1.1  Bakgrund

Ett viktigt mål i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering är att stärka arbetsmarknaden. 

I programmet för Petteri Orpos regering anges att ”För att förhindra utnyttjande av arbetstagare skärps straffen för missbruk avsevärt och övervakningen effektiviseras. Åtminstone följande reformer genomförs: Straffbarheten för utnyttjande i arbetslivet höjs genom att den nuvarande paragrafen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet ersätts med paragrafer om ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. Det föreskrivs att minimistraffet för den grova gärningsformen av brottet är fängelse. Lagstiftningen ändras så att gärningsmannen i fråga om dessa brott utöver att dömas till straff även kan meddelas näringsförbud. Juridiska personers straffansvar utvidgas till att gälla ocker och grovt ocker i arbetslivet.” (Regeringsprogrammet, s. 216). 

Arbets- och näringsministeriet tillsatte i september 2023 en arbetsgrupp med uppgiften att utarbeta ett åtgärdsprogram mot utnyttjande av arbetskraft (VN/24556/2023, TEM107:00/2023). En förvaltningsövergripande styrgrupp tillsattes för att följa genomförandet av åtgärdsprogrammet (Arbets- och näringsministeriets publikationer 2024:4). Åtgärdsprogrammet bygger på statsrådets principbeslut om en strategi för att förebygga och bekämpa utnyttjande av arbetskraft, som godkändes den 9 mars 2023 (Statsrådets publikationer 2023:28). 

Åtgärdsprogrammet mot utnyttjande av arbetskraft innehåller 33 åtgärder som bildar fem olika helheter. Enligt åtgärdsprogrammet ska utnyttjandet bekämpas på bred front, och det kräver många olika slag av åtgärder. Med denna proposition genomförs åtgärd 26 som gäller straffbarhet för utnyttjande i arbetslivet, och som till innehållet motsvarar skrivningen i regeringsprogrammet. De övriga åtgärderna genomförs i samband med olika projekt. 

Justitieministeriet och arbets- och näringsministeriet lät göra en utredning om utnyttjande av arbetstagare som bygger på allvarlig lönedumpning och om ingripande i det. Utredningen publicerades den 4 april 2023 (Lauri Luoto – Tiina Turunen – Jalo Vatjus-Anttila – Jasmin Hannonen – Tatu Hyttinen – Natalia Ollus, Utnyttjande av arbetstagare baserat på allvarlig lönedumpning och ingripande i det. Straffrättslig utredning. Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2023:19, presentationsblad på svenska).http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-606-4 I utredningen granskades särskilt hur det är möjligt att ingripa i allvarlig lönedumpning utifrån de gällande bestämmelserna i strafflagen och om strafflagen bör utvecklas för att man på ett effektivare sätt än i nuläget ska kunna ingripa i lönedumpning. I slutledningarna konstaterades det bland annat att den straffrättsliga regleringshelhet som är tillämplig på lönedumpning inte utgör en särskilt systematisk helhet. Det betraktades också som motiverat att göra fortsatta utredningar om att utvidga juridiska personers straffansvar till att gälla ockerbrott enligt 36 kap. i strafflagen (769/1990). 

1.2  Beredning

Justitieministeriet tillsatte den 23 september 2024 en arbetsgrupp för att bereda ett förslag till ändringar i strafflagen i fråga om utnyttjande av arbetskraft. Arbetsgruppen hade till uppgift att bedöma den straffrättsliga regleringen av utnyttjandet av arbetskraft och att med stöd av en föresats i regeringsprogrammet bereda förslag till behövliga bestämmelser för att skärpa straffen för missbruk. Arbetsgruppen hade till uppgift att bereda även andra lagändringar som föranleds av de föreslagna ändringarna i strafflagen. Arbetsgruppen skulle utarbeta sitt betänkande i form av en regeringsproposition. 

Arbetsgruppen lämnade sitt enhälliga betänkande den 6 juni 2025. Arbetsgruppens betänkande publicerades den 25 juni 2025 (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2025:35). Betänkandet (med presentationsblad på svenska) finns bakom länken: 

http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-373-5 

I betänkandet föreslog arbetsgruppen att den straffbestämmelse som gäller ockerliknande diskriminering i arbetslivet ska ersättas med en ny bestämmelse om ocker i arbetslivet. Ett annat nytt brott som föreslås bli straffbart är grovt ocker i arbetslivet, för vilket straffet ska vara fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Juridiska personers straffansvar ska utvidgas till att också omfatta ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. 

Enligt förslaget ska lagen om näringsförbud ändras så att näringsförbud kan meddelas en person som vid drivandet av rörelse har gjort sig skyldig till ocker i arbetslivet eller grovt ocker i arbetslivet. I tvångsmedelslagen föreslås det en sådan ändring att grovt ocker i arbetslivet fogas till förteckningen över brott som möjliggör teleavlyssning. Därtill föreslås det att sådana ändringar som behövs till följd av ändringarna i strafflagen görs i den övriga lagstiftningen. 

Arbetsgruppens betänkande var ute på remiss mellan den 25 juni och 31 augusti 2025. Yttrande begärdes av 52 organisationer och inkom från 31. Yttrande lämnades av Akava, arbets- och näringsministeriet, Brottsofferjouren, Brottspåföljdsverket, centralkriminalpolisen, diskrimineringsombudsmannen, Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI), Finlands Advokater, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC, Finlands näringsliv EK, Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL rf, Företagarna i Finland rf, Helsingfors tingsrätt, Industrifacket rf, inrikesministeriet, juridiska institutionen vid Östra Finlands universitet, Migrationsverket (Hjälpsystemet för offer för människohandel, förläggningen i Joutseno), polisinrättningen i Helsingfors, polisinrättningen i Sydvästra Finland, Polisstyrelsen, professor Minna Kimpimäki (Lapplands universitet, Regionförvaltningsverket i Norra Finland (ansvarsområdet för arbetarskyddet), Regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland (ansvarsområdet för arbetarskyddet), Regionförvaltningsverket i Södra Finland (ansvarsområdet för arbetarskyddet), Regionförvaltningsverket i Östra Finland (ansvarsområdet för arbetarskyddet), Servicefacket PAM, STTK, Suomen Syyttäjäyhdistys ry, Suomen tuomariliitto - Finlands domareförbund ry, och Åklagarmyndigheten. 

Högsta domstolen, Finlands Polisorganisationers Förbund SPJL rf, Domstolsverket och försvarsministeriet meddelade att de inte har något att yttra. 

Ett sammandrag av yttrandena (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2025:46) publicerades den 6 oktober 2025. En redogörelse för remissvaren och hur de beaktats i den fortsatta beredningen finns nedan i avsnitts 6 om remissvaren. Sammandraget av remissyttrandena finns bakom länken nedan: 

http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-341-4 

Efter remissbehandlingen har propositionen färdigställts vid justitieministeriet. 

2.1  Arbetsrelaterat utnyttjande som fenomen

2.2  Lagstiftning och praxis

2.3  Internationella förpliktelser och EU-rätten

Lagstiftningen om utnyttjande av arbetskraft grundar sig på många internationella avtal och EU-rättsliga instrument. De internationella förpliktelserna hänför sig särskilt till bekämpning av arbetsrelaterad människohandel. Den under Förenta nationerna (FN) lydande Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention om tvångsarbete (FördrS 44/1935) trädde i kraft i Finland 1937. Tvångsarbetsbegreppet i konventionen täcker alla slags arbeten eller tjänster som med hot om straff krävs av en person och som denna person inte frivilligt erbjudit sig att utföra. De indikatorer för tvångsarbete som ILO tagit fram behandlas ovan i avsnitt 2.1. 

I artikel 4 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan Europakonventionen) föreskrivs förbud mot slaveri och tvångsarbete. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har meddelat prejudikat om människohandel i tvångsarbetssyfte (till exempel Chowdury m.fl. mot Grekland, 2188/15, 30.3.2017). 

Vid millennieskiftet trädde FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, som också går under namnet Palermokonventionen (FördrS 20/2004) i kraft, och likaså tilläggsprotokollet om handel med människor (FördrS 71/2006). Tilläggsprotokollet till Palermokonventionen innehåller en kriminaliseringsskyldighet i fråga om människohandel och det har skapat en grund för en bredare lagstiftning mot handel med människor och relaterade brott. 

År 2012 trädde Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (FördrS 43/2012) i kraft i Finland. Med hjälp av konventionen strävar man efter att skydda de mänskliga rättigheterna för offer för människohandel samt att säkerställa effektiv utredning av människohandelsbrott och effektivt åtalande. Där fastställs också de grundläggande principerna för att skydda och hjälpa offer och vittnen. Som ett särskilt mervärde i konventionen i förhållande till andra internationella dokument som gäller människohandel har man betraktat att ansatsen är människorättsorienterad och att skyddet för offren poängteras. 

Genomförandet av Europarådets konvention om bekämpande av människohandel övervakas av expertgruppen GRETA. I GRETA:s landsspecifika bedömningsrapporter analyseras åtgärderna mot människohandel i landet i fråga och situationen i detta avseende. Rapporterna innehåller också förslag om hur genomförandet av konventionen kan stärkas. I rapporten om den senaste bedömningsomgången som gällde Finland 2024 rekommenderade GRETA bland annat att Finland säkerställer att man i samtliga fall som uppfyller brottsbeskrivningen för människohandel, också i samband med utnyttjande av arbetskraft, identifierar fallen som människohandel och behandlar dem effektivt (GRETA 2024 Third evaluation Report: Finland. Access to justice and effective remedies for victims of trafficking in human beings). 

I artikel 83.1 om tillnärmningsåtgärder i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och i artikel 5.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna finns bestämmelser om människohandel. Inom EU-rätten har man försökt harmonisera medlemsstaternas åtgärder mot människohandel genom 2002 års rambeslut 2002/629/RIF och det ersättande direktivet (2011/36/EU) om förebyggande och bekämpande av människohandel och skydd av dess offer. Direktivet innehåller bestämmelser till exempel om skydd av och hjälp för offer för människohandel. Människohandelsdirektivet innehåller en egentlig kriminaliseringsskyldighet, men kriminaliseringen av människohandel enligt den finska strafflagens 25 kap. 3 § bygger på rambeslutet som föregick direktivet och på tilläggsprotokollet till Palermokonventionen, som gäller handel med människor. 

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1712 om ändring av direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer antogs sommaren 2024. Direktiv 2011/36/EU ändrades för att det ska gå att ingripa i de nya inriktningarna inom människohandel och i brister som Europeiska kommissionen upptäcker samt att ytterligare effektivisera åtgärderna för att bekämpa sådana brott. Bestämmelserna i direktivet om ändring av människohandelsdirektivet gäller bland annat kriminaliseringsskyldigheten i fråga om användningen av tjänster som tillhandahålls av offer för människohandel, systemet för insamling av uppgifter, nationella mekanismer som syftar till att i ett tidigt skede nå och identifiera offer för människohandel samt specialiserad hjälp och särskilt stöd till offer för människohandel. Ändringsdirektivet är i Finland för närvarande i genomförandeskedet (OM002:00/2025). 

Arbetsrelaterat utnyttjande som är lindrigare än människohandel regleras på EU-nivå för det första i direktivet om utstationering av arbetstagare (1996/71/EG), som har syftet att bekämpa så kallad social dumpning. Med stöd av direktivet tillämpas på anställningsförhållanden för utstationerade arbetstagare samma centrala minimivillkor som på anställningsförhållanden för egna arbetstagare i arbetslandet. Behovet av reglering grundade sig på observationer om att sämre arbetsvillkor som gäller till exempel lönesättningen tillämpades på utstationerade arbetstagare från låglöneländer än på medborgarna i ett arbetsland med hög lönenivå. 

I syftet att trygga likabehandling och bekämpa diskriminering har Europaparlamentets och rådets förordning (EU) Nr 492/2011 antagits. Där förbjuds exempelvis att en medborgare i en medlemsstat på grund av nationalitet försätts i annan ställning än inhemska arbetstagare. Regleringen mot nationell diskriminering har därtill påverkats av likabehandlingsdirektivet (2000/43/EG) och direktivet om likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG). 

2.4  Bedömning av nuläget

Den straffrättsliga regleringen som kan vara tillämplig vid olika former av utnyttjande av arbetskraft består i nuläget av flera olika bestämmelser, som har utfärdats för olika situationer och olika skyddsintressen. Den allvarligaste formen av utnyttjande av arbetskraft är människohandel. I bestämmelserna om människohandel och ockerliknande diskriminering i arbetslivet föreskrivs det delvis överlappande bland annat om de medel som används vid brotten. Bestämmelserna om utnyttjande av arbetskraft löper således från ockerliknande diskriminering i arbetslivet till grovt ocker och vidare till människohandel i fråga om i hurdan ställning offret har försatts och hurdana medel som har använts i gärningen. 

I förarbetena till lagen har man emellertid uttryckligen försökt poängtera hur människohandel skiljer sig exempelvis från ockerliknande diskriminering i arbetslivet. På det ovannämnda sättet kan utnyttjande av arbetskraft anses utgöra ett slags kontinuum med brott av olika allvarlighetsgrad och olika gärningssätt. Vid människohandel är det tydligare fråga om ett brott mot offrets frihet och självbestämmanderätt, medan bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet liksom bestämmelsen om diskriminering i arbetslivet har syftet att skydda jämlikhet och den svagare parten. Det skyddsintresse som tryggas med bestämmelsen om ocker är för sin del ekonomiska förmåner för en person i underställd position. Utöver skyddsintressena skiljer sig människohandel från annat utnyttjande av arbetskraft som avses här bland annat i fråga om hur allvarliga gärningarna är liksom när det gäller i hurdana omständigheter målsägandena hamnar. Bestämmelserna om diskriminering i arbetslivet och ockerlikande diskriminering i arbetslivet är förknippade framför allt med problem som gäller lönesättning och tillämpning av arbetstider, medan målsäganden i människohandelsbrott utnyttjas mer övergripande. I rättspraxis har den faktiska möjligheten för målsäganden att upphöra med arbetet blivit en gränsbildande faktor mellan tvångsarbete och andra former av utnyttjande av arbetskraft (HD 2024:66, punkterna 15–19; RP 103/2014 rd, s. 33–38; Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2013:19, s. 24, på finska presentationsblad på svenska). 

Således kan de allvarligaste formerna i kontinuumet av utnyttjande av arbetskraft komma att bedömas som människohandel, så bestämmelsen täcker inte fenomenet i sin helhet. De övriga bestämmelser som är tillämpliga på utnyttjande av arbetskraft grundar sig på behovet av att ingripa också i lindrigare utnyttjande där det inte förekommer exempelvis indikatorer för tvångsarbete. 

När det gäller gärningsformer enligt 47 kap. i strafflagen är utnyttjande av arbetskraft som är straffbart som brott starkt förknippat med ett element av förbjuden diskriminering. I fråga om diskriminering i arbetslivet och ockerliknande diskriminering i arbetslivet ska gärningen även uppfylla rekvisitet för diskriminering, det vill säga basera sig på en i lagen nämnd diskrimineringsgrund. Då försätts en person i ofördelaktigare ställning än andra på grund av någon i straffbestämmelserna angiven grund, såsom nationalitet eller etniskt ursprung. 

Bland annat i arbetarskyddsmyndighetens verksamhet har det observerats att det i vissa situationer med utnyttjande av arbetskraft kan vara svårt att bevisa ett orsakssammanhang mellan ofördelaktig ställning och en diskrimineringsgrund. Så kan det vara i till exempel när alla arbetstagare är utlänningar och endast en del av dem får en alltför liten lön. Det kan då vara svårt att påvisa ett orsakssammanhang mellan utnyttjandet och diskrimineringsgrunden (se RP 303/2022 rd, s. 14). Om orsakssambandet är oklart kan brottsmisstanken resultera i ett beslut att begränsa förundersökningen eller ett beslut om åtalseftergift, varvid ärendet inte behandlas i domstol (Hautala 2020, s. 19). Också med stöd av den utredning som justitieministeriet publicerat har det visat sig vara i någon mån utmanande att använda diskrimineringsantagandet som rekvisit (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2013:19, s. 173, på finska, presentationsblad på svenska). 

Bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet enligt 47 kap. 3 a § i strafflagen skyddar liksom den bestämmelse om diskriminering i arbetslivet som avses i 3 § i första hand jämlikhet. Trots att avsikten med bestämmelsen enligt förarbetena är att förebygga att den som befinner sig i en sämre ställning utnyttjas (RP 151/2003 rd, s. 10), kan det sistnämnda inte i nuläget anses uppfyllas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Straffbarheten av utnyttjande av arbetskraft ska inte heller på ett mer allmänt plan vara förknippad med diskrimineringsgrunden utan med utnyttjandet i sig. Det viktiga är att förebygga att en person som är i nöd eller på annat sätt har en svagare ställning än sin avtalspart utnyttjas ekonomiskt i avtalsförhållandet oavsett om utnyttjandet samtidigt innebär diskriminering. Den som har en svagare ställning ska skyddas och utnyttjande som sådant ska förebyggas i synnerhet med tanke på att exempelvis bestämmelsen om diskriminering i arbetslivet enligt 47 kap. 3 § i strafflagen i nuläget samtidigt är tillämplig på diskrimineringssituationer. Diskriminering kan ske utan utnyttjande och tvärtom. 

Straffbestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet har antagits uttryckligen som ett sätt att ingripa i utnyttjande av arbetstagare, men kriminaliseringen har inte i praktiken till alla delar uppfyllt detta mål effektivt och på ett ändamålsenligt sätt. Behovet av särskild kriminalisering av diskriminering också när det gäller diskriminering i arbetslivet anknöt till den samtidiga reformen av utlänningslagen och till att det i praktiken hade förekommit fall där utländska arbetstagares okunnighet eller annars svagare ställning hade utnyttjats när villkoren för anställningsförhållanden hade slagits fast. I dessa situationer var det huvudsakligen fråga om strävan efter ekonomisk vinning genom att en människa i svagare ställning försattes i olikvärdig ställning. Därför ansågs det att man behöver anta en specialbestämmelse som uttryckligen gäller saken (RP 151/2003 rd, s. 9). Det finns emellertid på det sätt som konstaterats ovan observationer om att just diskrimineringselementet har visat sig vara ett problematiskt rekvisit i myndigheternas praktiska verksamhet och avgöranden. 

Den nuvarande lagstiftningshelheten är dessutom otydlig framför allt eftersom exempelvis brottsbeskrivningen för ockerbrott som aves i 36 kap. i strafflagen och brottsbeskrivningen för ockerliknande diskriminering i arbetslivet enligt 47 kap. 3 a § annars är rätt lika, men de förstnämnda förutsätter inte, för att uppfyllas, ett element av diskriminering. Brottsbeskrivningen för ocker kan med andra ord uppfyllas i fall där rekvisitet för ockerliknande diskriminering i arbetslivet inte uppfylls, eftersom diskrimineringsaspekten saknas (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2013:19, s. 24–31, på finska, presentationsblad på svenska). 

Oklarhet i det nuvarande rättsläget orsakas ytterligare av att brottsbeskrivningen för grovt ocker har kunnat tillämpas i fall som är allvarligare än vanlig ockerlikande diskriminering i arbetslivet. Detta kan ha lett till en uppfattning om att grovt ocker är en grov form av ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Ocker innehåller emellertid inte, ens i grov form, något element av diskriminering som rekvisit. Därmed förutsätts inte heller bevis på diskriminering i allvarliga fall, men nog i lindrigare fall. Detta gäller också tillämpningen av bestämmelsen om människohandel. 

Av de ovannämnda orsakerna finns det skäl att ändra lagstiftningen så att det blir möjligt att utdöma straff för utnyttjande av arbetskraft som är lindrigare än människohandel oavsett om det faktiskt är fråga om diskriminerande förfarande. I den nuvarande formen skyddar bestämmelsen om ockerlikande diskriminering i arbetslivet framför allt jämlikhet, som skyddas också genom bestämmelsen om diskriminering i arbetslivet. När det handlar om utnyttjande av arbetskraft i betydelsen skydd för den svagare parten behövs däremot ett starkare skydd. 

I detta sammanhang ska det också noteras att exempelvis bestämmelserna om ocker i 36 kap. i strafflagen i nuläget har tillämpats också i situationer relaterade till anställningsförhållanden och underavlöning (RP 303/2022 rd, s. 13–14). En person kan göra sig skyldig till ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen till exempel genom att utnyttja någon annans oförstånd i samband med ett avtal och på det sättet förvärva sig ekonomisk förmån som står i klart missförhållande till vederlaget. Det kan således vara fråga om exempelvis en situation med lönedumpning, där det förekommer ett klart missförhållande mellan arbetsprestationen och det lönevederlag som betalas för den i och med utnyttjandet av oförståndet. Även om bestämmelserna om ocker i sig är tillämpliga åtminstone på en del fall med utnyttjande av arbetskraft är det samtidigt problematiskt framför allt att det inte alltid i praktiken har identifierats att ocker är tillämpligt (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 78–79, 196, på finska, presentationsblad på svenska). 

I fråga om de allmänna bestämmelserna om ocker ska det ytterligare noteras att tillämpningsområdet delvis är snävare än i fråga om ockerliknande diskriminering i arbetslivet enligt 47 kap. 3 a § i strafflagen. I brottsbeskrivningen för ocker nämns målsägandens oförstånd samt lättsinne som omständigheter som gärningsmannen inte får utnyttja. I brottsbeskrivningen nämns däremot inte på det sätt som vid ockerliknande diskriminering i arbetslivet målsägandens okunnighet som en sådan omständighet. 

Gränsdragningen mellan oförstånd och okunnighet är i nuläget oklar (se Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 39–40, på finska, presentationsblad på svenska). Detta har i rättslitteraturen ansetts försämra tillämpligheten av ocker på kännetecknen för utnyttjande av arbetskraft. Att omständigheten okunnighet saknas i brottsbeskrivningen för ocker har i kontexten av utnyttjande av arbetskraft ansetts vara en brist med tanke på att arbetstagarnas okunnighet om de egna rättigheterna i många utredningar som gäller utnyttjande har ansetts vara den viktigaste riskfaktor och omständighet som talar för att det är fråga om utnyttjande. Utnyttjande av arbetskraften är verksamhet där arbetstagare som befinner sig i en sårbar position och som är okunniga om sina rättigheter utnyttjas för ekonomisk vinning. Eftersom okunnighet inte uttryckligen i brottsbeskrivningen för ocker nämns som en omständighet för utnyttjande har det ansetts att beaktande av okunnighet i nuläget förutsätter en expansiv tolkning där också gränserna för den straffrättsliga legalitetsprincipen prövas (Luoto m.fl. 2024, s. 428–429, 434). 

Trots att okunnighet i den praktiska lagtillämpningen allmänt har ansetts höra till området för oförstånd åtminstone så att indelningen veterligen inte ofta har lett till att åtal förkastats är gränsdragningen, som ovan konstateras, i nuläget delvis oklar. Därför finns det i samband med ändring av strafflagstiftningen skäl att säkerställa och förtydliga att utnyttjande som grundar sig på offrets okunnighet uttryckligen kan var en grund för straffbarhet vid utnyttjande av arbetskraft. Att utnyttjande av okunnighet skrivs in på lagnivå gör det till en faktor som uttryckligen utgör grund för straffbarhet, vilket samtidigt främjar också uppfyllelsen av kraven enligt legalitetsprincipen. 

Det är möjligt att bedöma utnyttjande av arbetskraft som bedrägeri exempelvis när arbetsgivaren klart har vilselett arbetstagaren. Enligt 36 kap. 1 § i strafflagen ska för bedrägeri dömas bland annat den som för att bereda sig orättmätig ekonomisk vinning genom att vilseleda eller utnyttja misstag, förmår någon att göra eller underlåta något och därigenom orsakar ekonomisk skada för den som misstagit sig. Det kan vara fråga om det här exempelvis när arbetsgivaren och arbetstagaren har kommit överens om att ett arbete ska utföras mot en viss ersättning, men arbetsgivaren inte alls haft för avsikt att betala den överenskomna ersättningen för arbetet. Trots att utnyttjande av arbetskraft på det sätt som konstateras ovan kan grunda sig på arbetstagarens okunnighet eller rentav på direkt vilseledande, har arbetsgivaren vid utnyttjande av arbetskraft i allmänhet inte dömts för bedrägeri eller grovt bedrägeri, framför allt därför att åtal för bedrägeribrott inte har väckts (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 79, på finska, presentationsblad på svenska, RP 303/2022 rd, s. 14). 

Trots att rekvisitet för bedrägeri är tillämpligt åtminstone på en del fall räcker det inte ensamt för att täcka det fenomen som behandlas här. Tillämpningsområdet för bedrägeribrott har ansetts vara begränsat vid ingripande i utnyttjande av arbetskraft. Bedrägeribrott kommer i fråga främst när det är fråga om en specialsituation med utnyttjande av arbetskraft. Bedrägeribrott bygger på misstag från målsägandens sida och på den fara för ekonomisk skada som detta orsakar honom eller henne. Enbart okunnighet eller avsaknad av föreställning om situationen uppfyller dock inte i alla fall rekvisitet för misstag enligt bestämmelsen om bedrägeri (HD 2004:109, punkterna 14–16; Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 65–68, 196–197, presentationsblad på svenska). 

Det bör samtidigt observeras att upprätthållandet av ett misstag exempelvis genom hemlighållande enligt förarbetena kan vara en grund för bedrägeriansvar åtminstone när den som utnyttjar har haft en särskild rättslig skyldighet att avlägsna motpartens felaktiga föreställning (RP 66/1988 rd, s. 126–127). Även om arbetsgivaren anses ha en sådan skyldighet kan enbart okunnighet eller avsaknad av föreställning om någon företeelse emellertid inte betraktas som ett misstag om begreppet misstag tolkas snävt utan att man går utöver det allmänspråkliga betydelseinnehållet (se HD 2004:109, punkterna 14–16). I fall med utnyttjande av arbetskraft leder en snäv ordagrann tolkning till att bedrägeri inte ofta är tillämpligt (Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 65–68, 196–197, presentationsblad på svenska). 

Bestämmelserna om ocker och bedrägeri är allmänt kriminaliserande och kan vara tillämpliga också på gärningar i arbetslivet. Arbetslivet är emellertid förknippat med vissa särdrag som skiljer det från andra avtalssituationer och situationer med prestationer och motprestationer (bl.a. RP 94/1993 rd, s. 167–168). Avtal som ingås i arbetslivet och inom ramen för arbetsavtalslagen avviker till många delar från de allmänna utgångspunkterna i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område och från de avtal som den lagen omfattar. Området för avtalsfrihet är mer avgränsat än vanligt i arbetslivskontexten på grund av det arbetsrättsliga skyddet för arbetstagare. Anställningsförhållanden är också i regel långvarigare jämfört med mer tillfälliga och punktuella rättshandlingar, såsom prestation och motprestation. Dessutom är avsikten med bestämmelserna om ocker och bedrägeri enligt 36 kap. i strafflagen att skydda offret framför allt mot ekonomiskt utnyttjande och inte egentligen mot utnyttjande av arbetskraft exempelvis på grund av oskäliga arbetsvillkor. Föremålen för skydd mot arbetsrelaterade brott enligt bestämmelserna i 47 kap. i strafflagen avviker således åtminstone delvis exempelvis från föremålen för skydd av förmögenhet enligt bestämmelserna i 36 kap. i strafflagen. Som allmänna kriminaliseringar understryker ocker- och bedrägeribrotten således inte uttryckligen särdragen i missbruk som sker i arbetslivet och inte heller de skyddsintressen de kränker. 

Detta framhävs då hänsyn tas till att arbetsgivaren enligt arbetslagstiftningen har ett markerat ansvar bland annat för arbetsförhållandena och arbetsvillkoren. Motsvarande lagstiftningsmässigt tvingande, markerade skyldigheter förekommer inte i regel i andra avtalsförhållanden. Arbetslivet är på så sätt förknippat med skyldigheter som avviker från den allmänna avtalsfriheten och brott mot dem ska betraktas som särskilt klandervärda. Genom ocker som sker inom arbetslivet kränks utöver avtalsfriheten den tvingande arbetslagstiftning som antagits som skydd för arbetstagaren. Uppmärksamhet ska ägnas också åt att arbetsgivaren i allmänhet har en markerad maktställning i förhållande till arbetstagaren till exempel i och med direktionsrätten. Till skillnad från andra avtalsförhållanden har arbetstagaren i regel en osjälvständig och underordnad ställning och det är inte fråga om likvärdiga partner, vilket i allmänhet avses till exempel i situationer med prestationer och motprestationer (se RP 215/2022 rd, s. 29). Den maktobalans som är kännetecknande för ett anställningsförhållande och klandervärdheten i att utnyttja detta understryks när det för den ena parten är fråga om att skaffa nödvändig försörjning. Samtidigt ska det noteras att det i och med förändringsutvecklingen på arbetsmarknaden kan förekomma maktkonstellationer av samma typ som i anställningsförhållanden också i uppdragsförhållanden. Om uppdragsgivaren i ett uppdragsavtal har direktionsmakt i relation till uppdragstagaren tyder detta emellertid på att det är fråga om ett anställningsförhållande som definieras i arbetslagstiftningen. 

Arbetsrelaterat utnyttjande är således förknippat med vissa särdrag som inte framträder exempelvis i allmänna kriminaliseringar av det slag som anges i bestämmelserna om ocker och bedrägeri i 36 kap. i strafflagen. I utnyttjande av arbetskraft av den nuvarande formen är det fråga om ett fenomen som har utvecklats och blivit ett samhälleligt problem huvudsakligen först efter att dessa allmänna kriminaliseringar föreskrivits. Trots att de inbördes skillnaderna i klandervärdhet mellan olika gärningar kan beaktas till exempel vid utdömande av straff enligt proportionalitetsprincipen i enlighet med 6 kap. 4 § i strafflagen, finns det skäl att uttryckligen understryka att utnyttjande av den svagare parten är särskilt klandervärt i arbetslivskontexten. Det beror på principen om arbetsrättsligt skydd för arbetstagaren och den relaterade tvingande lagstiftningen att området för avtalsfrihet är mer begränsat än vanligt i arbetslivskontexten. Grundlagens 18 § 1 mom. innehåller dessutom en särskild skyldighet i anslutning till arbetslivet, enligt vilken det allmänna ska sörja för skyddet av arbetskraften. Enligt föresatsen i regeringsprogrammet (s. 216) ska straffet för missbruk skärpas avsevärt för att förhindra utnyttjande av arbetstagare. 

Utifrån de statistikuppgifter som behandlas ovan i avsnitt 2.1 kan det noteras att i synnerhet fallen av ockerliknande diskriminering i arbetslivet har ökat klart under de senaste åren och att mera ockerliknande diskriminering i arbetslivet än ocker kommer till myndigheternas kännedom. Statistikuppgifterna om ockerbrott enligt 36 kap. i strafflagen torde emellertid påverkas av att deras tillämplighet på fall av utnyttjande av arbetskraft inte alltid har identifierats (se Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 78–79, presentationsblad på svenska). De allmänt ökade antalen fall visar inte nödvändigtvis enbart att fenomenet med utnyttjande av arbetskraft har ökat, utan de kan också ha att göra med att utnyttjande av arbetskraft under de senaste åren har undersökts mycket i Finland, och att myndigheterna har fått utbildning i att utreda detta. Utifrån statistikuppgifterna kan man emellertid bedöma att ockerliknande brott är vanliga uttryckligen i arbetslivet. 

Arbetstidsbrott är inte i sig tillämpligt exempelvis för ingripande i lönedumpning, men vid utnyttjande av arbetskraft sker ofta överträdelser också av andra bestämmelser än de som gäller lönen. Arbetstidsbrott kan förekomma i samband med exempelvis ockerliknande diskriminering i arbetslivet och de kan fungera som ett slags stöd för utnyttjande som har formen av lönerelaterade brott. I dessa fall uppdiktas eller förfalskas arbetstidsbokföringen till exempel så att arbetsplatsens förfaranden för arbetstid och lönesättning verkar vara lagenliga (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 75, 80, presentationsblad på svenska). 

Den praktiska betydelsen av allmänna kriminaliseringar av utpressning och olaga tvång i kontexten av utnyttjande av arbetskraft är mycket begränsad, och bestämmelserna om dessa brott har veterligen inte tillämpats på fall av utnyttjande av arbetskraft framför allt för att inga åtal har väckts. 

Juridiska personers straffansvar 

Av de ovan beskrivna brottsrekvisiten är juridiska personers straffansvar tillämpligt endast på ockerliknande diskriminering i arbetslivet, människohandel och grov människohandel samt på bedrägeri och grovt bedrägeri som avses i 36 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen när gärningen har utförts på det sätt som föreskrivs i momentet. Det som föreskrivs om straffansvar för juridiska personer tillämpas även på brott som avses i 36 kap. 1 och 2 § i strafflagen, om gärningen utgör ett sådant bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen som avses i artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen. 

Det nuvarande tillämpningsområdet för juridiska personers straffansvar inom ramen för utnyttjande av arbetskraft är inte till alla delar ändamålsenligt. När rekvisitet för ockerliknande diskriminering i arbetslivet inte uppfylls på grund av att en diskrimineringsgrund saknas kan förfarandet uppfylla brottsbeskrivningen för ocker. Med andra ord kan också gärningar som inte uppfyller rekvisitet för ockerliknande diskriminering i arbetslivet komma att bedömas som grovt ocker. Trots att grovt ocker inte är en grov form av ockerliknande diskriminering i arbetslivet är grovt ocker till straffskalan ett brott som är betydligt allvarligare än ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Mot denna bakgrund är det inte ändamålsenligt att juridiska personers straffansvar inte kan tillämpas på grovt ocker som innehåller en avsevärt strängare straffskala. Detta understryks när hänsyn tas till de ovannämnda tillämpningsproblemen, såsom kraven om diskrimineringsgrund, som är förknippade med ockerliknande diskriminering i arbetslivet när man ingriper i utnyttjande av arbetskraft. Regleringen om juridiska personers straffansvar bör ändras så att samfundsbot kan dömas ut också för förfarande som leder till strängare straff än ockerliknande diskriminering i arbetslivet och som kan uppträda bland annat i form av att gärningen är särskilt planmässig. 

Samfundsbot är ett särskilt motiverat straff för verksamhet som planeras relativt omsorgsfullt, eftersom den preventiva effekten då är som störst (RP 95/1993 rd). Arbetsrelaterat utnyttjande är verksamhet som syftar på ekonomisk förmån och typiskt för verksamheten är att gärningen utförs inom en juridisk person, betydande ekonomiska intressen kan vara knutna till den och brotten ofta baserar sig på en avvägning av fördelar och nackdelar De gärningar som granskas i denna proposition kan i många fall anses visa på en sådan grad av förhandsorganisering och förhållandevis betydande planmässighet att det är ändamålsenligt att utsträcka samfundsansvaret till vissa gärningar som är lindrigare än grovt ocker. Eftersom kontexten för gärningen typiskt är en juridisk persons verksamhet understryks ändamålsenligheten i straffansvaret. 

Detta poängteras ytterligare då hänsyn tas till att juridiska personers straffansvar för arbetsbrott enligt 47 kap. i strafflagen för närvarande är tillämpligt på arbetarskyddsbrott och ockerlikande diskriminering i arbetslivet. Det sistnämnda brottet är på basis av sin straffskala det allvarligaste brottet i 47 kap. i strafflagen. I samband med ändring av strafflagstiftningen är det således ändamålsenligt att säkerställa att juridiska personers straffansvar är tillämpligt också på utnyttjande som är jämförbart med ockerliknande diskriminering i arbetslivet. 

Näringsförbud 

I fråga om näringsförbud är situationen delvis densamma som i fråga om juridiska personers straffansvar. Enligt 3 § 3 mom. i lagen om näringsförbud kan näringsförbud meddelas den som gjort sig skyldig till ockerliknande diskriminering i arbetslivet (och bland annat människohandel) utan bedömning av förutsättningarna enligt 3 § 1 mom. Meddelande av näringsförbud exempelvis för grovt ocker förutsätter däremot bland annat att den näringsverksamhet där någon gjort sig skyldig till brottsligt förfarande som helhet bedömt ska betraktas som skadlig med tanke på borgenärerna, avtalspartnerna, de offentliga finanserna eller en sund och fungerande ekonomisk konkurrens. 

Trots att näringsförbud under vissa förutsättningar redan i nuläget kan meddelas också för andra brott än sådana som uttryckligen nämns i 3 § är nuläget liksom när det gäller juridiska personers straffansvar inte ändamålsenligt. Förutsättningarna i 1 mom. är förknippade med att verksamheten som helhet bedömd är att betrakta som skadlig för borgenärerna, avtalspartnerna, de offentliga finanserna eller en sund och fungerande ekonomisk konkurrens. Trots att utnyttjande av arbetskraft har ett samband också med dessa intressen är skadlighetsförutsättningarna inte direkt och som sådana relaterade till skyddet för arbetstagare. Det finns tänkbara situationer där skadlighetsförutsättningarna i 3 § 1 mom. inte uppfylls trots att verksamheten kränker arbetstagarnas rättigheter på ett avsevärt sätt. 

Att skydda arbetstagarnas rättigheter mot betydande kränkningar kan emellertid inte betraktas som ett intresse som behöver skyddas mindre än de intressen som näringsförbudet i nuläget enligt 1 § huvudsakligen används för. Enligt 1 § kan näringsförbud meddelas för att förhindra att otillbörlig och skadlig rörelse drivs samt för att bevara förtroendet för näringsverksamheten. Samtidigt är utnyttjande av arbetskraft verksamhet som redan som sådan har ett samband med brott mot reglerna för näringsverksamhet samt med möjligheterna till sund och fungerande ekonomisk konkurrens. Arbetsrelaterat utnyttjande har likaså ett samband med förtroendet för näringsverksamheten samt också med andra intressen, det vill säga i detta fall tillgodoseendet av arbetstagarnas rättigheter (RP 103/2014 rd, s. 45–47). 

På grund av dessa faktorer är det motiverat att det fenomen som behandlas i denna proposition i sin helhet räknas in i den grupp av brott som, när de begås i näringsverksamhet, berättigar till meddelande av näringsförbud enbart på grund av att ett sådant brott begåtts. Förteckningen över brott som möjliggör meddelande av näringsförbud som sådana bör med andra ord kompletteras så att den täcker brott som till allvarlighetsgraden motsvarar såväl grovt ocker som ockerliknande diskriminering i arbetslivet. 

4.1  De viktigaste förslagen

Propositionen innehåller förslag till ändringar i strafflagen och lagen om näringsförbud. Genom ändringarna genomförs regeringsprogrammets föresats om en skärpning av straffen för utnyttjande av arbetstagare i syftet att förhindra utnyttjande. Dessutom utsträcks juridiska personers straffansvar och näringsförbud till de nämnda missbruken (regeringsprogrammet, s. 216). Därtill föreslås det att sådana ändringar som behövs till följd av ändringarna i strafflagen görs i den övriga lagstiftningen. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Samhälleliga konsekvenser 

Genom de föreslagna ändringarna i lagstiftningen genomförs regeringsprogrammets föresats om skärpta straff, förtydligas straffbarheten i utnyttjande av arbetskraft, underlättas ingripande i utnyttjande och främjas ställningen och rättsskyddet för personer som blivit offer för utnyttjande. Ändringarna kompletterar med straffrättsliga medel andra åtgärder som vidtas i enlighet med handlingsprogrammet mot utnyttjande av arbetskraft (Arbets- och näringsministeriets publikationer 2024:3) 

De nya bestämmelserna om ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet utvidgar inte i sig straffbarhetsområdet. Bestämmelserna förtydligar emellertid straffbarheten i utnyttjande av arbetskraft. Hittills har utnyttjande av arbetskraft behandlats i domstolarna främst som ockerliknande diskriminering i arbetslivet när det inte har varit fråga om människohandel. Tillämpningen av bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet har emellertid i synnerhet varit förknippad med problem med bevisföringen (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 177, presentationsblad på svenska). 

De nya bestämmelser som nu föreslås kan tillämpas också på sådana fall av utnyttjande av arbetskraft som är lindrigare än människohandel och där det inte är fråga om diskriminering eller där det inte kan bevisas att det straffbara förfarandet har berott på diskriminering. Samtidigt har den allmänna kriminaliseringsbestämmelsen om ocker hittills kunnat tillämpas på sådana fall. De nya bestämmelserna kan emellertid i någon mån antas underlätta ingripande i utnyttjande av arbetskraft i synnerhet tillsammans med andra åtgärder i enlighet med handlingsprogrammet, eftersom förutsättningarna för straffbarheten av ocker i arbetslivet blir tydligare än i nuläget. 

Minimistraffet för brott som uppfyller brottsbeskrivningen för grovt ocker i arbetslivet är fängelse. Att de nya bestämmelserna placeras i 47 kap. i strafflagen understryker ockrets synnerliga klandervärdhet i arbetslivskontexten. 

Arbetsrelaterat utnyttjande kränker många grundläggande fri- och rättigheter, som behandlas närmare i de avsnitt som gäller dem. I ett bredare perspektiv kan man tänka sig att utnyttjande av arbetskraft är ägnat att snedvrida den lagliga marknadens funktion. I förarbetena för kriminalisering av ocker konstateras det att i synnerhet yrkesmässigt ocker kan kränka inte bara enskildas utan också samhällets intressen (RP 66/1988 rd, s. 123). Genom att straffbarheten i utnyttjande av arbetskraft förtydligas kan man inverka inte bara på ställningen för personer som riskerar att bli utnyttjade utan också mer omfattande på förutsättningarna för att arbetsmarknaden ska fungera lagenligt. 

De föreslagna ändringarna kan främja myndigheternas verksamhet mot utnyttjande av arbetskraft och stärka ställningen och rättsskyddet för offer för utnyttjande av arbetskraft. Om ändringarna genomförs kan de ha också en mer omfattande positiv inverkan på verksamheten på arbetsmarknaden och på samhällsekonomin, eftersom medlen för utnyttjande av arbetskraft när straffbarhetsområdet förtydligas inte längre ser lika lockande ut med tanke på strävan efter vinning. På så sätt kan ändringarna ha en positiv inverkan också på företag och arbetsgivare som verkar lagligt samt förebygga grå ekonomi. 

Konsekvenser för de offentliga finanserna och för myndigheternas verksamhet 

De föreslagna nya bestämmelserna skapar ingen ny brottstyp och utvidgar inte i egentlig mening straffbarhetsområdet. Det nuvarande rekvisitet för ockerliknande diskriminering i arbetslivet upphävs samtidigt som en bestämmelse om ocker i arbetslivet och en bestämmelse om grovt ocker i arbetslivet som ersätter ockerlikande diskriminering i arbetslivet fogas till 47 kap. i strafflagen. Bestämmelsen om ocker i arbetslivet är en specialbestämmelse i förhållande till ocker enligt 36 kap. i strafflagen, och bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet är en specialbestämmelse i förhållande till grovt ocker i 36 kap. i strafflagen. 

I och med ändringarna lindras emellertid förutsättningarna för straffbarhet i någon mån och införandet av bestämmelser om den nya grova formen av ocker styr till strängare straff än i nuläget för utnyttjande av arbetskraft på det sätt som förutsätts i regeringsprogrammet. Antalet ovillkorliga fängelsestraff som ska verkställas kan öka. Det kan bedömas att om en grov form av ocker i arbetslivet införs med en straffskala som löper från fängelse i fyra månader till fängelse i fyra år, och 20–50 procent av brotten döms som grova, meddelas 1–3 domar per år för den grova gärningsformen. Medellängden av dessa domar kan antas i stora drag följa de straff som i nuläget döms ut för grovt ocker, varvid medellängden för fängelsestraffen blir 5,4 månader och för de ovillkorliga straffen 18 månader. Cirka 30 procent av fängelsestraffen är antagligen ovillkorliga, det vill säga 1 straff per år. Att en bestämmelse om grovt ocker i arbetslivet antas kan bedömas årligen lägga till högst cirka 1–2 år i fängelse. Den uppskattade ökningen av fångplatser är 1–2 platser från och med 2028. Brottspåföljdsverkets kostnader som motsvarar ökningen av antalet fångplatser är cirka 120 000–240 000 euro från och med 2028. 

Ändringarna bedöms i någon mån inverka på straffprocessen i dess olika skeden. Den förundersökning som krävande arbetsbrott förutsätter och den relaterade arbetsbördan har ökat under 2020-talet, och trenden förutspås fortsätta. Undersökningar av fall av utnyttjande av arbetskraft kräver i allmänhet samarbete mellan flera olika myndigheter. Att fallen uppdagas och att utreda dem kräver i synnerhet att polisen och arbetarskyddsmyndigheten har tillräckliga förutsättningar för att undersöka dem. En betydande del av fallen av utnyttjande av arbetskraft bedöms vara dold brottslighet, det vill säga brottslighet som inte kommer till myndigheternas kännedom. 

Avsikten med lagändringarna är att förtydliga och underlätta tillämpningen av bestämmelser som är tillämpliga på utnyttjande av arbetskraft. Detta kan öka myndigheternas behov av resurser i och med att antalet fall ökar. Utifrån fenomendata som är tillgängliga om utnyttjande av arbetskraft är myndigheterna i sina undersökningar tvungna att oftare än tidigare utreda exempelvis om kriterierna för ett anställningsförhållande uppfylls. Därför kan undersökningarna kräva mycket tid. Samtidigt kan bestämmelsen göra myndigheternas arbete smidigare och snabbare, eftersom existensen av en diskrimineringsgrund inte längre behöver utredas i straffprocessen i samma utsträckning som i nuläget och inte heller sekundära brottsbenämningar. Att juridiska personers straffansvar utvidgas till att gälla de nya kriminaliseringsbestämmelserna kan i någon mån öka undersökningskostnaderna exempelvis i fråga om ansvarsparterna och ansvarskedjorna i undersökningen. Det är emellertid inte fråga om några betydande ökningar, eftersom dessa frågor undersöks redan i och med den gällande regleringen. 

Det är svårt att bedöma de exakta ekonomiska konsekvenserna av lagändringar, eftersom ändringarnas självständiga konsekvens inte helt kan särskiljas från konsekvenser som hänger samman med att utnyttjande av arbetskraft blivit vanligare och att fenomenbilden förändras. Undersökningen av arbetsbrott är ofta krävande och tidskrävande, och dessutom finns det tecken som tyder på att brottsligheten i anslutning till utnyttjande av arbetskraft fortsätter att öka. Samtidigt påverkar de ändringar som nu föreslås troligtvis endast måttligt antalet uppdagade fall, eftersom straffbarhetsområdet inte utvidgas. 

Lagändringarnas konsekvenser för de offentliga finanserna och myndigheternas verksamhet kan bedömas med hjälp av förändringarna i antalet förundersökningar. Det kan antas att tillämpningen av de nya straffbestämmelserna på fall av utnyttjande av arbetskraft i någon mån blir enklare än det i nuläget är att tillämpa bestämmelsen om ockerlikande diskriminering i arbetslivet. Den nya bestämmelsen om ocker i arbetslivet förutsätter inte utredning av diskrimineringsgrunden. Därför är det möjligt att förundersökning i fortsättningen mer sannolikt görs i fråga om sådana fall där förundersökning inte tidigare hade gjorts av den anledningen att ärendet på grund av avsaknad av bevis om diskrimineringselement bedömdes vara exempelvis ett tvistemål. Detta kan visa sig som att antalet utförda förundersökningar ökar i någon mån. Också arbetarskyddsmyndigheten har en central roll i att uppdaga och utreda utnyttjande av arbetskraft. Det är möjligt att arbetarskyddsmyndigheten i och med ändringarna gör fler polisanmälningar än i nuläget. Den nya bestämmelsen om ocker i arbetslivet förutsätter inte att diskrimineringsgrunden utreds. Därmed har arbetarskyddsmyndigheten oftare än tidigare sannolika grunder för misstanke om brott. Lagändringarna bedöms därigenom ha måttliga självständiga konsekvenser för ökningen av antalet fall och således på myndigheternas verksamhet. Det är emellertid av betydelse att arbetarskydds- och förundersökningsmyndigheternas resurstilldelning är tillräcklig med tanke på att fall av utnyttjande av arbetskraft ska kunna uppdagas och utredas effektivt. 

Brottsbenämningar i anslutning till utnyttjande av arbetskraft, såsom ockerliknande diskriminering i arbetslivet, grovt ocker och människohandel, har på årsnivå tillämpats rätt lite i domstolarna. Detta ger emellertid inte en heltäckande bild av mängden brottslighet, utan av hur många brott som kommer till myndigheternas kännedom och hur de framskrider i straffprocessen. Handlingsprogrammet mot utnyttjande av arbetskraft har syftet att effektivisera uppdagandet av brott och att de förs vidare i de olika skedena i straffprocessen. De ändringar som nu föreslås i strafflagen är ett led i denna åtgärdshelhet. Ändringarna kan på det sätt som konstateras ovan antas i någon mån öka antalet mål och således också åklagarmyndighetens, domstolarnas och rättsbiträdenas arbetsmängd. Det är dock mycket svår att göra en exaktare bedömning av hur mycket arbetsmängden ökar. 

Konsekvenser för brottsligheten 

Det går inte att i förväg på ett tillförlitligt sätt kvantitativt uppskatta de brottsförebyggande effekterna av ändringarna i strafflagen. Försiktiga och riktgivande bedömningar kan göras på basis av tidigare undersökningar om den så kallade straffelasticiteten, som dock är förknippad med betydande osäkerhetsfaktorer. En etablerad uppfattning som grundar sig på kriminalpolitiska forskningsdata är att man inte genom ändringar i straffnivån i någon betydande grad kan styra brottslighetens omfattning. Strafflagstiftningens brottsförebyggande effekt beror enligt forskningsdata i hög grad på risken för att åka fast och sannolikheten för straff. 

Med begreppet straffelasticitet aves hur många procent det brottsliga beteendet ändras om straffen skärps med en procent (s.k. marginalprevention). Om elasticiteten är exempelvis -1, innebär en höjning av straffen med 33,3 procent att brotten minskar med 33,3 procent. 

I praktiken är brottsbeteendet emellertid betydligt mer oelastiskt. Förändringarna i brottsbeteendet är förhållandevis betydligt mindre än ändringarna i straffen. I forskningslitteraturen har det gjorts många uppskattningar av storleken på straffelasticiteten i fråga om brott. I vissa översikter har det bedömts att elasticiteten kan vara i storleksklassen -02...--0,4, men i enskilda undersökningar har också större värden noterats, ända upp till -0,7. Samtidigt visar många undersökningar på betydligt mindre minskningar på -0,1...-0,2. De minsta elasticiteter som har observerats är i storleksklassen -0,05. Utifrån forskningsbaserad information kan man dra den slutsatsen att det inte finns tillräckliga vetenskapliga bevis för att slå fast ett exakt värde (se till exempel undersökningarna Chalfin, A., & McCrary, J. (2017). Criminal deterrence: A review of the literature. Journal of Economic Literature, 55(1), 5–48. Särskilt sidorna 23–33; Al Weswasi, E., Sivertsson, F., Bäckman, O., & Nilsson, A. (2022). Does sentence length affect the risk for criminal recidivism? A quasi-experimental study of three policy reforms in Sweden. Journal of Experimental Criminology; Barbarino, A., & Mastrobuoni, G. (2014). The incapacitation effect of incarceration: Evidence from several Italian collective pardons. American Economic Journal: Economic Policy, 6(1), 1–37). 

De ändringar som nu föreslås kan emellertid väntas ha främst indirekta konsekvenser för nivån av straff som döms ut för utnyttjande av arbetskraft, eftersom avsikten inte är att höja de tillämpliga straffskalorna. Skärpningen av straffen ska ta sig uttryck i att en grov gärningsform införs och placeras i 47 kap. som gäller arbetsbrott, vilket styr lagtillämparna till att överväga att döma ut strängare straff än vad som i nuläget varit möjligt att utdöma för ockerliknande diskriminering i arbetslivet. 

För ockerliknande diskriminering i arbetslivet (StraffL 47:3a) tillräknades svaranden 2023 tio brott för vilka fyra personer dömdes till bötesstraff. Medeltalet för antalet dagsböter var 67,5 och medianen 70. Straffskalan för brottet löper från böter till två års fängelse. 

För grovt ocker (StraffL 36:7) var 2023 antalet brott som tillräknades svaranden 18, för vilka två personer dömdes till ovillkorligt fängelse. Fängelsestraffens längd var i genomsnitt 24 månader. Straffskalan för brotten löper från fyra månader till fyra år i fängelse. Av statistiken kan inte utläsas om domarna i fråga var relaterade just till utnyttjande av arbetskraft. 

Antalet i domstol behandlade fall i samband med utnyttjande av arbetskraft som eventuellt uppfyllt brottsbeskrivningarna har varit rätt få på årsnivå. Det ringa antalet fall gör det svårare att bedöma straffelasticiteten som också till andra delar är ett osäkert sätt att bedöma vilken inverkan skärpta straff har på mängden brottslighet. 

Med beaktande av forskningen om straffelasticitet kan man sluta sig till att konsekvenserna av de ändringar som nu föreslås på brottsligheten genom att straffnivån höjs blir små. De föreslagna ändringarna kan emellertid inverka på sannolikheten för straff, eftersom förutsättningarna för att utnyttjande av arbetskraft ska vara straffbart förtydligas och blir lättare att tillämpa än i nuläget. Risken för att åka fast och sannolikheten för straff är enligt en etablerad kriminalpolitisk uppfattning viktigare faktorer som påverkar brottsligheten än höjning av straffnivån. Också juridiska personers straffansvar och utvidgningen av näringsförbudet kan inverka minskande på mängden brottslighet. Det går ändå inte att göra någon tillförlitlig kvantitativ uppskattning av hur stor inverkan blir. Inverkan är delvis beroende av de resurser som myndigheterna har tillgång till och av hur omfattande tillsynsverksamheten är. 

I rättslitteratur som behandlar regleringen av utnyttjande av arbetskraft har det förts fram en oro för att lagstiftning som gör lindrigare gärningsformer än människohandel och andra allvarligare former av utnyttjande av arbetskraft separat straffbara kan leda till en situation där tillämpningsområdet för brottsbeskrivningen för allvarligare brott blir smalare (Kimpimäki 2021, s. 805). Ett fenomen av den typen har kunnat observeras i Sverige, där människoexploatering, som är en lindrigare form av människohandel, kriminaliserades 2018. Förutsättningarna för uppfyllelse av brottsbeskrivningen både för människoexploatering och i synnerhet brottsbeskrivningen för människohandel har i rättspraxis hamnat relativt högt (Märta Johansson, Människohandel och människoexploatering på den svenska arbetsmarknaden: En översikt. Council of the Baltic Sea States 2020; Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 96, presentationsblad på svenska). Det är möjligt att en ändring av regleringen om utnyttjande av arbetskraft på det föreslagna sättet har negativa effekter av den här typen på tillämpningen av regleringshelheten och således indirekt också på brottsligheten. Man kan försöka förebygga en sådan inverkan på lagstiftningsnivå genom att tillräckligt tydligt hålla isär bestämmelserna om människohandel och den lindrigare brottslighet som gäller utnyttjande, vilket har gjorts i denna proposition. 

Grundläggande fri- och rättigheter samt mänskliga rättigheter 

De föreslagna ändringarna kan antas ha huvudsakligen positiva konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. 

Arbetsrelaterat utnyttjande kan direkt eller indirekt kränka många grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter. I de allvarligaste fallen kan gärningen kränka den rätt till personlig frihet som tryggas i 7 § i grundlagen eller det förbud mot slaveri och tvångsarbete som tryggas i artikel 4 i Europakonventionen. Genom att de olika formerna av utnyttjande av arbetskraft görs straffbara kan de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna skyddas. 

Enligt 18 § i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Arbetsrelaterat utnyttjande kan kränka denna rätt i synnerhet om lönen är särskilt liten i förhållande till arbetsmängden eller arbetskvaliteten eller om den utnyttjade personens faktiska möjligheter att söka annat arbete på grund av utnyttjandet är ringa. Arbetsrelaterat utnyttjande kan kränka också det egendomsskydd som tryggas i 15 § i grundlagen. Genom bestämmelserna om ocker skyddas i synnerhet förmögenhet och ekonomiska förmåner för en person i underordnad ställning (se RP 66/1988 rd, s. 123; HD 2024:66, punkt 15). Genom att göra ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet straffbara kan man bättre skydda dessa grundläggande fri- och rättigheter. 

Dessutom kan utnyttjande av arbetskraft kränka den jämlikhet som tryggas i 6 § i grundlagen, eftersom det riktas huvudsakligen mot utländska arbetstagare, som på arbetsmarknaden i Finland ofta har en sårbarare ställning än andra. Skyddet för jämlikhet inverkar i synnerhet i bakgrunden till kriminalisering av diskriminering i arbetslivet (RP 28/2003 rd, s. 16; HD 2024:66, punkt 15). Också de nya bestämmelser som nu föreslås kan skydda jämlikheten, eftersom det blir lättare att tillämpa bestämmelserna. 

I ett bredare perspektiv kan man tänka sig att utnyttjande av arbetskraft är ägnat att snedvrida verksamheten på den lagliga marknaden. I förarbetena för kriminalisering av ocker konstateras det att i synnerhet yrkesmässigt ocker kan kränka inte bara enskildas utan också samhällets intressen (RP 66/1988 rd, s. 123). 

När straffbarhetsområdet för utnyttjande av arbetskraft blir tydligare kan detta ha positiva konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för personer som befinner sig i en sårbar position och som därmed är utsatta för utnyttjande. Risken för att bli offer för utnyttjande minskar och den i grundlagen tryggade rätten för en person att skaffa sig sin försörjning genom arbete som han eller hon valt fritt tillgodoses bättre än i nuläget. 

De föreslagna ändringarna har positiva konsekvenser i synnerhet för tillgodoseendet av utländska arbetstagares grundläggande fri- och rättigheter, eftersom offren för utnyttjande av arbetskraft i Finland huvudsakligen har varit utlänningar. Den bestämmelse som kriminaliserar ockerliknande diskriminering i arbetslivet antogs en gång i tiden med syftet att förhindra diskriminering av utlänningar på arbetsmarknaden, men på grundval av rättspraxis har just påvisandet av ett diskrimineringselement visat sig vara problematiskt till exempel i fall där ett företags alla arbetstagare är utlänningar och ocker riktas mot dem alla (se Hautala 2020; RP 303/2022 rd). I fortsättningen är utnyttjande av arbetskraft tydligare straffbart också när inget element av diskriminering kan bevisas. Samtidigt blir genom ändringen också ocker som riktas mot andra än utländska arbetstagare tydligare straffbart. 

Utöver att bestämmelser om nya kriminaliseringar införs föreslås det att bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet upphävs. Under beredningen bedömdes det om någon gärning som inte uppfyller rekvisitet för ocker i arbetslivet kan vara straffbar som ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Brottsbeskrivningen för ockerliknande diskriminering i arbetslivet är inte avgränsat till något som tar sig uttryck i ett disproportionellt vederlag eller till lönedumpning, utan det gäller i ett bredare perspektiv försättande i en märkbart ofördelaktig ställning Utifrån rättspraxis och forskning har ockerliknande diskriminering i arbetslivet emellertid nästan alltid formen av lönedumpning. Hänsyn ska också tas till att den vanliga formen för diskriminering i arbetslivet fortfarande ska ingå i strafflagen. Ändringarna väntas därför inte ha några negativa konsekvenser för jämlikheten. 

De föreslagna kriminaliseringsbestämmelserna kan inte i någon nämnvärd grad anses begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna i avtalsfriheten och näringsfriheten är marginella, eftersom ocker inte kan anses omfattas av dessa. Det är i och för sig möjligt att fall där det är oklart om ett avtalsvillkor omfattas av vanlig avtalsfrihet eller om det kan anses vara oskäligt eller till och med straffbart förfarande tas upp i straffprocessen. Det är dock snarare en fråga som gäller bevisning och bevisvärdering än en fråga om tillgodoseende av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. 

Konsekvenser för brottsoffers rättigheter 

De föreslagna ändringarna kan ha indirekta negativa konsekvenser för tillgodoseendet av rättigheterna för människor som faller offer för utnyttjande av arbetskraft, om ändringarna gör att tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel blir snävare. Ställningen för offer för människohandel kan både i straffprocessen och i tjänster utanför processen vara något annorlunda än för personer som blivit offer för lindrigare utnyttjande av arbetskraft. Avsikten är inte att med de föreslagna ändringarna ändra eller begränsa tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel.  

I 2 kap. 1 a § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) anges under vilka förutsättningar domstolen kan förordna ett rättegångsbiträde för att bistå målsäganden under förundersökningen och rättegången. Enligt bestämmelsen kan rättegångsbiträde förordnas i ett mål som gäller brott mot liv, hälsa eller frihet, om ett förordnande ska anses befogat med hänsyn till hur allvarligt brottet är, målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter. Då betalas biträdets arvode med statsmedel. Med stöd av bestämmelsen har rättegångsbiträde kunnat förordnas i mål som gäller människohandel. När det gäller andra bestämmelser om utnyttjande av arbetskraft förutsätter förordnande av biträde däremot med stöd av lagen om rättegång i brottmål prövning från fall till fall. Högsta domstolen har konstaterat att målsäganden med stöd av bestämmelsen inte ska ha förordnats rättegångsbiträde i mål som gäller ockerliknande diskriminering i arbetslivet, eftersom detta inte är ett brott mot friheten (HD 2024:66). 

I praktiken varierar emellertid situationen med utnyttjande av arbetskraft och exempelvis ockerlikande diskriminering i arbetslivet kan täcka en mycket mångsidig uppsättning olika gärningar som kan vara så allvarliga att de påminner om människohandel. Också målsäganden i mål som gäller ockerliknande diskriminering i arbetslivet har även efter HD:s avgörande med stöd av lagen kunnat förordnas rättegångsbiträde. Av avgörandet kan utläsas att det finns skäl för prövning i ett enskilt fall om det är fråga om en situation med utnyttjande av arbetskraft som är lindrigare än människohandel. I mål som gäller grovt ocker med koppling till utnyttjande av arbetskraft har biträde regelmässigt förordnats med stöd av lagen, eftersom fallen till sin allvarlighet ligger nära människohandel. 

När det föreslås nya straffbestämmelser som ska gälla utnyttjande av arbetskraft som är lindrigare än människohandel ska hänsyn tas till risken för att offret för utnyttjandet i vissa fall inte kan förordnas rättegångsbiträde med stöd av lagen om rättegång i brottmål. De föreslagna bestämmelserna om ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet täcker emellertid till sin allvarlighet gärningar av olika grad, och i det praktiska livet är det inte alltid klart vilket brott det handlar om. I denna proposition ändras inte lagen om rättegång i brottmål och avsikten är inte att ändra de etablerade grunderna och förfarandena för tillämpning av lagen. Prövning från fall till fall är alltså även i fortsättningen av betydelse vid bedömningen av om biträde behövs när det är fråga om en rubricering av utnyttjande av arbetskraft som är lindrigare än människohandel. 

Offer för människohandel har också vissa andra rättigheter som inte nödvändigtvis gäller målsägande i lindrigare brott som rubriceras utnyttjande av arbetskraft. Till exempel hjälpsystemet för offer för människohandel erbjuder i regel tjänster för offer för människohandel, men i praktiken tar hjälpsystemet ofta också emot klienter som är offer för människohandelsrelaterade brott, om det i deras omständigheter upptäcks tecken på människohandel. Enligt 35 § 1 mom. i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011) ska en person för vars del det har gjorts en framställning om upptagning i hjälpsystemet upptas i systemet och identifieras som offer för människohandel om personen med hänsyn till omständigheterna kan bedömas vara offer för människohandel och han eller hon är i behov av hjälpinsatser. Prövningen av målsägandens situation som helhet i ett enskilt fall är alltså av betydelse också med tanke på att få tjänster i hjälpsystemet. Det att en person upptas i hjälpsystemet visar att det, enligt en myndighet som specialiserat sig på identifiering av och hjälp till människohandelsoffer, är fråga om ett offer för människohandel (RP 220/2022 rd, s. 28). 

Huruvida en brottshelhet undersöks som människohandel eller under någon annan beteckning kan påverka en utländsk målsägandes uppehållsrätt i Finland. Målsäganden i fråga om människohandel kan under vissa förutsättningar med stöd av 52 a § i utlänningslagen (301/2004) beviljas tillfälligt uppehållstillstånd som offer för människohandel. Dessutom kan ett offer för människohandel som är i Finland utan lagenligt uppehållstillstånd med stöd av 52 b § i utlänningslagen ges betänketid. Under betänketiden kan offret lagligt vistas i Finland i 1–6 månader, och kan inte under den tiden avlägsnas från landet mot sin vilja. 

Om tillämpningsområdet för människohandel i och med de nya bestämmelserna begränsas på ett oändamålsenligt sätt kan detta ha konsekvenser för hur uppehållsrätten tillgodoses för offer för människohandel. Samtidigt föreskrivs det i 52 d § i utlänningslagen om beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd under vissa förutsättningar också till offer för annat utnyttjande av arbetskraft. Den typen av uppehållstillstånd kommer emellertid i fråga bara när det gäller sådana offer som har arbetat under olaglig vistelse i landet. I praktiken har de flesta som fallit offer för människohandel med koppling till utnyttjande av arbetskraften vistats i Finland lagligt. 

Med stöd av 5 kap. 6 § i skadeståndslagen (412/1974) kan målsäganden ha rätt till ersättning för lidande som orsakats av vissa typer av brott. Dessa är brott som kränker frihet, frid, heder eller privatliv, diskrimineringsbrott, brott som kränker den personliga integriteten och brott som kränker människovärdet. Rätt till ersättning för lidande kan således uppkomma exempelvis för offer för människohandel eller diskriminering i arbetslivet. Däremot utgör ekonomiska brott i regel inte grund för rätt till ersättning för lidande. Skadeståndsskyldighet kan uppstå även om brottet mot ett i bestämmelsen nämnt skyddsintresse inte tillräknas svaranden som ett separat brott utan anses ingå i något annat brott. I exempelvis ett bedrägeribrott kan det ingå olaga tvång, varvid offret får rätt till ersättning för det lidande som kränkningen av dennes frihet orsakar (RP 167/2003 rd, s. 52). Också till exempel arbetsrelaterat grovt ocker kan utgöra grund för rätt till ersättning för lidande (till exempel Helsingfors förvaltningsdomstol 30.11.2026 R 15/2558). Således kan rätt till ersättning för lidande med stöd av allmänna rättsprinciper uppkomma också i fall där det är fråga om ocker i arbetslivet eller grovt ocker i arbetslivet. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Vid beredningen av propositionen övervägdes alternativet att lägga till ocker med koppling till arbetslivet som en ny skärpningsgrund för grovt ocker. Denna handlingsmodell skulle understödas av att bestämmelsen om allmän kriminalisering av ocker redan i regel är tillämplig på förfarande som i denna proposition föreslås bli kriminaliserande (se också RP 151/2003 rd, s. 11–12). Om en koppling till arbetslivet läggs till skärpningsgrunderna för grov gärningsform styr det till att i regel bedöma utnyttjande av arbetskraft som grovt ocker, vilket skulle underlätta tillämpningen av den grova gärningsformen och skärpa straffpraxis. Även om en helhetsbedömning inte exempelvis tyder på grovt ocker skulle skärpningsgrunden göra kopplingen till arbetslivet till en uttrycklig hållpunkt för att skärpa straffet också vid bedömning av normalgraden av ocker. 

En sådan handlingsmodell skulle emellertid inte påverka tillämpningsförutsättningarna för normalgraden av ocker, varvid gärningar som man med denna proposition vill ingripa i skulle kunna falla helt utanför straffansvaret. Om delfaktorerna i den bestämmelse som är avsedd för allmän kriminalisering nyanseras så att de lämpar sig endast för vissa slag av avtalsförhållanden skulle det dessutom vara problematiskt med tanke på den inbördes konsekvensen i paragraferna om ocker. De traditionella skärpningsgrunderna lämpar sig däremot allmänt och i regel i alla situationer och avgörande är till exempel följderna av en gärning och gärningssättet, till exempel särskild planmässighet samt orsakande av kännbar eller synnerligen kännbar skada. 

Vid beredningen övervägdes också som en handlingsmodell en ändring av paragrafen om ocker i normalgraden på så sätt att utnyttjande av offrets okunnighet skulle läggas till tillämpningsförutsättningarna. För modellen talar bland annat den i totalreformen av strafflagen tillämpade principen om att detaljerade bestämmelser om liknande gärningar om möjligt ska undvikas. I enlighet med det synsättet är det ofta onödigt att kriminalisera specialfall om en bestämmelse i strafflagen med ett mer allmänt tillämpningsområde som sådan eller kompletterad är tillämplig på den gärning som man överväger att särskilt kriminalisera. 

Det är dock skäl att observera att om okunnighet läggs till vid sidan av lättsinne och oförstånd skulle brottsbeskrivningen för ocker täcka tre närliggande begrepp. Som det ovan konstateras har okunnighet i den praktiska lagtillämpningen allmänt ansetts höra till området för oförstånd åtminstone så att indelningen veterligen inte ofta har lett till att åtal förkastats. Samtidigt finns det skäl att poängtera att brottsbeskrivningen för ockerliknande diskriminering i arbetslivet, som har upprättats uttryckligen med tanke på utnyttjande av arbetskraft, omfattar okunnighet och att utnyttjande av denna okunnighet har betraktats som ett ytterst typiskt gärningssätt uttryckligen i arbetslivskontexten. Därmed finns det i samband med ändring av strafflagstiftningen skäl att säkerställa och förtydliga att utnyttjande som grundar sig på offrets okunnighet uttryckligen kan var en grund för straffbarhet vid utnyttjande av arbetskraft. Det är inte ändamålsenligt att till denna del inskränka det skydd som bestämmelserna om ockerliknande diskriminering i arbetslivet redan i nuläget ger. Om utnyttjande av okunnighet skrivs in på lagnivå skulle det bli en faktor som uttryckligen utgör grund för straffbarhet, vilket samtidigt skulle främja också uppfyllelsen av kraven enligt legalitetsprincipen. 

Den allmänna kriminaliseringen av ocker kan emellertid i regel tillämpas på alla rättshandlingar. Den är med andra ord tillämplig också på avtal och rättshandlingar utanför arbetslivet. En utvidgning av tillämpningsförutsättningarna för en sådan allmän kriminalisering med obegränsat tillämpningsområde kan utvidga området för straffbart förfarande också till andra situationer än de som avses i denna proposition. Av kriminaliseringsprinciperna följer att straffrätten kan användas och nya kriminaliseringar införas samt utvidgas bara när det är nödvändigt (kravet på nödvändighet och ultima ratio-principen). En utvidgning av det här slaget skulle också kunna ha oförutsedda följder som inte eftersträvas med denna proposition. Avsikten med bestämmelsen om ocker har varit att ingripa bara i grovt missbruk i situationer med prestationer och motprestationer. Annars skulle ekonomiska prestationer och motprestationer bli alltför begränsade (Justitieministeriet. Utredningar och anvisningar 2023:19, s. 46, på finska, presentationsblad på svenska; RP 66/1988 rd, s. 126. Alternativet skulle inte heller genomföra föresatsen i regeringsprogrammet, som förutsätter att nya kriminaliseringar införs. 

Vid beredningen övervägdes också bestämmelser om separat kriminalisering av lönedumpning. Som modell kunde användas exempelvis den bestämmelse om lönestöld som antagits i Norge och som presenteras nedan i avsnitt 5.2. En fördel med alternativet är bland annat att straffbarheten inte skulle förutsätta exempelvis utnyttjande av arbetstagarens oförstånd, utan underlåtelse att betala ut lön skulle som sådan vara straffbar. 

Alternativet är emellertid förknippat med utmaningar med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen. Innehållet i straffbart förfarande ska i regel framgå av en bestämmelse på lagnivå. Lönesättningen grundar sig emellertid i Finland centralt på kollektivavtalssystemet. De utnyttjandesätt som föreslås i bestämmelsen skulle dessutom göra förfarandet tydligare klandervärt i straffrättsligt avseende genom att utnyttjandet skulle hållas isär exempelvis från meningsskiljaktigheter och tolkningsskillnader som gäller lönen och andra arbetsvillkor. Alternativet skulle inte heller uppfylla propositionens mål om att genomföra den bakomliggande föresatsen i regeringsprogrammet. 

Vid beredningen övervägdes också handlingsvägar som täcker också förvärvsarbete som utförs på annat sätt än i anställningsförhållande (inklusive offentligrättsliga tjänsteförhållanden), till exempel arbete som utförs som företagare (självständig yrkesutövare). Fördelen med ett sådant angreppssätt är exempelvis att former för utförande av arbete som nära påminner om arbete med anställningsförhållande skulle ingå i den reglering som föreslås. Det är inte i alla situationer enkelt att göra åtskillnad mellan arbete med anställningsförhållande och företagararbete. 

Näringsverksamhet omfattar emellertid situationer och verksamhetsmodeller som är mycket olika, och det är inte motiverat att inbegripa dem alla i det område för klandervärdhet som är förenat med skärpt straff. Detta är inte heller möjligt att genomföra på ett ändamålsenligt sätt (till exempel RP 244/2022 rd, s. 149, 154–155). Näringsidkande eller yrkesutövande kan bygga exempelvis på prestationer och motprestationer vilket redan i nuläget skyddas bland annat med kriminalisering av ocker och bedrägeri. Till rättsförhållandena inom området för arbetslagstiftning hör däremot särdrag som arbetsgivarens direktionsrätt och arbetstagarens i detta avseende underställda och osjälvständiga ställning, vilka talar för en allmänt taget strängare attityd till missbruk än i allmänna avtalsförhållanden och allmänna kriminaliseringar (RP 94/1993 rd, s. 167–168). Det beror på principen om arbetsrättsligt skydd för arbetstagaren och den relaterade tvingande lagstiftningen att området för avtalsfrihet är mer begränsat än vanligt i arbetslivskontexten. 

Grundlagens 18 § 1 mom. innehåller dessutom en särskild skyldighet i anslutning till arbetslivet, enligt vilken det allmänna ska sörja för skyddet av arbetskraften. Brott mot rättigheter i arbetslagstiftningen och mot arbetsgivarskyldigheterna är med andra ord förknippade med särskild klandervärdhet som kan motivera straffrättslig speciallagstiftning. Eftersom utnyttjande av företagararbete, som faller utanför detta, fortfarande skulle kunna vara straffbart exempelvis som bedrägeri- och ockerbrott enligt 36 kap. i strafflagen och det på det sättet inte skulle vara fråga om förfarande som förblir obestraffat, är det motiverat att hänvisa till det etablerade tillämpningsområdet för arbetsbrott i strafflagens 47 kap. (bland annat 8 §). Det ska också beaktas att om ett avtalsförhållande benämns uppdrag eller arbete definieras som företagararbete är detta inte avgörande med tanke på tillämpningen av rekvisitet för anställningsförhållande om detta de facto uppfylls. 

Som ett alternativ övervägdes också en straffbestämmelse med öppet och allmänt gärningsmannarekvisit till skillnad från specialbrott med en begränsad gärningsmannakrets, där gärningsmannen endast kan vara arbetsgivaren eller dennes företrädare. Eftersom man vid beredningen på det sätt som konstaterats ovan stannade för att använda begreppet anställningsförhållande, avgränsar rekvisitet redan i sig de potentiella ansvarssubjekten så att gärningsmannen i praktiken närmast kan vara arbetsgivaren eller dennes företrädare. När den etablerade systematiken i strafflagens 47 kap. beaktas bland annat i fråga om definitionerna (8 §) och ansvarsfördelningen (7 §), finns det, på grund av det som konstateras ovan, ingen orsak att i detta sammanhang avvika från deras etablerade utgångspunkter. 

En alternativ handlingsväg skulle också vara att i ockerparagrafen lägga till ett nytt moment om arbetsrelaterat ocker. Fördelen med det alternativet skulle vara att de olika grader av klandervärdhet som i regel gäller för ockersituationer som placerats i olika moment samt de olika tillämpningsförutsättningarna skulle avspegla sig både på valet av tillämplig bestämmelse och på utmätningen av straff (jfr RP 66/1988 rd, s. 37–38). Särskild klandervärdhet i förhållande till arbetsrelaterat ocker i allmän bemärkelse och de delvis avvikande tillämpningsförutsättningarna skulle på detta sätt beaktas åtminstone i någon mån. 

Den ovannämnda lösningen skulle emellertid vara förknippad med straffrättsligt systematiska problem. I samband med utnyttjande av arbetskraft har som ett teoretiskt problem med kriminalisering av ocker betraktats det skyddsintresse som kriminaliseringen skyddar, det vill säga förmögenhet. Avsikten med bestämmelsen om ocker är att skydda offret mot ekonomiskt utnyttjande och inte egentligen mot utnyttjande av arbetskraft exempelvis på grund av oskäliga arbetsvillkor (Luoto m.fl. s. 417). Att de rättsintressen som i allmänhet hör till strafflagens 47 kap. inordnas i den allmänna egendomsskyddande bestämmelsen om ocker i strafflagens 36 kap. skulle inte vara helt förenligt med den inbördes konsekvensen i strafflagen. Dessutom skulle lösningen inte tillräckligt genomföra föresatsen i regeringsprogrammet. 

Som en handlingsväg övervägdes också att ändra den gällande bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet bland annat så att kravet på diskriminering i arbetslivet som har konstaterats vara problematiskt stryks i brottsbeskrivningen. Till systematiken och strukturen är paragrafen emellertid så centralt uppbyggd kring diskriminering i arbetslivet att en sådan lösning inte kan betraktas som lagtekniskt och systematiskt motiverad. Sådan lagstiftning ska inte tillgripas om det finns andra alternativ som är lagstiftningstekniskt enklare och bättre passar in i systematiken i strafflagen. 

Som ett alternativ bedömdes dessutom att ocker i arbetslivet skulle göras straffbart endast i normalgraden och att ingen grov gärningsform ska införas. Lösningen skulle göra tydligare skillnad mellan människohandel och lindrigare utnyttjande av arbetskraft, eftersom grovt ocker i arbetslivet innehåller rekvisit som redan delvis överlappar brottsbeskrivningen för människohandel. Lösningen skulle dock inte vara förenlig med föresatsen i regeringsprogrammet. Regleringshelheten skulle dessutom fortsättningsvis vara splittrad, eftersom bestämmelsen i strafflagens 36 kap. om grovt ocker fortfarande skulle kunna tillämpas på utnyttjande av arbetskraft. Med tanke på systematiken i strafflagen är det tydligare att brottsbenämningarna för utnyttjande av arbetskraft som är lindrigare än människohandel ingår i samma kapitel i strafflagen. 

Vid den fortsatta beredningen bedömdes i och med remissvaren också om bestämmelsen om den grova gärningsformen borde skrivas så att kvalificeringsgrunderna inte kommer för nära de medel som används i människohandel och som specificerats i paragrafen om människohandel. I en del yttranden ansågs detta gälla i synnerhet 3 punkten, enligt vilken kvalificeringsgrunden är om gärningsmannen hänsynslöst utnyttjar någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge. 

En fördel med alternativet är att det tydligare skulle understryka gränsdragningen mellan människohandel och ocker i arbetslivet. Lösningen skulle emellertid vara problematisk med tanke på den interna konsekvensen i strafflagen, när ordalydelser av det slaget används i bestämmelserna om grovt ocker, grovt bedrägeri och grov utpressning. Därmed skulle grovt ocker eventuellt kunna tillämpas trots att villkoren för grovt ocker i arbetslivet inte skulle uppfyllas. Eventuella problem med gränsdragningen mellan människohandel och andra straffbestämmelser skulle alltså inte lösa sig och dessutom skulle grovt ocker i arbetslivet stå i inkonsekvent relation till grovt ocker, grovt bedrägeri och grov utpressning. 

Människohandel skiljer sig dessutom från de föreslagna straffbestämmelserna redan i fråga om den grundläggande brottsbeskrivningen. Utöver de medel som använts vid gärningen förutsätter uppfyllelsen av villkoren för människohandel vissa gärningssätt (till exempel att bemäktiga sig en annan person) och visst syfte med gärningen (såsom försättande i tvångsarbete). Till exempel villkoret att syftet varit att försätta någon i tvångsarbete skiljer redan i sig på ett centralt sätt människohandel från ocker. Kvalifikationsgrunden har således ett eget självständigt tillämpningsområde också vid grovt ocker i arbetslivet. Det finns med andra ord en plats för kvalificeringsgrunden, eftersom den poängterar gärningens klandervärdhet och möjliggör tillämpning av den grova gärningsformen i fall där brottsbeskrivningen för människohandel inte uppfylls. Identifierings- och undersökningsproblem som eventuellt uppträder i fråga om människohandel kan inte lösas genom ändringar i en annan straffbestämmelse. Det föreslagna alternativet kan således betraktas som motiverat. 

Vid beredningen övervägdes ytterligare att tillämpningsområdet för juridiska personers straffansvar skulle utsträckas till bedrägeri- och ockerbrott som avses i strafflagens 36 kap. Mot alternativet talar emellertid bland annat det att de som allmänna kriminaliseringar omfattar gärningar av väldigt olika slag och juridiska personers straffansvar kan inte i fråga om dem alla betraktas som motiverat. Samtidigt skulle det vara möjligt att foga juridiska personers straffansvar endast till vissa typer av ocker, såsom fall av ocker i arbetslivet. Eftersom förslaget ändå är att en ny separat straffbestämmelse med rubriken ocker i arbetslivet antas i enlighet med föresatsen i regeringsprogrammet är det motiverat att avgränsa användningsområdet för samfundsbot till den bestämmelsen. Det är möjligt att utvidga området för straffbarhet på det sätt som konstateras ovan endast när det är nödvändigt (kravet på nödvändighet och ultima ratio-principen). Alternativet kan inte i detta sammanhang betraktas som ett motiverat sätt att ingripa i sådant utnyttjande av arbetskraft som är föremål för granskning i denna proposition. 

Vid beredningen bedömdes också lindrigare metoder än ändringar i strafflagen för att göra ingripanden i utnyttjande av arbetskraft effektivare. Sådana metoder kunde vara exempelvis att förbättra myndigheternas verksamhetsförutsättningar, göra det lättare att identifiera människohandel och annat utnyttjande av arbetskraft samt att vidta förebyggande åtgärder som riktas mot personer med förhöjd risk att falla offer för utnyttjande av arbetskraft. Svårigheterna med att ingripa i utnyttjande av arbetskraft beror inte entydigt på lagstiftningen, utan på att det är svårt att genomföra den effektivt i praktiken. Med tanke på att uppdaga och effektivt utreda utnyttjande av arbetskraft skulle en klar ökning av arbetarskyddsmyndighetens och förundersökningsmyndigheternas resurser kunna effektivisera ingripandet i utnyttjande av arbetskraft. Dessa metoder är viktiga, men genomför inte som sådana föresatsen i regeringsprogrammet. 

Med hänsyn till det som konstateras ovan kan det alternativ som föreslås i propositionen betraktas som det bästa sättet att genomföra föresatsen i regeringsprogrammet om utnyttjande av arbetskraft. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Sverige 

I Sveriges brottsbalk innehåller 4 kap. 1 b § i ett europeiskt perspektiv en relativt unik bestämmelse om kriminalisering av människoexploatering. Enligt bestämmelsen döms den som genom olaga tvång, vilseledande eller utnyttjande av någons beroendeställning, skyddslöshet eller svåra situation exploaterar en person i tvångsarbete, arbete under uppenbart orimliga villkor eller tiggeri, för människoexploatering till fängelse i högst fyra år. Är brottet att anse som grovt döms för grov människoexploatering till fängelse i lägst två och högt tio år. Exploateringsbestämmelsen har i Sverige tillämpats endast i liten utsträckning liksom bestämmelsen om människohandel i samband med utnyttjande av arbetskraft. Också med hjälp av den nya bestämmelsen har det varit svårt att ställa arbetsgivare till svars för utnyttjande, vilket i litteraturen har bedömts bero delvis på att kriterierna för ”uppenbart oskäliga” arbetsvillkor är oklart (Luoto m.fl. 2024 s. 419–420). 

I brottsbalken föreskrivs det också om ocker (BrB 9:5) och bedrägeri (BrB 9:1). Bestämmelsen om ocker skulle i princip kunna tillämpas på lönedumpning, men i kontexten av utnyttjande av arbetskraft har ett problem med ocker ansetts vara att rekvisitet inte är tillämpligt när inget anställningsförhållande existerar eller kan påvisas (Luoto m.fl. S. 417). 

Norge 

I Norge trädde 2022 en bestämmelse som kriminaliserar lönestöld (lønnstyveri) i kraft. Enligt 395 § i strafflagen (Lov om Straff) ska för lönestöld dömas den som underlåter att betala lön, semesterpenning eller annan ersättning som en arbetstagare med stöd av lag eller avtal har rätt till, om gärningens avsikt är att få otillbörlig ekonomisk vinning. Att syftet med gärningen är strävan efter ekonomisk vinning utgör således ett centralt rekvisit. Arbetsavtalet ska därtill i Norge vara skriftligt. Straffet för lönestöld är böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt kan enligt 396 § i strafflagen dömas till böter eller fängelse i högst sex år. Kvalifikationsgrunderna för den grova gärningsformen är strävan efter avsevärd vinning, att brottet begås systematiskt eller som en del av en organiserad brottslig grupp eller att den skada som orsakas enskilt eller allmänt intresse är synnerligen stor. 

Det finns ännu inte någon egentlig rättspraxis om tillämpningen av bestämmelserna. Norges rundradiobolag NRK publicerade 2023 en utredning, enligt vilken största delen av polisanmälningarna om lönestöd inte når straffprocessen.https://www.nrk.no/dokumentar/xl/norges-nye-lov-mot-lonnstyveri_-90-prosent-av-ferdige-politisaker-er-henlagt-1.16654353 

År 2015 ströks en bestämmelse i Norges strafflag som kriminaliserade ocker. I lagen om prisåtgärder (Lov om pristiltak) förbjuds emellertid uttag eller krävande av eller avtalande om oskäliga priser. Det är inte heller med stöd av lagen tillåtet att kräva, avtala om eller upprätthålla avtalsvillkor som är oskäliga mot den andra parten eller som uppenbart står i strid med allmänintresset. I bestämmelsen avses med pris också lön. För brott mot förbudet uppsåtligen eller av oaktsamhet kan utdömas böter eller högst tre år i fängelse. Bestämmelsen är således tillämplig också exempelvis på lönedumpning. 

Danmark 

Enligt 28 kap. 282 § i Danmarks strafflag (straffeloven) föreskrivs det om ocker (åger), som har varit en central bestämmelse vid ingripande i lönedumpning. Enligt strafflagen är det möjligt att för ocker döma ut böter eller fängelse i högst ett år och sex månader. Ett skyddsintresse som kriminaliseringen skyddar, det vill säga förmögenhet, har ansetts vara ett teoretiskt problem med kriminaliseringen: avsikten med bestämmelserna om ocker är att skydda offret mot ekonomiskt utnyttjande och inte egentligen mot utnyttjande av arbetskraft på grund av oskäliga arbetsvillkor (Luoto m.fl. 2024, s. 417). 

I de allvarligaste fallen av lönedumpning har man tillämpat en bestämmelse som kriminaliserar människohandel (26 kap. 262 a §). I Danmark beslöt man sig emellertid 2022 för att till strafflagen foga en ny bestämmelse som kriminaliserar människoexploatering (26 kap. 262 b §). Rekvisitet i bestämmelsen kan uppfyllas om offret har utnyttjats genom att uppenbart oskäliga arbetsvillkor har slagits fast för honom eller henne. Till denna del påminner bestämmelsen om Sveriges motsvarande kriminalisering. Rekvisitet uppfylls i regel om den lön som betalats ut är 50 procent av eller mindre än lönen enligt kollektivavtalet för branschen. Bestämmelsen är tillämplig också på fall där den lön som betalats ut har varit större än så om lönen uppenbart ska betraktas som för låg eller om lönen i kombination med andra arbetsvillkor utgör en uppenbart oskälig helhet (Luoto m.fl. 2024 s. 418–419). För människoexploatering kan utdömas fängelse i höst sex år. 

Storbritannien 

I Storbritannien har man närmat sig regleringen av utnyttjande av arbetskraft genom ett modernt begrepp för slaveri. År 2015 trädde en lag mot modernt slaveri i kraft (Modern Slavery Act). Den gäller slaveri och tvångsarbete samt människohandel enligt artikel 4 i Europakonventionen. Utöver kriminaliseringarna innehåller lagen bestämmelser som ålägger företag att vidta åtgärder mot människohandel. 

Genomförandet av lagen bedömdes i en rapport som publicerades hösten 2024. Enligt den har Storbritannien hamnat på efterkälken i förhållande till anda länder i kampen mot utnyttjande av arbetskraft (The Modern Slavery Act 2015: becoming world-leading again). Bara en liten del av fallen av utnyttjande av arbetskraft leder till åtal och framskrider till domstolsbehandling (se Pekkarinen, Anna-Greta – Jokinen, Anniina – Rantala, Annareetta – Ollus, Natalia – Näsi, Roosa (HEUNI) 2021, Utredning av metoder för bekämpning av utnyttjande av utländsk arbetskraft i olika länder. Arbets- och näringsministeriets publikationer 2021:55. s. 58–75 (på finska, presentationsblad på svenska). 

Tyskland 

I Tyskland kan bestämmelserna i strafflagen (Strafgesetzbuch) om människohandel, ocker och bedrägeri tillämpas på utnyttjande av arbetskraft. Strafflagens 291 § som kriminaliserar ocker kan tillämpas om exempelvis lönedumpning inte är förknippat med tvångsarbete eller vilseledande. För den normala gärningsformen av ocker kan utdömas böter eller fängelse i högst tre år. Om ockret är särskilt allvarligt kan det utdömas fängelse i minst sex månader och högst tio år. Tyskland har inga specialkriminaliseringar som gäller utnyttjande av arbetskraft. 

I rättspraxis har det varit rätt sällsynt att bestämmelsen om ocker tillämpats i samband med utnyttjande av arbetskraft, och största delen av ockerdomarna handlar om hyresocker. Tysklands högsta domstol (Bundesgerichtshof) har emellertid tillämpat ockerbestämmelsen på lönedumpning och på grundval av rättslitteraturen skulle bestämmelsen i vid bemärkelse vara tillämplig på lönedumpning i anställningsförhållanden (Luoto m.fl. 2024, s. 416–417). 

Estland 

I Estland har man identifierat klart mindre utnyttjande av arbetskraft än i de övriga länderna i jämförelsen. Dessutom har man i Estland inte kriminaliserat lindrigare former av utnyttjande än människohandel. Inom arbetarskyddsmyndighetens förvaltningsområde verkar en arbetstvistkommitté (Töövaidluskomisjon), som behandlar tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare, främst i fråga om lönesättning. Arbetstvistkommitténs behandling är en snabb och för parterna gratis kanal för att avgöra lönetvister. Kommitténs avgöranden är juridiskt bindande, och de lönefordringar som påförs i ett avgörande kan drivas in genom utsökning. Också utländska arbetstagares lönetvister kan behandlas i kommittén, och behandlingen har tillämpats med framgång också i situationer där utländska arbetstagare har utnyttjats (Arbets- och näringsministeriets publikationer 2021:55, på finska, presentationsblad på svenska). 

Sammandrag 

I de centrala jämförelseländerna förekommer både allmän kriminalisering av ockerliknande gärningar och specialkriminalisering med syftet att ingripa i utnyttjande av arbetskraft. Under de senaste åren har det varit relativt allmänt med nya kriminaliseringar med tanke på arbetsrelaterade fall av utnyttjande som inte uppfyller brottsbeskrivningen för människohandel. Tillämpningen av specialkriminaliseringar är emellertid förknippad med praktiska utmaningar. 

6.1  Allmänt om yttrandena

Yttrande om arbetsgruppsbetänkandet (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2025:35, på finska, presentationsblad på svenska) begärdes av 52 aktörer. Yttrande lämnades av 31 aktörer. 

Största delen av remissinstanserna understödde de föreslagna straffbestämmelserna ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet samt ansåg att propositionen allmänt förtydligar regleringen i anslutning till utnyttjande av arbetskraft. Majoriteten ansåg att reformen är motiverad och behövs.  

Största delen understödde att förutsättningen om diskriminering utesluts ur de föreslagna brottsbeskrivningarna och ansåg detta vara en viktig ändring jämfört med nuläget. Också att förteckningen av brott i fråga om juridiska personers straffansvar och näringsförbud utsträcks till de nya bestämmelserna ansågs vara motiverat. Även förslagen till ändring av tvångsmedelslagen betraktades allmänt som motiverade.  

En del av remissinstanserna förhöll sig samtidigt reserverat till förslagen om ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet och till möjligheterna att genom förslagen svara på alla de uppställda målen. En del av remissinstanserna föreslog att man i stället för de föreslagna bestämmelserna separat skulle föreskriva om kriminalisering av lönedumpning. 

Flera remissinstanser ansåg att den förslagna regleringen delvis överlappar andra straffbestämmelser (i synnerhet regleringen om människohandel), och tog fasta på att de nya bestämmelserna eventuellt kan inskränka tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel. I flera yttranden lyfte man också fram behovet av att i regeringens slutliga proposition beskriva rekvisiten för de nya bestämmelserna och de relaterade begreppen så tydligt och konkret som möjligt. 

En del av remissinstanserna fäste uppmärksamhet vid frågor om tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i situationer med konstgjort företagande. I dessa yttranden efterlystes också exaktare motivering om bedömningen av konstgjort företagande med tanke på de nya brottsbenämningarna.  

Flera remissinstanser ansåg att ändringarna antagligen kommer att öka myndigheternas arbetsmängd. I dessa yttranden upprepades observationen om att myndigheterna måste garanteras tillräckliga resurser för det arbete som lagändringarna förutsätter. 

Vid den fortsatta beredningen gjordes flera ändringar i motiveringen till propositionen. Ändringarna är till sin karaktär huvudsakligen förtydligande och de gäller inte grundläggande lösningar eller ordalydelserna i paragrafer. 

Nedan sammanfattas de centrala remissvaren och hur dessa beaktats i den fortsatta beredningen av propositionen. En sammanfattning av remissvaren publicerades den 6 oktober 2025 (Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2025:64, presentationsblad på svenska). Publikationen finns på adressen 

http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-400-341-4 

De ursprungliga yttrandena finns i statsrådets projektregister på adressen 

https://oikeusministerio.fi/hanke?tunnus=OM093:00/2023 

6.2  Ocker i arbetslivet

En del av remissinstanserna fäste uppmärksamhet vid frågor om tillämpning av de föreslagna bestämmelserna i situationer med konstgjort företagande. I en del av yttrandena ansågs det till exempel att man i situationer där en anställning avsiktligt maskeras uttryckligen ska tillämpa de föreslagna bestämmelserna om ocker i arbetslivet eller grovt ocker i arbetslivet, eftersom avsiktligt maskerande av en anställning har syftet att kringgå arbetstagarens lagstadgade skydd och rättigheter samt skaffa ekonomisk vinning genom utnyttjande av arbetstagarna. I dessa yttranden efterlystes också exaktare förarbete i fråga om bedömningen av konstgjort företagande med tanke på de nya brottsrubriceringarna. 

I den föreslagna straffbestämmelsen och motiveringen till den används termen anställningsförhållande. I motiveringen konstateras det att bedömningen till denna del utgår från att rekvisitet för anställning enligt 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen (55/2001) uppfylls. Om de faktiska villkoren och omständigheterna visar att rekvisitet för anställning faktiskt uppfylls skulle den nya regleringen oavsett namnet kunna tillämpas också i sådana fall. Således får en form av rättsförhållande (rubriceringen av ett avtal) som överenskommits exempelvis genom utnyttjande av oförstånd hos den som utför arbetet, och som inte motsvarar verkligheten, inte avgörande betydelse eller rättsskydd. 

Den definition av anställningsförhållande som avses i den föreslagna bestämmelsen täcker således också exempelvis skenbara uppdragsförhållanden. I motiveringen kopplas definitionen av anställningsförhållande dessutom till de etablerade utgångspunkterna för kapitlet om arbetsbrott. De exaktare bedömningskriterierna bygger däremot som konstaterats på arbetsavtalslagen och arbetslagstiftningen, som det finns hänvisningar till i motiveringen till propositionen. Eftersom bedömningen bygger på redan befintlig lagstiftning och till de grundläggande utgångspunkterna på etablerad tolkningspraxis, ansågs det inte vid den fortsatta beredningen ändamålsenligt att i det här sammanhanget upprepa detta mer än i nuläget. 

I en del av yttrandena efterlystes noggrannare behandling i motiveringen, med olika exempel av i hurdana situationer en förmånekan anses vara klart disproportionerlig i förhållande till vederlaget. 

I motiveringen till propositionen konstateras det att det inte går att ge fasta eller schablonmässiga anvisningar som lämpar sig för alla situationer i fråga om hur stor disproportionalitet som krävs för att gärningen ska vara straffbar. Huruvida det är fråga om uppenbar disproportionalitet ska bedömas i varje enskilt fall med hänsyn till alla omständigheter i fallet. Bedömningen av disproportionaliteten påverkas således också av hurdant den utnyttjades trångmål eller andra motsvarande rekvisit är samt hur stora gärningsmannens och offrets prestationer är. Detta bygger på de etablerade utgångspunkterna för ockerbestämmelsen, och tolknings- och tillämpningspraxis för den skulle i tillämpliga delar kunna utnyttjas också här. Det är alltid i sista hand fråga om prövning i varje enskilt fall som hör till rättskiparen. 

Vid den fortsatta beredningen preciserades motiveringen emellertid med praktiska exempel så att bedömningen ska kunna bygga framför allt på ett kollektivavtal som är bindande för arbetsgivaren samt på skälig och sedvanlig lön som är förenlig med arbetsavtalslagen och som ska betalas till arbetstagare om noggrannare föreskrift saknas. I motiveringen angavs således tolkningskriterier som i detta sammanhang preciserar utgångspunkterna för bestämmelsen om ocker och det är inte med hänsyn till betydelsen av prövning i enskilda fall ändamålsenligt att ange noggrannare fasta kriterier – exempelvis belopp. 

I vissa yttranden lyftes det fram att parterna i ett anställningsförhållande i praktiken kan komma överens om faktorer som är nära förknippade med anställningen och som ändå inte är prestationer som direkt är kopplade till anställningen. Arbetsgivaren kan till exempel ordna bostad för arbetstagaren och ta ut hyra för den. Hyran kan dras av från lönen, varvid det inte är fråga om en naturaförmån för arbete som betalas i form av vederlag I motiveringen borde ställning tas också till hur olika naturaförmåner som ges till arbetstagarna ska bedömas i olika situationer. 

Motiveringen till propositionen har till denna del modifierats och förtydligats på grundval av remissvaren. 

I en del av yttrandena ansågs det att den förslagna straffbestämmelsen fortfarande kommer att innehålla många termer som är öppna för värdering eller många tolkningar (till exempel annat trängt läge, okunnighet, lättsinne). I enlighet med det som framfördes i yttrandena skulle det underlätta tillämpningen om förutsättningarna för annat trängt läge skulle beskrivas noggrannare. Enbart ett anställningsförhållande orsakar inte heller automatiskt beroende ställning på det sätt som avses i straffbestämmelsen. Därför skulle det vara motiverat att noggrannare beskriva när en beroende ställning som bygger på anställningsförhållandet kan uppstå i situationer där det inte finns exempelvis någon koppling mellan arbetet och ett uppehållstillstånd. Det finns skäl att precisera motiveringen också så att en arbetstagares lättsinne skulle vara fastare knutet till sådana i praktiken uppdagade situationer med utnyttjande där lättsinnet inte är en följd bara av arbetstagarens egen oaktsamhet, utan beror på de omständigheter som helhet som har lett till utnyttjandet. Också motiveringen om okunnighet kunde med fördel kompletteras och beskrivas mer konkret. 

Vid den fortsatta beredningen modifierades och preciserades motiveringen i denna riktning. 

I yttrandena påpekades det också att även om befintlig rättspraxis som gäller utnyttjande av arbetskraft huvudsakligen handlar om situationer med utnyttjande som riktas mot utländska arbetstagare är de föreslagna bestämmelserna tillämpliga också på andra än utländska arbetstagare. Därför borde också andra grupper beaktas i motiveringen, såsom personer som på grund av ålder eller någon annan omständighet löper risk för utnyttjande. 

Motiveringen till propositionen har till denna del modifierats och förtydligats på grundval av remissvaren. 

I ett yttrande ifrågasätts om det är motiverat att i den nya bestämmelsen ta med formuleringen ”...för sig eller någon annan utverkar eller betingar en ekonomisk förmån ...” från bestämmelsen om ocker. En tydligare och ur ett allmänspråkligt perspektiv begripligare formulering skull vara ”för att skaffa” (...som utnyttjar...för att skaffa sig själv eller någon annan en ekonomisk förmån...). 

Vid den fortsatta beredningen ansågs det att ställningstagandena om tolkning av och rättspraxis i fråga om den gällande regleringen till många delar kan utnyttjas också när den nya föreslagna regleringen tillämpas. Den föreslagna formuleringen är till denna del etablerad och således tydlig med tanke på tolkningen och tillämpningen. Med hänsyn till detta är det inte motiverat att ändra den föreslagna formuleringen. 

I några yttranden ansågs det att motiveringen i anslutning till ställningen som gärningsman borde kompletteras. Enligt yttrandena kommer tolkningen av definitionen av den företrädare för arbetsgivaren som avses i rekvisitet sannolikt att vara oklar och svår att bedöma med tanke på bevisning i synnerhet om det är fråga om den som agerar i arbetsgivarens ställe. De som utnyttjar kan också vara personer som inte officiellt är arbetsgivarens företrädare. Det skulle vara motiverat att ta ställning till förhållandet mellan begreppen ”företrädare” och exempelvis den i brottsbeskrivningen för bokföringsbrott avsedda ”den som utövar faktisk beslutanderätt”. När det gäller utnyttjande av arbetskraft borde tillämpningen styras effektivare mot allmänna läror om uppbyggnaden av ansvarskretsen. 

Vid den fortsatta beredningen förtydligades motiveringen till den del att ansvarsställning kan uppstå på grund av en persons faktiska uppgifter och befogenheter att fatta beslut. Exempelvis en viss yrkesbeteckning eller formell beslutandemakt ska alltså inte vara ett villkor. Motsvarande utgångspunkt är tillämplig till exempel på bokföringsbrott och på förutsättningarna för juridiska personers straffansvar. Vid den fortsatta beredningen ansågs det att motiveringen innehåller tillräckligt tydliga hänvisningar till de allmänna bestämmelserna om ansvarsfördelning och gärningsmannarekvisit. 

Vad gäller bevisningssvårigheterna är det klart att det inte i alla situationer helt går att undvika sådana. Oskuldspresumtionen samt skuldprincipen och legalitetsprincipen förutsätter emellertid att det finns övertygande bevis på klandervärt förfarande för att straff ska kunna utdömas. Den bevisning som förutsätts för straff bedöms i varje enskilt fall enligt de allmänna läror och principer som gäller i fallet. Vid den fortsatta beredningen förtydligades emellertid specialmotiveringen på ett sätt som understryker att det redan i nuläget är fråga om en relativt heltäckande definition. 

En remissinstans för fram oro över att den föreslagna regleringen i vissa situationer kan försämra möjligheterna för offret för diskriminering att få sin rätt. Enligt arbetsgruppsbetänkandet (s. 88) kan man i fråga om diskriminering i arbetslivet hamna i en situation där två rekvisit måste uppfyllas för att det ska vara möjligt att utdöma straff för ”grov gärningsform” i fråga om diskriminering i arbetslivet. 

I motiveringen konstateras det att samma gärningshelhet i vissa fall kan omfatta både ocker i arbetslivet och diskriminering i arbetslivet. Vid den fortsatta beredningen ansågs det att det blir enklare att ingripa i klandervärt förfarande när ett element av diskriminering inte längre behöver bevisas som villkor för tillämpning av den straffbestämmelse som innehåller ett hot om strängare straff. Diskrimineringselementen kan tas i beaktande i samma gärningshelhet som exempelvis diskriminering i arbetslivet enligt 47 kap. 3 § i strafflagen eller som straffskärpningsgrund enligt 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten. 

6.3  Grovt ocker i arbetslivet

I ett yttrande ingår en uppmaning om att bedöma om exempelvis motiveringen till 47 kap. 3 b § i strafflagen borde preciseras så att ”gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt utnyttjar någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge” kan avse avvikande behandling av en person på de (diskriminerings)grunder som ingår i 3 §. 

Vid den fortsatta beredningen bedömdes det att diskrimineringsgrunderna inte som sådana kan tillämpas som medel för utnyttjande som avses i paragrafen. Ocker i arbetslivet skyddar dessutom framför allt förmögenhet, medan bestämmelsen om diskriminering i arbetslivet i första hand skyddar jämlikhet. Diskrimineringselementen kan tas i beaktande i samma gärningshelhet som exempelvis diskriminering i arbetslivet enligt 47 kap. 3 § i strafflagen eller som straffskärpningsgrund enligt 6 kap. 5 § 1 mom. 4 punkten. 

I ett yttrande observeras den andra kvalificeringsgrunden för grov gärningsform. Kvalifikationsgrunden uppfylls om ocker i arbetslivet orsakar avsevärd eller synnerligen avsevärd skada. Skada syftar i detta sammanhang framför allt på ekonomiskt trångmål. I yttrandet konstateras det att den förslagna bestämmelsen således inte innehåller någon annan kännbar eller synnerligen kännbar skada som förfarandet kan orsaka offret för brottet till exempel på grund av osakliga arbetstider. Om brottsbeskrivningen för människohandel inte uppfylls och det inte handlar om utnyttjande av särskild svaghet eller skyddslöst läge verkar brottsbeskrivningen för grovt ocker i arbetslivet inte uppfyllas i en situation där offret orsakas annan synnerligen kännbar skada (lidande) än ekonomisk. Att lägga till skada i den andra kvalificeringsgrunden skulle enligt vad som framförs i yttrandet minska eventuella tolkningssvårigheter och skulle vara motiverat med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen. 

Vid den fortsatta beredningen ansågs det att de föreslagna straffbestämmelserna framför allt skyddar offrets ekonomiska intressen. Detta är en följd av de föreslagna bestämmelsernas systematiska kopplingar till exempelvis (och framför allt) bestämmelserna om ocker. Fall av utnyttjande av arbetskraft handlar också i allmänhet på ett eller annat sätt om att utverka ekonomisk förmån, till exempel om lönedumpning. Med tanke på konsekvensen i strafflagen skulle det vara problematiskt om ett rekvisit som i väsentlig grad bygger på begrepp som gäller ekonomisk vinning och disproportionalitet i det avseendet innehåller avvikande utgångspunkter till skillnad från andra rekvisit som påminner om detta.  

Om de faktorer som ska beaktas vid bedömningen utsträcks också till området för andra skyddsobjekt kan det dessutom skapa en risk för att ocker i arbetslivet utvidgas på ett oändamålsenligt sätt till området för andra brottsbeskrivningar, såsom människohandel. Samtidigt är det inte kategoriskt uteslutet att beakta omständigheter att detta slag exempelvis vid bedömning av hur grov eller klandervärd en gärning varit som helhet. 

I några yttranden lyftes det fram att det i betänkandets avsnitt om grovt bedrägeri (s. 36) konstateras att det i förarbetena om kriminalisering av grovt bedrägeri särskilt anmärks (med hänvisning till RP 66/1988 rd, s. 130) att denna kvalificeringsgrund inte kräver att avsevärd vinning uppnås utan endast att sådan eftersträvas. Eftersom detta kan vara en betydande faktor i bedömningen till exempel av fall där utnyttjandet har varit allvarligt men inte har hunnit pågå länge borde denna samma observation tydligt införas också i förarbetena även för regleringen av grovt ocker i arbetslivet. 

Vid den fortsatta beredningen preciserades motiveringen till denna del. 

I yttrandena konstateras också att det skulle vara bra att i motiveringen ta ställning till om planmässighet påvisas exempelvis av att i ett arbetsavtal som ska lämnas till den myndighet som handlägger uppehållstillståndsärendet har införts lagenliga villkor för anställningen, men dessa inte i praktiken har uppfyllts eller att arbetstidsbokföringen förfalskas på ett sådant sätt att arbetstiderna verkar lagenliga. 

Vid den fortsatta beredningen preciserades motiveringen i denna riktning. Det bör dock noteras att de förfarande som beskrivits i vissa fall kan uppfylla också brottsbeskrivningen för förfalskning eller arbetstidsbrott. 

I ett yttrande föreslås det att man i lagens förarbeten som planmässighet skulle betrakta också situationer där arbetsgivaren riktar ”småskaligt” och eventuellt kortvarigt utnyttjande mot en stor grupp arbetstagare, varvid en enskild arbetstagares fordran inte är stor, men det sammanlagda beloppet av alla arbetstagares fordringar blir avsevärt. 

Vid den fortsatta beredningen ansågs det att synpunkten är förknippad med och avgörs med stöd av principerna om individualisering av brott. 

I några yttranden konstateras det att grovt ocker i arbetslivet i fråga om kvalificeringsgrunderna närmar sig bestämmelsen om människohandel. Detta ansågs gälla i synnerhet det tredje kvalificeringskriteriet, enligt vilket en gärning är grov om gärningsmannen hänsynslöst utnyttjar någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge. I yttrandena poängteras behovet av tydlig gränsdragning mellan regleringen om människohandel och lindrigare utnyttjande. I detta avseende kunde det finns skäl att överväga om bestämmelsen om grov gärningsform borde skrivas så att kvalificeringskriterierna inte överlappar de medel för människohandel som specificeras i paragrafen om människohandel. 

Vid den fortsatta beredningen bedömdes kvalificeringsgrunden i samband med behandlingen av de olika handlingsalternativen i avsnitt 5.1. På de grunder som framgår av avsnittet har den föreslagna paragrafformuleringen inte ändrats. I motiveringen har emellertid införts preciserande och förtydligande exempel på innehållet i kvalificeringsgrunden samt på faktorer som ska beaktas vid tillämpningsprövningen. 

6.4  Övriga frågor

I några yttranden tog man fasta på att målen i allmänhet inte nås genom ändring av en enskild brottsbenämning. Förändringar i arbetslivet, såsom plattformsekonomi, tröskelpengar eller skenbara uppdragsavtal eller andra företagaravtal samt arbetskraftens ökade globala rörlighet, utvecklar kontinuerligt arbetslivet och utmanar den traditionella synen på arbete. Strafflagstiftningen om utnyttjande av arbetskraft borde revideras mer övergripande och i relation till den övriga regleringsutveckling som gäller arbetslivet. 

Att göra en sådan mer övergripande ändring av strafflagen och arbetslagstiftningen skulle vara en mer omfattande reform än denna proposition har som mål, och det ansågs därför inte ändamålsenligt att bedöma detta alternativ mer ingående vid den fortsatta beredningen av propositionen. 

I en del av yttrandena konstateras det att kriminalisering av lönedumpning exempelvis i form av brottsbenämningen lönestöld inte har föreslagits. 

En bestämmelse om lönestöld enligt den norska modellen har granskats i samband med behandlingen av lagstiftningslösningar i jämförelsestater. Vid den fortsatta beredningen betraktades det inte som motiverat att ändra den föreslagna grundläggande lösningen, men behandlingen av kriminalisering av lönedumpning har lagts till som en separat del av övervägandet av handlingsalternativen. I motiveringen konstateras det att handlingsvägen skulle vara förknippad med vissa utmaningar med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen om straffbarheten som sådan kopplas exempelvis till lönesättning enligt kollektivavtal. Innehållet i straffbart beteende bör fastställas med stöd av lag och samtidigt finns det inte något bindande kollektivavtal inom alla branscher och på alla arbetsplatser. Alternativet skulle inte heller uppfylla propositionens mål om att genomföra den bakomliggande föresatsen i regeringsprogrammet. 

I arbetsgruppens betänkande framfördes dock på flera punkter att målet för de föreslagna straffbestämmelserna är uttryckligen att täcka – och att de täcker – lönedumpningssituationer. Vid den fortsatte beredningen preciserades motiveringen dessutom med praktiska exempel så att bedömningen av uppenbar disproportionalitet som avses i den föreslagna straffbestämmelsen ska kunna bygga framför allt på ett kollektivavtal som är bindande för arbetsgivaren samt på skälig och sedvanlig lön som är förenlig med arbetsavtalslagen och som ska betalas till arbetstagare om en noggrannare föreskrift saknas. 

I flera yttranden anses det att ändringarna kan ha indirekta negativa konsekvenser för tillgodoseendet av rättigheterna för människor som faller offer för utnyttjande av arbetskraft, om ändringarna gör att tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel blir snävare. Detta kan inverka exempelvis på uppehållsrätten eller möjligheten att få stöd av hjälpsystemet för offer för människohandel. 

I motiveringen till propositionen konstateras det uttryckligen att bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet åsidosätts om bestämmelsen om människohandel eller grov människohandel ska tillämpas på ett fall. De ändringar som nu föreslås begränsar inte och ändrar inte heller på andra sätt tillämpningsområdet för bestämmelserna om människohandel. Vid den fortsatta beredningen modifierades och preciserades motiveringen till bestämmelserna om människohandel. I motiveringen poängteras tydligare än tidigare att de föreslagna straffbestämmelserna och bestämmelserna om människohandel är separata i förhållande till varandra. På det sätt som framgår av styckena nedan har motiveringen modifierats också till den del det är fråga om offrens rättigheter och stödsystem.  

I ett yttrande ansågs det att det på sidan 70 i arbetsgruppens betänkande vilseledande konstateras att hjälpsystemet för offer för människohandel ofta tar emot klienter som är offer för människohandelsrelaterade brott, om det i deras omständigheter upptäcks tecken på människohandel. I regeringens proposition RP 220/2022 (avsnitt 4.1) om mottagningslagen, som reglerar hjälpsystemets verksamhet konstateras det emellertid tydligt att ”det att en person upptas i hjälpsystemet visar i fortsättningen mer entydigt att det, enligt en myndighet som specialiserat sig på identifiering av och hjälp till människohandelsoffer, är fråga om ett offer för människohandel”. I lagens förarbeten borde finns en tydlig hänvisning till denna lagstiftning om hjälpsystemet för offer för människohandel och till förarbetena. 

Vid den fortsatta beredningen preciserades motiveringen i denna riktning. 

I några yttranden påpekas att det enligt betänkandet samtidigt i 52 d § i utlänningslagen föreskrivs om beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd under vissa förutsättningar också till offer för annat utnyttjande av arbetskraft. Till denna del skulle det vara skäl att föra fram att den typen av uppehållstillstånd i praktiken bara kommer i fråga om offren har arbetat medan de vistats olagligt i landet. I praktiken har de flesta som fallit offer för människohandel med koppling till utnyttjande av arbetskraften vistats i Finland lagligt. 

Vid den fortsatta beredningen preciserades motiveringen till denna del. 

Ett yttrande tog upp möjligheten att kombinera bestämmelserna om ocker och ocker i arbetslivet. Då skulle man vid förundersökning undvika att ett ärende behöver undersökas mot alternativa bestämmelser. Förundersökningen är alltid som effektivast när man inte behöver överväga alternativa brottsbenämningar. En sammanslagning av bestämmelserna skulle således ha positiva konsekvenser med tanke på förundersökning, även om också negativa tolkningar kan framföras med tanke på systematiken i strafflagen. Med en sådan lösning skulle rekvisit som hör till arbetsbrott ingå också i 36 kap. i strafflagen. 

Vid den fortsatta beredningen ansågs det att ett sådant alternativ redan har bedömts tillräckligt på det sätt som framgår i avsnittet om alternativa handlingsvägar. 

I några yttranden konstateras det att oavsett brottsbenämningen kräver undersökning och processering av fallen resurser av såväl polisen och Åklagarmyndigheten som domstolarna. Dessutom ska tillräckliga resurser säkerställas för arbetarskyddet. Också finansieringen för organisationer som tillhandahåller lågtröskeltjänster till hjälp för offer måste tryggas. 

Vid den fortsatta beredningen bedömdes det att de föreslagna ändringarna inte i sig ökar antalet fall eller de resurser som behandlingen av dem kräver. Ändringarna ökar med andra ord inte behovet av ytterligare resurser. 

I några yttranden anses det att lagen om rättegång i brottmål bör ändras så att målsäganden utan separat prövning förordnas biträde åtminstone i fråga om grova gärningsformer. I yttrandena sågs det också som oroväckande att de nya brottsbenämningarna, till skillnad från ockerlikande diskriminering i arbetslivet, inte i regel berättigar till ersättning för lidande. Det avsnitt i betänkandet som behandlar ersättningar för lidande bör utvidgas och exempel läggas till om situationer med utnyttjande av arbetskraft där bestämmelsen blir tillämplig. 

Ändringarna om förordnande av biträde och om ersättningar skulle innebära en mer omfattande reform än vad som eftersträvas med denna proposition och detta alternativ bedömdes därför inte mer ingående vid den fortsatta beredningen. I motiveringen till propositionen förs emellertid uttryckligen fram att förordnandet om biträde samt rätten till ersättning för lidande med stöd av allmänna rättsprinciper kan uppkomma också i fall där det är fråga om ocker i arbetslivet eller grovt ocker i arbetslivet. De föreslagna ändringarna försämrar inte situationen jämfört med nuläget. Vid den fortsatta beredningen ansågs det också att de kriterier som ska användas vid bedömningen av dessa faktorer, med hänsyn till de bestämmelser som ska ändras, framgår av motiveringen på ett ändamålsenligt sätt. 

I ett yttrande påpekas det att arbetsgruppens betänkande helt saknar hänvisningar till 50 § i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att bereda arbetarskyddsmyndigheten tillfälle att bli hörd vid förundersökningen, om åklagarens skyldighet att bereda arbetarskyddsmyndigheten tillfälle att avge utlåtande innan åtalsprövningen avslutas samt om arbetarskyddsmyndighetens rätt att närvara och yttra sig vid den muntliga förhandlingen i ärendet vid domstol. Utöver detta förutsätter den föreslagna lagändringen också att den nya 47 kap. 3 b § fogas till förteckningen över brott i lagens 50 § 1 mom., om vilka arbetarskyddsmyndigheten är skyldig att göra polisanmälan. 

Vid beredningen föreslogs ingen ändring av lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen, eftersom lagens 50 § som sådan täcker alla gärningar som är straffbara enligt 47 kap. i strafflagen (frånsett 6 a §). De föreslagna 47 kap. 3 a och 3 b § i strafflagen ska således höra till tillämpningsområdet för paragrafen i fråga redan av den anledningen att de placeras i kapitlet om arbetsbrott. 

7.1  Strafflagen

11 kap.Om krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten 

11 §.Diskriminering. Straffbestämmelsen om diskriminering innehåller en subsidiaritetsklausul där ockerliknande diskriminering i arbetslivet nämns. Bestämmelsen föreslås bli ändrad så att ockerliknande diskriminering i arbetslivet inte nämns, eftersom lagen inte längre ska ha någon straffbestämmelse om detta. Det är fråga om en teknisk ändring. Det föreslås med andra ord inga ändringar i sak i det nuvarande tillämpningsområdet för straffbestämmelsen om diskriminering. 

47 kap.Om arbetsbrott 

3 a §.Ocker i arbetslivet. Den gällande 3 a § innehåller en bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Det föreslås att paragrafen får en ny straffbestämmelse som gäller ocker vid anställningsförhållanden. Bestämmelsen om ockerliknande diskriminering i arbetslivet ersätts med andra ord med en ny bestämmelse om ocker i arbetslivet. 

Till ocker i arbetslivet gör sig en arbetsgivare eller en företrädare för denne skyldig som, genom att utnyttja en arbetstagares ekonomiska trångmål eller annars trängda läge, beroende ställning, oförstånd, lättsinne eller okunnighet, vid ett anställningsförhållande för sig eller någon annan utverkar eller betingar en ekonomisk förmån som står i uppenbart missförhållande till vederlaget. 

Bestämmelsen om ocker i arbetslivet ska vara en specialbestämmelse i förhållande till ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen. En förutsättning för straffbarhet är på samma sätt som i fråga om ocker att gärningsmannen utnyttjar omständigheter som gör att målsäganden inte jämlikt kan förhandla om villkoren för en rättshandling. Den föreslagna paragrafen om ocker i arbetslivet innehåller en uttömmande förteckning över de omständigheter som straffbarheten kan grunda sig på. Som sådana omständigheter nämns i den föreslagna brottsbeskrivningen ekonomiskt trångmål eller annars trängt läge, beroende ställning, oförstånd, lättsinne och okunnighet. Dessa omständigheter motsvarar brottsbeskrivningen för ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen, med den skillnaden att utnyttjande av målsägandens okunnighet uttryckligen nämns som en grund för straffbarhet i den föreslagna paragrafen. I fråga om övriga omständigheter kan vid bedömningen samma aspekter tillämpas som vid bedömningen av den allmänna bestämmelsen om ocker (RP 66/1988 rd, s. 133–134). De omständigheter som utnyttjas motsvarar dessutom brottsbeskrivningen för ockerliknande diskriminering i arbetslivet, som nu föreslås bli ersatt. Därmed går det vid bedömningen också att stödja sig på etablerade utgångspunkter för tillämpningen av den beskrivningen och på förarbetena till lagen (RP 103/2014 rd, s. 13–14). 

Det kan vara fråga om ekonomiskt trångmål och utnyttjande av det till exempel när en arbetstagare inte har någon möjlighet till försörjning om arbetstagaren inte utför det krävda arbetet eller något annat arbete med motsvarande villkor. Ett annarsträngt läge kan exempelvis var något som närmar sig ekonomiskt trångmål i fråga om konsekvenserna. Det kan dessutom handla om trångmål i anslutning till sociala orsaker, såsom hot om hemlöshet, som gör att en person behöver vilket arbete som helst. Ett annars trängt läge kan i vissa situationer också hänföra sig exempelvis till att bostadslöshet utnyttjas och alltför hög hyra tas ut om arbetstagaren inte har en faktisk möjlighet att få någon annan bostad som arbetstagaren behöver för att utföra sitt arbete, till exempel på grund av att arbetet utförs i glesbygden. Det kan också vara fråga om att utnyttja ett annars trängt läge bland annat när en arbetstagares behov av mediciner på grund av sjukdom utnyttjas (RP 103/2014 rd, s.13). 

En beroende ställning kan följa exempelvis av ett släkt- eller familjeförhållande, ett skuldförhållande eller ett beroende som hänför sig direkt till själva arbetet, såsom ett uppehållstillstånd som är kopplat till arbetet (om det inte är fråga om människohandel). Ett anställningsförhållande innebär ändå inte i sig automatiskt att arbetstagaren är i en beroende ställning på det sätt som avses i brottsbeskrivningen. För att en gärning ska vara straffbar förutsätts det däremot föreligga omständigheter som avviker från ett vanligt anställningsförhållande eller en vanlig situation och som innebär att arbetstagaren är beroende av anställningsförhållandet eller arbetsgivaren. 

En person kan hamna i beroende ställning även genom hotelser om att man för myndigheterna kommer att avslöja exempelvis brott som har begåtts eller illegal vistelse i landet. En beroende ställning kan dessutom uppkomma exempelvis genom att man överlämnar en persons resedokument till en annan person. En beroende ställning förutsätter inte att en arbetstagare står i ett beroendeförhållande till arbetsgivaren, utan det kan också handla om ett beroendeförhållande till någon annan person (RP 103/2014 rd, s. 13). 

Lättsinne innebär att en arbetstagare förhåller sig nonchalant till ett åtagande, även om arbetstagaren i sig är medveten om alla väsentliga omständigheter som påverkar innehållet i och konsekvenserna av åtagandet. Lättsinne kan visa sig exempelvis genom att en arbetstagare inte ens kommer att tänka på de närmare anställningsvillkoren eller arbetsförhållandena, eftersom arbetstagaren är glad över att ha fått ett arbete och de eventuella möjligheter till en bättre försörjning som följer av detta. Att utnyttja ungdomligt lättsinne kan också betraktas som sådan verksamhet som avses i brottsbeskrivningen. En ung person som har fått sitt första arbete kommer till exempel inte nödvändigtvis att tänka på sina anställningsvillkor och kan löpa större risk att bli utnyttjad än erfarna arbetstagare. 

Lättsinne handlar emellertid inte enbart om arbetstagarens egen nonchalans, utan vid bedömningen ska också omständigheterna i den situation som lett till utnyttjandet kunna beaktas som en helhet. Som rekvisit har lättsinne också samband med oförstånd och okunnighet, som behandlas nedan, och med delfaktorer i fråga om dem. Utnyttjande av någons lättsinne ska emellertid endast under mycket exceptionella omständigheter kunna leda till att brottsbeskrivningen tillämpas. 

Med oförstånd avses i brottsbeskrivningen för ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen att en person permanent eller tillfälligt saknar förmåga att bedöma betydelsen av omständigheter i anslutning till en rättshandling. Det kan vara fråga om en allmän försämring av bedömningsförmågan, såsom bristande psykisk funktionsförmåga, eller oförmåga att förstå ett visst specialområde. I den föreslagna straffbestämmelsen kan oförstånd också hänföra sig exempelvis till en utländsk arbetstagares bristande förståelse av den finländska arbetslagstiftningen. Oförstånd kan också följa av att en person till exempel på grund av bristfälliga språkkunskaper, ålder eller funktionsnedsättning är oförmögen att bedöma innehållet i och betydelsen av ett arbetsavtal som personen har ingått (RP 103/2014 rd, s.14). 

Det finns ett samband mellan okunnighet och det ovan beskrivna begreppet oförstånd. Exempelvis vid bedömningen av ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen har okunnighet och det likartade begreppet bristande erfarenhet i vissa situationer kunnat ligga till grund för sådant oförstånd som avses i brottsbeskrivningen. Också i förarbetena till den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet som nu föreslås bli ersatt sägs det att oförstånd hänför sig till en utländsk arbetstagares anställningsvillkor och arbetsförhållanden samt till okunskap om och bristande erfarenhet av den finska arbetslagstiftningen. Okunnighet har konstaterats hänvisa direkt till okunskap om arbetsförhållandena eller arbetsvillkoren (RP 103/2014 rd, s.14). 

I förarbetena till lagen och i den praktiska tillämpningen av den har det med andra ord inte gjorts någon central och noggrant avgränsad skillnad mellan begreppen. Det är inte heller meningen att med okunnighet i här avsedd bemärkelse ändra eller begränsa omfattningen av de nämnda rekvisiten. Avsikten är framför allt att förtydliga att ocker i arbetslivet till denna del till sitt tillämpningsområde omfattar dels ockerliknande diskriminering i arbetslivet, som benämningen ersätter, dels ocker i allmän bemärkelse. 

Som självständigt rekvisit hänvisar okunnighet samtidigt tydligare än oförstånd exempelvis till bristande erfarenhet i fråga om anställningsförhållandet samt till mer konkreta och detaljerade uppfattningar (eller brist på sådana) om anställningsvillkoren. Okunnighet kan exempelvis hänga samman med arbetstagarens ungdom eller någon annan slags brist på erfarenhet av arbetsmarknaden. Vid bedömningen ska det bland annat också kunna fästas vikt vid om arbetsavtalet har översatts till ett språk som arbetstagaren förstår. Ju bättre faktiska möjligheter målsäganden har att känna till anställningsvillkoren och betydelsen av omständigheter i anslutning till en rättshandling, desto högre blir straffbarhetströskeln. 

Det är ändå framför allt fråga om en ändring som preciserar lagens lydelse och gör området för straffbarhet tydligare med tanke på legalitetsprincipen, och inte om att eftersträva ändringar i sak i det allmänt vedertagna tillämpningsområdet för de nämnda rekvisiten genom att lägga till okunnighet. När den föreslagna brottsbeskrivningen läses som en helhet är det centrala med andra ord att utnyttjandet på ett eller annat sätt grundar sig på bristfällig kunskap om eller förståelse för exempelvis den finländska arbetslagstiftningen och arbetstagarens rättigheter. 

Med uttrycket anställningsförhållande i den föreslagna straffbestämmelsen avses både ett arbetsavtalsförhållande och ett tjänsteförhållande eller därmed jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande. Enligt en etablerad utgångspunkt för kapitlet om arbetsbrott används uttrycken anställningsförhållande, arbetstagare, arbetsgivare och arbetsgivarens företrädare enhetligt oberoende av om det är fråga om ett privaträttsligt eller offentligrättsligt anställningsförhållande. Enligt förarbetena till kapitlet om arbetsbrott är det meningen att arbetsavtalsförhållanden och tjänsteförhållanden i så stor utsträckning som möjligt ska jämställas med varandra (RP 94/1993 rd, s. 161, 174). Den föreslagna bestämmelsen om ocker i arbetslivet innebär till denna del inga ändringar i sak. 

En förutsättning för tillämpningen av den föreslagna straffbestämmelsen är således att det finns ett anställningsförhållande. Rättsförhållandets karaktär ska i enlighet med de gällande bestämmelserna bedömas i enlighet med bestämmelserna om arbetslagstiftningens tillämpningsområde. Utgångspunkt för bedömningen är då de kännetecken för ett anställningsförhållande som avses i 1 kap. 1 § i arbetsavtalslagen (55/2001; RP 93/1994 rd, s. 174). Avgörande vid bedömningen är de faktiska villkoren och förhållandena för utförandet av arbetet. Exempelvis avtalets rubrik (såsom uppdragsavtal, konsultavtal, partnerskapsavtal eller annat avtal med en lättföretagare) kan visa avtalsparternas avsikt, men avtalets rubrik i sig har inte någon avgörande betydelse för hur rättsförhållandets karaktär ska tolkas. Om avtalets rubrik skiljer sig från hur och under vilka förhållanden arbetet har utförts under avtalstiden, förbigås den avsikt med rättsförhållandets karaktär som härletts från avtalets rubrik vid bedömningen. Om rättsförhållandets form (avtalets rubrik) har överenskommits till exempel genom att den som ska utföra arbetet har vilseletts eller genom att dennes oförstånd har utnyttjats och formen inte motsvarar verkligheten, får den således ingen avgörande betydelse och inget juridiskt skydd (se RP 215/2022 rd, s. 30–31, HD 2008:99). 

Eftersom den föreslagna straffbestämmelsen endast ska vara tillämplig när utnyttjandet sker i samband med anställningsförhållanden, är det bara arbetsgivaren eller dennes företrädare som kan göra sig skyldig till ocker i arbetslivet. Dessa gärningsmannarekvisit anges i 47 kap. 8 § i strafflagen. Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen avses med arbetsgivare den som låter utföra arbete i ett arbetsavtalsförhållande eller i ett tjänsteförhållande eller därmed jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande samt den som faktiskt utövar den beslutanderätt som tillkommer arbetsgivaren. Enligt 2 punkten avses med arbetsgivarens företrädare en medlem i ett lagstadgat eller annat beslutande organ hos en juridisk person som är arbetsgivare samt den som i arbetsgivarens ställe leder eller övervakar arbetet. 

I den föreslagna straffbestämmelsen är kretsen av gärningsmän med andra ord begränsad. Vid ocker i arbetslivet är det fråga om ett så kallat specialbrott där endast arbetsgivaren eller dennes företrädare kan vara gärningsman. Utifrån det kan en utomstående person i enlighet med 5 kap. 7 § 2 mom. i strafflagen endast dömas som medhjälpare eller anstiftare, även om personens delaktighet motsvarar medgärningsmannaskap. Då ska brottet emellertid ha begåtts av någon som uppfyller gärningsmannarekvisitet (RP 44/2002 rd, s. 158). 

I samband med utnyttjande av arbetskraft kan det i praktiken vara oklart vem som företräder arbetsgivaren. Då kan det med stöd av 47 kap. 8 § i strafflagen bedömas vem som de facto utövar arbetsgivarens behörighet att fatta beslut, leda eller övervaka. När hyrd arbetskraft anlitas är det exempelvis möjligt att arbetsledningsrätten fördelas mellan olika aktörer. Ett villkor är inte heller till exempel en viss yrkesbeteckning eller formell beslutanderätt. En ansvarsställning kan med andra ord avgöras med ledning av personens faktiska uppgifter och beslutsbefogenheter. Motsvarande utgångspunkt lämpar sig också exempelvis med tanke på bokföringsbrott och villkoren för juridiska personers straffansvar (se RP 94/1993 rd, s. 174, och RP 53/2002 rd). 

I anslutning till det ovan sagda bör det noteras att det är möjligt att begå ockerbrott genom att utverka en ekonomisk förmån såväl för sig själv som för någon annan, exempelvis en nära anhörig. Det kan exempelvis hända att målsäganden ingår ett avtal med en juridisk person som företräds av gärningsmannen och som får en sådan ekonomisk förmån som avses i brottsbeskrivningen. Då är det i sig möjligt att skilja den som begår den konkreta gärningen från den som får den ekonomiska nyttan, såsom arbetsgivaren. Det är värt att notera att gärningsmannen också då ska omfattas av definitionsbestämmelsen i 47 kap. 8 § i strafflagen. För att handlingen ska vara straffbar förutsätts således också då att gärningsmannen de facto utövar den beslutanderätt som arbetsgivaren har eller i arbetsgivarens ställe leder eller övervakar arbetet. Det viktigaste kriteriet på ansvarsställning är något slags chefsställning, som refererar till allt från verkställande direktör till lägre arbetsledare (RP 44/2002 rd, s. 168). 

Närmare bestämmelser om ansvarsfördelningen finns i 47 kap. 7 § i strafflagen. Enligt paragrafen ska till straff för ett i kapitlet om arbetsbrott straffbelagt förfarande av en arbetsgivare eller dennes företrädare den dömas som genom gärningen eller försummelsen ska anses ha brutit mot sina förpliktelser. Vid bedömningen av detta ska man beakta arten och omfattningen av personens uppgifter och befogenheter samt hur klart de är definierade, personens yrkeskvalifikationer och även i övrigt personens andel i att den lagstridiga situationen uppkommit eller fortgått. Den huvudsakliga grunden för ansvarsfördelningen är således att arbetsgivaren eller dennes företrädare genom ett sådant förfarande som avses i brottsrekvisitet har brutit mot förpliktelser som ankommer just på denna person. Förpliktelserna kan i sin tur vara av varierande ursprung, men i allmänhet bestäms de dock på basis av arbetsgivarorganisationens interna arrangemang. Chefernas skyldigheter har kunnat bestämmas exempelvis i deras arbetsavtal eller i kompletterande befattningsbeskrivningar, i offentliga samfunds reglementen eller instruktioner eller också följer de av vedertagen praxis. Tillämpningen av grunderna för ansvarsfördelningen behöver inte betyda att endast en person kan anses skyldig till ett visst brott (RP 94/1993 rd, s. 173–174). 

Ocker i arbetslivet ska vara straffbart endast när det riktar sig mot en arbetstagare. Arbetstagare definieras i 47 kap. 8 § 1 mom. 3 punkten i strafflagen så att alla de som utför arbete och står i anställningsförhållande till sådana arbetsgivare som avses i 1 punkten betraktas som arbetstagare. När det i definitionen talas om att utföra arbete i ett anställningsförhållande avses arbetstagarställningen som sådan, vilket innebär att tillämpningen av kapitlet inte begränsas enbart till den tidpunkt då arbetet utförs (RP 93/1994 rd, s. 175). Den arbetstagarställning som avses här uppkommer genom att ett avtal om arbete ingås muntligen, skriftligen eller genom konkludent handlande (det vill säga genom att en ekonomisk förmån utverkas eller betingas) även om arbetet ännu inte har påbörjats. 

En sådan ekonomisk förmån som avses i den föreslagna straffbestämmelsen ska utverkas eller betingas i samband med anställningsförhållandet. Att utverka en förmån innebär i analogi med paragrafen om ocker att slutgiltigt ta den i sin besittning. Att betinga en förmån innebär att avtala om den, även om den inte förfaller till betalning omedelbart (RP 66/1988 rd, s. 134). Den ekonomiska förmånen kan ingå i själva arbetsavtalsvillkoren, men den kan också fås vid avtalsförhandlingar eller på något annat sätt i samband med att arbetsavtalet ingås. 

Även om utnyttjandet inte sker i anslutning till att arbetsavtalet ingås och den ekonomiska förmånen inte uttryckligen utverkas eller betingas i samband med det, ska ocker i arbetslivet vara straffbart också när det sker på något annat sätt i anslutning till anställningsförhållandet. När arbetsavtalet ingicks kom parterna till exempel inte nödvändigtvis överens om lönen, vilket innebär att utnyttjandet och betingandet av den ekonomiska förmånen kan ske senare och även hänga samman med andra villkor än de som uttryckligen nämns i arbetsavtalet. De anställningsvillkor som ska tillämpas vid anställningsförhållanden kan däremot bestämmas utifrån flera olika normkällor, såsom arbetslagstiftning, kollektivavtal, villkor i arbetsavtalet och bestämmelser som arbetsgivaren ger enligt sin behörighet. Således kan exempelvis också ett fall där ett arbetsavtal i och för sig har ingåtts på tillbörliga villkor men situationen i praktiken blir sådan att de avtalade villkoren inte iakttas, omfattas av straffbarheten. Det centrala med tanke på det straffbara området är alltså att den ekonomiska förmån som utverkas eller betingas genom utnyttjande är kopplad till rättshandlingen som helhet inom anställningsförhållandet. 

En ekonomisk förmån som utverkats eller betingats genom utnyttjande av en arbetstagare ska stå i uppenbart missförhållande till vederlaget. I ett anställningsförhållande kan arbetsprestation och penninglön vanligen jämföras med varandra. Enligt kännetecknen för ett arbetsavtal förbinder sig en arbetstagare att personligen utföra arbete för en arbetsgivares räkning mot lön eller annat vederlag. Det vederlag som arbetsgivaren betalar för arbetet kan bestå av exempelvis en kombination av dels penninglön, dels en vara eller naturaförmån. En naturaförmån är lön som betalas i form av något annat vederlag än pengar, eller en förmån som ges utöver penninglön och som arbetstagaren får på grundval av anställningsförhållandet. Således ska också naturaförmåner kunna beaktas i en helhetsbedömning som görs från fall till fall. Det centrala är att vederlagen betalas till arbetstagaren mot dennes motprestation. 

Motprestationen för lön är i regel och framför allt arbetstagarens arbete. Som en ekonomisk förmån som arbetsgivaren utverkar eller betingar kan emellertid också andra prestationer av arbetstagaren betraktas, förutsatt att de har ett samband med anställningsförhållandet och det är möjligt att visa åtminstone något slags ekonomiskt värde för dem. Eftersom den föreslagna bestämmelsen om ocker i arbetslivet alltid i viss mån överlappar exempelvis den bestämmelse om ocker som finns i 36 kap. 6 § i strafflagen, blir det vid valet av vilken straffbestämmelse som ska tillämpas i sista hand fråga om en tolkning från fall till fall. Det centrala vid bedömningen ska vara huruvida prestationerna (den ekonomiska förmånen) kan anses ha samband med anställningsförhållandet och dess grundvederlag (alltså med arbetet och den lön eller annat vederlag som betalas för det). 

Avgifter som betalas till exempel för att få ett anställningsförhållande kan hänga samman med anställningsförhållandet, om de kan betraktas som vederlag som betalats mot lön (arbetstillfälle). Bestämmelsen om ocker i arbetslivet kan således vara tillämplig när sådana avgifter (eller andra slags skulder) drivs in, om det inte är fråga om människohandel. En ekonomisk förmån som har utverkats i samband med anställningsförhållandet kan då exempelvis bestå av en kombination av arbete mot lön och avgift mot lön (arbetstillfälle). 

Bedömningen av vederlagen påverkas på motsvarande sätt också till exempel av om den nämnda avgiften eller andra avgifter tas ut direkt genom avdrag från lönen. Avdrag av bland annat hyra eller skulder från arbetstagarens lön ska kunna beaktas i helhetsbedömningen. Som det påpekas ovan ska det centrala vid bedömningen vara huruvida prestationerna (den ekonomiska förmånen) kan anses ha samband med anställningsförhållandet och vederlagen i anslutning till det. Det centrala med tanke på det straffbara området är alltså att den ekonomiska förmån som utverkas eller betingas genom utnyttjande är kopplad till rättshandlingen som helhet inom anställningsförhållandet. Det avgörande vid bedömningen av vederlagen ska med andra ord vara det faktiska innehållet i och den faktiska karaktären hos en rättshandling eller helhet av rättshandlingar, inte den yttre formen. 

Olika former av övertidsarbete samt söndagsarbete ska exempelvis också kunna beaktas vid bedömningen av en disproportion så att det, i enlighet med vad som föreskrivs i lag eller i tillämpliga kollektivavtal, för dem ska betalas ett förhöjt vederlag jämfört med ersättningen för det sedvanliga arbetet. Då kan en sådan underlåtelse att betala övertidstillägg som innebär att en arbetstagare utnyttjas leda till en disproportion mellan vederlagen. 

Vederlag som inte alls hänför sig till anställningsförhållandet ska däremot inte omfattas av tillämpningsområdet. Ett arbetsgivare–arbetstagare-förhållande mellan parterna betyder exempelvis inte i sig att det är fråga om ocker i arbetslivet när arbetsgivaren och arbetstagaren utför prestationer och motprestationer i en situation där det inte handlar om anställningsförhållandet. 

Huruvida en ekonomisk förmån står i uppenbart missförhållande till vederlaget ska bedömas på motsvarande sätt som vid ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen. Frågan om det mellan en prestation och en motprestation med beaktande av parternas förhållanden råder en klar disproportion ska bedömas från fall till fall (RP 66/1988 rd, s. 134). 

När det gäller hur stor disproportionen ska vara för att en gärning ska vara straffbar går det inte att ge några fasta eller schematiska anvisningar som lämpar sig för alla situationer. Arbetslivskontexten och det faktum att lönedumpning är ett vanligt tillvägagångsätt vid utnyttjande av arbetskraft leder till en jämförelse av definitionen av vad som är en uppenbar disproportion till exempel med lönen enligt ett kollektivavtal som är bindande för arbetsgivaren genom sin allmänt bindande verkan eller normalt bindande verkan. Denna bedömning av en disproportion är emellertid inte helt uttömmande. Det finns exempelvis branscher och arbetsplatser där inga kollektivavtal tillämpas. Då kan man vid bedömningen beakta till exempel den sedvanliga och skäliga lön som avses i 2 kap. 10 § i arbetsavtalslagen och som ska betalas till arbetstagaren när det inte finns någon närmare bestämmelse. I ett sådant fall ska den lön som på arbetsmarknaden normalt betalas till dem som utför liknande arbete inom samma bransch och som anses skälig i första hand tas som jämförelseobjekt. 

I varje enskilt fall ska en uppenbar disproportion dessutom bedömas separat med beaktande av alla omständigheter i fallet. Bedömningen av en disproportion påverkas således också av arten av det trångmål som utnyttjas eller av arten av andra motsvarande rekvisit samt av omfattningen av gärningsmannens och offrets prestationer. Exempelvis kan utnyttjandets allvarlighetsgrad med andra ord i viss mån kompensera för att beloppet av den ekonomiska förmånen inte blir stort. Samtidigt tyder rekvisiten för grovt utnyttjande ofta på att det är fråga om ett allvarligare brott, såsom grovt ocker i arbetslivet eller människohandel. Huruvida gärningen motsvarar brottsbeskrivningen eller inte bör med andra ord bedömas utifrån den helhet som de olika rekvisiten bildar. 

Vid bedömningen av förhållandet mellan den ekonomiska förmånen och vederlaget ska prestationernas marknadsvärde beaktas. Det avgörande ska vara prestationernas ekonomiska värde när gärningen begås, i praktiken alltså vid tidpunkten för rättshandlingen. Eftersom det emellertid i enlighet med det ovan sagda är fråga om en helhetsbedömning från fall till fall, kan man beroende på fallets särdrag också fästa vikt exempelvis vid målsägandens ekonomiska eller andra personliga förhållanden. Förhållandet mellan prestationerna ska med andra ord bedömas med beaktande av parternas förhållanden (RP 66/1988 rd, s. 130, 134–135). 

En här avsedd gärning kan i vissa fall också motsvara brottsbeskrivningen för något annat än ocker i arbetslivet. Beroende på varje enskild situation kan i princip också brottsbeskrivningen för ocker, bedrägeri eller diskriminering i arbetslivet passa in på samma gärning. I sådana fall ska de allmänna utgångspunkterna och principerna för brottskonkurrens och individualisering av brott iakttas. Ocker i arbetslivet skiljer sig från bedrägeribrott och brott som gäller diskriminering i arbetslivet dels i fråga om rekvisiten, dels i fråga om de skyddsintressen som skyddas genom kriminalisering. Samma gärningshelhet kan i vissa fall omfatta både ocker i arbetslivet och bedrägeri eller diskriminering i arbetslivet. 

Bestämmelsen om ocker i arbetslivet ska inte begränsa tillämpningsområdet för bestämmelsen om människohandel i 25 kap. 3 § i strafflagen. Det finns överlappningar mellan rekvisiten i bestämmelserna eftersom också människohandel omfattar bland annat utnyttjande av någon annans beroende ställning. Bestämmelserna gäller ändå olika gärningar. Bestämmelsen om ocker i arbetslivet är ett arbetsbrott som framför allt kommer i fråga i fall som gäller lönebetalning och iakttagande av arbetstider och där det inte finns några andra rekvisit för människohandel (såsom olika gärningssätt och syftet med gärningen). Till denna del motsvarar bestämmelsen det som i förarbetena har sagts om ockerliknande diskriminering i arbetslivet (RP 103/2014 rd). I de grövsta fallen av utnyttjande av arbetskraft behöver det också bedömas om bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet ska tillämpas. Vid bedömningen är det centrala om gärningen uppfyller någon av kvalificeringsgrunderna i bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet. 

När det gäller bestämmelsen om ocker i arbetslivet överlappar rekvisiten så gott som helt och hållet rekvisiten för ocker, som kriminaliseras i 36 kap. 6 § i strafflagen. Om en gärning motsvarar vardera brottsbeskrivningen i samma fall, har bestämmelsen om ocker i arbetslivet i sin egenskap av specialbestämmelse företräde framför bestämmelsen om ocker. Om det inte är fråga om ett rättsförhållande som uppfyller kriterierna för ett anställningsförhållande utan exempelvis om prestationer och motprestationer mellan företagare, kan straffbarheten för utnyttjande bedömas som ocker enligt 36 kap. 6 § i strafflagen. 

Den som gör sig skyldig till ocker i arbetslivet ska dömas till böter eller fängelse i högst två år. 

3 b §.Grovt ocker i arbetslivet. De skärpningsgrunder (kvalificeringsgrunder) som gäller ocker i arbetslivet hänför sig till den vinning som eftersträvas genom gärningen, den skada som vållas, gärningssättets särskilda klandervärdhet och brottets särskilda planmässighet. För att ockret i arbetslivet ska vara grovt måste minst en av de skärpningsgrunder som nämns i paragrafen föreligga. En ytterligare förutsättning för att denna bestämmelse ska tillämpas är att brottet även bedömt som en helhet är grovt. 

Bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet ska vara en specialbestämmelse i förhållande till grovt ocker enligt 36 kap. 7 § i strafflagen. De föreslagna skärpningsgrunderna motsvarar i sak skärpningsgrunderna för grovt ocker. Eftersom ocker i arbetslivet i stor utsträckning bygger på brottsbeskrivningen för ocker och därmed utgör ett slags specialfall av ocker, är det motiverat att i tillämpliga delar sträva efter konsekvens vid utformningen och tillämpningen av skärpningsgrunderna. Tolkningen av överensstämmande rekvisit bör i regel också i hög grad ha samma innehåll när det gäller de aktuella bestämmelserna (RP 66/1988 rd, s. 135, 158–159; HD 2015:52). 

Den första skärpningsgrunden föreslås vara att avsevärd vinning eftersträvas med gärningen. Skärpningsgrunden har samma innehåll som i bestämmelserna om grovt ocker och grovt bedrägeri. Bedömningen av om vinningen är avsevärd ska också i detta fall vara objektiv. Det räcker att avsevärd vinning eftersträvas. Det förutsätts med andra ord inte att någon vinning faktiskt erhålls för att grunden ska uppfyllas (RP 66/1988 rd, s. 130, 135). 

Den föreslagna skärpningsgrunden enligt 2 punkten är att ocker i arbetslivet vållar avsevärd eller synnerligen kännbar skada. Bedömningen av om skadan är avsevärd ska också i detta fall vara objektiv. Det är motiverat att omfattningen av en avsevärd skada i regel bedöms på samma grunder som omfattningen av avsevärd ekonomisk vinning som avses i 1 punkten. Bedömningen av om skadan är synnerligen kännbar ska ske utgående från den drabbades egna förmögenhetsförhållanden (RP 66/1988 rd, s. 130, 135). Denna bedömning får således subjektiva drag eftersom målsägandens personliga ekonomiska situation inverkar på om skadan kan anses vara synnerligen kännbar. 

Bestämmelsen i 3 punkten handlar om att gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt utnyttjar någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge. Det är fråga om att brottet har begåtts på ett särskilt klandervärt sätt. Hänsynslösheten kan yppa sig som exceptionellt grova fall av sådant utnyttjande som avses i den föreslagna 3 a §. Också gärningsmannens hänsynslöshet mot den drabbade tillmäts betydelse vid bedömningen. Det är fråga om att på ett hänsynslöst sätt utnyttja någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa ställning till exempel när gärningsmannen med beräkning och utan att sky några medel utnyttjar den drabbade på ett sätt som gärningsmannen vet att den drabbade är särskilt försvarslös mot. Som exempel på brottsoffer som avses i denna punkt kan nämnas personer som saknar språkkunskaper, minderåriga och personer med funktionsnedsättning, om de på grund av sina personliga egenskaper eller sin skyddslösa ställning har blivit utsatta för hänsynslöst ocker. Det bör noteras att en särskild svaghet eller ett annars skyddslöst läge inte nödvändigtvis behöver gälla offret, alltså motparten i anställningsförhållandet. Gärningsmannen kan med andra ord också utnyttja de särskilda förhållanden som en person som står motparten nära har (se RP 66/1988 rd, s. 97, 135). 

Att på ett hänsynslöst sätt utnyttja någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge närmar sig i sak rekvisiten för människohandel enligt 25 kap. 3 § i strafflagen. Till denna del förutsätter gränsdragningen mellan bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet och bestämmelsen om människohandel en helhetsbedömning av omständigheterna i fallet. Ockerbrott är framför allt ekonomiska brott som riktar sig mot någon annans förmögenhet och egendomsskydd. Om det exempelvis är möjligt att betala för liten lön genom att utnyttja någon annans särskilda svaghet eller annars skyddslösa läge men utnyttjandet inte sträcker sig längre än till lönebetalning eller arbetstider, ska fallet i regel bedömas som grovt ocker i arbetslivet. Däremot ska tecken på gärningssätt (exempelvis att ta bestämmanderätt över någon annan) och syften (såsom att sätta någon i tvångsarbete) som tyder på människohandel leda till en bedömning av om den bestämmelse som gäller människohandel och leder till strängare straff ska tillämpas på fallet. 

Den föreslagna skärpningsgrunden enligt 4 punkten är att brottet begås särskilt planmässigt. Särskild planmässighet täcker bland annat de fall där det är fråga om yrkesmässigt eller vanemässigt ocker. Att förfarandet är långvarigt kan också bedömas med tanke på särskild planmässighet. Planmässighet är emellertid också ett mer omfattande kriterium än vad som nämns ovan eftersom sådan kan förekomma även i samband med ett enstaka ockerfall. Särskild planmässighet kan ta sig uttryck exempelvis i omsorgsfulla brottsförberedelser och arrangemang som syftar till att förhindra att brottet uppdagas (RP 66/1988 rd, s. 135). 

Tecken på detta kan i vissa fall exempelvis vara att anställningsvillkor som följer lagen eller kollektivavtal som är bindande för arbetsgivaren har skrivits in i ett arbetsavtal som lämnats till myndigheten, men att villkoren de facto inte uppfylls. Det bör ändå noteras att bland annat förfalskningsbrott enligt 33 kap. i strafflagen eller arbetstidsbrott enligt 47 kap. 2 § i den lagen också kan begås samtidigt. Genom prövning från fall till fall ska således de allmänna utgångspunkterna och principerna för brottskonkurrens och individualisering av brott iakttas. 

För att ockret i arbetslivet ska vara grovt måste minst en av de skärpningsgrunder som nämns i paragrafen föreligga. En ytterligare förutsättning för att denna bestämmelse ska tillämpas är att brottet även bedömt som en helhet är grovt. Något som talar för att gärningen bedömd som en helhet är grov är till exempel att flera skärpningsgrunder än en samtidigt kan tillämpas på gärningen. 

När det gäller bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet överlappar rekvisiten så gott som helt och hållet rekvisiten för grovt ocker, som kriminaliseras i 36 kap. 7 § i strafflagen. På samma sätt som det ovan påpekas i fråga om ocker i arbetslivet, har bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet i sin egenskap av specialbestämmelse företräde framför bestämmelsen om grovt ocker, om gärningen motsvarar vardera brottsbeskrivningen i samma fall. Om det inte är fråga om ett rättsförhållande som uppfyller kriterierna för ett anställningsförhållande utan exempelvis om prestationer och motprestationer mellan företagare, kan straffbarheten för utnyttjande bedömas som grovt ocker enligt 36 kap. 7 § i strafflagen. 

Bestämmelsen om grovt ocker i arbetslivet åsidosätts om bestämmelsen om människohandel enligt 25 kap. 3 § i strafflagen eller dess grova gärningsform (25 kap. 3 a §) ska tillämpas på fallet. Gränsdragningen mellan bestämmelserna ska bedömas i enlighet med de allmänna lärorna om detta på samma sätt som det hittills har gjorts vid bedömningen av gränsdragningen mellan grovt ocker enligt 36 kap. 7 § i strafflagen och människohandel. De ändringar som nu föreslås begränsar eller ändrar inte heller på något annat sätt tillämpningsområdet för bestämmelserna om människohandel. 

Den som gör sig skyldig till grovt ocker i arbetslivet ska dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. 

9 §.Juridiska personers straffansvar. Det föreslås en sådan ändring av paragrafen att hänvisningen till ockerliknande diskriminering i arbetslivet stryks eftersom den straffbestämmelsen inte längre ska finnas kvar i lagen. Dessutom föreslås det en sådan komplettering att ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet utöver arbetarskyddsbrott också nämns som sådana brott på vilka bestämmelserna om juridiska personers straffansvar tillämpas. Närmare bestämmelser om straffansvar för juridiska personer finns i 9 kap. i strafflagen, där det bland annat föreskrivs om förutsättningar för straffansvar (2 §), förhållandet mellan gärningsmannen och den juridiska personen (3 §) samt samfundsbotens belopp och grunder för fastställande av samfundsbot (5 och 6 §). 

7.2  Lagen om näringsförbud

3 §.Förutsättningarna för näringsförbud. Det föreslås en sådan ändring av 3 mom. 5 punkten att det där nämns brott som är straffbara enligt 47 kap. 3 a eller 3 b § i strafflagen, det vill säga ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. Efter denna ändring kan näringsförbud meddelas en person som avses i 2 § i lagen om näringsförbud, om personen vid drivandet av rörelse har gjort sig skyldig till de nämnda brotten. I och med ändringen av 47 kap. 3 a § i den gällande strafflagen slopas ockerliknande diskriminering i arbetslivet som en av förutsättningarna för näringsförbud. 

Förutsättningarna för näringsförbud framgår på ett uttömmande sätt av den föreslagna bestämmelsen. Ingen vikt behöver alltså fästas vid de omständigheter som anges i 1 och 2 mom. Däremot är flera andra bestämmelser i lagen om näringsförbud tillämpliga också i dessa fall. Detta gäller till exempel näringsförbudets personkrets (2 §), förbudets innehåll (4 §), förbudets varaktighet (5 §), meddelande av näringsförbud (6 §) och tiden för anhängiggörande (8 §). 

Att någon gör sig skyldig till ocker i arbetslivet eller grovt ocker i arbetslivet, vilka nämns i den ändrade 5 punkten, eller till medverkan till det innebär att personen redan har dömts för detta brott eller kommer att dömas för det i samband med att näringsförbud meddelas. Om ett mål som gäller näringsförbud undantagsvis behandlas separat från ett brottmål, ska en förutsättning för meddelande av förbud inte vara att en dom i brottmålet har vunnit laga kraft eller får verkställas på samma sätt som en lagakraftvunnen dom. Om en person bara är misstänkt eller åtalad kan tillfälligt näringsförbud meddelas med stöd av 11 § 1 mom. Bestämmelser om medverkan finns i 5 kap. i strafflagen. Alla former av medverkan ska omfattas av paragrafen. 

7.3  Tvångsmedelslagen

10 kap.Hemliga tvångsmedel 

3 §.Teleavlyssning och dess förutsättningar. Enligt 2 mom. 13 punkten kan förundersökningsmyndigheten ges tillstånd att rikta teleavlyssning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som en misstänkt innehar eller annars kan antas använda, om den misstänkte är skäligen misstänkt för grovt bedrägeri eller grovt ocker. Det föreslås en sådan ändring av bestämmelsen att det i den utöver de nämnda brotten också hänvisas till den nya straffbestämmelse som föreslås i denna proposition och som kallas grovt ocker i arbetslivet (strafflagen 47 kap. 3 b §). Tillämpningsområdet för 10 kap. 3 § 2 mom. 13 punkten i tvångsmedelslagen utvidgas med andra ord till att utöver grovt bedrägeri och grovt ocker även omfatta grovt ocker i arbetslivet. Utan detta tillägg till förteckningen över brott kan teleavlyssning inte längre användas för utredning av brott i sådana situationer där teleavlyssning enligt bestämmelsen för närvarande kan användas för utredning av grovt ocker. 

Förundersökningsmyndigheten kan med anledning av förslaget ges tillstånd att rikta teleavlyssning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som en misstänkt innehar eller annars kan antas använda, om den misstänkte är skäligen misstänkt för brottet i fråga. En förutsättning är i enlighet med 10 kap. 2 § i tvångsmedelslagen att användningen av teleavlyssning kan antas ge information som behövs för att utreda ett brott. Dessutom får teleavlyssning användas bara om det kan antas vara av synnerlig vikt för utredning av brottet i fråga. När teleavlyssning används ska man också alltid särskilt beakta proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet, vilka avses i 1 kap. 2 och 3 § i tvångsmedelslagen. Av proportionalitetsprincipen följer att man vid bedömningen av förutsättningarna för att använda tvångsmedel ska beakta hur allvarlig förbrytelsen i sin konkreta form är. Enligt 10 kap. 5 § i tvångsmedelslagen fattas beslut om teleavlyssning av domstolen. 

I och med den föreslagna ändringen blir grovt ocker i arbetslivet med stöd av 10 kap. 4 § 1 mom. också ett brott som utgör grund för inhämtande av information i stället för teleavlyssning och med stöd av 27 § 2 mom. i det kapitlet ett brott som utgör grund för täckoperationer. 

7.4  Lagen om offentlig upphandling och koncession

80 §.Obligatoriska grunder för uteslutning. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för uteslutning från anbudsförfarande. I 2 mom. hänvisas det bland annat till ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Bestämmelsen föreslås bli ändrad i fråga om den hänvisningen eftersom lagen inte längre ska ha någon straffbestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet. I stället föreslås det att momentet får en hänvisning till de nya straffbestämmelserna ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet som föreslås i denna proposition. Tillämpningsområdet för 2 mom. utvidgas med andra ord till att också omfatta ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. 

Den nämnda ändringen är dock i första hand av teknisk natur. Den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet som föreslås bli ersatt har delvis samma tillämpningsområde som de nya brottsbenämningar som ska tas in i lagen. Dessutom nämns i 2 mom. redan nu på ett heltäckande sätt arbetsbrott enligt 47 kap. i strafflagen. Ett av syftena med grunderna för uteslutning är bland annat att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga social- och arbetsrättsliga skyldigheter som har fastställts till exempel i nationell rätt eller i kollektivavtal (RP 108/2016 rd, s. 187). 

7.5  Lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster

84 §.Obligatoriska grunder för uteslutning. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för uteslutning från anbudsförfarande. I 2 mom. hänvisas det bland annat till ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Bestämmelsen föreslås bli ändrad så att den hänvisningen stryks eftersom lagen inte längre ska ha någon straffbestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet. I stället föreslås det att momentet får en hänvisning till de nya straffbestämmelserna ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet som föreslås i denna proposition. Tillämpningsområdet för 2 mom. utvidgas med andra ord till att också omfatta ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. 

Den nämnda ändringen är dock i första hand av teknisk natur. Den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet som föreslås bli ersatt har delvis samma tillämpningsområde som de nya brottsbenämningar som ska tas in i lagen. Dessutom nämns i 2 mom. redan nu på ett heltäckande sätt arbetsbrott enligt 47 kap. i strafflagen. Ett av syftena med grunderna för uteslutning är bland annat att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar tillämpliga social- och arbetsrättsliga skyldigheter som har fastställts till exempel i nationell rätt eller i kollektivavtal (RP 108/2016 rd, s. 187, 282). 

7.6  Lagen om offentlig försvars- och säkerhetsupphandling

47 §.Uteslutning av anbudssökande och anbudsgivare som gjort sig skyldiga till vissa brott. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för uteslutning från anbudsförfarande. I 1 mom. 6 punkten hänvisas det till ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Bestämmelsen föreslås bli ändrad så att den hänvisningen stryks eftersom lagen inte längre ska ha någon straffbestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet. I stället föreslås det att momentet får en hänvisning till de nya straffbestämmelserna ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet som föreslås i denna proposition. Tillämpningsområdet för 1 mom. 6 punkten utvidgas med andra ord till att också omfatta ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. 

Den nämnda ändringen är dock i första hand av teknisk natur. I samband med att grunderna för uteslutning skrevs in i lagen ansågs det att en fängelsedom för ockerliknande diskriminering i arbetslivet är ett bevis på att arbetsgivaren medvetet har utnyttjat det nödställda läge en arbetstagare av till exempel utländsk härkomst och med bristande språkkunskaper befinner sig i, och jämfört med övriga arbetstagare tillämpat betydligt sämre arbetsvillkor för denne än vad lagen och kollektivavtalen förutsätter (RP 76/2011 rd, s. 99). Den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet som föreslås bli ersatt har delvis samma tillämpningsområde som de nya brottsbenämningar som ska tas in i lagen. Dessutom kan de nya straffbestämmelserna anses uppfylla kriterierna bakom den ovan beskrivna grunden för uteslutning. 

7.7  Straffregisterlagen

6 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur straffregistret för utredning av förutsättningarna för uteslutning i anslutning till offentlig upphandling och om de brottsbenämningar som ska antecknas i ett straffregisterutdrag som lämnas för detta ändamål. Enligt 2 mom. 8 punkten ska det i utdraget antecknas uppgifter om lagakraftvunna beslut genom vilka personen har dömts för arbetarskyddsbrott med stöd av 47 kap. 1 § i strafflagen, arbetstidsbrott med stöd av 47 kap. 2 §, diskriminering i arbetslivet med stöd av 47 kap. 3 §, ockerliknande diskriminering i arbetslivet med stöd av 47 kap. 3 a §, kränkning av arbetstagares organisationsfrihet med stöd av 47 kap. 5 § eller anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd med stöd av 47 kap. 6 a §. 

Bestämmelsen i 2 mom. 8 punkten föreslås för det första bli ändrad så att hänvisningen till ockerliknande diskriminering i arbetslivet stryks. För det andra ska de nya straff som föreslås i denna proposition, alltså ocker i arbetslivet (strafflagen 47 kap. 3 a §) och grovt ocker i arbetslivet (strafflagen 47 kap. 3 b §), i stället nämnas i 8 punkten. Ändringarna är av teknisk natur och behövs på grund av de ändringar som görs i de upphandlingslagar som nämns i 6 b § 1 mom. Den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet som föreslås bli ersatt har dessutom delvis samma tillämpningsområde som de nya brottsbenämningar som ska tas in i lagen. Därtill omfattar 2 mom. 8 punkten redan nu på ett heltäckande sätt arbetsbrott enligt 47 kap. i strafflagen. 

7.8  Lönegarantilagen

5 a §.Allvarlig exploatering av arbetskraft. Paragrafen innehåller bestämmelser om vissa särskilda fall i anslutning till betalning av lönegaranti. Enligt 1 mom. 1 punkten hindrar tidsfristen enligt 5 § inte att lönegaranti betalas bland annat om arbetsgivaren eller dennes företrädare har gjort sig skyldig till ett brott enligt 36 kap. 6 eller 7 § eller 47 kap. 3 eller 3 a § i strafflagen mot arbetstagaren och det ansöks om betalning enligt lönegarantin av fordringar som grundar sig på anställningsförhållandet och som dömts ut genom en fällande dom i brottmål eller på dem grundad brottsskadeersättning. 

Den i 1 mom. 1 punkten nämnda 47 kap. 3 a § i strafflagen gäller för närvarande ockerliknande diskriminering i arbetslivet. Till paragrafen föreslås det bli fogat en ny hänvisning till strafflagens 47 kap. 3 b §, som ska innehålla bestämmelser om grovt ocker i arbetslivet. I och med tillägget hänvisas det i 5 a § 1 mom. 1 punkten i lönegarantilagen med andra ord i stället för till ockerliknande diskriminering i arbetslivet till de nya straffbestämmelserna ocker i arbetslivet (strafflagen 47 kap. 3 a §) och grovt ocker i arbetslivet (strafflagen 47 kap. 3 b §). Tillämpningsområdet för 1 mom. 1 punkten utvidgas med andra ord till att också omfatta ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet. 

Den nämnda ändringen är dock i första hand av teknisk natur. Den bestämmelse om ockerliknande diskriminering i arbetslivet som föreslås bli ersatt och ockerbrotten enligt 36 kap. i strafflagen har redan nu till stor del samma tillämpningsområde som de nya brottsbenämningar som ska tas in i lagen. Med tanke på att syftet med 5 a § är att trygga ställningen för en person som råkat ut för allvarligt arbetsrelaterat utnyttjande samt förbättra dennes möjligheter att få sina fordringar som grundar sig på anställningsförhållande enligt lönegarantin (RP 173/2022 rd, s. 20), är det konsekvent och ändamålsenligt att ta med ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet bland de tillämpningsförutsättningar som anges i 1 mom. 1 punkten. Utan tillägget skulle ocker i arbetslivet och grovt ocker i arbetslivet inte göra det möjligt att betala lönegaranti i sådana situationer där garanti för närvarande kan betalas i enlighet med bestämmelsen i fall av ocker och grovt ocker. 

7.9  Lagen om ordnande av arbetskraftsservice

58 §.Rättslig ställning för den som deltar i arbetsprövning samt ansvar för arbetarskydd och dataskydd. I 4 mom. föreskrivs det bland annat att bestämmelser om straff för diskriminering, diskriminering i arbetslivet, ockerliknande diskriminering i arbetslivet, arbetarskyddsbrott, personregisterbrott, dataintrång, olovlig observation, olovlig avlyssning, kränkning av kommunikationshemlighet, sekretessbrott och tjänstebrott finns i strafflagen. Det föreslås att hänvisningen till ockerliknande diskriminering i arbetslivet stryks ur paragrafen eftersom den straffbestämmelsen inte längre ska finnas kvar i lagen. Ändringen är av teknisk natur. Eftersom det inte är möjligt att betala lönevederlag vid arbetsprövning som avses i paragrafen, föreslås det att ocker i arbetslivet inte fogas till förteckningen med informativa hänvisningar. 

7.10  Diskrimineringslagen

3 §.Förhållande till annan lagstiftning. Enligt 2 mom. finns bestämmelser om straff för diskriminering, diskriminering i arbetslivet och ockerliknande diskriminering i arbetslivet samt för hets mot folkgrupp och grov hets mot folkgrupp i strafflagen. Det föreslås att hänvisningen till ockerliknande diskriminering i arbetslivet stryks ur paragrafen eftersom den straffbestämmelsen inte längre ska finnas kvar i lagen. Ändringen är av teknisk natur. 

9.1  Samband med andra propositioner

Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om offentlig upphandling och koncession och till lagar som har samband med den (RP 2/2026 rd) är under behandling i riksdagen. I propositionen föreslås det ändringar av samma bestämmelser som i denna proposition. Sådana är 80 § 2 mom. i lagen om offentlig upphandling och koncession, 84 § 2 mom. i lagen om upphandling och koncession inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster samt 6 b § 2 mom. 8 punkten i straffregisterlagen. Vid riksdagsbehandlingen av denna proposition ska dessa tidigare gjorda ändringar beaktas när de har trätt i kraft. 

9.2  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen har inga konsekvenser för statsbudgeten.