Motivering
Berättelserna
Statens bokslutsberättelsen för 2007 är
den fjärde statsfinansiella berättelsen till riksdagen
av ny typ. Det är nu andra gången som revisionsutskottet
tar fram betänkandet om statens bokslutsberättelse.
Bokslutet för 2006 behandlades av riksdagen i november
2007.
Enligt 17 § 2 mom. i lagen om statsbudgeten ska bokslutsberättelsen
innefatta statsbokslutet och andra nödvändiga
uppgifter om skötseln av statsfinanserna och om hur budgeten
har följts samt uppgifter om de viktigaste omständigheterna
med tanke på utvecklingen av de samhälleliga verkningarna
av statens verksamhet och resultatet av verksamheten, liksom även
de viktigaste uppgifterna om utvecklingen av de samhälleliga
verkningarna och resultatet av verksamheten inom ministeriernas
ansvarsområden. I bokslutsberättelsen tas dessutom
in resultat- och balansräkningarna för statliga
affärsverk samt intäkts- och kostnadskalkylerna
eller resultat- och balansräkningarna för statliga
fonder utanför budgeten, liksom även uppgifter
om de viktigaste omständigheterna med tanke på affärsverkens
och fondernas verksamhet, ekonomi och resultat samt utvecklingen
av dessa.
Bokslutsberättelsen (delarna I—III) är
sammanlagt 513 sidor lång. Del I gäller regeringens redogörelse
för verkningarna, inklusive regeringens svar med anledning
av riksdagens budgetuttalanden, revisionsanmärkningsberättelsen och
utlåtandet från controllern (styrekonomen) vid
statsrådet om huruvida uppgifterna i bokslutsberättelsen är
riktiga och tillräckliga. I del II finns redogörelserna
för resultaten inom ministeriernas ansvarsområden
och i del III, som utgör ett separat band, bokslutskalkylerna.
Syftet med controllerns utvärderings- och bekräftelseutlåtande är
att säkerställa för regeringen att statens
bokslutsberättelse ger riktiga och tillräckliga
uppgifter om hur budgeten har följts och om statens intäkter
och kostnader, ekonomiska situation, de samhälleliga effekterna
och det operativa resultatet (kravet på rättvisande bild).
Statens revisionsverks särskilda berättelse
till riksdagen om revisionen av statsbokslutet för finansåret
2007 och statens bokslutsberättelse är å sin
sida en granskningsrapport från en utomstående
revisor som granskar om uppgifterna i regeringens statsfinansiella
berättelse är riktiga och tillräckliga.
Den omfattar 59 sidor. I överensstämmelse med
god förvaltningssed har riksdagen också tillgång
till berättelsen från den utomstående
revisorn när den behandlar bokslutsberättelsen.
Revisionsutskottets synpunkter på bokslutsberättelsen
Utskottet har under beredningen av betänkandet bl.a
hört sakkunniga inom cirka hälften av förvaltningsområdena.
Det har utgått från vissa granskningsteman och
lyfter i betänkandet fram sina viktigaste iakttagelser
om hur statens medel använts för respektive ändamål
och hurdana förbättringsbehov det ser när
det gäller genomslag och effektivitet i användningen
av medel.
I sitt betänkande om statens bokslutsberättelse
för 2006 lade utskottet fram flera förslag om hur
berättelsen skulle kunna utvecklas. När det nu
för andra gången inom ett halvår behandlar
en bokslutsberättelse, dvs. denna gång 2007 års
berättelse, går det inte systematiskt igenom alla förslag,
utan lyfter i stället fram vissa särskilt viktiga.
I controllerns utlåtande sägs det att statens bokslutsberättelse
i huvudsak har utvecklats i överensstämmelse med överenskomna
riktlinjer. Vidare anser controllern att också rapporteringen
har blivit mer högkvalitativ och att de största
utmaningarna ligger i att förbättra de informationssystem
som är faktaunderlag för berättelsen.
De bör bättre än nu betjäna
den ekonomiska rapporteringen, i synnerhet bedömningen av
statens ekonomiska ställning.
Tidigareläggning av bokslutsberättelsen och utveckling
av berättelserna
Den parlamentariska kontrollen fyller en viktig funktion när
det gäller att stödja riksdagens budgetprocess.
Därmed måste riksdagsbehandlingen av bokslutsberättelsen
ske vid en tidpunkt som är till nytta för budgetbehandlingen.
Revisionsutskottet anser att det för att utveckla besluten
och styrningen kring statsfinanserna krävs att regeringen
och förvaltningen faktiskt är skyldiga att redovisa
sina resultat inför riksdagen. För att detta ska
vara möjligt måste riksdagen kunna slutdebattera
bokslutet redan under vårsessionen. Då kan riksdagen
utifrån bokslutsinformationen på det sätt
den önskar ge regeringen vägledning inför
arbetet med budgeten för året därpå.
Tidigare har detta inte varit möjligt, eftersom bokslutsberättelsen
hittills behandlats under höstsessionen. I november 2007
förutsatte riksdagen att regeringen vidtar åtgärder
för att se till att bokslutsberättelsen lämnas
till riksdagen i så god tid att riksdagen kan behandla
berättelsen under vårsessionen. Berättelsen
lämnades till riksdagen sista veckan i maj och remissdebatten hölls
den 29 maj. Revisionsutskottet inledde en förhandsberedning
före mitten av maj när den hade fått
tillgång till en finskspråkig version.
Statsrådets controllerfunktion uttryckte i samband
med sakkunnigutfrågningen sin oro över riskerna
med en tidigareläggning av berättelsen, närmare
bestämt med innehållet och processen. Innehållet
kan bli mindre sammanhängande och det finns för
få möjligheter till kommunikation mellan förvaltningsområden
och andra informationsproducenter. Tidigareläggningen påverkar
dessutom informationsinnehållet eftersom de statistiska
uppgifter som ofta behövs för utvärdering
av verkningarna inte finns att tillgå förrän
några månader efter statistikårets slut. Processrisken
har samband dels med hur ombrytningen lyckas, dels med bedömningen
av hur mycket tid översättningen kräver
och med behandlingen och föredragningen av statens bokslutsberättelse
inom regeringen. Enligt regeringens översättare
bör man reservera ca åtta veckor för översättning
av texter av den omfattning som bokslutsberättelsen har.
Vidare påverkas tidsplanen av den gällande lagstiftningen som
bland annat anger när boksluten för statliga affärsverk
och fonder utanför budgeten ska fastställas.
Revisionsutskottet noterar med tillfredsställelse att
regeringen lyckats tidigarelägga bokslutsberättelsen
med så pass kort varsel. Det inser riskerna och vilka begränsningar
lagstiftningen ställer. Ändå krävs
det att bokslutsberättelsen i fortsättningen lämnas
till riksdagen ännu tidigare, dvs. genast i början
av maj, för att riksdagen ska kunna behandla den på tillbörligt
sätt under vårsessionen. Utskottet tror att det
går att finna fungerande lösningar på problemen
med en tidigareläggning och att bland annat översättningsarbetet
går att organisera så att det inte hindrar försöken
att förbättra riksdagens budgetmakt.
Berättelse om regeringens åtgärder
under år 2007 (B 2/2008 rd) lämnades
till riksdagen i april och behandlades i fackutskotten i april—maj.
Betänkandena blir klara i höst. Revisionsutskottet
lämnade utlåtande (ReUU 1/2008
rd) till grundlagsutskottet och tog då fasta
bl.a. på hur uttalandeförfarandet fungerar och
kom också fram till att det är motiverat att slå samman
berättelsen om regeringens åtgärder och
statens bokslutsberättelse. Båda berättelserna
lämnas numera till riksdagen ungefär samtidigt
och de tar delvis upp samma frågor. En sammanslagning möjliggör
effektivare parlamentarisk styrning och kontroll och en rationalisering
av beredningen av berättelsematerialet i förvaltningen
och dess behandling i riksdagen
Information om samhällseffekter samt utvärdering
Bokslutsberättelsen är sedan 2006 uppbyggd
så att dess centrala innehåll består
av utvärderingar av samhällseffekterna enligt
varierande teman. Det viktigaste forumet när det gäller
att fullgöra redovisningsskyldighet och ansvarighet är
förfarandet med statens bokslutsberättelse och
bokslutsförfarandet, inklusive verksamhetsberättelser,
för statens myndigheter och inrättningar samt
fonder och affärsverk. Tanken är den att bokslutsberättelsen
och den tillhörande parlamentariska debatten mellan riksdag
och regering ska ligga till grund för resursanvändningen och
utvärderingen av statsfinansernas genomslag och effektivitet.
Dessutom är det meningen att informationen från
utvärderingen ska användas när man fattar
beslut om statsbudgeten och lagstiftningen om statens inkomster
och utgifter. Statens revisionsverk noterade att hälften
av förvaltningsområdena lämnade uppgifter
om effektutvärderingar i 2007 års bokslutsberättelse.
En granskning av den nationella ekonomins tillväxtmöjligheter
på sikt visar att forskning, utveckling och innovation,
nedan FoUI-verksamhet, har hög prioritet. I Finland är
satsningarna på FoUI på hög nivå,
om vi jämför med EU-länderna i genomsnitt.
I den ordinarie budgeten för 2008 var den statliga finansieringen
av FoU omkring 1,8 miljarder euro. Men enbart omfattningen och finansieringen
av FoUI räcker inte som garanti för att finansieringen
ska ge önskad effekt.
Problemet är att de politiska beslutsfattarna inte
har tillgång till användbar information om sambandet
mellan forskning och teknisk utveckling, å ena sidan, och
de ekonomiska och samhälleliga målen, å andra
sidan, eftersom den omfattande informationsmängd om utvärderingar som
finns för närvarande är utspridd på olika rapporter.
Generellt sett görs det många utvärderingar,
men de ser ut att huvudsakligen gälla utveckling av verksamheten
och inte utredning av hur de samhälleliga målen
och budgetmålen för resurstilldelning har uppnåtts
eller hur olika offentliga verksamhetsenheter har nått
sina mål. Man har inte heller i nämnvärd
utsträckning noterat behoven av tväradministrativa
utvärderingar.
Att integrera utvärderingsdata i budgetprocessen förblir
också ett mål, om man i beredningen av ram- och
budgetlösningarna inte genuint eftersträvar kvalitativt
avancerade effektivitetsbedömningar och prognosuppgifter,
och om intresse för sådana saknas. Revisionsutskottet
anser att regeringen i större utsträckning bör utnyttja
utvärderingsresultat i beredningen av statsbudgeten och
se till att utse ansvariga för utvärderingar av
större politiska helheter och mer omfattande program.
Utskottet påpekar att den information om verkningar
som 2007 års bokslutsberättelse innehåller
inte på önskat sätt ger en koncis och jämförbar
helhetsbild av vilka samhällseffekter statsförvaltningen
och de olika förvaltningsområdena haft och hur
effekterna har utvecklats. Presentationen av effekterna bör
utvecklas och förbättras.
Iakttagelser om budgeteringsförfarandet
Statens revisionsverk tar i sin särskilda berättelse
upp vissa problem med budgeteringsförfarandet som kommit
fram vid två olika förvaltningsrevisioner. Den
ena gäller underhåll av bannätet och
budgeteringsförfarandet för finansieringen av
underhållet (se närmare under Infrastrukturen
för järnvägstransporter i ett totalekonomiskt perspektiv).
Den andra gällde projekt som verkställs med anslag
för hälsofrämjande verksamhet och budgeteringen
av anslaget. Det budgeteras på statsbidragsmomentet, och
av anslaget har cirka hälften årligen använts
för projekt som verkställs av statsförvaltningen.
Bland användarna finns forsknings- och utvecklingscentralen
för social- och hälsovården (Stakes),
Folkhälsoinstitutet, Arbetshälsoinstitutet, länsstyrelserna,
social- och hälsovårdsministeriet, Social- och
hälsovårdens produkttillsynscentral, Statistikcentralen
och universitet. Totalt sett har endast hälften av anslaget
använts för egentligt statsbidrag, och bland användningsändamålen finns
också verksamheter av varaktig karaktär.
Det största problemet är att statliga ämbetsverk
och inrättningar enligt bestämmelser och föreskrifter
om anslag inte kan vara mottagare av statsbidrag. Det är
inte heller lämpligt med tanke på projektförvaltning
och ekonomisk förvaltning att verksamheter av varaktig
karaktär upprätthålls i projektform och
med projektbidrag. Revisionsutskottet anser att det finns ett uppenbart
behov av korrigerande åtgärder.
Ramförfarandet i statsfinanserna och rapporteringen
om finanspolitiken
Statens revisionsverk har, i enlighet med rekommendationer från
revisionsmyndigheternas internationella organisation INTOSAI, inlett
en revision av ramförfarandet i statsfinanserna, som utgör
en del av en mera omfattande granskning av faktabasen för
den finanspolitiska beredningen och beslut av finanspolitikens verkningar.
Revisionen gäller ramförfarandet i statsfinanserna
som finanspolitiskt instrument, hur bra det fungerar, hur det tillämpas
och vilka verkningar det har, och vidare om de uppgifter som regeringen
ger riksdagen är riktiga och adekvata. Revisionen utgår
från rambesluten och statsbudgetarna under valperioden
2007—2011. Resultatet rapporteras till riksdagen i en särskild
revisionsberättelse 2010.
En väsentlig omständighet med tanke på utgiftsnivån
i statsekonomin på medellång sikt är hur
storleken på de fullmakter som beviljas i budgeten utvecklas.
Enligt statsbokslutet för 2007 kommer de fullmakter som
beviljats i 2007 års budget och tidigare år att
orsaka utgifter på 10,87 miljarder euro under kommande
budgetår och på 2,86 miljarder euro efter 2010.
De totala utgifterna till följd av fullmakterna har nominellt ökat
med 21,5 procent jämfört med 2006 års
bokslut. Fullmakterna skapar ett utgiftstryck under kommande år
och valperioder och begränsar därmed de ekonomiska
marginalerna och kringskär möjligheterna att fatta
budgetbeslut.
Statens revisionsverk har i sin revision konstaterat att bilaga
12 till statsbokslutet om statliga borgensförbindelser
och statsgarantier och andra ansvarsförbindelser inte på ett
tillförlitligt och övergripande sätt
innefattar samtliga fleråriga avtal och åtaganden
som orsakar utgifter för staten. De bristfälliga
uppgifterna kan till denna del urholka de statsfinansiella ramarnas
hållbarhet och riskera rapporteringen.
Utskottet noterar att statens bokslutsberättelse för
2007 inte kommer med några hållbarhetskalkyler
för de offentliga finanserna eller statsfinanserna på längre
sikt eller någon annan utförligare hållbarhetsanalys.
En motiverad bedömning av statsfinansernas hållbarhet
och eventuella förändringar i den är
det slag av väsentlig information om finanspolitikens verkningar
som riksdagen bör presenteras i bokslutsberättelsen.
Särskilda teman och samlade politikfrågor
Enligt statsrevisorernas berättelse för 2006
uppskattas det arbete som utförs inom svartekonomin motsvara
ca 80 000 årsverken. I statens bokslutsberättelse
för 2007 behandlas den svarta ekonomin i samband med verkställighet
av beskattningen, och då bara i förbifarten i
ett stycke (s. 180). Utskottet föreslår att svartekonomin blir
ett särskilt tema i 2008 års bokslutsberättelse.
Utskottet vill också lyfta fram temat statens vetenskaps-
och teknologipolitik, som i tidigare berättelser behandlats
som ett "politikkomplex som överskrider förvaltningsområdesgränserna".
I bokslutsberättelsen för 2007 saknas detta tväradministrativa
politikområde helt och hållet. Eftersom vetenskaps-
och teknologipolitiken är ett synnerligen viktigt och bestående
inslag i regeringens verksamhet föreslår utskottet att
politikområdet åter tas in i berättelsen.
I statens bokslutsberättelse för 2006 ges
en samlad presentation av de viktigaste uppgifterna om finansieringen
och effekterna av EU:s strukturfondsprogram under programperioden 2000—2006.
I bokslutsberättelsen för 2007 granskas strukturfondsverksamheten
i de ministeriespecifika kapitlen. Utskottet anser att detta utspridda
sätt att granska verksamheten är en klar försämring
av rapporteringen av strukturfondsverksamhetens effekter.
Revisionsutskottet har gjort en omfattande genomgång
av Finlands förvaltnings- och kontrollsystem för
användningen av EU-medel i sitt utlåtande till
stora utskottet (ReUU 2/2008 rd) om Europeiska revisionsrättens årsrapport
för 2006. Det väsentliga med avseende på revisionsutskottets
parlamentariska kontrollfunktion är ett granskningssätt
som tar fasta på att strukturfondsverksamheten tydligt
och konsekvent ska stödja mål och riktlinjer för
den nationella politiken. Denna aspekt är enligt utskottets
uppfattning central också för måluppställningen
i statens budgetproposition och rapporteringen av utfall och verkan
i statens bokslutsberättelse.
Utskottet förutsätter att statens bokslutsberättelse
på lämpligt sätt med hjälp av
olika indikatorer och sammanfattningar presenterar det nationella
utfallet och den nationella effekten av strukturfondsverksamheten
och annan användning av EU-medel. I bokslutsberättelsen
bör man dessutom göra en bedömning av
vilket mervärde och vilken nytta strukturfondsåtgärderna
medfört för nationella politikmål och
måluppfyllelsen. Vidare ska inte bara laglighetsgranskningen
av tillsynen över strukturfondsprojekt och strukturfondsprogram,
utan också granskningen och utvärderingen av medelsanvändningens
utfall och verkan förstärkas. Den centrala aktören
i fråga om dessa uppgifter är finanscontrollerfunktionen,
anser utskottet, och controllerns sakkunskap ska stå till
ministeriernas förfogande.
I sitt utlåtande till stora utskottet konstaterade
revisionsutskottet att inrättandet av arbets- och näringsministeriet
kan ge en möjlighet att ta fram goda nationella rutiner
och effektivisera myndigheternas verksamhet när det gäller
användningen av EU-medel. Det finns också operativa
risker med det nya ministeriets verksamhet i början, och
dessa har klart fördröjt vissa program och behandlingen
av ansökningar om finansiellt stöd.
Budgetuttalanden
Revisionsutskottet anser utifrån finansutskottets utlåtande
(FiUU 11/2008 rd — B
11/2008 rd) att de åtgärder
som vidtagits med anledning av följande uttalanden i statens
bokslutsberättelse är tillräckliga eller
att uttalandena annars inte längre behövs:
-
RSk 33/2002 rd — RP
132/2002 rd, RP 249/2002 rd, RP 253/2002
rd
Inledande av läkar- och räddningshelikopterverksamhet
finansierad med statliga budgetmedel
-
RSk 45/2005 rd — RP 122/2006
rd, RP 265/2006 rd
Uttalande 1: Samiskt kulturcenter
Uttalande 4: Finansiering av fastighetsreformen inom försvarsförvaltningen
Uttalande 10: Finansiering av trafiklederna och kollektivtrafiken
Uttalande 11: Fortsatt elektrifiering av järnvägarna
Uttalande 12: Stöd till kollektivtrafiken i stora
stadsregioner
Revisionsanmärkningsberättelsen
Resultatstyrningen
Finansministeriet meddelar att det startat utvärderingen
av resultatstyrningen och reformen av redovisningsskyldigheten med
en förutredning i mars 2008. Förutredningen ska
tjäna som en översikt över resultatstyrningen
i dagsläget. Utredningen är särskilt
inriktad på resultatstyrningens roll i att samordna finanspolitiken
och serviceproduktionen.
Utskottet välkomnar utvärderingen och anser att
den bör göras i två huvudriktningar:
från regering till riksdag och från regering till
förvaltning. Resultatstyrningen och regeringens redovisningsskyldighet
bör utvärderas med hänsyn till finanspolitiken
och serviceproduktionen i båda riktningarna, menar utskottet.
Hur informationsstyrningen fungerar
Finansministeriet har hört social- och hälsovårdsministeriet
och undervisningsministeriet och konstaterar att riksdagens ställningstagande (ReUB
2/2007 rd — B 14/2007 rd) till hur informationsstyrningen
fungerar när det gäller att trygga lika tillgång
och kvalitet på basservicen grundar sig på en
bedömning av riksdagens revisionsutskott. Därefter
redogör finansministeriet för de åtgärder
som regeringen vidtagit till följd av ställningstagandet.
Enligt ministeriet har revisionsutskottet i sitt betänkande
mycket starkt kritiserat informationsstyrningens, t.ex. kvalitetsrekommendationers,
effektivitet och genomslag när det gäller att
styra basservicen, inte minst de social- och hälsovårdstjänster
som kommunerna ansvarar för.
Regeringen har i enlighet med sitt program startat flera nya
och fortsatt med redan pågående projekt för
att utveckla den kommunala basservicen. Det centrala syftet med
projekten är att trygga lika tillgång och kvalitet
på basservicen. Det krävs övergripande åtgärder
för att utveckla servicen. I åtgärderna
ingår att utveckla styrningen av verksamheten i kommunerna,
som har ansvar för att ordna servicen. Regeringen ska se till
att den kommunala servicen är av god kvalitet och tillgänglig
på lika villkor genom att omstrukturera servicefunktioner
och serviceproduktion över hela linjen, ta fram bättre
sätt att anordna och producera service, trygga den finansiella
basen för servicen, revidera lagstiftningen och utveckla
informationsstyrningen.
Informationsstyrningen ska utvecklas bl.a. genom ett projekt
för bästa servicepraxis och ett serviceinnovationsprojekt
inom social- och hälsovården. I informationsstyrningen
utnyttjas webbaserade lösningar samtidigt som tjänster
i allt större utsträckning läggs ut på webben.
Enligt regeringsprogrammet ska medborgarnas likställdhet
garanteras genom starkare användarrättigheter.
Kvalitetsrekommendationerna för servicen inom social- och
hälsovården ska ses över i syfte att
göra dem mer bindande. En kvalitetshöjning inom
utbildningen ska också stödjas med kvalitetsrekommendationer.
Ett viktigt nytt instrument som ska öka växelverkan
mellan social- och hälsovårdsministeriet och kommunerna är
Nationella utvecklingsprogrammet för social- och hälsovården
(KASTE) som regeringen antog för 2008—2011. Programmet
har lagts upp med hjälp av nya arbetsmetoder som tagits
fram i samband med de nationella programmen för social-
och hälsovården: reformbehoven ska utredas, mål
ställas upp och önskade ändringar genomföras
i ett brett interaktivt samarbete med olika intressegrupper och
aktörer, i synnerhet kommunerna. För att bereda och
verkställa programmet har man tillsatt en delegation för
social- och hälsovården och fem regionala ledningsgrupper.
Utskottet finner det positivt att regeringen i sitt svar tar
upp många av de centrala problemen och utvecklingsbehoven
inom social- och hälsovården. En förbättring
av servicen anses vara en övergripande verksamhet som kräver
nya servicestrukturer, bättre organiserad service och bättre
norm-, resurs- och informationsstyrning.
Det har ändå framgått i revisionsutskottets eget
utredningsarbete att många åtgärder för
att förbättra styrningen har lyfts fram redan
i tidigare program och projekt inom social- och hälsovården.
Vissa utvecklingsmål har emellertid varit orealistiska
i förhållande till de tillgängliga resurserna,
och styrningen har inte kunnat genomföras i enlighet med
målen. Det praktiska genomförandet har dessutom
försvårats av skillnader i aktörernas
IT-system. Informationssökningen inom informationsstyrningen
har försvårats av skillnader och inkompatibilitet
mellan IT-systemen i kommuner, samkommuner, hälsocentraler
och sjukvårdsdistrikt. En annan faktor som försvårat
insamlingen av tillförlitliga kontrolluppgifter är
att informationen om service- och vårdprocesserna inte
har statistikförts enligt anvisningarna.
Länsstyrelserna fyller en viktig funktion när det
gäller att genomföra informationsstyrningen och
att kontrollera och utvärdera styrningen. De knappa resurserna
har lett till att förhandskontrollen, som är viktig
för styrningen, varit för knapphändig
för att klagomålen och även efterhandskontrollen
i övrigt har ökat. Det har heller inte gått
att ordna kommunbesök och utbildning av kommunanställda
i den omfattning som styrningen förutsätter. Länsstyrelsernas
utvärderingar har inte upplevts ha någon större
inverkan och man har inte heller i tillräcklig utsträckning använt
sig av utvärderingsresultaten för att utveckla
den kommunala servicen eller i centralförvaltningens beslutsprocesser.
Utvärderingarna är ofta alltför allmänt
formulerade och ger alltför lite information om enskilda
kommuner. Från ingången av 2008 har forsknings-
och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (Stakes)
haft ansvaret för utvärderingarna.
Det har inte gjorts några större undersökningar
om informationsstyrningens effekter, och det råder ingen
klar uppfattning om hurdana effekterna är. Enligt vad revisionsutskottet
erfar har effekterna särskilt inom äldreomsorgen
urholkats av den stora mängden information som gör att
ingen hinner ta del av undersökningar och statistik och
att det bara är ett fåtal som läser handböcker,
rekommendationer och rapporter. Ytterst få deltar i utbildning.
Folk har tröttnat på alla forsknings- och utvecklingsprojekt,
och av själva projekten är det väldigt
få som har lett till bestående förbättringar
eller till större spridning av verksamheter. Relationen
mellan informationsstyrning och resurs- och normstyrning är inte
i alla delar helt konsekvent och logisk.
Det är bra att kvalitetsrekommendationerna för
styrningen inom äldreomsorgen har gjort servicemålen
allmänt kända och omdebatterade, anser utskottet.
Styrningen har också påskyndat kommunernas äldrepolitiska
strategier. Men eftersom informationsstyrningen i fråga
om tjänsterna inom äldreomsorgen bara kan betraktas som
en rekommendation är den inte en tillräckligt
stark garant för att kommunerna behandlar äldre
på lika villkor. Principen om klientmedverkan har inte
genomförts och den äldre befolkningens individuella
behov inte beaktats i tillräcklig omfattning. Alla äldre
vet inte sina rätttigheter och vilken service de kan få.
Skillnaderna mellan kommunerna är särskilt stora
när det gäller att ordna närståendevård
för äldre. Dessutom finns det fortfarande stora
brister också i samarbetet mellan socialförvaltningen
och hälso- och sjukvårdsförvaltningen.
Det varierar också stort i grunderna för klientavgifter
och de avgifter som kommunerna tar ut. Sedan verksamheten blivit
konkurrensutsatt är det ännu svårare
för äldre att få grepp om servicen som helhet
och vilka avgifter som tas ut. Skillnaden mellan vardagen på kommunala
anstalter och de nationella målen i kvalitetsrekommendationerna är
ofta bara alltför stor.
Revisionsutskottet ser utifrån den nu tillgängliga
informationen ingen orsak att revidera sin uppfattning om att informationsstyrningen
är
ineffektiv när det gäller att undanröja
brist på jämlikhet. Utskottet håller
på med en utredning av hur informationsstyrningen fungerar
inom social- och hälsovården (inkl. äldreomsorgen).
Resultatet kommer att presenteras för riksdagen under höstsessionen
2008.
Skattestöd och en tillförlitlig finanspolitisk faktabas
Finansministeriet meddelar att det i syfte att förbättra
faktaunderlaget i anknytning till skattestöd har startat
ett projekt för en ny skattestödsutredning. Avsikten är
att uppdatera faktaunderlaget. Före slutet av 2008 kommer
man att göra en utredning om skattestöden i olika
länder och om iakttagna behov av att utveckla stödformerna.
Ett forskningsprojekt i egentlig mening kommer att genomföras
2009, och då är det dags för slutsatser
och rekommendationer om skattestöden i Finland.
Utskottet anser att det behövs ett projekt för att
se över skattestöden, eftersom det finns en del problem
med dem, och därför följer det med intresse
hur projektet fortskrider.
Statens IT-administration och reformen av den
Finlands e-förvaltning i en internationell jämförelse
Enligt internationella jämförelser av hur
utvecklade e-förvaltningen och de offentliga webbtjänsterna är
i olika länder ser Finland ut att tappa mark. I en EU-jämförelse
från 2007 som gällde utbudet av webbtjänster
inom den offentliga sektorn placerade sig Finland på trettonde
plats i fråga om både kvalitet och tillgång
på webbtjänster. Jämförelsen
gällde EU:s medlemsländer och Island, Norge, Schweiz
och Turkiet. Utbudet av webbtjänster till medborgarna placerar Finland
ovanför genomsnittet, men under genomsnittet när
det gäller utbudet för företag. Vi håller
god genomsnittsstandard i en EU-jämförelse av
utbudet av offentliga webbtjänster.
Förenta nationerna utgår från medborgarna
i sin bedömning av e-förvaltningen, och förvaltningens
webbtjänster till företag utvärderas över huvud
taget inte. FN försöker bedöma hur långt medlemsländerna
kommit med att bygga upp en kundcentrerad webbförvaltning. År
2007 kom vi på femtonde plats i länderjämförelsen
om e-förvaltning, medan placeringen i föregående
mätning 2004 var nionde. Bäst klarade sig Sverige och
Danmark.
FN mäter också e-deltagandet, och där
har Finlands placering försämrats märkbart.
Vi har glidit ner från plats 15 till plats 45.
Enligt FN-utredningen har vi klart sämre förutsättningar
för e-förvaltning än de andra nordiska
länderna. Utskottet anser att medborgarnas deltagande och
möjlighet att påverka har uppmärksammats
alltför lite. E-tjänster produceras alltför
splittrat ute i kommunerna och på de statliga myndigheterna
och inrättningarna. Vi saknar heltäckande portaler
där man lätt hittar olika e-tjänster.
Det finns inga lättåtkomliga offentliga webbtjänster
för medborgarna, och metoderna för e-identifiering
har inte utvecklats. Experter anser att en alltför ensidig
fokusering på informationsteknik i stället för
på tjänster kan ha lett till att e-tjänsterna
utvecklats långsamt i Finland.
Statens IT-styrning och en omfördelning av ministeriernas
ansvarsområden
I enlighet med programmet för statsminister Matti Vanhanens
andra regering överfördes kommunernas IT-administration
vid ingången av 2008 från inrikesministeriet till
finansministeriet. I praktiken innebar detta att enheten för kommun-IT
och delegationen för informationsförvaltningen
inom den offentliga förvaltningen (Juhta) införlivades
med finansministeriets avdelning för utvecklande av förvaltningen.
En annan förflyttning mellan förvaltningsområden som
var viktig med tanke på IT-administrationen var överföringen
av Befolkningsregistercentralen och delegationen för basregisterärenden till
finansministeriets förvaltningsområde. Omorganiseringen
av ansvarsområdet för statens IT-administration
möjliggör en mer samordnad utveckling av den offentliga
sektorns IT-administration.
Statens IT-administration har reformerats utifrån statsrådets
principbeslut för 2006—2011 och den statliga IT-strategi
som togs fram på grundval av beslutet. Principbeslutet
har genomförts genom fem utvecklingsprogram och åtgärder
för att skapa ett slags koncernstyrning för statens
IT-verksamhet. För detta arbete inrättade finansministeriet
2005 en ledningsenhet för statens IT-verksamhet. I 2007 års
bokslutsberättelse behandlas "statens IT-verksamhet och
reformen av den" som ett specialtema för finansministeriet.
Bokslutsberättelsen säger följande:
"Tanken med statens IT-strategi är att snabba på utvecklingen
inom den elektroniska hanteringen och att åter lyfta upp
Finland till toppositioner i internationella jämförelser.
Utvecklingsprogrammen ger myndigheterna metoder och gemensamt framtagna
lösningar som kan utnyttjas för att förbättra
servicen. Många andra länder har lyckats avancera
snabbare i arbetet med att samordna den offentliga förvaltningen
utåt mot kunderna. I Finland har både statsförvaltningen
och kommunerna varit splittrade i sina satsningar på elektronisk
kommunikation. Dessutom har arbetet varit myndighetscentrerat. Vi
har ingen modell som är tillräckligt samordnad
för att kunna omfatta gemensamma elektroniska tjänster
och IT-lösningar för hela den offentliga sektorn."
Vid sakkunnigutfrågningen uttalade finansministeriet
som sin uppfattning att utvecklingen av spetsprojekten i statens
IT-strategi har varit långsammare än förväntat.
Frågan om en omprioritering av projekten börjar
bli aktuell, eftersom behovet av att förnya centraliserade
grundläggande IT-tjänster inom förvaltningsområdena är
större än man trodde i början av planeringen.
Statens IT-central kommer att erbjuda gemensamma IT-tjänster
för hela statsförvaltningen när den startar
i början av 2009.
IT-utgifter och IT-anställda inom statsförvaltningen
Den statliga IT-förvaltningen hade anställda motsvarande
sammanlagt 4 000 årsverken 2007 mot 4 100 årsverken
2006. De statliga ämbetsverkens och inrättningarnas
IT-utgifter uppgick 2007 till sammanlagt 762 miljoner euro och 2006
till 708 miljoner euro. Ämbetsverk och inrättningar
hade sammanlagt 175 800 arbetsstationer till sitt förfogande
2007. Siffrorna i tabellen inbegriper inte riksdagen och dess ämbetsverk
och inrättningar och inte heller statliga affärsverk.
Finlands Kommunförbund uppskattar att totalutgifterna för
informations- och kommunikationsteknik var ca 850 miljoner euro
på årsnivå inom den kommunala sektorn.
Med andra ord var den offentliga sektorns IT-utgifter 2007 sammanlagt
mer än 1,6 miljarder euro. För statsförvaltningens
del skedde den största ökningen jämfört
med 2006 i köptjänster, 56 miljoner euro, och
den största minskningen i IT-personal, mer än
100 personer.
Uppgifter om statens IT-verksamhet
|
2007 |
2006 |
2005 |
| Verksamhetsställen |
2 300 |
2 300 |
2 600 |
| Statsanställda |
122 200 |
123 500 |
123 900 |
| IT-anställda
— andel av personalen, %
|
3 997
3,3
|
4 108
3,6
|
4 004
3,2
|
| IT-utgifter, mn euro
— köptjänster, mn euro
— egen personal, mn euro
— dataöverföring, mn euro
— program, mn euro
— utrustning, mn euro
|
762
311
207
47
54
91
|
707
255
208
48
53
91
|
648
213
180
63
51
94
|
| Antal arbetsstationer |
175 800 |
175 820 |
174 451 |
|
| Källa:
Finansministeriet 13.5.2008
|
Den snabbast ökande posten inom statens IT-utgifter är
köptjänster: de utgjorde 213 miljoner euro 2005
och 311 miljoner euro 2007. Med andra ord ökade dessa utgifter
med nästan 100 miljoner euro (46 %) på två år.
Utskottet vill framhålla att köptjänster
används allt mer i statens IT-verksamhet. Personalminskningen
inom statens IT-förvaltning har kompenserats med köp
av tjänster och konsultarbete. Utskottet menar att den
kritiska frågan för hur IT-förvaltningen
fungerar inom stat och kommun är tillgången till
kompetent IT-personal för uppgifter inom den offentliga
sektorn. E-förvaltningen måste fungera dygnet
runt varje dag. Detta ställer många krav på de
anställda, exempelvis i fråga om underhåll,
upprätthållande, jour och arbetstider. Utskottet
understryker hur viktigt det är med egen personal när
det gäller att garantera statens informationsförsörjning
och driftssäkerheten.
Bedömning av den statliga IT-verksamheten
Statens revisionsverk (SRV) yttrade sig 2007 flera gånger
till finansministeriet om utvecklingsprojekt på ledningsenheten
för statens IT-verksamhet. I slutet av 2007 hade ledningsenheten
sammanlagt 30 projekt på gång eller i startgroparna;
en hög siffra om man ser till enhetens resurser. Revisionsverket
anser att ledningsenhetens ansvarsområde är alltför
omfattande och splittrat, vilket också syns i projektgenomförandet.
SRV har i sina yttranden till finansministeriet pekat på att
projekt i alltför stor utsträckning genomförs
med hjälp av konsulter.
Inom statens IT-styrning märks användningen
av köptjänster bland annat på att konsulter deltar
i det förberedande arbetet i många arbetsgrupper,
projekt och program. Det verkar som om man utgick från
att arbetet eller arbetsgruppen inte kan starta utan att en konsult
anställs. Utskottet anser att en sådan praxis
lätt leder till att gränsytan mellan myndighetsarbete
och konsultarbete och tjänsteansvaret suddas ut. Särskilt
stor är risken för sammanblandning när
man använder enbart konsulter som sekreterare i arbetsgrupper
eller när hela utredningsarbetet köps in utifrån. Utskottet
understryker vad tjänsteansvar innebär och dess
betydelse i beredningen av myndighetsärenden också när
det gäller strategier, program och projekt.
Exempelvis har Skattestyrelsen anställt personkonsulter
utan klara uppdrag och tidsgränser. Det finns då en
risk för att myndigheternas verksamhet blir beroende av
konsultarbetskraft. Av revisionsverkets revision framgick det att Skattestyrelsen
hade anställt en konsult som varje månad fick
en fast ersättning som kan jämföras med
lön oavsett arbetsuppgifternas kvalitet och kvantitet.
Dessutom förekom det oklarheter i konsultföretagens
faktureringsgrunder. De rapporter som hade bifogats fakturorna var
knapphändigt hållna eller så framgick
det inte vilka uppdrag konsulten hade utfört och fakturerat
för (SRV:s förvaltningsrevision 161/2008,
s. 120—123 och 163, med svensk resumé). Konsultföretaget
hade på grund av oklar faktureringspraxis 2006 och 2007
betalats 70 000 euro för arbete som konsulten enligt rapporter
i verkligheten inte hade utfört.
Utifrån den revision som Revisionsverket utfört
om utveckling av identifieringstjänster kan man se vissa
problem i sättet för ledningsenheten för
statens IT-verksamhet att genomföra gemensamma upphandlingar.
Ledningsenhetens åtgärder i enlighet med dess
IT-strategi är mycket omfattande och långvariga,
och då är det svårt att verifiera deras
faktiska inverkan när man vill påskynda utvecklingen
av e-förvaltningen. Orealistiska och alltför strama
tidtabeller leder till att projektkostnaderna stiger längre
fram, samtidigt som kvaliteten på det utförda
arbetet försämras och man måste ge avkall
på målen.
Utskottet anser att det med tanke på ekonomin och en ändamålsenlig
utveckling av den offentliga förvaltningen är
viktigt att ledningsenheten för statens IT-verksamhet i
sitt utvecklingsarbete undviker dubbelarbete och genomför
projekt på ett samordnat sätt utifrån
kunder och behov. Vidare måste projekten både
operativt och tidsmässigt sättas in i en realistisk
referensram. Projektens totalkostnader måste uppskattas
på ett tydligt och tillförlitligt sätt
som möjliggör kontinuerlig kostnadsuppföljning
under projektets gång. Utöver kostnaderna måste bedömningarna
också ta fasta på hur de förbättrade
IT-tjänsterna påverkar förvaltningens
produktivitet. I detta avseende har de utredningar som ledningsenheten
för statens IT-verksamhet tagit fram enligt utskottets
mening genomgående varit bristfälliga. Den produktivitetsvinst
som informationstekniken och e-tjänsterna kan ge måste
ses som en integrerad del av investeringskalkylerna och produktivitetsförbättringen.
Utskottet påpekar att ledningsenheten för
statens IT-verksamhet, som bär det övergripande ansvaret
för statens IT-förvaltning och även för de
kommunala IT-förvaltningarnas kompatibilitet, nu bara är
en aktör bland andra när IT-lösningar
tas fram. Ledningsenheten saknar ett tydligt ledningsansvar och
styrinstrument. Enheten har inte koncentrerat sig på att
leda IT-verksamheten utan på att utveckla tjänsterna.
Informationsstyrning inte är ett fungerande sätt
att leda hela den statliga IT-verksamheten och det stora myndighetsfältet. Utskottet
anser att lagstiftningen tydligt ska ange de olika parternas ansvarsområden
och uppgifter när det gäller att utveckla e-tjänsterna.
Utskottet ser med en viss oro på att det finns överlappningar
i arbetet med att utveckla statsförvaltningens och hela
den offentliga förvaltningens IT-verksamhet, trots tillgängliga
styrinstrument och strategier, och att mervärdet från olika
projekt inte utnyttjas. I ledningen av den statliga IT-verksamheten
måste fokus läggas mer på kostnadsprognoser
och hantering av ekonomiska risker. Det nuvarande konceptet kan inte
anses vara en hållbar eller lämplig lösning med
tanke på statsfinanserna. Utskottet ser flera operativa
brister i att statens IT-verksamhet keds som en koncern och menar
att bristerna minskar ledningens trovärdighet.
Situationen behöver
rätttas till genom lagstiftning som bland annat anger finansministeriets
styrningsbehörighet.
Utvärdering av centrala IT-projekt
Kundcentrerade elektroniska tjänster.
Den lösning som finansministeriet i bokslutsberättelsen föreslår
för identifieringstjänsten är den s.k.
Vetumatjänsten. Ministeriet har inte observerat att de
s.k. massförvaltningsmyndigheterna använder en
annan styrtjänst för identifiering. Folkpensionsanstalten,
arbetskraftsförvaltningen och Skattestyrelsen skaffade
sig redan 2003 tjänsten Tunnistus.fi. Antalet identifieringar
i den tjänsten var mer än 100 fler än
i Vetuma 2007. Statens revisionsverk har i sin förvaltningsrevision om
utvecklandet av identifieringstjänster (161/2008)
konstaterat att utvecklingen av identifieringstjänsterna
har varit överlappande och osamordnad och att den delvis
stått i strid med statens IT-strategi och upphandlingslagen.
Revisionsverket anser att finansministeriets förutredning
om utveckling av e-tjänsterna är alltför
snäv i fråga om behovsanalysen av de föreslagna
tjänsterna. Också revisionsutskottet menar att
de olika parternas ansvarsområden och uppgifter när
det gäller att utveckla e-tjänsterna måste
anges tydligt både i lagstiftning och på projektnivå.
Det sägs t.ex. i rapporten om utvecklandet av identifieringstjänster
(161/2008) att tjänsterna inte har utvecklats
utifrån kundernas behov utan utifrån ett IT-perspektiv
som främst beaktar myndigheternas behov.
Kompaibilitet.
Statens revisionsverk har gett finansministeriet ett utlåtande
(Dnr 290/31/07) om utredningen om planering av
statsförvaltningens helhetsarkitektur, som i fråga
om 2007 är ett konkret resultat på åtgärdsområdet
för kompatibilitet.
I princip ansåg revisionsverket att det är
bra att man på koncernnivå inom staten försöker samordna
modeller och förfaranden i anknytning till denna arkitektur
med hjälp av rekommendationer. Revisionsverket påpekade
att såväl olika förvaltningsgrenar som
finansministeriet under de senaste åren hade använt
rikligt med resurser för planering och beskrivning av arkitekturen.
Därför gick den övergripande rapporten
i huvudsak bara ut på att konstatera samma saker som i
tidigare utredningar. Rapporten kom inte med några nya
infallsvinklar jämfört med det befintliga materialet.
Materialet var till stor del synnerligen teoretiskt, och därmed
förblev både nytta och ändamål
mycket oklara.
Utlåtandet tog också fasta på att
man i arkitekturutredningen inte hade uppskattat vad förslagen
kommer att kosta. Man utgick från att projektet ska ha
tillgång till öppen finansiering. Eftersom projektets
första fas redan hade varit mycket dyr i förhållande
till kvaliteten på resultatet, ansåg revisionsverket
att det absolut behövs en tillförlitlig och motiverad
kostnadskalkyl för projektet innan beslut om dess fortsättning
fattas. Revisionsverket såg stora risker för en
kostnadsökning, i synnerhet om utgångspunkten
för projektet fortfarande är ett koncept som i avsevärd
omfattning stöder sig på konsulttjänster.
Gemensamma informationssystem.
Revisionsverket har yttrat sig (Dnr 292/31/07)
om slutrapporten om förundersökningen för
Valdaprojektet. Projektet bör göra en heltäckande
identifiering av de interna kundförhållandena
inom den offentliga förvaltningen i förhållande
till enheter som utför utvecklingsarbete och till kundernas
förväntningar och behov. Rapporten om förundersökningen
ansågs alltför snäv eftersom den bara
täckte in 10 av statsförvaltningens ca 120 ämbetsverk
och slutsatserna om undersökningsresultatet därmed
blev föga övertygande. Bland de myndigheter som
har "massförvaltningsuppgifter" saknades bland annat Skatteverket
och Folkpensionsanstalten.
Revisionsverket framhöll för finansministeriet
att inga investeringsbeslut bör göras utifrån rapporten
om Valda förrän man gjort en omfattande behovskartläggning
och en utredning av de faktiska behoven. Finansministeriet lät ändå bli
att beakta detta i sina beslut om projektets fortsättning;
i stället går projektet vidare i enlighet med
förundersökningen. Revisionsverkets syn är
att projektets kostnadskalkyl inte kan användas som grund
för investeringsbeslut om ett så omfattande system
eftersom den innehåller många brister. Vidare
påpekade verket att finansministeriet i sin egen utredning
om framtida stora IT-projekt räknade med att Valdasystemet
2008—2011 skulle kosta över två gånger mer än
vad som sades i den rapport om förundersökningen
som var på remiss.
Informationssäkerhet och beredskap.
Revisionsverket har i sina yttranden (Dnr 269/31/07 och
267/31/07) framhållit för finansministeriet att
ledningsgruppen för datasäkerhet inom statsförvaltningen
(Vahti) utfärdar många och delvis överlappande
anvisningar. Anvisningarna har blivit svåröverskådliga
och därmed mindre nyttiga och användbara inom
förvaltningen.
Statens IT-central.
En av riskerna med att inrätta statens IT-central är
enligt revisionsverket att det kan betyda ökade kostnader
för att producera IT-tjänster. Det är
tänkt att IT-centralen ska ha små personella resurser
samtidigt som den tilldelas mycket omfattande uppgifter. Då finns det
risk för att centralen antingen växer ut eller köper
in tjänster utifrån med den påföljden
att dess verksamhet inte kan anses bidra till att öka statsförvaltningens
produktivitet.
Webbtjänster i ett medborgarperspektiv
I Finland har man inte lyckats förena statens och kommunernas
webbtjänster och kanalerna för medborgarinflytande
till en överskådlig helhet som skulle utgå från
medborgaren och lokala aspekter. En sådan nätomgivning
skulle erbjuda möjligheter till nya samverkansformer och
direktkontakter mellan medborgare, myndigheter och beslutsfattare.
Den offentliga förvaltningens webbtjänster och
deltagandekanaler bör underlätta detta så mycket
som möjligt.
En komplicerad teknik och datasäkerhetsproblem stör
normal användning av webbtjänsterna. Det är
fortfarande så att alla inte har snabb bredbandsuppkoppling. Över
lag är finländarna bra på IT och motivationen är
hög. Men ständiga problem med webbtjänsterna
kan göra att användarna tröttnar. Den
grupp som använder minst informationsteknik och som har
de sämsta kunskaperna består av personer över
64. Ändå är det så att man uttryckligen
med hjälp av informationsteknik kan stödja eget
boende och självständighet bland den åldrande
befolkningen. Det är viktigt att beakta detta när
man planerar tjänster.
Folk känner bäst till hemkommunens webbtjänster.
Nivån på tjänsterna och utbudet på deltagandekanaler
varierar stort mellan kommunerna. Trots att serviceutbudet är
i stort sett detsamma har största delen av kommunerna,
sjukhusen och de lokala myndigheterna lyckats skapa webbtjänster
med egen struktur, egna menyer och eget innehåll.
Utskottet anser att man i samband med reformen av kommun-
och servicestrukturen också behöver se över
webbtjänsterna och skapa ett gemensamt koncept för
dem: en medborgarportal till den offentliga förvaltningens
service. Suomi.fi är den gemensamma adressen för
den offentliga förvaltningens webbtjänster, men
som den webbplatsen ser ut i dag utgår den inte från medborgaren
eller från ett lokalt perspektiv. Portalen bör
vara anpassbar lokalt till den egna kommunen och den egna regionen
och utöver kommunala och statliga tjänster också innehålla tjänster
som den offentliga förvaltningen utkontrakterat. Dessutom
bör behovet av mobila tjänster tillgodoses och
deras möjligheter utnyttjas. En ny gemensam webbtjänst
för den offentliga förvaltningen kan bli en kanal
för kontakt, deltagande och service som utgår
från medborgaren och ett lokalt perspektiv.
Produktivitetsfördelar och gemensamma tjänster
Gemensamma koncept och plattformar kan ge mer produktiva tjänster,
om man jämför med en situation där varje
kommun och varje myndighet tar fram sina egna lösningar.
Internationella jämförelser är bra väckarklockor
och när många resultat pekar åt samma
håll bör man ta dem på allvar. Det räcker ändå inte
att som vägvisare ha som mål att ligga i världstoppen
inom IT och e-förvaltning om man inte samtidigt kommer
ihåg vem tjänsterna är för och
identifierar användarnas behov. Utskottet poängterar
att medborgare och företag behöver lätthanterliga,
tillförlitliga och högkvalitativa offentliga webbtjänster
och deltagandekanaler. För detta krävs det en
stark nationell vilja och lagstiftning som möjliggör kunskapsstyrning
inom hela den offentliga förvaltningen och e-tjänster
som gagnar medborgare och företag.
Den som skapar gemensamma webbtjänster inom den offentliga
förvaltningen måste komma ihåg att informera
och kommunicera på bred front. Den aspekten har beaktats
i de länder vars e-förvaltning gått förbi
Finlands i internationella jämförelser. Dessutom
finns det skäl att se vilken respons allmänheten
ger. Det kan räcka med ett litet test för att
undvika stora brister i användbarheten och för
att minska kostnaderna.
Utskottet anser att det i samband med reformen av kommun-
och servicestrukturen behövs ett nationellt projekt för
att ta fram ett gemensamt koncept för stat och kommun och
att det görs i samarbete mellan statens webbtjänst
och samgående kommuner och deras invånare. Samtidigt
måste det avsättas tillräckliga resurser
för detta arbete. Det är särskilt
kommunerna som behöver lösningar som kan kopieras
och dessutom kunskap om hur man drar nytta av andras erfarenheter.
Samtjänst mellan kommuner och statliga myndigheter är
ett bra och fungerande sätt att utveckla kundorienterad
offentlig service och e-kommunikation.
Utveckling och användning av identifieringstjänster
inom den offentliga förvaltningen
Den offentliga förvaltningen har aktivt tagit fram
elektroniska identifieringstjänster, men resultatet är
flera överlappande och ekonomiskt olönsamma lösningar.
Utvecklings- och driftskostnaderna för de identifieringstjänster
som omfattades av revisionsverkets granskning (161/2008)
uppgick till sammanlagt 40 miljoner euro 1999—2007. Trots
betydande satsningar görs största delen av identifieringarna
fortfarande med nätbankskoder. Bidragande orsaker till denna
ineffektiva medelsanvändning har varit otillräcklig
styrning av IT-verksamheten, kortsiktiga mål, stöd
till överlappande projekt och det faktum att de faktiska
behoven av tjänsterna inte har utretts.
Befolkningsregistercentralens certifikatverksamhet har enligt
Revisionsverket varit förlustbringande och dessutom snedvridit
konkurrensen. Det har varit problem med användningen av certifikaten,
och den offentliga förvaltningen har bara begränsad
användning för dem. Centralens certifikatverksamhet
har varit ineffektiv och de observerade bristerna har utretts flera
gånger men inte rättats till. Målen för
certifikattjänsterna har inte uppnåtts. Enligt
centralens verksamhets- och ekonomiplan var målet att ca
1,7 miljoner personer använder medborgarcertifikat i slutet
av 2007 och att de används i ca 1 000 olika tjänster.
Fram till utgången av 2007 hade 169 400 medborgarcertifikat
beviljats och för en del hade giltigheten gått
ut. Det fanns ca 150 000 gällande medborgarcertifikat
i slutet av 2007. Antalet certifikat missade målet med
mer än 10 %.
Enligt revisionen har brister eller försummelser med
att följa upphandlingsbestämmelserna iakttagits
i flera identifieringtjänstprojekt. Detta gäller
särskilt upphandlingar för Rättsskyddscentralen
för hälsovården och Skattestyrelsen. De
har inte utvecklat sina identifieringstjänster på behörigt
sätt och inte heller upphandlat i enlighet med upphandlingslagstiftningen.
Dessutom har det brustit i myndighetssamarbetet i samband med projekten.
Exempelvis hade Skattestyrelsen anställt personkonsulter
utan klara uppdrag och tidsgränser eller tillräcklig
uppföljning. Det sätt på vilket Skattestyrelsen
genomfört tjänsten Katso strider i många
avseenden mot både förvaltningslagen ()
och lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet
(), och dessutom är
projektgenomförandet ett problem om man ser till mål
och riktlinjer i statens IT-strategi. Det finns betydande ekonomiska
och operativa risker i certifikatverksamheten på Rättsskyddscentralen
för hälsovården. Kostnaderna för
att införa yrkescertifikat inom hälso- och sjukvården
kan redan i sig komma att kosta tio miljoner euro, och största
delen finansieras med offentliga medel. Detta beaktades inte när projektet
kördes igång.
Utskottet vill understryka att myndigheterna måste
förbereda sina upphandlingar av informationssystem med
omsorg och under beredningen ta reda på vilka motsvarande
eller annars användbara system som redan finns eller håller
på att tas fram inom statsförvaltningen.
Samordningen av statens IT-verksamhet måste göras
effektivare med hjälp av lagstiftning. Enskilda myndigheter
bör skaffa bara system som anknyter till deras kärnuppgifter.
Myndigheterna ska också planera datasäkerhetsåtgärderna
med beaktande av det faktiska skyddsbehovet. Experter anser att
personidentifikation i många fall inte är en förutsättning
för e-kommunikation. En överdriven accentuering
av identifieringstjänsterna har gjort att den offentliga
förvaltningens andra e-tjänster utvecklats långsamt.
För tillfället kan exempelvis bristerna i e-identifieringen
av företag och organisationer ses som ett större
problem än e-identifiering av personer och dessutom som
ett hinder för utveckling av e-tjänsterna.
Enligt 22 § 1 mom. i lagen om elektroniska signaturer
() är det kommunikationsministeriet
som har hand om den allmänna styrningen samt utvecklandet
av certifikatverksamheten. Finansministeriet har i sin tur med stöd
av 22 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas
verksamhet () utfärdat
anvisningar om användningen av identifieringstjänster
inom den offentliga förvaltningen (Vahti 12/2006).
När det gäller certifikattjänster
bör regeringen dra slutsatser om när e-identifiering
krävs vid e-kommunikation med den offentliga förvaltningen
och hurdana krav som i varje enskild situation kan ställas
på identifikationsinstrumentet. Utifrån detta
bör det sedan bedömas om lagstiftningen behöver ändras
eller inte.
Vår nationella lagstiftning innehåller inga
generella bestämmelser om tillhandahållande av identifieringstjänster,
krav på olika identifieringslösningar och övervakning
av tjänsteleverantörer. Lagen om elektroniska
signaturer () inverkar bara i
begränsad utsträckning på utvecklingen
av den offentliga förvaltningens e-tjänster, eftersom
det numera ställs färre signaturkrav t.ex. när ärenden
ska inledas eller beslut fattas. Reglering på lagnivå av
identifieringstjänster och identifikation behövs
också om man vill samordna och rationalisera verksamheten,
liksom för datasäkerhetsförfaranden, en
fri identifikationsmarknad och i synnerhet individens rättssäkerhet
och integritetsskydd.
Utskottet anser att situationen för offentliga webbtjänster
och e-kommunikation i Finland är oroväckande.
Utskottet har fått kännedom om flera exempel på problem
som har haft att göra med bristen på myndighetssamarbete
och lagstridiga förfaranden vid upphandling av e-tjänster,
med otillräcklig kunskap om medborgarnas och kundernas
behov och förväntningar, med inbördes
konkurrens mellan myndigheter och med slöseri med skattebetalarnas
pengar på grund av överlappande upphandlingar.
Utskottet förutsätter att regeringen vidtar åtgärder
för att rätta till bristerna och problemen med
e-identifikation och certifikatverksamheten och fattar behövliga beslut
om lagstiftning.
Produktivitetsprogrammet
Personalneddragningar utan koppling till produktivitetsprogrammet
Ursprungligen motiverades produktivitetsprogrammet med att produktiviteten
och konkurrensen om arbetskraften skulle förbättras
i ett brett perspektiv. Dessutom var målet att generera
en planerad och påvisbar produktivitetsökning inom
offentlig förvaltning och offentlig tjänstesektor.
PricewaterhouseCoopers Oy har gjort en halvtidsutvärdering
av programmet och framhåller att personalneddragningar
via pensionsavgång inom statsförvaltningen de
facto har blivit ett mål som överskuggar de ursprungliga
målen. Också inom statsförvaltningen
uppfattas produktivitetsprogrammet främst som ett program för
att reducera personalen.
Både i halvtidsrapporten och när förvaltningsområdena
hördes om bokslutsberättelsen framhölls
det att produktivitetsprojekten inom förvaltningsområdena
och personalneddragningarna i själva verket inte hänger
ihop. Enligt vissa personer som intervjuades för halvstidsutvärderingen
ingick personalminskningar ursprungligen inte i produktivitetsmålen,
men under programmets gång blev förvaltningsområdena tvungna
att ta med minskningmål i sina produktivitetshöjande
projekt.
Ett av de viktigaste argumenten för att starta programmet
var att det har varit så svag utveckling av produktiviteten
inom offentlig sektor och att den minskande arbetskraften föder
ett behov av att friställa arbetskraft inom offentlig sektor för
att utnyttjas inom privat sektor.
Den del av statsförvaltningen som berörs av produktivitetsprogrammet är
en relativt liten del av den offentliga sektorn. När den
planerade universitetsreformen är genomförd kommer
staten att ha mindre än 100 000 anställda. När
försörjningskvoten blir större, är
det framför allt den kommunala sektorn som måste
höja sin produktivitet. Produktivitetsproblemen gäller
i första hand kommunala tjänster och kommunsektorn är en
mångfalt större arbetsgivare är staten, även om
verksamheten vid de ämbetsverk och inrättningar
som omfattas av statsbudgeten behöver och måste
bli effektivare.
Förvaltningsutskottet (FvUU 9/2008
rd) understryker att man inte kan låta bli att
tillsätta statliga jobb bara utifrån matematiska
kalkyler. Ett så schablonmässigt grepp har ingenting
att göra med genuin produktivitetsutveckling. Besluten
om personalstyrkan måste kopplas ihop med beskrivningen
av arbetsuppgifterna, men också basera sig på projekt
och processer som på riktigt höjer produktiviteten.
Statssekreterare Anssi Paasivirta (PTT-katsaus 4/2007:
Tuottavuus ja palvelurakenteet) framhåller att man ibland
svänger sig med begreppet produktivitet på ett
ganska oansvarigt sätt. Produktivitetsprogrammet som leds
av finansministeriet är enligt honom ett alarmerande exempel.
Programmet talar om att förbättra produktiviteten,
men i själva verket handlar det mest om att skära
ner personalen. Det har bara avsatts marginella belopp för
de produktivitetsförbättrande åtgärderna
och det är dessutom en fruktansvärt byråkratisk
och tungrodd process att bevilja anslag för produktivitetsprojekt.
Revisionsutskottet påpekar att kriterierna för produktivitetsprogrammet
inte undersöktes i tillräcklig omfattning innan
programmet startade. Finansministeriet har förvandlat programmet till
ett personalneddragningsprogram och då har de riktiga produktivitetsprojekten
kommit i skymundan samtidigt som produktiviteten allt mer kommit
att bedömas i termer av personalminskningar och begreppet
produktivitet att missbrukas. Utskottet vill lyfta fram slutsatsen
i halvtidsrapporten att ingetdera av de huvudsakliga kriterierna
för produktivitetsprogrammet (svag produktivitetsutveckling
och den arbetskraft som offentlig förvaltning binder upp)
i själva verket primärt motiverar de åtgärder
som planeras för statsförvaltningen.
Hur principerna om god förvaltning och resultatstyrning
följs
Förvaltningsområdena anser argumenten för
målen i produktivitetsprogrammet vara dåligt förankrade
och hela processen som oförutsebar och inkonsekvent. I
halvtidsrapporten uppger flera intervjuade personer inom statsförvaltningen
att produktivitetsprocessen har gått så snabbt
och oplanerat att den inte ännu heller håller
jämna steg med planeringen av ekonomin och verksamheten
eller resultatstyrningen. En del företrädare för
förvaltningsområdena anser att produktivitetsprogrammet
har lett till att statsförvaltningen tagit ett steg tillbaka,
från resultatstyrning till resursstyrning. Det i sin tur
har inkräktat på ämbetsverkens och inrättningarnas
självständighet.
De kom också med kritik mot att finansministeriet har
fördelat målen för personalnedskärningar
direkt på ämbetsverk och inrättningar.
I överensstämmelse med principerna för
resultatstyrning tycker företrädarna för
förvaltningsområdena att de själva bör
kunna bestämma vad och var det ska skäras inom
deras förvaltningsområden.
Man anser att kalkylerna för nedskärningar
i antalet årsverken är otydliga eller så har
det inte getts tillräckligt med information om dem. Förvaltningsområdena
förväntar sig större öppenhet
om kriterierna för hur nedskärningarna är fördelade
för att det ska vara lättare att motivera dem
för ämbetsverk och inrättningar.
Det befaras också att de ständiga nedskärningarna
skadar statsförvaltningens rykte som arbetsgivare. Dessutom
påpekas det att personalneddragningar påverkar
arbetshälsan.I produktivitetsprogrammet är nedskärningarna
i årsverkena förlagda till början av
programperioden eftersom många stannar kvar längre
i arbetslivet. Men för att arbetskraften ska räcka
till måste personalen jobba kvar längre.
Avrapporteringen och tidsplanerna för avrapporteringen
och kommentarerna kritiseras starkt. Särskilt i slutet
av 2007 var avrapporteringen omfattande, tung och tidskrävande.
Uppföljningens omfattning och uppgifternas tillförlitlighet
I dagsläget går det inte att mäta
den totala produktiviteten i programmet trots att så gott
som alla förvaltningsområden har tagit fram produktivitetsindikatorer
tillsammans med Statistikcentralen. Programutfallet följs
upp i verksamhets- och bokslutsberättelserna, men de uppnådda
produktivitetsfördelarna behandlas nästan inte
alls.
Att döma av halvtidsutvärderingen följer
inte finansministeriet upp produktivitetsprestationerna. Det finns
inga indikatorer för den totala produktiviteten och många
företrädare för förvaltningen
framhöll att det är mycket svårt att
ta fram sådana eftersom ämbetsverken är
så olika. Bokslutsberättelsen säger ingenting
om kostnaderna för att lägga ut tjänster
eller att inrätta servicecentraler.
Nedskärningarna inom förvaltningsområdena följs
upp centalt via tabeller med ett upplägg som finansministeriet
står för. I intervjuer med företrädarna
för förvaltningsgrenarna kom det fram att syftet
med tabellerna ansågs diffust och flera ifrågasatte
om uppgifterna var tillförlitliga. Avrapporteringen ansågs
i många fall leva sitt eget liv utan verklighetsförankring.
Både formuleringen av målen med nedskärningarna
i antalet årsverken och rapporteringen av nedskärningarna
har blivit ett strategiskt spel där kommunikationen mellan
aktörerna bygger på antaganden om hur de andra
kommer att reagera. Det inkräktar på öppenheten.
Revisionsutskottet framhåller att uppföljningen
av produktiviteten i fortsättningen måste ta större
hänsyn till att statliga verksamheter är olika
och att det finns skillnader mellan enskilda förvaltningsområden
och ämbetsverk.Den totala produktiviteten är svår,
för att inte säga omöjlig, att mäta
på jämförliga villkor för alla statliga
verksamheter. Därför måste produktiviteten
framöver utvärderas med hjälp av nyckeltal
och kalkyler (t.ex. kostnader och investeringar) för det
ekonomiska utfallet . Samtidigt måste det tas fram ett
tillförlitligt och öppet system för att
följa upp nedskärningarna i antalet årsverken
och det måste gå att bevisa att systemet ger rättvisande
resultat.
Hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna
Förvaltningsutskottet (FvUU 9/2008
rd) poängterar att det behövs genuint
produktivitetsarbete där produktiviteten bedöms
utifrån resultaten av arbetsuppgifter eller tjänster.
Sett i ett totalekonomiskt perspektiv liknar produktivitetsprogrammet
fortfarande i alltför hög grad ett matematiskt
betingat sanerings- och besparingsprojekt för att skära
ner personalen utan hänsyn till kostnaderna. Det är
oacceptabelt, anser utskottet. Finansministeriet som samordnar produktivitetsarbetet
måste satsa betydligt mer på att förbättra
sin egen kompetens och sina egna insatser i arbetet.
Enligt halvtidsrapporten visar minskningen av antalet årsverken
att produktiviteten ökar, när prestationerna är
oförändrade eller ökar. Målen
i produktivitetsprogrammet ska huvudsakligen genomföras
genom normala pensionsavgångar och annan naturlig avgång
utan några större reformer av arbetsmetoder, strukturer
eller processer. Halvtidsrapporten understryker att det inte finns
några garantier för att den totala produktiviteten
inom statsförvaltningen ökar även om målen
uppnås.
Indikatorer som grundar sig på årsverken befaras
locka förvaltningsområdena att minska årsverkena
så mycket att produktiviteten i arbetet minskar. Halvtidsrapporten
framhöll också att nedskärningarna kan
resultera i minskad total produktivitet, om de görs till
exempel genom utläggning av verksamheter som kostar mer än
den befintliga verksamheten. Sakkunniga från justitieministeriet
påpekade att det skulle ha blivit en miljon euro dyrare
att lägga ut kosthållet för interner än
att anlita offentlig sektor. Därför lade justitieministeriet
inte ut kosthållet trots att utgiftsramen skars ner med
ett lika stort belopp.
Också försvarsutskottet (FsUU 2/2008
rd) påpekar att utläggning av verksamheter
i flera hänseenden blir dyrt för försvarsförvaltningen.
För det första ger försvarsförvaltningen över
utbildad och kvalificerad personal utan ersättning till den
som tillhandahåller tjänsten. För det
andra gör det ständigt närvarande utläggningshotet
att personalen inte känner något engagemang för försvarsförvaltningen
samtidigt som det förstör bilden av försvarsförvaltningen
som en bra arbetsgivare i en tid då konkurrensen om kvalificerad
arbetskraft hårdnar inom privat och offentlig sektor.
Inte minst de förvaltningsområden där
det pågår långt planerade omstruktureringar
och processomläggningar för att förbättra
produktiviteten upplever att det riktiga arbetet med att höja produktiviteten
kan komma i skymundan, när programmet bara koncentrerar
sig på att snabbt dra ner på personalen. Den nuvarande
politiken kan leda till att man först skär ner
och sedan funderar hur man ska klara av arbetet. Till exempel sakkunniga
vid jord- och skogsbruksministeriet framhöll att produktiviteten
kommer att peka neråt, om man inte fram till 2011 kan generera tillväxt
med vettiga metoder, utan schablonmässigt skär
i personalen enligt osthyvelsprincipen över hela linjen.
Det paradoxala är, sägs det i halvtidsrapporten,
att nyttan låter vänta på sig inom de
branscher där man har tagit till stora strukturella omställningar,
medan rationaliseringar i jämn takt med osthyvelsprincipen
gör att målen kan nås inom utsatt tid.
Vid stora omstruktureringar eller omorganiseringar kommer produktivitetsfördelarna
fram långsammare än förväntat
och det beror på att förändringsprocesserna
drar ut på tiden och att bland annat pensionsavgångarna skjuts
på framtiden.
Revisionsutskottet anser att fokus i produktivitetsprogrammet
bör flyttas från mekaniska personalneddragningar
till produktivitetshöjande utvecklingsprojekt som tar hänsyn
till dels de möjligheter som IT ger, dels tjänsternas
effekt och kvalitet. Schablonmässiga personalneddragningar
utan förankring i produktivitetsprogrammen leder med stor
sannolikhet till lägre produktivitet, särskilt
på kort sikt.
Ledarskap och arbetshälsa
I ett expertutlåtande från Statens revisionsverk sägs
det att sjukfrånvaron bland statlig personal var 10 dagar
per årsverke 2007 och ökade med 1,1 dag jämfört
med 2006. År 2007 försvann 614 årsverken
jämfört med 2006 och förlusten var 27,9
miljoner euro räknat enligt ett genomsnittspris per årsverke.
Till följd av produktivitetsåtgärderna
minskade årsverkena inom staten med 753 i fjol. Förlusten
av årsverken till följd av ökad sjukfrånvaro är
nästan lika stor som personalminskningen genom produktivitetsåtgärder.
Revisionsutskottet förutsätter att uppföljningen
av personalnedskärningarna genom produktivitetsprogrammet
i fortsättningen bedöms i ett totalekonomiskt
perspektiv och att också förändringar
i sjukfrånvaron läggs fram. Dessutom spelar gott
ledarskap och personalens arbetshälsa en roll med tanke
på produktivitetsprogrammet.
Arbetarskydd och svart ekonomi
Europeiska unionen har antagit gemenskapens arbetsmiljöstrategi
2007—2012 (Työn laadun ja tuottavuuden parantaminen:
yhteisön työterveys- ja työturvallisuusstrategia
vuosiksi 2007—2012. Sosiaali- ja terveysministeriö.
Helsinki 2007) där målet är att arbetsolycksfallen ska
minska med 25 % fram till 2012. Insatser för att
förbättra säkerhet och hälsa
i arbetet spelar en viktig roll för att arbetskraften ska
räcka till och människor arbeta kvar längre.
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det
framöver är nödvändigt att avsätta
tillräckligt stora anslag för arbetarskyddsinspektioner för
att det ska gå att effektivt förebygga svart ekonomi
och osund konkurrens. Resurserna bör särskilt
sättas in på att åtgärda det
värsta fusket och de största missförhållandena.
Planerna på att rikta in produktivitetsprogrammet i
så här stor skala på arbetarskyddsdistrikten
kan äventyra målen med arbetarskyddet och kan
svårligen anpassas till de beslut som riksdagen har fattat
på senare år, menar utskottet. Arbetarskyddsdistrikten
kan inte öka sin produktivitet i någon nämnvärd
grad genom de åtgärder som föreslås
i programmet, till exempel automatisering eller elektronisk behandling, eftersom
tillsynen över arbetarskyddet i hög grad går
ut på att inspektörer gör besök
på plats.
Revisionsutskottet anser att arbetarskydd och bekämpning
av svart ekonomi är bra exempel på situationer
där totalekonomiska faktorer som samhällsekonomi
och statens skatteinkomster inte har vägts in när
planer för personalneddragningar inom arbetarskyddet
har lagts upp.
FoU-anslag och utläggning
Ökningen av FoU-anslag inverkar inte på nedskärningarna
i antalet årsverken, men lika många måste
bort någon annanstans om pengarna används till
att nyanställa. Detta kommer särskilt väl
fram när Tekes och Statens tekniska forskningscentral får
mer anslag inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. Detsamma
gäller utrikesministeriets anslag för utvecklingssamarbete
som är bundna till bnp. När bnp växer, ökar
anslagen. Utrikesministeriet har visserligen fått tillstånd
till 48 nyanställningar inom förvaltningen av
utvecklingssamarbete 2006—2011.
Vissa ämbetsverk kan få en del av sina inkomster
genom försäljning av varor och tjänster.
För dem innebär årsverkesmålen
att större efterfrågan inte ger fler årsverken.
Ett exempel är Lantmäteriverket som också tillhandahåller
tjänster på den privata marknaden. På grund
av sina årsverkesmål kan Lantmäteriverket
inte möta en ökande efterfrågan utan
att personalen skärs ner någon annanstans.
Revisionsutskottet understryker att konsekvenserna av produktivitetsprogrammet
för ökningen av FoU-anslagen och utläggningar
strider mot rationell ekonomisk verksamhet och försämrar
utbudet på tjänster.
Servicecentralerna
Enligt halvtidsrapporten kommer produktivitetsmålen
för servicecentralerna inte att kunna uppnås på kort
sikt; i stället bedömer företrädare
för förvaltningsområdena att produktivitetsutvecklingen
kommer att vara negativ. Detta trots att produktivitetsfördelarna
på längre sikt förväntas bli
verklighet. På de flesta ämbetsverk flyttade personal
inte över till servicecentralerna i den omfattning som
det var tänkt.
För en del ämbetsverk har överföringen
till servicecentraler inneburit försämrad kvalitet.
En del av de uppgifter som skulle flyttas blev kvar och andra som
redan tidigare hade centraliserats eller hade lagts ut togs tillbaka.
Dessutom underskattade man IT-problemen i samband med flyttningarna.
Kostnads- och prissättningsprinciperna vid servicecentralerna är
fortfarande en aning diffusa. De stigande kostnaderna har kommit
som en överraskning för många förvaltningsområden. För
en del har det blivit dyrare att anlita servicecentral än
att fortsätta enligt det gamla systemet. Kunderna har ingen
uppfattning om hur effektiva olika servicecentraler är
eftersom det inte finns några kvalitetsindikatorer.
Det är viktigt att kvalitetsprojektet följer
upp och öppet avrapporterar alla faktorer och situationer
som har resulterat i lägre produktivitet, menar revisionsutskottet.
Det finns ingen anledning att tro att servicecentralerna automatiskt skapar ökad
produktivitet, om det inte går att visa varför
produktiviteten har ökat.
Kvalitet och effektivitet
I ett tidigare betänkande (ReUB 1/2007
rd) framhöll utskottet att produktivitetsprogrammet
måste ges större bredd och inkludera kvalitetsfaktorer
och samhällseffektivitet. Också dessa måste följas
upp och utvärderas i betydligt större omfattning
och i ett bredare perspektiv än vad som görs i
programmet. Offentliga tjänster är kollektiva
och genererar nytta för hela det finländska samhället.
Därför är det viktigt att lägga
upp tydliga mål för samhällseffektiviteten
och utvärdera den kollektiva effekten och nyttan.
Vidare ville revisionsutskottet att ämbetsverkens servicekapacitet
och verksamhetens effektivitet skulle beaktas i genomförandet
av produktivitetsprogrammet.
I en utvärdering av kommun- och servicestrukturreformen
framhåller Stenvall m.fl (PARAS alussa, valtiovarainministeriön
julkaisuja 17/2008) att det kan vara mycket inkonsekvent för
kommunerna att samtidigt satsa på produktivitet och tillgång.
Produktivitet kan innebära att centralisera och dra in
tjänster och leda till sämre service i periferin
i stora kommuner.
Revisionsverket ser med stor oro på att produktivitetsprogrammet
utesluter utvärdering av effekter och kvalitet i verksamheter
och tjänster trots att utskottet redan tidigare har kommit
med ett tydligt ställningstagande om detta. Just nu är det
betecknande för programmet att det inte ens går
att bedöma produktiviteten för att det inte existerar
någon uppföljning och för att nyckeltal
för det ekonomiska utfallet inte tillämpas. Utskottet
kräver att produktiviteten i fortsättningen bedöms
utifrån verksamheternas effektivitet och kvalitetet. Då gäller
det också att beakta att tillgången till tjänster
ingår i tjänsternas effektivitet och kvalitet.
Ett av de viktiga målen med produktivitetsprogrammet är
ju att arbetskraft ska friställas för att kunna
användas inom privat sektor när åldersklasserna
blir mindre. Revisionsutskottet anser att målen med produktivitetsprogrammet är
godtagbara och i sig nödvändiga.
Regionala konsekvenser av omorganiseringen inom försvarsförvaltningen
De senaste decennierna har mycket omfattande omstruktureringar
genomförts inom försvarsministeriets förvaltningsområde.
Arbetet med att omorganisera försvarsförvaltningen
och skapa balans i ekonomin har i stor utsträckning utgått från
regeringens säkerhets- och försvarspolitiska redogörelser,
strategidokument och rambeslut om statsfinanserna. Funktioner har
omlokaliserats utifrån statsrådets regionaliseringsprojekt.
Det territoriella försvaret är utgångspunkten
för utvecklingsinsatserna inom det militära försvaret
och det förbättras fortlöpande med hänsyn
till omvärldsförändringar, försvarets uppgifter
och befintliga resurser.
Försvarsministeriet kommer med en grov bedömning
om att det sedan början av 1990-talet har gjorts omorganiseringar
på 50—60 orter med regionala eller lokala konsekvenser
(till exempel att enheter har dragits in, flyttats eller minskats).
Enligt bokslutsberättelsen har de regionala besluten om
den stora omstruktureringen av försvaret redan tagits,
och inga garnisoner behöver för tillfället
dras in. Däremot kräver statens produktivitetsprogram
fortsatt neddragning av antalet anställda. Här
bör det noteras att försvarsutskottet i sitt utlåtande
om ramarna för statsfinanserna 2009—2012 (FsUU 2/2008
rd) uttrycker sin oro för att en neddragning
av personalen i överensstämmelse med produktivitetsprogrammet
kommer att äventyra försvarets lagstadgade uppgifter
och dessutom inte ger de besparingar som eftersträvas med
programmet.
Försvarsförvaltningen har på flera
olika sätt försökt lindra de negativa
regionala konsekvenserna av omorganiseringarna. Till exempel 2005 tillsattes
tre regionala arbetsgrupper för att minimera de negativa
konsekvenserna av de omstruktureringar och omorganiseringar som
gjordes på grundval av den säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelsen 2004. Arbetsgrupperna fanns i S:t Michel (indragning
av Savolax Brigad), Tusby (indragning av Helsingfors luftvärnsregemente)
och Korpo/Dragsfjärds skärgårdsområde
(indragning av Åbo Kustsektion). Enligt försvarsministeriet
har försvarsförvaltningen tillämpat ett
samlat grepp på förändringarna. Följaktligen
har indragningarna gjorts med största möjliga
hänsyn till de omfattande och sammansatta konsekvenserna
för personalen, ekonomin, kulturen och förenings-
och organisationsverksamheten både på lokal och
regional nivå.
År 2007 kartlade en utomstående utvärderare (Net
Effect Oy) på uppdrag av försvarsministeriet konsekvenserna
av att Hangö kustsektion och Vammala vapendepå lades
ner. Nedläggningarna grundade sig på riktlinjerna
i den säkerhets- och försvarspolitiska redogörelsen
från 2001 och genomfördes 2002 respektive 2003.
Enligt utvärderaren har nedläggningarna flera
betydande konsekvenser som på sikt också kan ha
positiva effekter. De långsiktiga negativa effekterna drabbar
framför allt miljön och markanvändningen
till följd av nedsmutsningen av marken och av att en del
verksamhet blir kvar. Däremot visade sig de direkta konsekvenserna för
ekonomin och sysselsättningen både i Vammala och
Hangö vara kortvariga och sammantaget sett obetydliga.
Det bör trots allt noteras att konsekvenserna av nedläggningarna
och konsekvensernas omfattning är beroende av till exempel
närings- och befolkningsstrukturen på orten och
därför kan variera stort från region
till region.
Utifrån resultaten av utvärderingen kan man säga
att det fortfarande finns rum för förbättringar
när det gäller att planera, förutse och
genomföra omorganiseringar inom försvaret. De
viktigaste förbättringsförslagen gällde
större öppenhet i beredning och beslut kring omorganiseringar
och nedläggningar, men också att det behövs ett
större mått av långsiktig planering.
Nedläggningar måste planeras i ett samlat perspektiv
och det gäller också informationen. Försvarsförvaltningen
bör bland annat bli bättre på att planera investeringar
i byggnader och markområden och allt detta bör
integreras bättre i en övergripande och långsiktig
planering av verksamheten. Utvärderingen ger vid handen
att de senaste årens investeringar på nedläggningsorterna
inte har varit helt ändamålsenliga. Dessutom skulle
det vara viktigt att fundera på vad fastigheterna ska användas
till framöver och göra det redan när nedläggningarna
börjar planeras. Andra utvecklingsförslag som
lades fram gällde till exempel jobb för personalen,
större hänsyn till fördelar och nackdelar
för kommunerna, mindre miljörisker och mer uppföljning
och utvärdering av vilka konsekvenser nedläggningarna
har.
Enligt försvarsministeriet är man inom försvarsförvaltningen
medveten om de brister som förekommit vid nedläggningarna.
Ministeriet påpekar att utvärderingen av de regionala
konsekvenserna av att Hangö kustsektion och Vammala vapendepå lades
ner är ett bevis på att förvaltningsområdet
har en positiv inställning till förbättringar
som görs på egen hand och till en kritisk granskning
av läget. Försvarsförvaltningens agerande
när omorganiseringarna genomfördes bör
enligt ministeriet sättas i relation till förvaltningens
befintliga resurser och tidsplanen för omstruktureringarna,
eftersom dessa faktorer inte nödvändigtvis tillåter
att ändringarna planeras och genomförs på ett
optimalt sätt. Ministeriet menar att till exempel nedläggningarna
i Uleåborg 1998 (Pohjan prikaati) Vasa 1998 (Vasa kustsektion),
Ylämylly 1996 (Pohjois-Karjalan prikaati) och Orivesi 2003
(Orivesi vapendepå) utföll väl.
Försvarsministeriet uppger att försvarsförvaltningen
satsar på att förbättra sin hantering
av förändringar för att bli bättre
på att förutse hur omstruktureringar och anknytande åtgärder
ska planeras och genomföras. De rekommenderade utvecklingsåtgärderna
beaktas i en utvärderingsrapport från 2007. Dessutom
avser man att förebygga de negativa konsekvenserna av omstruktureringar
inom fyra prioriterade områden, nämligen kommunikation,
planering av investeringar, miljö och uppföljning
av konsekvenserna. Informationen och kommunikationen på lokal
och regional nivå ska effektiviseras och därmed
också informationen och tillgången till information om
omstruktureringar. Vidare ska investeringarna planeras bättre
för att onödiga investeringar ska kunna undvikas.
Dessutom ska planeringen integreras bättre i den övergripande
utvecklingen av förvaltningsområdet. Miljöfrågor
ska få större uppmärksamhet och det ska
satsas mera på att ta fram nya användningsmöjligheter
för de markområden och fastigheter som blir lediga. För
det ändamålet ska försvarsförvaltningen
ha ett närmare samarbete med de lokala och regionala myndigheterna.
Uppföljningen av konsekvenserna ska också förbättras,
till exempel genom att varje enhet som står inför
nedläggning sammanställer en nedläggningsrapport.
De frågor som tas upp i rapporten ska sedan bli anvisningar
för hela förvaltningsområdet.
Riksdagen har redan tidigare i flera sammanhang påpekat
behovet av bättre planering och genomförande vid
omstruktureringar inom försvarsförvaltningen (bl.a. FsUU 5/2005
rd, FiUB 44/2002 rd).
Också statsrevisorerna kritiserade omorganiseringarna i
sina berättelser för 1997 respektive 2001. Kritiken
gällde bland annat den kortsiktiga planeringen, de oändamålsenliga
investeringarna i enheter som ska läggas ner och bristerna
i utredningen av de totalekonomiska konsekvenserna.
Revisionsutskottet anser det viktigt att enskilda omorganiseringar
lika väl som större omstruktureringar inom försvaret
grundar sig på långsiktig planering och grundlig
utvärdering av de samlade statsfinansiella konsekvenserna. Av
allt att döma krävs det på många
punkter bättre planering och genomförande av omorganiseringar
inom försvaret.
Infrastrukturen för järnvägstransporter
och samhällsekonomin
I sitt betänkande om statens bokslutsberättelse för
2006 (ReUB 1/2007 rd) fäste
revisionsutskottet uppmärksamhet vid beskrivningen av trafikinfrastrukturen
i berättelsen. I textavsnitten beskrevs huvudsakligen positiva
faktorer och indikatorer som motsvarat målen. Texterna
stödde inte i alla delar informationen i tabellerna. Utskottet
noterar med tillfredsställelse att bokslutsberättelsen
för 2007 redogör för trafikinfrastrukturen
ur fler synvinklar och för mål som inte nåtts
och varför. Tabellen över bannätets servicenivå och
operativa effektivitet är kompletterad med nya mål
och mätare, vilket gör den mer informativ. Dessutom är
texten och tabellerna bättre sammankopplade. Avsnittet
om trafikinfrastrukturen har förbättrats på ett
bra sätt, anser utskottet.
Finansieringen av banunderhållet
Statens revisionsverk har publicerat en revisionsberättelse
(159/2008) om underhållet av bannätet.
Revisionsresultatet var att det är svårt att ge
ett entydigt svar på frågan om målen
för underhållet av bannätet har uppnåtts.
Riksdagen och kommunikationsministeriet har inte haft någon
större roll i att styra järnvägstrafiken
och bannätet, eftersom det i praktiken främst är
Banförvaltningscentralen som fattar besluten om det exaktare
innehållet i och målsättningarna för
underhållet av bannätet. Den information som riksdagen
fått har varit bristfällig, också när
det gällt stora förändringar i målsättningen.
Revisionsverkets ståndpunkt var att riksdagen i allt väsentligt
och tydligare ska besluta om underhållet av bannätet
och de avgöranden som inverkar på det för
att kunna utöva en genuin styrande makt.
Enligt uppgift är det ett stort problem att banunderhållet
inte är tillräckligt långsiktigt. Finansieringen
av bastrafikledshållningen har redan länge varit
underdimensionerad och har därför årligen
måst kompletteras genom tilläggsbudgetar. Också finansutskottet
och kommunikationsutskottet har ständigt påtalat
detta under valperioden 2003—2006. Frågan har åter
varit aktuell vid behandlingen av statsrådets redogörelse
om ramarna för statsfinanserna 2009—2012 (FiUB
9/2008 rd och KoUU 6/2008 rd) och statsrådets
trafikpolitiska redogörelse (FiUU 5/2008
rd).
Tilläggsbudgetfinansieringen är orsak till kortsiktigheten
och medför många slags problem. Man blir tvungen
att avbryta projekt när man inte vet om det kommer att
avdelas pengar för dem i tilläggsbudgetarna. Avbrotten
gör att projekten drar ut på tiden och det får
i sin tur negativa konsekvenser för tågtrafiken.
Den osäkra finansieringen har betytt dubbla utgifter i
och med att man först gjort reparationer på någon punkt
och sedan byggt om eller förnyat alltsammans. Förmånligast
blir det att slutföra projekten med en gång. Ofta
har tilläggsfinansiering beviljats först i slutet
av året efter det att den egentliga byggsäsongen
redan tagit slut eller vid en tidpunkt då arbetet redan
borde ha startat. Projekten måste också konkurrensutsättas
och det tar tid och kan skjuta fram starten på arbetet med
flera månader.
Statens revisionsverk har behandlat budgeteringsförfarandet
i sin revisionsberättelse och menar att den kontinuerligt
upprepade årliga höjningen av finansieringen av
basbanhållningen genom tilläggsanslag under årets
lopp inte är det bästa möjliga sättet
att lägga upp ett årligt arbetsschema och genomföra
ett projekt effektivt. Dessutom blir planeringen lidande eftersom
arbeten på bannätet måste planeras ungefär
två år innan de genomförs. Planeringen
försvåras av att det inte är säkert
hur stora anslagen slutligen kommer att vara.
I en rapport om utveckling av finansieringen av trafikinvesteringar
(Kommunikationsministeriets publikationer 72/2007) sägs
det att den viktigaste trafikpolitiska reformen är att
göra beslutsprocessen mer långsiktig. Dagens kortsiktiga,
osammanhängande beslutsprocess ger upphov till stora onödiga
kostnader utan motsvarande nytta för planering och genomförande.
Det är alltså fråga om direkt slöseri
med skattemedel. I sin trafikpolitiska redogörelse ställer
regeringen upp en långsiktigare trafikpolitik som ett viktigt mål.
Järnvägstrafiken och klimatförändringen
Trafiken genererar stora utsläpp av växthusgaser
som bidrar till klimatförändringen. Den viktigaste
växthusgasen är koldioxid. Största delen av
koldioxidutsläppen kommer från vägtrafiken.
Enligt en rapport inom ramen för kommunikationsministeriets
miljöprogram (Kommunikationsministeriets publikationer
26/2007) har personbilstrafiken ökat betydligt
på 2000-talet medan kollektivtrafiken och gång-
och cykeltrafiken proportionellt sett har minskat. Den totala transportvolymen
var ca 41 miljarder tonkilometer 2005. Andelen vägtransporter
var 29 miljarder, järnvägstransporter 10 miljarder,
sjötransporter 2,6 miljarder och flottning 0,3 miljarder
tonkilometer. Samma år uppgick persontrafiken till ca 75,2
miljarder personkilometer, varav 93 % inom vägtrafik
och ca 5 % inom järnvägstrafik.
I Europeiska kommissionens klimat- och energipaketet från
den 23 januari 2008 är målet för Finland
att reducera koldioxidutsläppen med 16 % från
nivån 2005 fram till 2020. Det betyder att koldioxidutsläppen
från trafiken får vara högst 10,9 miljoner
ton 2020. Med dagens ökande trafik kommer de att vara ca
13,9 miljoner ton.
De viktigaste metoderna för att reducera koldioxidutsläppen
från trafiken är att påverka trafikvolymen,
de olika trafikformernas relativa andel och bränsleförbrukningen.
Utsläppen från järnvägstrafiken är
betydligt mindre än utsläppen från vägtrafiken
och också sjö- och lufttrafiken. En annan fördel
med järnvägstrafiken är att energiförbrukningen är
låg. Om ca 10 % av transportarbetet flyttades över
på järnvägarna, skulle koldioxidutsläppen
från transporter minska med ca 8—9 %.
För att reducera de sammantagna utsläppen från
trafiken måste fördelningen mellan olika färdmedel ändras
så att andelen järnvägstrafik ökar.
Detta förutsätter att järnvägstrafikens
konkurrenskraft förbättras, vilket betyder att
persontrafiken måste bli punktlig och snabb, godstransporterna
löpa och axeltrycket på banorna höjas.
De olika trafikformerna bildar tillsammans ett system som betjänar
samhället på många olika sätt.
För att systemet ska fungera måste alla slags trafikleder
fungera och få underhåll. För t.ex. virkesförsörjningen
behövs det ett nätverk av vägar, järnvägar
och vattenleder som är i gott skick och fungerar ihop.
Revisionsutskottet oroar sig för trenden mot minskad
kollektivtrafik och gång- och cykeltrafik och ökad
personbilstrafik. Med tanke på klimatförändringen
bör utvecklingen nämligen vara den motsatta. Jämfört
med andra trafikformer är tågtrafiken överlägset
utsläppssnålast och därför är
det viktigt att höja dess andel, både inom persontrafik
och godstransport. Utskottet poängterar att bannätet
måste hållas i tillbörligt skick för
att järnvägstrafiken ska vara konkurrenskraftig.
Det i sin tur kräver tillräckliga underhållsanslag
och långsiktig verksamhet. Med tanke på arbetsplaneringen
och effektiviteten är det varken lämpligt eller
ekonomiskt rationellt att bevilja finansiering i tilläggsbudgetar.
Utskottet önskar att anslagen för basbanhållning
i statsbudgeten för 2009 är så stora
att det inte behövs några tilläggsbudgetar
under årets lopp. Dessutom vill utskottet att anslagen
för underhåll och investeringar i trafikinfrastruktur skiljs
tydligare åt så som finansutskottet redan flera
gånger föreslagit.
Stöd till och tillsyn över jordbruket
Utskottets tidigare ståndpunkt
Revisionsutskottet har behandlat frågan i större omfattning
i sitt utlåtande (ReUU 2/2008 rd)
om Europeiska revisionsrättens årsrapport för
2006.
Utskottet har kännedom om att den komplexa administrationen
och tillsynen över jordbruksstöden har fått
oskäliga följder för odlarnas rättssäkerhet
och näring. Jord- och skogsbruksutskottet har i flera sammanhang
(t.ex. i JsUU 4/2004 rd) pekat på behovet av att
förenkla kontrollen och minska byråkratin kring
tillsynen över stöden till jordbrukarna. I synnerhet
direktstöden bör vara sådana att jordbrukarna
inte utsätts för oskäliga stödförluster
på grund av krav som är svåra att övervaka.
Jord- och skogsbruksministeriet har kallat in utredningsman
Kaj Suomela för att se på hur jordbruksstöden
och tillsynen över dem kan förenklas i Finland
(rapport den 21 december 2007). Målet har varit att minska
jordbruksbyråkratin genom att förenkla stöd-
och tillsynssystemet. I sin rapport kommer Suomela med bra iakttagelser
och förbättringsförslag. Den finländska
jordbruksbyråkratin beror till stor del på att
lagstiftningen är komplicerad och författningarna
många. De tjocka stödguiderna är enligt
Suomela ett mycket konkret bevis på hur komplext systemet är
hos oss. I Finland har Ansökningsguide 2008 170 sidor medan
t.ex. fjolårets motsvarande guide i Danmark hade 78 sidor.
Det har redan i många år varit möjligt
att söka stöd elektroniskt i de flesta medlemsländerna.
Om vi vill förbättra ansökningsprocessen märkbart
måste också vi införa elektronisk ansökning.
Utredningsmannen uppskattar att kommunerna har ca 500 heltidsanställda
som handlägger stödansökningar. I en
grov bedömning får finländska odlare
betala sammanlagt 70—100 miljoner euro per år
på grund av stöd- och övervakningssystemet.
Förenkling av systemet
Enligt sakkunniga har också EU kommit till insikt om
den ständigt ökande byråkratin. Kommissionen
har nu som mål att minska lagstiftningen och byråkratin
med 25 % fram till 2012. Varje generaldirektorat ska visa
upp en egen förenklingsplan och rapportera årligen.
Förenklingsarbetet i EU har delats upp i teknisk och politisk
förenkling.
I Finland räknar vi fortfarande inte ut de administrativa
kostnaderna för odlarna på grund av stöd-
och tillsynssystemet, till skillnad från t.ex. Sverige,
Danmark och England.
Tillsynsuppgifterna i vår jordbruksförvaltning
sysselsätter i dag uppskattningsvis drygt 1 000 personer
på olika håll och enligt en försiktig beräkning
uppgår de administrativa kostnaderna till ca 35—40
miljoner euro per år.
De största funktionella problemen
Arealkontroller.
De ändringar som år efter år görs
i godkända arealer irriterar och frustrerar odlarna. När
man vet att åkerskiftena är lika stora år
efter år kan arealen efter mätningarna lämpligen
avtalas permanent eller åtminstone för en lite
längre tid.
Också tillsynen förenklas betydligt om arealerna
inte längre anges med två decimalers noggrannhet.
Om t.ex. de arealer som godkänts i år avrundas
till en decimal enligt normala avrundningsregler, förändras
totalarealen i Finland ändå bara försumbart
lite. Exaktheten i fråga om ar medför oskäligt
mycket extra besvär t.ex. när kartor ska digitaliseras
och förändringen bara är en ar. Men EU-reglerna
kräver absolut 0,01 hektars noggrannhet och förändringen
måste ske på EU-nivå.
Utbetalningar.
Utbetalningsförbud påverkar gårdarnas
inkomster och utgifter i avsevärd grad och kan rentav bli ödesdigra
för en del gårdar. Problemen uppstår
oftast vid arealkontroller. Minsta lilla "fel" i mätningen
gör att arealen kan komma att ändras och då kan
det bli förbjudet att betala ut stöd till hela
gården.
Den ekonomiska planeringen på gårdar som utsatts
för utbetalningsförbud har blivit lidande i viss
grad när behandlingen dragit ut på tiden. Oftast
löser man problemen genom tillfälliga lån, men
det är inte önskvärt på sikt.
Det ger upphov till frustration på gårdarna, i
synnerhet om den brist som upptäckts vid kontrollen är
liten men ändå leder till utbetalningsförbud.
Det har gjorts försök att lösa problemet
genom ett avbetalningssystem fastän gården står
under tillsyn. Men EU fordrar att kontrollerna på gården är gjorda
före utbetalningen. Det föreslås en ändring
på EU-nivå.
Förbättringsförslag
Suomela lade fram 22 genomförbara förbättringsförslag.
Den största direkta inbesparingen kan uppnås genom
att systemen utvecklas. En enda inbesparad dag per odlare skulle
spara minst 7,8 miljoner euro. För att byråkratin
ska minska betydligt krävs det stora ändringar
i systemen och de lagar som reglerar dem. Genom att förbättra
vår egen lagstiftning kan vi sänka utgifterna
med högst 10 %. Men största delen av lagstiftningen
om stödsystemen finns på EU-nivå och
därför måste förändringarna
ske i EU. Följaktligen kommer många av förbättringsförslagen
i utredningen att föreläggas EU.
Revisionsutskottet ser positivt på utredningen eftersom
den är den första i sitt slag i EU och utredningsarbetet
har presenterats i EU. Med tanke på produktiviteten i odlarnas
arbete är det förnuftigt att gallra ut onödigt
pappersarbete och detaljerade bestämmelser som inte har
betydelse för stöd och produktion, såsom
0,01 hektars noggrannhet i arealkontrollen. Odlarnas arbetsinsatser
måste gå till jordbruksproduktionen. En lätttare
byråkrati kan också förbättra
odlarnas arbetstrivsel.