/1988) och i flera bilaterala överenskommelser. Vanligen är det förbjudet med stöd av sådana bestämmelser att det av en medborgare eller en juridisk person i en annan stat som har hemvist i en annan stat vid domstol krävs sådan säkerhet som inte krävs av finska medborgare eller finska juridiska personer. En säkerhet enligt denna lag ska inte grunda sig på en parts medborgarskap utan på karaktären hos talan eller hos en del av talan, och den kan krävas lika väl av en kärande med finskt medborgarskap som av en med utländskt medborgarskap. Därför står skyldigheten att ställa säkerhet inte i strid med en sådan avtalsbestämmelse.
Det föreslagna
2 mom.
innehåller bestämmelser om faktorer som domstolen ska beakta när den överväger att ställa säkerhet och beloppet för säkerheten. Det är framför allt fråga om att hitta en balans mellan två konkurrerande rättigheter, nämligen behovet av rättsskydd för käranden och svaranden. Relevant är för det första sådana aspekter som tyder på att det är fråga om rättegångsmissbruk. För det andra har parternas ställning betydelse. Kriteriet är detsamma som i 21 kap. 8 b § i rättegångsbalken. Domstolen har i och för sig inga möjligheter att utreda ekonomisk ställning, utan det är fråga om att beakta notoriska omständigheter. Kriteriet har betydelse framför allt i det avseendet ifall det är fråga om en erkänt solvent kärandes, exempelvis ett börsbolags, skyldighet att ställa säkerhet. Då kan skyldigheten i allmänhet inte anses oskälig. Om käranden däremot är en fysisk person som får rättshjälp och ställandet av säkerhet skulle leda till att käranden är tvungen att avstå från talan, ska ställandet av säkerhet övervägas noggrannare. Å andra sidan har svaranden i en sådan situation i allmänhet behov av att säkerhet ställs.
För det tredje är det av betydelse att det finns en risk för att svaranden själv får stå för rättegångskostnaderna. Det här innebär att det kan antas bli svårt för svaranden att driva in sina kostnader hos käranden även om svaranden skulle vinna målet. Frågan om vad denna bedömning i varje enskilt fall ska basera sig på är beroende av prövning från fall till fall.
7 §.Yrkande på ställande av säkerhet
. Det föreslagna
1 mom.
innehåller bestämmelser om att yrkandet ska framställas under beredningen. Säkerhet kan inte krävas senare. Med stöd av 8 § kan det emellertid krävas att beloppet av säkerheten höjs senare och vid behov ännu i samband med ändringssökandet. Om domstolen ställer en tidsfrist som avses i 5 kap. 22 § i rättegångsbalken, kan säkerhet efter tidsfristen krävas endast om förutsättningarna enligt nämnda paragraf uppfylls.
Av
2 mom.
framgår att svarandens yrkande på ställande av säkerhet ska innehålla en specifikation av rättegångskostnaderna för åtgärder som redan vidtagits och en uppskattning av de rättegångskostnader som kommer att uppstå i fortsättningen. Uppskattningen ska specificeras till exempel enligt timdebitering och det uppskattade antalet timmar som ska debiteras. Svaranden ska dessutom uppskatta sina eventuella övriga rättegångskostnader, om det finns sådana. Det är fråga om en uppskattning som inte påverkar det som ombudet skulle kunna debitera huvudmannen eller vad som skulle kunna krävas av motparten när behandlingen avslutas. Säkerhet ska emellertid inte användas som ett medel att utöva påtryckning mot käranden att återkalla talan, utan bedömningen ska göras utifrån bästa tillgängliga kunskap. Om svaranden har ett biträde, hör det till biträdets skyldigheter att försäkra sig om att bedömningen inte chikanmässigt ska göras så att säkerheten blir onödigt stor. Biträdet får inte lägga fram en för hög bedömning mot bättre vetande. Även om det naturligtvis inte går att avgöra frågan om skyldigheten att ersätta rättegångskostnader i det här skedet, kan det i vissa situationer vara motiverat att käranden redan i det här skedet meddelar sin preliminära ståndpunkt om vad som är nödvändigt och skäligt i fråga om rättegångskostnader och vad som är skälig timdebitering.
Bedömningen är bindande för domstolen i den bemärkelsen att domstolen inte kan fastställa att käranden ska ställa en större säkerhet än så. Domstolen kan emellertid fastställa att säkerheten ska vara mindre än bedömningen.
8 §.Höjning av säkerheten
. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att kräva en höjning av beloppet av en säkerhet som redan ställts.
I
1 mom
. föreslås en bestämmelse om att den domstol där huvudsaken är anhängig, om svaranden så kräver, kan höja beloppet av den säkerhet som käranden har ålagts att ställa. Möjligheten är nödvändig om svarandens rättegångskostnader visar sig vara större än beräknat. Detta är motiverat också för att svaranden i början inte enbart för säkerhets skull skulle behöva kräva att en säkerhet ställs till ett onödigt högt belopp. Särskilt nödvändig är möjligheten att höja säkerheten i sådana situationer där ett mål beviljas tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten eller besvärstillstånd i högsta domstolen.
I det föreslagna
2 mom
. föreskrivs på motsvarande sätt som i 7 § 2 mom. att svaranden ska specificera sina redan uppkomna och förväntade rättegångskostnader. Avsikten är att göra det möjligt att bedöma om det finns anledning att höja beloppet av säkerheten.
I
3 mom.
föreslås att bestämmelserna i 6, 9 och 10 § tillämpas på avgörandet av yrkandet och på höjningen av beloppet av säkerheten i övrigt.
9 §.Förfarande vid ställande av säkerhet
. I paragrafen föreslås bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid ställande av säkerhet.
I det föreslagna
1 mom.
föreskrivs att ett ärende som gäller ställande av säkerhet blir anhängigt vid utsökning på ansökan av käranden. Bakgrunden till det föreslagna momentet är att en säkerhet enligt 6 § 1 mom. ska ställas hos utmätningsmannen inom utsatt tid. Ärenden blir anhängiga vid utsökning på ansökan. Verkställigheten av domstolens beslut om säkerhet ligger i allmänhet inte i svarandens intresse, om en försummelse av verkställigheten av beslutet skulle leda till att en talan som väckts mot svaranden lämnas utan prövning. Eftersom käranden bär ansvar för försummelse av skyldigheten att vidta åtgärder när det gäller en skadlig påföljd, är det motiverat att ålägga honom eller henne en skyldighet att inleda ett ärende vid utsökning.
I
2 mom.
föreskrivs att vid ställande av säkerhet ska bestämmelserna i 3 kap. 43 och 44 § i utsökningsbalken iakttas i tillämpliga delar. Utmätningsmannen ska fatta beslut om godkännande av säkerheten, om svaranden inte godkänner säkerheten. Godtagbara säkerheter är pant eller proprieborgen på det sätt som föreskrivs i 3 kap. 43 § 2 mom. i utsökningsbalken.
I
3 mom.
föreskrivs att utmätningsmannen ska meddela domstolen när käranden har ställt säkerheten. Anmälningsskyldigheten uppkommer först när svaranden eller utmätningsmannen har godkänt säkerheten. Utmätningsmannen ska först fråga svaranden om han eller hon godkänner den säkerhet som ställts och sedan vid behov själv fatta beslut om godkännande av säkerheten.
10 §.Uttagande av betalning ur säkerhet
. I paragrafen föreslås bestämmelser om förvaring och återställande av säkerhet samt uttagande av betalning ur säkerhet.
Enligt det föreslagna
1 mom.
ska ett ärende som gäller uttagande av betalning ur säkerhet bli anhängigt vid utsökning på ansökan av svaranden. Om svaranden inte skulle ansöka om verkställande av en dom inom ett år från det att domstolens dom vunnit laga kraft, ska säkerheten återställas till käranden. Syftet med momentet är att ålägga svaranden att inom skälig tid vidta åtgärder för uttagande av betalning ur säkerhet. Det här motsvarar till huvudprinciperna det som föreskrivs om ärenden som gäller säkringsåtgärder (rättegångsbalken 7:12.2).
I
2 mom.
föreskrivs att 3 kap. 45 och 46 § i utsökningsbalken i övrigt ska iakttas i tillämpliga delar vid uttagande av betalning ur säkerhet samt förvaring och återställande av säkerhet. Det här innebär att om någon skyldighet att ersätta rättegångskostnader inte påförs eller om skyldigheten fastställs till ett belopp som understiger den ställda säkerhetens belopp, ska säkerheten återställas först när avgörandet i huvudsaken har vunnit laga kraft. Då ska 3 kap. 45 § i utsökningsbalken iakttas.
Ett avgörande som gäller ersättningsskyldighet för rättegångskostnader ska verkställas genom tillämpning av bestämmelserna i utsökningsbalken såsom en sedvanlig betalningsdom.
De kostnader för vilka säkerheten har ställts kan tas ut ur säkerheten. I enlighet med de allmänna sakrättsliga reglerna kvarstår säkerheten som egendom hos den som ställt säkerheten och det finns således inget hinder för att den skulle utmätas för betalning av en annan fordran. Egendom som ställts som säkerhet kan således i enlighet med 4 kap. 44 § i utsökningsbalken utmätas också för annan skuld.
Bestämmelser om uttagande av betalning ur säkerhet finns i 3 kap. 46 § i utsökningsbalken. Såsom framgår av 1 mom. beslutar utmätningsmannen om pantägarens eller borgensmannens betalningsskyldighet genom ett särskilt beslut. Om betalning tas ur panten behövs inte separat utmätning av panten, utan panten omvandlas till pengar på det sätt som är bestämt om utmätt egendom (RP 216/2001 rd s. 141; RP 106/1995 rd s. 47). Om en borgen eller pant är förenad med oklara civilrättsliga frågor, kan de vid behov särskilt anvisas tingsrätten för avgörande i ett tvistemål i enlighet med 10 kap. 6 § i utsökningsbalken. Talan i en verkställighetstvist kan väckas också utan anvisning i enlighet med 13 § i samma kapitel.
Vid redovisningen av medel till svaranden iakttas i tillämpliga delar 3 kap. 46 § i utsökningsbalken.
11 §.Stöd till svaranden i domstolsförfaranden
. I paragrafen föreslås bestämmelser om att domstolen på begäran av svaranden kan ge en förening, någon annan sammanslutning eller en stiftelse, vars syfte är att försvara eller främja rättigheterna för personer som deltar i den offentliga debatten, tillfälle att bli hörd i ärendet. På så vis genomförs artikel 9 i direktivet.
En sammanslutning eller stiftelse kan på begäran och beroende på domstolens prövning tillåtas att avge ett skriftligt utlåtande i ärendet eller vara närvarande vid huvudförhandlingen. Den som hörs kan också tillåtas göra båda. Sammanslutningen eller stiftelsen blir inte part i målet, utan dess roll vid rättegången jämställs med den som ska höras och den svarar själv för sina egna rättegångskostnader. Om sammanslutningen eller stiftelsen skulle tillåtas vara närvarande vid huvudförhandlingen, skulle den kunna ha samma rätt att närvara och yttra sig som arbetarskyddsmyndigheten i vissa brottmål (lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen 50 § 2 mom.), även om omfattningen av rätten att delta i ett enskilt fall alltid skulle prövas av domstol. Däremot kan det ibland vara fråga om att en företrädare för en sammanslutning eller stiftelse hörs som sakkunnig, vilket det föreskrivs om i 17 kap. 34–36 § i rättegångsbalken.
Avsikten är inte att det ska ställas särdeles höga krav för att syftet med sammanslutningar eller stiftelser ska vara att skydda eller främja rättigheterna för personer som deltar i offentlig debatt. Det är i allmänhet inte nödvändigt att lägga fram någon utredning om till exempel föreningens stadgar. Det räcker oftast att svaranden begär att sammanslutningen eller stiftelsen ska få delta och vill delta. Det är klart att till exempel fackförbunden uppfyller kravet. Syftet med en sammanslutning eller stiftelse skulle kunna hindra deltagande närmast om ett bolag som eftersträvar ekonomisk vinst skulle vilja delta i en rättegång i sitt eget intresse. Sammanslutningen eller stiftelsen behöver inte vara finländsk.
Domstolens prövning i ärendet är relativt fri såväl i fråga om samtycke till begäran som i fråga om hörande. Domstolen bör inte tillåta onödigt hörande, eftersom det skulle leda till att rättegången sväller ut.
12 §.Utdömande av avgift för rättegångsmissbruk
. I paragrafen genomförs artikel 15 i direktivet genom bestämmelser om möjligheten att döma ut en avgift till en kärande som har inlett ett domstolsförfarande som utgör rättegångsmissbruk för att hindra offentlig debatt.
I det föreslagna
1 mom.
föreskrivs det att en kärande som har inlett ett domstolsförfarande som utgör rättegångsmissbruk kan dömas att betala en avgift för rättegångsmissbruk på minst 1 000 och högst 50 000 euro. Med person som anhängiggjort en rättegång avses käranden, men inte dennes ombud. Definitionen av rättegångsmissbruk ska ingå i 3 §. Vid tillämpningen av den föreslagna paragrafen ska också lagens tillämpningsområde beaktas. Därför kan avgift för rättegångsmissbruk komma i fråga endast i tvistemål som har gränsöverskridande verkningar och som grundar sig på deltagande i offentlig debatt. Avgift för rättegångsmissbruk kan till exempel inte dömas ut som påföljd för rättegångsmissbruk som inte grundar sig på deltagande i offentlig debatt.
Ett centralt kännetecken på rättegångsmissbruk är att käranden har en klandervärd avsikt att tysta ner svaranden. Liksom ovan konstateras, om det snarare handlar om att käranden har misstagit sig i fråga om de omständigheter som ligger till grund för yrkandet och handlat i god tro, är det inte fråga om rättegångsmissbruk. I beslutet om avgift för rättegångsmissbruk ska det förfarande för vilket påföljden döms ut beskrivas tillräckligt noggrant. Beslutet ska motiveras och därom föreslås särskilda bestämmelser i 14 § 1 mom.
I
2 mom.
föreskrivs det för tydlighetens skull att det inte utgör en förutsättning för utdömande av en avgift för rättegångsmissbruk att talan förkastas som uppenbart ogrundad eller att käranden åläggs att ställa säkerhet. Om det först i ett senare skede framgår att det är fråga om rättegångsmissbruk, kan det vara motiverat att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk oberoende av om rättsmedel i anslutning till tidigare skeden av rättegången har använts. Däremot är det inte nödvändigtvis motiverat att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk, även om talan skulle ha förkastats som uppenbart ogrundad. Det är givetvis klart att den kärande som har vunnit målet inte kan dömas till avgift för rättegångsmissbruk.
Paragrafens
3 mom.
gäller förutsättningarna för utdömande av avgift och omständigheter som inverkar på avgiftens belopp. Domstolen ska ha prövningsrätt i ärendet. Skalan är mycket omfattande. Liksom det konstateras ovan leder avgiften för rättegångsmissbruk inte automatiskt exempelvis till att talan förkastas som uppenbart ogrundad. Förutsättningarna för utdömande av en avgift för rättegångsmissbruk och de grunder som inverkar på dess belopp är desamma.
Det är fråga om en helhetsbedömning. Syftet med avgiften för rättegångsmissbruk är att förebygga att offentlig debatt tystas ner. Det är således ett allmänt intresse som ska skyddas. Relevant vid prövningen av förutsättningarna för utdömande av avgift och avgiftens belopp är såväl parternas omständigheter och ett förfarande som äventyrar kärandens allmänna intresse.
För det första ska domstolen beakta de grunder som gör att det är fråga om rättegångsmissbruk. Ju tydligare det är fråga om en rättegång som grundar sig på missbruk, desto mer motiverat är det att döma ut en avgift. Om käranden å sin sida har haft ett genuint behov av rättsskydd, kan det i praktiken inte bli aktuellt att döma ut avgift. Utdömande av avgift och till ett högre belopp motiveras av att händelserna före rättegången allt tydligare tyder på hindrande av offentlig debatt, vilket är förbjudet. En antydan om det här kan till exempel vara hot om ogrundat yrkande före rättegång. Också karaktären av äventyrad offentlig debatt och allmänt intresse har betydelse. Ju viktigare diskussionen som gäller det allmänna intresset är, desto mer motiverat är det att en avgift döms ut.
Parternas ekonomiska ställning har i praktiken betydelse framför allt med avseende på beloppet av avgiften för rättegångsmissbruk. Avgiftens inverkan på möjligheten till rättslig prövning bör beaktas. En grund som sänker beloppet är kärandens svaga betalningsförmåga. Å andra sidan bör man beakta det belopp som käranden yrkar på och dess förhållande till svarandens ekonomiska bärkraft och de grunder som lagts fram till stöd för yrkandet. Ju större och mera uppenbart ogrundat yrkande det är fråga om, desto mer motiverad kan avgiften för rättegångsmissbruk vara.
Kärandens förfarande som helhet ska också ges betydelse. Till exempel verksamhet som närmar sig ett sådant förfarande som framgår av 21 kap. 5 § i rättegångsbalken och som är ägnad att orsaka onödiga rättegångskostnader kan stödja utdömandet av avgift och höja avgiftens belopp.
Skalan för avgiften för rättegångsmissbruk är mycket vidsträckt. Avsikten är att möjliggöra proportionalitet i fråga om avgiften. Avgiften ska vara tillräckligt kännbar för den som är föremål för avgiften för att de allmänna och specifikpreventiva syften som uppställts ska kunna uppnås. Avgift för rättegångsmissbruk kan dömas ut i mycket olika situationer, eftersom den kan gälla å ena sidan medellösa privatpersoner och å andra sidan multinationella börsföretag. De avgifter som ska dömas mindre bemedlade privatpersoner ligger vanligen i undre kanten av skalan. I fråga om bolag är omsättningen en faktor som ska beaktas vid bedömningen, om domstolen känner till den.
Domstolen kan i sitt avgörande stödja sig på omständigheter som kommit fram vid rättegången. Det är inte domstolens uppgift att på tjänstens vägnar utreda till exempel kärandens ekonomiska bärkraft. Som exempel på den noggrannhet som eftersträvas i bedömningen kan man till exempel fästa uppmärksamhet vid att en part har beviljats rättshjälp i ett ärende eller att käranden är ett börsbolag.
13 §.Domseftergift av avgift för rättegångsmissbruk
. I paragrafen föreslås bestämmelser om två specifika situationer där förutsättningarna för utdömande av avgift för rättegångsmissbruk i sig uppfylls, men domstolen trots detta med stöd av prövning kan avstå från att döma ut en avgift.
I paragrafens
1 mom.
föreslås bestämmelser om att man kan avstå från att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk om det är oskäligt, vilket uttryckligen ska bedömas ur kärandens synvinkel. Det är fråga om en bedömning från fall till fall där syftet i sista hand är att säkerställa att ett skäligt resultat nås i ärendet med beaktande av kärandens förfarande och omständigheterna i sin helhet. En sådan lösning skulle innebära att yrkandet förkastas.
I
2 mom.
föreskrivs om möjligheten att avstå från att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk, om det förfarande som ligger till grund för yrkandet på betalning kan motsvara någon brottsbeskrivning. Avsikten är att säkerställa att straffprocessen inte kan väckas på grund av avgiften för rättegångsmissbruk.
I den aktuella situationen kan domstolen avstå från att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk. Men det finns ingen skyldighet att göra detta, utan ärendet ska prövas av domstol. Det är av betydelse bland annat vilket och på vilket sätt förfarandet för brottsrekvisitet för ett straffbart brott kan motsvara brottsbeskrivningen. Åsikten hos svaranden i huvudsaken har ju också betydelse. Om det är fråga om ett så kallat målsägandebrott, ska svarandens ståndpunkt ges stor vikt. Om svaranden till exempel i en eventuell ärekränkningssituation snarare vill hålla fast vid sitt yrkande på avgift för rättegångsmissbruk än att anmäla brottet till åtal, är det vanligen skäl att respektera detta val.
I praktiken skulle det förmodligen vara sällsynt att avgiften för rättegångsmissbruk skulle kunna grunda sig på en straffbar gärning. Det är i sig möjligt att göra sig skyldig till olika brott när man väcker civil talan och behandlar den. Anmärkningsvärt är emellertid att avgiften för rättegångsmissbruk inte är avsedd att vara en påföljd för alla slag av klandervärt förfarande vid rättegång, utan förutsättningarna för att döma ut avgiften ska anges uttömmande i 12 §. Det är således inte möjligt att påföra en avgift för rättegångsmissbruk till exempel då det förekommit bevisförvanskning eller vilseledande av bevismaterial. Även om en kärande som i en rättegång gör sig skyldig till bevisförvanskning, på annan grund döms till en avgift för rättegångsmissbruk, kan käranden trots det senare yrka på straff för bevisförvanskning. För att undvika oklarheter bör domstolen noggrant beskriva det förfarande för vilket den dömer ut en avgift för rättegångsmissbruk.
När domstolen avgör ett ärende ska den respektera oskuldspresumtionen och undvika att yttra något slutligt om huruvida förfarandet motsvarar brottsbeskrivningen eller inte. Det vore tillräckligt att bedöma om förfarandet enligt en grov bedömning kan motsvara någon brottsbeskrivning. Det är inte nödvändigt att specificera brottsbeskrivningen, men det finns å andra sidan inte heller något hinder för det. Om straffprocessen redan har inletts, kan det ofta vara tillräckligt att konstatera detta.
När domstolen avgör ett ärende med stöd av 2 mom. ska den inte förkasta ett yrkande på avgift för rättegångsmissbruk. Detta på grund av att en part inte ska kunna konstatera att ett formellt avslagsbeslut hindrar en senare prövning av ett straffyrkande som gäller samma ärende. En sådan inverkan har i vilket fall som helst inte enbart det att svaranden i ett civilmål framställer ett yrkande på avgift för rättegångsmissbruk, men domstolen låter bli att döma ut avgiften med stöd av 2 mom.
I en antagligen mycket sällsynt situation där straff redan har dömts ut för det förfarande som ligger till grund för avgiften för rättegångsmissbruk, kan man inte för samma förfarande döma ut en avgift för rättegångsmissbruk. Yrkandet kan då inte tas upp till prövning. Situationen kunde vara en annan, om grunden för yrkande på avgift för rättegångsmissbruk till exempel vore framläggande på nytt av ett påstående som tidigare dömts som ärekränkning i en civil talan. Då grundar sig avgiften inte på att ett påstående har framställts för vilket straff har dömts ut, utan på att samma påstående har framställts på nytt.
14 §.Förfarande vid utdömande av avgift för rättegångsmissbruk.
Enligt det föreslagna
1 mom.
kan domstolen påföra en avgift för rättegångsmissbruk i samband med avgörandet av huvudsaken. Svaranden kan yrka att en avgift för rättegångsmissbruk ska dömas ut. Domstolen kan däremot också på eget initiativ döma ut en avgift.
Avgörandet ska motiveras på sedvanligt sätt. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid de grunder som gör att det är fråga om rättegångsmissbruk. Också ett avgörande där någon avgift för rättegångsmissbruk inte döms ut trots svarandens yrkande ska motiveras på sedvanligt sätt, dock med beaktande av vad som konstateras ovan i motiveringen till 13 § 2 mom.
Av
2 mom.
ska för tydlighetens skull framgå att domstolen ska iaktta principen om hörande i ärendet, vilket nog också annars är klart (HD 2012:30). Domstolen ska höra både käranden och svaranden.
15 §.Ersättning för rättegångskostnader som uppkommit i ett tredjeland
. I paragrafen föreskrivs om möjligheten att i Finland avgöra en talan om ersättning för rättegångskostnader i ett tredjeland. På detta sätt genomförs artikel 17 i direktivet.
Enligt
1 mom.
kan en domstol ålägga den som har inlett ett domstolsförfarande som utgör rättegångsmissbruk i ett tredjeland att ersätta svarandens rättegångskostnader i det målet. En sådan skyldighet ingår implicit i direktivet. Ersättningsskyldigheten kan gälla endast sådana rättegångskostnader som har uppkommit till följd av ett domstolsförfarande som utgör rättegångsmissbruk för att hindra offentlig debatt. Det bör beaktas att direktivet endast tillämpas på frågor av civil- och handelsrättslig natur med gränsöverskridande påföljder. Således ska också en rättegång som gäller rättegångsmissbruk, där det är fråga om skyldighet att ersätta rättegångskostnader, omfattas av direktivets tillämpningsområde.
Brottmål omfattas inte av direktivets tillämpningsområde. Således kan rättegångskostnader som uppkommit i ett brottmål inte dömas att ersättas med stöd av denna paragraf. Skyldigheten enligt direktivet lämnar emellertid rum för tolkning när det gäller huruvida den till exempel gäller en talan om ärekränkning som behandlats som ett civilmål i ett tredjeland och som i Finland snarare är ett brottmål. Det verkar emellertid motiverat att endast sådana ärenden som uttryckligen behandlats i straffrättsligt förfarande i ett tredjeland lämnas utanför direktivet. Det avgörande är om det med tanke på unionsrättens begreppsapparat är en civil- och handelsrättslig fråga som har gränsöverskridande påföljder.
Enligt förslaget ska paragrafen tillämpas oberoende av målets slutresultat. Med andra ord förutsätter inte ersättningsskyldigheten att den domstol som behandlat ärendet i ett tredjeland har identifierat att rättskipningen grundar sig på rättegångsmissbruk. Av detta följer att en finsk domstol vid behov som en prejudiciell fråga ska avgöra om rättegången har grundat sig på rättegångsmissbruk eller inte.
Endast en part som varit svarande i ett tredjeland har rätt att framställa ett yrkande. I en situation där till exempel ett fackförbund eller någon annan förening de facto har betalat svarandens rättegångskostnader, har endast svaranden själv fortfarande rätt att framställa ett yrkande. Rättegångskostnader som med stöd av paragrafen ska kunna bli ersatta är sådana som avses i 21 kap. 8 § 1 mom. i rättegångsbalken.
Enligt det föreslagna
2 mom.
kan det yrkande som avses i 1 mom. inte prövas så länge ärendet är anhängigt vid en domstol i ett tredjeland. Yrkandet kan prövas först efter det att domen har meddelats. För att yrkandet ska kunna prövas måste domen ha meddelats efter det att denna lag har trätt i kraft.
Enligt
3 mom.
föreslås att ett mål kan prövas av den tingsrätt inom vars domkrets käranden har sin hemvist. Av paragrafen ska framgå att med kärande inte avses käranden i den ursprungliga talan, utan den som inleder ett förfarande och yrkar på ersättning för rättegångskostnader vid en finsk domstol.
16 §.Offentliggörande av avgöranden
. Enligt paragrafen föreslås att hovrätten och högsta domstolen i ett lättillgängligt format och i elektronisk form ska offentliggöra domar genom vilka ärenden slutligt avgörs och som gäller rättegångar som hör till tillämpningsområdet för denna lag. På så vis genomförs artikel 19.3 i direktivet.
Skyldigheten att offentliggöra avgöranden ska gälla slutliga avgöranden som omfattas av denna lags tillämpningsområde oberoende av deras namn. Den ska gälla såväl beslut genom vilka en talan som hör till tillämpningsområdet för denna lag förkastas i ett tidigt skede som uppenbart ogrundad som domar genom vilka påföljder enligt denna lag bestäms. Skyldigheten är också att offentliggöra sådana avgöranden där domstolen avstår från att döma ut en avgift för rättegångsmissbruk med stöd av 13 §. Dessutom ska skyldigheten gälla situationer som avses i 15 §.
Syftet med skyldigheten att offentliggöra avgöranden är enligt skäl 47 i ingressen att öka medvetenheten om rättegångsmissbruk och erbjuda informationskällor om sådana. Hovrättens avgörande genom vilket en ansökan om tillstånd till fortsatt handläggning avslås innehåller ett ställningstagande enligt vilket hovrätten inte betvivlar att tingsrättens domslut är riktigt. Därför ska också det avgörande offentliggöras genom vilket en ansökan om tillstånd till fortsatt handläggning avslås. Däremot ska till exempel beslut om fastställelse av förlikning eller återkallelse av besvär inte behöva offentliggöras. Om det till exempel i hovrätten endast är fråga om biträdets arvode eller rättegångskostnader, omfattas avgörandet inte av tillämpningsområdet för denna lag och behöver inte heller offentliggöras.
Högsta domstolens beslut genom vilket besvärstillstånd inte beviljas innehåller inte något ställningstagande till huruvida det avgörande som är föremål för ändringssökande är riktigt. En skyldighet att offentliggöra ett sådant beslut skulle därför vara problematisk och leda till risk för feltolkning. Sådana avgöranden ska inte behöva offentliggöras.
Ett slutligt avgörande innebär i detta sammanhang inte att det har vunnit laga kraft utan att behandlingen av ärendet avslutas i domstol i och med avgörandet. Hovrätten ska således offentliggöra sitt avgörande oberoende av om besvärstillstånd söks i högsta domstolen.
Offentliggörandet ska ske i ett lättillgängligt format och i elektronisk form. I övrigt kommer det förfarande som ska iakttas vid offentliggörandet inte att regleras närmare. Vid förfarandet ska också de krav som dataskyddet ställer beaktas. I nuläget offentliggör hovrätterna sina avgöranden i pseudonymiserad form på webbplatsen www.oikeus.fi och i Finlex-tjänsten. Högsta domstolen offentliggör sina avgöranden i pseudonymiserad form på sina egna webbplatser och i Finlex-tjänsten. Dessutom offentliggör högsta domstolen elektroniskt sina begäranden om förhandsavgörande på sina egna webbplatser. Det förfarande som för närvarande iakttas vid offentliggörandet uppfyller de föreslagna kraven. Ändringen jämfört med nuläget är att offentliggörandet av de avgöranden som omfattas av lagens tillämpningsområde inte är beroende av prövning, vilket följer direkt av direktivet.
17 §.Ändringssökande.
I paragrafen föreslås bestämmelser om ändringssökande.
I det föreslagna
1 mom.
föreskrivs om rätten att söka ändring i ett avgörande genom vilket domstolen har förkastat talan i svarandens yrkande eller en del av den såsom uppenbart ogrundad. Ändring ska få sökas i samband med avgörandet i huvudsaken, om inte domstolen separat beviljar rätt att söka ändring. En separat rätt att söka ändring kan komma i fråga till exempel när det gäller en särdeles svår tolkningssituation och när en omfattande huvudförhandling eller en huvudförhandling som förorsakar större kostnader än normalt ska hållas i ärendet. Den föreslagna regleringen motsvarar det som i 16 kap. 3 § i rättegångsbalken föreskrivs om rätten att söka ändring i avgöranden som meddelats med anledning av processinvändning.
I
2 mom.
föreskrivs att ändring inte ska få sökas separat i ett yrkande som gäller ställande av säkerhet och höjning av säkerhetens belopp. Det här är nödvändigt för att säkerställa en snabb rättegång.
I det föreslagna
3 mom
. stiftas att rätten att söka ändring i verkställighetsåtgärder eller ett beslut av utmätningsmannen i ärenden som avses i 9 och 10 § bestäms i enlighet med 11 kap. i utsökningsbalken.
För tydlighetens skull föreskrivs det i 4 mom. att ändring i ett avgörande som gäller avgift för rättegångsmissbruk får sökas genom besvär. Ändring kan också sökas endast i den del av avgörandet som gäller avgiften. Både den som dömts att betala avgift och dennes motpart ska ha rätt att söka ändring."
18 §.Ikraftträdande
. I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens ikraftträdande.