4.1
Kommissionens konsekvensbedömning
En konsekvensbedömning har genomförts om förslaget (SWD(2023) 60 final). Flera policyalternativ undersöktes för att ta itu med förtida kassering av varor köpta av konsumenter både inom och utanför säljarens ansvarstid enligt lag.
För att uppnå målen bedömde kommissionen följande alternativ som ska främja reparation och återanvändning av varor inom säljarens ansvarstid:
‒ prioritera reparationer inom ramen för det system för avhjälpande åtgärder som föreskrivs i varuförsäljningsdirektivet när det är billigare än att byta ut varorna,
‒ göra reparation till den primära avhjälpande åtgärden,
‒ förlänga ansvarsperioden i samband med reparation,
‒ anpassa ansvarsperioden för renoverade varor till vad som gäller för nya varor,
‒ främja utbyte av defekta varor mot renoverade varor.
Kommissionen bedömde också följande alternativ som ska främja reparation och återanvändning av varor utanför säljarens ansvarstid:
‒ tillhandhålla information om reparation genom tillverkare och genom en matchningsplattform för reparation och renovering av varor på nationell nivå eller EU-nivå,
‒ förbättra insynen i och villkoren för reparation genom frivilliga åtaganden,
‒ ålägga reparatörer att lämna en offert avseende priset och villkoren för reparation,
‒ ålägga tillverkare att reparera varor som omfattas av krav på reparerbarhet enligt unionsrätten eller alla produkter mot ett pris.
Det bästa alternativet enligt kommissionens bedömning innehåller åtgärder från bägge ovannämnda grupper. Tyngdpunkten i förslaget ligger på att reparera varorna utanför säljarens ansvarstid. Det rekommenderade paketet leder till ökad reparation av varor som köpts av konsumenter, både inom och utanför säljarens ansvarstid, genom att motverka flera av de identifierade drivkrafterna för förtida kassering av dessa varor. Genom att man prioriterar reparation inom ramen för SGD:s system för avhjälpande åtgärder kommer konsumenternas beteende att drivas i riktning mot hållbar konsumtion. Det kommer också att leda till fler reparationer inom ramen för säljarens ansvarstid när det gäller defekta men reparerbara varor köpta av konsumenter.
Utanför säljarens ansvarstid kommer olika åtgärder att göra reparationer enklare och mer attraktiva för konsumenterna. Detta bidrar till att öka antalet reparationer och konsumentvarors livslängd. Den nationella onlineplattformen för reparation och tillverkarnas skyldighet att informera om sin tillämpliga skyldighet att tillhandahålla reparationstjänster kommer att förbättra insynen i tillgängliga reparationstjänster. Det bindande erbjudandet med avseende på reparationspris och reparationsvillkor (det europeiska formuläret för reparationsinformation) kommer att bidra till hanteringen av problem när det gäller det pris som konsumenter måste betala och olägenheter i reparationsprocessen genom öppenhet och förutsägbarhet och göra det lättare att jämföra erbjudanden. Skyldigheten att reparera kommer att främja hållbar konsumtion genom att ge konsumenterna rätt att begära reparation från tillverkaren för specifika produktgrupper som är utformade för att kunna repareras. Renoveringsfunktionen hos den nationella plattformen ökar användningen av renoverade varor, vilket gynnar både efterfråge- och utbudssidan.
Kommissionen har bedömt direktivförslagets miljökonsekvenser tillsammans med miljökonsekvenserna av förslaget till förordning om ekodesign för hållbara produkter och förslaget till direktiv om konsumentinflytande i den gröna omställningen, eftersom de är utformade för att ha en kompletterande effekt. Enligt kommissionen kommer det föreslagna direktivet att medföra besparingar på 18,4 miljoner ton koldioxidutsläpp under 15 år och förordningen om ekodesign för hållbara produkter ytterligare besparingar på 471 miljoner ton koldioxidutsläpp. Effekten av direktivet om konsumentinflytande i den gröna omställningen förväntas bli 0,33–0,47 miljoner ton mindre koldioxidutsläpp. Den kombinerade miljöpåverkan av förslagen blir betydande.
Kommissionen uppskattar att företagens intäkter kommer att minska på grund av utebliven försäljning och minskad produktion av nya varor. Detta kompenseras dock av de avsevärda besparingarna på konsumentsidan (176,5 miljarder euro på 15 år). Förslaget kommer sannolikt att leda till att konsumenternas konsumtionsvanor förändras på lång sikt och därmed till att konsumtionen minskar. Konsumenterna kommer emellertid sannolikt att använda de pengar som sparas på marknaden på annat sätt, vilket i sin tur leder till tillväxt och investeringar.
Enligt kommissionen kommer också de små och medelstora företagen att beröras av de ovannämnda kostnadseffekterna. Trots att förslaget bedöms medföra högre anpassningskostnader och administrativa kostnader för små och medelstora företag än för stora företag när kostnaderna ställs i proportion till företagets intäkter, anses förslaget ändå som helhet gynna små och medelstora företag. Detta beror på att små och medelstora företag som bedriver reparationsverksamhet drar fördel av förslaget medan de små och medelstora företagen inom industrisektorn och detaljhandeln i viss mån hamnar i en ofördelaktig ställning.
Enligt kommissionen påverkar förslaget inte myndigheternas verksamhet nämnvärt. Utvecklingen och administrationen av onlineplattformen medför vissa kostnader. Dessutom kommer också arbetet med att informera konsumenterna och näringsidkarna om den nya lagstiftningen att medföra kostnader.
4.2
Konsekvenser för Finlands lagstiftning, inkl. Åland
Direktivet förutsätter ny lagstiftning om tillverkarens skyldighet att tillhandahålla reparationstjänster för avhjälpande av sådana fel som säljaren enligt artikel 10 i direktiv (EU) 2019/771 inte ansvarar för. I samband med detta ska medlemsstaterna säkerställa att det för deras territorium finns minst en onlineplattform via vilken konsumenterna får information om reparatörer och om renoverade varor.
Direktivförslaget förutsätter också vissa ändringar i konsumentskyddslagens (38/1978) 5 kap., som gäller köp av varor. Enligt 5 kap. 18 § 1 mom. i den gällande konsumentskyddslagen har köparen rätt att enligt eget val kräva att säljaren avhjälper felet genom att antingen rätta till det eller leverera en felfri vara. Säljaren är dock inte skyldig att avhjälpa felet på det sätt som köparen kräver eller över huvud taget, om det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller om det skulle medföra oskäliga kostnader för honom eller henne att avhjälpa felet. I sådana fall ska det i synnerhet tas hänsyn till betydelsen av felet samt varans värde, i det fall att varan inte hade haft något fel, samt till huruvida rättelse kan ske på något annat sätt utan betydande olägenhet för köparen.
Med anledning av direktivförslaget bör det ovannämnda momentet ändras så att det kompletteras med en bestämmelse om att säljaren ska reparera varan, om kostnaderna för utbyte sammanlagt är lika med eller högre än reparationskostnaderna.
Direktivförslaget gäller konsumentskyddet och hör därför till rikets lagstiftningsbehörighet i enlighet med 27 § 10 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991).
4.3
Konsekvenser för konsumenternas och näringsidkarnas ställning och konsumentmyndigheternas verksamhet
Direktivförslaget ger konsumenterna bättre möjligheter att få vissa varor reparerade också i de fall där säljaren inte är ansvarig för felet. Detta förbättrar konsumenternas möjligheter att fatta mer hållbara beslut med tanke på miljön. En onlineplattform för reparationstjänster samt begagnade och renoverade varor skulle hjälpa konsumenterna att hitta information om reparationstjänster och dem som tillhandahåller dessa tjänster samt om renoverade varor.
Ändringen i varuförsäljningsdirektivet innebär att konsumentens valfrihet när det gäller att välja hur ett fel i en vara ska avhjälpas minskar. Enligt den gällande lagstiftningen kan konsumenten med vissa begränsningar välja mellan att låta reparera varan eller byta ut den mot en felfri vara. Säljaren är dock inte skyldig att avhjälpa felet på det sätt som köparen kräver eller över huvud taget, om det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller om det skulle medföra oskäliga kostnader för honom eller henne att avhjälpa felet. Enligt direktivförslaget ska det primära alternativet vara att låta reparera varan, om det inte blir dyrare än att leverera en felfri vara. Konsumentskyddslagens 5 kap. 18 § 1 mom., där det föreskrivs att konsumenten fritt får välja mellan reparation och utbyte mot en felfri vara är relativt ny lagstiftning. Bestämmelsen om valfrihet fogades till lagen med anledning av genomförandet av varuförsäljningsdirektivet, och den har tillämpats sedan den 1 januari 2022.
Ändringen i varuförsäljningsdirektivet kan leda till att säljarnas skyldighet att ordna reparationer av varor ökar något jämfört med nuläget. Samtidigt är det alltjämt trots ändringen möjligt att hålla i kraft bestämmelsen om att säljaren inte är skyldig att avhjälpa felet på det sätt som köparen kräver eller över huvud taget, om det föreligger ett hinder som säljaren inte kan övervinna eller om det skulle medföra oskäliga kostnader för honom eller henne att avhjälpa felet. Den föreslagna ändringen påverkar inte det faktum att köparen och säljaren sinsemellan kan komma överens om rättelse eller annan form av gottgörelse på önskat sätt efter att köparen har underrättat säljaren om felet.
Direktivförslaget medför i första hand en skyldighet för tillverkare av vissa varor att tillhandahålla reparationstjänster antingen själv eller via underleverantörer. Om tillverkaren är etablerad utanför EU ska tillverkarens bemyndigade företrädare i unionen fullgöra skyldigheten att tillhandahålla reparationstjänster. Om tillverkaren inte har någon bemyndigad företrädare i unionen ska importören av den berörda varan fullgöra tillverkarens skyldighet, och om det inte finns någon importör ska distributören av den berörda varan fullgöra tillverkarens skyldighet. Det innebär att skyldigheten att tillhandahålla reparationstjänster kan riktas också mot en annan aktör än tillverkaren och i sista hand kan reparationsskyldigheten gälla säljaren. Reparationsskyldigheten skulle emellertid gälla säljaren endast i exceptionella fall, eftersom varor som omfattas av reparationsskyldigheten ofta har antingen en bemyndigad företrädare eller en importör i unionen. Vidare ska det noteras att reparationsskyldighetens omfattning definieras i de förordningar av kommissionen som finns förtecknade i bilaga II till direktivförslaget.
Liksom det har konstaterats ovan i avsnitt 4.1 kan förslaget leda till att nyförsäljningen av vissa varor minskar till följd av tillhandahållandet av reparationstjänster, men samtidigt kan det också hända att antalet reparationstjänster och näringsidkare som tillhandahåller reparationstjänster ökar.
Förslaget kan också få konsekvenser för konsumentmyndigheternas verksamhet. Tillhandahållandet och underhållet av den onlineplattform som förutsätts i direktivförslaget kan åläggas en myndighet. Detta medför en viss grad av extra administrativt arbete och kostnader för den myndighet som anförtros uppgiften i fråga. Onlineplattformen kan också administreras av privata aktörer. Det finns redan nu privat administrerade webbplatser i Finland som informerar om regionala reparationstjänster.