1.1  Bakgrund

Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte den 20 oktober 2023 ett projekt, vars uppdrag är att bedöma lagstiftningsbehovet i synnerhet för att säkerställa livsmedelsmarknadsombudsmannens tillgång till information och bereda en regeringsproposition i anslutning till detta så att den presenteras för riksdagen hösten 2024 (beredningsunderlaget till propositionen finns i den offentliga tjänsten på adressen https://vm.fi/sv/projekt-och-lagberedning med identifieringskoden MMM040:00/2023). Projektet genomfördes vid jord- och skogsbruksministeriet som tjänsteuppdrag. En regeringsproposition (RP 84/2024) baserad på projektet lämnades till riksdagen i september 2024. Propositionen utvidgade livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att få information så att denne i större utsträckning fick rätt att få information som hänför sig till utredning av marknadens funktion eller marknadsförhållandena på ett mer allmänt plan och på ett sådant sätt att samarbetet kring analysen av information hos ombudsmannen och Konkurrens- och konsumentverket intensifierades. I propositionen föreslogs dessutom vissa ändringar på grund av behov som dykt upp vid genomförandet av livsmedelsmarknadslagen. Dessa gällde i synnerhet precisering av bestämmelserna om annullering av order och vissa förbjudna betalningar. Dessutom föreslogs en precisering av ikraftträdandebestämmelsen i en tidigare lag om ändring av livsmedelsmarknadslagen. Ändringarna i livsmedelsmarknadslagen och konkurrenslagen enligt propositionen trädde i kraft den 1 januari 2025. 

Denna proposition är den andra fasen av det ovannämnda lagstiftningsprojektet. I denna proposition granskas andra behov av att ändra livsmedelsmarknadslagen relaterade till regeringsprogrammet, Maka-rapporten och riksdagens uttalanden. I den beaktas riktlinjerna relaterade till ärendet av styrgruppen som tillsattes den 30 oktober 2023 (Suomalaisen ruuantuotannon strategian ja ruoka-alan kasvuohjelman toimenpiteiden sekä maatalouden tulos- ja kehitysnäkymien parlamentaarisen arviointiryhmän loppuraportissa tunnistettujen lainsäädäntöhankkeiden valmistelu ja toteuttaminen, MMM042:00/2023).  

Utvecklingsbehoven relaterade till offentlig upphandling granskas vid arbets- och näringsministeriet. Regeringens proposition med förslag till ändring av upphandlingslagen TEM014:00/2024 lämnades till riksdagen den 5 februari 2026. I reformen av upphandlingslagen beaktas beredskap och försörjningsberedskap i större utsträckning än tidigare. I motiveringstexterna förklaras betydelsen av ansvarsfulla och säkra livsmedelsupphandlingar. Reformen av upphandlingslagen uppmuntrar till marknadsdialog och förpliktar till att dela upp upphandlingarna i delar. Förhoppningen är att dessa ändringar ska öka möjligheterna för små och medelstora företag att delta i offentlig upphandling. Dessutom har finansministeriet berett nya allmänna avtalsvillkor för offentlig upphandling av varor och tjänster och de innehåller möjligheten att använda index som prisändringsvillkor och beaktar den kortare betalningstiden i betalningsvillkoren i livsmedelsmarknadslagen. De nya avtalsvillkoren trädde i kraft våren 2025, men deras innehåll kan ännu komma att ändras när eventuella ändringar i upphandlingslagen träder i kraft.  

1.2  Beredning

Beredningen av regeringens proposition har styrts av styrgruppen för beredningen av ändringarna i livsmedelsmarknadslagstiftningens andra fas som tillsatts av jord- och skogsbruksministeriet. I projektets andra fas görs en mer omfattande bedömning av behoven av ändringar i lagstiftningen om livsmedelsmarknaden och propositioner om dessa bereds. Ordförande för styrgruppen är statssekreterare Päivi Nerg och vice ordförande kanslichef Pekka Pesonen från jord- och skogsbruksministeriet. Medlemmarna utgörs av samhällsrelationsdirektör Jukka Ihanus från Livsmedelsindustriförbundet rf, verkställande direktör Tuula Loikkanen från Finlands Dagligvaruhandel rf och jordbruksdirektör Johan Åberg från Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK rf. Styrgruppens permanenta sakkunniga är avdelningschef Minna-Mari Kaila från jord- och skogsbruksministeriet, regeringsråd Markus Lounela från jord- och skogsbruksministeriet samt lantbruksråd Anna-Leena Miettinen från jord- och skogsbruksministeriet. Regeringssekreterare Ilona Rauhanen, konsultativ tjänsteman Pekka Sandholm, specialsakkunnig Auli Väänänen och lagstiftningsråd Riitta Kokko-Herrala, alla från jord- och skogsbruksministeriet, har verkat som sekreterare. Arbetsgruppen har tillsatts för mandatperioden 4.12.2024–28.2.2026.  

Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte en beredningsgrupp för att bereda ändringarna av livsmedelsmarknadslagstiftningen i den andra fasen av regeringens proposition. Beredningsgruppens uppdrag går ut på att granska behoven av ändringar av livsmedelsmarknadslagen med beaktande av styrgruppens riktlinjer. Beredningsgruppen bedömer också ytterligare behov av att ändra livsmedelsmarknadslagen utifrån pågående utredningar, arbetsgrupper och strategiskt arbete. Beredningsgruppens ordförande är avdelningschef Minna-Mari Kaila och vice ordförande lantbruksråd Anna-Leena Miettinen från jord- och skogsbruksministeriet. Medlemmarna utgörs av regeringsråd Markku Lounela från jord- och skogsbruksministeriet, forskningschef Milla Määttä från Konkurrens- och konsumentverket samt livsmedelsmarknadsombudsman Jarno Sukanen. Permanenta sakkunniga är vice verkställande direktör Veli-Matti Aittoniemi från Turism- och Restaurangförbundet Mara rf, samhällsrelationsdirektör Jukka Ihanus från Livsmedelsindustriförbundet rf, jurist Tea Taivalkoski från Finlands Dagligvaruhandel rf, jurist Kimmo Tammi från Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter rf samt ombudsman Rikard Korkman Svenska Lantbruksproducenternas Centralförbund rf. Regeringssekreterare Ilona Rauhanen, konsultativ tjänsteman Pekka Sandholm, specialsakkunnig Auli Väänänen och lagstiftningsråd Riitta Kokko-Herrala, har verkat som beredningsgruppens sekreterare. Beredningsgruppen har tillsatts för mandatperioden 4.12.2024–28.2.2026. 

Vid beredningen av regeringens proposition hörde jord- och skogsbruksministeriet aktörer inom primärproduktionen, industrin och handeln samt partihandeln och måltidstjänsterna. Dessa parter fick förhandsfrågor relaterade till livsmedelsmarknadens funktion och eventuella problem med den, såsom PL-produkter och kommersiella repressalier. 

Utkastet till regeringens proposition har varit på remiss. Utkastet till regeringens proposition har offentliggjorts i utlåtandetjänsten. Remisstiden var sex veckor och pågick 31.10.2025–12.12.2025. Utkastet till regeringens proposition har också varit tillgängligt på jord- och skogsbruksministeriets webbplats. 

Även rådet för bedömning av lagstiftningen lämnade ett utlåtande om utkastet till regeringens proposition den 5 februari 2026. 

2.1  Nationell lagstiftning

2.2  Självreglering

Nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan (EKKA) inrättades 2014 för att främja god handelskutym inom livsmedelssektorn. Som självregleringsorgan inom livsmedelskedjan har nämnden främjat god handelskutym inom sektorn. Livsmedelsindustriförbundet rf, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK ry och Finlands Dagligvaruhandel rf inrättade nämnden 2014 och finansierade dess verksamhet fram till 2024. Alla aktörer i kedjan hade en representant i nämnden, vars styrka ansågs vara att aktörerna åtog sig att följa dess beslut och rekommendationer. 

Livsmedelsmarknadslagen trädde i kraft i början av 2019, och när livsmedelsmarknadsombudsmannens verksamhet utvecklades ansåg aktörerna att självregleringen överlappade myndighetens verksamhet. Finansiärerna beslutade att lägga ner nämndens verksamhet 2024.  

Enligt 5§ i livsmedelsmarknadslagen ska livsmedelsmarknadsombudsmannen innan en rekommendation ges begära ett utlåtande av organet för självreglering inom livsmedelskedjan. Syftet med detta var att säkerställa att eventuella rekommendationer i liknande ärenden från olika parter var enhetliga. Eftersom nämnden har upphört med sin verksamhet, kan skyldigheten att begära utlåtanden strykas från lagen. Åren 2017–2024 gav nämnden 11 offentliga rekommendationer och flera utlåtanden som behandlade rättvis avtalspraxis i synnerhet när det gäller den svagare partens ställning.  

Enligt nämnden bör avtalsviten vara skäliga och tydligt bundna till avtalsbrott. Skäliga viten gör avtalen mer rättvisa och minskar tvister. Villkoren för avslutande av långfristiga avtal bör vara skäliga, och uppsägning och hävning bör vara åtskilda. Enligt rekommendationen bör hävning förutsätta väsentligt avtalsbrott, och uppsägningstiden bör vara minst tre månader.  

Ensidiga avtalsändringar inom köttproduktion bör enligt rekommendationen meddelas skriftligen och i god tid, eftersom det förbättrar producenternas ställning och minskar de produktionsrelaterade riskerna. 

Enligt rekommendationen bör elektroniska auktioner vara transparenta och opartiska, att till exempel ordna en auktion utan avsikt att köpa produkter av vinnaren strider mot god handelskutym. Öppenhet ökar förtroendet och förbättrar marknadens funktion. 

Enligt rekommendationen bör långfristiga avtal ha en genuin prisjusteringsmekanism. Långfristiga avtal som saknar prisjusteringsvillkor är oskäliga enligt nämnden, till exempel en betydande uppgång i produktionskostnaderna måste kunna beaktas. Nämnden rekommenderar att muntliga avtal alltid bekräftas skriftligt. Skriftliga avtal minskar missförstånd och förbättrar avtalens förutsebarhet. 

När det gäller skyddet för den svagare avtalsparten rekommenderar nämnden att beakta producentens ställning, eftersom detta gör avtalen mer rättvisa och ökar förtroendet på marknaden samt minskar riskerna. 

Märkningarna bör vara sanningsenliga och tydliga, eftersom det förbättrar konsumenternas förtroende och minskar förekomsten av vilseledande information. 

Nämnden rekommenderar att information om handelns sortimentsperioder bör lämnas i god tid och opartiskt flera månader på förhand. Det förbättrar kedjans effektivitet och minskar svinnet. 

Nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan rekommenderar att avtalsrelationer inom livsmedelskedjan bör basera sig på skriftliga avtal. Särskilt när en affärsförbindelse sträcker sig över en lång tid ska det alltid upprättas ett skriftligt avtal mellan avtalsparterna. I sådana fall ska det ingås ett skriftligt avtal även om den andra parten inte ens förstår att kräva ett sådant. Dessutom betonar nämnden att avtal utgör grunden för hela värdekedjan och omfattar delning av kommersiella risker. Därför rekommenderar nämnden att aktörerna inom sektorn bör se till att avtal inte ändras ensidigt. 

Nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan rekommenderar att aktörerna inom livsmedelskedjan kommer överens om en jämlik fördelning av risker mellan avtalsparter när det gäller hållbarhetstider. Nämnden anser att en mer jämlik riskfördelning effektiviserar livsmedelskedjan och minskar behovet av att separat avtala om avtalsvillkoren. Dessutom leder det till att aktörer i olika förhandlingspositioner bemöts mer jämlikt och att risken för avslutande av affärsrelationer minskar för små aktörer. 

På ett allmänt plan påpekar nämnden att handelns exceptionellt starka ställning på marknaden innebär att den har en särskild skyldighet att se till att den inte missbrukar sin ställning gentemot sina avtalsparter. 

2.3  Livsmedelsmarknadsombudsmannens rekommendationer

När det gäller avslutande av avtal rekommenderade ombudsmannen 2021 att avtal inte bör avslutas ensidigt utan en motiverad orsak. Villkoren för avslutande borde tydligt framgå av avtalen, och ombudsmannen framhäver vikten av dialog och förutsebarhet mellan parterna. 

På grund av de kraftigt stigande kostnaderna 2022 gav ombudsmannen två rekommendationer ”för att lösa kostnadskrisen och förbättra lönsamhetssituationen”. Enligt rekommendationen för precisering av avtalspraxis inom livsmedelskedjan bör avtalen beakta uppgången i produktionskostnaderna och kostnaderna delas rättvist inom livsmedelskedjan. Dessutom betonas långsiktigt samarbete och öppenhet i avtalsförhandlingar. Enligt rekommendationen måste det säkerställas att avtalen innehåller ett villkor för prisjustering. Vidare krävs det större flexibilitet i avtalen för aktörer inom den offentliga sektorn. 

Rekommendationen om åtgärder för att förbättra lönsamheten inom livsmedelskedjan innehöll åtgärder genom vilka lönsamhetsproblemen inom jordbruket och livsmedelsekonomin kunde lindras. Rekommendationen fokuserar särskilt på samarbete mellan aktörer inom kedjan och utveckling av ömsesidigt förtroende. Aktörerna uppmanas att vara mer aktiva när det gäller både att söka och att förmedla information. Tillgängliga forsknings- och marknadsdata måste utnyttjas mer effektivt för att förbättra lönsamheten. 

Livsmedelsmarknadsombudsmannen föreslog också att det utvecklas kostnadsindex för livsmedelskedjan med vars hjälp man till exempel kan främja hur marknadsförändringar orsakade av produktionskostnader kan förmedlas i livsmedelskedjan. Utvecklingen av sådana index och ett effektivare utnyttjande av statistik över livsmedelskedjan vid uppföljningen av marknadens funktion och marknadsläget behandlas av en statistikarbetsgrupp som tillsatts av jord- och skogsbruksministeriet. 

2.4  Allmänna avtalsvillkor för offentlig upphandling

Våren 2025 uppdaterade finansministeriet de allmänna avtalsvillkoren för offentlig upphandling (nedan JYSE-villkoren) för att i högre grad motsvara de aktuella behoven och regleringen. En viktig ändring i JYSE-villkoren är prisändringar som är bundna till indexvillkor. I villkoret beskrivs hur prisförändringar kan bindas till indexet. I betalningsvillkoren i JYSE-villkoren beaktas den kortare betalningstiden för livsmedel enligt livsmedelsmarknadslagen. Dessutom har det maximala skadeståndsansvaret för leverantörer sänkts. Skadeståndsansvarets maximibelopp uppgår i fortsättningen till upphandlingsavtalets värde, inte avtalets femdubbla dess värde. 

I JYSE-villkoren beaktas kraven på avtal enligt upphandlingslagen i den utsträckning som det är möjligt i allmänna villkor. JYSE-villkoren används ofta som standardiserade avtalsvillkor i upphandlingsavtal mellan upphandlande enheter och leverantörer. Den omfattande tillämpningen av avtalsvillkoren har för sin del lett till att leverantörer av tjänster och varor vid offentlig upphandling allmänt känner till de villkor som tillämpas på avtal. De allmänna avtalsvillkoren kan komplettera villkoren i det egentliga upphandlingskontraktet. 

Enligt JYSE-villkoren är upphandlingskontraktets pris fast under 12 månader från kontraktsperiodens början, om inte något annat har avtalats. Beskrivningen av indexvillkor som ett alternativ till prisändringar harmoniserar användningen av indexvillkor i avtal. Omnämnandet av betalningstiden för livsmedel enligt livsmedelsmarknadslagen hjälper offentliga upphandlande enheter att beakta denna betalningstid. 

Avsnittet Att beakta särskilt vid tillämpning av villkoren i JYSE 2025 VAROR lyfter fram kraven på betalningstider för upphandlingskontrakt om jordbruksprodukter och livsmedel enligt livsmedelsmarknadslagen. Enligt livsmedelsmarknadslagen är betalningstiden i allmänhet högst 14 dagar. Beställaren kan även fastställa en längre betalningstid på högst 30 dagar, om det inte är fråga om produkter som far illa.  

Avsnittet Pris och ändring av pris beskriver prisändringar baserade på index, om parterna avtalat om det i upphandlingskontraktet. Om indexbaserade prisvillkor tillämpas har leverantören rätt att under kontraktsperioden ändra priset på varor i förhållande till förändringar i indexet. Tillämpligt index anges i upphandlingskontraktet. Som bastal används det första indextal som publiceras efter avtalets ikraftträdande. Ändringen justeras baserat på det senast publicerade indextalet vid den tidpunkt då prisändringen föreslås.  

Leverantören ska lämna ett skriftligt förslag om prisändringen minst tre månader innan den träder i kraft. Prisändring kan träda i kraft tidigast 12 månader efter kontraktsperiodens början eller från den föregående prisändringen som gjorts på initiativ av leverantören. Beställaren har på motsvarande sätt rätt att förutsätta att priset ändras enligt förändringen i indexet. 

Ytterligare information JYSE 2025 VAROR: https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/items/bbf5bde5-879f-4366-8c16-22e8f72315fd 

2.5  Producentorganisationerna

Jordbruksproducenter kan organisera sig som en producentorganisation. Producentorganisationer kan avvika från EU:s konkurrenslagstiftning, och medlemmarna kan avtala om till exempel priser och produktionsvolymer. 

I praktiken är en producentorganisation ett aktiebolag, ett andelslag eller en förening, som strävar efter ett visst mål och som Livsmedelsverket har godkänt som producentorganisation. Till exempel är målet för producentorganisationssystemet inom frukt- och grönsaksbranschen att stärka frukt- och grönsaksproducenternas ställning på marknaden. Producentorganisationerna inom frukt- och grönsaksbranschen är marknadsföringssammanslutningar som bildats av producenter och som bistår sina medlemmar i bland annat planering av produktionen, marknadsföring och utveckling av odlingsmetoder. För operativa program som utvecklar producentorganisationernas verksamhet betalas EU-stöd. För att få EU-stöd ska en producentorganisation vara ett andelslag eller aktiebolag som godkänts av Livsmedelsverket och som uppfyller kraven för godkännande. En producentorganisation ska bestå av minst fem producentmedlemmar eller värdet av dess saluförda produktion ska vara minst 500 000 euro. En producentorganisation inom frukt- och grönsaksbranschen ska uppfylla bägge förutsättningarna för godkännande: minst fem producentmedlemmar och värdet av dess saluförda produktion ska vara minst 500 000 euro. Organisationen ska upprätta stadgar som fastställer bland annat medlemmarnas skyldighet att sälja sina produkter via organisationen. 

2.6  Statistik över livsmedelskedjan

År 2024 tillsatte jord- och skogsbruksministeriet en arbetsgrupp för utveckling av statistikföringen inom livsmedelskedjan för att genomföra regeringsprogrammets skrivning om att förbättra primärproducenternas förhandlingsposition genom att statistik som beskriver kostnaderna i de olika delarna av livsmedelskedjan görs allmänt tillgänglig. Arbetsgruppens centrala mål är att komma med förslag till utveckling av statistiken inklusive relevanta åtgärder, lagändringar och finansiering av åtgärderna. Dessutom bedömer arbetsgruppen resursbehoven och konsekvenserna av utvecklingen av statistiken samt möjligheterna att utnyttja ny statistik. 

Arbetsgruppen har konstaterat att statistik information bör möjliggöra uppföljning av marknadens och kedjans funktion för att bilda en gemensam lägesbild och förbättra primärproducenternas ställning. För det behövs information om priser och volymer från olika delar av kedjan. Dessutom bör statistiken över lönsamheten för olika produktionssektorer inom primärproduktionen utvecklas. En mer öppen delning av information anses öka balansen i bland annat avtalsförhandlingar i livsmedelskedjan. Dessutom anses det relevant att framöver regelbundet få information om PL-produkternas åtgång enligt produktgrupp i förhållande till märkesprodukter samt om PL-produkternas grad av inhemskt ursprung. För närvarande offentliggör PTY årligen information om handelns egna varumärkens andel av alla dagligvaruinköp, inklusive livsmedel. Import och export av livsmedel kan följas upp månatligen med hjälp av Tullens utrikeshandelsstatistik, Utrikeshandel med varor, statistikbeskrivning – Tullen Statistik Importstatistiken visar de viktigaste produktgrupperna enligt värde och förändringen från föregående period. Statistiken anger inte om produkterna är andra producenters märkesvaror eller handelns egna märkesvaror eller råvaror för dem. 

Regeringen fortsätter att utreda utvecklingen av en statistikhelhet som beskriver livsmedelsmarknadens funktion och statistik över den produktgruppsspecifika marknadsandelen för och graden av inhemskt ursprung i handelns PL-produkter. Dessutom har det konstaterats att det behövs en gemensam portal för statistiken, där informationen är lättillgänglig. Utvecklingen den statistiska uppföljningen, som anses vara relevant, och säkerställandet av statistikens kontinuitet kräver ytterligare ekonomiska resurser. 

Utöver marknadsinformation finns det allt mer information om hållbarhet och spårbarhet i livsmedelskedjan. Data relaterade till livsmedelsproduktionens hållbarhetskonsekvenser främst från primärproduktion har delvis blivit lagstadgade (bl.a. CSRD dvs. Corporate Sustainability Reporting Directive, på svenska direktivet om företagens hållbarhetsrapportering och EUDR dvs. European Union Deforestation Regulation, på svenska avskogningsförordningen) och delvis baserade på frivilliga certifikat och köparnas hållbarhetsmål. 

2.7  Samråd med aktörer inom livsmedelskedjan

Samråd med livsmedelskedjan om livsmedelsmarknadens funktion ordnades av tjänstemän vid jord- och skogsministeriet som deltar i beredningen av reformen av livsmedelsmarknadslagen. På förslag av intresseorganisationerna hördes primärproducenter och livsmedelsföretag. De hörda representanterna för primärproduktionen och industrin kom från olika produktionssektorer samt olika storlekskategorier och regioner.  

När det gäller aktörer inom handeln hördes representanter för Lidl Suomi Ky, KESKO Oy, SOK och Tokmanni Group Oy. När det gäller offentlig upphandling av livsmedel hördes Hansel Ab och dess kunder samt en stad som upphandlar livsmedel självständigt. 

I sammanfattningarna av samråden beskrivs de centrala frågor som lyftes fram i diskussionerna enligt den hörda partens erfarenheter. 

2.8  Livsmedelsmarknadsombudsmannens enkäter

Under de senaste åren har livsmedelsmarknadsombudsmannen riktat enkäter om livsmedelsmarknadslagens ändamålsenlighet till aktörer inom olika sektorer. Enkäterna har genomförts med hjälp av webropol, och det är sannolikt att svaren domineras av aktörer som stött på problem på marknaden. 

I en enkät riktad till primärproducenter inom köttbranschen hösten 2024 kartlades förekomsten av förbjudna handelsmetoder och andra problem under de senaste 12 månaderna för att få så aktuella svar som möjligt. Sammanlagt 230 aktörer inom köttbranschen svarade på enkäten.  

Ett av de vanligaste problemen i handeln relaterad till primärproduktion inom köttbranschen ansågs vara ensidiga ändringar av villkoren. Sammanlagt 33 procent av dem som svarade på enkäten ansåg att detta var ett problem. Enligt svaren ändras villkoren ensidigt i synnerhet när det gäller priser. Dessutom ändras kvalitets- och rapporteringskraven samt leveranstiderna.  

Sammanlagt 10 procent hade stött på problem med iakttagandet av betalningstider, och 6 procent berättade att de stött på problem relaterade till affärshemligheter eller tekniska anvisningar under de senaste 12 månaderna. Enligt svaren förekommer det problem relaterade till affärshemligheter till exempel när producenters byggnadstekniska data utan samtycke lämnas ut till andra producenter. Dessutom kan slakterier utan att betala ersättning kräva att producenter ska lämna ut viktig information, som påverkar produktionen och lönsamheten, för att sedan utan tillstånd vidarebefordra informationen till tredje parter.  

Sex procent av dem som svarade på enkäten berättade att de stött på kommersiella repressalier under de senaste 12 månaderna. Enligt svaren går kommersiella repressalier i synnerhet ut på att minska ordervolymer och hot om att avsluta orderingången. Endast en procent hade stött på förbjudna avgifter under de senaste 12 månaderna. 

Sammanlagt 66 företag svarade på enkäten som riktade sig till leverantörer inom köttbranschen, vilket var cirka hälften av de företag som omfattades av enkäten. Sammanlagt 46 procent ansåg att betalningstider var ett problem inom kötthandel, medan 37 procent ansåg att ensidiga ändringar av villkor var det. När det gäller ensidiga ändringar av villkor ansåg de tillfrågade att det största problemet är att köparen dikterar avtalsvillkoren och ändrar dem ensidigt. De tillfrågade ansåg att leverantörer måste gå med på villkoren, eftersom den ömsesidiga handeln annars riskerade att minska. Enligt svaren görs ensidiga ändringar i synnerhet i betalningstider och priser.  

Sammanlagt 33 procent av de tillfrågade ansåg att återkallande av order var ett problem. I synnerhet små företag upplevde att återkallande av order var ett problem. Enligt svaren ändras ordervolymer och även hela ordern kan återkallas med alldeles för kort varsel före leveransdagen.  

Sammanlagt 22 procent av de tillfrågade ansåg att kommersiella repressalier var ett problem. Det största problemet när det gäller kommersiella repressalier ansågs vara att produkter utfasas från köparens sortiment. Sammanlagt 90 procent av de företag som stött på kommersiella repressalier ansåg att detta var ett problem. Sammanlagt 60 procent av de företag som stött på kommersiella repressalier ansåg att minskade ordervolymer var ett problem. 

De vanligaste förbjudna avgifterna är avgifter för att produkter far illa eller försvinner, trots att detta inte har berott på leverantören. Sammanlagt 67 procent av de tillfrågade ansåg att förbjudna avgifter var ett problem. Näst mest förekommer det avgifter som inte anknyter till försäljning och avgifter för reklam och marknadsföring.  

Andra problem inom kötthandeln som lyftes fram i enkäten var oskäliga villkor. Enligt svaren kan köpare kräva att leverantörer till exempel ska leverera produkter till handel inom 48 timmar från ordern. Inte heller avtal som är förenliga med ändringarna av livsmedelsmarknadslagen kan ingås, eftersom köparna även dikterar andra nya villkor. Detta kan rentav leda till hotelser om att handeln mellan köparen och leverantören kan upphöra helt om leverantören inte går med på avtalsvillkoren. De tillfrågade ansåg också att små aktörer har svårt att få sina produkter invalda i butikssortiment, eftersom de inte kan uppfylla alla krav, såsom streckkoder, ordersystem och betalningsvillkor.  

En del ansåg också att prisförhandlingar var en utmaning med vissa köpare. Det är svårt att höja priser, eftersom det kan leda till mindre ordervolymer eller rentav till att produkter utesluts ur sortimentet. I värsta fall kan detta leda till att produkter måste säljas med förlust.  

Även receptsystemen för private label-produkter, dvs. butikskedjornas egna märken, ansågs medföra problem. Det framgår av svaren att handeln kan kräva exakta recept för private label-produkter. Därefter kan handeln byta leverantör, som ska använda samma recept. Detta försämrar den ursprungliga leverantörens konkurrensställning på marknaden.  

Sammanlagt 30 procent av de tillfrågade hade inte stött på problem i handeln med köttprodukter. 

Enligt en enkät riktad till frukt- och bärproducenter våren 2024 ansåg 40 procent av de tillfrågade att ensidiga ändringar av till exempel avtalsvillkor, leveransvolymer och priser medförde problem. Cirka en fjärdedel ansåg att returneringar var problematiska. Det beställs för stora volymer, varefter beställaren vill returnera överblivna produkter utan att betala för dem. Beställare har även strävat efter att returnera och ta ut avgifter för produkter som farit illa på grund av beställarens felaktiga hantering, till exempel för att produkter förvarats i för varma förhållanden. Enkäten besvarades av endast 45 producenter, och således blev svarsprocenten låg. 

Enligt en enkät riktad till dryckesbranschen (läskedrycker, safter och alkoholdrycker) sommaren 2024 förekom det osunda handelsmetoder i synnerhet i betalningssätt och avtalspraxis. Hälften av de tillfrågade aktörerna hade stött på problem relaterade till betalningstider inom dryckesbranschen under de senaste 12 månaderna. Det största problemet med betalningstider ansågs vara att köparen inte betalat för produkterna inom de lagstadgade betalningstiderna. Sammanlagt 63 procent av de tillfrågade ansåg att detta var problematiskt. Sammanlagt 50 procent meddelade i sin tur att köparen inte hade betalat för produkterna inom de avtalade betalningstiderna. Sammanlagt 38 procent rapporterade om ensidiga ändringar av avtalsvillkor. Enligt svaren ändras i synnerhet villkor för betalningstider ensidigt. Även leveransdagar ändras ensidigt. En fjärdedel hade dessutom stött på problem med returneringar. 

Enligt en enkät riktad till bageri- och konditoribranschen 2023 upplevde cirka hälften av de tillfrågade att det förekom problem med betalningstider inom branschen, i synnerhet relaterade till stora företag. Sammanlagt 43 procent rapporterade om problem relaterade till ensidiga ändringar av avtalsvillkor. I synnerhet små företag rapporterade att priser och leveransvolymer ändrats ensidigt. Dessutom berättade 37 procent att osålda varor returnerats till leverantören utan ersättning. Sammanlagt 31 procent hade råkat ut för kommersiella repressalier och 25 procent för återkallande av order alltför sent. Aktörerna inom branschen upplever att om de inte går med på köparnas förslag så föreligger det stor risk för att deras produkter utesluts ur köparens sortiment eller att ordervolymerna minskas.  

Livsmedelsmarknadsombudsmannens senaste enkät om Pl-produkter genomfördes i maj–juni 2025. Resultaten av enkäten publiceras i november 2025. Enligt de tillfrågade medförde private label-produkter följande centrala utmaningar: små marginal, kostnadstryck och orättvis konkurrensutsättnings- och förhandlingspraxis. Mer än hälften av de företag som tillverkade private label-produkter ansåg att samarbetsriskerna inte var jämnt fördelade mellan beställaren och tillverkaren, och endast 17 procent ansåg att riskfördelningen var rättvis. Läs mer om resultaten av private label-utredningen här 

https://www.ruokavirasto.fi/sv/livsmedelsmarknaden/livsmedelsmarknadsombudsmannen/verksamhet/publikationer/kartlaggning-av-praxis-och-handelsmetoder-for-private-label-produkter/ 

2.9  Konkurrens- och konsumentverkets rapport om PL-produkter

Konkurrens- och konsumentverket (nedan KKV) offentliggjorde i juni 2025 en rapport om PL-produkter Kaupan omat merkit eli private label -tuotteet elintarvikemarkkinoilla, Kilpailu- ja kuluttajavirasto, Tutkimusraportteja 3/2025. https://www.kkv.fi/tutkimus-ja-vaikuttaminen/julkaisut/tutkimusraportit/kaupan-omat-merkit-eli-private-label-tuotteet-elintarvikemarkkinoilla-tutkimusraportteja-3-2025/ i anslutning till ett forskningsprojekt om livsmedelskedjans funktion. Denna rapport är den första mer omfattande studien om PL-produkter i Finland. Tidigare har det endast funnits mycket lite offentlig information om försäljningsvolymer, priser och lönsamhet på den finska marknaden avseende handelns egna märken. Granskningsperioden för försäljnings- och prisdata i KKV:s rapport är 2016–2023, och materialet har insamlats från de tre största aktörerna inom dagligvaruhandeln (Kesko, S-gruppen och Lidl). 

I KKV:s rapport granskas utvecklingen av försäljningsvolymer, inköps- och försäljningspriser samt prismarginaler för dagligvaruhandelns PL-produkter jämfört med andra produkter. I rapporten avses med prismarginal skillnaden och förhållandet mellan inköps- och försäljningspriser inom dagligvaruhandeln. I rapporten konstateras att den analyserade prismarginalen avviker något från handelns vinst eller försäljningsbidrag. 

Enligt KKV:s rapport ökade antalet PL-produkter i de analyserade butikskedjorna med cirka en fjärdedel från 2016 till 2023. Samtidigt ökade antalet andra produkter med endast två procent. Andelen för handelns egna varumärken av dessa butikskedjors totala försäljning har dock under granskningsperioden stabiliserats till cirka en fjärdedel (26 %). Andelen av den totala försäljningens värde har varit lägre än i flera andra europeiska länder. 

Utbudet av PL-produkter varierar avsevärt mellan olika produktkategorier. Inom enskilda produktkategorier och företag inom handeln kan andelen vara betydligt större än den genomsnittliga andelen. Enligt KKV:s rapport är ställningen för handelns egna varumärken stark inom mjölkprodukter och ägg, kött samt frukt och grönsaker. Inom broilerprodukter är PL-produkternas andel över 50 procent. PL-produkternas är mindre inom spannmålsprodukter samt produktkategorin kaffe, te och kakao. 

KKV:s rapport visar att dagligvaruhandelns prismarginaler har ökat under granskningsperioden och i genomsnitt varit större för PL-produkter än andra produkter. År 2022 var PL-produkternas prismarginal cirka 31 procent och de övriga produkternas cirka 26 procent. Rapporten konstaterar att en förklaring till denna skillnad kan vara att PL-produkternas högre prismarginal inkluderar produktutvecklings- och marknadsföringskostnader. När det gäller andra varumärken ansvarar tillverkarna för dem. Skillnaderna kan också bero på andra operativa kostnader, såsom logistik- och hyllplaceringskostnader.  

Enligt rapporten är prismarginalerna betydligt större i små än i mellanstora och stora butiker. Skillnaden mellan PL-produkter och andra varumärken är också särskilt stor inom till exempel produktkategorierna läskedrycker och safter samt fisk och skaldjur. Den relativa skillnaden i prismarginalen mellan PL-produkter och andra produkter ökade under granskningsperioden 2018–2022. Det enda systematiska undantaget är produktkategorin kött. 

2.10  Konkurrensverkets utredning av dagligvaruhandeln

I en utredning om dagligvaruhandeln Kilpailuviraston päivittäiskauppaa koskeva selvitys Kuinka kaupan ostovoima vaikuttaa kaupan ja teollisuuden välisiin suhteisiin, Kilpailuviraston selvityksiä 2012/1. https://web.archive.org/web/20130321094916/http://www.kilpailuvirasto.fi/tiedostot/Kilpailuviraston-Selvityksia-1-2012-PT-kauppa.pdf av Konkurrensverket (nuvarande KKV) från 2012 analyserades hur handelns köpkraft påverkar relationerna mellan handeln och industrin. Föremål för en närmare analys var fyra centrala fenomen: sortimentshantering, handelns egna märken, hyllavgifter och överföring av risker mellan aktörer. 

Största delen av de leverantörer som svarade på enkäten ansåg att de inte kan påverka sin ställning i handelns sortiment. Resultaten varierade enligt handelsgrupp och industri. Enligt de flesta leverantörerna kunde de påverka de egna produkternas ställning genom betalningar och rabatter. Enligt utredningen har större företag bättre möjligheter att påverka handelns sortimentshantering. 

Enligt svaren av företagen inom de fyra sektorerna inom livsmedelsindustrin har PL-produkter blivit vanligare inom företagets egen produktkategori, och så gott som alla tillfrågade ansåg att detta lett till att försäljningen av egna varumärken blivit mer osäker. Inom köttindustrin meddelade största delen av de tillfrågade att deras varumärken fått ge vika för PL-produkter eller att sortimentet har krympt. Enligt svaren förekommer det också situationer där en märkesprodukt inte har fått plats i butikskedjors sortiment eller större kampanjer för att tillverkaren producerar PL-produkter för en konkurrent. Ibland fattas tillverkningsbeslut om PL-produkter genom auktion, vilket inte till alla delar anses vara fungerande praxis. 

Enligt Konkurrensverkets utredning styr handeln sortimentet, hyllutrymmet och prissättningen, vilket ger den flera möjligheter att främja försäljningen av sina PL-produkter. I utredningen tillfrågades livsmedelsföretag om handeln utnyttjat vissa av de nämnda metoderna för att främja försäljningen av sina PL-produkter på andra varumärkens bekostnad. Enligt svaren har PL-produkter en stor inverkan på produkternas hyllplacering och synlighet. Mer än 80 procent ansåg att deras märkesprodukter fått en sämre plats. Exkludering från sortimentet och underlåtenhet att fylla på lager förekom regelbundet, i synnerhet när sortimentet byts. Detta ansågs minska konsumenternas valmöjligheter och bidra till att skapa en situation som inte är konkurrensneutral. Även kopiering av andra produkter till PL-produkter sades förekomma. 

Enligt enkäten i utredningen rapporterade livsmedelsföretag att handelns prissättning av PL-produkter höjt priserna på andra märkesprodukter, att prisskillnaden mellan andra märkesprodukter och PL-produkter höjts avsiktligt och att PL-produkter prissatts så att de är något förmånligare än andra märkesprodukter. 

En förutsättning för inträde i sortimentet eller hyllplacering kan vara betalning av marknadsföringsavgifter eller andra avgifter. Enligt Konkurrensverkets utredning var egentliga hyllplatsavgifter, dvs. fasta avgifter eller gratis produkter, som tillverkare ger till detaljhandeln uttryckligen för att få hyllplats i butiker, sällsynta i Finland. Enligt utredningen anknöt ”hyllpengar” främst till vissa hyllplatser, andra utplaceringar och/eller kampanjer. Det var upp till industrin att bedöma om de krävda insatserna motsvarade fördelarna. 

Däremot var marknadsföringsavgifter vanliga i Finland och användes av alla grupper inom dagligvaruhandeln. Även om marknadsföringsavgifter i allmänhet inte öppet ställdes som villkor för en plats i sortimentet, verkade det som om det för leverantörer i praktiken är närmast omöjligt att låta bli att betala marknadsföringsavgifter för en plats i dagligvaruhandelns sortiment. Vissa butikskedjor använde så kallade vederlagsfria marknadsföringsavgifter, vilket innebär att butiken har ensamrätt att besluta om produktens synlighet och eventuella marknadsföringsåtgärder. Många aktörer inom industrin ansåg att de inte fått någon nytta av betalda marknadsföringsavgifter eller att de gengäld fått en försäljningsplats.  

I flera fall betalades marknadsföringsavgifter som en procentuell andel av alla produkters inköpspriser, vilket innebär att de i princip var rabatt på inköpspriset. Produkter som inte hörde till kedjesortimentet kunde bli helt utanför marknadsföringen, vilket innebar att leverantören måste betala för hyllplats i form av en så kallad tröskelavgift. Leverantörerna kunde inte övervaka hur marknadsföringspengarna användes. Handeln ansågs kunna utnyttja sin starka förhandlingsposition till att kräva marknadsföringspengar trots att de inte användes till att marknadsföra leverantörens produkter. 

Enligt rapporten kan sådan praxis inte anses vara förenlig med god handelskutym. Denna praxis kan antas leda till en högre prisnivå, eftersom leverantörerna överför marknadsföringskostnaderna till priserna. Avgifterna ansågs också göra det svårare för små aktörer att komma in på marknaden och höja prisnivån på den koncentrerade dagligvarumarknaden i Finland. 

Konkurrensverket konstaterade preliminärt att punkterna om förskottsbetalningar för tillträde till nätverk i kommissionens riktlinjer om vertikala begränsningar inom vissa gränser också är tillämpliga på löpande marknadsföringsavgifter baserade på inköpsvolymer i Finland. I kommissionens riktlinjer om vertikala begränsningar konstateras att förskottsbetalning för tillträde i undantagsfall kan leda till konkurrenshämmande utestängning av andra leverantörer om en utbredd användning av sådana betalningar höjer inträdeshindren för små aktörer. 

2.11  Konkurrens- och konsumentverkets övriga åtgärder på livsmedelsmarknaden

Efter ikraftträdandet av 4 a § i konkurrenslagen har KKV kommit med beslut eller framställningar om påföljder i vilka KKV konstaterat att vissa förfaranden av dagligvaruhandeln eller andra aktörer i livsmedelskedjan skulle ha varit missbruk i strid med 7 § i konkurrenslagen. Konkurrenslagens 4 a § har dock tillämpats på beslut om delning av åtgångsdata och stamkundssystem inom dagligvaruhandeln.  

Under de senaste åren har KKV gett livsmedelskedjans aktörer rådgivning med förhandsinformation om olika ensidiga förfaranden och preliminära farhågor avseende samarbetsprojekt samt därmed bistått näringsidkare i deras konkurrensrättsliga självutvärdering och säkerställande av marknadsagerandets lagenlighet. Vid mötena har särskilt frågor om insamling och delning av information behandlats. 

Utöver genom normalmarknadsbevakning utreder KKV konkurrensförhållandena på livsmedelsmarknaden i ett forskningsprojekt som startade 2023 och som avses fortsätta till slutet av 2026. Projektet syftar till att bland annat analysera hur det pris som konsumenter betalar för livsmedel och kedjans vinster är fördelade mellan olika produktionsled och hur förändrade kostnader överförs vidare i livsmedelskedjan. Projektet strävar efter att fördjupa förståelsen av hur livsmedelspriserna bildas och ta fram information och rekommendationer med vars hjälp livsmedelsmarknaden kan effektiviseras. Ett omfattande datamaterial om försäljningsvolymer, konsumentpriser, dagligvaruhandelns inköpspriser samt livsmedelsindustrins försäljningspriser och råvarukostnader samlades in från företag i kedjan 2015–2023. Dessutom har materialet kompletterats med bland annat pris- och kostnadsdata inom primärproduktionen som sammanställts av Naturresursinstitutet.  

Tills vidare har tre forskningsrapporter offentliggjorts i KKV:s forskningsprojekt: Översikt av livsmedelsmarknadens utveckling 2016–2023 Katsaus elintarvikemarkkinan kehitykseen vuosina 2016–2023, Kilpailu- ja kuluttajavirasto, Katsauksia 3/2024. https://www.kkv.fi/tutkimus-ja-vaikuttaminen/julkaisut/katsaukset/katsaus-elintarvikemarkkinan-kehitykseen-vuosina-2016-2023-kkvn-katsauksia-3-2024/ (KKV:n Katsauksia 3/2024), Price transmissions in the Finnish food chain – A nonlinear ARDL analysis for 8 COICOP categories Price transmissions in the Finnish food chain – A nonlinear ARDL analysis for 8 COICOP categories, FCCA Working Papers 4/2025. https://www.kkv.fi/uploads/sites/2/2025-04-working-papers-price-transmissions-in-the-finnish-foodchain.pdf (FCCA Working Papers 4/2025) och Kaupan omat merkit eli private label -tuotteet elintarvikemarkkinoilla (Kilpailu- ja kuluttajaviraston Tutkimusraportteja 3/2025). I forskningsprojekt som pågår för närvarande analyseras bland annat hur köttbranschens lönsamhet och förhandlingsstyrka har utvecklats samt frågor relaterade till prisöverföringar för att identifiera eventuella skillnader mellan PL-produkter och andra märkesprodukter. Utredningarna kring PL-temat pågår våren 2026. En sammanfattning av forskningsprojektet publiceras före utgången av 2026. 

2.12  Bedömning av nuläget

4.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att livsmedelsmarknadslagen ska ändras så att det till lagen fogas bestämmelser som syftar till att undanröja vissa avtalsvillkor och -praxis som konstaterats vara problematiska.  

Efterlevnaden av de paragrafer som stiftats för att skydda leverantörer förbättras genom att det införs en presumtion för repressalier vid kommersiella repressalier.  

Till lagen fogas en bestämmelse om den starkare avtalspartens skyldighet att omförhandla avtalets innehåll med den svagare parten på den senares begäran på grund av exceptionella förhållanden. 

Till lagen fogas också en bestämmelse för att förhindra missbruk av förhandlingsstyrka genom att föreskriva att köparen inte får använda avtalsvillkor som är oskäliga mot leverantörer med betydligt svagare förhandlingsstyrka.  

Till lagen fogas dessutom en bestämmelse, som förbjuder köpare att använda avtalsvillkor enligt vilka leverantören till köparen ska lämna ut sådan information om tekniska anvisningar, receptsystem, kostnadsstruktur eller produktionsmetoder inte behöver för att fullgöra sina avtalets syfte eller uppfylla nationella eller EU-rättsliga krav eller krav relaterade till produktionsmetoder till vilka köparen uttryckligen har förbundit sig.  

Till lagen fogas även en bestämmelse som förbjuder köparen att gynna egna märken. Bestämmelsen föreskriver att om leverantören har en svagare förhandlingsstyrka än köparen, ska köparen beakta fördelarna med de jordbruksprodukter som leverantören säljer till köparen, när dessa produkter konkurrerar med jordbruksprodukter som köparen säljer under sitt eget märke samt fördelar relaterade till livsmedel, när dessa livsmedel konkurrerar med livsmedel som köparen säljer under sitt eget märke. 

Förbudet mot att gynna köparens märke skulle även gälla att knyta leverantörens leveransavtal till ett avtal om tillverkning av köparens PL-produkt eller leverans av produkter för försäljning som PL-produkter.  

Det föreslås också att de nya bestämmelser som fogas till livsmedelsmarknadslagen inte ska utgöra internationellt bindande rätt. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Syftet med propositionen är att göra livsmedelskedjans förhandlingsstyrka mer jämlik och stärka kedjan uppströms. Propositionen kompletterar livsmedelsmarknadslagen med bestämmelser som gäller avtalsvillkor och -praxis som ansetts vara problematiska. Till lagen fogas dessutom en ny allmän bestämmelse om andra förbjudna förfaranden i syfte att förbättra ställningen för leverantörer som ofta befinner sig i en svagare ställning på livsmedelsmarknaden. Propositionen effektiviserar också livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsynsmetoder. 

De föreslagna åtgärderna syftar till att stärka de svagare parternas ställning på livsmedelsmarknaden på grund av de problem som orsakas av den koncentrerade handeln och förädlingsindustrin. Stärkandet av primärproducenternas och livsmedelsindustrins ställning främjar deras verksamhetsförutsättningar i förhållande till handeln.  

Propositionen medför inga direkta konsekvenser för statsfinanserna. Propositionen bedöms inte medföra konsekvenser för jämställdhet och likabehandling. Propositionen bedöms inte medföra miljökonsekvenser. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Tillämpning av livsmedelsmarknadslagen i gränsöverskridande situationer

I 1 § 3 mom. i den gällande livsmedelsmarknadslagen föreskrivs om tillämpning av lagen i gränsöverskridande situationer.  

Livsmedelsmarknadslagen innehåller bestämmelser som gäller oberoende av vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på leveransavtalet. Till dem hör de bestämmelser som har genomfört handelsmetodsdirektivet i Finland.  

De ovan avsedda bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen gäller inte när tillämplig lag inte är finsk lag och leveransavtalen faller utanför tillämpningsområdet för handelsmetodsdirektivet. Till dem hör avtalsrelationer där leverantören har en årsomsättning på mer än 350 000 000 euro och köparen har en större omsättning än detta. De ovan avsedda bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen gäller inte heller när den lag som tillämpas på leveransavtalet inte är finsk lag och det är fråga om bestämmelser i livsmedelsmarknadslagen som är strängare än vad handelsmetodsdirektivet föreskriver.  

Eftersom de nya bestämmelser som nu föreslås bli fogade till livsmedelsmarknadslagen är ytterligare nationella bestämmelser för vilka det inte finns motsvarande bestämmelser i handelsmetodsdirektivet, föreslås att de gällande bestämmelserna tillämpas på motsvarande sätt, så att de nya bestämmelserna inte tillämpas om den lag som är tillämplig på leveransavtalet eller avtalet inte är finsk lag. Det har med beaktande av ramvillkoren för internationellt tvingande lagstiftning inte ansetts motiverat att det föreskrivs om att nationella bestämmelser (RP 199/2020 rd) som är mer omfattande än kraven i direktivet är internationellt tvingande. 

Utökat skydd av information om leverantörers affärsverksamhet

Under beredningen utreddes möjligheten att leverantören kunde anhängiggöra tvister gällande kränkning av företagshemligheter i tingsrätten med stöd av livsmedelsmarknadslagen. Detta alternativ visade sig vara rättsligt för komplicerat att genomföra, eftersom det förutsätter iakttagande av bestämmelserna i direktivet om företagshemligheter. Direktivet om företagshemligheter harmoniserar civilrättsliga rättsmedel i anslutning till företagshemligheter. Enligt direktivet om företagshemligheter kan medlemsstaterna föreskriva om ett mer omfattande skydd för företagshemligheter, förutsatt att artikel 3, 5 och 6, artikel 7.1, artikel 8, artikel 9.1.2, artikel 9.3–4, artikel 10.2, artikel 11 och 13 samt artikel 15.3 i direktivet om företagshemligheter iakttas. Direktivet om företagshemligheter har genomförts nationellt genom lagen om företagshemligheter. En leverantör kan väcka talan i tingsrätten med stöd av lagen om företagshemligheter. Om en företagshemlighet har anskaffats i strid med 4 b § i livsmedelsmarknadslagen kan det också utgöra obehörigt anskaffande av en företagshemlighet enligt lagen om företagshemligheter. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan redan enligt den gällande livsmedelsmarknadslagen bistå leverantören i ett sådant ärende i domstol. 

Det finns dock inget hinder för att utöka skyddet för företagshemligheter genom livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsyn på grund av direktivet om företagshemligheter, eftersom direktivet harmoniserar civilrättsliga rättsmedel för företagshemligheter. 

Begränsning av andelen PL-produkter

Under beredningen föreslogs en begränsning av andelen PL-produkter per produktkategori i handelns sortiment. Detta skulle avsevärt begränsa handelns möjligheter att konkurrera på marknaden med egna märken.  

En begränsning av andelen PL-produkter i butikssortiment medför flera problem. Om andelen per produktkategori begränsa är det nödvändigt att avgöra vilka produkter som anses tillhöra vissa kategorier. Det skulle också vara svårt att övervaka en sådan bestämmelse. 

Ett annat problem är att andelen PL-produkter i vissa produktkategorier redan är mycket stor. Då skulle regleringen kräva betydande ändringar av avtalen mellan parterna i livsmedelskedjan och av vissa aktörers affärsstrategier. Regleringen kunde också medföra negativa konsekvenser för affärsverksamheten hos leverantörer som deltar i tillverkningen av PL-produkter eller levererar sina produkter för försäljning som PL-produkter. 

För att kunna föreskriva om begränsning av andelen PL-produkter i livsmedelsmarknadslagen borde lagens tillämpningsområde ändras, eftersom det inte endast är fråga om avtalsrätt eller -praxis som faller inom lagens tillämpningsområde. I stället för att begränsa andelen PL-produkter har ett mer lämpligt alternativ ansetts vara en allmän stärkning av leverantörens ställning i förhållande till köparen, vilket också förbättrar leverantörens ställning i produktionen av PL-produkter.  

Dataförordningen

Under beredningen diskuterades det huruvida livsmedelsmarknadslagen även borde stärka leverantörernas ställning som producenter och användare av data. Detta ansågs inte vara en lämplig lösning, eftersom det är fråga om reglering som uppenbart berör vissa specifika frågor. Dataförordningen syftar också till att skydda små och medelstora företags ställning och innehåller bestämmelser som balanserar små och medelstora företags förhandlingsstyrka genom att förhindra missbruk av obalanserade avtalsvillkor i avtal om datadelning. Dataförordningen ger skydd mot oskäliga avtalsvillkor som åläggs av en part i en starkare förhandlingsposition. Kommissionen avser också att utarbeta modellavtalsvillkor för att hjälpa små och medelstora företag att utarbeta och förhandla fram rättvisa avtal om datadelning. Eftersom den partiella tillämpningen av dataförordningen började först i september 2025, kan dess konsekvenser ännu inte bedömas i detta skede. Dessutom börjar tillämpningen av artikeln om oskäliga avtalsvillkor i förhållanden mellan företag på avtal som ingåtts före den 11 september 2025 först den 11 september 2027. Det vore därför också förhastat att föreskriva om detta i livsmedelsmarknadslagen.  

5.2  Utländsk lagstiftning och forskning om PL-produkter och prissättningsperioder

Syftet med reformen av livsmedelsmarknadslagen är att balansera parternas ställning i livsmedelskedjan. I samband med reformen har bland annat PL-produkternas roll och prissättningsperiodernas betydelse i handeln med livsmedel diskuterats. Information söktes genom internationella rättsliga jämförelser om huruvida andra länder har särskilda bestämmelser gällande PL-produkter eller prissättningsperioder.  

Med PL-produkter avses handelns egna märken, såsom K-gruppens ”Pirkka-produkter” och S-gruppens ”Coop-” och ”Kotimaista-produkter”. Dessa produkter säljs under butikens eget märke, vilket innebär att produktens faktiska tillverkare inte alltid framgår av produktförpackningen, och den faktiska tillverkaren av en produkt under samma butiksmärke kan variera över tid och mellan produktpartier. Med prissättningsperiod avses längden på en avtalsperiod för livsmedel där ett förutbestämt pris avtalas för produkterna. Marknadsparterna avtalar om periodens längd. Vid offentlig upphandling används termen prisjusteringspunkt, vilket innebär att avtalspriset kan justeras genom ömsesidig överenskommelse. 

Utländsk lagstiftning

De internationella rättsliga jämförelserna fokuserade på Sverige, Danmark, Norge, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och Nya Zeeland. Sakkunniga från statsrådets och riksdagens bibliotek hjälpte till med insamlingen av källmaterialet. Den internationella rättsliga jämförelsen visade att det inte finns några särskilda regler för PL-produkter och prissättningsperioder i Sverige, Danmark, Norge, Tyskland eller Storbritannien.  

I Frankrike har ”Commission d’examen des pratiques commerciales” gett en rekommendation och utlåtanden relaterade till PL-produkter. När det gäller prissättning innehåller den franska lagen ”Code de commerce” bestämmelser om skriftliga avtal mellan leverantörer, grossister och återförsäljare samt ändring av avtal (avtalslängd och priser). 

I Nya Zeeland fanns inga bestämmelser som direkt gällde prissättningsperioder. När det gäller PL-produkter syftar lagstiftningen till att skydda tillverkarens immateriella rättigheter och säkerställa likabehandling av olika produkttyper, till exempel vad gäller produktsortiment och hyllutrymme. Nya Zeeland har infört ett uttryckligt förbud mot diskriminering, vilket kräver att återförsäljare tillämpar sina policyer för hyllutrymmesfördelning och produktsortiment utan diskriminering. Detta innebär också att handeln inte får gynna sina egna PL-produkter. 

Internationell forskning

I studier om livsmedelshandeln i Nya Zeeland har följande fenomen relaterade till Pl-produkter observerats. Konsumenter kan dra nytta av PL-produkter i form av lägre priser och ett större utbud, men samtidigt kan PL-produkter försvaga leverantörernas redan svaga position. Inom detaljhandeln med livsmedel har butikskedjornas förhandlingsstyrka visat sig vara positivt korrelerad med tillväxten av marknadsandelen för detaljhandlarens egna PL-produkter. PL-produkter gör detaljhandeln till en konkurrent med leverantörer. Om detaljhandelsmarknaden är koncentrerad kan stora butikskedjor utgöra en flaskhals för leverantörernas märkesprodukter. Det finns flera sätt på vilka detaljhandeln kan försöka använda sin förhandlingsstyrka gentemot leverantörer. Dessa inkluderar restriktiva avtalsskyldigheter och inträdesavgifter till produktsortimentet.  

Flera studier har analyserat PL-produkternas ställning och betydelse på livsmedelsmarknaderna i olika europeiska länder. Till hör bland annat Europeiska kommissionens utredning The impact of private labels on the competitiveness of the European food supply chain, European Commission 2011. https://op.europa.eu/en/publication-detail/-/publication/b3a65c9c-5fa9-4629-9587-3ba87afb81fa om PL-produkternas inverkan på den europeiska livsmedelskedjan från 2011. OECD:s rapport Competition issues in the Food Chain Industry, OECD Report 2013. https://www.oecd.org/en/publications/competition-issues-in-the-food-chain-industry_09b968a9-en.html från 2013 analyserade konkurrens i livsmedelskedjan. I studien om den europeiska detaljhandeln Retailer Brands: Serving Consumers, Smes and Innovation, EuroCommerce, 2016. https://docslib.org/doc/5063728/retailer-brands-serving-consumers-smes-and-innovation från 2016 granskades PL-produkters inverkan på konsumenter, konkurrens och innovationer. I den brittiska konkurrensmyndighetens rapport Competition, choice and rising prices in groceries, UK Competition & markets authority 2023. https://www.gov.uk/government/publications/competition-choice-and-rising-prices-in-groceries från 2023 analyserade konkurrens, valmöjligheter och stigande priser inom detaljhandeln. Eurocommerce-rapporten Signs of Hope: The State of Grocery Retail 2024, Eurocommerce 2024. https://www.eurocommerce.eu/app/uploads/2024/04/state-of-grocery-europe-2024-full-report-vf.pdf från 2024 behandlade trender inom den europeiska dagligvaruhandeln, även konsumenter och PL-produkter.  

Som en sammanfattning av de ovannämnda studierna och rapporterna kan man dra slutsatsen att PL-produkter har både fördelar och nackdelar när det gäller livsmedelsmarknadens funktion. Fördelarna med PL-produkter är särskilt relaterade till priskonkurrens och urval samt innovationer, flexibilitet och reaktionsförmåga inom handeln. PL-produkter erbjuder ofta konsumenter förmånligare alternativ och ökar konkurrensen på marknaden, vilket kan sänka priserna. PL-produkter möjliggör också ofta ett större produktsortiment och kan underlätta produktdifferentiering och snabb introduktion av nya produktidéer på marknaden. Dessutom kan PL-produkter ge vissa livsmedelsföretag inträde på marknaden utan stora egna marknadsföringskostnader. 

Nackdelarna med PL-produkter är kopplade till konkurrensproblem, innovationsrisker, marknadskoncentration, små aktörer och stigande priser på lång sikt. När det gäller PL-produkter kan butikens dubbla roll som distributör av produkter och varumärkesägare leda till snedvridning av konkurrensen. Genom att kontrollera hyllutrymmet kan handeln marginalisera tillverkarnas varumärken. PL-produkter kan minska tillverkarnas incitament att satsa på innovationer om fokus främst skiftar till kostnadseffektivitet. Studier har visat att en ökning av antalet PL-produkter minskar varumärkesinnovationer. I takt med att detaljhandelsmarknaderna blir mer koncentrerade ökar ofta detaljhandelskedjornas makt, vilket försvagar leverantörernas förhandlingsstyrka och ökar beroendet av stora detaljhandelskedjor. Förpackningsstorlekarna och kostnadskraven för PL-produkter kan innebära utmaningar för små aktörer. Vid offentlig upphandling kan PL-produkter tränga ut mindre konkurrenter. När det gäller produktpriser kan det hända att även om priserna i början är lägre, så kan en minskad konkurrens på lång sikt leda till högre priser. 

PL-produkter påverkar konkurrensen på livsmedelsmarknaden och konsumenternas val. Ökningen av antalet PL-produkter på marknaden kan leda till en situation där innovationer inom märkesprodukter och konsumenternas valmöjligheter minskar. Enligt Europeiska kommissionens utredningar The economic impact of modern retail on choice and innovation in the EU food sector, European Commission 2014. competition-policy.ec.europa.eu/document/download/6275b507-32b2-48d3-9c26-a2f76662ab25_en?filename=retail_study_report_en.pdf&utm_source=chatgpt.com (2014) kan en ökning av PL-produkternas marknadsandel över en viss kritisk nivå minska utvecklingen av nya produkter och göra det svårare för nya aktörer att träda in på marknaden.  

I den danska rapporten Magten i fødevareværdikæden – fra jord til bord, Tidsskrift for landökonomi, Årg.210 Nr. 1(2024). https://tidsskrift.dk/tidsskriftlandoekonomi/article/view/150225/192989 ”Magten i fødevareværdikæden – fra jord til bord” från 2024 behandlas tudelningen av makten inom livsmedelssektorn. Detaljhandelns PL-produkter är ett centralt tema, och deras konsekvenser för konkurrensen, prissättningen och leverantörernas ställning analyseras. Enligt rapporten kan detaljhandeln diktera villkoren för leverantörer: kräva rabatter, marknadsföringsstöd, exklusivitet och långa betalningstider. Centraliseringen och internationaliseringen av handeln har ökat dess förhandlingsstyrka. Butikskedjor kan ta ut avgifter för hyllutrymme, bättre placering och kampanjsynlighet. Leverantörerna står för dessa avgifter. För handelns egna varumärken tas sådana avgifter i allmänhet inte ut, vilket förändrar konkurrensläget. Då bestämmer butiken vilka produkter som ska inkluderas i sortimentet, hur de prissätts och hur de placeras på hyllan i förhållande till PL-produkterna. 

I den svenska konkurrensmyndighetens rapport Handelns egna varumärken – Utveckling, användning och påverkan på konkurrensen, Konkurrensverket, Uppdragsforskningsrapport 2024:4. https://www.konkurrensverket.se/informationsmaterial/rapportlista/handelns-egna-varumarken/ "Handelns egna varumärken – Utveckling, användning och påverkan på konkurrensen" (Konkurrensverket, Uppdragsforskningsrapport 2024:4) från 2024 analyseras PL-produkternas inverkan på konkurrens, priser, produktutveckling och innovationer.  

Rapporten konstaterar att PL-produkter ger butiker strategiska fördelar: en bättre förhandlingsposition med leverantörer, högre marginaler och starkare kundlojalitet. PL-produkter har vanligtvis ett mer förmånligt pris än leverantörernas egna varumärken. Rapporten konstaterar att PL-produkter spelar en tudelad roll som innovationsfrämjare: handeln hävdar att de stöder hållbarhet och produktinnovation, men leverantörer ser ofta situationen som att de kopierar andra produkter och snedvrider konkurrensen.  

Rapporten konstaterar att för konsumenter kan PL-produkter öka prisvariationen och erbjuda förmånliga alternativ men samtidigt minska varumärkesdiversiteten. Handelns högre marginaler på PL-produkter kan tyda på bristande konkurrens, vilket kan vara problematiskt för konsumenterna. 

Rapporten behandlar även produktplacering och hyllavgifter samt relaterade effekter på konkurrensen. Angående dem konstateras att det är handeln som beslutar om placering, presentation och prissättning av produkter. Handeln bestämmer vilka produkter som säljs, var de placeras och hur de prissätts.  

I rapporten behandlas även kampanjsystem. Ägare av egna varumärken betalar butiker för att få sina produkter presenterade i kampanjer och reklamblad. PL-produkter betalar vanligtvis inte för detta. Detta skapar en asymmetrisk konkurrenssituation, där PL-produkter får synlighet utan extra kostnader, medan varumärkestillverkare måste betala för synlighet. 

Utifrån jämförelsen kan man konstatera att även om PL-produkter inte är föremål för någon särskild reglering, väcker deras betydelse på livsmedelsmarknaden diskussion. Produktion och marknadsföring av PL-produkter är en relativt komplex helhet för marknadsaktörer. De förd- och nackdelar som de medför för marknadskedjan varierar beroende på de olika parternas position i kedjan och den rådande marknadssituationen.  

6.1  Remissförfarandet

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav ett utlåtande om utkastet till regeringens proposition den 5 februari 2026. Enligt utlåtandet ger utkastet till propositionen gällande livsmedelsmarknadslagen en god beskrivning av nuläget. Behovet av lagändringarna framgår tydligt. I utkastet till propositionen har olika konsekvenser identifierats på ett heltäckande sätt, men konsekvenserna borde preciseras på många punkter, särskilt för företagen. Rådet lyfte särskilt fram de största bristerna och utvecklingsobjekten i utkastet till propositionen, vilka beskrivs nedan.  

Rådet anser att utkastet till propositionen beskriver konsekvenserna för primärproducenter på ett relativt allmänt plan, vilket i sig är förståeligt eftersom det är svårt att på förhand bedöma konsekvenserna av förslagen. Det vore motiverat att följa konsekvenserna för primärproducenternas inkomster över en längre tid, till exempel genom att granska prismarginalerna för olika produktkategorier. Målet för propositionen är dock att stärka jordbrukarnas ställning i livsmedelskedjan.  

Propositionen borde analysera konsekvenserna för små och medelstora företag inom livsmedelsindustrin, i synnerhet då den syftar till att skydda små aktörer i livsmedelskedjan mot otillbörliga handelsmetoder. 

Den föreslagna nya regleringen gäller inte internationella avtal inom livsmedelshandeln. Hur mycket importen av utländska produkter kan öka och inom vilka produktkategorier utbudet av utländska produkter kan öka borde preciseras i propositionen. 

Även konsekvenserna för livsmedelsmarknadsombudsmannen och marknadsdomstolen borde preciseras. Hur ordnas tillsynen i praktiken med tanke på att tillsynsområdet omfattning inom livsmedelssektorn är rätt omfattande? Utkastet till propositionen borde också ta upp konsekvenserna av förbud och påföljdsavgifter för företag. 

Rådet anser att storleken på regleringskostnaderna bör bedömas åtminstone på en allmän nivå. 

Länk till rådets utlåtande: 

https://valtioneuvosto.fi/documents/194055633/209910739/Arviointineuvoston+lausunto+elintarvikemarkkinalaista.pdf/0f1bac34-7609-fc45-e9b8-529042c7de21/Arviointineuvoston+lausunto+elintarvikemarkkinalaista.pdf?t=1770290288249 

Med beaktande av rådets utlåtande har följande lagts till i avsnitt 4.2.4 Konsekvenser för tillsynen: ”Livsmedelsmarknadsombudsmannens och marknadsdomstolens arbetsbörda förväntas inte öka nämnvärt. Livsmedelsmarknadslagens inverkan på företagen har baserat sig mer på förebyggande än påföljder. Påföljder som redan är möjliga enligt livsmedelsmarknadslagen (anmärkningar, offentliga varningar, förbud som meddelats av livsmedelsmarknadsombudsmannen, förbud eller påföljdsavgifter som meddelats av marknadsdomstolen) har tills vidare inte tillämpats.” 

Dessutom har ett nytt underavsnitt 2.12.2 Tillsyn och påföljder lagts till i avsnitt 2 Bedömning av nuläget: ”Livsmedelsmarknadsombudsmannen har under sin verksamhet observerat att köpare som ägnar sig åt handelsmetoder som är förbjudna enligt lag inte vill framställa egentliga begäranden om åtgärder. Fenomenet är EU-omfattande och orsakas av förståeliga skäl av oro för att affärsrelationer ska brytas. Det finns få fall som har behandlats. Under sina fem verksamhetsår har livsmedelsmarknadsombudsmannen behandlat totalt nio tillsynsärenden. Livsmedelsmarknadsombudsmannen har lämnat totalt 13 anvisningar, tre rekommendationer och ett förslag. Påföljder som redan är möjliga enligt livsmedelsmarknadslagen (anmärkningar, offentliga varningar, förbud som meddelats av livsmedelsmarknadsombudsmannen, förbud eller påföljdsavgifter som meddelats av marknadsdomstolen) har inte tillämpats. 

Avsnitt 4.2.1.2 Regleringsbörda har kompletterats med följande stycke: ”Skriftliga avtal och registrering av uppgifter kan redan i sig betraktas som god bolagsstyrning och bokföringssed. Den administrativa bördan kan öka något i början, men fördelarna överstiger dock avsevärt den eventuella ökade administrativa bördan i inledningsskedet. 

Följande meningar har fogats till avsnitt 4.2.2 Konsekvenser för konsumenterna: ”Handelns egna varumärken kommer inte att förbjuda, utan de förblir en del av butikernas sortiment.” ”I Finland är dagligvaruhandeln mycket koncentrerad. Konkurrens- och konsumentverkets rapport visar att dagligvaruhandelns prismarginaler har ökat mer för handelns egna varumärken än andra produkter. År 2022 var prismarginalen för handelns egna varumärken cirka 31 procent och de övriga produkternas cirka 26 procent.” 

I enlighet med rekommendationerna i rådets utlåtande har avsnittet om konsekvenserna för primärproduktion kompletterats i avsnitt 4.2.1 Konsekvenser för företag med följande tillägg: ”Om omständigheterna förändras förbättras situationen genom mer skälig riskdelning Frukt, grönsaker och frilandsgrödor härstammar främst från små gårdar och produktförpackningsanläggningar, vars förhandlingsposition på marknaden är svag. Den ökande andelen PL-produkter anses ytterligare försvaga producenternas förhandlingsposition, sänka avtalsspriserna och försvaga lönsamheten. Regeringens proposition anses förbättra verksamhets- och avtalskulturen inom sektorn samt skapa framtidstro och öka investeringsbenägenheten. Kött- och mjölkproduktion är huvudsakligen avtalsproduktion, där producenterna och företagen kommer överens om gemensamma produktionsmål och avtalsvillkor. Enligt samråden finns det också missförhållanden i avtalsproduktion, och rättvisare avtalsvillkor och -praxis kan förbättra lönsamheten och investeringsbenägenheten inom primärproduktionen. Primärproduktionens lönsamhet påverkas indirekt också av det pris som livsmedelsföretagen får för sina produkter och av avtalspraxis.” 

Dessutom beskrivs konsekvenserna för företagen mer utförligt i avsnitt 4.2.1.1 Konkurrensen mellan företagen och marknadens funktion: ”Vid samråden tog livsmedelsföretagen upp många missförhållanden relaterade till bland annat prisförhandlingar samt avtalsvillkor och -praxis. Liknande problem har framkommit i livsmedelsmarknadsombudsmannens enkäter. Det är främst små och medelstora livsmedelsföretag som har negativa erfarenheter. Propositionen syftar till att skapa mer skäliga och rättvisa avtalsvillkor på marknaden, vilket förbättrar livsmedelsföretagens ställning och skapar framtidstro inom sektorn. Propositionen syftar till att förbättra verksamhetsförutsättningarna och lönsamheten i synnerhet för små och medelstora livsmedelsföretag genom att lyfta fram och begränsa identifierade missförhållanden och därigenom främja en mer rättvis avtalspraxis och mer balanserade avtalsförhållanden på marknaden. Enligt samråden är tillverkning av PL-produkter ett medvetet val och den huvudsakliga affärsformen för vissa företag. Även då bör verksamheten vara lönsam och försäljningsavtalen rättvisa. Dessutom bör företag kunna sälja sina produkter även under sitt eget märke med rättvisa handelsmetoder och avtalsvillkor. Detta utvecklar marknaden, främjar en sund konkurrens och ökar konsumenternas alternativ.” 

Dessutom har information om antalet primärproducenter och livsmedelsproducenter lagts till i avsnitt 4.2.1.1 Konkurrensen mellan företagen och marknadens funktion: ”Det finns knappt 40 000 jordbruks- och trädgårdsföretag i Finland, och familjejordbruk är de vanligaste med en andel på cirka 84 procent. Växtodling är den överlägset vanligaste produktionsformen, och cirka 74 procent av gårdarna ägnar sig åt den (Struktur av jordbruks- och trädgårdsföretag 2024 (preliminär) | Naturresursinstitutet). Det finns cirka 2 600 livsmedelsindustriföretag, varav största delen är små och medelstora företag. Närmare 65 procent har färre än 5 anställda. (Antal livsmedelsföretag | Naturresursinstitutet) 

Rådet rekommenderade även uppföljning av konsekvenserna för primärproducenternas inkomster och en precisering av hur mycket importen av utländska produkter kan öka för att bedöma konsekvenserna av lagändringarna. Avsnitt 2.6 2.6 Statistik över livsmedelskedjan kompletterades enligt följande: 

”Arbetsgruppen har konstaterat att statistik information bör möjliggöra uppföljning av marknadens och kedjans funktion för att bilda en gemensam lägesbild och förbättra primärproducenternas ställning. För det behövs information om priser och volymer från olika delar av kedjan. Dessutom bör statistiken över lönsamheten för olika produktionssektorer inom primärproduktionen utvecklas. En mer öppen delning av information anses öka balansen i bland annat avtalsförhandlingar i livsmedelskedjan. Dessutom anses det relevant att framöver regelbundet få information om PL-produkternas åtgång enligt produktgrupp i förhållande till märkesprodukter samt om PL-produkternas grad av inhemskt ursprung. För närvarande offentliggör Dagligvaruhandel rf årligen information om handelns egna varumärkens andel av alla dagligvaruinköp, inklusive livsmedel. Import och export av livsmedel kan följas upp månatligen med hjälp av Tullens utrikeshandelsstatistik, Utrikeshandel med varor, statistikbeskrivning – Tullen Statistik Importstatistiken visar de viktigaste produktgrupperna enligt värde och förändringen från föregående period. Statistiken anger inte om produkterna är andra producenters märkesvaror eller handelns egna märkesvaror eller råvaror för dem.  

Regeringen fortsätter att utreda utvecklingen av en statistikhelhet som beskriver livsmedelsmarknadens funktion och statistik över den produktgruppsspecifika marknadsandelen för och graden av inhemskt ursprung i handelns PL-produkter. Dessutom har det konstaterats att det behövs en gemensam portal för statistiken, där informationen är lättillgänglig. Utvecklingen den statistiska uppföljningen, som anses vara relevant, och säkerställandet av statistikens kontinuitet kräver ytterligare ekonomiska resurser.” 

7.1  Livsmedelsmarknadslagen

1 §.Tillämpningsområde. Den gällande paragrafens 2 och 3 mom. ändras, och av lagtekniska orsaker ändras därför hela paragrafen. Paragrafens 1 mom. ändras inte. Till paragrafens 2 mom. fogas de föreslagna nya bestämmelserna, dvs. 3 a och 4 a–4 c §. Då förblir tillämpningsområdet för de paragrafer som stiftats för att skydda leverantör förbli enhetligt. Detta är motiverat för att bevara lagstiftningens följdriktighet. Förslaget är relevant också med tanke på att behovet av leverantörsskydd i de nya bestämmelserna inte avviker från de bestämmelser som avses tidigare i 2 mom. 2 a–2 g §, till vilka det hänvisas tidigare. Enligt föreslagna 2 mom. är bestämmelserna om leveransavtal som avses i lagens 2 a–2 g, 3 a § 3 mom. och 4 c § 3 mom. samt avtal om handel med jordbruksprodukter och livsmedel som avses i 3 a § 1 och 2 mom., samt 4 a och 4 b § och 4 c § 1 och 2 mom. tillämpliga, om leverantörens omsättning är mindre än köparens och om köparens omsättning är minst 2 miljoner euro och åtminstone den ena parten är etablerad i Europeiska unionen. Med undantag för omsättningskravet är dessa bestämmelser tillämpliga även när köparen är en myndighet inom Europeiska unionen. Köpare med relativt liten omsättning anses inte ha en sådan förhandlingsstyrka som säljaren borde skyddas mot. Den gällande paragrafens 3 mom. blir en separat 1 a paragraf. 

1 a §.Övriga bestämmelser som tillämpas oberoende av tillämplig lag. Gällande 1 § 3 mom. blir en separat paragraf för att förtydliga tolkningen av momentet. Det är fråga om en lagteknisk ändring. Paragrafen föreskriver om internationellt bindande bestämmelser i livsmedelsmarknadslagen. De bestämmelser i livsmedelsmarknadslagen som tillämpas på avtal och genom vilka handelsmetodsdirektivet har genomförts är internationellt bindande, utom i fråga om leveransavtal, vilka faller utanför handelsmetodsdirektivets tillämpningsområde. Bestämmelserna är inte internationellt bindande när det gäller att tillämpa förbud på varuleveranser där leverantörens årliga omsättning överstiger tröskelvärdet på 350 miljoner euro enligt handelsmetodsdirektivet och köparen är större än detta och när det gäller nationell reglering som är strängare än handelsmetodsdirektivet. Föreslagna 2 e § 2 och 3 mom. om presumtionen för kommersiella repressalier är inte internationellt bindande rätt. Dessutom är 2 f § 1 mom. internationellt bindande rätt endast om parterna inte tidigare entydigt har avtalat om returnering av osålda jordbruksprodukter eller livsmedel i leveransavtalet eller i senare avtal mellan leverantören och köparen. Därtill är 2 b § internationellt bindande rätt endast om det är fråga om färskvaror. De nya bestämmelserna 3 a och 4 a–4 c § i propositionen baserar sig inte på handelsmetodsdirektivet och är således inte internationellt bindande. 

1 b §.Lagens syfte. Paragrafen är ny och används som vägledning för tolkningen av andra bestämmelser i livsmedelsmarknadslagen. Enligt paragrafen är lagens syfte att skydda den svagare parten i handeln med jordbruksprodukter och livsmedel mot oskäliga avtalsvillkor och handelsmetoder samt att säkerställa livsmedelsmarknadens funktion och främja dess sunda utveckling. Leverantören är ofta den svagare parten än köparen på livsmedelsmarknaden, vilket särskilt beror på koncentrationen av dagligvaruhandeln i Finland. Leverantören är dock inte alltid den svagare avtalsparten. Syftet med livsmedelsmarknadslagen är att säkerställa livsmedelskedjans funktion, inklusive primärproduktion, partihandel, livsmedelsindustri och dagligvaruhandel. Med en sund utveckling av livsmedelsmarknaden avses att skäliga verksamhetsförutsättningar upprätthålls på alla nivåer i livsmedelskedjan. Syftet är också att främja livsmedelssäkerheten som en del av försörjningsberedskapen. En sund utveckling av livsmedelsmarknaden är ett bredare begrepp än effektiv konkurrens på livsmedelsmarknaden. Effektiv konkurrens är viktig för en sund utveckling av livsmedelsmarknaden, men det räcker inte i sig, utan det gäller dessutom att säkerställa skäliga verksamhetsförutsättningar för alla parter i livsmedelskedjan även genom avtalsrättsliga medel. 

2 §.Definitioner. En lagteknisk ändring görs i definitionen av ett medelstort företag i paragrafens andra punkt. Enligt den gällande livsmedelsmarknaden avses med medelstort företag ett företag som har minst 50 och högst 250 anställda och vars årsomsättning eller balansomslutning överstiger 10 miljoner euro och vars årsomsättning är högst 50 miljoner euro eller balansomslutning högst 43 miljoner euro. Den nuvarande definitionen, som motsvarar definitionen av ett medelstort företag i kommissionens rekommendation 2003/361/EG om definitionen av mikroföretag, små och medelstora företag, ersätts med en hänvisning till ovannämnda definition i kommissionens rekommendation Syftet med ändringen är att definitionen av ett medelstort företag ändras automatiskt tack vare hänvisningen om kommissionen framöver ändrar definitionerna i sin rekommendation.  

En lagteknisk ändring görs i 8 punkten i paragrafen genom att ändra punkten till semikolon. Till paragrafen fogas en ny 9 punkt, som definierar eget märke. 

Till exempel säljs många märkesvaror inom dagligvaruhandeln, men i allmänhet är det inte fråga om handelns egna märken. Även om handeln säljer leverantörers märkesvaror gör butiken det inte som varumärkesinnehavare eller enligt ett licensavtal med innehavaren. Om butiken däremot säljer produkter som varumärkesinnehavare, är det fråga om butikens eget märke. Butiken kan vara varumärkesinnehavare till produkter som den köper in eller beställer för saluföring. Till exempel kan en butik köpa grönsaker från en primärproducent och sälja dem i förpackningar som den märker med sitt varumärke. En butik kan också låta tillverka livsmedel och sälja dem i förpackningar som visar ett varumärke som ägs av butiken. Då är det fråga om handelns eget märke. Det är även fråga om köparens eget märke när köparen använder ett varumärke som en identifierare för de produkter denne erbjuder i form av inköps- eller upphandlingssamarbete med varumärkesinnehavaren. Detta är fallet till exempel när självständiga butiker köper produkter från partihandeln genom inlöps- och upphandlingssamarbete samt säljer dem under partihandelns märke.  

På motsvarande sätt kan ett företag inom livsmedelsindustrin förse sina produkter med ett varumärke antingen som varumärkesinnehavare eller enligt ett licensavtal med innehavaren om rätten att använda varumärket. Då är det fråga om livsmedelsföretagets eget märke.  

Med eget märke avses också kollektivmärke. Kollektivmärke kan användas av medlemmar i en organisation som är innehavare av kollektivmärket. Sådana kollektivmärken inkluderar till exempel varumärken som tillhör internationella inköpssammanslutningar.  

2 e §.Kommersiella repressalier. Ett nytt 2 och 3 mom. om så kallad presumtion för kommersiella repressalier fogas till paragrafen. Presumtionen för repressalier tillämpas på förvaltningsförfarande i livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsynsverksamhet. Dessutom är presumtionen för repressalier tillämplig vid överklagande av ett beslut om en anmärkning av livsmedelsmarknadsombudsmannen till förvaltningsdomstolen och vid överklagande av ett beslut om ett förbud som meddelats av livsmedelsmarknadsombudsmannen till marknadsdomstolen. Då tillämpas huvudsakligen lagen om rättegång i förvaltningsärenden på rättegång i marknadsdomstolen.  

Den som inleder ett ärende ska först lägga fram grunderna för sitt yrkande enligt förvaltningslagen eller lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan också inleda ett ärende på eget initiativ. Paragrafens 2 mom. preciserar myndighetens skyldighet att utreda ett ärende tillräckligt och på behörigt sätt enligt 31 § i förvaltningslagen. När ärendet har inletts ska livsmedelsmarknadsombudsmannen i enlighet med förvaltningslagen höra köparen. Om livsmedelsmarknadsombudsmannen, efter att ha hört köparen, utifrån de omständigheter som lagts fram kan anta att köparen har brutit mot förbudet mot kommersiella repressalier i 1 mom., antingen genom att vidta eller hota att vidta sådana åtgärder, ska köparen lämna utredning som motbevisar denna presumtion. Det är köparen som ska motbevisa presumtionen när livsmedelsmarknadsombudsmannen förhandlar om en lösning av ärendet i godo eller när ombudsmannen påför eller ansöker om administrativa påföljder som avses i livsmedelsmarknadslagen.  

Köparen ska på motsvarande sätt motbevisa presumtionen för repressalier även när ärendet prövas i domstol, antingen, om köparen överklagar ett beslut av livsmedelsmarknadsombudsmannen till förvaltningsdomstolen eller marknadsdomstolen. Enligt lagen om rättegång i marknadsdomstolen behandlas ovannämnda ärenden i marknadsdomstolen i huvudsak på samma sätt som enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Enligt paragrafens 3 mom. tillämpas presumtionen för repressalier om vilken föreskrivs i 2 mom. inte på behandlingen av offentlig varning som avses i 11 § i livsmedelsmarknadslagen eller påföljdsavgift som avses i 12 a § i livsmedelsmarknadslagen. Påföljdsavgift är en administrativ sanktion och även offentlig varning har drag av en administrativ sanktion. Det är inte möjligt att avvika från oskuldspresumtionen när det gäller administrativa sanktioner.  

För att presumtion för repressalier ska uppstå räcker det med att det finns utredning i ärendet att leverantören har utövat sina avtalsenliga eller lagstadgade rättigheter, har hänskjutit ärendet till myndigheterna eller har samarbetat med myndigheterna och att köparens handlingar som är till nackdel för leverantören och som avses i 1 mom. har tidsmässigt samband med dessa handlingar från leverantörens sida. I allmänhet är det fråga om att köparen har vidtagit åtgärder som är till nackdel för leverantören inom en rimligt kort tidsperiod efter att leverantören har utövat sina lagstadgade rättigheter enligt livsmedelsmarknadslagen. 

Köparen kan motbevisa presumtionen för repressalier genom att lägga fram en utredning av de skäl som lett till köparens åtgärder och på basis av vilken det kan anses bevisat att åtgärderna varit berättigade av affärsmässiga skäl. Sådana affärsmässigt motiverade åtgärder kan till exempel bestå av åtgärder som berör en större grupp än endast den ovan avsedda leverantören, som blivit föremål för köparens skadliga åtgärder.  

Enligt förvaltningslagen ska en myndighet se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. På motsvarande sätt ska en domstol enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden se till att ett ärende avgörs. Det är svårt för leverantörer och livsmedelsmarknadsombudsmannen att få tillräckligt omfattande och relevanta utredningar av att köparens åtgärder eller hot om dem utgör kommersiella repressalier som avses i lagen. Däremot kan köparen motivera sina egna åtgärder och därmed bevisa att de inte varit kommersiella repressalier.  

Presumtionen för repressalier kan också tillämpas om en leverantör väcker talan om kommersiella repressalier i en tingsrätt i ett tvistemål. I enlighet med principen om delad bevisbörda i tingsrätten kräver fastställande av kommersiella repressalier i ett tvistemål ett tvåstegsförfarande, framställande av en presumtion för repressalier och motbevisning av den. Det är kärandens, dvs. leverantören, som ska framställa presumtionen för repressalier, och svarandens, dvs. köparen, som ska motbevisa presumtionen. Käranden ska först lägga fram omständigheter utifrån vilka det kan antas att det är fråga om repressalier som avses i lagen. Enbart ett påstående eller en misstanke om kommersiella repressalier räcker inte till uppkomsten av presumtionen. Om det under behandlingen av ärendet läggs fram tillräckliga utredningar på grundval av vilka det kan antas att förbudet mot kommersiella repressalier har överträtts och domstolen konstaterar att en presumtion för repressalier föreligger, ska svaranden bevisa att förbudet mot kommersiella repressalier inte har överträtts. 

3 a §.Förhandlingar på grund av exceptionella omständigheter. Paragrafen är ny och föreskriver om en skyldighet för den starkare avtalsparten att inleda förhandlingar för att ändra avtalet på begäran av den svagare avtalsparten om de omständigheter under vilka avtalet ingicks har förändrats exceptionellt på ett sådant sätt att de väsentligt försvagar den svagare avtalspartens ställning. Med exceptionella omständigheter avses sådana faktorer som den svagare avtalsparten rimligen inte kunde ha beaktat vid ingåendet av avtalet. Det är fråga om omständigheter vars realisering under avtalsförhållandet är mycket överraskande och osannolika. Exempel på sådana överraskande förändringar i omständigheterna är utbrottet av coronaviruspandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina samt förstörd eller kraftigt minskad skörd på grund av extrema väderfenomen. Det är fråga om väsentliga och oförutsägbara förändringar i omständigheterna som är mycket svåra att förutse. En förutsättning för den lagstadgade förhandlingsskyldigheten är att en exceptionell omständighet väsentligt försvagar den svagare avtalspartens ställning, till exempel till följd av en betydande uppgång i priset på råvaror eller ett gödselmedel eller en betydande minskning av tillgången till dem.  

En väsentlig förändring i omständigheterna är inte en exceptionell omständighet, och tröskeln för att inleda lagstadgade förhandlingar är då högre. Med exceptionella förändringar avses inte ändringar av lagstiftningen eller myndighetsbeslut som påverkar en parts ställning i ett visst avtalsförhållande. Det är vanligt att avtalsvillkor beaktar situationer där lagstiftningen ändras under avtalstiden eller en myndighet meddelar beslut som påverkar parternas ställning i avtalet. Ofta avtalar parterna i villkoren för avtal som gäller tills vidare om de specifika grunderna för att ändra avtalet under dess löptid. Om avtalets innehåll ändras väsentligt på grund av en ändring i lagstiftningen eller ett myndighetsbeslut kan avtalet ofta sägas upp.  

På livsmedelsmarknaden är det ofta inte i den svagare avtalspartens intresse att säga upp ett avtal. Till exempel måste en jordbruksproducent sälja sin skörd, och långtidslagring av skörden är inte alltid möjlig. Sådana situationer bör beaktas i avtalsvillkoren. I tidsbegränsade avtal kan avtalsvillkoren i allmänhet endast ändras i undantagsfall, såvida det inte är ett tidsbegränsat avtal med mycket lång giltighetstid.  

I paragrafen föreskrivs endast om skyldigheten att föra förhandlingar på begäran av den svagare avtalsparten. Sådana förhandlingar leder inte nödvändigtvis till en ändring av avtalet, eftersom det är frivilligt att komma överens om nya villkor. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan enligt 9 § 2 mom. i livsmedelsmarknadslagen vid behov eftersträva en uppgörelse i godo i en situation där efterlevnad av avtalet skulle medföra oskäliga konsekvenser för leverantören. Det gäller dock att notera att avtalsvillkor som inte tar hänsyn till inverkan av exceptionella omständigheter på den svagare avtalspartens ställning kan vara oskäliga och som sådana förbjudna enligt lagen om reglering av avtalsvillkor mellan näringsidkare eller enligt föreslagna nya 4 a §. Då kan livsmedelsmarknadsombudsmannen använda sina tillsynsbefogenheter för att säkerställa att liknande villkor inte används i framtiden. Dessutom kan en avtalspart i domstol yrka på jämkning av avtalet genom tvistemål med stöd av 36 § i lagen om rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.  

Om ett avtal som gäller offentlig livsmedelsupphandling ändras, ska bestämmelserna i 136 § i upphandlingslagen tillämpas på ändringen. Enligt 136 § 2 mom. 3 punkten i upphandlingslagen får ett avtal ändras om behovet av ändringen har uppstått till följd av omständigheter som en omdömesgill upphandlande enhet inte hade kunnat förutse och ändringen inte påverkar kontraktets övergripande karaktär. När det gäller avtalsändringar som avses i 3 punkten i momentet föreskrivs i 58 § i upphandlingslagen om den upphandlande enhetens skyldighet att annonsera om avtalsändringar i Hilma, som är annonseringskanalen för offentliga upphandlingar. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om en part är den svagare parten i avtalet. Eftersom det är fråga om en bestämmelse som tillämpas på grund av en väsentlig förändring i omständigheterna, har avtalets löptid särskild betydelse. Ju längre avtalsförhållandet varar, desto mer påverkar en förändrad omständighet under avtalstiden den svagare partens ställning. Enligt paragrafens 2 mom. ska avtalets längd och prissättningsperioder, antalet alternativa avtalsparter och andra omständigheter beaktas vid bedömningen av om en part är den svagare parten i avtalet. Med prissättningsperiod avses den period för vilken priser har avtalats.  

Paragrafens 1 mom. tillämpas inte på leveransavtal vars uttryckliga syfte är att på ett bindande sätt endast komma överens om att leverantören ska leverera en viss mängd jordbruksprodukter till köparen i enlighet med villkoren i utbyte mot en i förväg avtalad ersättning som en engångsleverans vid en viss tidpunkt eller under en viss period. Sådana leveransavtal används för närvarande inom handeln med spannmål, oljeväxter och proteingrödor, där mer detaljerade villkor avtalas från fall till fall. Dessa leveransavtal används för att gardera parterna mot framtida risker. Leverantören säkrar försäljningen av sin skörd till ett visst pris genom ett bindande avtal. Köparen säkerställer å sin sida tillgången till skörd av en viss kvalitet under hela året till ett i förväg avtalat pris. Sådana leveransavtal gör det möjligt för köparen att binda sig till sina egna leveransavtal i värdekedjan långt in i framtiden.  

Paragrafens 1 mom. tillämpas inte heller på finansiella instrument som avses i lagen om investeringstjänster. Den underliggande tillgången för ett finansiellt instrument, såsom en terminskontrakt, kan vara en jordbruksprodukt. Skyldigheten att omförhandla avtalets innehåll enligt livsmedelsmarknadslagen tillämpas inte på sådana finansiella instrument. 

4 a §.Missbruk av förhandlingsstyrka. Paragrafen är ny. Till lagen fogas en bestämmelse enligt vilken köparen inte får använda avtalsvillkor som är oskäliga mot leverantörer med betydligt svagare förhandlingsstyrka. Enligt 1 § i lagen tillämpas förbudet mot oskäliga avtalsvillkor även på avtalspraxis. Vid bedömningen av oskälighet ska avtalets hela innehåll, de omständigheter som rådde vid och efter ingåendet av avtalet samt andra motsvarande omständigheter beaktas. Paragrafen tillämpas inte på åtaganden som gäller vederlagsbeloppet.  

Paragrafen kompletterar de gällande bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen och företagarskyddslagen. Syftet med bestämmelsen är uttryckligen att skydda leverantörer i handeln med jordbruksprodukter och livsmedel. Det som är avgörande i den föreslagna bestämmelsen är den avsevärda obalans i avtalsparternas förhandlingsstyrka som följer av leverantörernas beroendeställning till köparen. Eftersom obalansen i förhandlingsstyrkan mellan avtalsparterna är avgörande för tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen, bör köpare kunna bedöma sina egna leverantörers förhandlingsstyrka med tillräcklig noggrannhet redan vid ingående av avtal och även under avtalsförhållandet. Identifiering av leverantörernas beroende och avsevärt svagare förhandlingsstyrka bör vara möjlig baserat på köparnas allmänna marknadskännedom och den allmänna marknadsinformation som är tillgänglig för dem. Bedömningen av beroendeförhållandet som avses i paragrafen vid upprättandet av avtal förutsätter således inte att leverantörer ska lämna ut kommersiellt känslig information till sina köpare, till exempel om fördelningen av leverantörernas försäljning mellan olika försäljningskanaler eller leverantörernas affärsrelationer med andra köpare. Bedömningen ska även beakta konkurrenslagens 5 §, som förbjuder utbyte av information mellan näringsidkare som begränsar konkurrensen om vissa förutsättningar uppfylls.  

I allmänhet är leverantörer beroende av köparen om det inte finns några eller väldigt få alternativa köpare för leverantörens produkter. Vid tillämpning av bestämmelsen är den avgörande omständigheten inte till exempel skillnaden i omsättning mellan leverantörerna och köparen, utan snarare det begränsade antalet alternativa köpare som står till buds för leverantörerna. Bestämmelsen kan även bli tillämplig på leverantörer och köpare vars omsättning är av samma storleksordning. Bestämmelsen kan även tillämpas exempelvis på förhållandet mellan medelstora näringsidkare och på förhållandet mellan en jordbruksproducent och ett livsmedelsindustriföretag. 

Tröskeln för att tillämpa den föreslagna paragrafen är hög, eftersom avsikten inte är att i alltför hög grad ingripa i avtalsfriheten mellan näringsidkare. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa livsmedelsmarknadens funktion och främja en sund utveckling av livsmedelsmarknaden genom att förbättra leverantörsskyddet. Skillnaden i förhandlingsstyrka mellan avtalsparterna ska vara betydande. Vid bedömningen av förhandlingsstyrka beaktas leverantörernas beroende av sin avtalspart. Vid bedömningen av beroendeförhållandet ska hänsyn tas till den andel av leverantörens produktion som köparen köper, antalet alternativa köpare och andra motsvarande omständigheter. Beroendet ökar om det inte finns någon annan välfungerande alternativ distributionskanal för leverantörernas produkter på marknaden utöver avtalspartens distributionskanal. Beroendet kan också uppstå till exempel i situationer där leverantörer är avtalsenligt skyldiga att sälja sina produkter till köparen. Även olika finansieringsarrangemang kan leda till en beroendeställning, till exempel om köparen beviljar leverantörerna kredit. Andra omständigheter som kan beaktas är till exempel avvikelser från god affärssed eller skillnader i storleken på leverantörers och köpares omsättning. 

Vid bedömningen av avtalsvillkor oskälighet ska avtalets hela innehåll, de omständigheter som rådde vid och efter ingåendet av avtalet samt andra motsvarande omständigheter beaktas. Vid tillämpningen av paragrafen ska hänsyn tas till förändringar i förhandlingsstyrkan mellan parterna under avtalsförhållandet och förändrade omständigheter. I långfristiga avtal kan skillnaderna i förhandlingsstyrka mellan avtalsparterna förändras under avtalsförhållandet. Avtalsvillkor som var förenliga med bestämmelsen när avtalet ingicks kan, efter att omständigheterna väsentligt har förändrats, äventyra leverantörernas verksamhetsförutsättningar.  

I allmänhet kännetecknas oskäliga villkor av att de ensidigt överför riskerna relaterade till affärsförhållandet till den svagare parten. Det kan till exempel vara fråga om villkor där prisjusteringsperioderna i ett långfristigt leveransavtal är mycket långa och exceptionella omständigheter inte beaktas som grund för prisjusteringar. Ett villkor i ett leveransavtal, enligt vilket priset på färskvaror, såsom grönsaker, bestäms först efter att produkten har levererats, kan också vara oskäligt.  

Om ett avtal som gäller offentlig livsmedelsupphandling ändras, ska bestämmelserna i 136 § i upphandlingslagen tillämpas på ändringen.  

Det kan också vara fråga om förfaranden som bryter mot lojalitetsprincipen i ett avtalsförhållande, om en köpare med starkare förhandlingsstyrka använder en metod som inte skäligen tar hänsyn till leverantörernas intressen relaterade till den jordbruksprodukt eller det livsmedel som är föremål för handel. Till exempel diskriminering i produktpresentationen av en märkesprodukt som konkurrerar med en PL-produkt kan vara sådant förfarande.  

Åtaganden avseende vederlagsbelopp betraktas inte som avtalsvillkor, men bestämmelsen kan bli tillämplig på avtalsvillkor för grunderna för fastställandet av priset. 

4 b §.Förbud mot att kräva viss information. Paragrafen är ny. Dess syfte är att förbjuda avtalsvillkor och -praxis som kräver att leverantören ger köparen viss information som inte är direkt relaterad till ett specifikt avtal. Köparen får inte kräva onödig information av leverantören om leverantörens receptsystem eller tekniska anvisningar. Syftet med bestämmelsen är i detta avseende att skydda tillverkarens produktinnovationer genom att förhindra att de snabbt kopieras genom oberättigade informationskrav. En köpare kan inte heller som ett villkor för köpet kräva att en leverantör lämnar information om kostnadsstrukturen för dennes verksamhet, såvida inte köparen behöver denna information för att uppfylla syftet med avtalet. Med kostnadsstruktur avses summan av ett företags alla kostnader och deras fördelning mellan fasta kostnader, såsom anskaffningskostnader för maskiner och byggnader, och rörliga kostnader, såsom råvarukostnader och leveranskostnader. Om köparen har detaljerad information om leverantörens kostnadsstruktur försvagas leverantörens förhandlingsposition gentemot köparen till exempel i prisförhandlingar. 

Viss information är nödvändig för att köparen ska kunna uppfylla syftet med avtalet. Till exempel i den inhemska köttförädlingskedjan är det etablerad praxis att ett livsmedelsföretag som förädlar kött erbjuder säljaren av råvaran frivilliga finansieringsarrangemang, såsom kredit för köp av levande djur och foder. Då kan det vara motiverat att analysera leverantörens kostnadsstruktur och finansiella ställning när köparen bedömer leverantörens finansiella kapacitet i samband med beviljande av finansiella produkter eller utvidgning av ett avtal om primärproduktion. Även då ska informationen vara relevant för att köparen ska kunna bevilja finansiering, och köparen ska motivera behovet av den begärda informationen för leverantören.  

Köparen bör inte heller kräva information om leverantörens produktionsmetoder som inte krävs för köparens egna åtaganden. Köparen kan alltid kräva att leverantören lämnar information som krävs enligt lag eller EU-reglering. Syftet med bestämmelsen är att skydda leverantören mot informationskrav som är onödiga med tanke på avtalets syfte och som orsakar extra kostnader och administrativ börda. Uppfyllandet av avtalets syfte kan kräva information om vissa av leverantörens tekniska anvisningar och receptsystem. Dessutom kan köparen ha åtagit sig att tillämpa vissa produktionsmetoder, eftersom köparens egna avtalsparter på nästa nivå i leveranskedjan kräver detta och köparen måste också kräva detsamma av sina egna leverantörer.  

Bestämmelsen hindrar inte handels- och livsmedelsföretag från att utveckla nya, mer hållbara produktionsmetoder tillsammans med producenter, eftersom bestämmelsen endast förbjuder vissa avtalsvillkor och avtalsförfaranden. Bestämmelsen är inte ett hinder för frivilliga försök att utveckla nya produktionsmetoder. Leverantören kan också frivilligt och på eget initiativ ge köparen den information som denne önskar, såsom information om de ansvarskrav som leverantören har uppfyllt på eget initiativ. Därför tillämpas paragrafen inte på information som leverantören erbjuder köparen.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska köparen informera leverantören om syftet med användningen av informationen och motivera behovet av informationen. Informationen får endast användas för det ändamål som köparen angett. Regleringen hindrar inte att sådana standardvillkor används där syftet med användningen av informationen anges tillräckligt exakt. 

Om det av berättigad anledning senare blir nödvändigt att använda informationen för ett annat ändamål, får köparen och leverantören, utan hinder av bestämmelsen, ingå ett separat avtal om utnyttjandet av informationen.  

4 c §.Förbud mot att gynna köparens eget märke. Paragrafen är ny. Det föreslagna 1 mom. tillämpas endast på produkter som leverantören redan sålt till köparen. Momentet tillämpas på köparens sådana förfaranden som påverkar vidareförsäljningen av de jordbruksprodukter och livsmedel som leverantören sålt till köparen. Det är till exempel fråga om hurudana åtgärder detaljhandlaren vidtar i sin butik för att främja försäljningen av de produkter köparen köpt av leverantören. Köparens åtgärder har stor betydelse för leverantörens affärsverksamhet i synnerhet när det är fråga om ett långvarigt avtalsförhållande mellan köparen och leverantören. Leverantörens affärsverksamhet är framgångsrik om leverantörens produkter har åtgång när köparen säljer dem vidare. Det ligger i regel i köparens eget intresse att sälja produkterna och vidta säljfrämjande åtgärder. Detta är emellertid inte lika klart när leverantörens produkter konkurrerar med produkter som säljs under köparens eget märke. 

De produkter som leverantören säljer till köparen kan konkurrera med produkter som köparen säljer under sitt eget märke, dvs. köparens PL-produkter. Köparen har då en dubbelroll, eftersom dess egen PL-produkt konkurrerar i köparens sortiment med produkterna från den leverantör som levererar den. Trots denna konkurrenssituation ska köparen i sin avtalspraxis också beakta intressena hos en leverantör som säljer en sådan konkurrerande produkt, till exempel vid fördelning av hyllutrymme och utplacering av produkter. Köparen får inte heller till förmån för sina PL-produkter utnyttja till exempel sådan konfidentiella uppgifter som köparen fått av leverantören vid förhandlingar.  

Bestämmelsen förutsätter inte att köparen för att främja avsättningen ska bemöta produkter som köparen har skaffat av leverantören enligt helt samma principer som sina egna PL-produkter. Köparen får också fortsätta att konkurrera till priset. Bestämmelsen begränsar inte försäljning och tillverkning av PL-produkter. Den begränsar inte heller mängden PL-produkter i sortimenten. Regleringen innehåller inga procentgränser eller produktgruppsspecifika tak. Den hindrar inte handeln från att utveckla PL-sortimentet normalt. Handeln får fortfarande lansera och utveckla nya PL-produkter och samarbeta med tillverkare. 

Paragrafens 1 mom. är endast tillämplig om leverantören har en svagare förhandlingsposition än köparen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om vad som ska beaktas vid bedömningen av leverantörens förhandlingsposition. Leverantörens förhandlingsposition bedöms i förhållande till köparen. Hänsyn tas till i vilken utsträckning leverantören är beroende av köparen för att idka sin näringsverksamhet. Detta påverkas av en hur stor andel av leverantörens produktion som köparen köper, antalet alternativa köpare och andra motsvarande omständigheter. Som andra motsvarande omständigheter kan man till exempel beakta skillnaderna i leverantörens och köparens omsättningsbelopp. Till skillnad från 4 a § bedöms en leverantörs förhandlingsposition mellan en viss enskild leverantör och köparen.  

Eftersom obalansen i förhandlingspositionen mellan avtalsparterna är avgörande för tillämpningen av paragrafens 1 mom., bör köpare kunna bedöma sin egen leverantörs förhandlingsposition tillräckligt exakt. Identifiering av leverantörens beroende och svagare förhandlingsposition bör vara möjlig baserat på köparnas allmänna marknadskännedom och den allmänna marknadsinformation som är tillgänglig för dem. Bedömningen av beroendeförhållandet som avses i paragrafen förutsätter således inte att leverantören ska lämna ut kommersiellt känslig information till sina köpare, till exempel om fördelningen av leverantörens försäljning mellan olika försäljningskanaler eller leverantörens affärsrelationer med andra köpare. Bedömningen ska även beakta konkurrenslagens 5 §, som förbjuder utbyte av information mellan näringsidkare som begränsar konkurrensen om vissa förutsättningar uppfylls.  

Paragrafens 3 mom. förbjuder att ett leveransavtal om jordbruksprodukter och livsmedel som säljs under ett annat än köparens eget märke binds till att leverantören också ingår ett avtal med köparen om leverans eller tillverkning av PL-produkter eller förlängning av ett sådant avtal.  

Redan gällande 2 e § om förbud mot kommersiella repressalier i i livsmedelsmarknadslagen tillämpas på alla kommersiella repressalier som riktas mot leverantören av köparen. Köparen får inte rikta kommersiella repressalier mot leverantören om leverantören inte säljer produkter till köparen för tillverkning av köparens PL-produkter eller för försäljning direkt som en produkt under köparens PL-varumärke. Om leverantören till exempel är en primärproducent, såsom en grönsaksodlare som levererar grönsaker till handeln under sitt eget varumärke, får handeln inte sluta köpa in grönsaker på grund av att odlaren inte levererar grönsaker till försäljning under butikens eget PL-märke. 

På dessa eventuella kommersiella repressalier tillämpas också den nu föreslagna bestämmelsen om presumtion för repressalier avseende köparen, vilken inte är tillämplig vid påförande av påföljdsavgifter eller meddelande av offentlig varning på livsmedelsmarknaden. 

5 §.Livsmedelsmarknadsombudsmannen. En teknisk ändring görs i paragrafens andra stycke genom att stryka meningen att ombudsmannen ska begära ett utlåtande av organet för självreglering inom livsmedelskedjan innan en rekommendation ges. Nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan (EKKA), som fungerade som ett organ för självreglering inom livsmedelskedjan, lades ned i slutet av 2024.  

7 §.Tillsyn. De föreslagna nya bestämmelserna fogas till livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsynsområde i paragrafens 3 mom. Ombudsmannen övervakar efterlevnaden av bestämmelserna i 3 a § 1 och 2 mom. samt 4 a–4 c §. Tillägget är nödvändigt för att livsmedelsmarknadsombudsmannen, liksom i dag, ska fortsätta att övervaka alla materiella bestämmelser i livsmedelsmarknadslagen, dvs. de bestämmelser som reglerar avtalsförhållanden mellan parter i livsmedelskedjan. De föreslagna nya bestämmelserna syftar till att eliminera centrala brister på livsmedelsmarknaden, och således finns det ett tydligt behov av reglering. De föreslagna nya bestämmelserna i 3 a, 4 a och 4 c § skyddar särskilt den svagare partens ställning i avtalsförhållandet, och således är myndighetstillsyn är särskilt motiverad. Föreslagna 4 b § reglerar utlämnande av viss information, och syftet med bestämmelsen är att begränsa alltför stora informationskrav. Ofta fall har primärproducenter i livsmedelskedjan en svagare ställning jämfört med nästa nivå i livsmedelskedjan, såsom dagligvaruhandeln, och de behöver ombudsmannens tillsynsmetoder för att främja efterlevnaden av bestämmelserna. Ombudsmannen kan också genom sina anvisningar påverka parterna på livsmedelsmarknaden och främja efterlevnaden av livsmedelsmarknadslagen. Detta gäller särskilt föreslagna 3 a §, eftersom den inte föreslås inkludera administrativa påföljder. Ombudsmannen övervakar dock efterlevnaden av 3 a § genom att övervaka bestämmelsens konsekvenser på livsmedelsmarknaden enligt 5 § och genom att ge rekommendationer om efterlevnaden av bestämmelsen. Ombudsmannen kan också enligt 9 § förhandla med näringsidkaren för att få dennes lagstridiga verksamhet att upphöra i en fråga som faller inom dennes befogenheter och, om nödvändigt, bistå parterna genom att utreda ärendet och eftersträva en uppgörelse i godo. 

10 §.Anmärkning. Paragrafens 1 mom. ändras genom att foga de nya föreslagna bestämmelserna i 4 a–4 c till listan över bestämmelser för vilka livsmedelsmarknadsombudsmannen kan ge en anmärkning, dvs. bestämmelserna om missbruk av förhandlingsstyrka, förbud mot att kräva viss information och förbud mot att gynna egna märken. Däremot fogas den nya bestämmelsen om skyldigheten att förhandla om ändringar av avtal på grund av exceptionella omständigheter i 3 a § inte till paragrafen. För att inte äventyra köparens rättsliga ställning kan ombudsmannen i de fall där 3 a § inte tillämpas främja en uppgörelse i ärendet genom förhandlingar. En anmärkning är den lindrigaste administrativa påföljden för brott mot bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen. En anmärkning kan ges om ärendet inte föranleder strängare åtgärder. Det är därför motiverat att föreskriva om möjligheten att ge en anmärkning för brott mot alla nu föreslagna bestämmelser som ska fogas till paragrafen. 

11 §.Offentlig varning. Till paragrafens 1 mom. fogas de nya bestämmelserna om förbudet mot att kräva viss information i 4 b § och förbudet mot att binda en leverantörs leveransavtal till ett avtal om att även leverera eller tillverka produkter under köparens eget märke i i 4c § 3 mom. En offentlig varning är en strängare administrativ sanktion än en anmärkning. En offentlig varning är en administrativ påföljd som har drag av en administrativ sanktion. En offentlig varning kan meddelas om köparen uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i 4 b eller 4 c § 3 mom. i livsmedelsmarknadslagen. De ovannämnda nya bestämmelserna är mycket betydelsefulla när det gäller leverantörens rättsliga ställning. Avtalsvillkor som strider mot föreslagna 4 b § kan ge köparen information som är väsentlig för leverantörens affärsverksamhet och vars utlämnande försvagar leverantörens förhandlingsstyrka och eventuellt även förutsättningarna för affärsverksamheten och kan även orsaka betydande merkostnader, till exempel när det gäller hanteringen av information om produktionsmetoder. Koppling av en leverantörs leveransavtal till leverans eller tillverkning av produkter som säljs under köparens eget märke är också en viktig bestämmelse för att förbättra leverantörernas rättsliga ställning och därmed verksamhetens lönsamhet. Därför är möjligheten att vid behov utfärda en offentlig varning för ett brott mot ovannämnda bestämmelser en nödvändig och proportionerlig påföljd med tanke på överträdelsens art.  

11 a §.Förbud som meddelas av livsmedelsmarknadsombudsmannen. Till paragrafens 1 mom. fogas de föreslagna nya bestämmelserna om förbud mot att kräva viss information i 4 b § och förbud mot att gynna köparens egna märken i 4 c §. Förbudet gäller köparens verksamhet efter att förbudet har meddelats.  

11 b §.Förbud som meddelas av marknadsdomstolen. Paragrafen är ny, men dess 3 och 4 mom. motsvarar sakligt gällande 2 och 3 mom. i 12 § i livsmedelsmarknadslagen och är informativa till sin karaktär. Däremot är 1 och 2 mom. i paragrafen sakligt nya. Dessa gäller den nya bestämmelsen om missbruk av förhandlingsstyrka i 4 a §. Marknadsdomstolen kan förbjuda fortsatt eller förnyad användning av avtalsvillkor eller avtalsvillkorspraxis som bryter mot paragrafen. Förbudet bör förenas med vite, såvida det inte är onödigt av särskilda skäl. Marknadsdomstolen kan också meddela ett tillfälligt förbud, och då gäller förbudet tills ärendet är slutgiltigt avgjort. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan hos marknadsdomstolen ansöka om förbud mot att fortsätta förfarande som strider mot 4 a § när det inte är fråga om ett enskilt fall. Förbudet gäller köparens verksamhet efter att förbudet har meddelats. En förutsättning för tillämpning av 4 a § är att missbruket av förhandlingsstyrka riktar sig mot fler än en leverantör och att villkoren eller avtalspraxisen i de avtal som ingåtts med dem är oskäliga. Marknadsdomstolen eller livsmedelsmarknadsombudsmannen kan inte avgöra innehållet i skäliga avtalsvillkor. Det bör avgöras mellan avtalsparterna. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan dock på det sätt som avses i 9 § i livsmedelsmarknadslagen bistå parterna genom att eftersträva en uppgörelse i godo. Om leverantören i ett enskilt fall åberopar att ett avtalsvillkor som bryter mot förbudet är oskäligt ur denes perspektiv, kan leverantören hänskjuta ärendet till domstol för avgörande enligt 36 § i lagen om rättshandlingar. 

Eftersom nya 4 a § är en allmän bestämmelse, vars lydelse är öppen för tolkning, är bestämmelserna om anmärkning, offentlig varning eller förbud som meddelats av livsmedelsmarknadsombudsmannen i livsmedelsmarknadslagen inte tillämpliga vid överträdelse av bestämmelsen i syfte att skydda köparens rättsliga ställning. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan ansöka om meddelande av förbud hos marknadsdomstolen.  

12§.Livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att hos marknadsdomstolen ansöka om meddelande av förbud. Bestämmelsen är informativ till sin karaktär, eftersom bestämmelser om livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att väcka ett ärende i marknadsdomstolen om meddelande av förbud och utdömande av vite föreskrivs i 5 kap. 2 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013). 

12 a §.Påföljdsavgift. Till paragrafen fogas en ny bestämmelse om förbud mot att kräva viss information i 4 b §. Förutsättningarna för att påföra påföljdsavgifter förblir desamma som i den gällande lagen. Om en köpare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett krav eller ett förbud enligt 4 b § och om överträdelsen är allvarlig, har pågått länge eller upprepats, kan köparen påföras en livsmedelsmarknadspåföljdsavgift. Påföljdsavgift kan således endast påföras i en situation där överträdelsen till sin art är allvarligare, längre eller mer upprepad än vad de lindrigare administrativa påföljderna i livsmedelsmarknadslagen förutsätter. Påförandet av påföljdsavgift står med andra ord i proportion till överträdelsens allvarlighet. Vidare är påförande påföljdsavgift proportionerligt i förhållande till överträdelsens skadlighet med tanke på leverantörens rättsliga ställning och verksamhet. Skyddande av affärsinformation är en förutsättning för lönsam affärsverksamhet. Utlämnande av leverantörens receptsystem, tekniska anvisningar eller information om kostnadsstruktur och produktionsmetoder till köparen utan grund försvagar för sin del leverantörens ställning i förhandlingar med köparen. Informationskrav som är onödiga med tanke på avtalets syfte orsakar extra kostnader för leverantören. Om till exempel information har begärts under en mycket lång tid eller i en mycket stor omfattning kan leverantören orsakas stora extra kostnader. På Finlands koncentrerade livsmedelsmarknad har leverantörer ofta ingen praktisk möjlighet att lösgöra sig från ett sådant ogynnsamt avtal genom att sälja sina produkter till en annan köpare.  

Denna bestämmelse är tillräckligt exakt för att förenas med möjligheten att påföra en administrativ sanktion, dvs. en påföljdsavgift.  

13 b §.Informationsutbytet mellan myndigheter. Enligt gällande 13 b § 1 mom. i livsmedelsmarknadslagen har livsmedelsmarknadsombudsmannen och en tjänsteman som är anställd vid ombudsmannens byrå trots sekretessbestämmelserna rätt att av de myndigheter som avses i 2 mom. och av andra som sköter offentliga uppdrag avgiftsfritt få uppgifter som är nödvändiga för skötseln av uppgifter enligt 5 § 1 mom. som hänför sig till fullgörandet av handlingsskyldigheten enligt 5 § 3 mom. eller för att det ska kunna utredas om en överträdelse som avses i 2 a–2 h, 3 eller 4 § har ägt rum eller äger rum. Till paragrafens 1 mom. fogas de föreslagna nya bestämmelserna om missbruk av förhandlingsstyrka i 4 a §, förbud mot att kräva viss information i 4 b § och förbud mot att gynna köparens egna märken i 4 c § och 3 a § 1 och 2 mom. Tilläggen är motiverade för att stödja livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsynsverksamhet.  

De uppgifter som omfattas av informationsutbytet enligt 13 b § i livsmedelsmarknadslagen kan vara företagshemligheter som ska behandlas konfidentiellt enligt 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Verkställandet av livsmedelsmarknadslagen förutsätter i praktiken att namnen på de personer som idkar näringsverksamhet kommer att behandlas i lagstadgade myndighetsuppgifter. Namnen på personer som har rätt att teckna ett företags firma är redan offentliga uppgifter enligt handelsregisterlagstiftningen. Sådan information är inte känsliga uppgifter. I 13 b § i livsmedelsmarknadslagen är rätten att få och lämna ut uppgifter bunden till informationens nödvändighet på ett sätt som uppfyller grundlagens krav. 

Tilläggen till livsmedelsmarknadslagen utökar även livsmedelsmarknadsombudsmannens rättigheter att lämna ut information eller handlingar, om vilket föreskrivs i paragrafens 2 mom. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de myndigheter till vilka ombudsmannen får lämna ut uppgifter och handlingar, och för vilka typer av tjänsteuppgifter uppgifterna och handlingarna får lämnas ut. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan på eget initiativ, trots sekretessbestämmelserna, om det är nödvändigt lämna ut en uppgift eller handling som ombudsmannen har fått eller upprättat i samband med skötseln av uppgifter enligt livsmedelsmarknadslagen, endast om det är nödvändigt för att de myndigheter som avses ovan ska kunna utföra sina uppgifter enligt 2 mom. 

7.2  Lagen om rättegång i marknadsdomstolen

1 kap. 

6 §. Marknadsrättsliga ärenden. Till paragrafens 2 mom. fogas en ny 8 punkt, som föreskriver om handläggning av ansökan om förbud enligt 11 b § 2 mom. i livsmedelsmarknadslagen som ett marknadsrättsligt ärende. Den ovan avsedda bestämmelsen i livsmedelsmarknadslagen gäller förbud som marknadsdomstolen har meddelat mot att fortsätta eller förnya användningen av avtalsvillkor eller avtalsvillkorspraxis som står i strid med 4 a § i livsmedelsmarknadslagen. Nya 4 a § är en allmän bestämmelse som förbjuder användningen av oskäliga avtalsvillkor och förfaranden under vissa förutsättningar. Eftersom det är fråga om att bedöma huruvida avtalsvillkor är oskäliga, bör de handläggas som marknadsrättsliga ärenden. I lagen om rättegång i marknadsdomstolen föreskrivs att till den del något annat inte bestäms i denna lag eller i de lagar som nämns i 1 kap. 6 §, ska de marknadsrättsliga ärenden som avses i detta kapitel i övrigt i tillämpliga delar handläggas i marknadsdomstolen på det sätt som i rättegångsbalken bestäms om handläggning av tvistemål.  

5 kap. 

2 §.Vem som har rätt att väcka ett ärende. En hänvisning till livsmedelsmarknadsombudsmannen fogas till 1 mom. 6 punkten i paragrafen. Livsmedelsmarknadsombudsmannen har rätt att ansöka om att väcka ett ärende i marknadsdomstolen i de fall som avses i 4 a § i livsmedelsmarknadslagen. Livsmedelsmarknadslagens 4 a § gäller missbruk av förhandlingsstyrka. 

10.1  Regleringens godtagbarhet, livsmedelssäkerhet och skydd av den svagare parten

Begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter ska basera sig på mål som är godtagbara med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 30/2016 rd). I propositionen föreslås bestämmelser som har betydelse i synnerhet med tanke på den utövning av offentlig makt som avses i 2 §, det egendomsskydd som tryggas i 15 §, den näringsfrihet som tryggas i 18 § och de garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning vilka tryggas i 21 § i grundlagen.  

Propositionen gäller den andra fasen i regleringsprojektet avseende livsmedelsmarknaden. Målet med regleringsprojekten relaterade till livsmedelsmarknaden är att trygga verksamhetsförutsättningarna för jordbruket och livsmedelsproduktionen i Finland. Metoderna för detta omfattar bland annat att förbättra livsmedelskedjans verksamhetsförutsättningar och livsmedelsproducenternas ställning i livsmedelskedjan samt att säkerställa försörjningsberedskapen och primärproduktionens långsiktiga verksamhetsförutsättningar. Det är också viktigt att säkerställa primärproduktionens långsiktiga verksamhetsförutsättningar med tanke på försörjningsberedskapen. I statsrådets beslut om målen för försörjningsberedskapen (568/2024) identifieras livsmedelsförsörjningen som kritisk infrastruktur. Inom livsmedelsförsörjningen måste hela värdekedjan fungera. En lönsam primärproduktion samt säkerställande av kunnandet och kontinuiteten utgör grundförutsättningar för tryggandet av livsmedelsförsörjningen. Det är också viktigt att primärproduktionen är mångsidig och tillräckligt bred. Säkerställandet av tillgången till livsmedel och dagligvaror är också en av de strategiska uppgifterna i statsrådets principbeslut om säkerhetsstrategin för samhället (16.1.2025).  

Enligt 19 § i grundlagen ska det allmänna främja befolkningens hälsa. Enligt förarbetena till den gällande grundlagen (RP 1/1998) motsvarar bestämmelsen 15 a § i den tidigare regeringsformen (se RP 309/1993 rd s. 69–72, GrUB 25/1994 rd, s. 10–11). Enligt förarbetena till den tidigare grundlagen hänvisar bestämmelsen å ena sidan dels till social- och hälsovårdens preventiva verksamhet och dels till utvecklingen av samhällsförhållanden genom det allmännas olika politikområden för att främja befolkningshälsan (RP 309/1993 rd, s. 71). Tillräcklig och hälsosam kost är en nödvändig förutsättning för befolkningens hälsa.  

Företagarinkomsten från jordbruket har visat en nedåtgående trend under nästan hela 2000-talet. Livsmedelskedjan har inte själv i tillräcklig grad lyckats upprätthålla jordbrukets lönsamhet. För att förbättra livsmedelskedjans funktion föreslås bland annat en ändring av livsmedelsmarknadslagen. Det huvudsakliga målet för den föreslagna regleringen är att utveckla primärproducenternas ställning och balansen i hela livsmedelskedjan i en mer rättvis riktning än vad som är fallet för närvarande. Målet är att förbättra jordbrukets resultat och utvecklingsmöjligheter genom att stärka primärproducenternas och livsmedelsindustrins avtalsställning i förhållande till köparen. Samtidigt stärks även livsmedelssäkerheten, vilket kan betraktas som en del av det allmännas hälsofrämjande uppgift enligt 19 § i grundlagen. 

Propositionen utgår från att skydda den svagare parten i livsmedelskedjan, vilket i allmänhet är leverantören, dvs. jordbruksproducenten eller näringsidkaren som säljer livsmedel. Köparen är ofta ett livsmedelsföretag i en dominerande marknadsställning enligt konkurrenslagen eller ett företag som är verksamt inom livsmedelsindustrin och som är betydligt större än primärproducenten.  

Grundlagsutskottet har i sin praxis beaktat skyddet för den svagare parten när bestämmelser ses över (GrUU 07/2005 rd och GrUU 74/2018 rd). Grundlagsutskottets utlåtande GrUU 7/2005 rd gällde upphovsrättslagstiftningen. En fråga var begränsning av egendomsskyddet. Enligt utlåtande utgör rätten för en organisation att ingå avtal också för upphovsmän som inte överlåtit avtalsrätten på organisationen utgör en med tanke på det grundlagsfästa egendomsskyddet betydelsefull begränsning av upphovsmannens avtalsfrihet. I sitt utlåtande ansåg grundlagsutskottet att det inte fanns några hinder för att beakta skyddet för den svagare parten vid utveckling av regleringen. I sitt utlåtande GrUU 74/2018, som gällde lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster, ansåg grundlagsutskottet att det inte fanns några hinder för prisreglering med beaktande av utskottets tidigare ställningstaganden om att skydda kunder i en svagare ställning och det faktum att den föreslagna maximiprisregleringen riktade sig mot företag inom telekommunikations- och finanssektorn.  

10.2  Reglering av avtalsvillkor, egendomsskydd och näringsfrihet

I lagförslag 1 i regeringens proposition föreslås bestämmelser som gäller avtalsvillkors och -praxis godtagbarhet. Enligt 1 § i livsmedelsmarknadslagen tillämpas dess bestämmelser om avtalsvillkor även på avtalspraxis. De nu föreslagna bestämmelserna har betydelse i synnerhet med tanke på egendomsskyddet som tryggas i 15 § och näringsfriheten som tryggas i 18 § i grundlagen samt bestämmelserna i grundlagen om lagbundenheten för utövning av offentligt makt enligt 2 § 3 mom. i grundlagen. 

I propositionen föreslås att 3 a §, som gäller förhandlingar på grund av exceptionella omständigheter, ska fogas till livsmedelsmarknadslagen. Paragrafen föreskriver att om de omständigheter som råder vid tidpunkten för avtalets ingående förändras exceptionellt på ett sådant sätt att den svagare avtalsparten inte skäligen kunde ha beaktat förändringen vid avtalets ingående och de förändrade omständigheterna väsentligt försvagar den svagare avtalspartens ställning, ska den starkare avtalsparten på den senares begäran förhandla om en ändring av avtalsvillkoren på grund av de exceptionella omständigheterna. Syftet med bestämmelsen är i synnerhet att eliminera tidigare problem på grund av att köpare vägrat diskutera ändringar av avtal med leverantörer efter att omständigheterna oväntat har förändrats väsentligt. Den svagare parten i avtalet kan dock också vara köparen. Bestämmelsen förutsätter inte att förhandlingar ska leda till ändringar av avtal, och inga administrativa påföljder påförs för underlåtenhet att följa den. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan dock vid behov stödja en uppgörelse i godo på det sätt som föreskrivs i 9 § i livsmedelsmarknadslagen i en situation där efterlevnaden av avtalet skulle orsaka oskäliga konsekvenser för leverantören. I en sådan situation kan livsmedelsmarknadsombudsmannen även verka för en uppgörelse i godo gällande det avtalsvillkor som fastställer leverantörens vederlag, eftersom det också kan vara fråga om en ekonomisk kris orsakad av exceptionella kostnadsökningar.  

Föreslagna 4 a § i propositionen förbjuder köparen att använda avtalsvillkor som är oskäliga mot leverantörer med betydligt svagare förhandlingsstyrka. Föreslagna 4 b § i propositionen förbjuder köparen att kräva viss information av leverantören. Enligt föreslagna 4 b § får köparen inte använda avtalsvillkor enligt vilka köparen kan kräva att leverantören lämnar viss information om dess tekniska anvisningar, receptsystem, kostnadsstruktur eller produktionsmetoder. Föreslagna 4 c § gäller köparens gynnande av eget märke. Köparen ska beakta intressena relaterade till jordbruksprodukter och livsmedel som leverantören säljer till köparen om leverantören har svagare förhandlingsstyrka än köparen och de ovan avsedda produkterna konkurrerar med produkter som köparen säljer under sitt eget märke. Dessutom förbjuds så kallad koppling av avtal, vilket innebär att köparen inte får kräva att ingåendet eller fortsättningen av ett leveransavtal eller fortsättningen av beställningar ska förutsätta att leverantören också kommer överens med köparen om tillverkning eller leverans av produkter som säljs under köparens eget märke eller om fortsättningen av ett sådant avtal.  

De föreslagna bestämmelserna har betydelse med tanke på egendomsskyddet som tryggas i 15 § och näringsfriheten som tryggas i 18 § i grundlagen. Enligt 15 § är vars och ens egendom tryggad. Avtalsfriheten tryggas inte uttryckligen i grundlagen. Enligt vedertagen praxis hör reglering av avtalsrätt till vanlig lagstiftning (GrUU 26/2008 rd, GrUU 3/1982 rd). Avtalsfriheten är dock skyddad genom egendomsskyddet (GrUU 15/2004 rd, GrUU 33/1998 rd). På begränsning av egendomsskyddet tillämpas de allmänna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna, dvs. regleringen ska vara exakt och kraven på begränsningarna godtagbara och proportionerliga (GrUU 31/2025 rd, GrUU 28/2012 rd, GrUU 32/2010 rd, GrUU 20/2010 rd, GrUU 6/2010 rd och GrUU 21/1996 rd). 

Grundlagsutskottet har ansett att lagstiftaren i princip har ett större spelrum med hänsyn till egendomsskyddet när skyldigheterna gäller juridiska personer med stor förmögenhetsmassa än när bestämmelserna har mycket omedelbara effekter för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (GrUU 10/2007 rd, GrUU 32/2004 rd och GrUU 34/2000 rd).  

De föreslagna bestämmelserna gäller näringsidkare. Bestämmelserna är tillämpliga när leverantören har en mindre omsättning än köparen och köparens omsättning är minst två miljoner euro. I praktiken är köparna i livsmedelskedjan huvudsakligen betydligt större aktörer, såsom dagligvaruföretag med en dominerande marknadsställning eller företag inom livsmedelsindustrin.  

De föreslagna bestämmelserna har också betydelse med tanke på lagbundenheten för utövning av offentligt makt. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas.  

Regleringens proportionalitet

Inskränkningar av egendomsskyddet och näringsfriheten ska vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte och får inte gå längre än vad som kan motiveras med beaktande av vikten av ett samhälleligt intresse som ligger bakom inskränkningen i relation till det rättsgoda som ska inskränkas. Med tanke på denna bedömning har det betydelse att ansträngningar har gjorts under de senaste åren för att förbättra leverantörens, dvs. primärproducentens och livsmedelsindustrins, ställning som den svagare parten i avtalsförhållandet inom handeln med jordbruksprodukter och livsmedel genom att stifta livsmedelsmarknadslagen (1121/2018) och genom flera tidigare ändringar av livsmedelsmarknadslagen. Till dem hör regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av livsmedelsmarknadslagen, ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring av livsmedelsmarknadslagen samt 39 § i konkurrenslagen (RP 84/2024) och regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av livsmedelsmarknadslagen (RP 283/2022). Mot bakgrund av de erfarenheter som erhållits är det uppenbart att de lagändringar som är mindre restriktiva för näringsverksamheten än de som nu föreslås inte åtminstone i tillräckligt stor utsträckning har lett till det önskade resultatet, dvs. att den svagare partens ställning i livsmedelskedjan har stärkts. 

När det gäller proportionalitetskravet har det också betydelse att propositionen inte föreslår att verksamhetsmodeller som används inom livsmedelshandeln förbjuds, utan snarare att avtalsvillkor som har blivit oskäliga ur jordbruksproducenternas eller livsmedelsindustrins eller den svagare avtalspartens perspektiv regleras. I detta avseende kan den föreslagna regleringen anses eftersträva liknande mål inom handeln med jordbruksprodukter och livsmedel som lagen om reglering av avtalsvillkor mellan näringsidkare eller bestämmelserna i 36 § i lagen om rättshandlingar. 

Regleringens bestämmelsespecifika exakthet samt noggrant avgränsad och proportionell reglering

Inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter förutsätter att lagstiftningen är exakt och noggrant avgränsad. 

Föreslagna nya 3 a §, som gäller förhandlingsskyldighet, är tillräckligt exakt och noggrant avgränsad med tanke på begränsning av grundläggande fri- och rättigheter, även om vid bedömningen av om en avtalspart är svagare kan andra motsvarande omständigheter beaktas utöver de omständigheter som nämns i bestämmelsen, eftersom bristande efterlevnad av 3 a § inte blir föremål för administrativa påföljder. Föreslagna 3 a § är inte heller problematisk med tanke på egendomsskyddet eller näringsfriheten som tryggas i grundlagen. Eftersom 9 § i livsmedelsmarknadslagen föreskriver om främjande av frivillig uppgörelse i godo, är livsmedelsmarknadsombudsmannens agerande inte problematiskt med tanke på näringsidkarnas egendomsskydd som tryggas i 15 § eller näringsfrihet som tryggas i 18 § i grundlagen, även om frågan skulle gälla avtalsvillkor för fastställande av vederlagsbelopp.  

Föreslagna 4 a §, som gäller missbruk av förhandlingsstyrka, är till sin karaktär en allmän bestämmelse, som gäller i situationer som inte regleras av en mer exakt särskild bestämmelse i livsmedelsmarknadslagen. Bestämmelsen är motiverad, eftersom den stärker de svagare avtalsparternas dvs. leverantörernas ställning och eftersom det inte är möjligt att föreskriva om ett tillräckligt omfattande förbud mot oskäliga avtalsvillkor genom bestämmelser som exakt reglerar endast vissa parters rättigheter och skyldigheter. Utan föreslagna 4 a § förblir det avtalsrättsliga skyddet för svagare parter ofullständigt.  

Tillämpningsområdet för 4 a §, som gäller missbruk av förhandlingsstyrka, är begränsat till avtalsförhållandet mellan köpare och leverantörer, vars förhandlingsstyrka är betydligt svagare än köparens. Anmärkningsvärt svag förhandlingsstyrka är ett nytt begrepp i livsmedelsmarknadslagen och därför har dess innehåll preciserats i paragrafens andra stycke. Leverantörernas förhandlingsstyrka bedöms i förhållande till köparen. Bestämmelsen preciserar de omständigheter som ska beaktas vid bedömning av förhandlingsstyrka. Dessa inkluderar leverantörernas särskilt beroende ställning i förhållande till köparen, vilket bedöms genom att beakta andelen av leverantörens produktion som köparen köper, antalet alternativa köpare och andra motsvarande omständigheter. Bestämmelsen preciserar också vad som ska beaktas vid bedömningen av avtalsvillkors oskälighet. Vid bedömningen av oskälighet ska avtalets hela innehåll, de omständigheter som rådde vid och efter ingåendet av avtalet samt andra omständigheter beaktas. Bestämmelsens 1 mom. tillämpas inte på åtaganden som gäller vederlagsbeloppet.  

Eftersom 4 a § är en allmän bestämmelse lämnar den delvis rum för tolkning. Bestämmelsen uppfyller dock kraven på exakthet och noggrann avgränsning som gäller vid begränsning av grundläggande fri- och rättigheter med beaktande av de bestämmelser som reglerar livsmedelsmarknadsombudsmannens verksamhet. Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande GrUU 31/2025 rd att reglering, som inkluderar myndighetens möjlighet att förbjuda mot anordnande och marknadsföring av penningspel också måste vara tillräckligt tydlig i detta avseende. Enligt utskottet förblir den föreslagna bestämmelsen om måttfull marknadsföring så oklart att det i det aktuella regleringssammanhanget inte kan anses vara tillräckligt exakt enligt utskottets tolkningslinje. 

Med stöd av 5 § i livsmedelsmarknadslagen ger livsmedelsmarknadsombudsmannen rekommendationer, utlåtanden och förslag som hänför sig till verksamheten inom livsmedelskedjan samt ger aktörerna inom livsmedelskedjan information och råd om god affärssed. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan komma med sin tolkning av oskäliga avtalsvillkor som är förbjudna enligt 4 a §. I 9 § i livsmedelsmarknadslagen föreskrivs att om livsmedelsmarknadsombudsmannen misstänker en överträdelse av reglering som omfattas av ombudsmannens tillsynsbehörighet, ska ombudsmannen genom förhandling försöka förmå näringsidkaren att frivilligt avstå från sitt lagstridiga förfarande. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan ge köparen en anmärkning för brott mot 4 a § om överträdelsen är ringa. Eftersom 4 a § i egenskap av en allmän bestämmelse delvis lämnar rum för tolkning, kan ombudsmannen inte påföra strängare påföljder än de som fastställs i livsmedelsmarknadslagen om ombudsmannen anser att köparen agerar i strid med 4 a §. Då kan ombudsmannen hos marknadsdomstolen ansöka om ett meddelande av förbud förenat med vite, om användning av oskäliga avtalsvillkor i strid med 4 a § fortsätter. Föreslagna 4 a § är också tillräckligt exakt med tanke på lagbundenheten för utövning av offentligt makt. 

Föreslagna 4 b §, som gäller förbud mot att kräva viss information i avtalsvillkor, är till sin karaktär mer exakt reglering än föreslagna 4 a §. Enligt föreslagna 4 b 1 mom. § får köpare inte använda avtalsvillkor enligt vilka köparen kan kräva att leverantören ska lämna ut sådan information om tekniska anvisningar, receptsystem, kostnadsstruktur eller produktionsmetoder som köparen inte behöver för att uppfylla avtalets syfte eller nationella eller EU-rättsliga krav eller krav relaterade till produktionsmetoder till vilka köparen uttryckligen har förbundit sig. Bestämmelsen är proportionerlig och nödvändig med tanke på det eftersträvade målet. Stärkandet av jordbruksproducenternas och livsmedelsindustrins förhandlingsposition gentemot köpare förutsätter också ett stärkt skydd av information om primärproduktion och affärsverksamhet jämfört med den gällande regleringen. Till exempel försvagar omfattande informationskrav gällande kostnadsstrukturen för en jordbruksproducents verksamhet producentens ställning vid förhandlingar om priset på jordbruksprodukter med köparen. När det gäller livsmedelsindustrin finns det risk att köparen ska komma åt recept i synnerhet relaterade till nya innovationer, och detta försvagar industrins konkurrensposition i förhållande till köparen.  

Föreslagna 4 b § reglerar också kravet på information om produktionsmetoder. Även i detta avseende är bestämmelsen proportionerlig och nödvändig. Information relaterad till produktionsmetoder behövs för att köparen ska kunna förse konsumenter och andra intressenter med tillräcklig information om de produkter som de säljer. Insamling och administration av denna information orsakar dock leverantörer kostnader, vilket försvagar verksamhetens lönsamhet. Det är därför nödvändigt och proportionerligt att föreskriva att informationen ska vara nödvändig för köparen. Eftersom 4 b § är en exakt och noggrant avgränsad bestämmelse kan livsmedelsmarknadsombudsmannen tillämpa alla administrativa påföljder enligt livsmedelsmarknadslagen om köparen agerar i strid med 4 b §, inklusive att ansöka om påföljdsavgift hos marknadsdomstolen.  

Föreslagna 4 c § reglerar köparens gynnande av eget märke. Paragrafens 1 mom. föreskriver om köparens skyldighet att beakta intressena hos en leverantör vars produkter som säljs till köparen konkurrerar med produkter som säljs under köparens eget märke. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att om leverantören har en svagare förhandlingsstyrka än köparen, ska köparen beakta fördelarna med de jordbruksprodukter som leverantören säljer till köparen, när dessa produkter konkurrerar med jordbruksprodukter som köparen säljer under sitt eget märke samt fördelar relaterade till livsmedel, när dessa livsmedel konkurrerar med livsmedel som köparen säljer under sitt eget märke. Bestämmelsen om beaktande av leverantörens intressen är motiverad när produkter som säljs under köparens eget märke konkurrerar med leverantörens ovan avsedda produkter i köparens sortiment. I en sådan situation har köparen en dubbelroll, där det, till skillnad från i allmänhet inte nödvändigtvis ligger i köparens eget intresse att sälja så mycket som möjligt av den produkt som köpts från leverantören på grund av konkurrensställningen. Det är därför proportionellt och nödvändigt att uttryckligen föreskriva om köparens avtalsrättsliga lojalitetsplikt gentemot en leverantör som har en svagare förhandlingsposition än köparen. Vad som avses med leverantörens intresse bedöms från fall till fall.  

I bestämmelsens 2 mom. preciseras vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av leverantörens förhandlingsposition.  

Paragrafens 3 mom. är en exakt bestämmelse som förbjuder att vissa avtal kopplas till varandra som ett villkor för ingående eller fortsättning av ett avtal. Enligt det föreslagna 3 mom. får ett leveransavtal om jordbruksprodukter eller livsmedel, när det gäller andra produkter än de som säljs under köparens eget märke, inte vara ett villkor för ingående av leveransavtalet eller fortsättning av avtalsförhållandet eller beställningarna, och köparen får inte heller i övrigt kräva att leverantören även ingår avtal med köparen om leverans eller tillverkning av jordbruksprodukter eller livsmedel som säljs under köparens eget märke eller att leverantören fortsätter ett sådant avtal. Bestämmelsen är proportionerlig och nödvändig. Utan det skydd som bestämmelsen medför finns det en risk att leverantören, för att säkra försäljningen av sina produkter, också ingår avtal med köparen om att tillverka eller leverera produkter som säljs under köparens eget märke i en situation där detta inte är önskvärt ur leverantörens perspektiv.  

Föreslagna 4 c § lämnar delvis rum för tolkning när det gäller 1 mom. På grund av att paragrafen lämnar rum för tolkning kan livsmedelsmarknadsombudsmannen inte ansöka om påförande av påföljdsavgift hos marknadsdomstolen, om köparen agerar i strid med 4 c §. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kunde ge en offentlig varning som avses i 11 § i livsmedelsmarknadslagen endast för verksamhet som strider mot 4 c § 3 mom. I övrigt kan ombudsmannen tillämpa de administrativa påföljder om vilka föreskrivs i livsmedelsmarknadslagen. Föreslagna 4 c § uppfyller de krav på exakthet och noggrann avgränsning som ställs på begränsning av grundläggande fri- och rättigheter med beaktande av livsmedelsmarknadsombudsmannens ovan beskrivna verksamhet i fråga om rekommendationer och rådgivning samt ombudsmannens förhandlingsskyldighet innan administrativa påföljder påförs. 

10.3  Bevisbörda, rätt till rättvis rättegång och god förvaltning

I lagförslag 1 i regeringens proposition föreslås bestämmelser som har betydelse med tanke på för garantierna för en rättvis rättegång och god förvaltning enligt 21 § i grundlagen.  

Det föreslås att det till 2 e § i livsmedelsmarknadslagen fogas en bestämmelse, som kompletterar bestämmelsen om myndighetens utredningsskyldighet i 31 § i förvaltningslagen, dvs. myndighetens skyldighet att se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att inhämta de uppgifter och utredningar som behövs för att avgöra ärendet, och bestämmelsen om domstolens skyldighet att se till att ett ärende utreds i 37 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

I propositionen föreslås en bestämmelse som preciserar myndighetens och köparens utredningsskyldighet i anslutning till bestämmelsen om förbudet mot kommersiella repressalier. Livsmedelsmarknadslagens 2 e § förbjuder köparen att vidta eller hota att vidta kommersiella repressalier. Enligt bestämmelsen får köparen inte avlista produkter, dra ned på kvantiteterna av beställda produkter eller upphöra med tjänster som köparen tillhandahåller leverantören eller i övrigt vidta eller hota att vidta kommersiella repressalier mot leverantören på grund av att leverantören utövar sina avtalsenliga eller juridiska rättigheter, för ett ärende till en myndighet för behandling eller samarbetar med en myndighet.  

Ett nytt 2 och 3 mom. om så kallad presumtion för kommersiella repressalier fogas till paragrafen. Presumtionen för repressalier tillämpas på förvaltningsförfarande i livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsynsverksamhet. Dessutom är presumtionen för repressalier tillämplig vid överklagande av ett beslut om en anmärkning av livsmedelsmarknadsombudsmannen till förvaltningsdomstolen och vid överklagande av ett beslut om ett förbud som meddelats av livsmedelsmarknadsombudsmannen till marknadsdomstolen. Då tillämpas huvudsakligen lagen om rättegång i förvaltningsärenden på rättegång i förvaltningsärenden. 

Det föreslås här att livsmedelsmarknadsombudsmannens och domstolens skyldighet att utreda potentiella kommersiella repressalier ska förtydligas. Förslaget syftar till att skydda leverantörer mer effektivt mot kommersiella repressalier. Syftet med förslaget är att öka leverantörers benägenhet att anmäla saken till livsmedelsmarknadsombudsmannen när leverantören anser att den har blivit föremål för kommersiella repressalier. Livsmedelsmarknadsombudsmannen konstaterar i sitt utlåtande att aktörer inte vågar avtalsvillkor och praxis som strider mot lagen. Även MTK ry anser i sitt utlåtande att den föreslagna ändringen avseende omvänd bevisbörda är mycket motiverad, eftersom den främjar ett effektivt tillgodoseende av rättigheterna hos aktörer i en svagare ställning. Enligt MTK är rädslan för att anmäla otillbörliga handelsmetoder för närvarande stor, och den måste minskas med alla medel. Det lilla antalet köpare och de långa avstånden gör att många jordbrukare praktiskt taget bara har ett fåtal handelspartner. Den nuvarande höga beviströskeln gör det svårt för både producenterna och livsmedelsmarknadsombudsmannen att bevisa att kommersiella repressalier har vidtagits mot en producent efter att denne utövat sina lagstadgade rättigheter.  

Förslaget skulle öka leverantörernas förtroende för att anmälan av kommersiella repressalier sannolikt kommer att leda till administrativa påföljder för köparen. Den höga beviströskeln har förhindrat rapporteringen av missförhållanden. Förslaget syftar till att förbättra det rättsskyddet för den svagare parten i avtalsförhållandet, dvs. leverantören, och att förhindra överträdelser av förbudet mot kommersiella repressalier mer effektivt än för närvarande. Propositionen utgår från att skydda den svagare parten i livsmedelskedjan, vilket i allmänhet är leverantören, dvs. jordbruksproducenten eller näringsidkaren som säljer livsmedel. Köparen är ofta ett livsmedelsföretag i en dominerande marknadsställning enligt konkurrenslagen eller ett företag som är verksamt inom livsmedelsindustrin och som är betydligt större än primärproducenten. Förslaget att tillämpa presumtion för repressalier har därför ett godtagbart syfte som förutsätter begränsning av grundläggande fri- och rättigheter och är nödvändigt för att förbättra den svagare partens rättsskydd. 

Enligt förslaget ska köparen visa att den inte har brutit mot förbudet mot kommersiella repressalier när livsmedelsmarknadsombudsmannen eller domstolen, baserat på de omständigheter som lagts fram vid handläggningen av ärendet, antar att köparen har vidtagit eller hotat med att vidta kommersiella repressalier. Bestämmelsen är inte tillämplig på offentlig varning som avses i 11 § eller på livsmedelsmarknadspåföljdsavgift som avses i 12 a § i livsmedelsmarknadslagen, eftersom påföljdsavgiften är en administrativ sanktion. Offentlig varning har också drag av en administrativ sanktion. Precis som inom straffrätten kan oskuldspresumtionen inte åsidosättas vid administrativa sanktioner.  

Presumtionen för repressalier tillämpas även på handläggningen av tvistemål i tingsrätten, om leverantören väcker talan mot köparen. Eftersom leverantören i allmänhet är en mycket svagare part än köparen, anses sådana mål inte vara särskilt sannolika. I enlighet med principen om delad bevisbörda i tingsrätten kräver fastställande av kommersiella repressalier i ett tvistemål ett tvåstegsförfarande, framställande av en presumtion för repressalier och motbevisning av den. Det är kärandens, dvs. leverantören, som ska framställa presumtionen för repressalier, och svarandens, dvs. köparen, som ska motbevisa presumtionen. 

Bestämmelsen om presumtion för repressalier skyddar leverantörer mot kommersiella repressalier mer effektivt än för närvarande, eftersom möjligheterna för leverantören eller livsmedelsmarknadsombudsmannen att avgöra om en köpares kommersiella skadliga åtgärd mot en leverantör beror på repressalier är begränsade. Det är därför motiverat att livsmedelsmarknadsombudsmannen eller domstolen, efter att ha upptäckt omständigheter som tyder på kommersiella repressalier, kan anta att det är fråga om kommersiella repressalier. Köparen ska då lämna utredning för att undanröja presumtionen om repressalier. Köparen kan motbevisa presumtionen för repressalier genom att lägga fram en utredning av de skäl som lett till köparens åtgärder och på basis av vilken det kan anses bevisat att de skadliga åtgärderna mot leverantören varit berättigade av affärsmässiga skäl.  

Frågan om en myndighets eller domstols skyldighet att utreda ett ärende anknyter till vars och ens rätt till rättsskydd enligt 21 § i grundlagen. Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag. Garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. Juridiska personer omfattas av de rättsliga garantierna för förvaltning och rättskipning enligt 21 § i grundlagen. 

Dessutom föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna om rätten till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol. I artikel 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs om presumtion för oskuld och rätten till försvar.  

Grundlagsutskottet har tidigare tagit ställning till presumtionen för diskriminering i samband med stiftandet av diskrimineringslagen. I 28 § i diskrimineringslagen föreskrivs att när ett ärende som gäller diskriminering eller repressalier behandlas i domstol eller av någon annan myndighet ska den som inlett ärendet lägga fram utredning om de omständigheter som yrkandet grundar sig på. Om det utifrån de utredningar som lagts fram under behandlingen kan antas att förbudet mot diskriminering eller repressalier har överträtts, ska motparten för att upphäva presumtionen visa att förbudet inte har överträtts. Bestämmelsen ska inte tillämpas vid behandling av brottmål. Paragrafen om bevisbördan som gäller presumtion för diskriminering tillämpas av allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar samt till exempel av arbetarskyddsmyndigheter och diskriminerings- och jämställdhetsnämnden. Grundlagsutskottet ansåg att förslaget är motiverat för att effektivt tillgodose rättigheter, eftersom det kan vara svårare än vanligt att lägga fram bevis i diskrimineringsmål. och i allmänhet kan endast svaranden visa att hans eller hennes påstådda diskriminerande handling grundade sig på ett annat skäl än kärandens person (GrUU 10/2003, s. 5).  

Även den föreslagna bestämmelsen om presumtion för kommersiella repressalier i i livsmedelsmarknadslagen är motiverad på grund av att effektivt tillgodose leverantörernas rättigheter. Även om rättigheterna enligt livsmedelsmarknadslagen gäller jordbruksproducenter och livsmedelsindustriföretag, liknar svårigheterna att lägga fram bevisning de fall av diskriminering som avses i jämställdhetslagen. På livsmedelsmarknaden är leverantören ofta den betydligt svagare avtalsparten jämfört med köparen och behöver därför skydd. Leverantören kan ha betydligt svagare ekonomiska resurser än köparen eller vara beroende av köparen på olika sätt i sin affärsverksamhet, till exempel om det inte finns några alternativa distributionskanaler för leverantörens produkter utöver köparen.  

Bestämmelser om presumtion för diskriminering finns utöver i diskrimineringslagen även i 9 a § i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). I bestämmelsen föreskrivs att om någon som anser sig ha blivit utsatt för diskriminering, vid behandlingen av ett ärende vid domstol eller behörig myndighet framlägger fakta som ger anledning att anta att det är fråga om diskriminering på grund av kön, skall svaranden visa att jämställdheten mellan könen inte har kränkts, utan att förfarandet har berott på någon annan godtagbar omständighet än kön. Bestämmelsen tillämpas inte på behandlingen av brottmål. Även i artikel 19 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet föreskrivs om omvänd bevisbörda. I ingressen till direktivet konstateras att EU-domstolen har förklarat att bestämmelser bör antas för att se till att bevisbördan övergår till svaranden när det föreligger ett prima facie‐fall av diskriminering, utom vid sådana förfaranden där det åligger domstolen eller annat behörigt nationellt organ att utreda fakta.  

Omvänd bevisbörda accepteras således i i EU-rätten om det är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av grundläggande rättigheter. I regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (RP 195/2004 s. 40) konstateras att principen om delad bevisbörda, som förekommer i alla direktiv i gemenskapsrätten som gäller diskriminering, har de facto blivit en allmän rättsprincip i diskrimineringsärenden. I inhemsk rättspraxis (högsta förvaltningsdomstolens beslut 8.8.2001, liggare 1766) har principen om delad bevisbörda tillämpats i diskrimineringsfall trots att någon uttrycklig bestämmelse om principen inte ingår i den lag som tillämpas eller omnämnande av den i förarbetena till lagen. Det aktuella förslaget om presumtion för repressalier i anslutning till bestämmelsen om kommersiella repressalier i livsmedelsmarknadslagen gäller inte skyddet av fysiska eller juridiska personers grundläggande fri- eller rättigheter. Det finns dock ett vägande samhälleligt behov av bestämmelsen. Säkerställandet av leverantörernas ställning i livsmedelskedjan är avgörande för den nationella livsmedelssäkerheten. Presumtionen för repressalier stärker efterlevnaden av bestämmelserna i livsmedelsmarknadslagen och har en särskilt förebyggande inverkan på överträdelser av bestämmelserna. Presumtionen för repressalier tillämpas på fall där det finns omständigheter som stöder presumtionen för kommersiella repressalier. Köparen kan upphäva presumtionen genom att lägga fram bevis för skälen till sina handlingar. Livsmedelsmarknadsombudsmannen ska höra köparen i enlighet med förvaltningslagen. Enligt 9 § i livsmedelsmarknadslagen ska ombudsmannen också genom förhandling försöka förmå näringsidkaren att frivilligt avstå från sitt lagstridiga förfarande. Förslaget äventyrar därför inte köparens rättsskydd eller rätten till god förvaltning eller en rättvis rättegång som tryggas 21 § i grundlagen.  

10.4  Administrativa sanktioner

I propositionen föreslås att förbudet mot att kräva viss information i nya 4 b § ska fogas till de bestämmelser vars överträdelse kan leda till påförande av livsmedelsmarknadspåföljdsavgift. Livsmedelsmarknadspåföljdsavgiften är en administrativ påföljdsavgift av straffkaraktär. Grundlagsutskottet har ansett att påförande av administrativa påföljdsavgifter av straffkaraktär involverar betydande utövning av offentlig makt (GrUU 49/2017 rd, GrUU 14/2013 rd, GrUU 57/2010 rd, GrUU 55/2005 rd och GrUU 32/2005 rd).  

Administrativa sanktioner förutsätter vägande samhälleliga skäl och godtagbara grunder med tanke på de grundläggande friheterna och rättigheterna (GrUU 23/1997 rd). Kravet på proportionalitet förutsätter en avvägning av om sanktioner är nödvändiga för att skydda det bakomliggande rättsobjektet och om samma syfte kan nås på något annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande fri-och rättigheterna än kriminalisering (GrUU 23/1997 rd). I sin praxis har grundlagsutskottet ansett att regleringen av administrativa sanktioner ska uppfylla kraven på proportionalitet (GrUU 28/2014 rd och GrUU 15/2014 rd). Påföljden måste således stå i rätt proportion till gärningens art eller dess skadlighet.  

Livsmedelsmarknadslagen tar hänsyn till dessa omständigheter så att typen och beloppet av påföljder bestäms utifrån gärningens allvar. Utgångspunkten för att ingripa i upptäckta överträdelser är förhandling enligt den gällande lagen. Mindre överträdelser kan leda till en anmärkning, medan allvarligare överträdelser kan leda till en offentlig varning och i sista hand till en påföljdsavgift. Offentlig varning och påföljdsavgift förutsätter uppsåt eller oaktsamhet från köparens sida. Dessutom kan fortsättning eller förnyelse av lagstridigt förfarande förbjudas, och förbudet kan förenas med vite. Detta gäller även de nya föreslagna förbuden, så att påföljdsavgift endast kan påföras för överträdelse av 4 b §.  

I sak har grundlagsutskottet i sin utlåtandepraxis jämställt administrativa påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (GrUU 61/2014 rd, GrUU 28/2014 rd, GrUU 14/2013 rd och GrUU 32/2005 rd). Även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens 8 § inte som sådant gäller bestämmelserna om administrativa sanktioner, kan det allmänna kravet på exakthet ändå inte förbigås i sammanhang som detta (GrUU 9/2012 rd, GrUU 74/2002 rd och GrUU 57/2010 rd). När bestämmelser om sanktioner införs ska det fästas särskild vikt vid avgränsningen av bestämmelserna och vid rättsskyddet för dem som sanktionerna gäller (GrUU 49/2017 rd). Av lagen ska det uttryckligen framgå vilka gärningar i strid med lagstiftningen eller vilka försummelser av lagstiftningen som kan leda till en sanktion som påföljd. Gärningar och försummelser för vilka det kan utfärdas sanktioner ska dessutom beskrivas i lag för att kunna slås fast (GrUU 60/2010 rd, GrUU 57/2010 rd, GrUU 11/2009 rd och GrUU 12/2006 rd). Det är särskilt viktigt att bestämmelserna är så utformade att åläggandet av sanktioner är tillräckligt förutsägbart för dem som regleringen gäller. Av de föreslagna nya förbuden är 4 b § en bestämmelse som är tillräckligt exakt för påförande av påföljdsavgift för överträdelse av den.  

Överträdelse av 4 b §, som gäller informationskrav, är också till sin art mycket skadligt för leverantörens verksamhet. Ogrundad överföring av information om leverantörens affärsverksamhet och primärproduktion till köparen kan orsaka allvarlig skada för leverantörens affärsverksamhet. Allvarlig skada kan till exempel orsakas av utlämnande av information om en leverantörs kostnadsstruktur, eftersom detta bidrar till att försvaga leverantörens position i förhandlingar med köparen. Krav på information som är onödig med tanke på avtalets syfte kan orsaka betydande extra kostnader och administrativ börda för leverantören. Inom livsmedelsindustrin kan receptsystem som köparen får kännedom om leda till produktkopiering. Detta minskar incitamenten för nya produktinnovationer inom livsmedelsindustrin.  

Förslaget är nödvändigt för att skydda den svagare avtalsparten, dvs. leverantören. Möjligheten att påföra påföljdsavgifter syftar till att åstadkomma en tillräckligt förebyggande och effektiv påföljd. En svagare part är i praktiken inte i stånd att vidta rättsliga åtgärder mot en starkare part.  

Förbuden och påföljderna enligt livsmedelsmarknadslagen är endast tillämpliga på företag med en omsättning på mer än 2 miljoner euro. Storleken på påföljdsavgifterna baserar sig på det årliga värdet av saluförda produkter, vilket bidrar till att säkerställa att proportionalitetskravet uppfylls och å andra sidan att sanktionerna är avskräckande. Påföljdsavgiftens storlek tar också hänsyn till överträdelsens art och omfattning, klandervärdhet och varaktighet. 

Om den gärning eller försummelse som avses i bestämmelserna om administrativa sanktioner kan uppfylla rekvisitet för ett brott som föreskrivs i strafflagen eller annan lag, får regleringen betydelse med tanke på tillämpningen av förbudet mot dubbel straffbarhet enligt definitionen i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europeiska människorättskonventionen (GrUU 17/2013 rd). Förbudet mot dubbel straffbarhet omfattar också administrativa påföljder av straffkaraktär för samma handling. Påföljdsavgift kan inte påföras den som är misstänkt för samma gärning i en förundersökning eller åtalsprövning eller i ett brottmål som behandlas vid en domstol, eller den som åtalats för samma gärning och åtalet har avgjorts i domstol genom ett beslut som vunnit laga kraft. Möjligheten att påföra en livsmedelsmarknadspåföljdssavgift för en överträdelse av 4 b § uppfyller de krav som fastställs i grundlagen för att påföra en administrativ påföljdsavgift av straffkaraktär.  

10.5  Uppgiftsskyldighet och informationsutbyte mellan myndigheter

I 13 § i livsmedelsmarknadslagen föreskrivs att en näringsidkare eller en i 5 § i lagen om offentlig upphandling och koncession avsedd upphandlande enhet är skyldig att lämna livsmedelsmarknadsombudsmannen eller en tjänsteman som är anställd vid ombudsmannens byrå de uppgifter som är nödvändiga för skötseln av uppgifter enligt 5 § 1 mom. i livsmedelsmarknadslagen och som hänför sig till fullgörandet av handlingsskyldigheten enligt 5 § 3 mom. eller för säkerställandet av att de krav och förbud som avses i 7 § iakttas. Även om ingen ändring föreslås av 13 § utvidgar ändringen av 7 §, som gäller tillsyn, genom att de nya bestämmelserna i 3 a §, 1 och 2 § samt 4 a–4 c § fogas till livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsynsområde även tillämpningsområdet för 13 §. De uppgifter som omfattas av rätten till uppgifter kan innefatta företagshemligheter och personuppgifter men inte känsliga personuppgifter.  

Uppgiftsskyldigheten enligt 13 § har betydelse med tanke på förvaltningens rättsstatsprincip enligt 2 § och skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen. Såsom det konstaterats ovan ska all utövning av offentlig makt bygga på lag.  

Det är fråga om att begränsa rätten till information till uppgifter som är nödvändiga för myndighetens verksamhet (GrUU 17/2016 rd). I praktiken gäller informationsbehovet relativt stora näringsidkare (GrUU 71/2014 rd) och grunden för detta är att förebygga och utreda förfaranden som strider mot god affärssed. Syftet med inhämtande av information är att säkerställa att avtal uppfyller de krav som är nödvändiga för att skydda den svagare parten i avtalsförhållandet. 

I förarbetena till livsmedelsmarknadslagen (RP 121/2018 rd) har även förhållandet mellan gällande 13 § om rätten till information och de krav som ställs i den allmänna dataskyddsförordningen utretts. Den allmänna dataskyddsförordningen innehåller bestämmelser om de allmänna villkoren och principerna för behandling av personuppgifter, den registrerades rättigheter, tillsyn och till exempel informationssäkerhet (GrUU 15/2018 rd och GrUU 26/2018 rd). I princip avser livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt till information information om avtalsobjekt och -villkor samt avtalsförfaranden mellan näringsidkare. Det kan dock inte uteslutas att dessa dokument och uppgifter även innehåller personuppgifter, eftersom avtal i allmänhet innehåller information om näringsidkarens representant och ofta även underskrifter. I andra kapitlet i den allmänna dataskyddsförordningen föreskrivs specifikt om de allmänna principerna för behandling av personuppgifter, vilka ska följas när personuppgifter behandlas inom dess tillämpningsområde. Den direkta tillämpligheten av den allmänna dataskyddsförordningen har betonats i utlåtandet GrUU 14/2018 rd. Enligt artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen är behandling av personuppgifter är laglig, om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige, och enligt artikel 6.1 e om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Behandlingen av personuppgifter enligt propositionen baserar sig på dessa kriterier.  

Enligt artikel 6.2 i den allmänna dataskyddsförordningen får medlemsstaterna behålla eller införa mer specifika bestämmelser. Enligt artikel 6.3 e i den allmänna dataskyddsförordningen ska behandlingen av personuppgifter vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning Enligt principen om ändamålsbegränsning i artikel 5.1 b i den allmänna dataskyddsförordningen ska uppgifterna samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål, och de får inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Den gällande livsmedelsmarknadslagen uppfyller dessa krav. Livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsyn förutsätter att ombudsmannen från näringsidkare kan inhämta den information och de dokument som är nödvändiga för att säkerställa att kraven relaterade till avtalsvillkor och -praxis uppfylls. Dessa dokument och uppgifter kan innehålla personuppgifter, i praktiken namn på personer. Artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen föreskriver om behandling av särskilda kategorier av personuppgifter, och artikel 9.2 föreskriver om undantag från förbudet mot behandling av sådana uppgifter. Verkställandet av den aktuella lagen förutsätter i praktiken att namnen på de personer som idkar näringsverksamhet kommer att behandlas i lagstadgade myndighetsuppgifter. Namnen på personer som har rätt att teckna ett företags firma är redan offentliga uppgifter enligt handelsregisterlagstiftningen. Sådan information är inte känsliga uppgifter, vilket har behandlats bland annat i grundlagsutskottets utlåtande GrUU 38/2016 rd. Därför har det inte ansetts motiverat att ytterligare bedöma om kraven i artikel 9 uppfylls. 

På ovannämnda grunder är utvidgningen av uppgiftsskyldigheten i 13 § till att omfatta de nya bestämmelser som nu föreslås och som blir föremål för livsmedelsmarknadsombudsmannens tillsyn inte problematisk med tanke på rättsstatsprincipen enligt 2 § eller skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen.  

I propositionen föreslås dessutom en ändring av gällande 13 b § 1 mom. som gäller informationsutbyte mellan myndigheter. Bestämmelsens förhållande till grundlagen och de grundläggande fri- och rättigheterna har senast bedömts i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av livsmedelsmarknadslagen, ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring av livsmedelsmarknadslagen samt 39 § i konkurrenslagen (RP 84/2024), och till följd av detta trädde ändringarna av bestämmelsens 1 mom. och 2 mom. 1 punkt i kraft den 1 januari 2025.  

Länk: https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/HallituksenEsitys/Documents/HE_84+2024.pdf 

Enligt gällande 13 b § 1 mom. i livsmedelsmarknadslagen har livsmedelsmarknadsombudsmannen och en tjänsteman som är anställd vid ombudsmannens byrå trots sekretessbestämmelserna rätt att av de myndigheter som avses i 2 mom. och av andra som sköter offentliga uppdrag avgiftsfritt få uppgifter som är nödvändiga för skötseln av uppgifter enligt 5 § 1 mom. som hänför sig till fullgörandet av handlingsskyldigheten enligt 5 § 3 mom. eller för att det ska kunna utredas om en överträdelse som avses i 2 a–2 h, 3 eller 4 § har ägt rum eller äger rum. 

I propositionen föreslås även att föreslagna 3 a § 1 och 2 mom. samt 4 a–4 c § ska fogas till van ansedda moment, och livsmedelsmarknadsombudsmannen övervakar efterlevnaden av dem. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan enligt grundlagsutskottet gälla behövliga uppgifter för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”informationen är nödvändig” för ett visst syfte (se till exempel GrUU 10/2014 rd, s. 6/II, GrUU 17/2016 rd, GrUU 73/2018 rd). Begränsning av tillgången till information till nödvändig information ur med tanke på utbytet av information mellan myndigheter behandlas i grundlagsutskottets utlåtandepraxis (t.ex. GrUU 49/2016 rd och GrUU 96/2022 rd). I 13 b § 1 mom. i livsmedelsmarknadslagen är rätten till information bunden till informationens nödvändighet på ett sätt som uppfyller grundlagens krav. 

Tilläggen till livsmedelsmarknadslagen utökar även livsmedelsmarknadsombudsmannens rättigheter att lämna ut information eller handlingar, om vilket föreskrivs i paragrafens 2 mom. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om de myndigheter till vilka ombudsmannen får lämna ut uppgifter och handlingar, och för vilka typer av tjänsteuppgifter uppgifterna och handlingarna får lämnas ut. Livsmedelsmarknadsombudsmannen kan på eget initiativ, trots sekretessbestämmelserna, om det är nödvändigt lämna ut en uppgift eller handling som ombudsmannen har fått eller upprättat i samband med skötseln av uppgifter enligt livsmedelsmarknadslagen, endast om det är nödvändigt för att de myndigheter som avses ovan ska kunna utföra sina uppgifter enligt 2 mom. 

De uppgifter som omfattas av informationsutbytet enligt 13 b § i livsmedelsmarknadslagen kan vara företagshemligheter som ska behandlas konfidentiellt enligt 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Grundlagsutskottet har ansett att rätt att få uppgifter som går före sekretessbestämmelserna i sista hand handlar om att den myndighet som är berättigad till uppgifterna i och med de egna behoven åsidosätter de grunder och intressen som skyddas genom den sekretess som gäller den myndighet som innehar uppgifterna. Ju mer generella bestämmelserna om rätten att få information är, desto större är risken att sådana intressen kan åsidosättas per automatik. I 13 b § i livsmedelsmarknadslagen är rätten att få och lämna ut uppgifter bunden till informationens nödvändighet på ett sätt som uppfyller grundlagens krav. 

Grundlagsutskottet har i allmänhet bedömt regleringen av myndigheters rått att trots tystnadsplikten få och lämna ut uppgifter med hänsyn till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. Då har särskild uppmärksamhet ägnats åt vilken information och vem rätten till information omfattar å ena sidan samt hur rätten till tillgång till information är bunden till informationens nödvändighet å andra sidan. Grundlagsutskottet har särskilt lyft fram hur handlingars offentlighet enligt 12 § 2 mom. i grundlagen förhåller sig till skyddet för privatlivet och personuppgifter (t.ex. GrUU 73/2018 rd, GrUU 43/1998 rd. s. 2/II och GrUU 60/2017 rd, s. 3). Utskottet har ansett att exempelvis sekretess för känsliga uppgifter kan ses som nödvändigt för att skydda privatlivet i enlighet med 10 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 39/2009 rd. s.2/I). Behandling av känsliga personuppgifter regleras även i artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen.  

Verkställandet av livsmedelsmarknadslagen förutsätter i praktiken att namnen på de personer som idkar näringsverksamhet kommer att behandlas i lagstadgade myndighetsuppgifter. Namnen på personer som har rätt att teckna ett företags firma är redan offentliga uppgifter enligt handelsregisterlagstiftningen. Sådan information är inte känsliga uppgifter, vilket har behandlats bland annat i grundlagsutskottets utlåtande GrUU 38/2016 rd. Därför har det inte ansetts motiverat att ytterligare bedöma om kraven i 10 § i grundlagen eller artikel 9 i dataskyddsförordningen uppfylls. 

På de grunder som anges ovan anses att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser dock att det är befogat att ett utlåtande begärs av grundlagsutskottet om huruvida 3 a § och 4 a–4 c § är godtagbara med tanke på grundlagens 2 § 3 mom., 15 och 18 § samt huruvida 2 e § 2 mom. är godtagbart med tanke på 21 § i grundlagen.