2.1.1  Om internationella skyldigheter och rekommendationer när den brottsmisstänkte och brottsdömde är 15–17 år.

I skyldigheter enligt internationell rätt som rör barn och unga är minderåriga, det vill säga personer under 18 år, särskilt skyddade. Finland har ratificerat Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, FördrS 59-60/1991, nedan Barnkonventionen). Huvudprinciperna i konventionen är förbud mot diskriminering (artikel 2), barnets bästa (artikel 3), rätten till liv och överlevnad (artikel 6) och rätten till delaktighet (artikel 12). Enligt artikel 3.1 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentlig eller privat socialvård, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Denna skyldighet gäller därför lagstiftaren, polisen, socialmyndigheten och domstolarna. 

Konventionen föreskriver också bland annat att barn inte får utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande bestraffning. Inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Anhållande, häktning, eller andra former av frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast möjliga tid. Varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Varje barn som misstänks eller har befunnits skyldigt att ha begått brott ska ha rätt att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Dessutom ska barnet behandlas på ett sätt som tar hänsyn till barnets ålder och strävan efter att främja att barnet återanpassas i samhället. Konventionsstaterna ska söka främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institutioner som är speciellt anpassade för barn som misstänkts eller dömts för brott (artikel 37 och 40). 

Även andra internationella konventioner innehåller bestämmelser om barns rättigheter. Förenta nationernas internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innehåller en bestämmelse om barnets rätt till skydd och hjälp (Förenta nationernas internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, FördrS 6/1976, artikel 10.3). Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter innehåller också bestämmelser om barnets rätt till skydd. Konventionen förutsätter också bland annat att unga lagöverträdare som är åtalade ska hållas åtskilda från vuxna personer, och deras fall ska avgöras så skyndsamt som möjligt (FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, FördrS 7-8/1976, artiklarna 10 och 24). 

Den europeiska stadgan innehåller bestämmelser om skydd av barns sociala rättigheter (Den förnyade europeiska sociala stadgan, FördrS 78–80/2002). Även Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna innehåller bestämmelser om barnets och den ungas ställning och behandling. Ett barn kan med stöd av lag berövas sin frihet för att undergå skyddsuppfostran eller för att ställas inför behörig rättslig myndighet. I fråga om offentliga rättegångar konstateras att avsteg från offentligheten kan göras bland annat om ungas intressen kräver det (Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, FördrS 18/1990, artikel 5 och 6). 

Europarådets ministerkommitté har utfärdat rekommendationer som gäller det straffrättsliga systemet för unga. År 2003 gav Europarådets ministerkommitté en rekommendation om metoder för att hantera ungdomsbrott och om ungdomsrättens roll. (Recommendation CM/Rec(2003)20 of the Committee of Ministers to member states concerning new ways of dealing with juvenile delinquency and the role of juvenile justice https://search.coe.int/cm?i=091259488020e7c6). Enligt rekommendationen erbjuder inte det straffrättsliga systemet tillräckligt med medel som är lämpliga för hantering av unga brottslingar. Ungdomsbrott är ofta förknippade med sociala och utbildningsrelaterade behov som vuxna inte har. Dessutom betonas samarbetet mellan myndigheterna när det gäller unga gärningspersoner. År 2008 gav Europarådets ministerkommitté en rekommendation om de europeiska reglerna för unga lagöverträdare som är föremål för påföljder eller åtgärder (Recommendation CM/Rec(2008)11 of the Committee of Ministers to member states on the European Rules for juvenile offenders subject to sanctions or measures. https://search.coe.int/cm?i=09000016805d2716). Enligt rekommendationerna ska barnets och den ungas bästa beaktas i alla åtgärder. I rekommendationerna anges bland annat att när det gäller påföljder för unga, är förebyggande av brott, anpassning till samhället och utbildning de primära målen, medan frihetsberövande är en sista utväg. I stället för straff ska tonvikten läggas på utbildning, social integration och rehabilitering. Fastställande och verkställighet av påföljder eller åtgärder ska utgå från de unga gärningspersonernas bästa och stå i rätt proportion till hur allvarliga brotten är (proportionalitetsprincipen). Den unga personens individuella bakgrund, behov och utvecklingsstadium ska beaktas i påföljden. Dessutom bör unga involveras i beslutsfattande, familjer och samhällen engageras för att stödja den unga, och myndigheterna bör arbeta på ett multidisciplinärt sätt för att hantera ungdomsfrågor. 

FN:s barnrättskommitté publicerade år 2019 den allmänna kommentaren nr. 24, som gäller barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet. Den allmänna kommentaren framhåller flera gånger vikten av påföljder som är alternativ till fängelsestraff och betonar staternas skyldighet att i sina beslut som bedömningsgrund ta hänsyn till barnets bästa – även när barnet misstänks ha begått ett brott. 

2.1.2  Utgångspunkter för nationell lagstiftning

Enligt 6 § 1 mom. i Finlands grundlag (731/1999, nedan GL) är alla lika inför lagen. Enligt 3 mom. i samma paragraf ska barn bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Andra delar av grundlagen som är viktiga för barn är bland annat de kulturella rättigheterna i 16 §. I paragrafen regleras var och ens rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning samt om läroplikten som utfärdas genom lag. § 19 i grundlagen handlar om rätten till social trygghet. Enligt mom. 3 i paragrafen ska det allmänna stödja familjen och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt. Utifrån straffrättslig reglering är centrala grundläggande rättigheter bland annat 7 § i GL om rätten till liv samt personlig frihet och integritet, den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § och rättsskyddet i 21 § i GL. 

I finsk lagstiftning utgör 15 och 18 år de centrala åldersgränserna vid bedömningen av barn ur ett straffrättsligt perspektiv. Enligt 3 kap. 4 § 1 mom. i strafflagen (39/1889) förutsätts för straffansvar att gärningspersonen vid tidpunkten för gärningen har fyllt femton år. Ett brott som en person under 15 år misstänks ha begått kan utredas i förundersökningen, men barnet är inte straffrättsligt ansvarigt för sina handlingar. I Finland omfattas minderåriga som uppnått straffmyndighetsåldern i huvudsak av samma system för brottsprocess- och påföljdssystem som vuxna. 

Även om Finland inte har ett straffrättsligt system för barn eller ungdomar som är skilt från det allmänna straffrättsliga systemet, finns det ett antal särskilda bestämmelser som gäller för åldersgruppen 15–17 år. I vissa situationer gäller särskild reglering för personer under 21 år. De beteckningar som används för olika åldersgrupper och avgränsningen av åldersgrupper skiljer sig dock åt mellan olika lagstiftningsområden. Till exempel enligt 6 § i barnskyddslagen (417/2017) är ett barn en person som inte fyllt 18 år och en ung person den som är 18–22 år. Enligt 3 § i socialvårdslagen (1301/2014) avses med ung person den som är 18–24 år. 

Särskild reglering för olika åldersgrupper är inom brottsprocess- och påföljdssystemet i huvudsak systematiserad som en del av regleringen för myndiga personer. Utredningen av ett misstänkt brott eller en brottslig gärning som misstänks ha begåtts av en person under 15 år regleras av förundersökningslagen (805/2011) och lagen om tvångsmedel mot misstänkta gärningsmän (806/2011). De viktigaste bestämmelserna gällande brottsprocessen och fastställande av straff finns i lagen om rättegång i brottmål (689/1997), strafflagen och i rättegångsbalken (4/1734). Verkställigheten av straff regleras i fängelselagen (767/2005) och lagen om verkställighet av samhällspåföljder (400/2015). Lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation (633/2010) reglerar utredningen av situationen för 15–20 åringar som misstänks för brott. Den brottsmisstänktes låga ålder beaktas vid utredning av delaktighet i brottet, bedömning av konsekvenserna av brottet och verkställighet av påföljder. De viktigaste inslagen i den särskilda regleringen för barn och ungdomar är att säkerställa att ärendena handläggs skyndsamt, att barnets rättigheter beaktas i alla skeden av behandlingen av ärendet och att ärendena utreds på ett sätt som är anpassat till barnets eller ungdomens ålder. 

2.1.3  Om brottsmisstanke och förundersökning

Förundersökningen ska genomföras utan onödigt dröjsmål. När en person som inte har fyllt 18 år är misstänkt för brott eller för en brottslig gärning som han eller hon har begått före fyllda 15 år, ska förundersökning göras skyndsamt. Särskilt när det gäller unga är det viktigt att en eventuell påföljd för brottet bestäms så snabbt som möjligt, så att brottsspiralen kan brytas. Ett snabbt ingripande i en ung persons brott kan hjälpa dem att bättre förstå sambandet mellan sina handlingar och deras konsekvenser. Ett snabbt ingripande understryker också allvaret i samhällets inställning till den unges gärning. Myndigheternas verksamhet och samarbete, tillsammans med lagstiftning, visar hur allvarligt samhället förhåller sig (Förundersökningslagen 3:5 och 3:11, RP 222/2010 rd, s. 43, 189 och 195 och LaUB 8/2001 rd). 

En person under 18 år som misstänks för brott, ska i förundersökningen behandlas på ett sätt som tar hänsyn till hens ålder och utvecklingsnivå. Förundersökningsmyndigheten har också en mer omfattande skyldighet än vanligt att redovisa vilka steg och åtgärder som vidtagits i förundersökningen av en misstänkt under 18 år. Det ingår också i polisens specialisering och yrke att kunna hänvisa en ung person som misstänks för ett brott till sådan verksamhet såsom medling, som kan minska risken för nya brott och som kan leda till att åtgärder avbryts (Förundersökningslagen 4:7, 4:16 och 4:17). 

Förutom den misstänkte kan den misstänktes vårdnadshavare, intressebevakare eller annan laglig företrädare, närstående, biträde eller försvarare samt representant för socialvården involveras i utredningen av ett brott som en person under 18 år misstänks ha begått. I regel är den lagliga företrädaren för en brottsmisstänkt under 18 år hans eller hennes vårdnadshavare. Domstolen ska förordna en intressebevakare för en part som är under 18 år för förundersökningen, i stället för vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare, om det finns motiverat skäl att anta att vårdnadshavaren eller annan företrädare inte opartiskt kan tillvarata barnets intresse och om det inte är uppenbart onödigt att förordna en intressebevakare. När en person under 18 år misstänks för ett brott ska socialmyndigheten underrättas om gärningen och ges möjlighet att skicka en företrädare till förhöret, om det inte är uppenbart överflödigt. Förundersökningsmyndigheten ska också utan dröjsmål överlämna förhörsprotokollet till socialmyndigheten. Avvikelse från principen att ärendet ska reserveras för socialmyndigheten aktualiseras främst i fråga om lindrigare brott. Om en minderårig upprepade gånger är misstänkt för lindriga brott, ska en anmälan om gärningen göras och en möjlighet att delta i förhöret ges (Förundersökningslagen 7:11–16, RP 222/2010 rd, s. 225). 

Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska övervaka att barnets bästa tillgodoses samt hjälpa barnet eller den unga personen att föra sin talan och vid behov anvisa barnet eller den unga personen rättshjälp. Välfärdsområdet ska vara representerat i förundersökningen och domstolsbehandlingen av den straffbara gärning som anmälts ha begåtts av barnet, om inte välfärdsområdet bedömer att närvaro uppenbart är överflödigt. Behovet av närvaro ska bedömas med utgångspunkt i barnskyddet. Det är bland annat viktigt om barnets vårdnadshavare eller intressebevakare är närvarande vid förhöret. Vid prövningen ska också arten av den straffbara gärning som barnet påstås ha begått beaktas. I synnerhet om barnet har omhändertagits med stöd av barnskyddslagen kan företrädande under förundersökningen i regel inte anses vara uppenbart omotiverat. Syftet med närvaron är dessutom att främja samarbetet mellan polis och barnskyddsmyndigheten samt att beakta barnskyddsperspektiv och ordna det stöd som barnet behöver i dessa situationer. Välfärdsområdet ska vid behov hänvisa barnet till medling (barnskyddslagen 24 §, RP 252/2006 rd, s. 137) enligt lagen om medling vid brott och i vissa tvister (1015/2005).  

Efter det att förundersökningen blivit klar ska saken överlämnas till åklagaren för åtalsprövning eller för utfärdande av ett föreläggande eller yrkande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Om en brottsmisstanke överlämnas till åklagaren för åtalsprövning ska förundersökningsmyndigheten i regel inom 14 dagar efter att förundersökningen har avslutats, utöver åklagaren, även meddela socialmyndigheten och Brottspåföljdsmyndigheten om den brottsmisstanke som gäller en ung person mellan 15–20 år. Undantag från ovanstående tidsfrist kan göras av utredningsskäl. Polisen ska också under de förutsättningar som regleras i 25 § i barnskyddslagen och i 35 § i socialvårdslagen, underrätta välfärdsområdet om personer som är föremål för oro för att deras behov av stöd och service och eventuella behov av barnskydd ska kunna utredas (lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation 3 §, barnskyddslagen 25 §, socialvårdslagen 35 §).  

En förundersökning kan också avslutas genom att förundersökningen läggs ned eller begränsas. Enligt 3 kap. 9 § i förundersökningslagen behöver förundersökning av brottet inte göras och en förundersökning som redan har inletts får läggas ned, om ett brott inte kan förutses medföra strängare straff än böter och brottet bedömt som en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, om målsäganden inte har några anspråk i saken. Enligt 10 kap. 3 § i förundersökningslagen kan en polisman och allmänna åklagaren i egenskap av undersökningsledare ge den som varit misstänkt för brott en muntlig eller skriftlig anmärkning, om förundersökningen läggs ned med stöd av 3 kap. 9 §. Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren besluta att en förundersökning ska begränsas mer restriktivt än normalt när det gäller ett brott som misstänks ha begåtts av en person under 18 år. Åklagaren kan på framställning av undersökningsledaren besluta att förundersökning inte ska göras, om åklagaren skulle låta bli att väcka åtal och inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att åtal väcks (förundersökningslagen 3:10 och lagen om rättegång i brottmål 1:7).  

2.1.4  Om åtalsprövning och domstolsbehandling

När den som misstänks för ett brott eller den tilltalade är under 18 år ska åklagaren skyndsamt besluta om att åtal ska väckas och själva åtalet ska väckas utan dröjsmål. När det gäller personer under 21 år som misstänks för ett brott ska åklagaren också överväga om det är nödvändigt att be Brottspåföljdsmyndigheten att genomföra en påföljdsutredning gällande den unge. Begäran om utredning ska göras inom 14 dagar från det att åklagaren fått kännedom om en ung persons brott om ett strängare straff än böter är att vänta för brottet eller för flera brott som ska behandlas på en och samma gång. (lagen om rättegång i brottmål 1:8 a och lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation 4 §).  

Om en svarande som inte har fyllt 18 år åtalas för ett brott för vilket, under de omständigheter som nämns i åtalet, föreskrivs strängare straff än fängelse i sex månader, ska huvudförhandlingen påbörjas inom 30 dagar från det att brottmålet blev anhängigt. Om huvudförhandlingen ställs in ska ny huvudförhandling påbörjas inom 30 dagar från den dag då huvudförhandlingen skulle ha påbörjats. Bestämmelsen ska tillämpas om svaranden är under 18 år vid tidpunkten då målet blev anhängigt (lagen om rättegång i brottmål 5:13, RP 82/1995 rd, s. 72). Domstolen ska ge den socialmyndighet som känner till situationen för den unga brottsmisstänkte samt tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten som har sammanställt påföljdsutredningen eller den person som bistår tjänstemannen, tillfälle att bli hörd i domstolen vid behandlingen av brottmålet mot den unge (lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation 8 §).  

Ett brott som begåtts av en person som är under 18 år kan i högre grad leda till att åklagaren avstår från åtgärder eller låter bli att väcka åtal. Enligt 1 kap. 7 § i lagen om rättegång i brottmål får åklagaren meddela åtalseftergift för ett misstänkt brott vid vilket den som misstänks för det inte hade fyllt 18 år och som inte kan väntas medföra ett strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, och som snarare kan anses ha berott på oförstånd eller tanklöshet än på likgiltighet för förbud och påbud i lag. Med stöd av 6 kap. 12 § i strafflagen kan domstolen avstå från att döma ut ett straff.  

2.1.5  Allmänt om påföljder och deras fastställande

2.2.1  Bakgrunden till regleringen

Utvecklingen av systemet för samhällspåföljder inleddes på allvar i början av 1990-talet genom införandet av samhällstjänst och har fortsatt genom att en särskild lag om verkställighet av samhällspåföljder stiftats samt genom vidareutveckling av enskilda påföljder. 

En särskild samhällspåföljd för unga gärningspersoner, ungdomsstraffet, infördes kort efter regleringen av samhällstjänst, delvis som en följd av de positiva erfarenheterna av samhällstjänst. År 1993 föreslog det så kallade strafflagsprojektet att ungdomsstraff skulle införas. Förslaget ledde till en proposition från regeringen (RP 251/1994 rd) om en lag om ungdomsstraff, som dock förföll i och med riksdagsvalet. Under följande regeringsperiod tillsatte justitieministeriet en arbetsgrupp för att bereda ett förslag om ungdomsstraff. Arbetsgruppens betänkande, som i stort sett överensstämde med den tidigare propositionen, ledde till regeringens proposition och regleringen av lagen om försöksverksamhet med ungdomsstraff (lagen om försöksverksamhet med ungdomsstraff (1058/1996), RP 109/1996 rd). Lagen trädde i kraft den 1 februari 1997. För första gången i Finlands historia skapade lagen en särskild tidsbestämd påföljd för ungdomar, inom domkretsen för de sju tingsrätter som valts ut som försöksområde. Försökslagens giltighetstid förlängdes två gånger, till slutet av 2004 (lagarna 1092/1999 och 1471/2001). Under försöksperioden eftersträvades en ökning av antalet fall genom att ändra den tillämpningspraxis som hade etablerats genom lagens förarbeten, enligt vilken utdömande av ungdomsstraff i regel förutsatte att personen tidigare minst en gång hade dömts till villkorligt fängelse (se RP 188/1998 rd, s. 1–3 och LaUB 27/1998 rd, s. 2).  

Under den tid som försökslagen gällde, fortsatte utvecklingen av ungdomsstraffet genom en kommission som tillsatts av justitieministeriet med uppgift att på ett övergripande sätt granska påföljdssystemet för unga gärningspersoner. Ungdomsbrottskommittén överlämnade sitt betänkande till justitieministeriet (Ungdomsbrottskommissionens betänkande, kommittébetänkande 2003:2, Justitieministeriet, http://urn.fi/URN:ISBN:952-466-014-8). En betydande ändring av det ungdomsstraff som tillämpades under försökslagen och som föreslogs i betänkandet var att ungdomsstraff helt eller delvis skulle kunna verkställas som mental- eller missbrukarvård. Om verkställandet av ungdomsstraffet däremot misslyckades, skulle ett ovillkorligt fängelsestraff av särskilda skäl kunna dömas ut i stället för den del som inte fullgjorts. Ett av de uttalade målen för ungdomsbrottskommittén var också att kvalitativt förbättra handläggningen av ungdomsbrott och att öka åtgärdernas effektivitet. När kommitténs arbete var avslutat, inrättade justitieministeriet en fortsättningsarbetsgrupp med uppdrag att utifrån ungdomsbrottskommitténs förslag och de utlåtanden som inkommit, utarbeta ett förslag till regeringsproposition som bland annat skulle innehålla bestämmelser för ungdomsstraff. Arbetsgruppen fortsatte att som tjänsteuppdrag vid justitieministeriet bereda ett permanent införande av ungdomsstraffet. 

Ungdomsstraffet blev, med vissa reformer och utveckling, en permanent del av det finska straffsystemet år 2005 (lag 1196/2004, RP 102/2004 rd). Enligt regeringens proposition om att göra tillämpningen av ungdomsstraff permanent, utgick regleringen från behovet av att diversifiera utbudet av påföljder i frihet och att vid fastställandet av straffet, beakta livssituationen för den unga person som dömts för ett enskilt brott. Ungdomsstraff definierades som en påföljd för personer under 18 år, där man försökte kombinera aspekter av bestraffning med socialisering som syftar till att förebygga fortsatt brottslighet. Målet med regleringen av ungdomsstraff fastställdes tydligt till att både påvisa allvaret i det begångna brottet och samtidigt genom stöd och vägledning hjälpa den unge att leva ett liv i enlighet med samhällets regler. Under lagens förarbete lyftes också problemen med lämplighetsprövningen fram samt den begränsade användningen av straffet. En orsak till problemen ansågs vara de samarbetsproblem som uppstod mellan de myndigheter som ansvarar för urvalsförfarandet, socialmyndigheten och Kriminalvårdsväsendet. Ett annat problem var att de anställda på Kriminalvårdsväsendet kände sig trötta på försöket som upprepade gånger förlängdes, då ungdomsstraffprocessen krävde stora resurser och arbetsinsatser av dem. I förarbetet uppmärksammades också att en del ungdomsstraff avbröts på grund av allvarligt missbruk eller psykiska problem. 

Utanför lagförslagen hamnade bland annat ett förslag om att låta ungdomsstraff även omfatta personer som begått brott vid 18–20 års ålder, samt att ansluta arbetsservice samt mental- eller missbrukarvård till ungdomsstraffet. Eftersom det ändå ansågs motiverat att fortsätta de förberedande åtgärderna för dessa delar, överlämnade ungdomsbrottsarbetsgruppen sitt betänkande till justitieministeriet strax före ikraftträdandet av lagen om ungdomsstraff. (Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkanden: Betänkande av ungdomsbrottsarbetsgruppen 2004:12 (OM025:00/2003) http://urn.fi/URN:ISBN:952-466-172-1). I betänkandet föreslogs att ungdomsstraffets tillämpningsområde skulle utökas till brott som begåtts vid 18–20 års ålder. Även ändringar i ungdomsstraffets innehåll föreslogs. Ett förslag var att förbättra effektiviteten i ungdomsstraffet genom oavlönat arbete och arbetsträning för 18–20-åringar. Dessutom föreslogs en möjlighet att inkludera mental- eller missbrukarvård i ungdomsstraffet, antingen som öppen vård, institutionsvård eller en kombination av dessa. I rapporten föreslogs också ett antal andra förändringar av behandlingen av ungas brottmål och av påföljdssystemet, exempelvis tvångsåtgärden ungdomsvård och ny reglering för att utreda den ungas situation. Förslagen i ungdomsbrottsarbetsgruppens betänkande om ungdomsarrest, en utökning till åldersgruppen 18–20 år och om att anknyta vård till ungdomsstraffet ledde slutligen, efter de utlåtanden som lämnades om betänkandet, inte till några författningsändringar. 

2.2.2  Lagändringar som har påverkat ungdomsstraffet

Efter att ungdomsstraffet infördes permanent har några ändringar genomförts i regleringen av ungdomsstraff samt i lagstiftningen som rör unga i straffrättsliga processer och påföljder. 

År 2010 förtydligades utredningen av situationen för en ung person misstänkt för brott genom att personutredningen ersattes med en påföljdsutredning. Ett av syftena med påföljdsutredningen var att bedöma hur valet av påföljd kunde bidra till den unges anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott (lagarna 633/2010, 634/2010 och 635/2010, RP 229/2009 rd). Samtidigt moderniserades lagstiftningen om den övervakning som kan dömas ut som förstärkning av villkorligt fängelse för personer under 21 år. Den unges övervakning fastställdes ha som syfte att stödja den övervakades anpassning i samhället och för att förhindra återfall i brott, vilket redan hade varit ett centralt mål för övervakningen i lagen om unga förbrytare från 1940. Bestämmelsen i 6 kap. 10 § i strafflagen ändrades vad gäller övervakning av villkorligt fängelse, bland annat genom att övervakningstiden bestämdes till ett år och tre månader. Detta innebar att övervakningstiden, som tidigare var kopplad till prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet, nu var kortare än prövotiden för det villkorliga fängelsestraffet. Övervakningstiden på ett år och tre månader motiverades i propositionen med att rätt tidpunkt för ingripande och stödåtgärder är av avgörande betydelse för att förbättra den unga gärningspersonens livsfärdigheter och att anamma ett liv som inte innefattar kriminalitet. I regeringens proposition lyftes också förhållandet mellan övervakning av villkorligt fängelse och ungdomsstraff fram. 

År 2015 reglerades en enhetlig lag om samhällspåföljder och de separata lagarna om ungdomsstraff och övervakning av villkorligt fängelse upphävdes (lag 400/2015, RP 215/2014 rd). I praktiken förblev bestämmelserna om ungdomsstraffets innehåll och verkställighet innehållsmässigt nästan oförändrade i förhållande till lagen om ungdomsstraff, men i förarbetena beaktades den begränsade användningen av påföljden. Syftet var att förtydliga regleringen av ungdomsstraffet i förhållande till övervakning utöver villkorligt fängelse. Tre ändringar gjordes om dömande till ungdomsstraff i 10 a § 1 mom. i strafflagen. Formuleringen i inledningen av momentet ändrades från "kan dömas" till "ska dömas". Enligt motiveringen till ändringen föreskrivs i momentet vissa förutsättningar för att döma till ungdomsstraff, och när dessa uppfylls är avsikten att ungdomsstraff ska användas. I 1. mom. 2 punkten om villkoren för dom infördes ytterligare ett förtydligande, enligt vilket det vid övervägande av ungdomsstraff ska bedömas om villkorligt fängelse förenat med övervakning kan anses tillräckligt för att främja personens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott. Genom ändringarna eftersträvades att säkerställa en övergripande översyn av påföljdsalternativen samt att tydligt visa påföljdernas inbördes stränghetsgrad. Ordet "och" i slutet av momentet ändrades till "eller", så att det för att utdöma ett ungdomsstraff fortsättningsvis räckte med att endast ett av de två målen uppfylldes genom påföljden. 

Lagen om verkställighet av samhällspåföljder ändrades senare genom att bestämmelser om övervakning som döms ut i samband med villkorligt fängelse även infördes för personer som fyllt 21 år. När det gäller personer över 21 år infördes, till skillnad från den övervakning som avser unga, möjligheten att döma ut övervakning också på grund av att villkorligt fängelse ensamt skulle anses vara ett otillräckligt straff för brottet. Den nya lagstiftningen gjorde det också möjligt att inkludera missbrukarvård eller rehabilitering med samtycke i påföljden (lag 272/2019, RP 120/2018 rd). 

Vissa procedurmässiga ändringar gjordes i regleringen som gäller påföljdsutredningar för unga som misstänks för brott och handläggning av brottmål som rör unga, när Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (325/2019, RP 177/2018 rd) verkställdes 2019. En av utgångspunkterna med direktivet var att säkerställa att en individuell bedömning av ett barn som misstänks för ett brott görs i ett så tidigt skede som möjligt av förfarandet, och innan åtal väcks. 

2.2.3  Utredning av unga brottsmisstänktas situation

En viktig del av processen för att döma till ungdomsstraff är att identifiera de faktorer i den unges personliga livssituation som har bidragit till brottet och hur valet av påföljd kan bidra till att främja den unga personens anpassning i samhället och att förhindra återfall i brott. Lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation tillämpas inför åtalsprövning, bestämmande av påföljd och verkställighet av påföljd för en ung person som misstänks för ett brott som han eller hon har begått som 15–20-åring. 

Enligt 3 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation ska förundersökningsmyndigheten inom 14 dygn efter det att förundersökningen om en ung person har blivit klar, anmäla den unga personens brott till åklagaren, socialmyndigheten och Brottspåföljdsmyndigheten. Anmälan behöver dock inte göras, om: 1) förundersökningen har avslutats utan att ärendet har överlämnats till åklagaren för prövning; eller 2) det i ärendet iakttas ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot eller militärt disciplinförfarande. När en ung person misstänks medverka i sådan brottslig verksamhet där hemliga tvångsmedel riktas mot någon av de brottsmisstänkta och det finns särskilt vägande skäl att befara att förundersökningen äventyras, om den unga personen i samband med att påföljdsutredningen sammanställs får veta något om de hemliga tvångsmedlen, får undersökningsledaren besluta att tidsfristen för anmälan enligt 1 mom. börjar löpa senast när förundersökningen om den brottsliga verksamheten i fråga blir klar. 

Förundersökningsmyndigheten ska således, utöver åklagaren, delge information om alla misstankar om brott som inte är obetydliga som gäller personer under 21 år, både till Brottspåföljdsmyndigheten och till den myndighet inom välfärdsområdet som ansvarar för socialvården. Det ursprungliga syftet med bestämmelsen var att uppgifterna skulle användas för att utreda den sociala situationen och för att hänvisa till eller ordna med nödvändiga stödåtgärder och tjänster (RP 229/2009, s. 20). 

Motsvarande reglering som styr bedömningen av stöd- och servicebehov finns i 35 § i socialvårdslagen och 25 § i barnskyddslagen. Enligt 35 § i socialvårdslagen om en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, en socialkurator eller en anställd hos socialväsendet, undervisningsväsendet, idrottsväsendet, barndagvården, räddningsverket, Nödcentralsverket, Tullen, polisen, Brottspåföljdsmyndigheten, arbetskraftsmyndigheten, Folkpensionsanstalten eller utsökningsmyndigheten i sitt arbete har fått kännedom om en person vars behov av socialvård är uppenbart, ska han eller hon styra personen till att söka socialservice eller om personen samtycker till det kontakta den myndighet som ansvarar för välfärdsområdets socialvård, så att stödbehovet kan bedömas. Om samtycke inte kan fås och personen är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska de personer som anges ovan utan dröjsmål göra en anmälan om behovet av socialvård trots sekretessbestämmelserna. Även någon annan än en person som avses i bestämmelsen kan göra en anmälan trots sekretessbestämmelser som gäller honom eller henne. I 25 och 25 c § i barnskyddslagen finns bestämmelser om att göra en barnskyddsanmälan och en föregripande barnskyddsanmälan. Bestämmelser om bedömning av servicebehovet i 36 § i socialvårdslagen. 

I 25 § i barnskyddslagen föreskrivs om instanser som är skyldiga att utan dröjsmål och trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan till välfärdsområdet, om de i sin uppgift fått kännedom om ett barn för vars del behovet av vård och omsorg, omständigheter som äventyrar barnets utveckling eller barnets eget beteende kräver att behovet av barnskydd utreds. Bestämmelsen gäller både polisen och Brottspåföljdsmyndigheten. Bestämmelser om utredning av barnskyddsbehovet föreskrivs i 26 § i barnskyddslagen. 

Enligt 5 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation ska åklagaren när hon eller han har fått kännedom om en ung persons brott inom 14 dygn be Brottspåföljdsmyndigheten sammanställa en påföljdsutredning, om ett strängare straff än böter är att vänta för brottet eller för flera brott som ska behandlas på en och samma gång. En påföljdsutredning behöver dock inte begäras om ett sådant undantag är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och om det är förenligt med den unge brottsmisstänktes bästa. I praktiken genomför åklagaren en bedömning om påföljdsutredning ska begäras, utifrån de uppgifter hon eller han har om brottet, den brottsmisstänktes tidigare brottslighet, regleringen av fastställande av allmänt straff samt utifrån rättspraxis. Viktigast här är de uppgifter som framkommit vid förundersökningen och ur straffregistret.  

Brottspåföljdsmyndigheten svarar för utarbetandet av påföljdsutredningen. Enligt 5 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation ska Brottspåföljdsmyndigheten inom 30 dygn från åklagarens begäran utifrån tillgängliga uppgifter göra en bedömning av hur en ung brottsmisstänkts sociala anpassning kan främjas och han eller hon hindras att begå brott genom valet av påföljd och verkställandet av påföljden. För att göra bedömningen ovan ska Brottspåföljdsmyndigheten i samarbete med socialmyndigheten skaffa fram och sammanställa information om personens levnadsförhållanden, särskilt rusmedelsmissbruk, missbrukarrehabilitering, mentala hälsa, användning av mentalvårdstjänster, behov av övriga tjänster och stödåtgärder och om andra omständigheter som väsentligt hör samman med hans eller hennes sociala situation. Brottspåföljdsmyndigheten ska skaffa de uppgifter om den misstänktes sociala situation som behövs för påföljdsutredningen även från andra myndigheter samt privata sammanslutningar och personer. Utifrån sin bedömning ska Brottspåföljdsmyndigheten sammanställa en skriftlig påföljdsutredning som även innehåller väsentlig information om den unge brottsmisstänktes sociala situation. Påföljdsutredningen ska också innehålla sådana andra utredningar eller utlåtanden med anledning av brott som åklagaren har begärt för utdömande av en samhällspåföljd. Med en utredning eller ett utlåtande som åklagaren begär avses till exempel en utredning om lämpligheten för samhällstjänst eller en plan för hur ett ungdomsstraff ska verkställas (RP 229/2009 rd, s. 22). 

I påföljdsutredningen görs alltså en bedömning av hur påföljden kan främja unga brottsmisstänktas anpassning i samhället och för att förhindra återfall i brott. I detta sammanhang ska också risken för återfall i brott bedömas. Utgångspunkten för Brottspåföljdsmyndighetens övervägande är numera åklagarens begäran, dvs. vilken påföljd åklagaren yrkar på för den unge. Brottspåföljdsmyndighetens bedömning om påföljd kan utgöras av villkorligt fängelse jämte tilläggsstraff, ungdomsstraff, ovillkorligt fängelse och samhällstjänst och övervakningsstraff som döms ut i stället för ovillkorligt fängelse. Det är dock möjligt att Brottspåföljdsmyndigheten i sitt utlåtande lyfter fram omständigheter som gör det motiverat att döma den misstänkte exempelvis till böter eller att avstå från att åtala eller döma till straff (RP 229/2009 rd, s. 22). 

Påföljdsutredningen ska för att utreda den sociala situationen inkludera väsentliga uppgifter såsom uppgifter om den unges familjeförhållanden, vänkrets, försörjning, skolgång eller studier, arbete, hälsotillstånd, droganvändning. brott och eventuella asociala attityder. Vid utarbetandet av utredningen har Brottspåföljdsmyndigheten vanligtvis tillgång till uppgifter om bland annat eventuella bedömningar av servicebehov som har gjorts med stöd av socialvårdslagen och barnskyddslagen. De stödåtgärder som planerats och organiserats för den unge liksom tjänsterna inom social-, hälso- och missbrukarvården är också av stor betydelse vid utarbetandet av påföljdsutredningen. Att hänvisa den unge till den socialservice han eller hon behöver utgör en väsentlig del av utredningen av den sociala situationen. (RP 229/2009 rd, s. 22). 

Enligt 7 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation ska den brottsmisstänkte ges ett tillfälle att bli hörd i samband med utredningen. Påföljdsutredningen kan dock göras utan att den unge hörs, om hörandet är uppenbart onödigt eller om han eller hon har vägrat bli hörd eller inte påträffats. I fråga om en misstänkt som är yngre än 18 år ska också vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare eller annan person som svarar för den misstänktes vård och fostran ges tillfälle att bli hörd. Utgångspunkten vid upprättandet av utredningen är att den brottsmisstänkte hörs. Det är Brottspåföljdsmyndighetens skyldighet att vidta åtgärder för att höra den misstänkte. Å andra sidan är den misstänkte inte skyldig att delta i utredningen. Syftet med hörandet är att ge myndigheterna möjlighet att kontrollera och skaffa de uppgifter de behöver. Samtidigt har den misstänkte möjlighet att delta i utredningen om sig själv och föra fram omständigheter kring sina förhållanden. Kallelsen till att bli hörd och själva hörandet kan ske under fria former. 

Enligt 7 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation ska i samband med påföljdsutredningen dessutom behövliga myndigheter och experter höras. I samband med dessa utredningar kan sådana frågor om till exempel social- och hälsovården uppkomma som kräver sådan sakkunskap som den som gör utredningen inte själv har (RP 229/2009 rd, s. 24).  

Enligt 8 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation ska domstolen vid behov försäkra sig om att påföljdsutredningen står till förfogande vid domstolsbehandlingen. I de flesta fall fogar åklagaren i praktiken påföljdsutredningen till stämningsansökan som lämnas till tingsrätten. Undantag från denna huvudregel ska endast kunna göras i brådskande fall. Domaren eller den medlem av rätten som ansvarar för ärendets behandling ska se till att påföljdsutredningen står till förfogande. I förekommande fall ska domstolen be Brottspåföljdsmyndigheten att utarbeta en påföljdsutredning samt påskynda den så att den är tillgänglig vid huvudförhandlingen i målet. (RP 229/2009 rd, s. 24–25) 

2.2.4  Behandling av uppgifter inom Brottspåföljdsmyndigheten och mellan myndigheter vid påföljdsutredning

Vid regleringen av lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation, beaktade riksdagens lagutskott i sitt betänkande, att utredningen av situationen för en ung brottsmisstänkt förutsätter ett nära samarbete och smidig kommunikation mellan olika myndigheter och andra instanser. Detta anses nödvändigt för att de ungas individuella situation kan beaktas bland annat när de hörs, när information inhämtas och när utredningen behandlas i domstol. Det ansågs extra viktigt med tillgång till socialmyndighetens yrkeskompetens och information om den unges levnadsförhållanden och behov av stödåtgärder under utarbetandet av den unges påföljdsutredning. (LaUB 6/2010, s. 3). 

Brottspåföljdsmyndigheten samarbetar med social- och hälsovårdspersonal under förfarandet för påföljdsutredningen och verkställandet av straffet. Syftet med detta samarbete är att förbättra livssituationen för personer som är misstänkta för brott eller avtjänar straff. För att kunna utföra sitt uppdrag får Brottspåföljdsmyndigheten enligt de villkor som lagen föreskriver, uppgifter av social- och hälsovårdsmyndigheterna och andra separat reglerade instanser. Dessa uppgifter är nödvändiga bland annat för att utarbeta en påföljdsutredning, för att upprätta och genomföra en plan för strafftiden samt för att säkerställa både att påföljden verkställs på ett korrekt sätt och kontinuiteten i stödåtgärderna. Varje myndighet och aktör ansvarar för utlämnande och lämplig användning av uppgifterna i enlighet med bestämmelserna inom det egna förvaltningsområdet. 

Lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (1301/2021) tillämpas på behandlingen av personuppgifter vid verkställighet av straff, verkställighet av häktning och andra uppgifter som ålagts Brottspåföljdsmyndigheten (1301/2021). Regleringen gäller bland annat situationer där en brottsmisstänkt är föremål för en påföljdsutredning inför dom av samhällspåföljd eller en plan för strafftiden, eller andra åtgärder eller utlåtanden som görs före domslutet. I lagen anges i detalj vilka uppgifter som får behandlas och för vilka ändamål. 

På rätten till information och annat utlämnande av personuppgifter ur myndigheternas personregister, tillämpas också vad som föreskrivs om offentlighet i myndigheternas verksamhet. När det gäller Brottspåföljdsmyndighetens verksamhet regleras behandlingen av personuppgifter också av lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018, den så kallade dataskyddslagen för brottmål). 

I lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) regleras om utlämnande av sekretessbelagda handlingar och den information som de innehåller. Enligt 26 § 1 mom. i lagen kan en myndighet lämna ut uppgifter ur en sekretessbelagd myndighetshandling 1) om i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter, eller 2) när sekretessplikt har föreskrivits till skydd för någons intressen och denne samtycker till att uppgifter lämnas ut. Enligt 29 § i lagen kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar, om 1) i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter; 2) sekretessplikt har föreskrivits till skydd för någons intressen och denne samtycker till att uppgifter lämnas ut. 

Enligt 9 § i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation har Brottspåföljdsmyndigheten utan hinder av sekretessbestämmelserna rätt att för sammanställningen av en påföljdsutredning få de uppgifter som socialmyndigheten har om den unges levnadsförhållanden, rusmedelsmissbruk, missbrukarrehabilitering, mentala hälsa och användning av mentalvårdstjänster samt andra motsvarande upplysningar som behövs för påföljdsutredningen. Socialmyndigheten och Brottspåföljdsmyndigheten har trots sekretessbestämmelserna rätt att för sina uppgifter enligt denna lag få de upplysningar de behöver för utredning av en ung brottsmisstänkts situation av de instanser som anges i 64 § 1 mom. i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023). 

Enligt 9 § i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten får Brottspåföljdsmyndigheten behandla sådana uppgifter om socialvård som anknyter till de uppgifter som avses i 7 § och 8 § och som är nödvändiga vid utarbetande av en påföljdsutredning samt vid utarbetande, precisering, ändring och genomförande av planen för strafftiden och som gäller behovet av socialvård enligt socialvårdslagen (1301/2014) hos den brottsmisstänkte, den dömde, fången, den häktade och den som avtjänar samhällspåföljd samt socialservice, stödåtgärder och andra sociala förmåner som personen i fråga får (uppgifter om socialvård). Sekretess och annan behandling av uppgifter inom socialvården regleras i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023). 

Uppgifter om socialvård kan ingå i följande handlingar som Brottspåföljdsmyndigheten med stöd av 16 § 2 mom. i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten har fått av en socialmyndighet: 1) en bedömning av servicebehovet enligt 42 §, en klientplan enligt 43 § och en klientrapport enligt 44 § i lagen om behandling av kundhandlingar inom social- och hälsovården, 2) en klientplan enligt 30 § och en plan för vård och fostran enligt 30 a § i barnskyddslagen samt beslut som fattats med stöd av barnskyddslagen. Brottspåföljdsmyndigheten kan erhålla uppgifterna ovan med stöd av 16 § 2 mom. i lagen, från socialmyndigheten samt andra uppgiftsskyldiga som avses i 64 § 1 mom. i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården. 

De ovan avsedda socialvårdsuppgifter som samlas in under Brottspåföljdsmyndighetens arbete kan enligt lag gälla: 1) de social- och hälsovårdstjänster som anlitats; 2) arbetserfarenhet; 3) arbets- och funktionsförmåga; 4) bruk av berusningsmedel och anlitande av tjänster inom missbrukarvården; 5) våld i nära relationer; 6) intressebevakningsärenden; 7) omständigheter som behövs vid samordning av stödåtgärder som främjar livshantering och avtjänande av straff. 

I 16 § 1 mom. i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten föreskrivs att Brottspåföljdsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna har rätt att av andra myndigheter få uppgifter som gäller en brottsmisstänkt, en dömd, en fånge, en häktad, den som avtjänar samhällspåföljd, den som meddelats ett tekniskt övervakat besöksförbud och den som besöksförbudet avses skydda och som behövs för skötseln av en uppgift som gäller verkställigheten av straff eller av häktning, eller för skötseln av någon annan uppgift som ankommer på Brottspåföljdsmyndigheten. Enligt paragrafens 2 mom. har Brottspåföljdsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att för skötseln av sina uppgifter, efter specificering och motivering av sin begäran, få nödvändiga uppgifter av kommunala social- och hälsovårdsmyndigheter samt av övriga instanser med skyldighet att lämna uppgifter enligt 64 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården enligt följande: 1) om en brottsmisstänkt uppgifter om anlitande av tjänster inom socialvården och hälso- och sjukvården samt rehabiliteringstjänster, arbetserfarenhet, funktionsförmåga, rusmedelsproblem och övriga omständigheter som anknyter till utarbetandet av utlåtande till domstolen i fråga om verksamhetsplats för verkställighet av samhällspåföljd och för planering av verkställigheten av påföljden; 2) om en under 21 år gammal brottsmisstänkt uppgifter om levnadsförhållanden, rusmedelsbruk, missbrukarrehabilitering, mentala hälsa, anlitande av mentalvårdstjänster, barnskyddsåtgärder och övriga motsvarande omständigheter för utarbetande av påföljdsutredning och planering av verkställighet av påföljden; 3) om en fånge eller en person som avtjänar samhällspåföljd uppgifter om anlitande av tjänster inom socialvården och hälso- och sjukvården samt rehabiliteringstjänster, arbetserfarenhet, funktionsförmåga, rusmedelsproblem och anlitande av tjänster inom missbrukarvården, våld i nära relationer och intressebevakningsärenden för att beakta dessa omständigheter vid verkställighet av fängelsestraff eller samhällspåföljd, vid samordning av stödåtgärder som främjar livshanteringen och avtjänandet av straff samt vid beredning av frigivning. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten och till lagar som har samband med den, har lämnats till riksdagen (RP 198/2025 rd). I propositionen föreslås att 16 § 2 mom. i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten, ändras så att momentet beaktar den förändring som skett efter dess reglering, enligt vilken kommunernas uppgifter inom social- och hälsovården har överförts till välfärdsområdena. I fortsättningen skulle momentet regleras så att Brottspåföljdsmyndigheten har rätt att erhålla de uppgifter från social- och hälsovårdsmyndigheter, vilka är nödvändiga enligt lagen. Ändringen skulle vara av teknisk natur och syftar inte i sig till att utöka innehållet i de uppgifter som erhålls från social- och hälsovården, vilka regleras närmare i punkterna 1–3 i det aktuella 2 mom.  

På motsvarande sätt föreskriver lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023) om rätten att få information och om utlämnande av uppgifter. Enligt 64 § i lagen har en myndighet inom socialvården trots sekretessbestämmelserna rätt att av statliga och kommunala myndigheter samt andra offentligrättsliga samfund, Folkpensionsanstalten, Pensionsskyddscentralen, pensionsstiftelser och andra pensionsanstalter, försäkringsanstalter och utbildningsanordnare på begäran avgiftsfritt få sådana uppgifter och utredningar som i väsentlig grad inverkar på en klientrelation inom socialvården och som är nödvändiga för tjänstetillhandahållaren på grund av dess lagstadgade uppgifter att utreda klientens behov av socialvård, för att ordna socialvård och genomföra åtgärder i anslutning till den samt för att kontrollera uppgifter som lämnats till myndigheten. 

Utbyte av uppgifter mellan myndigheter under utredningen av situationen för en ung person som misstänks för brott sker huvudsakligen med stöd av den ovan nämnda regleringen. 

2.2.5  Förutsättningar för dömande till ungdomsstraff

Enligt 6 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen är ungdomsstraffet ett särskilt straff för ett brott som någon har begått före fyllda 18 år. Enligt 6 kap. 10 a § i strafflagen döms den som har begått ett brott innan han eller hon har fyllt 18 år till ungdomsstraff, om: 1) böter är ett otillräckligt straff med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet och gärningsmannens tidigare brott och vägande skäl inte kräver att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut, och 2) villkorligt fängelse förenat med övervakning inte anses tillräckligt för att främja personens anpassning i samhället och för att förhindra återfall i brott. Om flera brott behandlas samtidigt i domstolen, kan under de förutsättningar ungdomsstraff dömas ut för brotten även om gärningsmannen har begått endast en del av dem innan han eller hon fyllde 18 år. Bestämmelser om ungdomsstraffets längd och vad straffet innefattar finns i 64 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. 

Vid övervägande av om ungdomsstraff ska tillämpas bör en bedömning av brottets klandervärdighet göras, i enlighet med de allmänna principerna för bestämmande av straff. De centrala grunderna för bedömningen är brottets allvarlighet samt gärningsmannens skuld och tidigare brott. Dessa grunder är desamma som de som nämns i 6 kap. 9 § 1 mom. i strafflagen, gällande användningen av villkorligt fängelse. Samma principer gäller vid tolkningen av grunderna. Ungdomsstraff ska övervägas om dessa grunder, som styr bedömningen av brottets klandervärdhet, förutsätter ett straff som är strängare än böter, men lindrigare än ovillkorligt fängelse och övriga förutsättningar uppfylls. 

Vid prövning av ungdomsstraff kan således hänsyn till klandervärdhet placera straffet för brottet på vissa minimi- eller maximinivåer, varefter hänsyn till ändamålsenligheten påverkar det slutliga valet av påföljd. I denna bedömning av ändamålsenligheten som hör till den övergripande översynen, samlas vanligtvis de nödvändiga uppgifterna in i samband med den påföljdsutredning som Brottspåföljdsmyndigheten utarbetar. (RP 102/2004 rd, s. 16)  

Ungdomsstraffets längd bestäms i enlighet med de allmänna bestämmelserna om straffmätning i 6 kap. i strafflagen. Utgångspunkten för straffmätningen är, i enlighet med 4 § i nämnda kapitel, att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. Hänsyn ska också tas till enhetligheten i straffpraxis. I kapitel 6 i strafflagen föreskrivs dessutom särskilda skäl för att döma ut ett strängare eller lindrigare straff. (RP 102/2004 rd, s. 20. För mer information om fastställande av straff se punkt 2.1.5) 

Den unges tidigare brottsliga beteende och eventuella påföljder som utdömts för detta, liksom eventuella misstankar om brott vid tidpunkten för domen, är relevanta för utdömandet av ett ungdomsstraff, inte bara vid prövningen av klandervärdheten utan även vid ändamålsenligheten. I dagsläget utdöms ungdomsstraff om villkorligt fängelse med tillhörande övervakning inte anses tillräckligt för att främja gärningspersonens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott. Villkorligt fängelse med tillhörande övervakning kan komma i fråga, om en ung persons problem kan avhjälpas genom en mindre kännbar påföljd än ungdomsstraff. Ungdomsstraff ska i sin tur användas i stället för villkorligt fängelse i sådana fall när återfallsrisken är stor. Risken för återfall i brott kan bedömas utifrån gärningsmannens livssituation och de straff som han eller hon tidigare har dömts till. (RP 102/2004 rd, s. 17).  

De tilläggsförutsättningar som gäller för utdömande av ungdomsstraff har i lagens förarbeten preciserats i förhållande till villkorligt fängelse. Ungdomsstraff bör dömas ut för de gärningspersoner för vilka villkorligt fängelsestraff uppenbarligen inte är tillräckligt för att avskräcka från fortsatt brottslighet. Detta innebär dock inte att en person som döms till ungdomsfängelse måste ha en eller flera tidigare villkorliga domar. Det kan exempelvis vara nödvändigt att gärningspersonen döms till ungdomsstraff trots att han eller hon inte tidigare har dömts till villkorliga fängelsestraff för att en sådan redan påbörjad kriminell utveckling som nämns ovan ska kunna avbrytas. Det bör noteras att det till exempel, för att avbryta en redan påbörjad kriminell utveckling, är möjligt att döma en gärningsperson till ungdomsstraff även om tidigare brott inte föreligger, förutsatt att övriga kriterier för ungdomsstraff är uppfyllda. Vid bedömningen av om det är fråga om en kriminell utveckling kan även gärningsmannens verksamhet före den straffrättsliga ansvarsåldern beaktas. Svarandens samtycke krävs inte för att ungdomsstraff skall kunna dömas ut. Svarandens attityd utgör dock en faktor vid bedömningen av om ungdomsstraffet kan främja gärningspersonens möjligheter att anpassa sig i samhället och förhindra återfall i brott, så som förutsätts i den föreslagna bestämmelsen i 6 kap. 10 a § 1 mom. 2 punkten i strafflagen (RP 102/2004 rd, s. 16–17 och 19). Valet av påföljd baseras dock på en bedömning av den unges övergripande situation. 

Ungdomsstraffet anses vara ett kännbarare straff både när det gäller antalet möten och straffets innehåll, än övervakningen i samband med villkorligt fängelse, som i regel består av ett fåtal månatliga övervakarmöten (RP 102/2004 rd, s. 20). Förhållandet mellan villkorligt fängelse och ungdomsstraff och påföljdernas ändamålsenlighet har också uttalats i samband med regleringen av lagen om övervakning av villkorligt fängelse. I paragrafernas motiveringar gällande innehållet i övervakningen anges att ungdomsstraff främst är avsett för ungdomar som befinner sig i en kriminell utveckling och som bedöms vara lämpliga att avtjäna ett ungdomsstraff. Ungdomsstraff bör således riktas till gärningspersoner som exempelvis har ett behov av de socialiserande program som erbjuds av Brottspåföljdsmyndigheten och som även i övrigt uppfyller kraven för att kunna dömas till ungdomsstraff. När någon dömts till ungdomsstraff står han eller hon i klart närmare kontakt med övervakaren än när det är fråga om övervakning av villkorligt fängelse: då ungdomsstraff verkställs träffas den unge och övervakaren 1–2 gånger i veckan, medan träffarna sker 1–2 gånger i månaden vid övervakning av villkorligt fängelse. (RP 229/2009 rd, s. 30) 

Bestämmelsen om ungdomsstraff ändrades sedermera i samband med att lagen om verkställighet av samhällspåföljder reglerades. Ändringarna syftar till att säkerställa en övergripande översyn av påföljdsalternativen och att tydligt visa påföljdernas inbördes stränghetsgrad. Vid den tidpunkten byggde användningen av ungdomsstraff på principen att utdömande av ungdomsstraff kräver en övergripande översyn av påföljdsalternativen. En övergripande översyn förutsätter att det vid övervägandet om ungdomsstraff ska dömas ut är nödvändigt att avgöra om villkorligt fängelse med övervakning är att betrakta som tillräckligt för att främja gärningspersonens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott. Samtidigt konstaterades det att ungdomsstraff ska användas när de alternativa förutsättningarna för att döma ut straffet uppfylls (RP 215/2014 rd, s. 41 och 89, se även avsnitt 2.2.2 ). 

Enligt 6 kap. 10 a § 2 mom. i strafflagen kan ungdomsstraff dömas ut för sådana brott som samtidigt prövas av domstol även om gärningsmannen har begått endast en del av dem innan han eller hon fyllde 18 år. Bestämmelsen ger domstolen omfattande bedömningsutrymme och utökar möjligheten att använda ungdomsstraff till bland annat fall där den unges kriminella utveckling har börjat strax innan han eller hon har uppnått myndighetsåldern. Eftersom ungdomsstraffet är en påföljd som kan avtjänas i frihet och som främjar gärningsmannens möjligheter att anpassa sig i samhället kan det ibland vara motiverat att döma ut ungdomsstraff också i sådana fall när gärningsmannen har fortsatt sin brottsliga verksamhet efter att ha fyllt 18 år. Enligt förarbetena skulle denna reglering kunna medföra att övergång sker från villkorligt fängelse till ungdomsstraff. Å andra sidan är det då möjligt att i ovanstående fall döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff även utan att det finns vägande skäl, vilket i allmänhet hindrar att ungdomsstraff används (RP 102/2004 rd, s. 17). 

2.2.6  Ungdomsstraffets verkställighet, längd och innehåll

Ungdomsstraffets längd och vad straffet innefattar har definierats i 64 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. Enligt denna bestämmelse är ungdomsstraff en påföljd på minst fyra månader och högst ett år som ådöms den som var 15–17 år när han eller hon begick brottet. Ungdomsstraffet innefattar övervakning och därmed förenade uppgifter och program som främjar den sociala handlingsförmågan och som särskilt är riktade till unga, samt stöd och handledning i samband med dessa. Ungdomsstraffet innefattar även övervakad orientering i arbetslivet och i utförande av arbete, om det inte ska anses uppenbart onödigt eller är särskilt svårt att ordna sådan. Den som avtjänar straffet förpliktas att under högst åtta timmar per vecka delta i sammankomster som ingår i verkställigheten av ungdomsstraffet. Antalet timmar per vecka kan variera under strafftiden om verkställigheten förutsätter det. 

Verkställigheten av ungdomsstraffet omfattar enligt 65 § i lagen även ett krav på drogfrihet. Den som dömts till ungdomsstraff får inte vara påverkad av alkohol eller något annat berusningsmedel under övervakarmötena eller på platsen för arbete, rehabilitering, utbildning eller någon annan verksamhet som hänför sig till verkställigheten av påföljden eller under sådana sammankomster som verkställigheten förutsätter. 

Vid verkställandet av ungdomsstraff ligger fokus särskilt på att förebygga utslagning bland unga och på att stödja en livsstil utan kriminalitet. Verksamhet och arrangemang som berör utbildning, sysselsättningsmöjligheter, boende, mental hälsa och missbrukarvård är av central betydelse. Övervakning och verksamheten är vanligtvis intensivast i verkställighetens inledningsskede. Efter att situationen stabiliserats kan övervakarmötenas och verksamhetens intensitet minskas. Denna möjlighet till flexibilitet i fråga om antalet timmar per vecka är ändamålsenlig också i sådana situationer där det efter att verkställigheten pågått en tid uppkommer oväntade svårigheter med avtjänandet av påföljden. (RP 215/2014 rd, s. 80–81) 

Under tiden som ungdomsstraffet avtjänas utses en övervakare för den dömde. Vid det första övervakarmötet upprättar övervakaren tillsammans med den unge en detaljerad plan för strafftiden, med uppgifter om straffets innehåll. Den dömdes huvudskyldighet är att närvara vid övervakarmöten som baseras på den detaljerade planen för strafftiden och att i övrigt agera i enlighet med planen. Den detaljerade planen för strafftiden motsvarar både strukturellt och innehållsmässigt den preliminära planen för strafftiden som upprättades i samband med påföljdsutredningen. Planen för strafftiden består i huvudsak, när det gäller ungdomsstraffet, av övervakarmöten, program och uppgifter samt ett avsnitt om arbetslivet. I planerna beaktas arten av det brott som den dömde har begått och tidigare brottslighet, straffets längd, individuella behov och resurser, förutsättningar att klara av straffet, sociala förhållanden, faktorer som ökar sannolikheten att den dömde begår nya brott och minskning av dessa, samt faktorer som påverkar att påföljden avtjänas på ett tryggt sätt (lagen om verkställighet av samhällspåföljder 11 § och 17 §, samt statsrådets förordning om verkställighet av samhällspåföljder (551/2015) 7 §). 

Övervakning som ingår i ungdomsstraffet är i praktiken övervakarmöten mellan övervakaren och den unge som dömts till ungdomsstraff. Mötena som ingår i ungdomsstraffet och deras innehåll är i grunden planerade och strukturerade, och Brottspåföljdsmyndighetens egen handbok Ohjenuora används som stöd. Boken innehåller beskrivningar och praktiska anvisningar om utgångspunkterna för innehållet i ungdomsstraffet, verkställighetsplanen, hur verkställandet inleds, de olika programmen och uppgifterna inom ungdomsstraffet samt arbetets avslutning. Handboken innehåller också ett separat avsnitt med uppgifter. Övervakarmötena kan dock variera mycket i både innehåll och form beroende på den unges förutsättningar. De kan bestå av samtal, hantering av praktiska ärenden, nätverksmöten eller hantering av olika akuta situationer. 

Syftet med de program och uppgifter som ingår i ungdomsstraffet är att främja den unges sociala funktionsförmåga. Programmen syftar till att öka den unges färdigheter för livet efter avtjänat straff, såsom att förbättra förmågan att lösa problem, kontrollera aggressiva känslor eller lära sig att säga nej i situationer där den unge måste välja mellan att begå brott eller leva ett liv utan kriminalitet. Programmen inom ungdomsstraffet omfattar samtal om brott, motivationssamtal, samtal om utveckling av sociala färdigheter, ett program för att hantera ilska, trafiksamtal, samtal om missbruk samt en samhällsdel. Samtal om brott ingår i praktiskt taget alla ungdomsstraff, och andra program kan användas och utnyttjas beroende på den unges situation. Ungdomsstraffet kan även omfatta program från andra samhällspåföljder som inte är direkt bundna till straffet.  

Utöver övervakning och program innehåller ungdomsstraff i allmänhet en orientering i arbetslivet, om inte detta anses uppenbart onödigt eller är svårt att ordna för den unge. I undantagsfall kan den del som avser orientering i arbetslivet undantas från ungdomsstraffet. Detta gäller till exempel i fall där den dömde redan arbetar eller där hans eller hennes arbetsförmåga anses vara dålig på grund av hans eller hennes ålder eller omständigheter. Även dåliga regionala möjligheter att ordna orientering i arbetslivet kan vara en anledning till att denna del förbises. (RP 215/2014 rd, s. 81 och RP 102/2004 rd, s. 21). 

Ungdomar som döms till ungdomsstraff har ofta ett stort behov av intensivt stöd, och de har i regel redan före domen omfattande stödresurser eller nätverk. Samarbetet under ungdomsstraffet bygger vanligtvis på nätverksarbete som planerats tillsammans med redan befintliga stödinstanser. Ungdomar kan till exempel ha behov av social- och hälsovårdstjänster eller vårdinsatser. Det kan också finnas behov av stöd inom områden som boende, utbildning och sysselsättning. Stödåtgärder som främjar den dömdes livskompetens och avtjänandet av straffet, som ska samordnas med ungdomsstraffet ingår i princip inte i innehållet i verkställigheten av ungdomsstraffet (RP 102/2004 rd, s. 21 och lagen om verkställighet av samhällspåföljder 12 §, RP 215/2014 rd, s. 59–60). Villkoren för och innehållet i tillgången till stödåtgärder, tjänster och vård bestäms av den särskilda lagstiftning som är tillämplig på dem. Samarbete är dock avgörande för att främja ungdomarnas sociala funktionsförmåga. Det kan finnas flera instanser som är involverade i en ung persons ärende. I vissa situationer kan en ung person också anses kunna klara sig utan externt stöd. Planen för strafftiden kan inkludera uppgifter om samarbetsinstanser, stödåtgärder och eventuellt annat verksamhetsinnehåll, samt om andra bestämmelser och villkor under tiden för påföljden. 

Ungdomsstraff omfattas också av bestämmelserna om de allmänna villkoren för samhällspåföljder (se särskilt kapitel 5 i lagen om verkställighet av samhällspåföljder).  

2.2.7  Brott mot skyldigheter och avbrytande av straffet

De centrala konsekvenserna av brott mot villkoren i verkställighetsplanen för ungdomsstraffet och de bestämmelser som baseras på den regleras i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. För att ungdomsstraffet ska fungera som straff, krävs det att man reagerar systematiskt på brott.  

Den dömdes huvudsakliga skyldighet är att närvara vid de planerade övervakarmötena. Detta är också en prioritet för ett framgångsrikt genomförande. Enligt 24 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, om en person som avtjänar ungdomsstraff, utan någon godtagbar orsak som övervakaren eller biträdande övervakaren har kännedom om underlåter att infinna sig vid ett övervakarmöte eller en motsvarande sammankomst och det är sannolikt att han eller hon försöker undvika mötet, kan han eller hon hämtas till följande möte som övervakaren eller biträdande övervakaren fastställt. Polisen ska ge handräckning vid hämtningen, om det inte anses vara uppenbart oändamålsenligt att vidta hämtningsåtgärder. Den som enligt beslutet ska hämtas får gripas och tas i förvar högst sex timmar före mötet med övervakaren. Hämtningen har en tydlig anknytning till frånvaron och ett hot om hämtning kan förhindra omotiverad frånvaro. Genomförandet av hämtning kan också minska behovet av att döma ut andra straff istället för ungdomsstraff. (RP 102/2004 rd, s. 29 och RP 215/2014 rd, s. 68).  

Brott mot villkoren i ungdomsstraffets verkställighetsplan eller underlåtenhet att följa andra bestämmelser i straffet kan leda till olika påföljder (lagen om verkställighet av samhällspåföljder 24 och 24 a §). Den dömde kan ges en varning om han eller hon bryter mot sina skyldigheter. I stället för en varning kan den dömde ges en anmärkning, om brottet mot skyldigheterna är ringa och det inte är upprepat. Ett grovt brott mot skyldigheterna kan leda till att ungdomsstraffet omvandlas till ett nytt straff. Ett brott mot skyldigheterna är grovt, om den dömde trots varning upprepade gånger bryter mot sina skyldigheter eller underlåter att inleda eller avbryter avtjänandet av påföljden. Ett brott mot skyldigheterna är grovt också om den dömde bryter mot sina skyldigheter på ett sätt som visar uppenbar likgiltighet för tillbörligt avtjänande av straffet. Det är fråga om grovt brott mot skyldigheterna om den som avtjänar ungdomsstraff exempelvis upprepade gånger försummar att infinna sig vid ett övervakarmöte eller någon annan sammankomst som hänför sig till verkställigheten eller grovt bryter mot kravet på drogfrihet vid en sammankomst (RP 215/2014 rd, s. 81). Övervakning av drogfrihet genomförs under verkställigheten. 

Brottspåföljdsmyndighetens, åklagarens och domstolens utredning och handläggning av brott mot skyldigheter regleras i 25, 26 och 26 a § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. Enligt 66 § i lagen, ska åklagaren om åklagaren anser att den som dömts till ungdomsstraff har brutit mot sina skyldigheter på ett i 24 a § 2 eller 3 mom. avsett grovt sätt, utan dröjsmål föra saken till behandling hos tingsrätten. 

2.2.8  Straff som döms ut i stället för ungdomsstraff

Enligt 67 § 1 mom. i lagen om verkställighet av samhällspåföljder ska domstolen om domstolen konstaterar att den som dömts till ungdomsstraff har brutit mot sina skyldigheter på ett i 24 a § 2 eller 3 mom. avsett grovt sätt, döma ut ett annat straff i stället för den icke avtjänade delen av ungdomsstraffet. Enligt 2 mom. i paragrafen ska vid den prövning som gäller valet av ny straffart hänsyn tas till den dömdes ålder, hur stor del av ungdomsstraffet som inte har avtjänats, hur allvarligt den dömdes klandervärda handlande varit och av vilken art det brott är som ungdomsstraffet dömdes ut för. Enligt 3 mom. i paragrafen, ska om ungdomsstraffet i sin helhet eller till en betydande del inte har avtjänats och om det även i övrigt med hänsyn till de prövningsgrunder som nämns i 2 mom. enligt en helhetsbedömning finns särskilda skäl till det, kan ett ovillkorligt fängelsestraff dömas ut i stället för den icke avtjänade delen av ungdomsstraffet. 

Efter att ett ungdomsstraff har dömts ut men innan verkställandet av straffet har avslutats, kan en ny brottsmisstanke uppstå som leder till ett nytt villkorligt fängelsestraff. Enligt 68 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, när den som har dömts till ungdomsstraff döms till ett nytt straff i fall som avses i 7 kap. 8 § i strafflagen eller i 67 § 1 mom. som avses ovan, ska den del av ungdomsstraffet som redan har avtjänats i skälig mån beaktas som en straffnedsättningsgrund. Två ungdomsstraffdagar anses motsvara en dag ovillkorligt fängelse, om det inte med beaktande av innehållet i den del av ungdomsstraffet som redan har avtjänats finns särskilda skäl att avvika från detta. 

67 § motsvarar huvudsakligen 18 § i den upphävda lagen om ungdomsstraff och 68 § huvudsakligen 19 § i den lagen (RP 215/2014 rd, s. 81 och 82). I förarbetena till den upphävda lagen om ungdomsstraff har syftet varit att styra situationer där ungdomsstraff kan omvandlas till en annan påföljd. Samtidigt har det betonats att utdömandet av ett nytt straff är en helhetsbedömning där flera faktorer spelar in. I enlighet med 67 § 2 och 3 mom. i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, ska det fastställas om den återstående delen av ungdomsstraffet ska ersättas med ett villkorligt fängelsestraff, som huvudsakligen förstärks med tilläggspåföljder, eller med ett ovillkorligt fängelsestraff. Den del av ungdomsstraffet som inte avtjänats bör normalt inte ersättas med böter som är klart lindrigare än ungdomsstraffet. Undantagsvis kan detta bli aktuellt främst i de fall där den del av ungdomsstraffet som inte fullföljts är ringa. I förarbetena (RP 102/2004 rd) har man betonat att villkorligt och ovillkorligt fängelse är helt olika typer av påföljder vad gäller de kännbara konsekvenserna. Därför bör den del av ungdomsstraffet som redan har avtjänats inte beaktas på samma sätt för respektive nämnda påföljd. I förarbetena konstateras att utmärkande för villkorligt fängelsestraff och ungdomsstraff är att det under strafftiden finns dagar då verkställandet av straffet inte kräver några särskilda åtgärder från den dömde, såsom att infinna sig vid ett övervakarmöte. I princip kan påföljderna anses vara likvärdiga i det sammanhang som beskrivs ovan. När det gäller förhållandet mellan ovillkorligt fängelse, som innebär en permanent begränsning av friheten, och ungdomsstraff kan det däremot anses som skäligt att två ungdomsstraffdagar skall motsvara en dag ovillkorligt fängelse. Om det redan när ungdomsstraffet dömdes ut var nära att ett ovillkorligt fängelsestraff skulle ha dömts ut, kan ovillkorligt fängelse bli aktuellt för den del av ungdomsstraffet som helt eller till stor del inte har avtjänats. (RP 102/2004 rd, s. 35). 

Enligt 68 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, i fall som avses i 7 kap. 8 § i strafflagen eller i 67 § 1 mom. i denna lag, ska den del av ungdomsstraffet som redan har avtjänats i skälig mån beaktas som en straffnedsättningsgrund för den som har dömts till ett nytt straff efter att ha dömts till ungdomsstraff. Två ungdomsstraffdagar anses motsvara en dag ovillkorligt fängelse, om det inte med beaktande av innehållet i den del av ungdomsstraffet som redan har avtjänats finns särskilda skäl att avvika från detta. Den sista meningen i paragrafen lades till i bestämmelsen under riksdagsbehandlingen om regleringen av lagen om ungdomsstraff. Det ansågs inte lämpligt att bara beröra förhållandet mellan ungdomsstraff och ovillkorligt fängelse i motiveringarna. Samtidigt konstaterades att eftersom innehållet i ungdomsstraff kan variera kraftigt ska domstolarna ha möjlighet att göra bedömningar från fall till fall. Domstolen kan i sådana fall avvika från det ovan nämnda förhållandet mellan straffarterna i endera riktningen, med hänsyn till hur den verkställda delen av ungdomsstraffet har varit i det specifika fallet. Om den dömda personen exempelvis har deltagit i intensiva program kan två dagars ungdomsstraff anses motsvara mer än en dags ovillkorligt fängelse. En avvikelse från den i lagrummet angivna huvudregeln för förvandlingsförhållandet förutsätter alltid särskilda skäl som hänför sig till ungdomsstraffets innehåll, och som domstolen ska ange i sitt beslut. (RP 102/2004 rd, s. 34, LaUB 11/2004 rd) 

Bestämmelsen i 7 kap. 8 § i strafflagen gäller förhållandet mellan ett nytt ovillkorligt fängelsestraff och ett ungdomsstraff efter att ett ungdomsstraff har dömts ut. I paragrafen står att om den som har dömts till ungdomsstraff ska dömas till ovillkorligt fängelsestraff för ett brott som han eller hon har begått innan ungdomsstraffet dömdes ut eller för ett nytt brott som han eller hon har begått efter det att ungdomsstraffet dömdes ut men innan verkställigheten av straffet har upphört, kan ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff dömas ut för detta brott och för det brott som ledde till ungdomsstraffet. Enligt paragrafen föreskrivs dessutom i 68 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder att hänsyn ska tas till den del av ungdomsstraffet som redan avtjänats. 

Det föreligger vanligen inga grunder för att samtidigt tillämpa ovillkorligt fängelse och ungdomsstraff. I de fall bestämmelsen i 7 kap. 8 § i strafflagen är tillämplig bör således det redan utdömda ungdomsstraffet i regel räknas in i det ovillkorliga fängelsestraff som ska dömas ut. Domstolen har lämnats ett visst utrymme för bedömning främst för de exceptionella situationer där endast en liten del av ungdomsstraffet återstår och den dömde inte ska dömas till fängelse. I en sådan situation hinner ungdomsstraffet fullföljas helt innan fängelsestraffet verkställs. Senare ändringar av regleringen för ungdomsstraff har bibehållit bestämmelsens innehåll. 

I förhandsavgörandet HD 2014:27, som gällde tillämpningen av 7 kap. 8 § i strafflagen, ska det gemensamma ovillkorliga fängelsestraffet för de brott som den svarande dömdes för och de brott som ledde till ungdomsstraffet, minskas med beaktande av den del av ungdomsstraffet som redan avtjänats. Det fanns ingen särskild anledning att frångå förvandlingsförhållandet, enligt vilket två dagars ungdomsfängelse ansågs motsvara en dags ovillkorligt fängelse. Det var också fråga om åklagarens yrkande att den svarande skulle dömas till ovillkorligt fängelse för de brott han eller hon begått och samtidigt få det oavslutade ungdomsstraffet omvandlat till ett andra straff. I en sådan situation är det i första hand fråga om huruvida personen ska dömas till ovillkorligt fängelsestraff för de aktuella brotten och därmed till ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff enligt 7 kap. 8 § i strafflagen för dessa brott och de brott som föranlett ungdomsstraffet. 

Enligt 82 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, om åklagaren beslutar att åtala en person som har dömts till samhällstjänst, övervakningsstraff eller ungdomsstraff för ett brott som enligt åklagarens bedömning kan medföra ett ovillkorligt fängelsestraff, kan åklagaren underrätta Brottspåföljdsmyndigheten om saken i syfte att förbjuda verkställigheten av samhällspåföljden. När Brottspåföljdsmyndigheten fått meddelandet ska den förbjuda att verkställigheten av samhällspåföljden inleds eller fortgår. När den som tidigare har dömts till samhällstjänst eller ungdomsstraff döms till ett ovillkorligt fängelsestraff för ett brott som han eller hon begått innan verkställigheten av samhällspåföljden har upphört eller, om det är fråga om övervakningsstraff, för ett brott som han eller hon begått före den villkorliga frigivningen, kan domstolen förbjuda att verkställigheten av samhällspåföljden inleds eller fortgår. När domstolen förbjuder verkställigheten av en tidigare utdömd samhällspåföljd ska den bestämma att den icke avtjänade delen av samhällspåföljden ska avtjänas som fängelse. Ett beslut genom vilket verkställigheten av en tidigare utdömd samhällspåföljd har förbjudits ska iakttas även om det överklagas. 

Enligt 83 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder ska när den som har dömts till samhällstjänst, övervakningsstraff eller ungdomsstraff, döms till ett nytt straff i den situation som avses i 82 §, iakttas samma förvandlingsförhållande mellan fängelsestraffet och samhällspåföljden som iakttogs när samhällspåföljden fastställdes. Vid förvandlingen av övervakningsstraff motsvarar en del av en dag en dag fängelse. Vid förvandlingen används det beräkningssätt som är fördelaktigast för den dömde. 

2.2.9  Förhållandet mellan ungdomsstraff och åtgärder utanför påföljdssystemet

2.3.1  Påföljder för gärningspersoner under 18 år

Andelen misstänkta 18-åringar bland de anmälningar av brott som kommit till polisens kännedom, har hållit sig relativt stabil under 2010-talet, men har under de senaste åren ökat inom flera brottskategorier. Framför allt har det skett en ökning av barn under 18 år som misstänks för misshandels- och rånbrott. År 2023 var 79 procent av de misstänkta för rån yngre än 30 år. (Rikollisuustilanne 2023 Rikollisuuskehitys tilastojen ja tutkimusten valossa. Statsvetenskapliga fakulteten. Institutet för kriminologi och rättspolitik. Översikter 65/2024. s. 9 och s. 45–46) 

I allmänhet har en långsiktig minskning av ungdomsbrottsligheten observerats. Brottsligheten har också visat sig vara koncentrerad till ett litet antal aktiva gärningspersoner, som begår de flesta brotten. Denna lilla grupp begår sina första brott i unga år och brottsligheten är kopplad till andra sociala problem. Andelen personer som misstänks för brott är högst i åldern 18–20 år, men därefter är det endast en liten andel som fortsätter att begå brott. (Ett åtgärdsprogram för förebyggande och bekämpning av ungdoms- och gängbrottslighet för åren 2024–2027, Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden, 2024:13, s. 10–17, se även exempelvis Pitkänen, Joonas – Aaltonen, Mikko – Suonpää, Karoliina – Heiskanen, Laura – Martikainen, Pekka: Nuorisorikollisuuden esiintyvyyden ja kasautumisen muutokset syntymäkohorteissa 1986–2000. (Förändringar i förekomst och koncentration av ungdomsbrottslighet i födelsekohorter 1986–2000). Yhteiskuntapolitiikka 87 (2022):5–6 och de källor som hänvisas till där) 

När omfattningen av ungdomsstraff först bedömdes 1992, dömdes varje år 6 935 ungdomar i åldern 15–17 år. Av dessa utgjorde 30 procent fängelsestraff, dvs. drygt 2 000. Av dessa var 17 procent ovillkorliga fängelsestraff, dvs. cirka 350, och cirka 1 700 villkorliga fängelsestraff. Enligt statistik för 1994, då försökslagen om ungdomsstraff reglerades, utdömdes 5 268 domar i faktiska domstolsförhandlingar till ungdomar i åldern 15–17 år som hade begått ett brott. Av dessa var 3 723 böter, 1 348 villkorliga fängelsestraff och 193 ovillkorliga fängelsestraff. De allra flesta villkorligt dömda unga hade övervakning under prövotiden. Samma år meddelades 158 domar där en villkorligt dömd ung person inte skulle ställas under övervakning. Under 2001, när pilotfasen av systemet för ungdomsstraff fortfarande pågick och utvärderades, dömdes 993 unga till villkorligt fängelse. (RP 109/1996 rd, s. 4 och Ungdomsbrottskommitténs betänkande 2003:2, s. 24 och 241) 

Enligt uppgifter från Statistikcentralens databas (Stat.fi) uppgick antalet ovillkorliga fängelsestraff i åldersgruppen 15–17 år till 30 stycken år 2021, 30 stycken år 2022 och 62 stycken år 2023. Det totala antalet villkorliga fängelsestraff i åldersgruppen 15–17 år uppgick till 422 år 2021 och 478 år 2022. År 2023 ökade antalet villkorliga fängelsestraff något i denna åldersgrupp, med ett totalt antal på 632. 

Tabell 1.Utdrag om brottspåföljder för 15–17-åringar, åren 2021–2023 

Källa: Statistikcentralen Stat.fi – Åtalade, dömda och straff (tingsrätter och hovrätten som första instans, strafforder och bötesförelägganden och ordningsböter). 

Enligt uppgifter från Statistikcentralens databas uppgick det totala antalet strafforder och bötesförelägganden, ordningsböter och domar i rätten i åldersgruppen 15–17 år till 12 991 år 2023. För samma åldersgrupp utdömdes 2 929 domar i första instans i tingsrätt och hovrätt. I de flesta av dessa fall, totalt 2 127, blev påföljden böter. Det utdömdes 694 tidsbestämda fängelsestraff, varav 632 var villkorliga fängelsestraff (inklusive tilläggspåföljder). Utöver villkorligt fängelsestraff dömdes böter i 46 fall, samhällstjänst i 13 fall och övervakning i 268 fall. Ungdomsstraff utdömdes i nio fall. I 14 fall dömdes samhällstjänst ut i stället för ovillkorligt fängelse medan övervakning inte dömdes ut i något fall. 

År 2023 var den genomsnittliga längden på ett tidsbestämt fängelsestraff för en 15–17-åring 7,7 månader. I den angivna åldersgruppen utdömdes 514 villkorliga fängelsestraff som var kortare än ett år. Antalet villkorliga fängelsestraff på mellan ett och två år uppgick till 118, vilket motsvarar cirka 17 procent av fallen. I 14 fall var det fråga om ovillkorliga fängelsestraff på mindre än ett år. I samma åldersgrupp dömdes 15 personer till ovillkorligt fängelsestraff på minst ett år och högst två år.  

Av statistiken för 2023 framgår dessutom att i åldersgruppen 15–17 år var huvudbrottet i domar där straffet bestämdes till villkorligt fängelse stöld- eller rånbrott i 212 fall, brott mot liv och hälsa i 163 fall, trafikbrott i 71 fall samt narkotikabrott i 44 fall. (Stat.fi, se mer om statistik över ungdomspåföljder under flera år samt relaterad analys: Lappi-Seppälä 2024) 

2.3.2  Dömda ungdomsstraff

Ungdomsstraffet inkluderades permanent i strafflagen 2005. Under de första åren av försöket med ungdomsstraff, som genomfördes 1997–2004, innan lagen trädde i kraft, var antalet utdömda ungdomsstraff betydligt högre än i dag. Under perioden 1997–2002 uppgick antalet ungdomsstraff som utdömdes årligen till 45, 45, 68, 102, 45 och 38. Uppskattningen är att cirka 300 ungdomsstraff kommer att utdömas per år när lagen börjar tillämpas fullt ut (RP 102/2004 rd, s. 6 och 14). Sedan den permanenta ungdomsstrafflagen reglerades, det vill säga från och med 2004, har antalet utdömda ungdomsstraff varit lågt. Under de senaste åren har antalet utdömda ungdomsstraff i regel legat mellan 5–12 per år. 

Under femårsperioden 2019–2023 utdömdes totalt 43 ungdomsstraff. Ungefär hälften av domarna (23/43) avsåg brott där huvudbrottet var rån. De följande grupperna var narkotikabrott (7), misshandelsbrott som riktades mot liv och hälsa, egendomsbrott, trafikbrott samt brott mot myndigheter. Medel- och medianlängden på straffen har varierat mellan fem månader och 12 månader mellan 2019–2023. På senare år har dock medianlängden för ungdomsstraff vid rånbrott legat nära det högsta straffet på ett år. År 2023 var den genomsnittliga längden på ungdomsstraff för dömda, 11 månader och medianen 12 månader (se Lappi–Seppälä 2024, s. 69 för siffrorna för de tidigare åren 2016–2020) 

I en långsiktig granskning framgår att ungefär 35 procent av dem som dömdes till ungdomsstraff inte förekom alls i straffregistret tidigare. En registrering i straffregistret följer på straff som är strängare än böter. Cirka 27 procent av dem som dömdes till ungdomsstraff hade inte dömts tidigare. Det genomsnittliga antalet åtalspunkter i ungdomsstraffdomarna har varit fem. (Lappi-Seppälä 2024, s. 172 och 71) 

2.3.3  Antal påföljdsutredningar

Cirka 95 procent av alla påföljder för unga i åldern 15–17 år är böter (Lappi-Seppälä 2024, särskilt s. 23 och 78). Som statistiken visar är det bara en bråkdel av brottmålen bland minderåriga som kräver att en påföljdsutredning utarbetas, hamnar i domstol och slutligen leder till en påföljd som kan verkställas av Brottspåföljdsmyndigheten. 

När det gäller utredningen av en persons situation, det vill säga genomförandet av en påföljdsutredning, riktas detta mot unga som misstänks ha begått brott före fyllda 21 år, och som sannolikt kommer att utdömas ett strängare straff än böter. Brottspåföljdsmyndigheten får varje år mer än 2 000 begäranden om påföljdsutredningar för unga (se Halén, Tuomala, Tyni, Laurila 2024, s. 58). Utredningen av förutsättningarna för ungdomsstraff gäller däremot endast gärningspersoner som misstänks ha begått brott före 18 års ålder. 

Enligt uppgifter från Brottspåföljdsmyndigheten tog myndigheten under 2024 emot 758 begäranden om påföljdsutredningar där den misstänkte var under 18 år när begäran inkom. I totalt 74 fall begärdes en utarbetande av utredning gällande ungdomsstraff. Under samma år utarbetades 68 utredningar om ungdomsstraff gällande misstänkta under 18 år, och i 31 av dessa fall ansåg Brottspåföljdsmyndigheten att det var motiverat att döma till ungdomsstraff. I samma åldersgrupp ansågs övervakning som tillägg till villkorlig dom vara nödvändig i 233 fall. I 432 fall ansågs övervakning inte vara nödvändig. 

2.4.1  Inledning

Hanteringen av ungdomsbrott skiljer sig åt mellan olika länder. Förhållandena och lagstiftningstraditionen i de nordiska länderna liknar till viss del de som finns i Finland. Utredningen har därför inriktats på några av de nordiska länderna. I vissa länder prövas brott i särskilda ungdomsdomstolar och de påföljder som utdöms för ungdomar kan skilja sig mycket från de som utdöms för vuxna. I vissa länder ses ingripanden mot brott begångna av minderåriga som en form av barnskyddsåtgärd, påföljderna kan i stor utsträckning innehålla vårdande åtgärder och beslutas utanför domstol. 

Propositionen fokuserar, i enlighet med skrivningen i regeringsprogrammet, på att utveckla ungdomsstraffet. Av denna anledning fokuserar jämförelsen på de påföljder som har liknande egenskaper som ungdomsstraff, eller som faller inom motsvarande stränghetsnivå i påföljdssystemet, det vill säga mellan böter och ovillkorligt fängelse. 

2.4.2  Sverige

I Sverige inträder straffansvaret när barnet fyllt 15 år och fängelsestraff utdöms sällan. En person under 21 år kan inte dömas till livstids fängelse. Åklagare och polis har ett nära samarbete med socialtjänsten vid förundersökningar gällande barn, vilka också har snabbare handläggning. 

I Sverige, till skillnad från i Finland, är påföljderna för ungdomar under 18 år som begått brott systematiserade i en egen kategori. De vanligaste straffen för ungdomar under 18 år som begått brott, är ungdomsvård och ungdomstjänst. Enligt 32 kap. 1 § i strafflagen (Brottsbalken) kan den som är under 18 år och har begått brott dömas till ungdomsvård om han eller hon är i behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (1990:52) och de planerade åtgärderna, eventuellt i kombination med ungdomstjänst eller böter, bedöms tillräckliga i förhållande till brottets straffvärde och art samt gärningspersonens tidigare brottslighet. Domen åtföljs av ett avtal om tjänstens innehåll eller en vårdplan som upprättats av socialnämnden. En gärningsperson i samma åldersgrupp kan dömas till ungdomstjänst i enlighet med 32 kap. 2 § i brottsbalken. Ungdomstjänst döms ut om påföljden kan anses tillräcklig med hänsyn till brottets straffvärde och den unges tidigare brottslighet och det inte finns skäl att döma till ungdomsvård. I ungdomstjänsten ingår 20–150 timmars oavlönat arbete och annan särskilt anordnad verksamhet. Enligt lag är det socialnämnden som ansvarar för verkställigheten av påföljden. Nämnden fastställer också påföljdens innehåll och plan. Genomförandet regleras i 5 kap. i socialtjänstlagen. 

Ungdomsövervakning infördes 2021 för ungdomar som är 15 år och äldre. En person som har begått ett brott när hon eller han var under 18 år, kan dömas till ungdomsövervakning om ungdomsvården eller tjänsten inte är tillräckligt kännbara påföljder med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Ungdomsövervakningen pågår mellan 6 och 12 månader. Verkställigheten av ungdomsövervakningen regleras av lagen om verkställighet av ungdomsövervakning (2020:616). Den svenska brottspåföljdsmyndigheten (Kriminalvården) ansvarar för verkställigheten. Påföljden omfattar elektronisk övervakning, regelbunden kontakt med samhällspåföljdsbyrån, förbud mot användning av berusningsmedel och inskränkningar i rörelsefriheten. I praktiken innebär inskränkningarna i rörelsefriheten ett elektroniskt kontrollerat utegångsförbud under helgen, från kl. 18.00 på lördagen till kl. 7.00 på måndag morgon. Socialtjänsten deltar aktivt i både planeringen och genomförandet av påföljden. Socialtjänsten ansvarar för att ta hand om den unges sociala situation, till exempel boende och vårdplaner. Program som syftar till att påverka ungdomars tänkande och återfall i brott är också en viktig del av ungdomstjänsten och -övervakningen. Programmen har också innehåll för unga med skadliga tankemönster. Ungdomarnas anhöriga och vänner är involverade i vissa av programmets möten. Tillämpningsområdet för ungdomsövervakning omfattar allvarlig brottslighet, såsom grova misshandelsbrott, sexualbrott och rån, medan de allvarligaste brotten är undantagna från påföljden (se även Lappi-Seppälä 2024, s. 127–128) 

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne i ungdomsvård, ungdomstjänst eller ungdomsövervakning, kan rätten på talan av åklagare bestämma en ny påföljd för detta. I stället för att häva påföljden och fastställa en ny påföljd får dock rätten meddela den dömde en varning, om det är en tillräcklig åtgärd (Brottsbalken 32 kap. 4 §). 

Om påföljden för brottet skulle vara fängelsestraff, ska rätten i stället för fängelse döma barnet som gjort sig skyldig till brottet till sluten ungdomsvård i lägst fjorton dagar och högst fyra år (brottsbalken 32 kap. 5 §). Barn som har begått allvarliga brott döms i allmänhet till sluten ungdomsvård. Verkställighet av sluten ungdomsvård sker i enlighet med lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård (1998:603, LSU). Innan en minderårig som dömts för ett allvarligt brott placeras görs en helhetsbedömning av honom eller henne enligt socialtjänstlagen, där särskild hänsyn tas till barnets ålder och hälsotillstånd (se även Lappi-Seppälä 2024, s. 136) 

Som ett led i socialtjänsten kan ett barn även placeras utanför hemmet med stöd av socialtjänstlagen (SoL 6 kap. 1 §) eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Placeringar enligt socialtjänstlagen bygger på samtycke från vårdnadshavarna och barnet som fyllt 15 år (SoL 11 kap. 10 §). Oavsett samtycke kan ett barn placeras med stöd av LVU (SoL 1 kap 3 §). Förvaltningsrätten kan, med stöd av minderårighet, besluta om tvångsvård när missbruksproblem, kriminellt beteende eller andra allvarliga sociala problem konstateras. 

I de projekt som för närvarande pågår inom den svenska regeringen undersöks bland annat en sänkning av straffåldern från 15 till 13 år vid vissa allvarliga brott (SOU 2025:11), en reform av straffen för allvarliga brott begångna av unga (SOU 2023:44) och det har föreslagits att ungdomsövervakningen ska effektiviseras (SOU 2024:39) I den senare utredningen föreslogs att användningen av ungdomsövervakning ska utökas. Enligt propositionen ska ungdomsövervakning dömas ut i fler fall där påföljden hittills har varit ungdomstjänst eller ungdomsvård. Den som har begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år ska kunna dömas till utökad ungdomsövervakning om ungdomsövervakning inte är en tillräckligt ingripande påföljd med hänsyn till brottets straffvärde och art och den unges tidigare brottslighet. Den som är över 18 år när dom meddelas ska kunna dömas till utökad ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Tiden för utökad ungdomsövervakning ska överstiga ett år och får bestämmas till högst tre år. 

Utökad ungdomsövervakning ska förenas med inskränkningar i rörelsefriheten som ska kontrolleras elektroniskt. Inskränkningarna ska gälla varje kväll och natt, liksom all annan dagtid än den tid som den dömde förvärvsarbetar, deltar i utbildning eller organiserade fritidsaktiviteter, gör vårdbesök eller ägnar sig åt inköp och liknande åtgärder. Därutöver ska den dömde ha rätt att under viss tid kunna ägna sig åt aktiviteter som han eller hon själv framställer önskemål om. En utökad ungdomsövervakning skulle pågå under en längre tid och med största sannolikhet upplevas som mycket begränsande för den dömde. För att upprätthålla den dömdes motivation och göra det tydligt att det lönar sig att följa verkställighetsplanen föreslår utredningen att Kriminalvården efter sex månaders verkställighet ska ha en fakultativ möjlighet att pröva om inskränkningar i rörelsefriheten ska begränsas eller avslutas helt. 

Utredningen föreslår också att verkställighetsplaneringen ska göras på ungdomsavdelningen på kriminalvårdsanstalt under en tid av två månader eftersom det i samband med utökad ungdomsövervakning ofta finns ett särskilt intresse av att den dömde inte återvänder till sin gamla miljö innan verkställighetsplanen är upprättad. Det är också ett sätt att inskärpa allvaret i den brottslighet som den dömde har befunnits skyldig till och att åstadkomma en påföljd som utgör ett trovärdigt, proportionerligt och tillräckligt ingripande alternativ till fängelse. Eftersom verkställigheten pågår under en längre tid behöver det finnas goda möjligheter för Kriminalvården att kontrollera att verkställigheten i hemmet fungerar på ett tillfredsställande sätt och att den dömde inte fortsätter med kriminella aktiviteter. Tanken skulle vara att Kriminalvården – på motsvarande sätt som vid ungdomsövervakning – ska utöva noggrann tillsyn över den dömde och hålla sig underrättad om hans eller hennes förhållanden. Detta skulle medföra bättre förutsättningar att upptäcka om den dömde kan misstänkas begå nya brott under verkställigheten eller om det krävs någon justering i verkställighetsplanen.  

I samband med de pågående projekten i Sverige har man också utrett om det danska systemet med nämnder utanför domstolarna bör införas i Sverige (SOU 2024:30 och Ekholm Victoria: Ungdomskriminalitetsnämnder – En komparativ analys av svensk och dansk straffrätt med utgångspunkt i dir. 2022:106. http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/9107657).  

2.4.3  Danmark

Det danska straffsystemet regleras huvudsakligen i strafflagen (Straffeloven 1930:26). Enligt 6 kap. 31 § i strafflagen är allmänna straff fängelse och böter. Fängelsestraff kan utdömas på viss tid eller på livstid (33 §). Ett ovillkorligt fängelsestraff kan ersättas med ett villkorligt straff, vilket kan innefatta kortare ovillkorligt fängelse eller samhällstjänst. Ett villkorligt fängelsestraff innebär också att domstolen kan skjuta upp utdömandet av straffet under en prövotid, som i princip är upp till tre år. Villkor kan inkluderas i prövotiden. 

Unga gärningspersoner. I Danmark är åldern för straffrättsligt ansvar 15 år (3 kap. 15 § i strafflagen). Mellan den 1 oktober 2010 och den 1 mars 2012 var åldern för straffrättsligt ansvar i Danmark 14 år. Gärningspersoner i åldersgruppen 15–17 kan i regel dömas till samma påföljder som vuxna gärningspersoner. En person som har begått ett brott när han eller hon var under 18 år kan inte dömas till livstids fängelse (6 kap. 33 § i strafflagen). Personer under 18 år får lindrigare behandling när det gäller utmätning av straff och personer under 21 år när det gäller verkställigheten av fängelsestraff. 

Danmark, liksom de övriga nordiska länderna, har särskilda påföljder för unga gärningspersoner. Gärningspersoner under 18 år som har begått lindrigare brott kan ingå ett ungdomsavtal. Avtalet innebär att den unge gärningspersonen, med vårdnadshavarens samtycke, förbinder sig att delta i vissa angivna aktiviteter. Samtidigt avstår åklagaren från att väcka åtal. Socialmyndigheten i den unges boendekommun ska se till att avtalet följs. Ungdomsavtal erbjuds i första hand till ungdomar som inte tidigare har begått något brott. De gäller exempelvis inte personer som gjort sig skyldiga till våldsbrott, rån eller narkotikabrott. 

Alla brottslingar under 18 år som begått allvarliga personbrott eller andra allvarliga brott kan dömas till ungdomsstraff, som är ett alternativ till ovillkorligt fängelse. (74 a § i strafflagen). Huvudsyftet med ungdomsstraffet är att förhindra att den unge begår nya brott. För att ett ungdomsstraff ska kunna dömas ut krävs att de åtgärder som ingår i påföljden kan antas vara lämpliga för att tillgodose den unges särskilda vårdbehov. Ungdomsstraff förutsätter inte samtycke. Innan ett brottmål avgörs utreds den unges omständigheter och behov. På grundval av utredningen upprättas en handlingsplan som ligger till grund för domstolens bedömning av om ungdomsstraff ska åläggas eller inte. Ungdomsstraff är en tvåårig strukturerad påföljd som inkluderar övervakad vård. Påföljden verkställs under socialmyndighetens övervakning. Ett ungdomsstraff inleds vanligtvis med en vistelse på en sluten institution. Den unge placeras sedan på en öppen anstalt under sex månader. I det tredje skedet övervakas den unga personen i frihet av socialmyndigheten under sex månader. Om den unge begår nya brott under verkställighetstiden kan hen bli placerad i en öppen eller sluten institution. En koordinator utses under hela påföljden för att fungera som kontaktperson och rådgivare för den unge. Påföljden kan klassificeras som ett ovillkorligt fängelsestraff med inslag av samhällspåföljd. Användningen av ungdomsstraff har varit begränsad under de senaste åren. (Lappi-Seppälä 2024, s. 137). 

När en gärningsperson som är 15–17 år döms till ovillkorligt fängelsestraff, avtjänas straffet vanligtvis inte i fängelse, utan den unge placeras utanför fängelset eller så verkställs straffet med elektronisk övervakning. 

Från och med den 1 januari 2019 har Danmark en ungdomskriminalitetsnämnd, som behandlar och beslutar om åtgärder som rör barn i åldern 10–17 år när de misstänks eller döms för brott (personer över 15 år). Ungdomskriminalitetsnämnden är en oberoende nämnd vars mål är att hjälpa till att förebygga ungdomsbrottslighet genom att utarbeta riktade, individuella och förebyggande åtgärder för barn och ungdomar i åldern 10–17 år som bedöms löpa särskilt stor risk att hamna i brottslighet. Nämnderna tillsätts för en bestämd tid och finns över hela landet. Nämnden består av en domare som leder mötet, en kommunal ledamot och en representant från polisen. Åtgärderna definieras och genomförs utifrån vad som är bäst för barnet eller den unga personen. Bedömningen görs i samarbete med barnet eller den unga personen och hens familj. 

Ärenden som rör barn under 15 år hanteras direkt av nämnden. Brottmål som gäller unga inom den straffrättsliga ansvarsåldern avgörs först av domstol, som samtidigt också ger ungdomskriminalitetsnämnden i uppdrag att besluta om åtgärder som gäller den unge. Ärenden som gäller brottslighet som klassificeras som farlig överförs till nämndens behandling, om brottet har lett till eller kan leda till fängelsestraff. Om ett barn eller en ung person misstänks för ett annat allvarligt brott, hänvisas ärendet till nämnden om brottet har lett till eller kan leda till ett fängelsestraff och barnet eller den unga personen dessutom anses löpa särskild risk att återfalla i brott. 

Nämnden kallar in den unga personen och hans eller hennes föräldrar till ett möte. Någon annan vuxen som också känner den unga personen väl, till exempel en lärare, kan också delta. Dessutom deltar en representant från rättsvården för ungdomsbrott och den unges kommunala socialarbetare i mötet, samt i vissa fall den unges biträdande advokat och en psykolog med erfarenhet av barn- och ungdomsfrågor. Efter mötet kan nämnden i enskilda fall, om den anser det ändamålsenligt, besluta om omedelbara åtgärder, om hänvisning till vård och stödåtgärder eller om att inga fortsatta åtgärder ska vidtas. Med omedelbar åtgärd avses till exempel att den unge åläggs att träffa en konfliktmedlare, som kan ordna ett möte med den person som den unge varit i konflikt med. Syftet med vård- och stödprogrammen är att den unge ska lära sig att klara av sin vardag genom att delta i olika aktiviteter. Detta åtgärdsprogram pågår vanligtvis under ett eller två år och kan innehålla villkor som att den unge ska kunna gå i skolan, delta regelbundet i fritidsaktiviteter och vara hemma en viss tid på kvällen (https://www.domstol.dk/ungdomskriminalitetsnaevnet/om-ungdomskriminalitetsnaevnet).  

2.4.4  Norge

Norges system för brott- och påföljdssystem regleras huvudsakligen i strafflagen (2015 straffeloven). Enligt 5 kap. 29 § i strafflagen är de faktiska påföljderna fängelse, förvaring, samhällstjänst, ungdomsstraff, böter och förlust av rättigheter. Om domstolen dömer till fängelsestraff kan den besluta att verkställigheten av fängelsestraffet skjuts upp helt eller delvis under en prövotid (villkorligt fängelsestraff). 

Samhällspåföljder kan omfatta vård eller rehabilitering utöver oavlönat arbete. Om det finns särskilda skäl kan samhällspåföljden även förenas med fängelse i högst 60 dagar, böter eller annan rättsförlust. Domstolen kan även fastställa att deltagande i missbruksvård ingår som villkor för en samhällspåföljd. Om den dömde återfaller i brott under verkställigheten av påföljden eller bryter mot villkoren för påföljden, får domstolen besluta att hela eller delar av det alternativa straffet ska verkställas på anstalt. 

I 5 kap. 30 § i strafflagen föreskrivs "andra straffrättsliga förfaranden" (andre strafferettslige reaksjoner). Fastställandet av straffet kan skjutas upp, avbrytas och den dömde också överföras till obligatorisk mentalvård eller annan vård. Alternativa åtgärder är bland annat att inte väcka åtal, att hänskjuta ärendet till medling i konfliktrådet, uppföljning i konfliktrådet eller ungdomsuppföljning i konfliktrådet. 

Unga gärningspersoner. Den straffrättsliga ansvarsåldern är 15 år, vilket framgår av 3 kap. 20 § i strafflagen. Unga gärningspersoner kan i regel dömas till samma påföljder som vuxna. Gärningspersonens ålder beaktas i allmänhet vid fastställandet av påföljden, och gärningspersoner i åldern 15–17 år behandlas mildare än vuxna vid fastställandet och utmätningen av straffet. Enligt 6 kap. 33 § i strafflagen kan en gärningsperson som har begått ett brott när han eller hon var under 18 år dömas till ovillkorligt fängelse endast om det finns särskilda skäl och det maximala straffet för brottet är 15 år. Enligt 14 kap. 80 § i strafflagen kan domstolen också sänka minimistraffet för brottstypen om den som har begått brottet är ett barn. Om den misstänkte är under 18 år vid tidpunkten för brottet är utgångspunkten att den unge ska bli föremål för en personutredning innan dom meddelas (13 kap. 161 a § i Straffeprocessloven). 

Norge har särskilda påföljder för ungdomar: ungdomsstraff och ungdomsuppföljning (ungdomsoppfølging). Konfliktrådet, som förstatligades i samband med införandet av ungdomsstraffet 2014, ansvarar för verkställigheten av påföljderna (se även Lappi-Seppälä 2024, s. 130–131). 

Både åklagare och domstol kan besluta om ungdomsuppföljning. Ungdomsuppföljningen kan pågå högst 12 månader. Ungdomsuppföljning kan vara ett villkor för antingen villkorligt straff eller villkorlig åtalsunderlåtelse. Åtalsunderlåtelsen kan förenas med det allmänna villkoret att den dömde inte får begå några brott under den tvååriga prövotiden. I beslut om åtalsunderlåtelse kan även individuellt anpassade villkor ingå, i vissa fall i samarbete med den unges stödsystem och nätverk. Åklagarmyndigheten kan, om vissa villkor är uppfyllda, besluta att överföra ärendet om en misstänkt för brott till medlingsnämnden. (Straffeprosessloven 71 a och b §). 

En gärningsperson som var 15–17 år vid gärningstillfället kan dömas till ungdomsstraff om brottsligheten är upprepad eller allvarlig. Enligt förarbetena kan ett brott anses vara allvarligt om det kan leda till mer än tre års fängelse. Gärningspersonen ska samtycka till påföljden och vara bosatt i Norge, och det får inte finnas några tvingande skäl för en frihetsberövande påföljd (Kap. 8 a 52 § i i strafflagen). Användningen av påföljden förutsätter alltså att ”skäl som är förenade med straffets syfte inte allvarligt talar emot en påföljd som verkställs i frihet”. Ungdomsstraffets längd är minst sex månader och högst två år. Om straffet döms ut i stället för ett fängelsestraff längre än två år är det högsta straffet tre år. Domstolen ska också fastställa en sekundär frihetsberövande påföljd för ungdomsstraffet (se även Lappi-Seppälä 2024 s. 130–131). 

Processen för att fastställa ungdomspåföljder och deras innehåll regleras närmare i lagen om Konfliktrådet (Lov om Kofliktrådsbehandling, 4 kap.). Konfliktrådet ansvarar för verkställigheten av ungdomspåföljder. Påföljden omfattar ett möte med den unge personen, upprättande av en individuell ungdomsplan samt uppföljning av planen. Den unge deltar i ett uppföljningsmöte som koordinatorn samordnar. Vid mötet deltar intresserade parter och brottsoffer. Ungdomsmötet ska leda fram till en individuellt anpassad och formulerad ungdomsplan. Planen kan innehålla ersättning till brottsoffer, olika brottsförebyggande åtgärder och/eller åtgärder som kan betecknas som straff. 

2.4.5  Sammanfattning

Sverige, Danmark och Norge har uttryckliga bestämmelser om särbehandling av gärningspersoner, särskilt för de i åldern 15–17 år, och i viss mån för de i åldern 18–20 år, vid straffmätning och val av påföljd. I alla dessa länder finns påföljder för unga som liknar ungdomsstraffet och som ligger i straffskalan mellan böter och ovillkorligt fängelse, med syftet att ta hänsyn till ungas särskilda egenskaper. 

Det svenska systemet för ungdomsvård skiljer sig strukturellt från det finska systemet. I en betydande del av ungdomsärendena bestämmer socialtjänsten omfattningen och innehållet i påföljderna, och ansvarar delvis även för verkställigheten. Socialmyndighetens och i viss mån Kriminalvårdens roll är därför central när det gäller påföljder för unga människor. I Sverige planeras också omfattande reformer av ungdomsbrotts- och påföljdssystemet, vilket delvis försvårar jämförelser. 

Med de reformer av ungdomsrättssystemet som genomfördes i Danmark 2019 syftade man till att snabba upp och effektivisera reaktionen på brott begångna av minderåriga. Då förändrades systemet, som i stor utsträckning liknade finska myndighetsrutiner, så att rätts- och påföljdssystemen integrerades starkare med socialvården och åtgärderna omfattade inte bara barn över 15 år utan även 10–14-åringar. I det reformerade systemet handläggs både brott som begåtts av under 15-åringar och av 15–17-åringar i domstolsliknande nämndstrukturer. I Danmark kan en 15–17-åring dömas till ungdomsstraff istället för ovillkorligt fängelse, men användningen har varit mycket begränsad. Brott som inte är obetydliga och som genomförs av unga, hanteras vanligen genom nämndsystemet, där socialrätt och straffrätt förenas. Påföljderna kan i stor utsträckning innehålla vårdåtgärder och andra åtgärdsskyldigheter, som syftar till att förebygga återfall i brott. 

Det norska ungdomsstraffet har under det senaste decenniet utvecklats i riktning mot reparativ rättspraxis, men med inslag av socialarbete och kontroll. Innehållet i och genomförandet av särskilda påföljder för ungdomar är till stor del det statliga Konfliktrådets ansvar. 

De svenska och danska systemen för ungdomspåföljder har ett starkt socialrättsligt perspektiv. Det norska systemet är å andra sidan starkt uppbyggt på reparativa rättsprinciper. Mot bakgrund av ovanstående är nyttan av en jämförelse med de svenska, danska och norska systemen begränsad för genomförandet av skrivningen i regeringsprogrammet.  

2.5.1  Myndighetssamarbete i brottmål begångna av minderåriga och unga

Ett av huvudsyftena med regleringen av förundersökning för minderåriga är att säkerställa barns och ungas rättigheter vid handläggning av brottmål. Regleringens syfte är också att öka samarbetet och särskilt att med nödvändiga åtgärder utanför brottsprocessen, ingripa i situationen för unga under 18 år. 

De olika myndigheternas rätt och skyldighet att delta i behandlingen av ett brottsärende i förundersökningen och brottsprocessens olika stadier för en person under 18 år som misstänks för brott, är ganska utförligt reglerad. Med stöd av flera olika bestämmelser har polisen, åklagaren och Brottspåföljdsmyndigheten en skyldighet att underrätta socialmyndigheten vid misstanke om brott som gäller en ung person. Socialmyndigheten har å sin sida skyldighet att vid behov börja kartlägga personens behov av stöd och tjänster. Vid domstolsbehandlingar ska myndigheter med kännedom om den unges situation ges tillfälle att yttra sig (till exempel socialvårdslagen 35 §, barnskyddslagen 25 § och 25a §, lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation 3 § och 8 § samt Barnskyddslagen 24 §, se avsnitt 2.1.3 och 2.1.4). Vid den muntliga handläggningen har myndigheterna möjlighet att ta upp omständigheter som rör den unges situation, och genom sin närvaro kan de visa både stöd för den unge och allvaret i situationen. Stödet till en ung person som misstänks för brott skulle under åtalsprövningen och i väntan på domstolsbehandlingen, i mån av resurser, även kunna utökas till att omfatta socialmyndigheten. 

Personer som misstänks för brott kan hänvisas av förundersöknings- och socialmyndigheten till medling och insatser såsom ankarverksamhet (förundersökningslagen 4:16 och barnskyddslagen 24 §). Restorativa metoder har allmänt ansetts vara effektiva sätt att påverka återfallsbrottslighet, även om det finns få studier om deras verkningsgrad (för mer information se Haikkola, Hästbacka och Pekkarinen: Vem reagerar på brott begångna av unga? s. 32–35, http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-287-737-6). Vid medling får den unga möjlighet att ta ansvar för sina handlingar. För brottsoffer kan medling ses som en möjlighet att bli hörd och förstådd i en neutral miljö. Samtidigt kan man också komma överens om skadestånd. Särskilt när det gäller unga människor kan medling i bästa fall bidra till en ökad förståelse för förhållandet mellan handling och konsekvens. På vissa orter finns dessutom programverksamhet som ger stöd när någon vill lämna kriminaliteten samt projektverksamhet som bygger på verksamhetsmodeller för unga, ofta ordnad av den tredje sektorn, till vilka även myndigheter kan hänvisa unga (se avsnitt 2.2.9.3 ovan). Interna riktlinjer hos myndigheterna och ett fungerande samarbete kan uppmuntra deltagande i medling och annan verksamhet som syftar till att bryta med kriminalitet i alla skeden av brottsprocessen. 

Cirka 95 procent av alla straffrättsliga påföljder för ungdomar i åldern 15–17 år är böter. Den största delen av böterna, cirka 80–85 procent, utdöms utanför domstol (se avsnitt 2.3 och Halén, Tuomala, Tyni, Laurila 2024, s. 9). En påföljdsutredning för unga upprättas däremot nationellt för alla fall där en person under 21 år misstänks för ett brott och där straffet väntas bli strängare än böter. Till påföljdsutredningen hänvisas således i huvudsak sådana fall där det finns flera misstänkta brott, där brottsligheten är återkommande eller som inte är obetydliga. 

I samband med att påföljdsutredningen genomförs kan styrningen till tjänster och stödåtgärder effektiviseras genom lagstiftning som uppmuntrar till vägledning och nödvändig samverkan vid utredningen av den unga brottsmisstänktas situation. På så sätt skulle samhällsstöd och -tjänster, men även möjligheter som medling eller insatser från ideella organisationer, systematiskt kunna lyftas fram för ungdomar under 21 år som begår upprepade brott eller brott som inte är obetydliga. 

Stödinsatser inom social- och hälsovården är betydelsefulla för att målen för samhällspåföljden ska kunna uppnås. Att kartlägga möjligheterna till missbrukar- och beroendevård som en del av processen för att fastställa villkoren för ungdomsstraff, skulle i synnerhet tala för att utöka samarbetet med Brottspåföljdsmyndigheten till att omfatta inte bara socialmyndigheten utan också hälsovårdsmyndigheten. I 12 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder regleras redan samarbetet mellan Brottspåföljdsmyndigheten och hälsovårdsmyndigheten. Enligt bestämmelsen ska Brottspåföljdsmyndigheten, när den påbörjar utarbetandet av strafftidsplanen, vid behov tillsammans med social- och hälsovårdsmyndigheten kartlägga den brottsmisstänktes levnadsförhållanden och behov av stödåtgärder. Det förefaller ändå motiverat att också inkludera hälsovårdsmyndigheten som samarbetspart i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation.  

Brottspåföljdsmyndigheten behandlar brottsmisstänktas och dömda personers personuppgifter i syfte att utföra sin verkställighetsuppgift på de grunder som föreskrivs i lag. Kunduppgifter inom social- och hälsovården får lämnas ut och behandlas endast på de grunder som föreskrivs i lag och när noggrant avgränsade nödvändighetskriterier är uppfyllda. Att hänvisa till service- och stödåtgärder samt samarbete mellan myndigheter i samband med utredning av en ung persons situation när denne misstänks för brott, är möjligt inom ramen för gällande bestämmelser om myndigheters behandling av personuppgifter. 

2.5.2  Påföljdsutredning förklaring till begränsad användning av ungdomsstraff

2.5.3  Problem gällande villkoren för att döma ut ungdomsstraff

Enligt 6 kap. 10 a § i strafflagen förutsätter tillämpningen av ungdomsstraff att följande fyra kriterier uppfylls: (1) böter är ett otillräckligt straff, (2) men vägande skäl kräver inte att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut, (3) ungdomsstraff är nödvändigt för att främja anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott, (4) villkorligt fängelse förenat med övervakning inte anses tillräckligt för att främja gärningsmannens möjligheter att anpassa sig i samhället eller för att förhindra återfall i brott. Bedömningen av klandervärdheten i punkterna 1–2 styrs huvudsakligen av de allmänna bestämmelserna om straffmätning i 6 kap. i strafflagen, medan den information som behövs för bedömningen av ändamålsenligheten i punkterna 3–4 vanligen samlas in i samband med den påföljdsutredning som upprättas av Brottspåföljdsmyndigheten. 

När det gäller personer som begått brott när de var under 18 år, ska det vid påföljdsprövningen som nämnts i 10 a § som regel tas ställning till om den övervakning som åläggs utöver villkorligt fängelse, anses tillräcklig för att främja den unges anpassning i samhället och för att förhindra återfall i nya brott. Utan en påföljdsutredning med tillhörande plan för strafftiden per straffart, saknar domstolarna den information som behövs om den unge brottsmisstänktes situation för att kunna avgöra frågor om övervakning vid villkorligt fängelse, ungdomsstraff eller annan samhällspåföljd. Att komplettera påföljdsutredningen för olika straffarter i domstolsskedet används inte i särskilt stor utsträckning, eftersom det medför en förlängning av processen. Om den unges påföljdsutredning innehåller ett ställningstagande om behovet av övervakning i samband med villkorligt fängelse, behöver domstolen i nuläget inte börja utreda behovet av påföljder som anses vara mer kännbara för en ung person under 18 år. De förfaranden som föregår domstolsbehandlingen och som beskrivs i avsnitt 2.5.2 är i själva verket de mest betydelsefulla faktorerna för hur tillämpningsområdet för ungdomsstraff har formats. 

Utredningarna har också lyft fram frågan om straffskalan för ungdomsstraff är felaktigt begränsad eller om stränghetsförhållandena mellan påföljderna är felaktigt gestaltade, om ungdomsstraff inte tillämpas på brott för vilka det krävs ett villkorligt fängelsestraff som är längre än ett år (Lappi-Seppälä 2024, s. 178 och Halen, Tuomala, Tyni, Laurila 2024 s. 29). 

Ett ungdomsstraff kan vara minst fyra månader och högst ett år. På grund av denna i praktiken uppfattade snäva varaktighet kan den ha uteslutits från påföljdsalternativen, särskilt om det normala straffet för gärningar som omfattas av de bestämmelser som är tillämpliga i fallet, ansågs vara fängelse i mindre än fyra månader eller mer än ett år. Denna avgränsning är inte direkt hämtad från den nuvarande regleringen, men tankemodellen avgränsar en del av den potentiella målgruppen för ungdomsstraff utanför tillämpningsområdet (Lappi-Seppälä 2024, s. 176 och 185–186). Av dessa skäl kan en avgränsning utanför tillämpningsområdet ha skett såväl i åklagarens som i domstolens prövning. 

Av den statistiska översikt som beskrivs i avsnitt 2.3.1 framgår att medianlängden på ungdomsstraff under de senaste åren har legat nära maximitiden på ett år vid rånbrott. Att ungdomsstraff i flera fall har dömts ut till den maximala längden om ett år, tyder på att påföljdens maximitid inte upplevs som tillräcklig, exempelvis vid rånbrott (Lappi-Seppälä 2024, s. 69–70). Ungdomsstraff ses därför inte nödvändigtvis som en användbar påföljd i dag i situationer där ett villkorligt fängelsestraff på mer än ett år annars skulle komma i fråga (Lappi-Seppälä 2024, s. 178). Det förefaller därför motiverat att förlänga ungdomsstraffet, vilket skulle göra det mer naturligt att utöka dess tillämpningsområde till situationer där ett villkorligt fängelsestraff på mer än ett år, med eventuella tilläggspåföljder, annars skulle övervägas. 

Det faktum att ungdomsstraff, i likhet med samhällstjänst eller övervakningsstraff, inte utdöms i stället för en viss period av ovillkorligt fängelse eller utöver villkorligt fängelse, kan också ha gjort det svårt att utveckla en rättspraxis om ungdomsstraff. Det framgår inte heller entydigt av bestämmelserna hur påföljdens längd ska bestämmas i relation till ett fängelsestraff. Ungdomsstraffets längd anges inte i strafflagen. Den påföljd som ska dömas ut och dess längd, och därmed även den tillgängliga straffskalan för denna påföljdstyp, är väsentliga faktorer vid domstolens straffmätning. I princip finns de viktigaste bestämmelserna om utdömande av straff i strafflagen. Längden på ungdomsstraff regleras dock för närvarande endast av lagen om verkställighet av samhällspåföljder. I bestämmelsen om ungdomsstraffets längd i 64 § i nämnda lag anges inte direkt hur och av vem påföljdens längd ska bestämmas. Av de skäl som anges ovan kan detta tillvägagångssätt anses vara ändamålsenligt. Det skulle därför vara motiverat att föreskriva en varaktighet gällande ungdomsstraff i 6 kap. 10 a § i strafflagen. 

Möjligen har även ungdomsstraffets förhållande till andra påföljder försvårat klarläggandet av dess plats i påföljdssystemet. Det har i synnerhet framhållits, framför allt inom åklagarväsendet och Brottspåföljdsmyndigheten, att gränsen mellan övervakning som döms tillsammans med villkorligt fängelsestraff och ungdomsstraff blir otydlig på grund av likheter i tillämpningskriterier och innehåll, där behovet av och intensiteten i de åtgärder som ingår i påföljderna bedöms i första hand. (se närmare Halén, Tuomala, Tyni, Laurila, s. 39–41 och 124)  

Såväl övervakning som döms ut i samband med villkorligt fängelse, som de nuvarande förutsättningarna för ungdomsstraff är knutna till behovet av att främja anpassningen i samhället eller förhindra återfall i brott. Ungdomsstraffets plats i påföljdssystemet och relationerna mellan påföljderna har dock tidigare lagändringar syftat till att förtydliga. Ett ytterligare förtydligande av skillnaderna i innehållet i dessa påföljder i lagstiftningen skulle kunna bidra till att klargöra deras syfte för de som tillämpar den. 

Ungdomsstraffets plats i påföljdssystemet har också allmänt ansetts vara oklar. De allmänna principerna för straffmätning i strafflagen är centrala för utdömandet av ungdomsstraff. Enligt 6 kap. 3 § 1 mom. i strafflagen ska ett straff bestämmas med beaktande av samtliga grunder som enligt lag inverkar på storleken och arten av straffet samt enhetligheten i straffpraxis. Denna bestämmelse återspeglar tanken om normalt straff, som i sin tur förverkligar likvärdighetsprincipen. Proportionalitetsprincipen kommer däremot till uttryck i 6 kap. 4 § i strafflagen, där det anges att straffet skall mätas ut så att det står i ett rättvist förhållande till hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. I enlighet med proportionalitetsprincipen ska det finnas ett rimligt förhållande mellan straffets stränghet och brottets grovhet. 

I motiveringen till revidering av strafflagens allmänna läror, i samband med 6 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen, har vissa stränghetsförhållanden konstaterats mellan straffarterna och de faktorer som ska beaktas vid en sådan bedömning har iakttagits. I den ovan nämnda propositionen (RP 44/2002 rd, s. 185–186) konstateras att "det är inte skäl att sträva efter alltför fixerade stränghetsförhållanden. Hur stränga de olika påföljderna är inbördes kan inte slås fast annat än med rätt vaga termer, vilket innebär att straffet till sin storlek och art successivt skärps i linje med brottets svårhetsgrad och återfallsbrottsligheten. Det är svårt att ange fasta stränghetsförhållanden, eftersom såväl straffets art som storlek inverkar på bedömningen av hur strängt ett straff skall anses vara. Som grundläggande utgångspunkt kan man dock ha att straffen följer den stränghetsordning som framgår av 1 mom."  

Påföljdssystemet blir således successivt strängare, och i denna trappmodell skulle ungdomsstraffet placeras mellan villkorligt fängelse och ovillkorligt fängelse (eller i stället mellan samhällstjänst och övervakning), även om ungdomsstraffet kan användas som första påföljd (se närmare Halén, Tuomala, Tyni, Laurila 2024, s. 30 och RP 102/2004 rd, s. 16–17 och RP 215/2014 rd, s. 89). 

Eftersom tidigare ändringar i lagstiftningen inte har lett till ett förtydligande av tillämpningsområdet för ungdomsstraff och en ökning av dess användning, förefaller det motiverat att införa en mer grundläggande ändring av tillämpningsområdet för ungdomsstraff, som skulle betona skillnaden med övervakning utöver villkorligt fängelse. Regleringen av ungdomsstraff skulle också kunna tydliggöras genom att den integreras mer konsekvent i den allmänna regleringen av straffbestämning och genom att ytterligare förtydliga dess plats i påföljdssystemet även i förhållande till fängelse. När möjligheterna att tydliggöra regleringen bedöms ska man dock också vara medveten om att det, oavsett hur exakt regleringen är, vilka rättskällor och utbildning som förklarar regleringen, oundvikligen finns utrymme för tolkning av straffbestämmelserna, även de enklaste av dem. Regleringen av påföljder ska också lämna utrymme för domstolarnas bedömning. Det är varken möjligt eller ändamålsenligt att uppnå en entydig och formell reglering. 

Enligt beslutet om att tillsätta en arbetsgrupp för att bereda regeringsprogrammets skrivningar, skulle arbetsgruppen särskilt bedöma metoderna för att öka användningen av ungdomsstraff som första påföljd för unga, åtminstone för brott som för närvarande bestraffas med 1–2 års villkorligt fängelse. En förlängning av ungdomsstraffets längd kan förväntas delvis bidra till detta mål. 

Villkorligt fängelse är den primära påföljden för en ung person vid ett medelsvårt brott när böter inte är tillräckligt. Ett villkorligt fängelsestraff ses som en varning och fungerar i de flesta fall som det är avsett. Villkorligt fängelsestraff i kombination med den övervakning som åtföljer den, fungerar i huvudsak i enlighet med sina mål genom den kontroll och det stöd som ingår, som ett medel för att främja anpassning i samhället och för att förhindra återfall i brott för de unga som gör sig skyldiga till medelsvår brottslighet och som inte är i behov av intensiv övervakning och stöd. Övervakning som föreskrivs i samband med villkorligt fängelse är en tydlig form av stöd som omfattar vägledning för unga. De villkor för dess användning som anges i strafflagen är inte strikt relaterade till gärningens klandervärdhet. Mot bakgrund av ovan nämnda praxis, förefaller det motiverat att utöka tillämpningsområdet för ungdomsstraff så att, utöver behovet av att främja anpassning i samhället och för att förhindra återfall i brott, skulle allvaret i det aktuella brottet vara ett tydligare kriterium för utdömande av ett ungdomsstraff. Detta skulle göra det möjligt att tillämpa ungdomsstraff oftare på förstagångsförbrytare för allvarligare brott än vad som vanligtvis är fallet. I sådana fall skulle ungdomsstraff kunna tillämpas oftare även vid mer allvarliga brott, också för förstagångsförbrytare. Samtidigt skulle förhållandet mellan ungdomsstraff och andra påföljder förtydligas. Ett annat skäl för att utöka användningsvillkoren skulle vara att när det gäller gärningspersoner över 21 år kan övervakningen, utöver villkorligt fängelse, grunda sig på personens lämplighet eller gärningarnas klandervärdhet. 

Ungdomsstraffet ansågs inte på något betydande sätt kunna minska användningen av ovillkorligt fängelse som påföljd för brott som har begåtts av personer under 18 år, eftersom dessa påföljder endast döms ut sällan och ofta för så allvarliga brott att ungdomsstraff inte kommer på fråga (RP 102/2004 rd, s. 17). De nuvarande användningsvillkoren utesluter ungdomsstraff om det finns tungt vägande skäl för att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff, och det föreslås inte att denna utgångspunkt ändras. 

2.5.4  Ungdomsstraffets struktur – verkställighet och innehåll

2.5.5  Utmaningar relaterade till processernas varaktighet

I utredningar om ungdomsbrott har man också reflekterat över om ärenden där ungdomsstraff skulle kunna bli aktuellt ofta når bedömning först i ett sent skede, samtidigt som brottsprocessen har uppmärksammats som långsam. I utredningarna uppmärksammas behovet av snabba åtgärder mellan brottet och påföljden. Det har ansetts problematiskt att en ungdom kan begå flera brott under tiden för de första brottens förundersökning, åtalsprövning och domstolsbehandling. Under tiden mellan utarbetandet av påföljdsutredningen och dess verkställighet kan den unga personens situation försämras ytterligare (se Halen, Tuomala, Tyni, Laurila 2024, s. 41–42 och s. 121). 

Tidsfrister för förundersökning och brottsprocessen för unga gärningspersoner, särskilt de under 18 år, stöder målen om en snabb behandling (se avsnitt 2.1.3 och 2.1.4). Målet bör vara att ingripa snabbt och effektivt när unga människor begår brott. Genom att betona kopplingen mellan gärningen och påföljden tydliggörs samhällets allvarliga inställning till gärningen. 

Verkställigheten av ett ungdomsstraff inleds först när brottet har utretts, påföljden har bestämts och domen har vunnit laga kraft. En effektiv genomgång av förundersökning, åtalsprövning och domstolsbehandling, inklusive överklaganden, det vill säga att säkerställa en rättvis rättegång, leder oftast, när det gäller brott som inte är obetydliga, till att det i praktiken inte är möjligt att döma ut och verkställa straff särskilt snabbt. 

Förundersöknings- och vid behov tvångsmedelsåtgärder gör det möjligt att snabbt och kännbart ingripa vid brottsmisstanke som rör en ung person, inom de strikt reglerade gränser som bestämmelserna anger. Att gripa och förhöra den misstänkte kan ha en betydande inverkan på en ung person, och ett reseförbud kan exempelvis vara ett sätt att snabbt bryta en ung persons brottsspiral. För de flesta unga är det tillräckligt avskräckande att bli föremål för utredningsåtgärder och att behöva ta sig igenom hela brottsprocessen från förundersökning till domstol. Ett effektivt ingripande uppnås också genom att konfrontera den unga personen under förundersökningen, förfarandet för påföljdsutredning och domstolsbehandlingen, med beaktande av den unga personens åldersspecifika egenskaper. 

4.1.1  Ändringar i strafflagen

Det föreslås att till bestämmelsen om ungdomsstraff i 6 kap. 10 a § i strafflagen fogas en bestämmelse om ungdomsstraffets längd. För närvarande föreskrivs det om detta endast i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. Det föreslås att maximitiden för ungdomsstraff förlängs från ett år till två år, så att ungdomsstraff i större utsträckning kan övervägas som en påföljd, i synnerhet som ett alternativ till villkorligt fängelse. 

Den som har begått ett brott innan han eller hon fyllt 18 år ska fortfarande dömas till ungdomsstraff om böter anses vara ett otillräckligt straff och vägande skäl inte kräver att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut i situationer där villkorligt fängelse förenat med övervakning inte anses tillräckligt för att främja gärningsmannens möjligheter att anpassa sig i samhället eller för att förhindra återfall i brott. Det föreslås dock att villkoren för användning av ungdomsfängelse utökas. Ungdomsstraff föreslås framöver kunna tillämpas även i fall där brottets allvar, gärningspersonens skuld eller tidigare brott motiverar ungdomsstraff, och där villkorligt fängelse ensam skulle anses otillräckligt som påföljd. 

Ungdomsstraff ska således i fortsättningen oftare övervägas vid påföljdsprövningen, särskilt i sådana situationer där man normalt skulle överväga villkorligt fängelse och böter eller samhällstjänst som tilläggspåföljd, på grund av att ett villkorligt fängelsestraff inte anses tillräckligt. Förslaget syftar inte till att ändra den utgångspunkten att ett villkorligt fängelsestraff fortfarande är en användbar påföljd vid medelsvår brottslighet bland unga, och att övervakning som förenas med villkorligt fängelse fortsatt är en fungerande stödform för dem som behöver lättare stöd. Den nuvarande lagstiftningen utesluter användning av ungdomsstraff om det finns vägande skäl för att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff, och denna utgångspunkt skulle inte heller ändras. 

I syfte att öka användningen av ungdomsstraff föreslås också vissa förtydligande ändringar i strafflagens bestämmelser om bestämmande av straff som anknyter till styrningen av den prövning som gäller utdömande av ungdomsstraff. 

4.1.2  Förändringar relaterade till påföljdsutredningen

Det föreslås att påföljdsutredningen för unga ska sammanställas på åklagarens begäran i enlighet med gällande bestämmelser, när det misstänkta brottet har begåtts före 21 års ålder och ett strängare straff än böter kan väntas för brottet. Det föreslås dock att bestämmelserna om sammanställning av påföljdsutredning förtydligas så att Brottspåföljdsmyndigheten i fråga om en person som misstänks ha begått ett brott före 18 ålder i sin bedömning ska ägna särskild uppmärksamhet åt hur den övervakning och de åtgärder som stöder ett liv utan brottslighet som ingår i de olika påföljdsalternativen kan svara mot den ungas eventuella behov av övervakning och stöd. Avsikten är att det i påföljdsutredningen regelmässigt ska ingå en bedömning av om en ung person som misstänks ha begått ett brott före 18 års ålder är i behov av det intensiva stöd som ingår i ungdomsstraffet. 

Det föreslås att påföljdsutredningen för unga i fortsättningen också ska innehålla eventuella uppgifter om den ungas deltagande i verksamhet som förbättrar förutsättningarna för ett liv utan brottslighet. Syftet är att vid behov redan före en eventuell brottsprocess och före verkställigheten av påföljden hänvisa den unga till sådan verksamhet. Terminologin i den bestämmelse som ändringen gäller förenhetligas med formuleringarna om missbrukar- och beroendevård och missbrukar- och beroendetjänster i social- och hälsovårdslagstiftningen. Det föreslås att hälsomyndigheten läggs till som en samarbetspart för Brottspåföljdsmyndigheten i det skede som påföljdsutredningen görs, eftersom utredningen om ungdomsstraff har innehåll som gäller missbrukar- och beroendevård. I fråga om inhämtande och användning av uppgifter ska de gällande bestämmelserna om behandling av personuppgifter iakttas. 

Det föreslås att det till lagen fogas en ny bestämmelse om att Brottspåföljdsmyndigheten och vid behov andra relevanta myndigheter som deltar i förfarandet med påföljdsutredning ska hänvisa unga personer i behov av övervakning och stödåtgärder till behövliga tjänster och stödåtgärder under påföljdsutredningen. Bestämmelsen innebär inte att nya processer för bedömning av servicebehovet införs, utan den avser handledning i samband med påföljdsutredningen. Brottspåföljdsmyndigheten kommer inte heller att tillhandahålla de behövliga tjänsterna, utan avsikten är att öka informationen till den unga personen och dennes vårdnadshavare om tillgängliga regionala brottsspecifika tjänster som i synnerhet riktar sig till unga. I fråga om inhämtande och användning av uppgifter ska de gällande bestämmelserna om behandling av personuppgifter iakttas. 

Det föreslås också att det till lagen fogas en skyldighet för Brottspåföljdsmyndigheten att göra de ändringar som behöver göras i påföljdsutredningen i det fall att den ungas omständigheter förändras. Samtidigt föreslås det att det till den gällande regleringen fogas ett omnämnande av att domstolen vid behov ska försäkra sig om att en uppdaterad påföljdsutredning står till förfogande vid domstolsbehandlingen. Genom bestämmelserna genomförs artikel 7.8 i det så kallade barndirektivet i större detalj än tidigare. 

4.1.3  Ändringar i verkställighetslagen och innehållet i ungdomsstraffet

Bestämmelser om ungdomsstraffets innebörd, dvs. vad ungdomsstraffet innehåller, samt om dess verkställighet finns i 64 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. Bestämmelsen om övervakning som ingår i ungdomsstraffet skulle preciseras så att övervakningen omfattar möten mellan övervakare och den dömda, uppgifter och program som främjar social anpassningsförmåga och ett liv utan brottslighet samt det stöd och den vägledning som ges i samband med dessa. Det föreslås att brottsförebyggande åtgärder lyfts fram som en del av ungdomsstraffets innehåll genom att ett omnämnande om detta tas in i bestämmelsen. 

Det föreslås att det till bestämmelsens 2 mom. fogas ett omnämnande av att ungdomsstraffet även omfattar verksamhet som stöder den sociala handlingsförmågan och ett liv utan brottslighet och som ordnas eller godkänns av Brottspåföljdsmyndigheten. Genom att betona funktionalitet strävar man efter att öka de element av påföljden som främjar deltagande i samhället. 

Det föreslås att den orientering i arbetslivet och i arbete som ingår i ungdomsstraffet utökas så att den svårighet att ordna orientering som för närvarande nämns i lagen inte längre ska vara en grund för att låta bli att genomföra innehållet i fråga. I bestämmelsen om innehållet i ungdomsstraff stryks också omnämnandet om att ungdomsstraff inte omfattar orientering i arbetslivet och i arbete om det anses uppenbart överflödigt. 

Att engagera sig i studier är en central faktor för att främja ungas anpassning i samhället och för att förhindra återfall i brott. Det föreslås att vikten av studier och utbildning betonas genom att bestämmelsen om påföljdens innehåll kompletteras med en bestämmelse om att den unga ska hänvisas till studier och utbildning under påföljdstiden. 

Missbruk av berusningsmedel är en central orsak till brottslighet. Det föreslås att till bestämmelserna om ungdomsstraffets innehåll fogas en möjlighet för den dömde att samtycka till att avtjäna en del av straffet genom att delta i missbrukar- och beroendevård eller missbrukar- och beroendetjänster. Vården eller tjänsterna i fråga kan ingå i straffet, om den unga personen annars på basis av bedömningarna av vård- och servicebehovet omfattas av vården eller tjänsterna. Brottspåföljdsmyndigheten kommer inte att vara den som ordnar eller producerar vården eller tjänsterna och myndigheten ska inte kunna förutsätta att vården eller tjänsten tillhandahålls som en del av påföljden. I praktiken kommer genomförandet av vården eller tjänsterna som en del av ungdomsstraffet alltså i regel att förutsätta samarbete mellan olika myndigheter samt att vården eller tjänsterna är tillgängliga för den dömde som en social- och hälsovårdstjänst inom välfärdsområdet under verkställigheten. Det föreslås att vikten av den dömdes samtycke betonas genom en bestämmelse om att ett återkallande av samtycke till vård eller tjänster under verkställigheten i princip inte ska leda till att verkställigheten av ungdomspåföljden avbryts. 

Ungdomsstraff möjliggör redan i sin nuvarande form en flexibel och ändamålsenlig verkställighet som beaktar den ungas personliga omständigheter på så sätt att antalet timmar per vecka kan variera under strafftiden om verkställigheten förutsätter det. Det föreslås att preciseras att när två tredjedelar av ungdomsstraffet har avtjänats, dock minst fyra månader, och det har blivit uppenbart att den dömdes levnadsförhållanden har stabiliserats och att det inte föreligger någon betydande risk för återfall i brott, kan de övervakarmöten och tillfällen som ingår i verkställigheten av ungdomsstraffet minskas. På motsvarande sätt ska straffets intensitet kunna ökas vid behov, om den ungas livssituation kräver det. Syftet med tillägget är att förenhetliga verkställighetspraxisen och främja ett effektivt verkställande av ungdomsstraffet och dessutom också att uppmuntra den unga att redan under strafftiden engagera sig i behövliga stödåtgärder utanför påföljden. 

Det föreslås att bestämmelserna om att döma till ett annat straff i stället för ungdomsstraff, ska förtydligas genom att det nuvarande förhållandet mellan ovillkorligt fängelsestraff och ungdomsstraff förtydligas i de olika lagrummen. 

4.2.1  Konsekvenser för samhället och brottsligheten

Brottslighet har omfattande konsekvenser för samhället. Ett av syftena med straffsystemet är att minimera de skadliga konsekvenserna av brott. 

Generellt kan sambandet mellan hur stränga straff som döms ut och deras brottsförebyggande effekt beskrivas med begreppet straffelasticitet. Med det avses hur många procent det brottsliga beteendet förändras om straffen blir en procent strängare (s.k. marginalprevention). Forskningsdata leder till slutsatsen att forskningsunderlaget är otillräckligt för att fastställa någon exakt nivå, och att konsekvenserna av enskilda förändringar i hög grad beror på sammanhanget, då incitamentstrukturen påverkas av andra faktorer än straff, såsom social- och utbildningspolitiska sammanhang (för undersökningar se till exempel Chalfin, A., & McCrary, J. (2017). Criminal deterrence: A review of the literature. Journal of Economic Literature, 55(1), 5–48. Särskilt sidorna 23–33; Al Weswasi, E., Sivertsson, F., Bäckman, O., & Nilsson, A. (2022). Does sentence length affect the risk for criminal recidivism? A quasi-experimental study of three policy reforms in Sweden. Journal of Experimental Criminology; Barbarino, A., & Mastrobuoni, G. (2014). The incapacitation effect of incarceration: Evidence from several Italian collective pardons. American Economic Journal: Economic Policy, 6(1), 1–37; Bauker, A. et al. (2025). Rikollisuuden ja sen kontrollin kustannukset: tutkimuksen ja seurannan haasteista (Kostnader för brottslighet och dess bekämpning: utmaningar i forskning och uppföljning). Helsingfors universitet, Institutet för kriminologi och rättspolitik). Eftersom den aktuella propositionen inte i egentlig mening gäller ändringar av straffnivåerna, utan snarare att en viss typ av påföljd typiskt sett skulle användas mer intensivt, är det inte meningsfullt att i detta sammanhang bedöma straffelasticiteten ens med de ovan nämnda förutsättningarna. 

Straffrättsliga påföljder kan ha en brottsreducerande effekt genom olika mekanismer: allmänpreventiv effekt, specialpreventiv effekt och inkapacitering, det vill säga isolering. Forskning visar att den brottsförebyggande effekten av lagstiftningen för straff beror i hög grad på risken att bli ertappad och sannolikheten för straff, faktorer som denna proposition inte påverkar. Effekten av isolering är heller inte relevant i sammanhanget för denna proposition. Frågan i denna proposition handlar därför framför allt om huruvida den föreslagna specialpreventiva åtgärden påverkar de unga som utgör dess målgrupp. 

Studier har konsekvent visat att brottslighet är starkt koncentrerad till de som begår brott aktivt (Suonpää et al. speciellt s. 79). Ur samhällets synvinkel är det särskilt viktigt inom påföljdssystemet att tidigt identifiera de ungdomar som begår de allvarligaste och mest återkommande brotten, och att rikta resurserna särskilt mot att påverka dessa ungdomars situation. Det är rimligt att rikta in sig på de individer som begår de flesta och allvarligaste brotten, samtidigt som man skyddar individer och mål som upprepade gånger drabbas av brott. 

De förslag som nu presenteras syftar till att säkerställa att ovan nämnda faktorer identifieras i ett tillräckligt tidigt skede och att situationen åtgärdas med en tillräckligt effektiv och intensiv insats. Om antalet domar för ungdomsstraff skulle öka med cirka hundra domar per år i enlighet med målen i propositionen, skulle detta innebära ett mer intensivt och effektivt ingripande i unga gärningspersoners brottsliga beteende än vad som för närvarande är fallet med övervakning av villkorligt fängelse. I bästa fall, genom att påverka dessa personers situation, skulle deras återfall i brott och de direkta och indirekta skador som följer därav minska. Ändringarna kan därför få till följd att nya brott förhindras och att de grundläggande rättigheterna främjas. När det gäller unga människor kan det också anses viktigare än normalt att bryta brottsspiralen med tanke på att de generellt har fler år kvar av potentiell kriminalitet än äldre gärningspersoner. Mot bakgrund av ovanstående kan de föreslagna ändringarna i lagstiftningen bedömas ha åtminstone en viss brottsförebyggande effekt och därigenom bidra till allmän ordning och säkerhet, men en sådan effekt är inte mätbar och kan därför inte bedömas i detalj. De föreslagna ändringarna i lagstiftningen kan dessutom öka allmänhetens förtroende för att ungdomsbrottslighet också hanteras genom den straffrättsliga lagstiftningen. 

Om ungdomsstraff används i stor utsträckning som en första påföljd och dess genomförande misslyckas, är det å andra sidan möjligt att fler minderåriga kommer att dömas till ovillkorligt fängelse, om domstolarna anser att den enda möjliga påföljden efter ett misslyckat ungdomsstraff är ovillkorligt fängelsestraff. 

4.2.2  Konsekvenser för människogrupper, i synnerhet barn

Bedömningen av konsekvenserna för barn bygger på FN:s konvention om barnets rättigheter och principen om att i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (Barnkonventionen artikel 3.1). FN:s barnrättskommitté har identifierat fyra principer som ska beaktas vid tolkningen av alla principerna. Dessa principer är icke-diskriminering (artikel 2 i Barnkonventionen), barnets bästa i fokus (artikel 3.1 i Barnkonventionen), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6 i Barnkonventionen) och barnets rätt att höras och få sina åsikter respekterade (artikel 12 i Barnkonventionen). 

Finlands grundlag förutsätter att barn behandlas lika. Barn skall bemötas som jämlika individer och de skall ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva (GL 6 § 3) och jämställt mellan könen (GL 6 § 4). Det allmänna skall stödja de som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt (GL 19 § 3). 

Ungdomsstraff är ett särskilt straff för de som är 15–17 år och begår brott. Förslagen kommer därför att ha en direkt påverkan på barn i åldern 15–17 år. Ungdomsstraff kan också utdömas för personer över 18 år under vissa förutsättningar och kan också verkställas för personer som är 18 år eller äldre och som begick brottet innan de uppnådde myndighetsåldern. Förslagen kommer därför även att påverka personer över 18 år. 

Unga människor som behöver mycket stöd och som är fast i en brottsspiral kan ha mycket komplexa, mångfacetterade och kumulativa sociala och hälsorelaterade problem som minskar deras funktionsförmåga. Dessa ungdomar kan ha luckor i sina studiefärdigheter. Ju fler områden i livet och ju större behov av stöd en ungdom har, desto större är risken att hon eller han hamnar mellan tjänsterna, marginaliseras och fortsätter med kriminalitet. De ändringsförslag som presenteras skulle sannolikt gynna de ungdomar i åldern 15–17 år som har det svårast och som har behov av omfattande stöd. För de som behöver begränsat med stöd och vägledning skulle möjligheten till villkorligt fängelse med förstärkt övervakning finnas kvar. 

Behovet av ungdomsstraff samt straffets innehåll och behovet av stöd kommer även fortsättningsvis alltid att bedömas individuellt, och planen för strafftiden anpassas efter den unges personliga förhållanden. Genom att arbeta med den unge och hans eller hennes nätverk under verkställigheten av ungdomsstraffet kan en ung person i en svår situation lotsas till det stöd som behövs. Med de föreslagna förändringarna skulle innehållet i ungdomsstraffet bättre ta hänsyn till exempel stöd för den unges studier och, i möjligaste mån, stärka annan verksamhet istället för sociala aktiviteter som främjar brottslighet. Genom att ta itu med orsakerna till brott, bearbeta tankesätt och genomföra program som uppmärksammar specifika beteendemönster, kan förmodligen återfallsbrottsligheten bland ungdomar som avtjänat ungdomsstraff minskas, vilket delvis förbättrar deras situation (för mer information, se exempelvis Lappi-Seppälä 2024, s. 196–198 inklusive källor). Om missbrukar- och beroendevården eller -tjänsterna inkluderas i straffet, blir det möjligt att utöver Brottspåföljdsmyndighetens missbrukarprogram även inkludera missbrukartjänster som tillhandahålls i välfärdsområdena i straffet. Detta kan bidra till att ungdomar i högre grad hänvisas till och deltar i missbrukartjänster när rusmedelsproblematik ligger bakom deras kriminella handlingar. Tillgången till missbrukarvård kan dock variera mellan olika områden. Detta kan i sin tur leda till skillnader i möjligheterna att genomföra den som en del av ungdomsstraffet. Tillgången till andra tjänster kan också variera mellan olika områden och därmed påverka hur väl innehållet i ungdomsstraff kan utformas och genomföras för att tillgodose enskilda unga personers behov.  

Propositionens syfte att i större utsträckning påverka den unges missbruksproblem och hans eller hennes integration i studier eller arbetslivet kan, om det genomförs, avsevärt sänka den unges tröskel för att fortsätta studier eller arbete även efter avtjänat straff. Detta kan i sin tur ses som en ökad chans för en person att lämna en kriminell livsstil. I detta sammanhang finns det dock skäl att konstatera att fortsatta studier och övergången till arbetslivet för personer som dömts till ungdomsstraff enligt forskning utgör en betydande utmaning, och att de medel som hittills har stått till buds endast har haft en begränsad effekt (Huttunen, Kristiina – Kerr, Sari Pekkala – Mälkönen, Ville (2014): The Effect of Rehabilitative Punishments on Juvenile Crime and Labor Market Outcomes, IZA Discussion Papers, No. 8403, Institute for the Study of Labor (IZA), Bonn, https://www.iza.org/publications/dp/8403/the-effect-of-rehabilitative-punishments-on-juvenile-crime-and-labor-market-outcomes). Användningen av ungdomsstraff kommer sannolikt att öka i och med förslaget även för allvarligare enskilda brott, där den unge inte nödvändigtvis anses behöva omfattande och intensivt samhällsstöd utanför familjen. I sådana situationer kan den unga personen redan ha ett stödnätverk på plats. Avsikten är att det befintliga stödet inte ska begränsa användningen av ungdomsstraff, utan att ungdomsstraff ska kunna utdömas på grundval av brottets allvar, oberoende av stödet. Förändringen kan i detta avseende anses skärpa straffsystemet. Å andra sidan skulle den föreslagna ändringen leda till en mer jämlik behandling av de ungdomar som behöver särskilt och intensivt stöd och de som inte gör det, när det gäller det brott som ska dömas ut. Innehållet i och möjligheterna till anpassning av ungdomsstraff, liksom de föreslagna lättnaderna i fråga om åtgärder under verkställigheten, skulle också syfta till att säkerställa att straffet även i sådana fall är anpassat till den unges personliga förhållanden och är proportionerligt. 

En förlängning av den maximala strafftiden för ungdomsstraff från ett till två år skulle göra straffsystemet strängare för gärningspersoner mellan 15–17 år. Det bör noteras att en förlängning av ungdomsstraffets längd och en utökning av deras tillämpningsmöjligheter också kan leda till att vissa straff omvandlas till ett annat straff, till och med till ovillkorligt fängelse, om ungdomsstraffet inte kan fullföljas. En ökad användning av ungdomsstraff skulle innebära att antalet ungdomar i ovillkorligt fängelse skulle öka. Att utdöma ovillkorligt fängelsestraff skulle dock fortfarande vara en åtgärd i sista hand och aktuellt endast för ett begränsat antal ungdomar. Dessa unga skulle möjligen ha uppnått myndig ålder redan under tiden för verkställigheten av ungdomsstraffet. Å andra sidan kan de föreslagna bestämmelserna också anses ha indirekta effekter. Genom att ingripa vid behov och under vissa förutsättningar med en tillräckligt effektiv insats mot brott som begås av 15–17-åringar, är det möjligt att genom att avbryta brottsspiralen hos vissa ungdomar, förhindra framtida utanförskap och ett eventuellt ovillkorligt fängelsestraff i ett senare skede. En förlängning av varaktigheten och en utökning av tillämpningsområdet skulle därför kunna leda till att vissa ovillkorliga domar i enskilda fall kan undvikas på längre sikt. En ökad användning av ungdomsstraff och de föreslagna ändringarna av detta kan därför skydda barnet från självskadebeteende och därmed stödja barnets bästa. 

Brott som utförs av 15–17-åringar är vanligtvis riktade mot ungdomar i samma åldersgrupp. Intensivare och effektivare insatser mot ungdomsbrottslighet kan också potentiellt minska antalet ungdomar som utsätts för brott. Även om propositionen syftar till att öka användningen av ungdomsstraff, skulle en stor del av de brott som begås av personer under 18 år även fortsättningsvis dömas ut som andra påföljder. Ökningen av antalet rån förväntas öka antalet unga som döms till ungdomsstraff, även utan förändringar i tillämpningsområdet. Rån utgör redan i nuläget hälften av användningen av ungdomsstraff.  

I åldersgruppen 15–17 år döms knappt 500 villkorliga fängelsestraff ut varje år, varav mer än hälften omfattar övervakning. Ett ungdomsstraff är minst fyra månader och högst ett år. Straffskalan för villkorligt fängelse är i sin tur 14 dagar till två år. I praktiken faller endast drygt en tredjedel av de villkorliga fängelsestraff som dömts ut till 15–17-åringar inom ungdomsstraffets längdintervall på 4–12 månader (år 2018: 36 procent, dvs. 152/455). En tredjedel av dessa har dömts för rån (Lappi-Seppälä 2024 s.68 och 183).  

4.2.3  Konsekvenser för myndigheterna

När det gäller utredning av en ung gärningspersons situation, det vill säga genomförandet av en påföljdsutredning, riktas detta mot brott där det sannolikt kommer att utdömas ett strängare straff än böter. Efter förändringarna kan antalet påföljdsutredningar förväntas ligga kvar på ungefär samma nivå som i dag. 

Brottspåföljdsmyndighetens arbetsbörda kan förväntas öka något. Till skillnad från tidigare praxis kommer utredningen av förutsättningarna för ett ungdomsstraff som huvudregel att fastställas för unga personer som misstänks ha begått brott när de är under 18 år, där det finns ett upplevt behov av stöd och tillsyn och påföljden anses ha en inverkan på den unge. I vissa fall skulle det vara nödvändigt att utreda förutsättningarna för ungdomsstraff på begäran av åklagaren eller domstolen, beroende på hur allvarligt brottet är. 

Skyldigheten att hänvisa till tjänster och stödåtgärder hos de myndigheter som deltar i förfarandet för utredning av påföljder förväntas inte ha någon betydande inverkan på arbetsbördan för Brottspåföljdsmyndighetens personal som arbetar med samhällspåföljder. Att hänvisa en ung person att söka nödvändigt stöd och nödvändiga tjänster, förutsätter dock att de myndigheter som deltar i den unga personens utredningsförfarande har tillräcklig information om befintliga regionala tjänster och stöd. Ett effektivt och regionalt enhetligt samarbete mellan myndigheter under utredningsförfarandet förutsätter att detta samarbete samordnas koncentrerat. 

Ungdomsstraffet kan i framtiden omfatta 30 timmars missbrukar- och beroendevård- eller tjänster. Det antal timmar som räknas till ungdomsstraffet är inte avsett att på något sätt begränsa den vård som den unge bör få tillgång till utifrån sina behov. Det skulle vara en fråga om de vanliga tjänster eller den vård som tillhandahålls av välfärdsområdena, som om möjligt skulle kunna inkluderas i påföljden. De föreslagna ändringarna understryker myndigheternas skyldigheter att tillhandahålla nödvändiga tjänster och se till att de genomförs på ett enhetligt sätt i hela landet. Behovet av tjänster och vård kan beaktas när påföljdsutredningen utarbetas. Tillgången till missbrukartjänster och vård varierar mellan välfärdsområdena. Med tanke på att berusningsmedel är en betydande bakomliggande faktor till brottslighet är det för ungdomsstraffets genomslag ändå viktigt att eventuella vård- och stödtjänster tillhandahålls jämlikt till alla som behöver dem. Genomförandet av vård eller tjänster under strafftiden som en del av ungdomsstraffet förutsätter ett konsekvent samarbete mellan Brottspåföljdsmyndigheten och välfärdsområdena. Genom gemensam utveckling och enhetliga servicestigar kan myndigheternas arbete effektiviseras, både under påföljdsutredningen och verkställigheten. Utöver myndighetstjänster varierar även tillgången till missbrukar- och beroendevård som tillhandahålls av organisationer mellan olika regioner. 

Avsikten är inte att öka kraven på välfärdsområdena. Om hänvisningen till tjänsterna blir effektivare från Brottspåföljdsmyndigheten är det dock möjligt att fler kunder än tidigare i praktiken hänvisas till tjänsterna. 

Framöver skulle ungdomsstraff i större utsträckning utdömas istället för villkorliga fängelsestraff med tilläggspåföljder. Detta skulle innebära en ökning av antalet ungdomsstraff som verkställs. Verkställigheten av ungdomsstraff kräver idag och även framöver en större arbetsinsats från personalen än övervakning av villkorligt fängelsestraff, eftersom påföljden är mer intensiv. Detta skulle öka arbetsbördan för Brottspåföljdsmyndigheten. 

När antalet ungdomsstraff ökar kan en del av straffen komma att avbrytas och allt oftare behöva omvandlas till ett annan straff. Detta skulle innebära en viss ökning av arbetsbelastningen för de myndigheter som deltar i brottsprocessen. Om å andra sidan förslaget att öka användningen av ungdomsstraff också leder till att fler brottsspiraler bryts på ett tidigare stadium, skulle detta leda till att myndigheternas arbetsbörda minskar. Sammantaget förväntas förslagen inte ha någon betydande inverkan på förundersökningsmyndigheternas arbetsbörda. 

För att förslagen ska kunna genomföras på ett effektivt sätt förutsätts redan innan lagen träder i kraft, utbildning för åklagare, domare och personal vid Brottspåföljdsmyndigheten. 

4.2.4  Ekonomiska konsekvenser

Förslagen innehåller inga nya uppgifter för myndigheterna eller väsentliga förändringar i uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna. För gärningspersoner som misstänks ha begått ett brott när de var under 18 år, kan det totala antalet påföljdsutredningar förväntas enligt vad som anges ovan, ligga kvar på samma nivå efter ändringarna. Förutsättningarna för ungdomsstraff skulle dock övervägas åtminstone i alla situationer där det misstänkta brottet hade begåtts när gärningspersonen var under 18 år och övervakning ansågs nödvändig. Det rör sig om mellan 200–300 fall per år. Innehållsmässigt skulle man i påföljdsutredningen i fortsättningen mer ingående utreda ändamålsenligheten och det preliminära innehållet i de olika påföljdsalternativen för unga som behöver övervakning och stöd. Brottspåföljdsmyndigheten anser inte alltid att den övervakning och det stöd som ingår i ungdomsstraffet är nödvändigt. I vissa enskilda fall skulle dock åklagare eller domstol kunna anse att det fortfarande är nödvändigt att utreda förutsättningarna för ungdomsstraff. Då skulle Brottspåföljdsmyndigheten bedöma förutsättningarna för ungdomsstraff och upprätta en preliminär plan för strafftiden. Dessa uppskattas årligen uppgå till högst några tiotal fall. 

Enligt Brottspåföljdsmyndighetens bedömning tar det ungefär åtta timmar att upprätta en påföljdsutredning för en ung person, och ett årsverke kan uppskattas hinna göra 180 utredningar per år. Att utreda förutsättningarna för ungdomsstraff skulle öka arbetsinsatsen för utredningen med cirka en timme. Om förutsättningarna för ungdomsstraff framöver skulle utredas i cirka 300 fall per år, skulle detta teoretiskt innebära en ökning på ungefär 40 påföljdsutredningar, vilket motsvarar 0,22 årsverken. Höjningen skulle innebära en extra kostnad på 14 900 euro för Brottspåföljdsmyndigheten. 

Framöver skulle ungdomsstraff i större utsträckning utdömas istället för villkorliga fängelsestraff med tilläggspåföljder. Verkställigheten av ungdomsstraff kräver idag och även framöver en större arbetsinsats från personalen än övervakning av villkorligt fängelsestraff, eftersom påföljden är mer intensiv. Dessutom skulle en utökning av ungdomsstraffets maximala längd möjligen leda till en förlängning av genomsnittsstraffet, vilket på motsvarande sätt skulle kräva mer personalresurser vid verkställigheten av straffet än tidigare. Villkorligt fängelse med tilläggspåföljder kan förväntas minska något under samma period. När det gäller utvidningen av genomsnittsstraffet för ungdomsstraff bör noteras att Brottspåföljdsmyndigheten har möjlighet att minska de övervakarmöten och tillfällen som ingår i verkställigheten av ungdomsstraffet när två tredjedelar av straffet har avtjänats, om övervakning inte längre bedöms vara nödvändig. Detta skulle sannolikt uppväga den inverkan på arbetsbördan för Brottspåföljdsmyndigheten som den i sig betydande ändringen av den maximala längden skulle medföra.  

Om ungdomsstraffdomarna skulle öka med cirka 100 domar och antalet övervakningsstraff skulle minska med lika mycket varje år, skulle Brottspåföljdsmyndigheten behöva ytterligare 11 årsverken från och med 2027. Behovet av extrapersonal är permanent. Den genomsnittliga kostnaden per årsverke vid Brottspåföljdsmyndigheten beräknas till 62 650 euro. Den genomsnittliga ökningen av antalet årsverken vid Brottspåföljdsmyndigheten ökar de årliga avgifterna för service och grundläggande IT med 5 000 euro per årsverke. En ökning med ett årsverke kommer således att resultera i en årlig kostnad på 67 650 euro. Den totala kostnaden för propositionen skulle uppgå till 744 150 euro per år. Om antalet ungdomsstraff skulle öka med cirka hundra domar samtidigt som övervakningen av villkorligt fängelse minskar med samma antal per år, skulle även resekostnaderna öka med totalt 33 063 euro. Behovet av ett tilläggsanslag för resekostnader är permanent. Ändringen av påföljdsutredningar (14 900 euro) samt ökningen av årsverken och resekostnader (744 150 euro + 33 063 euro) skulle därför leda till årliga merkostnader för Brottspåföljdsmyndigheten på totalt 792 113 euro. Kostnaderna skulle ackumuleras gradvis från lagarnas ikraftträdande, så att kostnaderna kan beräknas vara fullt realiserade det tredje året efter ikraftträdandet, på basis av den eftersträvade ikraftträdandetidpunkten alltså år 2029.  

Ändringarna kommer också att kräva uppskattningsvis 20 dagsverken av utvecklaren av kundinformationssystemet för Brottspåföljdsmyndighetens kundinformationssystem (Roti), vilket kommer att leda till en anskaffningskostnad på cirka 14 000 euro. Ändringarna kräver dessutom uppskattningsvis en arbetsinsats om 5 dagsverken (ca 2 100 euro) från Brottspåföljdsmyndigheten. 

Beräkningen tar hänsyn till ökningen av det genomsnittliga antalet personer som döms till ungdomsstraff på grund av ökningen av den förväntade längden på ungdomsstraff. Ungdomsstraff är en intensiv och kostnadseffektiv påföljd, som kan förväntas förhindra fängelsevistelse samt fördjupning av den kriminella cykeln. I beräkningarna av personalbehovet beaktas också förändringarna i verksamhetsmiljön till följd av den utmanande ekonomiska situationen. Detta innebär att Brottspåföljdsmyndigheten behöver spela en större roll i utvecklingen av innehåll som ger resultat. 

När det gäller påföljdsutredningar är det nödvändigt att ta hänsyn till ungdomsstraffet i den fortsatta utvecklingen av justititeförvaltningens ärendehanteringssystem, AIPA. 

Ungdomsstraffet kan i framtiden omfatta 30 timmars missbrukar- och beroendevård- eller tjänster. Frågan skulle i grunden gälla de vanliga social- och hälsovårdstjänster som välfärdsområdena ansvarar för att tillhandahålla, och som i mån av tillgänglighet, skulle kunna anknytas till påföljden. Det nämnda innehållet skulle sannolikt inte bli aktuellt för ens merparten av alla ungdomar som avtjänar ungdomsstraff. Antalet timmar kan t.ex. vara 30 per år (maximalt antal timmar som ska ingå i straffet) x 20 (antal fall), det vill säga 600 timmar. Kostnaderna kan variera kraftigt beroende på typ av aktivitet, intensitet och var behandlingen eller tjänsten tillhandahålls. Om kostnaden beräknas utifrån ett timpris på 70 euro uppgår kostnaderna till 600 euro x 70, eller totalt 42 000 euro. Missbrukar- och beroendevård eller -tjänster skulle som utgångspunkt inte utgöra en verkställighetsåtgärd som genomförs av Brottspåföljdsmyndigheten, även om den räknas som en del av påföljden. Dessa kostnader skulle därför inte belasta verkställighetskostnaderna för Brottspåföljdsmyndigheten och ingår därför inte i ovanstående uppskattning av ökade verkställighetskostnader. 

Propositionen bygger på förutsättningen att de föreslagna lagändringarna inte kommer att leda till ytterligare kostnader för välfärdsområdena. De som avtjänar ungdomsstraff omfattas, liksom andra personer som avtjänar samhällspåföljder, av de normala social- och hälsovårdstjänsterna som är tillgängliga för alla invånare i välfärdsområdet. Ändringen skulle inte skapa nya tjänster eller behandlingar, och inte heller en ny skyldighet att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster. Den missbrukar- och beroendevård som räknas som en del av påföljden skulle alltså i princip utgöras av den vård som avses i hälso- och sjukvårdslagen, och med motsvarande tjänster avses de missbrukar- och beroendetjänster som avses i socialvårdslagen. Till följd av förändringarna skulle dock fler ungdomar än tidigare dömas till ungdomsstraff, och ungdomar skulle även hänvisas till tjänsterna mer effektivt än tidigare. 

Om verkställandet av ungdomsstraff i viss mån kan förhindra nya brott, eller om ungdomsstraffet kan förhindra en eventuell framtida brottsspiral som leder till ovillkorligt fängelse, kan en ökad användning av ungdomsstraff på lång sikt leda till kostnadsbesparingar totalt sett. Å andra sidan bör det på kort sikt noteras att en del ungdomsstraff kan komma att omvandlas till annan påföljd, även ovillkorligt fängelse, vilket i sin tur medför ökad arbetsbelastning för åklagare och domstolar samt eventuellt för Brottspåföljdsmyndigheten, fler intagna och därigenom ökade kostnader för olika sektorer. En sådan ökning kan dock uppskattas vara mycket begränsad.  

Det är mycket svårt att ange exakta kostnadskonsekvenser, eftersom siffrorna ovan är vägledande och många faktorer påverkar användningen av olika typer av påföljder och innehållet i enskilda påföljder. Valet av påföljd avgörs i sista hand av domstolen. Erfarenheten visar att det tar några år innan det nya förfarandet för dömande är etablerat, vilket innebär att den slutliga kostnaden för förändringarna kan fastställas först efter en övergångsperiod. 

En utökad användning av ungdomsstraff och utvecklandet av dess innehåll, utbildning och planering skulle ha övergripande ekonomiska och personalrelaterade konsekvenser särskilt för Brottspåföljdsmyndigheten det år då lagen träder i kraft och under de följande åren. Utbildningsbehoven gäller även åklagare och domare som arbetar med ungdomar. Sådant arbete skulle dock kunna utföras med befintliga resurser.  

Det förväntas ingen betydande ökning av arbetsbördan eller kostnaderna för den personal inom social- och hälsovården som är involverad i förfarandet för påföljdsutredningar för unga. Socialmyndigheten är redan regelbundet involverad i processen för påföljdsutredningar. I framtiden kommer hälsovårdsmyndigheten främst att involveras i ungdomsstraffutredningar där en ung person identifieras som en missbrukare som behöver vårdinsatser. 

För att samarbetet som påverkar den unges situation under påföljdsutredningsskedet ska fungera på bästa möjliga sätt, krävs dock planerings- och utbildningsarbete. Processen för att hänvisa till tjänster och stödåtgärder kan samordnas i samarbete mellan Brottspåföljdsmyndigheten och välfärdsområdena. Genom gemensam utveckling och enhetliga tjänstevägar kan myndigheternas arbete effektiviseras och medföra kostnadsbesparingar på lång sikt. 

Lagarna skulle träda i kraft tidigast i slutet av 2026. De kostnader som propositionen medför skulle täckas inom ramarna för rambeslutet för statsfinanserna och de anslag som anges i statsbudgeten. 

6.2.1  Sammanfattning av utlåtandet

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav ett utlåtande (VN/13854/2025-VNK-2) om utkastet till regeringsproposition den 26 januari 2026. I sitt utlåtande ansåg rådet for bedömning att utkastet till regeringspropositionen uppfyller kraven i riktlinjerna för konsekvensbedömning vid lagberedning. Rådet för bedömning framförde endast mindre utvecklingsförslag. I sitt utlåtande framhöll rådet för bedömning mer specifikt följande. 

Propositionutkastet gällande ungdomsstraff är väl bearbetat och ger en god bild av nuläget samt behovet av ändringar i bestämmelsen. Propositionen bygger på tillgänglig forskning i ämnet, och i propositionsutkastet har de väsentliga konsekvenserna utvärderats.  

Den största bristen och utvecklingsområdet som identifierades ansågs vara att propositionen borde redogöra för vilka konsekvenser ungdomsstraffet medför för de unga som döms till det. Hur kan stödåtgärder och andra former av bestraffning påverka till exempel återfall i brott, fortsatta studier eller inträde på arbetsmarknaden? 

Rådet för bedömning såg det som positivt att utkastet till propositionen ingående beskriver nuläget och de möjliga orsakerna till att ungdomsstraff hittills har använts i relativt liten utsträckning. Propositionsutkastet konstaterades innehålla en illustrativ beskrivning av de straffpåföljder som döms ut för 15–17-åringar, vilket gör att även lekmän får en uppfattning om bland annat de utdömda påföljderna. Rådet för bedömning ansåg att avsnittet om propositionens nuläge kunde kortas ned på vissa ställen. 

Rådet för bedömning ansåg att propositionens mål och centrala förslag har beskrivits på ett tydligt sätt. Det ansågs positivt att propositionsutkastet i stor utsträckning grundar sig på forskningsdata om ungdomsbrottslighet. Det framhölls i utlåtandet att propositionen borde kompletteras med forskningsdata om hur ungdomsstraff har påverkat de ungdomar som har dömts till dem. I propositionsutkastet konstaterades att det finns en bra beskrivning av påföljderna för minderåriga i övriga nordiska länder. Rådet för bedömning bedömde att propositionsutkastet ger en tillräckligt tydlig bild av remissvaren och de förändringar som har genomförts utifrån dem. Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna konstaterades att propositionsutkastet gav en uppfattning av omfattningen av kostnaderna för myndigheterna. 

När det gäller övriga mänskliga och samhälleliga konsekvenser ansåg rådet för bedömning det positivt att propositionen tar upp de väsentliga konsekvenserna för unga gärningspersoner och beskriver de stödåtgärder som kan hjälpa dem att bryta brottscykeln. Rådet för bedömning ansåg att propositionsutkastet ur flera perspektiv beskriver hur de föreslagna förändringarna kan påverka de straff som ungdomarna får. 

Vad gäller de grundläggande rättigheterna konstaterades att dessa har bedömts i olika avsnitt av propositionsutkastet, vilket gör att helheten upplevs som splittrad. Rådet för bedömning rekommenderade att de centrala iakttagelserna om konsekvenserna för de grundläggande rättigheterna, sammanställs i avsnittet om konsekvensbedömning. 

Rådet för bedömning ansåg att utkastet till propositionen identifierar den ökade arbetsbördan för myndigheterna, men att det dessutom vore önskvärt att beskriva konsekvenserna för de unga som döms till ungdomsstraff. Kan till exempel avtjänandet av ett ungdomsstraff påverka en ung persons studier på andra stadiet? Har det någon betydelse var i Finland en person som dömts till ungdomsstraff bor när det gäller avtjänandet av ungdomsstraffet? 

6.2.2  Beaktande av utlåtandet

Med anledning av utlåtandet har propositionen kompletterats med en mer detaljerad beskrivning av konsekvenserna för de ungdomar som döms till ungdomsstraff. I avsnittet om konsekvensbedömning i propositionen har det lyfts fram hur de föreslagna ändringarna av ungdomsstraffet kan påverka exempelvis återfall i brott, fortsatt utbildning eller övergång till arbetslivet. Det har också noterats att regionala skillnader kan påverka hur innehållet i ungdomspåföljden och till den hörande missbruksrehabiliteringen kan genomföras för enskilda ungdomar. Det har också hänvisats till forskningsdata om hur ungdomsstraff har påverkat de ungdomar som har dömts till sådana påföljder. 

I övrigt har propositionen komprimerats och dess struktur har beaktats så långt beredningstiden medgett.