7.1
Lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet
1 §. Samordnare för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter. I 1 mom. föreslås det att Transport- och kommunikationsverket ska vara den samordnare för digitala tjänster som avses i artikel 49 i förordningen om digitala tjänster. Transport- och kommunikationsverket ska i Finland svara för de uppgifter som i förordningen föreskrivs samordningsmyndigheten och delta i samarbetsnätverket mellan motsvarande myndigheter i andra medlemsstater.
I 2 mom. föreslås det att Transport- och kommunikationsverket ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av förordningen i Finland, om tillsynsuppgiften inte i fråga om en viss artikel i förordningen uttryckligen har anvisats konsumentombudsmannen eller dataombudsmannen med stöd av 2 eller 3 §. De tre myndigheterna är behöriga myndigheter i Finland i fråga om förordningen.
I 3 mom. finns en hänvisning till artikel 56 i förordningen, som innehåller bestämmelser om de nationella behöriga myndigheternas och kommissionens regionala territoriella och sakliga behörighet. Huvudprincipen för behörighetsfördelningen är ursprungslandsprincipen, enligt vilken finländska myndigheter övervakar leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Finland. Europeiska kommissionen övervakar mycket stora onlineplattformar och onlinesökmotorer, så att kommissionen i fråga om dessa aktörer har exklusiv behörighet att övervaka skyldigheterna enligt kapitel III avsnitt 5 i förordningen och den primära behörigheten att övervaka dessa aktörer när det gäller skyldigheterna enligt kapitel III avsnitt 1–4 i förordningen.
2 §.Konsumentombudsmannens behörighet. I 1 mom. föreskrivs det om konsumentombudsmannens tillsynsuppgift som behörig myndighet enligt förordningen. Enligt förslaget ska konsumentombudsmannen övervaka artikel 25 i förordningen när det gäller tjänster som tillhandahålls konsumenter på onlineplattformar. Konsumentombudsmannen ska också övervaka uppfyllandet av skyldigheten enligt artikel 26.1 a i förordningen att identifiera annonser på onlineplattformar och skyldigheterna enligt artikel 26.1 led b och c i förordningen när det gäller kommersiell annonsering från näringsidkare till konsumenter. Begränsningen till kommersiell annonsering grundar sig i praktiken på att det i 2 mom. föreskrivs att konsumentombudsmannen med stöd av 1 mom. inte utövar tillsyn över ideell eller samhällelig reklam. När reklam har ett kommersiellt syfte, inte ett ideellt eller samhälleligt sådant, måste avgöras från fall till fall.
Konsumentombudsmannen ska också övervaka skyldigheten för onlineplattformar enligt artikel 26.2 i förordningen att tillhandahålla tjänstemottagarna en teknisk möjlighet att på gränssnittet för tjänsten informera om huruvida deras innehåll är eller innehåller kommersiellt meddelande. Enligt artikel 3 i förordningen om digitala tjänster avses med kommersiellt meddelande sådana kommersiella meddelanden som avses i artikel 2 f i direktiv 2000/31/EG, dvs. varje form av meddelande som syftar till att direkt eller indirekt främja varor eller tjänster från ett företag, en organisation eller en person som bedriver handels-, industri- eller hantverksverksamhet, eller till att direkt eller indirekt främja ovan nämnda företags, organisationers eller personers anseende.
Dessutom ska konsumentombudsmannen övervaka den skyldighet som i artikel 30.7 i förordningen fastställs för onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenterna att ingå distansavtal med näringsidkare. Enligt bestämmelsen ska onlineplattformen på plattformens onlinegränssnitt, där informationen om en vara eller en tjänst presenteras, lämna uppgifter om en näringsidkare som är verksam på onlineplattformen. Dessutom ska konsumentombudsmannen övervaka efterlevnaden av artikel 32 i förordningen. Enligt den artikeln ska onlineplattformen informera konsumenterna på sin plattform, om plattformen får veta att en näringsidkare har sålt en olaglig produkt eller tjänst via plattformen.
I 2 mom. föreskrivs det att konsumentombudsmannen med stöd av 1 mom. inte övervakar ideell eller samhällelig reklam. Vidare konstateras det att konsumentombudsmannen enligt konsumentskyddslagen också kontrollerar att avtalsvillkoren, marknadsföringen och de förfaranden som tillämpas i kundrelationerna är lagliga med tanke på konsumentskyddet.
Konsumentombudsmannens befogenheter att övervaka förordningen om digitala tjänster grundar sig inte bara på denna lag utan även på lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna och på konsumentskyddslagen. Konsumentombudsmannen har i 4 § i den förstnämnda lagen föreskrivna samt i artikel 9.4 led b–d och artikel 9.7 i samarbetsförordningen avsedda befogenheter även när det är fråga om andra ärenden än sådana som omfattas av samarbetsförordningens tillämpningsområde och som gäller tillsynen över efterlevnaden av lagstiftning som antagits för att skydda konsumenter.
Den behörighet som avses i 4 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheter är avsedd att vara omfattande. I motiveringen till bestämmelsen konstateras att de befogenheter som föreskrivs i lagen också ska stå till konsumentombudsmannens förfogande, till exempel när det gäller nationella tillsynsfrågor eller tillsynsfrågor som rör näringsidkare i tredjeländer. Det kan handla om att övervaka efterlevnaden av den lagstiftning som föreskrivs för att skydda konsumenten och som inte alls nämns i bilagan till samarbetsförordningen. (RP 54/2019 rd, s. 47). Lagens befogenheter kan alltså utnyttjas när det är fråga om en annan EU-förordning än samarbetsförordningen till den del den andra EU-förordningen innehåller bestämmelser om skydd för konsumenten, vilkas tillsyn hör till konsumentombudsmannens uppgifter.
3 §.Dataombudsmannens behörighet. I 1 mom. föreskrivs det om dataombudsmannens uppgifter i tillsynen över efterlevnaden av förordningen. Enligt förslaget ska dataombudsmannen ansvara för tillsynen över efterlevnaden av artikel 26.1 led a–d i förordningen, i den mån det inte är fråga om tillsyn som hör till konsumentombudsmannen. Dessa artikelpunkter handlar om insynen i onlineplattformarna när det gäller annonser som visas i deras tjänster. Dataombudsmannen ska ansvara för tillsynen över efterlevnaden av regleringen av riktad annonsering på onlineplattformar i enlighet med artiklarna 26.3 och 28.2 i förordningen och för tillsynen över att skyldigheterna enligt artikel 27 uppfylls när det gäller insynen i rekommendationssystem för innehåll på onlineplattformar. Dataombudsmannen ska även ansvara för tillsynen över uppfyllandet av skyldigheten enligt artikel 28 att säkerställa minderåriga användares integritet och säkerhet på onlineplattformar, eftersom denna skyldighet har anknytning till EU:s allmänna dataskyddsförordning.
I 2 mom. konstateras uttryckligen att dataombudsmannens befogenheter att övervaka behandlingen av personuppgifter bestäms i EU:s allmänna dataskyddsförordning och i den nationella dataskyddslagen (1050/2018). Den föreslagna lagen påverkar inte dataombudsmannens befogenheter enligt dataskyddslagstiftningen.
4 §.Myndigheternas rätt att få information. I paragrafen föreskrivs det om de behöriga myndigheternas rätt att få information i förhållande till leverantören av förmedlingstjänster och andra personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen och som med rimlig säkerhet kan ha kännedom om en misstänkt överträdelse av förordningen utifrån ett syfte i anslutning till sin yrkesverksamhet eller näringsverksamhet. Rätten att få information som gäller en annan person kan gälla både fysiska personer och organisationer, såsom organisationer som utför inspektioner enligt artikel 37 i förordningen. Bestämmelsen grundar sig på artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster. Den behöriga myndigheten ska ha rätt att få informationen trots sekretessbestämmelserna. Rätten till information bryter alltså i princip sekretessen.
Enligt den nämnda punkten i förordningen ska de behöriga myndigheterna ha befogenhet att kräva att leverantörer av förmedlingstjänster och andra personer utan onödigt dröjsmål lämnar information till myndigheten i samband med en misstänkt överträdelse av förordningen. Rätten att få information enligt förordningen är omfattande och gäller uppgifter som hänför sig till en misstänkt överträdelse av förordningen. I enlighet med skäl 114 i ingressen till förordningen om digitala tjänster bör medlemsstaterna ge samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt förordningen tillräckliga befogenheter och resurser för att säkerställa en effektiv undersökning och efterlevnadskontroll, i enlighet med de uppgifter som anförtrotts dem.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om behöriga myndigheters rätt att få information. I enlighet med momentet ska myndigheterna trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av leverantörer av förmedlingstjänster och av andra personer få information, redogörelser och handlingar som gäller en misstänkt överträdelse av förordningen om digitala tjänster och denna lag och som är behövliga för utförandet av myndigheternas uppgifter. Behövliga uppgifter om misstänkta överträdelser av förordningen om digitala tjänster kan gälla till exempel behandling av anmälningar om olagligt innehåll, hur ett nätgränssnitt organiseras, hur rekommendationssystem fungerar eller hur näringsidkare som är verksamma på en onlineplattform kan spåras.
Rätten att få information gäller också personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter kan till exempel avse kontroll av anmälningsförfaranden och tillvägagångssätt, interna system för behandling av klagomål, öppenhet i rekommendationssystemen och riktad annonsering. Personuppgifter som behandlas under tillsynen är i regel inte uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter eller som är jämförbara med dem med hänsyn till skyddet för privatlivet.
I fråga om uppgifter som gäller misstänkt försummelse av förordningen om digitala tjänster eller av skyldigheter som grundar sig på lag begränsas i momentet rätten att få uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter eller uppgifter som är jämförbara med dem med hänsyn till skyddet för privatlivet till endast nödvändiga uppgifter. Känsliga uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter enligt artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen och uppgifter som kan jämföras med dessa ska fås endast om det är nödvändigt. Behandlingen av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter hänför sig särskilt till övervakningen av att artiklarna 26 och 28 i förordningen följs. Enligt dessa artiklar är det förbjudet att rikta annonsering på onlineplattformar om den riktade annonseringen grundar sig på profilering av vissa personuppgifter om tjänstemottagarna. För att myndigheten ska kunna kontrollera om onlineplattformen har uppfyllt sina skyldigheter enligt ovan måste myndigheten informeras om hur och med vilka uppgifter annonserna har riktats. Därför är det nödvändigt att behandla personuppgifter, även känsliga sådana, för att övervaka förordningen och för att en myndighet ska kunna utföra de uppgifter som föreskrivs i denna lag. Dataombudsmannen övervakar ovannämnda artiklar när det gäller riktade annonser. Därför behandlas känsliga personuppgifter särskilt av dataombudsmannen, då denna kontrollerar att behandlingen av personuppgifter om mottagarna av tjänsterna på onlineplattformen är lagenlig.
I 2 mom. föreslås det att leverantören av förmedlingstjänster och någon annan person utan onödigt dröjsmål ska lämna ut uppgifterna, i den form som myndigheten begär och avgiftsfritt. Syftet med att kräva att uppgifter lämnas ut i den form som myndigheten begär är att säkerställa möjligheten till elektronisk behandling av uppgifterna. Informationen begärs i regel elektroniskt, varvid den kan skickas till exempel via e-post. Det är dock uppenbart, att myndigheten vid sina begäranden måste iaktta skälighet. Den kan till exempel inte begära att uppgifter ska lämnas över öppna gränssnitt i maskinläsbart format, såvida inte den som lämnar uppgifterna färdigt har möjlighet att göra detta.
I 3 mom. föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket ska ha den rätt att få information som föreskrivs i denna paragraf när verket begär uppgifter på begäran av en samordnare i en annan medlemsstat med stöd av artikel 57 i förordningen eller när verket deltar i gemensamma undersökningar som avses i artikel 60 i den nämnda förordningen.
Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter i samband med rätten till information och det nationella handlingsutrymme som ges i den allmänna dataskyddsförordningen beskrivs i avsnitten 12.2.1 och 12.2.2.
5 §.Informationsutbyte mellan myndigheter. I 1 mom. Föreskrivs det om behöriga myndigheters rätt att utbyta sekretessbelagda uppgifter, om det är nödvändigt för att de uppgifter som föreskrivs för dem i förordningen eller i den föreslagna lagen ska kunna utföras. Enligt artikel 49 i förordningen ska samordnaren för digitala tjänster, det vill säga Transport- och kommunikationsverket och andra behöriga myndigheter, närmare bestämt konsumentombudsmannen och dataombudsmannen, ha ett nära och effektivt samarbete med varandra. Enligt skäl 110 i ingressen till förordningen ska medlemsstaterna säkerställa samarbetet mellan samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts på nationell nivå, till exempel genom att kombinera resurser, genom gemensamma arbetsgrupper och undersökningar samt genom ömsesidigt bistånd.
Det är inte möjligt att uttömmande redogöra för vilka uppgifter hos vem som kan vara nödvändiga för att utreda en överträdelse av förordningen, med tanke på förordningens omfattande tillämpningsområde och att den ska tillämpas på så många olika aktörer inom flera sektorer och dessutom medför så många skyldigheter. Sådana uppgifter skulle kunna vara uppgifter om användare av förmedlingstjänster (personer eller näringsidkare). Det kan också vara nödvändigt att spåra dataflöden eller identiteten på personer som har anknytning till ägandet av webbplatser eller domännamn.
Enligt 2 mom. har den behöriga myndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av förundersökningsmyndigheten få de uppgifter som är nödvändiga för att följa bestämmelserna i 19 § 3 mom. Uppgifterna är nödvändiga för att man ska kunna utreda om den som bryter mot förordningen om digitala tjänster samtidigt är misstänkt även för brott. . Denna information är nödvändig för att man ska kunna säkerställa att påföljdsavgift inte påförs den som är misstänkt för samma förseelse vid en förundersökning eller vid åtalsprövning.
I 3 mom. föreskrivs det om förundersökningsmyndighetens skyldighet att till Transport- och kommunikationsverket lämna de uppgifter om misstänkta överträdelser av artikel 18 i förordningen som är nödvändiga för att verket ska kunna sköta sina uppgifter enligt denna lag. I den artikeln föreskrivs om skyldighet för leverantören av värdtjänster att informera brottsbekämpande myndigheter och rättsliga myndigheter om uppgifter som ger anledning att misstänka att det har begåtts, håller på att begås eller sannolikt kommer att begås ett brott som utgör ett hot mot en människas eller människors liv eller säkerhet. En anmälan om misstanken ska göras utan dröjsmål när leverantören av värdtjänster har fått kännedom om den information som misstanken grundar sig på. På grundval av denna artikel kommer leverantörer av värdtjänster sannolikt att anmäla sina misstankar till polisen. Polisen ska dock inte övervaka efterlevnaden av artikel 18 i förordningen, utan för det ansvarar Transport- och kommunikationsverket. För att en effektiv tillsyn över efterlevnaden av förordningen ska kunna säkerställas bör polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet anmäla en eventuell överträdelse av förordningen till tillsynsmyndigheten, Transport- och kommunikationsverket, eftersom överträdelsen sannolikt uppdagas i samband med brottsutredningen. De uppgifter som ska lämnas kan också omfatta personuppgifter i samband med brottmålsdomar och brott enligt artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen. Det är nödvändigt att behandla uppgifter om brottmålsdomar och brott för att en effektiv tillsyn över efterlevnaden av förordningen ska kunna säkerställas, inbegripet påförande av eventuella påföljdsavgifter, om leverantören av värdtjänster bryter mot sin skyldighet enligt artikel 18 i förordningen och underlåter att anmäla misstänkta brott mot människors liv och säkerhet som kommit till leverantörens kännedom.
Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter i samband med rätten till information och det nationella handlingsutrymme som ges i den allmänna dataskyddsförordningen beskrivs i avsnitten 12.2.1 och 12.2.2.
6 §.Inspektioner. I paragrafen föreskrivs om myndigheternas rätt att utföra inspektioner för att sköta tillsynsuppgiften i samband med en misstänkt förseelse.
Enligt 1 mom. ska de behöriga myndigheterna för tillsynen över en misstänkt överträdelse av förordningen om digitala tjänster och försummelse av skyldigheterna enligt denna lag få tillträde till lokaler som leverantören av förmedlingstjänster eller någon annan person som avses i artikel 51.1 a i förordningen använder för ändamål som rör deras närings- eller yrkesverksamhet, och att utföra de inspektioner som behövs för tillsynen. Bestämmelsen grundar sig på artikel 51.1 b i förordningen om digitala tjänster.
Syftet med myndighetens inspektion är vanligen att inhämta information, utreda om de uppgifter som lämnats till myndigheten är riktiga eller om anordningen, verksamheten eller förfarandet uppfyller de uppställda förutsättningarna och skaffa bevis för en eventuell förseelse. De behöriga myndigheterna ska enligt 1 mom. ha rätt att utföra en inspektion när det finns skäl att misstänka att en skyldighet enligt förordningen om digitala tjänster eller denna lag har försummats. Tröskeln bör inte vara särskilt hög, men det ska krävas ett konkret skäl för att man ska inleda en inspektion.
Inspektionen kan enligt 1 mom. gälla lokaler som används av aktörer som definieras i förordningen för ändamål som hänför sig till närings- och yrkesverksamhet. Tröskeln att utvidga inspektionen till lokaler som även används för boende av permanent natur ska vara högre, och närmare förutsättningar för detta fastställs i 4 mom.
I 2 mom. föreskrivs om omfattningen av inspektionsbefogenheterna. Trots sekretessbestämmelserna och oberoende av lagringsmediet har den behöriga myndigheten vid inspektioner rätt att undersöka, kopiera och för kopiering beslagta affärskorrespondens, bokföring, andra handlingar och uppgifter, i vilken form som helst, som behövs för tillsynen över en misstänkt överträdelse. Rätten enligt artikel 51.1 b i förordningen om digitala tjänster till beslagtagning i samband med en inspektion hänför sig till myndigheternas rätt att under inspektionen ta i besittning uppgifter eller handlingar som hänför sig till tillsynen för att ta kopior. Tillfälligt tagande i besittning kan behövas som ett sätt att förhindra att uppgifter eller handlingar förstörs. Behövliga uppgifter och handlingar ska kopieras utan onödigt dröjsmål och återbördas till den person från vilken de har tagits i besittning.
Skyldigheterna i förordningen om digitala tjänster är till stor del olika procedur-, funktions- eller transparenskrav som ställs på företagets verksamhet och som kan vara kopplade till företagets interna system. Med handlingar och uppgifter som omfattas av inspektionen avses därför också olika elektroniska material som kan läsas eller på annat sätt förstås endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel, inklusive uppgifter och funktioner som ingår i företagets elektroniska system när det gäller efterlevnaden av skyldigheterna enligt förordningen om digitala tjänster. Den behöriga myndigheten har inte under en inspektion rätt att behandla uppgifter som rör särskilda kategorier av personuppgifter eller som kan jämställas med dessa uppgifter med hänsyn till skyddet för privatlivet, utöver den övriga rätten till information, det vill säga behandlingen av sådana uppgifter bör vara nödvändig för att den överträdelse som ligger till grund för inspektionen ska kunna undersökas. Vid utövandet av inspektionsbefogenheterna bör även 8 § i förslaget som vid utväxlande av information skyddar det förtroliga förhållandet mellan klient och advokat eller annat rättegångsombud eller rättegångsbiträde beaktas.
Enligt 2 mom. kan den tjänsteman som utför inspektionen dessutom av en företrädare för leverantören av förmedlingstjänster eller för en annan person som avses i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster eller av en anställd begära utredningar av fakta och handlingar som hänför sig till föremålet för och syftet med inspektionen och protokollföra svaren. Syftet med myndighetens inspektion är en detaljerad och sanningsenlig utredning av tillsynsärendet. För att syftet med inspektionen ska kunna uppnås på ett ändamålsenligt sätt är det viktigt att myndigheterna vid behov redan i samband med inspektionen kan begära muntliga förtydliganden eller förklaringar om de faktiska omständigheterna kring föremålet för inspektionen eller de uppgifter som inspekteras.
I 3 mom. föreskrivs det att även de förfarandebestämmelser för granskning som anges i 39 § i förvaltningslagen (434/2003) ska följas vid inspektionen. Inspektionsförfarandet inleds genom ett beslut av en myndighet om att inspektionen ska utföras. Enligt förvaltningslagen ska parten bland annat underrättas om när granskningen inleds, om inte detta äventyrar syftet med inspektionen. Vid behov kan inspektionen alltså göras även utan förvarning. Under inspektionen ska den berörda parten, om möjligt, informeras om syftet med inspektionen, om dess genomförande och om de fortsatta åtgärderna. Inspektionen ska också förrättas så att inspektionsobjektet eller dess innehavare inte orsakas oskälig olägenhet.
Vid inspektionen ska även principerna om god förvaltning enligt förvaltningslagen tillämpas. Enligt dessa ska de handlingar och andra uppgifter som granskas vara behövliga för tillsynsärendet och omfattningen av det material som begärs för granskning ska stå i proportion till det mål som eftersträvas. Proportionalitetskriteriet är inte nödvändigtvis uppfyllt om man vill utnyttja inspektionsrätten till exempel för att få fram bevis som finns tillgängliga på företagets offentliga webbplats. I allmänhet är det mer motiverat att utöva inspektionsrätten i en situation där de uppgifter som behövs för tillsynen finns i företagets interna system. En inspektion kan också behövas om det finns anledning att befara att nödvändig information inte lämnas ut på begäran eller om det finns särskilda tekniska utmaningar med att lämna ut informationen.
I inspektionsbeslutet får ändring inte sökas särskilt. Ett inspektionsbeslut är inte ett beslut enligt 6 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) om avgörande eller avvisande av ett förvaltningsärende.
Enligt 4 mom. får lokaler som används för boende av permanent natur inspekteras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektion och det i det aktuella fallet finns motiverade och specificerade skäl att misstänka att det har skett eller sker en sådan överträdelse av förordningen om digitala tjänster eller av skyldigheterna enligt denna lag som kan leda till en administrativ påföljdsavgift enligt denna lag.
Inspektion av lokaler som är avsedda för boende av permanent natur förutsätter att det är fråga om en sådan lokal som avses i 1 mom. och där närings- eller yrkesverksamhet bedrivs. Inspektion får därmed inte utföras i lokaler som uteslutande används för boende av permanent natur. I lokaler som används för boende av permanent natur får inspektion utföras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som är föremål för inspektion. En sådan nödvändighet kan till exempel uppstå när utrustning som används för tillhandahållande av förmedlingstjänster finns i ett rum som används för boende av permanent natur och en fysisk kontroll av sådan utrustning är nödvändig för att det ska vara möjligt att kontrollera att bestämmelserna i förordningen om digitala tjänster följs. Det förutsätts inte bara att inspektionen är nödvändig utan också att det finns grundad och specificerad anledning att misstänka att det har skett eller sker en sådan överträdelse av förordningen om digitala tjänster att påföljden kan vara en administrativ påföljdsavgift.
Enligt 5 mom. har Transport- och kommunikationsverket den inspektionsrätt som föreskrivs i denna paragraf när verket utför inspektioner i Finland på begäran av en samordnare i en annan medlemsstat med stöd av artikel 57 i förordningen eller när verket deltar i samordningsmyndigheters gemensamma undersökningar som avses i artikel 60 i förordningen.
I 6 mom. konstateras Transport- och kommunikationsverkets skyldighet att bistå vid kommissionens inspektioner i Finland i enlighet med artikel 69 i förordningen om digitala tjänster.
7 §.Kallelse att höras. I paragrafen föreskrivs det med stöd av artikel 51.1 c i förordningen om digitala tjänster att den behöriga myndigheten har rätt att kalla en företrädare för eller en anställd hos en leverantör av förmedlingstjänster för att höras. På motsvarande sätt har den behöriga myndigheten rätt att kalla en företrädare för en annan person som avses i artikel 51.1 a i förordningen eller en personalrepresentant att höras. Med en annan person som avses i artikel 51.1 a avses en person som i samband med sin närings- eller yrkesverksamhet kan ha information om en misstänkt överträdelse av förordningen. En sådan person kan vara en självständig företagare eller ett företag som till exempel utför inspektioner för leverantören av förmedlingstjänster eller modererar innehållet på onlineplattformen som underleverantör. Myndigheten kan med de hördas samtycke protokollföra erhållna svar med alla tekniska medel. Bestämmelser om hörande finns i förvaltningslagen.
Transport- och kommunikationsverket har de rättigheter som föreskrivs i denna paragraf när verket begär uppgifter på begäran av en samordnare i en annan medlemsstat med stöd av artikel 57 i förordningen eller när verket deltar i gemensamma undersökningar som avses i artikel 60 i förordningen.
8 §.Undantag från rätten att få uppgifter och granska när det gäller advokater och andra rättegångsombud och rättegångsbiträden. I paragrafen begränsas konfidentiell information som utväxlats med klienten i samband med rättegångsombudets eller rättegångsbiträdets uppgifter så att den inte omfattas av de behöriga myndigheternas rätt att få och granska information. Detta för att det förtroliga förhållandet mellan rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet och klienten ska kunna tryggas.
I enlighet med 1 mom. har de behöriga myndigheterna inte rätt att av en i lagen om advokater (496/1958) avsedd advokat eller något annat utomstående rättegångsombud eller rättegångsbiträde eller av deras biträde eller av den till vars förmån rättegångsombudets eller rättegångsbiträdets tystnadsplikt har föreskrivits få eller granska konfidentiella uppgifter och handlingar som utväxlats i samband med skötseln av uppdraget som rättegångsombud.
Bestämmelser om tystnadsplikt som gäller rättegångsombud finns bland annat i 17 kap. 13 § 3 mom. i rättegångsbalken, 34 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, 5 c § i lagen om advokater och 8 § 1 mom. 4–5 punkten i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011).
Undantaget från advokathemligheten ska tillämpas både på advokater som avses i lagen om advokater och på andra utomstående rättegångsombud och rättegångsbiträden och deras biträden som sköter rättegångsombudsuppgifter och på vilka de ovan avsedda bestämmelserna om yrkessekretess tillämpas. Till rättegångsombuds- och rättegångsbiträdesuppdrag som omfattas av sekretessen räknas utöver egentliga rättegångsrelaterade uppdrag juridisk rådgivning om klienters rättsliga ställning vid förundersökning till följd av brott eller vid annan handläggning av ärenden före rättegång eller juridisk rådgivning för inledande eller undvikande av rättegång.
Undantaget ska endast gälla utomstående rättegångsombud eller rättegångsbiträden, inte till exempel rådgivning som ges av en jurist som står i anställningsförhållande till en näringsidkare, även om juristen har rätt att agera som sin arbetsgivares rättegångsombud eller rättegångsbiträde.
Syftet är att från de behöriga myndigheternas rätt att få och granska information utesluta uppgifter eller material vars innehåll kan antas vara sådant att advokaten eller något annat rättegångsombud eller rättegångsbiträde inte får vittna i en rättegång och som omfattas av rättegångsombudets eller rättegångsbiträdets yrkessekretess. Med konfidentiella uppgifter och handlingar avses särskilt samtal och korrespondens mellan rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet och klienten. Med de handlingar och uppgifter som omfattas av undantaget avses också olika former av elektroniskt material som kan läsas eller på annat sätt förstås endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel.
De behöriga myndigheterna ska inte ha rätt att av en advokat eller ett annat rättegångsombud själv eller av den leverantör av förmedlingstjänster eller av en annan organisation eller fysisk person som avses i artikel 51.1 a i förordningen som är hens klient få eller granska information som omfattas av sekretessen i anslutning till ett rättegångsombuds eller rättegångsbiträdes uppdrag. Undantaget avses dock inte påverka den behöriga myndighetens rätt att av en advokat eller av klienten till en advokat eller ett rättegångsbiträde få, undersöka och kopiera information, handlingar eller annat material som rör en misstänkt överträdelse som finns till exempel i det interna systemet hos ett företag som inspekteras, oberoende av skötseln av rättegångsombudet eller rättegångsbiträdets uppdrag.
Enligt paragrafens 2 mom. ska undantaget tillämpas på de behöriga myndigheternas alla undersökningsbefogenheter enligt artikel 51.1 i förordningen om digitala tjänster och denna lag, oberoende av om de utövas vid utförandet av den behöriga myndighetens egna uppgifter, på begäran av en myndighet som är samordnare i en annan medlemsstat eller vid bistående av Europeiska kommissionen vid utförandet av en inspektion.
Undantaget från rätten att få och granska information är därför tillämpligt på de behöriga nationella myndigheternas begäran om information, utövande av inspektionsbefogenheterna och rätt att begära att en företrädare för en leverantör av förmedlingstjänster eller en anställd eller en företrädare för en annan person eller en anställd som avses i artikel 51.1 i förordningen ska höras, oavsett om dessa rättigheter används för att utföra de nationella behöriga myndigheternas egna uppgifter eller för att bistå andra medlemsstater eller kommissionen på det sätt som förutsätts i förordningen om digitala tjänster.
9 §.Handräckning. I denna paragraf föreskrivs det om givande av nödvändig handräckning. Den behöriga myndigheten har rätt att på begäran få handräckning av polisen för att utföra sina uppgifter enligt detta lagförslag. Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen (872/2011) ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, om så föreskrivs särskilt. Behov av handräckning från polisen kan uppstå vid tillsynen över efterlevnaden av förordningen om digitala tjänster, särskilt i samband med inspektioner.
10 §.Tillsynsbeslut. I 1 mom. föreskrivs det om de behöriga myndigheternas tillsynsbeslut i anslutning till tillsynen över efterlevnaden av förordningen, där myndigheten kan ålägga en leverantör av förmedlingstjänster som bryter mot förordningen om digitala tjänster att upphöra med överträdelsen av förordningen och ålägga denne att rätta till sitt fel eller sin försummelse inom skälig tid.
Den föreslagna myndighetsbefogenheten grundar sig på artikel 51.2 b i förordningen.
Också konsumentombudsmannen har befogenhet enligt 1 mom. att genom sitt beslut ålägga en leverantör av förmedlingstjänster att upphöra med överträdelsen av förordningen och ålägga den som beslutet gäller att inom skälig tid rätta till sitt fel eller sin försummelse i fråga om de artiklar i förordningen som omfattas av konsumentombudsmannens tillsyn. I konsumentombudsmannens beslut får ändring inte sökas genom besvär. Den som konsumentombudsmannens beslut enligt 1 mom. gäller kan i stället genom ansökan föra beslutet till marknadsdomstolen på det sätt som föreskrivs om ändringssökande i den föreslagna 30 §.
Enligt 2 mom. kan myndigheten i den situation som beskrivs i momentet också meddela ett interimistiskt beslut som gäller tills ärendet är slutligt avgjort. Ett interimistiskt beslut kan innehålla ett föreläggande om att en viss påstådd överträdelse av förordningen ska upphöra eller rättas till. Föreläggandena i beslutet får inte gå utöver vad som behövs för säkerställande av att allvarlig olägenhet för den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan kan förhindras fram till det slutliga beslutet. Det är svårt att förutse vilket slags allvarligt hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan en leverantör av förmedlingstjänster som är etablerad i Finland skulle kunna orsaka genom verksamhet som strider mot bestämmelserna om digitala tjänster. Men ett allvarligt hot skulle till exempel kunna uppstå genom hälsofarliga produkter som säljs på onlineplattformar.
Innan en myndighet meddelar ett beslut ska den ge parterna tillfälle att bli hörda, förutom om inte hörandet kan ske så snabbt som ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver. Den föreslagna myndighetsbefogenheten grundar sig på artikel 51.2 e i förordningen.
11 §.Åtaganden. Enligt förslaget kan Transport- och kommunikationsverket och dataombudsmannen genom sitt beslut bestämma att åtagandena för leverantörer av förmedlingstjänster när det gäller att följa förordningen ska vara bindande för dem. En misstänkt överträdelse av en skyldighet enligt förordningen kan undanröjas genom ett bindande åtagande. Åtagandena kan i princip vara inriktade på fullgörande av vilken skyldighet som helst i förordningen. I beslutet ska det samtidigt konstateras att det inte längre finns skäl för den behöriga myndigheten att vidta fortsatta åtgärder. Beslutet ska gälla tills vidare eller för en viss tid.
Den myndighet som fattat beslutet kan ta upp ärendet till ny behandling, om ett sakförhållande som legat till grund för beslutet har förändrats väsentligt, om åtagandena åsidosätts eller om beslutet har grundat sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som lämnats av parterna.
Den föreslagna befogenheten grundar sig på artikel 51.2 a i förordningen.
Med stöd av lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheten (566/2020) har konsumentombudsmannen de befogenheter som avses i artikel 9.4 led b–d och 9.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 om samarbete mellan de nationella myndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004 (samarbetsförordningen) när det är fråga om ärenden som gäller tillsynen över efterlevnaden av den lagstiftning som föreskrivs som skydd för konsumenterna. Dessa befogenheter omfattar bland annat befogenhet att av den näringsidkare som är ansvarig för överträdelsen försöka få ett åtagande att upphöra med överträdelsen eller att godta ett sådant åtagande samt befogenhet att från näringsidkaren, på näringsidkarens initiativ, få åtaganden om korrigerande åtgärder till förmån för konsumenter som berörs av en påstådd överträdelse som omfattas av denna förordning eller, vid behov, att från näringsidkaren försöka få åtaganden genom vilka lämpliga rättsmedel erbjuds konsumenter som berörs av överträdelsen. Artiklarna 25, 26, 30 och 32 i förordningen om digitala tjänster, som konsumentombudsmannen för sin del ska övervaka enligt den föreslagna 2 §, skyddar också konsumenterna som användare av tjänster och i fråga om dem ska konsumentombudsmannen också ha befogenheter som gäller åtaganden enligt samarbetsförordningen.
12 §.Myndighetssamarbete. I denna paragraf föreskrivs det om samarbete mellan olika myndigheter. Enligt 1 mom. ska Transport- och kommunikationsverket, dataombudsmannen och konsumentombudsmannen, när de utför uppgifter enligt förordningen om digitala tjänster och denna lag, samarbeta med varandra på ett ändamålsenligt sätt. Enligt artikel 49 i förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att samordnaren för digitala tjänster, det vill säga Transport- och kommunikationsverket och andra behöriga myndigheter, närmare bestämt konsumentombudsmannen och dataombudsmannen, har ett nära och effektivt samarbete med varandra. Dessutom behöver de behöriga tillsynsmyndigheterna stöd också från andra myndigheter, till exempel de i paragrafen avsedda marknadskontrollmyndigheter som övervakar produktsäkerheten. Enligt 2 mom. ska produktsäkerhetsmyndigheterna anmäla eventuella överträdelser av bestämmelserna i artiklarna 30–32 i förordningen om digitala tjänster som de observerat i samband med sitt eget tillsynsarbete till Transport- och kommunikationsverket och konsumentombudsmannen som övervakar efterlevnaden av dessa artiklar. Bakgrunden till bestämmelsen är att de nämnda artiklarna i förordningen har ett nära samband med konsumentskyddet och produktsäkerheten, som kontrolleras av marknadskontrollmyndigheterna. Den europeiska förordningen om allmän produktsäkerhet kompletterar till exempel för sin del artikel 31 i förordningen om digitala tjänster. Eftersom de ovannämnda artiklarna är förknippade med överlappande befogenheter för andra myndigheter, bör tillsynsmyndigheten informeras om de överträdelser som uppdagats i andra myndigheters tillsynsarbete.
I 3 mom. föreskrivs det om skyldigheten för konsumentombudsmannen och dataombudsmannen att underrätta Transport- och kommunikationsverket om besvär som hänför sig till skyldigheter enligt förordningen, det vill säga om begäran om åtgärder. Bakgrunden till momentet är Transport- och kommunikationsverkets förordningsenliga uppgifter som samordnare för digitala tjänster.
Enligt 4 mom. ska Transport- och kommunikationsverket årligen i samarbete med dataombudsmannen och konsumentombudsmannen utarbeta den verksamhetsberättelse som avses i artikel 55 i förordningen om digitala tjänster. Berättelsen ska omfatta alla behöriga myndigheters verksamhet och därför behöver Transport- och kommunikationsverket information och stöd från de andra behöriga myndigheterna.
13 §.Vite. Lagens 13 § innehåller bestämmelser om vite. Den behöriga myndigheten kan enligt 1 mom. förena en skyldighet enligt denna lag med vite för leverantörer av förmedlingstjänster och andra personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen. Med andra personer enligt artikel 51.1 a avses personer som handlar i syfte att utöva sin närings- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen.
I enlighet med 2 mom. ska ett vite som löper per dag föreläggas en leverantör av förmedlingstjänster. Momentet innehåller i enlighet med artikel 52.4 i förordningen om digitala tjänster bestämmelser om ett högsta vitesbelopp. I enlighet med den punkten i förordningen ska medlemsstaterna se till att det högsta vitesbeloppet är 5 procent av den genomsnittliga dagliga globala omsättningen eller inkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under den föregående räkenskapsperioden räknat från den dag som anges i beslutet i fråga. Det vite som föreläggs en leverantör av förmedlingstjänster får därmed vara högst 5 procent av leverantörens genomsnittliga globala dagsomsättning eller dagsinkomst under den föregående räkenskapsperioden per förseningsdag. Det högsta vitesbeloppet gäller såväl föreläggande av vite som utdömande av vite. I enlighet med skäl 117 i ingressen till förordningen om digitala tjänster ska vitet i varje enskilt fall vara effektivt, proportionellt och avskräckande.
Ett löpande vite som enligt 3 mom. föreläggs en leverantör av förmedlingstjänster ska föreläggas utan fast grundbelopp och tilläggsbelopp. Lagen avviker från bestämmelserna om löpande vite i 9 § i viteslagen. Det föreslås att undantag ska göras från de nationella bestämmelserna om vite i detta avseende, eftersom det högsta vitesbeloppet enligt förordningen beräknas som löpande i sin helhet. Av den föreslagna ändringen följer också att 10 § 2 mom. i viteslagen inte ska tillämpas. I 10 § 2 mom. i viteslagen föreskrivs det att ett belopp som uppgår till högst tre gånger grundbeloppet kan dömas ut som tilläggsbelopp av vite, och för den överskjutande delen förfaller tilläggsbeloppen för de vitesperioder som har börjat innan beslutet om utdömande av vite fattas. Eftersom det inte ska fastställas något fast grundbelopp för löpande vite för en leverantör av förmedlingstjänster, kan det högsta belopp som kan utdömas som vite inte heller bindas vid grundbeloppets storlek. Genom den föreslagna regleringen säkerställs att det högsta vitesbeloppet motsvarar kraven i förordningen.
Eftersom 10 § 2 mom. i viteslagen inte ska tillämpas på det sätt som beskrivs ovan, behövs separata bestämmelser om motsvarande begränsning. Begränsningen av utdömande av löpande vite enligt viteslagen är avsedd att säkerställa att vitet är skäligt i en situation där vite löper till exempel på grund av myndighetens passivitet. I 3 mom. ingår därmed bestämmelser om att löpande vite som förenas med en skyldighet enligt denna lag för en leverantör av förmedlingstjänster på en gång får dömas ut för högst 60 dagar, och för den överstigande tiden bortfaller vitet för de dagar som har börjat innan beslutet om utdömande av vite fattas. Eftersom det högsta vitesbeloppet enligt förordningen är bundet till dröjsmålsdagar, är det lämpligt att även binda även begränsningen av domen till dagar. Ett beslut om föreläggande av vite har vunnit laga kraft under en period av 60 dagar, om beslutet inte överklagas, och myndigheten kan anses ha tillräckligt med tid för att döma ut vite, inklusive hörandet av den som saken gäller. Den föreslagna tidsperioden förhindrar också att vitet stiger till en orimligt hög nivå om myndighetens passivitet leder till att vite inte döms ut under perioden på 60 dagar. Om vitet har stigit till det högsta belopp som kan dömas ut på en gång, men det tar tid att döma ut vitet, ska de poster som förfallit under mellantiden inte heller senare kunna dömas ut. Vitet börjar löpa på nytt efter det att domen avkunnats, och det kan utdömas på nytt utan ett nytt beslut.
I 4 mom. beaktas skyddet mot självinkriminering, vilket innebär att den som misstänks för ett brott har rätt att vägra medverka i en utredning av den brottsmisstanke som gäller hen. I en sådan situation ska den behöriga myndigheten inte ha rätt att förena sin rätt till information med vite. Momentet föreslås därför innehålla en bestämmelse om att en fysisk persons skyldighet att lämna uppgifter inte får förenas med vite, om det finns anledning att misstänka personen för brott och uppgifterna har samband med det ärende som brottsmisstanken hänför sig till. Enligt förslaget utgörs tröskeln av ”finns anledning att misstänka”, för att regleringen ska stämma överens till exempel med lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna (566/2020) och dataskyddslagen (1050/2018). Skyddet mot självinkriminering omfattar då utöver de fall där förundersökningsmyndigheten redan har fattat beslut om att inleda förundersökning även de situationer där tillsynsmyndigheten gör bedömningen att fallet senare kan leda till straffrättsliga påföljder.
Dessutom ska vitesförläggande som riktas till en fysisk person begränsas till att förstärka begäran om hörande enligt lagens 7 §. På grund av begränsningen är det möjligt att förelägga vite för en näringsidkare endast för att säkerställa att hen kommer till hörandet.
Enligt 5 mom. ska viteslagen tillämpas till övriga delar. På vite som föreläggs andra personer som avses i artikel 51.1 a, när dessa personer handlar i syfte att utöva sin närings- eller yrkesverksamhet och rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, tillämpas således i alla avseenden bestämmelserna i viteslagen. Det högsta vitesbeloppet enligt artikel 52.4 i förordningen gäller inte för de nämnda andra personerna, utan endast för leverantören av förmedlingstjänster.
Enligt artikel 51.2 i förordningen får genomförandebefogenheter utövas på ovannämnda andra personer först efter det att myndigheterna i god tid har gett personerna i fråga alla relevanta uppgifter om sådana bestämmelser. Med andra ord kan vite föreläggas en annan person först efter det att personen i god tid har fått all information om den skyldighet som ska åläggas, inklusive information om risken för vite, samt information om möjligheterna att söka ändring.
Enligt 6 mom. ska marknadsdomstolen besluta om utdömande av vite på framställning av konsumentombudsmannen. Detta motsvarar förfarandet för utdömande av vite i anslutning till konsumentombudsmannens förbud (10 § i lagen om Konkurrens och konsumentverket (661/2012).
14 §.Påföljdsavgift för leverantörer av förmedlingstjänster. I 14–17 § finns bestämmelser om överträdelser av skyldigheterna i förordningen som kan leda till att den behöriga myndigheten påför leverantören av förmedlingstjänster en påföljdsavgift.
De sanktioner som föreskrivs i 14–17 § i förslaget avser genomförandet av artiklarna 51 och 52 i förordningen om digitala tjänster. I artiklarna föreskrivs det om administrativa påföljdsavgifter i samband med överträdelser av förordningen. I enskilda fall ska påförandet av en påföljdsavgift övervägas av myndigheten. Det är inte alltid ändamålsenligt att påföra påföljdsavgift; till exempel när tillsynsmyndigheten, efter att ha konstaterat att en leverantör av förmedlingstjänster handlar i strid med förordningen, meddelar leverantören av förmedlingstjänster ett sådant tillsynsbeslut som avses i 10 §, i vilket myndigheten ålägger tjänsteleverantören att rätta till sin verksamhet och det inte är fråga om en allvarlig överträdelse av förordningen. Myndigheten kan också i dessa fall efter övervägande förena sitt tillsynsbeslut med vite. Vid påförande av påföljdsavgift är det fråga om tillsynsmyndighetens prövningsrätt, som ska utövas i enlighet med principerna för god förvaltning i förvaltningslagen. De behöriga myndigheterna ska i sin verksamhet ta hänsyn bland annat till jämlikhet och proportionalitet, med beaktande av alla grundläggande fri- och rättigheter av betydelse, samt använda sina befogenheter för syften som är godtagbara enligt lag. Åtgärden att påföra påföljdsavgift är till sin karaktär en betydande förvaltningsåtgärd, och avsikten är att den ska utnyttjas endast vid allvarligare överträdelser.
Utgångspunkten för myndighetens tillsynsverksamhet är att när myndigheten överväger de befogenheter som den har till sitt förfogande vid överträdelser av förordningen, ska den befogenhet som används stå i proportion till överträdelsen. Om överträdelsen fortgår kan myndigheten, beroende på överträdelsens art och allvar, i första hand ålägga tjänsteleverantören att rätta till sin verksamhet och eventuellt förena sitt beslut med vite innan påföljdsavgift påförs.
I 19 § i förslaget föreskrivs det om situationer då en myndighet inte kan påföra påföljdsavgift. Beloppet av påföljdsavgiften baseras på en helhetsbedömning och kan vara högst 6 procent av den årliga globala omsättningen under den föregående räkenskapsperioden för den leverantör av förmedlingstjänster som brutit mot förordningen. Eftersom påföljdsavgifter av straffkaraktär till sin stränghet kan jämställas med bötesstraff, föreslås det att ingen dröjsmålsränta eller annan dröjsmålspåföljd ska tas ut. De föreslagna sanktionerna är lämpliga när den finländska tillsynsmyndigheten är behörig i fråga om tjänsteleverantören. Varje medlemsstat inför sanktioner för överträdelser av förordningen i sin egen nationella lagstiftning.
Påförande av påföljdsavgift förutsätter uppsåt eller vårdslöshet. Utgångspunkten vid oaktsamhetsbedömningen är att en extern bedömning av aktsamheten i förfarandet ska göras. Frågan är huruvida leverantören av förmedlingstjänster objektivt sett handlar på ett sätt som avviker från den angivna skyldigheten. Dessutom måste oaktsamheten också bedömas subjektivt. Det är fråga om huruvida leverantören av förmedlingstjänster insåg att dess förfarande och processer medför en risk för att skyldigheten åsidosätts och tog en sådan risk eller huruvida tjänsteleverantören borde ha insett att det föreligger en risk för att skyldigheten enligt förordningen om digitala tjänster åsidosätts. I praktiken handlar bedömningen av den subjektiva aktsamheten om huruvida leverantören av förmedlingstjänster har agerat tillräckligt aktsamt för att följa bestämmelserna i förordningen. Om tillsynsmyndigheten redan har förhandlat med tjänsteleverantören om att det skett en överträdelse av samma bestämmelse, har det för tjänsteleverantören uppstått en förhöjd skyldighet att rätta till bristerna i sitt handlande.
Med beaktande av oskuldspresumtionen är en allmän utgångspunkt vid påförande av påföljdsavgift att den behöriga myndigheten bär ansvaret för att överträdelsen utreds tillräckligt och på behörigt sätt samt att den bevisas. Bestämmelser om myndigheters utredningsskyldighet finns i 31 § i förvaltningslagen där det konstateras att en myndighet ska se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras.
Den föreslagna 14 § innehåller sanktioner för de artiklar i förordningen som varje leverantör av förmedlingstjänster, till exempel ett teleföretag, en leverantör av molntjänster eller en onlineplattform, kan bryta mot, oavsett företagens storlek. I den föreslagna 15 § föreskrivs det om de artiklar i förordningen som en leverantör av förmedlingstjänster som tillhandahåller en tjänst på en onlineplattform enligt definitionen i artikel 3 i förordningen, inklusive en leverantör av onlineplattform, skulle kunna bryta mot. I 16 § föreskrivs dessutom om de punkter i artiklarna i förordningen som en leverantör av förmedlingstjänster som tillhandahåller en tjänst på en onlineplattform enligt definitionen i artikel 3 i förordningen skulle kunna bryta mot. I 17 § finns bestämmelser om de punkter i artiklarna i förordningen som en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenterna att ingå distansavtal med näringsidkare kan bryta mot.
I föreslagna 14 § 1 mom. fastställs sanktioner för leverantörer av förmedlingstjänster som bryter mot den skyldighet som föreskrivs i artikel 11 i förordningen att utse en enda kontaktpunkt för myndigheterna för att möjliggöra elektronisk kommunikation med nationella myndigheter, kommissionen och europeiska nämnden för digitala tjänster i frågor som gäller tillämpning av förordningen. Också skyldigheten enligt artikel 11.2 att offentliggöra nödvändig information om kontaktpunkten på ett sådant sätt att kommunikationen med kontaktpunkten blir så enkel som möjligt och skyldigheten enligt artikel 11.3 att ange de språk som ska användas med kontaktpunkten ska förenas med sanktioner.
Vidare ska en överträdelse av skyldigheten enligt artikel 12 a för leverantören av förmedlingstjänster att utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för tjänstemottagaren att kommunicera med tjänsteleverantören förenas med sanktioner. Den skyldighet att offentliggöra information om kontaktpunkten som anges i artikel 12.2 ska också förenas med sanktioner. Skyldigheterna i artiklarna 11 och 12 i förordningen gäller alla leverantörer av förmedlingstjänster, oavsett deras storlek.
Det handlar om skyldigheter som är viktiga för myndigheter och tjänsteanvändare. Om en tjänsteleverantör inte kan kontaktas på grund av att en kontaktpunkt inte har utsetts och offentliggjorts är detta av avgörande betydelse för tillsynen över efterlevnaden av förordningen. Ett mycket typiskt problem i praktiken är att det inte går att få kontakt med leverantören av förmedlingstjänster, på grund av att det inte finns några kontaktuppgifter.
Huvudregeln för tillsynen över efterlevnaden av förordningen är att den sköts av en myndighet i det land där företaget är etablerat. I situationer enligt artikel 13 i förordningen, där en leverantör av förmedlingstjänster inte har något säte i unionen, men tillhandahåller förmedlingstjänster i Finland, kan en påföljdsavgift påföras för brott mot skyldigheten enligt artikel 13.1 att utse en laglig företrädare inom EU. Om en leverantör av förmedlingstjänster dessutom bryter mot skyldigheten att bemyndiga en laglig företrädare att fungera som kontaktpunkt mellan de behöriga myndigheterna, kommissionen och nämnden, eller mot skyldigheten att lämna uppgifter till Transport- och kommunikationsverket om en laglig företrädare, kan tjänsteleverantören i sista hand påföras en påföljdsavgift. Om en tjänsteleverantör som är etablerad utanför EU inte har anmält en laglig företrädare i EU men tillhandahåller tjänster i Finland (t.ex. på finska), kan Transport- och kommunikationsverket kräva att tjänsteleverantören ska anmäla en laglig företrädare till någon medlemsstat och även i sista hand påföra en påföljdsavgift om tjänsteleverantören inte följer artikel 13 i förordningen. Enligt artikel 56.7 i förordningen har alla medlemsstater, om leverantören av förmedlingstjänster inte utser en laglig företrädare i enlighet med artikel 13, befogenheter att utöva tillsyn över leverantören i fråga. Om Transport- och kommunikationsverket har för avsikt att övervaka tjänsteleverantören i fråga ska verket underrätta samordnarna i de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta.
Det är i så fall fråga om en aktör som är etablerad utanför EU och som tillhandahåller tjänster inom EU, och i vissa fall kan tjänsterna till och med tillhandahållas på finska. Transport- och kommunikationsverket ska då ha effektiva befogenheter att ingripa i tjänsteleverantörens verksamhet och i fullgörandet av skyldigheterna enligt förordningen.
15 §. Påföljdsavgift för värdtjänstleverantörer. Enligt det föreslagna 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket påföra påföljdsavgift för en leverantör av förmedlingstjänster som tillhandahåller värdtjänster och som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar de bestämmelser i förordningen som räknas upp i momentet. De nedan angivna aktsamhetsskyldigheterna och sanktionerna i förordningen gäller företag av alla storlekar. Den tjänst som tillhandahålls av onlineplattformar är också en värdtjänst, vilket innebär att de sanktioner som anges nedan även gäller för onlineplattformar, oavsett storleken på det företag som tillhandahåller tjänsten.
I paragrafen föreskrivs det om sanktioner för underlåtenhet att i sin tjänst enligt artikel 16.1 eller 16.2 anordna mekanismer för anmälan avseende olagligt innehåll, underlåtenhet att i enlighet med artikel 16.4 sända ett mottagningsbevis till den som gjort anmälan samt underlåtenhet att i enlighet med artikel 16.5 underrätta den som gjort anmälan om olagligt innehåll om sitt beslut och ytterligare tillhandahålla information om möjligheterna till prövning av beslutet och om de automatiserade instrument som värdtjänstleverantören använder i sitt beslutsfattande samt om skyldigheten att i enlighet med artikel 16.6 behandla mottagna anmälningar om olagligt innehåll.
Det allmänna och allmänt tillgängliga förfarandet för anmälan av olagligt innehåll enligt artikel 16 i förordningen är en viktig aktsamhetsskyldighet enligt förordningen som syftar till att förbättra tjänsternas säkerhet, minska det olagliga innehållet i tjänsterna och öka tjänsteleverantörernas ansvar för sina tjänster. Huvudsyftet med förordningen om digitala tjänster är att se till att värdtjänstleverantörer kan informeras om olagligt innehåll i sina tjänster och att effektivisera behandlingen av anmälningar om olagligt innehåll.
Många tjänsteleverantörer erbjuder redan nu möjlighet att anmäla olagligt innehåll i tjänsten. Med tanke på efterlevnaden av förordningen och tillsynen över efterlevnaden är det viktigt att de ovannämnda skyldigheter som föreskrivs i artikel förknippas med sanktioner i den mån de är tillräckligt tydliga och exakta.
I paragrafen fastställs sanktioner som är förknippade med de skyldigheter för värdtjänstleverantörer som anges i artikel 17, inklusive skyldigheterna till öppenhet på onlineplattformen i fråga om beslut om moderering av innehållet. Förordningen förbjuder inte i sig tjänsteleverantörer att fatta de beslut om moderering av innehållet som avses i punkt 1 i artikeln, men i artikeln fastställs en skyldighet för tjänsteleverantörer att för alla berörda tjänsteanvändare motivera de beslut om moderering som anges i artikeln. I punkt 1 i artikeln anges hur tjänsteleverantörer, till exempel onlineplattformar, i nuläget modererar innehåll i sina tjänster på grund av att tjänsteleverantören anser att innehållet är olagligt eller oförenligt med leverantörens egna användarvillkor. På denna grund begränsar onlineplattformarna innehållets synlighet för andra användare av tjänsten (s.k. shadow banning) eller tar bort innehållet i sin tjänst eller förhindrar tillgången till det helt och hållet. På ovan angivna grunder kan tjänsteleverantörerna dessutom i vissa fall avbryta tjänsten eller upphöra att tillhandahålla tjänsten till en viss användare helt eller delvis eller tillfälligt eller permanent stänga tjänsteanvändarens konto. I fråga om alla dessa beslut om moderering är värdtjänstleverantören skyldig att motivera sitt beslut i enlighet med artikel 17.
I paragrafen anges sanktioner för försummelse av följande skyldigheter till öppenhet som i artikel 17 föreskrivs för värdtjänstleverantörer. Bestämmelserna är detaljerade, men viktiga för användarnas yttrandefrihet och uttrycksfrihet, och även i vissa fall för tjänsteanvändarnas ekonomiska verksamhet och näringsverksamhet. Även om syftet med förordningen om digitala tjänster är att onlineplattformarna på ett effektivare sätt ska ingripa i olagligt innehåll, är målet också att undvika så kallad extrem avskrivning. Att motiveringarna till beslutet om moderering av innehållet lämnas till de berörda parterna stöder detta mål och de motiveringar enligt artikel 17.3 som leverantören av förmedlingstjänsten lämnar förbättrar öppenheten samt utgör en grund också för ytterligare åtgärder från tjänsteanvändarens sida, till exempel sökande av ändring i behandlingen av interna klagomål på onlineplattformen. Dessa motiveringar omfattar följande:
– den skyldighet som föreskrivs i artikel 17.3 a att i motiveringen till tjänsteleverantörens beslut inkludera information om det sätt enligt artikel 17.1 på vilket åtkomsten till innehållet begränsas för andra användare av tjänsten, om begränsningens regionala tillämpningsområden och om dess varaktighet,
– den skyldighet som föreskrivs i artikel 17.3 b att berätta hur tjänsteleverantören blev medveten om innehållet i fråga,
– den skyldighet som föreskrivs i artikel 17.3 c att informera om användningen av automatiserade instrument vid tjänsteleverantörens beslutsfattande eller som grund för det,
– den skyldighet som föreskrivs i artikel 17.3 d att ange den rättsliga grunden om tjänsteleverantören anser att innehållet är olagligt, eller
– den skyldighet som föreskrivs i artikel 17.3 e att informera tjänstemottagaren om vilken punkt i användningsvillkoren som tjänsteleverantören anser att innehållet strider mot.
– den skyldighet som föreskrivs i artikel 17.3 f att informera tjänstemottagaren om hur denne kan överklaga tjänsteleverantörens beslut.
Enligt 3 punkten mom. kan Transport- och kommunikationsverket påföra en värdtjänstleverantör en påföljdsavgift om leverantören uppsåtligen eller av oaktsamhet upprepat försummar den skyldighet som föreskrivs i artikel 18 i förordningen att underrätta de brottsbekämpande myndigheterna om ett hot eller ett brott som de känner till och som utgör ett hot mot människors liv eller säkerhet. Sådana tillkännagivanden kan till exempel vara inlägg på diskussionsforum på internet om hot som anknyter till liv och hälsa. Det bör noteras att skyldigheten endast gäller brott som tjänsteleverantören känner till och att tjänsteleverantören enligt förordningen inte är skyldig att söka efter brottsligt innehåll i sin tjänst. Transport- och kommunikationsverket ska få information av polisen om en misstänkt försummelse av den anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 18.
Den nationella lagstiftningen har inte tidigare innehållit någon sådan skyldighet att anmäla pågående eller redan inträffade brott som beskrivs i artikeln. I 15 kap. 10 § i strafflagen (39/1889) finns bestämmelser om att det är straffbart att inte anmäla grova brott när en gärning som nämns i paragrafen ännu kan förhindras. I artikel 18 i förordningen anges inga specifika brott som är förknippade med hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet och som ska anmälas till en brottsbekämpande myndighet, i Finland till polisen (27 §). Med tanke på människornas säkerhet och den allmänna säkerheten är det dock fråga om en viktig skyldighet för värdtjänstleverantörer. Det föreslås därför att Transport- och kommunikationsverket ska ha befogenhet att påföra värdtjänstleverantörer en påföljdsavgift vid upprepade överträdelser av den skyldighet som föreskrivs i artikel 18 i förordningen.
16 §. Påföljdsavgift för en leverantör av en onlineplattform. Enligt den föreslagna paragrafen kan en påföljdsavgift påföras en leverantör av onlineplattform som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar de skyldigheter enligt förordningen att iaktta tillbörlig aktsamhet som anges i 1 mom. Enligt förordningen gäller de skyldigheter att iaktta tillbörlig aktsamhet som anges i 1 mom. inte småföretag eller mikroföretag. Påföljdsavgiften påförs av Transport- och kommunikationsverket, om inte dataombudsmannen eller konsumentombudsmannen med stöd av 2 eller 3 mom. ska påföra den.
Tjänsterna på en onlineplattform är också förmedlingstjänster och värdtjänster som regleras i förordningen. Även om ett företag som tillhandahåller tjänster på onlineplattformen är ett litet företag eller ett mikroföretag, är därför de skyldigheter som föreskrivs i artiklarna 9–18 i förordningen om digitala tjänster och som gäller förmedlingstjänster och värdtjänster och därmed de eventuella påföljdsavgifterna för leverantörer av förmedlingstjänster och värdtjänstleverantörer som regleras ovan i 14 och 15 § tillämpliga.
I 1 mom. 1 punkten föreskrivs det att det är möjligt för Transport- och kommunikationsverket att påföra en påföljdsavgift när en onlineplattform försummar den skyldighet som föreskrivs i artikel 20.1 i förordningen att tillhandahålla en tjänstemottagare tillgång till ett internt system för behandling av klagomål på plattformen under en bestämd tid (6 månader) efter det att tjänsteleverantören har meddelat sitt beslut gällande en anmälan om olagligt innehåll som den fått eller a) när tjänsteleverantören har förhindrat eller begränsat synligheten av det lagrade innehållet i tjänsten, b) när tjänsteleverantören helt, delvis eller permanent har hindrat användaren från att få tillträde till tjänsten, c) eller när tjänsteleverantören har beslutat att avbryta eller avsluta tjänsteanvändarens möjlighet att monetarisera, det vill säga ekonomiskt utnyttja det innehåll som lagras av tjänstemottagaren. Onlineplattformens interna system för behandling av klagomål ska också vara tillgängligt för dem som har anmält olagligt innehåll i enlighet med artikel 16.
Artikeln beskriver de ovan angivna sätten att moderera innehåll eller vägra tillhandahålla tjänster som används allmänt av onlineplattformar. I dessa situationer är det viktigt att tjänsteanvändaren eller den som har anmält olagligt innehåll har rätt att i ett internt system för behandling av klagomål som tillhandahålls av onlineplattformen begära att onlineplattformen korrigerar sitt beslut, om plattformsanvändaren anser att beslutet om moderering av onlineplattformens innehåll är felaktigt.
Att det interna systemet för behandling av klagomål fungerar effektivt är också förknippat med den anmälningsskyldighet för onlineplattformen som föreskrivs i artikel 20.5. Denna innefattar skyldigheten att underrätta den klagande om ett beslut som fattats i systemet för behandling av klagomål.
I artikel 20 i förordningen föreskrivs om en skyldighet för onlineplattformen att i sin tjänst upprätthålla ett internt system för behandling av klagomål för tjänsteanvändare och om krav på att systemet för klagomål ska vara lätt att använda samt om krav som gäller den interna organisationen. Syftet med dessa skyldigheter är att underlätta användarnas möjlighet att bestrida ett beslut av onlineplattformen genom vilket plattformen anser att innehållet är olagligt eller strider mot villkoren för användning av onlineplattformen och på så sätt få beslutet omprövat med låg tröskel. Syftet med bestämmelserna i artikel 20 i förordningen är att möjliggöra en omprövning av beslut om moderering av onlineplattformen på ett snabbt och icke-diskriminerande sätt och så att omprövningen görs under översyn av en eller flera människor om innehållet tidigare har modererats automatiskt. Det ovannämnda främjar användarens yttrandefrihet på onlineplattformen och i förekommande fall näringsidkarens möjlighet att bedriva näringsverksamhet via onlineplattformen. Om en tjänsteleverantör försummar sin skyldighet att tillhandahålla ett internt system för behandling av klagomål i sin tjänst, har Transport- och kommunikationsverket rätt att påföra en påföljdsavgift för onlineplattformen.
I artikel 22 i förordningen föreskrivs om betrodda anmälare av olagligt innehåll som tilldelas denna status av samordnaren för digitala tjänster i det land där organisationen är etablerad. I enlighet med artikel 16 i förordningen ska onlineplattformarna i första hand och utan onödigt dröjsmål behandla och besluta om anmälningar av olagligt innehåll som gjorts av betrodda anmälare. I 2 punkten föreslås sanktioner i fråga om onlineplattformens skyldighet att vidta tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa att sådana anmälningar om olagligt innehåll som lämnas in av betrodda anmälare prioriteras vid behandling och beslut. Syftet med sanktionerna är att se till att onlineplattformarna prioriterar betrodda anmälares anmälningar om olagligt innehåll. I sista hand beslutar dock onlineplattformen alltid om att ta bort innehåll som berörs av en betrodd anmälares anmälan.
Enligt artikel 24.3 i förordningen ska onlineplattformen på begäran förse kommissionen eller Transport- och kommunikationsverket med information om antalet användare av sin tjänst. I 3 punkten föreslås det att påföljdsavgift ska vara en möjlig påföljd vid överträdelser av artikel 24.3 i förordningen. Informationen är nödvändig för tillsynen över onlineplattformar och ger en bild av omfattningen av plattformens verksamhet. I praktiken är uppgifterna med tanke på tillsynen över efterlevnaden av förordningen nödvändiga för kommissionen när antalet användare av en onlineplatform närmar sig 45 miljoner användare, det vill säga gränsen för en sådan mycket stor aktör som definieras i förordningen om digitala tjänster.
Artikel 26 i förordningen reglerar annonsering på onlineplattformar. Enligt propositionen ska tillsynen över efterlevnaden av de olika punkterna i artikel 26 fördelas mellan dataombudsmannen och konsumentombudsmannen. Överträdelse av följande bestämmelser i artikeln föreslås bli föremål för sanktioner i form av en påföljdsavgift.
Enligt det som föreskrivs i artikel 26 i förordningen ska onlineplattformar som presenterar annonser på sina onlinegränssnitt, för varje enskild annons som presenteras för varje enskild mottagare, säkerställa att tjänstemottagarna kan identifiera att informationen utgör en annons (artikel 26.1 a). Vidare har onlineplattformen enligt artikel 26.1 b en skyldighet att på onlineplattformen säkerställa att tjänstemottagaren i samband med en annons på onlinegränssnittet kan identifiera den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen presenteras och, om denne inte har betalat annonsen, också den fysiska eller juridiska person som har betalat annonsen (artikel 26.1 c). Enligt det som föreskrivs i artikel 26.1 d ska en onlineplattform som tillhandahåller annonser på sitt onlinegränssnitt också säkerställa att varje enskild tjänstemottagare för varje enskild annons kan identifiera information om de huvudparametrar som använts för att fastställa vilka mottagare som annonsen ska presenteras för.
Onlineplattformen kan säkerställa att informationen i artikel 26.1 visas för varje annons, i tillämpliga fall, till exempel genom avtal med annonsörer eller genom tjänstedesign.
I 4 punkten föreslås sanktioner i form av påföljdsavgifter för försummelse av den skyldighet som föreskrivs i artikel 26.2 att på onlinegränssnittet tillhandahålla en funktion, med hjälp av vilken tjänstemottagaren (som lagrar innehåll i tjänsten) i realtid kan anmäla innehåll som innehåller kommersiella meddelanden. Många onlineplattformar erbjuder redan i nuläget en sådan funktion, till exempel för aktörer inom influerarmarknadsföring som anmäler att det innehåll de producerar innehåller kommersiella meddelanden.
Ytterligare föreslås en eventuell påföljdsavgift som sanktion för försummelse av den skyldighet för onlineplattformar att följa förbudet mot annonser på onlinegränssnittet som föreskrivs i artikel 26.3, om annonsen baseras på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i den allmänna dataskyddsförordningen (EU) 2016/679 med användning av de kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen.
De nya reglerna om annonser på onlineplattformar syftar till att göra innehållet på plattformen mer identifierbart och lättare att åtskilja från annonser för alla användare på onlineplattformen, särskilt konsumenter. Artikel 26.1 i förordningen omfattar även politisk och ideell annonsering och åtskillnad av sådan annonsering från det övriga innehållet på onlineplattformen. Bestämmelserna kompletterar och preciserar den gällande konsumentskyddslagstiftningen och EU:s allmänna dataskyddsförordning. Förbudet i artikel 26 mot att presentera annonser som grundar sig på profilering med användning av personuppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter, syftar till att skydda och ytterligare stärka skyddet för personuppgifter. För en effektiv tillsyn över att bestämmelserna följs är det lämpligt att tillsynsmyndigheten också har en påföljdsavgift till sitt förfogande.
I 5 punkten föreslås påföljdsavgifter som sanktion för försummelse av den skyldighet som i artikel 27.1 och 27.2 i förordningen föreskrivs för onlineplattformen att i användarvillkoren ange de viktigaste parametrarna och alternativen för att ändra dessa i sina tjänsters rekommendationssystem. Dessutom föreslås en påföljdsavgift som en möjlig påföljd när en onlineplattform försummar den skyldighet som föreskrivs i artikel 27.3 att göra en sådan funktion tillgänglig för användarna som gör det möjligt för tjänstemottagaren att välja de viktigaste parametrarna i rekommendationssystemet för det innehåll som lämpar sig för tjänstemottagaren.
Bestämmelserna i artikel 27, som syftar till att öka insynen i de rekommendationssystem som onlineplattformarna använder, är centrala bestämmelser i förordningen. Den ”bubbla” som uppstår för en användare av onlineplattformen, det vill säga att användaren endast möter en viss typ av innehåll på plattformen betraktas allmänt som ett problematiskt fenomen. Samtidigt är rekommendationssystemen behövliga och nyttiga för användarna, eftersom de inte har möjlighet att gå igenom allt innehåll som lagras på onlineplattformen. Syftet med bestämmelserna i artikel 27 är öka användarens valmöjligheter när det gäller de viktigaste parametrarna i systemet för innehållsrekommendation som tillämpas på användaren och bestämmelserna ska kunna övervakas effektivt i Finland.
I 6 punkten anges den påföljdsavgift som ska påföras för åsidosättande av de skyldigheter som föreskrivs i artikel 28.2 och 28.3 i förordningen. Syftet med artikel 28 i förordningen är att skydda minderåriga på nätet och punkt 2 i artikeln innehåller bestämmelser om inriktning av annonsering i situationer, där leverantören av onlineplattformen med rimlig säkerhet är medveten om att mottagaren av tjänsten är minderårig. Denna punkt förbjuder onlineplattformen att presentera annonser på onlinegränssnittet, om annonsen baseras på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i dataskyddsförordningen, där tjänstemottagarens personuppgifter används, och leverantören av onlineplattformen med rimlig säkerhet är medveten om att tjänstemottagaren är minderårig. Enligt punkt 3 i denna artikel ska punkt 2 i artikeln inte medföra någon rätt att behandla andra personuppgifter för att bedöma om mottagaren är minderårig. Syftet med bestämmelserna är att skydda minderåriga användares personuppgifter samt även i övrigt skydda minderåriga mot riktad annonsering som grundar sig på profilering. Det föreslås att överträdelse av förbudet mot riktad annonsering ska leda till en sanktion i form av en påföljdsavgift.
Ingen sanktion i form av en påföljdsavgift föreslås för försummelse av den skyldighet som i artikel 28.1 i förordningen om digitala tjänster föreskrivs för onlineplattformar att införa lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa en hög grad av integritet och säkerhet för minderåriga i tjänsterna på onlineplattformen. Detta bygger på den öppna formuleringen av skyldigheten enligt artikel 28.1 i förordningen. I enlighet med artikel 32 i dataskyddsförordningen är onlineplattformen emellertid skyldig att införa lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifter (säkerhet i samband med behandlingen). Onlineplattformen ska också med stöd av artikel 25 i dataskyddsförordningen i princip se till att personuppgifter behandlas bland annat i enlighet med dataskyddsprinciperna (inbyggt dataskydd och dataskydd som standard). Även om försummelse av artikel 28.1 i förordningen om digitala tjänster inte enligt förslaget kan leda till påföljdsavgifter enligt den förordningen, ska en administrativ sanktionsavgift fortfarande kunna påföras för överträdelse av artiklarna 25 och/eller 32 i dataskyddsförordningen i enlighet med artiklarna 58.2 i och 83.4 a i dataskyddsförordningen.
I 2 och 3 mom. föreskrivs om befogenhet att besluta om påföljdsavgifter enligt 1 mom. för andra behöriga myndigheter än Transport- och kommunikationsverket. Syftet är att den behöriga myndighet som enligt denna lag ansvarar för tillsynen över efterlevnaden av en viss artikel i förordningen också ska kunna påföra leverantörer av onlineplattformar en eventuell påföljdsavgift. Enligt 2 mom. ska ett det påföljdskollegium som avses i dataskyddslagen påföra påföljdsavgift när dataombudsmannen övervakar fullgörandet av en skyldighet enligt förordningen om digitala tjänster.
I 3 mom. föreskrivs det om de situationer där det är fråga om påföljdsavgifter som påförs onlineplattformar för överträdelse av bestämmelser som omfattas av konsumentombudsmannens behörighet. I sådana fall ska påföljdsavgiften fastställas i enlighet med motsvarande förfarandebestämmelser som i fråga om andra påföljdsavgifter som påförs på grund av överträdelse av konsumentskyddsbestämmelserna. I lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna (566/2020) föreskrivs det bland annat om avstående från påföljdsavgift (19 §), förhållandet till den straffrättsliga behandlingen (20 §), påförande av påföljdsavgift (21 §), ändringssökande (22 §) och verkställighet (24 §). På påföljdsavgiftens storlek tillämpas dock 18 § i denna lag.
17 §. Påföljdsavgifter för vissa leverantörer av onlineplattformar. Enligt den föreslagna paragrafen kan påföljdsavgift påföras en sådan leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare och som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot eller försummar de skyldigheter som anges i 1 mom 1-3 punkten att iaktta tillbörlig aktsamhet såsom föreskrivs i artikel 30–32 i förordningen om digitala tjänster. Enligt artikel 29 i förordningen gäller de skyldigheter att iaktta tillbörlig aktsamhet som anges i 1 mom. inte småföretag eller mikroföretag.
I artikel 30.1 i förordningen fastställs den information som onlineplattformen ska samla in om näringsidkare som är verksamma på plattformen, till lämpliga delar, innan den låter näringsidkaren använda plattformens tjänster för att tillhandahålla produkter eller tjänster på plattformen. Denna information gäller näringsidkarens namn och kontaktuppgifter, en kopia av den identitetshandling eller elektroniska identifiering med vilken näringsidkaren identifierats, uppgifter om näringsidkarens betalkonto, näringsidkarens registreringsnummer, om det är registrerat i ett offentligt register, samt näringsidkarens eventuella frivilliga försäkran om att näringsidkaren förbinder sig att endast erbjuda produkter eller tjänster som överensstämmer med tillämpliga regler i unionsrätten.
Enligt artikel 30.2 andra stycket i förordningen ska onlineplattformen avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till näringsidkaren om plattformen inte har fått den information som avses i artikel 30.1.
Enligt artikel 30.3 första stycket i förordningen ska onlineplattformen, om den har tillräckliga indikationer på att informationen från näringsidkaren är oriktig, ofullständig eller inaktuell, begära att näringsidkaren korrigerar informationen utan dröjsmål eller inom en fastställd tidsfrist.
Enligt artikel 30.3.2 i förordningen ska onlineplattformen avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till näringsidkaren till dess att näringsidkaren på begäran av onlineplattformen har korrigerat de uppgifter som lämnats på plattformen i enlighet med artikel 30.1.
Enligt artikel 30.5 i förordningen är onlineplattformen skyldig att lagra den information som erhållits enligt punkterna 1 och 2 på ett säkert sätt under en period på sex månader efter det att dess avtalsförhållande med den berörda näringsidkaren löpt ut.
Enligt artikel 30.6 i förordningen får onlineplattformen inte lämna ut uppgifter som den samlat in om näringsidkare, såvida det inte krävs med stöd av annan lagstiftning.
Enligt artikel 30.7 i förordningen är onlineplattformen dessutom skyldig att på onlinegränssnittet på onlineplattformen, där informationen om varan eller tjänsten presenteras tillhandahålla tjänstemottagarna de uppgifter som avses i artikel 30.1 led a, d och e, det vill säga näringsidkarens namn, eventuella registreringsnummer och näringsidkarens förbindelse.
Syftet med de ovan beskrivna skyldigheter som föreskrivs i artikel 30 är att skydda konsumenternas rättigheter på onlineplattformar där konsumenter kan ingå avtal med näringsidkare. Sådana onlineplattformar kan vara olika marknadsplatser på nätet. Syftet med skyldigheterna är att säkerställa näringsidkarnas spårbarhet, till exempel i situationer där en produkt eller en tjänst är felaktig eller där tillhandahållandet av en produkt eller tjänst till konsumenten misslyckas, eller när den produkt eller tjänst som tillhandahålls är olaglig. Skyldigheterna är viktiga som skydd för konsumenterna på onlineplattformar. Skyldigheterna är viktiga och i praktiken gynnar de också andra användare av onlineplattformen än konsumenterna, till exempel småföretagare. Tillsynsmyndigheten ska ge onlineplattformen råd och vägledning i hur den ska uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artikel 30 när det gäller att identifiera en näringsidkare som är verksam på onlineplattformen. Avsikten är att påföljdsavgift ska påföras endast vid allvarligare överträdelser av artikel 30.
Enligt propositionen kan en påföljdsavgift påföras för underlåtenhet att fullgöra skyldigheten enligt artikel 31.1 att säkerställa att gränssnittet på onlineplattformen är organiserat så att näringsidkare som är verksamma på plattformen kan fullgöra sina skyldigheter när det gäller information som ska lämnas innan avtalet ingås, överensstämmelse med kraven och produktsäkerhetsuppgifter, särskilt möjligheten för näringsidkare att på onlinegränssnittet lämna uppgifter om den ekonomiska aktörens namn och kontaktuppgifter enligt EU:s marknadskontrollförordning. Vidare kan en påföljdsavgift påföras för underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 31.2 om onlineplattformen underlåter att fullgöra skyldigheterna att säkerställa att gränssnittet är organiserat på ett sådant sätt att näringsidkare kan lämna uppgifter för identifiering av de varor eller tjänster som den tillhandahåller genom gränssnittet, för identifiering av näringsidkarens identitet, till exempel ett varumärke, en etikett eller en logotyp, samt för märkning i enlighet med unionsrätten när det gäller produktsäkerhet och överensstämmelse.
Bestämmelserna i artikel 31 i förordningen skyddar konsumenten så att konsumenten och i praktiken också andra användare av onlineplattformen kan få information om överensstämmelsen och produktsäkerheten i fråga om de produkter som säljs på onlineplattformen. Även om det i sista hand är näringsidkaren som tillhandahåller informationen om sig själv och om produkterna och tjänsterna, är syftet med bestämmelserna att öka onlineplattformarnas ansvar för att konsumenterna har tillgång till nödvändig information om de produkter som säljs på plattformen. Det är viktigt att förbättra skyddet för konsumenter som handlar på onlineplattformar genom de regler i artikel 31 som beskrivs ovan, eftersom det inte är ovanligt att till exempel produkter som är farliga för konsumenterna säljs på onlineplattformar. En effektiv tillsyn överefterlevnaden av de bestämmelser som är bindande för onlineplattformarna är viktig. Transport- och kommunikationsverket bör ge onlineplattformen råd och vägledning i hur den ska uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i artikel 31 när det gäller att identifiera en näringsidkare som är verksam på onlineplattformen. Avsikten är att påföljdsavgift påförs endast vid allvarligare överträdelser.
I propositionen föreslås det att en påföljdsavgift kan påföras en onlineplattform för underlåtenhet att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i artikel 32.1 i förordningen när det gäller att informera konsumenter som den känner till om en olaglig produkt eller tjänst som säljs på plattformen och som den har fått kännedom om, om identiteten på den näringsidkare som sålt produkten eller tjänsten och om eventuella lämpliga rättsmedel för konsumenten. I de fall som avses i artikel 32.2, där det inte finns kontaktuppgifter för alla konsumenter som köpt en olaglig produkt eller tjänst på onlineplattformen, ska plattformen på sitt onlinegränssnitt offentliggöra motsvarande information om den olagliga produkten eller tjänsten, näringsidkarens identitet och eventuella rättsmedel (rättslig prövning).
I likhet med de andra ovannämnda artiklarna syftar denna artikel till att skydda konsumenterna mot farliga eller på annat sätt olagliga produkter och tjänster som säljs på onlineplattformar. I de situationer som avses i artikel 32 i förordningen har olagliga produkter sålts på onlineplattformen och det är särskilt viktigt att varna plattformsanvändarna för detta.
Enligt 2 mom. kan påföljdsavgift påföras sådana leverantörer av mycket stora onlineplattformar som försummar sin skyldighet enligt artikel 14.5 i förordningen att ge tjänstemottagarna en sammanfattning av användningsvillkoren samt annan information enligt den artikeln eller den skyldighet enligt artikel 14.6 i förordningen som gäller det språk på vilket användningsvillkoren ska offentliggöras. Bestämmelsen kan endast tillämpas om det finns en mycket stor onlineplattform som är etablerad i Finland.
I 3 mom. föreskrivs det om de situationer enligt 1 mom. 1 och 3 punkterna där det är fråga om påföljdsavgifter som påförs onlineplattformar på grund av överträdelse av bestämmelser som omfattas av konsumentombudsmannens behörighet. I sådana fall ska påföljdsavgiften fastställas i enlighet med motsvarande förfarandebestämmelser som i fråga om andra påföljdsavgifter som påförs på grund av överträdelse av konsumentskyddsbestämmelserna. I lagen om vissa befogenheter för konsumentombudsmannen (566/2020) föreskrivs det bland annat om avstående från påföljdsavgift (19 §), förhållandet till den straffrättsliga behandlingen (20 §), påförande av påföljdsavgift (21 §), ändringssökande (22 §) och verkställighet (24 §). På påföljdsavgiftens storlek tillämpas dock 18 § i denna lag.
18 §.Påföljdsavgiftens storlek. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om bedömning av påföljdsavgiftens storlek i enskilda fall. Utgångspunkten vid påförande av påföljdsavgift är att avgiften ska ha en tillräcklig individuellt och allmänt avhållande verkan. Påföljdsavgiftens storlek ska baseras på en samlad bedömning och i bedömningen av storleken ska hänsyn tas till alla väsentliga förhållanden, inklusive
överträdelsens art, omfattning och varaktighet samt hur allvarlig och återkommande överträdelsen är. Exempelvis huruvida en leverantör av förmedlingstjänster som brutit mot förordningen systematiskt eller upprepade gånger har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen.
det allmänintresse som eftersträvas med påföljden,
omfattningen och arten av verksamhet som leverantören av förmedlingstjänster bedriver samt den ekonomiska kapaciteten hos den leverantör av förmedlingstjänster som gjort sig skyldig till överträdelsen,
antalet tjänstemottagare som berörs av överträdelsen av förordningen,
huruvida överträdelsen är uppsåtlig eller beror på oaktsamhet,
huruvida tjänsteleverantören är verksam i flera medlemsstater,
andra eventuella faktorer som kan ha påverkat omständigheterna än de som avses i 1–6 punkten.
Enligt 2 mom. får den påföljdsavgift som påförs en leverantör av förmedlingstjänster i enlighet med artikel 52 i förordningen om digitala tjänster inte överstiga 6 procent av leverantörens globala årsomsättning under den föregående räkenskapsperioden. Enligt 3 mom. avses med omsättning den omsättning som avses i 4 kap. 1 § i bokföringslagen (1336/1997). Momentet föreslås dessutom innehålla en särskild bestämmelse om situationer där bokslutet ännu inte är klart när påföljdsavgiften påförs eller där affärsverksamheten nyligen inletts och inget bokslut därför finns att tillgå. Omsättningen ska då kunna uppskattas utifrån någon annan tillgänglig utredning.
19 §.Avstående från påföljdsavgift. I paragrafen föreskrivs det om särskilda grunder för befrielse som gör det möjligt för den som tillhandahåller förmedlingstjänster att undvika att påföras påföljdsavgift. Grundlagsutskottet har också i sin praxis förutsatt att myndighetens prövning vid beslut om att inte påföra sanktioner ska vara bunden prövning på så sätt att påföljdsavgift inte påförs om de villkor som anges i lag är uppfyllda. Syftet med denna bestämmelse är att se till att påföljdsavgift inte påförs i situationer där det skulle vara oskäligt.
Enligt 1 mom. 1 punkten ska påföljdsavgift inte heller påföras om överträdelsen av skyldigheten ska anses vara ringa. En överträdelse av en skyldighet ska anses vara ringa exempelvis om leverantören av förmedlingstjänster på eget initiativ och omedelbart efter att ha upptäckt sin överträdelse har vidtagit åtgärder för att rätta till följderna av sitt förfarande och de slutliga konsekvenserna för tjänstemottagarna därmed har varit begränsade. På samma sätt kan överträdelsen av en skyldighet vara ringa om det är fråga om en engångsöverträdelse av bestämmelsen, även om den berör flera användare av tjänsten. Däremot är upprepade överträdelser av bestämmelserna i 14–17 § i allmänhet inte ringa.
Enligt 2 punkten ska påföljdsavgift inte heller påföras om det ska anses vara uppenbart oskäligt. Det ska vara fråga om en övergripande bedömning där hänsyn kan tas exempelvis till orsakerna till och konsekvenserna av det felaktiga förfarandet och gärningsmannens individuella omständigheter.
Enligt 2 mom. kan man avstå från att påföra påföljdsavgift, om leverantören av förmedlingstjänster på eget initiativ har vidtagit tillräckliga åtgärder för att avhjälpa en överträdelse eller försummelse av en skyldighet som avses i 14–17 § omedelbart efter det att den har konstaterats. Dessutom förutsätts att överträdelsen eller försummelsen inte är allvarlig eller upprepad. Även om överträdelsen var större än ringa, ska det alltså vara möjligt att avstå från att påföra påföljdsavgift om de villkor som anges i momentet är uppfyllda. I 3 mom. i den föreslagna paragrafen finns det bestämmelser om situationer där överträdelse av förordningen samtidigt uppfyller brottsrekvisiten. För sådana fall är det nödvändigt att föreskriva att påföljdsavgift inte kan påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som behandlas i domstol eller den som för samma gärning redan har meddelats en lagakraftvunnen dom. Bestämmelsen motsvarar den så kallade ne bis in idem-principen, det vill säga förbudet att åtala och döma två gånger för samma sak.
20 §.Påföljdsavgift för överträdelse av bestämmelserna om undersökningsförfarande. Den föreslagna paragrafen grundar sig på artikel 51.2 c och artikel 51.2 andra stycket i förordningen samt, i fråga om påföljdsavgiftens storlek, på artikel 52.3 i förordningen. I 1 mom. Finns en förteckning över överträdelser av bestämmelserna om undersökningsförfarande som, om de begås uppsåtligen eller av oaktsamhet, kan leda till påförande av påföljdsavgift. Påföljdsavgift kan påföras 1) för vägran att låta utföra en inspektion, 2) för lämnande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information till en myndighet eller underlåtenhet att lämna den begärda informationen, samt 3) för underlåtenhet att rätta felaktig, ofullständig eller vilseledande information. Den föreslagna bestämmelsen är av samma slag som den påföljdsavgift som föreskrivs i 37 a § i konkurrenslagen för brott mot bestämmelserna om undersökningsförfarandet i konkurrenslagen.
Enligt 1 mom. kan påföljdsavgift påföras tillhandahållare av förmedlingstjänster och en annan person enligt artikel 51.1 a som handlar i syfte att bedriva sin närings- eller yrkesverksamhet och som skäligen kan vara medveten om uppgifter om en misstänkt överträdelse av förordningen. En förutsättning för påförande av påföljdsavgift är att överträdelsen av bestämmelserna om undersökningsförfarande enligt 1 mom. inte ska anses vara av ringa betydelse eller att påförandet av påföljdsavgift annars skulle vara obefogat.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska fastställandet av storleken på påföljdsavgiften baseras på en samlad bedömning som måste ta hänsyn till överträdelsens art och omfattning samt graden av klandervärdhet. Detta sätt att fastställa påföljdsavgiftens storlek motsvarar ordalydelsen i 37 a § i konkurrenslagen vid liknande överträdelser av förfarandebestämmelserna. Påföljdsavgiften får vara högst 1 procent av den årsinkomst eller den globala årsomsättning som den leverantör av förmedlingstjänster eller den andra person som är skyldig till överträdelsen har haft under räkenskapsperioden före den under vilken påföljdsavgiften påfördes.
Enligt artikel 51.2 andra stycket i förordningen får genomförandebefogenheter utövas på ovannämnda andra personer som avses i artikel 51.1 a i förordningen först efter det att myndigheterna i god tid har gett de andra personerna i fråga alla relevanta uppgifter om sådana bestämmelser. Med andra ord kan påföljdsavgift påföras en annan person först efter det att personen i god tid har fått all information om den skyldighet som ska åläggas, inklusive information om risken för påföljdsavgift, samt information om möjligheterna att söka ändring.
Vid påförande av påföljdsavgift är det fråga om tillsynsmyndighetens prövningsrätt, som ska utövas i enlighet med principerna för god förvaltning i förvaltningslagen. De behöriga myndigheterna ska i sin verksamhet ta hänsyn bland annat till jämlikhet och proportionalitet, med beaktande av alla grundläggande fri- och rättigheter av betydelse, samt använda sina befogenheter för syften som är godtagbara enligt lag. Åtgärden att påföra påföljdavgift är till sin karaktär en betydande förvaltningsåtgärd, och avsikten är att den ska utnyttjas endast vid allvarligare överträdelser.
Enligt 3 mom. får en fysisk person inte påföras påföljdsavgift för en överträdelse av skyldigheten att lämna information enligt 1 mom. 2 punkten, om det finns anledning att misstänka personen för brott och informationen har samband med det ärende som brottsmisstanken hänför sig till. I momentet beaktas skyddet mot självinkriminering, vilket innebär att den som misstänks för ett brott har rätt att vägra medverka i en utredning av den brottsmisstanke som gäller hen. I en sådan situation ska den behöriga myndigheten inte ha rätt att påföra en påföljdsavgift för åsidosättande av rätten till information. Enligt förslaget utgörs tröskeln av ”finns anledning att misstänka”, för att skyddet mot självinkriminering ska täcka inte bara de fall där förundersökningsmyndigheten redan har fattat beslut om att inleda förundersökning, utan även de situationer där tillsynsmyndigheten gör bedömningen att fallet senare kan leda till straffrättsliga påföljder.
I 4 mom. föreskrivs det om situationer där det är fråga om sådana påföljdsavgifter för överträdelse av bestämmelser i anslutning till undersökningsförfarande som omfattas av konsumentombudsmannens behörighet. I sådana fall ska påföljdsavgiften fastställas i enlighet med motsvarande förfarandebestämmelser som i fråga om andra påföljdsavgifter som påförs på grund av överträdelse av konsumentskyddsbestämmelserna. I lagen om vissa befogenheter för konsumentombudsmannen föreskrivs det bland annat om förhållandet till den straffrättsliga behandlingen (20 §), påförande av påföljdsavgift (21 §), ändringssökande (22 §) och verkställighet (24 §). Denna paragraf ska dock tillämpas på avstående från påföljdsavgift och på dess storlek.
21 §. Preskription av rätten att påföra påföljdsavgift. Denna paragraf innehåller bestämmelser om preskriptionen av rätten att påföra en i denna lag angiven påföljdsavgift. Den behöriga myndigheten får inte påföra en påföljdsavgift, om det har förflutit mer än fem år sedan överträdelsen eller försummelsen inträffade, eller vid fortlöpande överträdelse eller försummelse om det har förflutit mer än fem år sedan överträdelsen eller försummelsen upphörde.
22 §. Förhindrande av tillgång till en tjänst. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om de befogenheter som det föreskrivs om i artikel 51.3 i förordningen. Paragrafen ger de behöriga myndigheterna befogenhet att i sista hand ingripa i en särskilt allvarlig och fortgående överträdelse av förordningen, där en i Finland etablerad leverantör av förmedlingstjänster till exempel upprätthåller eller förmedlar innehåll i sin tjänst som orsakar allvarlig skada och som det inte går att ingripa i med hjälp av de myndighetsåtgärder som föreskrivs i andra unionsrättsakter eller nationell lagstiftning. Till exempel innehåller unionslagstiftningen samma slags myndighetsbefogenheter för att skydda konsumenternas gemensamma intressen, för att säkerställa att webbplatser som innehåller eller sprider barnpornografi snabbt raderas eller för att förhindra tillgång till tjänster som en tredje part använder för att kränka immateriella rättigheter.
Om den behöriga myndigheten har utövat sina befogenheter enligt 10 och 13–17 § (befogenheterna enligt artikel 51.1 och 51.2) och om leverantören av förmedlingstjänster inte har rättat till sin verksamhet i enlighet med skyldigheterna i förordningen och överträdelsen av förordningen orsakar allvarlig skada som inte kan åtgärdas med stöd av annan lagstiftning, kan den behöriga myndigheten enligt det föreslagna 1 mom. genom sitt beslut kräva att medlemmarna i förmedlingstjänstens högsta ledningsorgan, det vill säga personerna i ledningen, såsom verkställande direktören, styrelsemedlemmar eller medlemmar i företagets ledningsgrupp, lämnar in en plan för att rätta till det förfarande som strider mot förordningen och meddelar vilka åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 51.3 första stycket underpunkt a i förordningen. Verket bör därefter se till att tjänsteleverantörens högsta förvaltningsorgan vidtar de åtgärder som den har anmält och rapporterar till verket om de åtgärder som vidtagits. Ett beslut som avses i 1 mom. ger inte rätt att söka ändring, eftersom beslutet förpliktar personer i ledningen för förmedlingstjänsten att lämna in en plan för att få ett slut på överträdelsen av förordningen om digitala tjänster, och de personer som beslutet gäller inte kan anses ha ett särskilt behov av rättsskydd på grund av beslutet i fråga i en situation där myndigheten anser att en verksamhet som strider mot förordningen medför allvarlig skada.
Ett exempel på en överträdelse av förordningen som kan orsaka allvarlig skada är en situation där onlineplattformen försummar att i enlighet med artikel 23 i förordningen stänga av sin tjänst från en tjänstemottagare som upprepade gånger lagrar uppenbart olagligt innehåll i tjänsten. En situation där en onlineplattform som fungerar som marknadsplats inte uppfyller de skyldigheter som fastställs i förordningen för att skydda konsumenterna kan också orsaka allvarlig skada.
Om en leverantör av förmedlingstjänster trots ett beslut av en behörig myndighet enligt 1 mom. fortsätter att bryta mot förordningen och orsakar allvarlig skada och om myndigheten bedömer att detta utgör ett brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet, kan myndigheten begära att tingsrätten riktar ett interimistiskt förordnande mot leverantören av förmedlingstjänster i fråga eller mot en annan leverantör av förmedlingstjänster som begränsar tjänstemottagarnas tillgång till den förstnämnda förmedlingstjänsten. Ett domstolsbeslut om att förhindra tillgång till en tjänst kan således även gälla en annan leverantör av förmedlingstjänster än den som bryter mot förordningen om digitala tjänster. På så sätt kan tingsrättens förordnande till exempel gälla ett teleföretag som tillhandahåller förmedlingstjänster eller även andra tillhandahållare av förmedlingstjänster som gör det möjligt för användarna att få tillgång till den förmedlingstjänst som bryter mot förordningen. I enlighet med artikel 51 och skäl 119 i ingressen till förordningen går det att genom tingsrättens beslut i sista hand begränsa användarnas tillgång till onlinegränssnittet för en förmedlingstjänst som bryter mot förordningen, till exempel en onlineplattform eller en onlinesökmotor.
Enligt det föreslagna 3 mom. är en förutsättning för de begränsningar som tingsrätten beslutar om att en leverantör av förmedlingstjänster som bryter mot förordningen om digitala tjänster också gör sig skyldig till en uppenbart straffbar handling som innebär hot mot människors liv eller säkerhet. En annan förutsättning för tingsrättens förordnande är att det inte med stöd av annan lagstiftning är möjligt att ingripa i överträdelsen av förordningen om digitala tjänster. I praktiken kan den behöriga myndigheten också göra en anmälan om brott i dessa fall. Tingsrättens förordnande ska också stå i rätt proportion till arten och varaktigheten av den verksamhet som strider mot förordningen samt till hur allvarlig och återkommande den är. Förordnandet får inte oskäligt begränsa tjänstemottagarnas tillgång till laglig information. Tingsrättens förordnande ska dessutom kunna meddelas endast om de fördelar som förordnandet om spärrning av användarnas tillgång till tjänsten medför kan anses vara avsevärt större än de begränsningar som riktas mot användarnas yttrandefrihet och andra grundläggande fri- och rättigheter.
Enligt 4 mom. ska den behöriga myndigheten höra parterna före den begäran till tingsrätten som avses i 2 mom. Enligt artikel 51.3 ska den myndigheten, innan den lämnar in ett förslag till en rättslig myndighet om beslut om att begränsa tillgången till tjänsten, uppmana de berörda parterna att lämna in skriftliga synpunkter inom en tidsfrist som inte får vara kortare än två veckor. Om den behöriga myndigheten har för avsikt att begära att tingsrätten ska rikta ett förordnande om att förhindra tillgången till tjänsten mot en leverantör av förmedlingstjänster som i det aktuella fallet inte är en leverantör av förmedlingstjänster (t.ex. ett teleföretag) som bryter mot förordningen om digitala tjänster, ska även denne höras. Myndigheten ska beskriva de åtgärder som den överväger och ange den avsedda adressaten eller de avsedda adressaterna.
Innan förordnandet meddelas ska tingsrätten dessutom ge leverantören av förmedlingstjänster, den tjänsteanvändare som producerat innehållet samt eventuellt den leverantör av förmedlingstjänster som förordnandet gäller tillfälle att bli hörd, om inte ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver något annat. Tingsrättens förordnande kan således även gälla en annan leverantör av förmedlingstjänster än den leverantör av förmedlingstjänster som bryter mot förordningen, beroende på omständigheterna även till exempel ett teleföretag.
Enligt 5 mom. gäller den begränsning av tillgången som tingsrätten beslutar om under en period av fyra veckor, och tingsrätten kan besluta att den behöriga myndigheten får förlänga denna period på det sätt som föreskrivs i artikel 51.3 tredje och fjärde stycket i förordningen. Myndigheten kan förlänga förordnandets giltighetstid med fyra veckor så många gånger som domstolen har fastställt. Myndigheten får, på de villkor som anges i artikel 51.3, förlänga giltighetstiden för domstolens förordnande. Ett villkor är med hänsyn till alla berörda parters rättigheter och intressen och alla relevanta omständigheter som begränsningen i fråga påverkar, att a) leverantören av förmedlingstjänster inte har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen av förordningen att upphöra och b) den tillfälliga begränsningen av tillgången till tjänsten inte otillbörligen begränsar tjänstemottagarnas tillgång till laglig information. Om den behöriga myndigheten anser att villkoren i punkterna a och b ovan är uppfyllda men inte annars kan förlänga tidsfristen, ska den begära ett nytt förordnande av tingsrätten.
Enligt förordningen får även kommissionen, när det gäller de mycket stora aktörer som kommissionen har utsett, begära att den nationella samordningsmyndigheten, när det gäller stora aktörer som är etablerade på dess territorium, meddelar den nationella rättsliga myndigheten ett beslut om att neka tillgång enligt denna paragraf.
Enligt 5 mom. har leverantören av förmedlingstjänster, om de omständigheter som ligger till grund för tingsrättens förordnande förändras, rätt att ansöka om upphävande av förordnande enligt 3 mom. hos den tingsrätt som meddelat förordnandet. Vid behandlingen av ett ärende som gäller upphävande av ett förordnande ska 8 kap. i rättegångsbalken iakttas.
Den föreslagna paragrafen är av samma slag som 185 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Tillämpningsområdet för den nu föreslagna paragrafen om genomförande av förordningen om digitala tjänster för olika leverantörer av förmedlingstjänster är dock större. . Förutsättningarna för tillämpningen av den föreslagna paragrafen uttrycks annorlunda och de är delvis klart mer begränsade än i 185 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I båda bestämmelserna ska ett förordnande om begränsning av tillgången i sista hand utfärdas av tingsrätten, men en framställning till tingsrätten kan göras av olika aktörer. Till den del det är fråga om en situation som med stöd av 2 § hör till konsumentombudsmannens behörighet, ska konsumentombudsmannen med stöd av 4 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheten också ha sådana befogenheter enligt 12 § i den lagen som gäller onlinegränssnitt och domännamn.
23 §.Behörig domstol. Enligt den föreslagna paragrafen prövas en sådan ansökan om tillgång till tjänsten som avses i 22 § av domstolen på hemorten för den leverantör av förmedlingstjänster som är föremål för förordnandet. Behandlingsplatsen är ansluten till leverantören av förmedlingstjänster på grund av att bestämmelsen om förhindrande av tillgång till tjänsten hänförs till detta. För att påskynda behandlingen ska det i paragrafen fortfarande finnas en bestämmelse om att tingsrätten är domför med ordföranden ensam.
24 §.Den europeiska nämnden för digitala tjänster. Den föreslagna paragrafen gäller Finlands deltagande i den europeiska nämnden för digitala tjänster enligt avsnitt 3 i förordningen, vars syfte är att stödja kommissionen och hjälpa till att samordna de åtgärder som vidtas av samordnarna för digitala tjänster. I paragrafen föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket som nationell samordnare för digitala tjänster ska delta i nämndens arbete. Nämnden, dess struktur och uppgifter definieras närmare i artiklarna 61–63 i förordningen och det är inte nödvändigt att närmare ange detta i lag. Enligt artikel 62.1 i förordningen får även andra behöriga myndigheter, som tillsammans med samordnaren för digitala tjänster har tilldelats ett särskilt operativt ansvar för tillämpningen och övervakningen av genomförandet av förordningen, delta i nämnden, om så föreskrivs i nationell lagstiftning. Eftersom dataombudsmannen och konsumentombudsmannen är behöriga myndigheter vid sidan av Transport- och kommunikationsverket, föreskrivs i paragrafen särskilt att dataombudsmannen och konsumentombudsmannen vid sidan av Transport- och kommunikationsverket vid behov ska kunna delta i nämndens arbete och möten.
25 §.Utlämnande av handlingar till kommissionen eller till en myndighet som är samordnare i en annan medlemsstat. Paragrafen innehåller bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets rätt att lämna ut sekretessbelagda handlingar och att röja sekretessbelagd information för kommissionen, för den europeiska nämnden för digitala tjänster och för en myndighet som är samordnare i en annan stat inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, om det är nödvändigt för tillsynen över efterlevnaden av förordningen.
26 §.Förfarande vid inspektion som förordnats av Europeiska kommissionen. I paragrafen föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket bistår kommissionen vid utförandet av inspektioner i enlighet med artikel 69.7 i förordningen. I enlighet med den punkten i förordningen ska tjänstemän från och andra personer som bemyndigats eller utsetts av samordnaren av digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras, på begäran av samordnaren av digitala tjänster eller av kommissionen, aktivt bistå de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen i samband med inspektionen. De ska för detta ändamål ha de befogenheter som anges i artikel 69.2. Samordnaren för digitala tjänster ska därför, när den bistår kommissionen vid inspektioner, ha de befogenheter som anges i artikel 69.2 direkt med stöd av förordningen.
27 §.Anmälan av misstanke om brott. I paragrafen föreskrivs det för tydlighetens skull till vilken myndighet en sådan anmälan av misstanke om brott som avses i artikel 18.1 i förordningen om digitala tjänster ska göras av den som tillhandahåller förmedlingstjänster. Anmälan ska göras till polisen.
28 §.Föreläggande som gäller olagligt innehåll eller skyldigheten att tillhandahålla information. I 1 mom. i den föreslagna paragrafen finns en bestämmelse som är bindande för en myndighet eller domstol när den utfärdar ett föreläggande som avses i artikel 9 i förordningen om digitala tjänster, där leverantören av förmedlingstjänster åläggs att vidta åtgärder mot olagligt innehåll. Myndighetens föreläggande ska till innehållet utformas i enlighet med den nämnda artikel 9.2, bland annat beträffande motiveringen till föreläggandet och dess territoriella tillämpningsområde. Artikel 9 i förordningen om digitala tjänster ger inte en medlemsstats myndighet befogenhet att utfärda ett föreläggande som avses i artikel 9, utan befogenheten att utfärda ett sådant föreläggande ska grunda sig på nationell rätt eller EU-rätt. En sådan befogenhet finns till exempel i 185 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och i 12 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen finns en bestämmelse som är bindande för en myndighet eller domstol när den utfärdar ett föreläggande som avses i artikel 10 i förordningen om digitala tjänster, där leverantören av förmedlingstjänster åläggs att tillhandahålla information om användaren av tjänsten. En myndighets föreläggande ska uppfylla de bestämmelser om innehållet som ges i den nämnda artikel 10.2, bland annat om den rättsliga grunden för föreläggandet och motiveringen till att myndigheten behöver informationen. Artikel 10 i förordningen om digitala tjänster ger inte en medlemsstats myndighet befogenhet att utfärda ett föreläggande som avses i den nämnda artikel 10, utan befogenheten att utfärda ett sådant föreläggande ska grunda sig på nationell rätt eller EU-rätt. Den befogenhet som avses i artikeln är till exempel 6 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheter.
I det föreslagna 3 mom. finns en informativ bestämmelse om att artiklarna 9 och 10 i förordningen även innehåller bestämmelser om förfarandet efter det att ett föreläggande har utfärdats. I Finland innebär bestämmelserna att ett föreläggande av en myndighet eller domstol som avses i artiklarna 9 och 10 i förordningen ska översändas till den nationella samordningsmyndigheten, det vill säga Transport- och kommunikationsverket.
29 §.Verkställighet av påföljdsavgift. Enligt lagförslaget verkställs påföljdsavgifter med iakttagande av lagen om verkställighet av böter. Av detta följer att verkställigheten av påföljdsavgiften ska skötas av Rättsregistercentralen. Dessutom föreskrivs det i paragrafen om preskribering av påföljdsavgiften.
30 §.Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring. Paragrafens 1 mom. innehåller en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
Enligt 2 mom. får ändring inte sökas i konsumentombudsmannens beslut enligt 10 §. Enligt 2 mom. får den som konsumentombudsmannens beslut enligt 10 § 1 mom. (tillsynsbeslut) riktar sig mot genom ansökan föra beslutet till behandling i marknadsdomstolen inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. I annat fall står beslutet fast.
En behörig myndighets interimistiska beslut enligt 10 § 2 mom. ska gälla tills ärendet är slutligt avgjort, och besvär över beslutet får inte anföras separat.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i viteslagen om ändringssökande ska tillämpas vid sökande av ändring i beslut som gäller föreläggande och utdömande av vite.
Paragrafens 4 mom. innehåller en informativ hänvisning till sökande av ändring i de fall då marknadsdomstolen har meddelat avgörande i ett ärende som enligt denna lag har hänskjutits till den för behandling. I konsumentärenden hör behörigheten i egenskap av specialdomstol till marknadsdomstolen, vars beslut till denna del kan överklagas hos högsta domstolen med besvärstillstånd. Ärenden som gäller påförande av påföljdsavgift är dock i enlighet med 1 kap. 2 § lagen om rättegång i marknadsdomstolen så kallade konkurrens- och tillsynsärenden, i fråga om vilka ändring i ett beslut får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I ärendet behövs inte besvärstillstånd (22 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna, 566/2020).
I 5 mom. föreslås en bestämmelse om att den behöriga myndigheten i ett beslut som meddelas med stöd av denna lag och inte gäller påföljdsavgifter (14–17 och 20 §) kan bestämma att beslutet ska följas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.