3.1  Förslagets huvudsakliga innehåll

Strävan med förslaget är att säkerställa att alla aktörer som hanterar plastpellets i EU vidtar nödvändiga försiktighetsåtgärder. 

Kommissionen föreslår att aktörer som hanterar pellets ska  

I. som första steg förebygga utsläpp av pellets i miljön  

II. som andra steg innesluta utspillda pellets för att säkerställa att de inte blir en förlust ut i miljön, och  

III. som sista steg sanera miljön efter ett spill eller en förlust.  

I förordningen föreslås skyldigheter i anslutning till hanteringen av plastpellets i leveranskedjans samtliga steg för att förebygga förluster.  

Kommissionen föreslår bland annat följande åtgärder: 

- verksamhetsutövarna ska iaktta bästa hanteringspraxis 

- större aktörer ska visa att verksamheten uppfyller kraven genom tredjepartscertifiering, och mindre företag ska avge egenförsäkran  

- det ska också skapas en enhetligt validerad uppskattning av de totala förlusterna av pellets. 

Små och medelstora företag ska åläggas mindre stränga krav. 

3.2  Förslagets detaljerade innehåll

Tillämpningsområde, allmänna skyldigheter 

Förordningen ska tillämpas på följande aktörer: 

a) Ekonomiska aktörer som hanterar plastpellets i unionen i mängder som överstiger fem ton under det föregående kalenderåret. 

b) EU-transportörer och transportörer från länder utanför EU som transporterar plastpellets i unionen. 

Med ekonomisk aktör avses varje fysisk eller juridisk person som helt eller delvis driver eller kontrollerar en anläggning eller, om det finns bestämmelser om detta i den nationella lagstiftningen, varje person som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens tekniska funktionssätt. 

Med EU-transportör och transportör från ett land utanför EU avses varje fysisk eller juridisk person som är etablerad i en medlemsstat eller i ett tredjeland och som inom ramen för sin ekonomiska verksamhet transporterar plastpellets med vägfordon, järnvägsvagnar eller fartyg i inlandssjöfart. Förslaget till förordning gäller således inte havstransporter.  

Ekonomiska aktörer och transportörer ska säkerställa att förluster undviks. Om förluster inträffar ska de ekonomiska aktörerna vidta omedelbara åtgärder för att sanera dessa. 

Ekonomiska aktörer ska underrätta den behöriga myndigheten om varje anläggning som de driver och om när de utför transport av plastpellets samt om alla betydande ändringar i deras anläggningar och deras verksamhet med anknytning till hanteringen av plastpellets. 

De behöriga myndigheterna ska upprätta och föra ett offentligt register med ovannämnda information.  

Skyldigheter avseende hantering av plastpellets 

I enlighet med förslaget ska ekonomiska aktörer ska vidta följande åtgärder: 

a) Upprätta en riskbedömningsplan för varje anläggning (i enlighet med bilaga I till förslaget till förordning). 

b) Installera den utrustning och utföra de förfaranden som beskrivs i riskbedömningsplanen. 

c) Underrätta de behöriga myndigheterna i medlemsstaten om riskbedömningsplanen och egenförsäkran om överensstämmelse (bilaga II till förslaget till förordning). 

EU-transportörer och transportörer från länder utanför EU ska säkerställa att de åtgärder som anges i bilaga III genomförs under lastning och lossning, transportresor, rengöring och underhåll. 

När ovannämnda åtgärder genomförs ska alla aktörer iaktta förordningens prioritetsordning (förebygga, innesluta, sanera).  

Om åtgärderna misslyckas ska aktörer och transportörer så snart som möjligt vidta korrigerande åtgärder. 

Ekonomiska aktörer ska uppdatera planer och förnya försäkran som följer:  

- små företag och mikroföretag, medelstora företag och stora företag där plastpellets i mängder som understiger 1 000 ton hanterats per år: riskhanteringsplanen och försäkran om överensstämmelse ska uppdateras vart femte år och den behöriga myndigheten ska underrättas om dem  

- företag som driver anläggningar där plastpellets i mängder som överstiger 1 000 ton hanterats per år och som inte är mikroföretag eller små företag: en årlig intern bedömning av status för anläggningens efterlevnad med kraven.  

Ekonomiska aktörer och EU-transportörer ska 

- säkerställa att deras personal utbildas i enlighet med sina ansvarsområden och har behövlig kompetens 

- upprätthålla register över de åtgärder som vidtagits för att fullgöra skyldigheterna i förordningen och över de uppskattade årliga förlustmängderna och den totala mängden plastpellets som hanteras. 

Certifiering och förhållande till miljöledningssystem 

Stora företag ska visa att varje anläggning där plastpellets hanterats i mängder över 1 000 ton per år uppfyller kraven i bilaga I (riskbedömningsplan) genom att erhålla ett intyg utfärdat av en certifierare (certifikat) 24 månader efter förordningens ikraftträdande och därefter vart tredje år.  

På motsvarande sätt ska medelstora företag där plastpellets hanteras i mängder över 1 000 ton per år visa att de uppfyller kraven genom att erhålla ett intyg utfärdat av en certifierare 36 månader efter förordningens ikraftträdande och därefter vart fjärde år.  

Certifierare ska utföra stickprovskontroller för att säkerställa att riskbedömningsplanen som avses i förordningen (bilaga I) genomförs korrekt. 

Certifierare ska utan onödigt dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om intyg som utfärdats och om ändringar i intyg. 

De behöriga myndigheterna ska upprätta och underhålla ett register över intygen som ska vara tillgängligt för allmänheten på en webbplats. 

Ekonomiska aktörer som är registrerade i EU:s miljölednings- och miljörevisionsordning i enlighet med förordning (EG) nr 1221/2009 (Emas) är undantagna från anmälningsskyldigheten (artikel 4.2) och certifieringsskyldigheterna (artikel 5.1 och 5.2) i denna förordning. Förutsättningen är att miljökontrollanten enligt Emas-förordningen har kontrollerat att kraven i bilaga I har tagits med i den ekonomiska aktörens miljöledningssystem och att de har genomförts.  

Ackreditering av certifierare 

Med certifierare avses i detta förslag till förordning en aktör som har fått ackreditering i enlighet med EU:s ackrediteringsförordning ((EY) nr 765/2008) eller en miljökontrollant enligt EU:s Emas-förordning ((EG) nr 1221/2009). 

Ackrediteringen av certifierare ska omfatta en bedömning enligt denna förordning av efterlevnaden av vissa krav, inklusive oberoende, avsaknad av jäv, yrkesintegritet och teknisk kompetens, sakkunskap, utrustning och infrastruktur, kvalificerad och erfaren personal, iakttagande av tystnadsplikt och ansvar för underentreprenörer. 

Kontroll av efterlevnad och rapportering 

Enligt förslaget ska de behöriga myndigheterna kontrollera att verksamheten hos ekonomiska aktörer samt EU-transportörer och transportörer från länder utanför EU som omfattas av förordningens tillämpningsområde uppfyller kraven. För att säkerställa detta ska de behöriga myndigheterna utföra miljöinspektioner och vidta andra kontrollåtgärder, med en riskbaserad metod.  

Om avvikelser upptäcks i efterlevnaden, ska de behöriga myndigheterna kräva korrigerande åtgärder i rätt proportion. 

Medlemsstaterna ska fyra år efter dagen för förordningens ikraftträdande och vart tredje år därefter till kommissionen lämna en rapport med kvalitativ och kvantitativ information om genomförandet av förordningen under det föregående kalenderåret, som omfattar antalet aktörer och anläggningar enligt storleksklass, antalet EU-transportörer och transportmedel, antalet riskbedömningar och egenförsäkran samt certifieringar. 

Kommissionen fastställer i genomförandeakter formatet för medlemsstaternas rapportering. 

Bristande efterlevnad samt olyckor och tillbud 

I händelse av en överträdelse av de regler som föreslås i förordningen ska ekonomiska aktörer och transportörer omedelbart 

a) underrätta den behöriga myndigheten, 

b) vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att efterlevnaden så snabbt som möjligt återställs,  

c) vidta eventuella kompletterande åtgärder som den behöriga myndigheten beslutar är nödvändiga för att återställa efterlevnaden. 

Om överträdelsen av reglerna utgör en omedelbar fara för människors hälsa eller hotar att ha omedelbar betydande negativ inverkan på miljön får den behöriga myndigheten tillfälligt upphäva verksamheten i anläggningen till dess att efterlevnaden är återställd. 

Vid olyckor och tillbud, i händelse av ett tillbud eller en oavsiktlig förlust av plastpellets som avsevärt påverkar människors hälsa eller miljön ska ekonomiska aktörer och transportörer omedelbart  

a) underrätta den behöriga myndighet på vars territorium tillbudet eller olyckan inträffade och de uppskattade förlustmängderna, 

b) vidta åtgärder för att begränsa hälso- eller miljökonsekvenserna och för att förhindra ytterligare tillbud eller olyckor. 

Den behöriga myndigheten ska vid behov kräva kompletterande åtgärder för att begränsa hälso- eller miljökonsekvenserna och för att förhindra ytterligare tillbud eller olyckor.  

I händelse av tillbud eller olyckor som i betydande grad påverkar en annan medlemsstat ska den behöriga myndighet underrätta den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten. 

Utseende av behöriga myndigheter och deras befogenheter 

Medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter för tillämpningen och tillsynen av denna förordning.  

Medlemsstaterna ska tilldela de behöriga myndigheterna befogenheter att genomföra nödvändiga inspektioner och nödvändig tillsyn för att säkerställa att denna förordning efterlevs. 

Befogenheterna ska minst innehålla följande: 

a) Rätt att få alla relevanta handlingar och relevanta data eller relevant information med anknytning till en överträdelse som omfattas av förordningen. 

b) Befogenhet att begära relevanta data eller relevant information från fysiska eller juridiska personer, oberoende av deras lagringsmedium eller lagringsplats. 

c) Befogenhet att på eget initiativ inleda en inspektion för att se till att överträdelser som omfattas av denna förordning upphör eller förbjuds  

d) Befogenhet att få tillträde till anläggningar.  

De behöriga myndigheterna får använda all information, alla handlingar, osv. som underlag för sina miljöinspektioner och andra kontrollåtgärder oavsett i vilken form eller på vilket medium de lagras. 

Stöd för efterlevnaden 

Enligt förslaget utarbetar kommissionen i samarbete medvetandehöjande material och utbildningsmaterial om hur kraven i denna förordning genomförs på ett korrekt sätt, i samråd med företrädare för ekonomiska aktörer, transportörer och certifierare. 

Medlemsstaterna ska säkerställa att ekonomiska aktörer och transportörer, särskilt mikroföretag, små och medelstora företag, får tillgång till information och stöd för efterlevnaden av denna förordning. 

Utan att det påverkar tillämpningen av reglerna för statligt stöd ska det stöd som avses ovan få ges i form av följande:  

a) Ekonomiskt stöd. 

b) Tillgång till finansiering. 

c) Specialiserad utbildning av ledningen och personalen. 

d) Organisatoriskt och tekniskt stöd. 

Medlemsstaterna ska främja utbildningsprogram för kvalificering av certifierarens personal. 

Standardiserad metod 

Kommissionen föreslår att en metod för att uppskatta förlustmängderna av plastpellets utvecklas i harmoniserade standarder i enlighet med förordning (EU) nr 1025/2012.  

Om ingen europeisk standardiseringsorganisation accepterar begäran om att utarbeta en harmoniserad standard eller om kommissionen anser att den föreslagna standarden inte uppfyller de krav den syftar till att omfatta, ska kommissionen inrätta den metod som avses ovan genom en genomförandeakt. 

Hantering av klagomål samt rättslig prövning 

Fysiska eller juridiska personer eller organisationer med tillräckligt intresse enligt unionslagstiftningen eller de som anser att deras rättigheter har kränkts ska ha rätt att lämna in motiverade klagomål till behöriga myndigheter när de mot bakgrund av objektiva omständigheter anser att en ekonomisk aktör, EU-transportör eller transportör från ett land utanför EU inte följer bestämmelserna i denna förordning. 

Icke-statliga enheter eller organisationer som främjar människors hälsa, miljö eller konsumentskydd anses ha ett sådant tillräckligt intresse som avses ovan. 

De behöriga myndigheterna ska bedöma klagomålen och, om så krävs, vidta de åtgärder som behövs för att kontrollera dessa klagomål, och om klagomålen anses välgrundade ska de kräva att den ekonomiska aktören fullgör skyldigheterna enligt förordningen. 

Behöriga myndigheter ska informera den som rapporterade sitt klagomål till myndigheten om sitt beslut att tillmötesgå eller avslå begäran om åtgärder som anges i klagomålet.  

Medlemsstaterna ska säkerställa att den som lämnar in ett motiverat klagomål ska ha möjlighet att få alla beslut om klagomålet liksom den behöriga myndighetens beslut, handlingar eller underlåtelse att handla enligt denna förordning prövade i processrättsligt och materiellt hänseende i domstol eller av något annat oberoende och opartiskt offentligt organ, vilket inte ska påverka tillämpningen av nationell lagstiftning enligt vilken alla möjligheter till administrativ prövning ska vara uttömda innan en rättslig prövning kan komma i fråga. Prövningarna ska vara objektiva, rättvisa, snabba och inte oöverkomligt kostsamma, och ska ombesörja lämpliga och ändamålsenliga prövningsmekanismer som vid behov innefattar förbudsföreläggande interimistiska säkringsåtgärder. 

Sanktioner och ersättningar 

Medlemsstaterna ska föreskriva om sanktioner för överträdelser av denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas.  

Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. 

Sanktionerna ska innefatta böter som är står i proportion till omsättningen för den juridiska person eller inkomsten för den fysiska person som är involverad. Böterna ska ändamålsenligt beröva de ekonomiska fördelar som härrör från överträdelserna, och nivån på böterna ska gradvis höjas vid upprepade överträdelser. Om det är fråga om en juridisk person ska det högsta bötesbeloppet vara minst fyra procent (4 %) av den ekonomiska aktörens årsomsättning. 

När sanktionerna fastställs ska hänsyn tas till överträdelsens karaktär, allvar och omfattning samt om överträdelsen skett med uppsåt eller genom oaktsamhet, inverkan på människors hälsa och miljön samt inverkan på aktörens ekonomiska situation. 

När skada på människors hälsa har inträffat till följd av en överträdelse av denna förordning ska medlemsstaterna säkerställa att de personer som berörs kan göra anspråk på och erhålla ersättning för denna skada från de relevanta fysiska eller juridiska personerna och, om så är lämpligt, från de relevanta behöriga myndigheter som är ansvariga för överträdelsen. Medlemsstaterna ska dessutom säkerställa att icke-statliga organisationer som främjar skydd av människors hälsa eller miljön har möjlighet att företräda de drabbade enskilda personerna och väcka grupptalan för ersättning. Medlemsstaterna ska också säkerställa att den person som är ansvarig för överträdelsen har bevisbördan och därmed ska bevisa att överträdelsen inte orsakade skadan eller bidrog till den. Rätten att väcka talan ska vara i minst fem år. Dessa preskriptionstider ska inte börja löpa förrän överträdelsen har upphört och personen som gör anspråk på ersättningen känner till eller rimligen kan förväntas känna till att han eller hon orsakats skada av en överträdelse. 

Ändring av bilagorna, delegerade akter 

Enligt förslaget delegeras till kommissionen befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget med avseende på ändringar av bilagorna I - IV i syfte att beakta den tekniska och vetenskapliga utvecklingen. 

När kommissionen antar delegerade akter ska följande beaktas: 

a) Erfarenheterna från genomförandet av de skyldigheter som anges i förordningen.  

b) Relevanta internationella standarder. 

c) Särdragen hos de berörda sektorerna. 

d) Mikroföretags, små och medelstora företags särskilda behov. 

Kommissionen tilldelas befogenhet att anta delegerade akter under fem år från förordningens ikraftträdande. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden på fem år. 

Delegeringen av befogenhet förlängs genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga. Delegeringen av befogenhet får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet.  

Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i enlighet med gemensamt överenskomna principer. 

Ikraftträdande och tillämpning 

Förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. 

Förordningen ska tillämpas 18 månader från dess ikraftträdande. 

Artikel 3.1 om undvikande av förluster och omedelbara åtgärder för att sanera dessa ska dock tillämpas från och med dagen för förordningens ikraftträdande. 

Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. 

5.1  Konsekvenser för lagstiftningen

Genomförande av förslaget förutsätter nationell lagstiftningen. Det behövs nationella bestämmelser för att fastställa den behöriga myndigheten eller de behöriga myndigheterna, den behöriga myndighetens befogenheter, regler om påföljder samt assistans och eventuellt stöd för efterlevnaden av förordningen särskilt till små och medelstora företag. Enligt en preliminär bedömning behövs nationella bestämmelser också för att genomföra det offentliga register som avses i förslaget. 

Det är möjligt att ta in de ovannämnda bestämmelserna i exempelvis miljöskyddslagen, genom vilken EU:s direktiv om industriutsläpp genomförs.  

Som bäst behandlas ett förslag till ändring av direktivet om industriutsläpp (COM (2022)156 final), enligt vilket anläggningars miljötillstånd, som grundar sig på BAT-slutsatserna, i fortsättningen kan förutsätta att ett miljöledningssystem införs. I det aktuella förslaget till ändring av direktivet om industriutsläpp ingår ännu inte några närmare förpliktelser att använda ett visst miljöledningssystem eller använda en separat redovisning eller utomstående kontrollant. Om det miljöledningssystem som anläggningen inför är ett registrerat Emas-system, behöver anläggningen dock inte ansöka separat om certifiering enligt detta förslag till förordning och anläggningen behöver då inte iaktta skyldigheten om underrättelse om riskhanteringen enligt detta förslag till förordning. Detta underlättar genomförandet av detta förslag för Emas-registrerade anläggningar som omfattas av direktivet om industriutsläpp.  

När förslagets artikel om sanktioner genomförs är den centrala frågan om man ska använda administrativa påföljdsavgifter eller straffrättsliga påföljder i fråga om de böter som förordningen förutsätter (artikel 15.2). Om genomförandet sker via miljöskyddslagen, bör man beakta att den lagen innehåller för närvarande inga administrativa påföljdsavgifter och om sådana införs i lagen innebär en betydande ändring jämfört med nuläget. Exempelvis i U-skrivelse 51/2022 rd, som gäller utsläppsportalförordningen, har man redan tagit upp behovet av att bedöma administrativa påföljdavgifters nödvändighet och lämplighet för miljöskyddslagens helhet.   

En mer allmän utmaning vid genomförandet förfaller vara att artikeln om sanktioner innehåller krav som avviker från lösningarna i den nationella rättsordningen och sålunda inskränker det nationella handlingsutrymmet vid valet mellan administrativa och straffrättsliga påföljder. Exempelvis straffrättsligt ansvar för juridiska personer kan hos oss för närvarande tillämpas endast på gärningar som är straffbara enligt strafflagen. Kravet på att sanktionen ska fastställas i form av böter som står i proportion till aktörens omsättning samt att den ekonomiska fördelen av överträdelsen ska berövas genom böter förefaller för närvarande i praktiken förutsätta att en administrativ påföljdsavgift används i Finland. När det gäller den sistnämnda skyldigheten beror detta på att straffrättsliga förverkandepåföljder, såsom dömande av vinning som härrör från brott förverkad till staten, i Finland inte betraktas som straff utan som säkringsåtgärder (t.ex. LaUU 13/2021 rd, s. 5). Tanken i artikel 15.2 i förslaget att använda böter som förverkandepåföljd är således främmande för finsk straffrätt. Dessutom förblir det en öppen fråga huruvida avsikten är att tillämpa påföljderna enligt artikeln även på myndigheter. Grundlagsutskottet brukar konstatera att påföljdsavgifter ska inte påföras myndigheter (t.ex. GrUU 13/2023 rd, GrUU 37/2021 rd). Det är dessutom utmanande att bedöma genomförandet av artikeln därför att man också måste beakta skyldigheterna enligt det nya miljöbrottsdirektivet (förslag till direktiv om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser och om upphävande av direktiv 2008/99/EG; COM/2021/851 final, U 14/2022 rd). Detta kan leda till ändringar i den nationella rättsordningen åtminstone beträffande böter för juridiska personer. 

Det föreliggande förslagets artikel om skadestånd för hälsoskador kräver likaså ändringar i den nationella lagstiftningen. Här är utmaningen att förslaget innehåller krav som avviker från lösningarna i den nationella skadestånds- och processlagstiftningen, och som det skulle vara svårt att samordna med de nationella bestämmelserna. Detta gäller till exempel rätten till grupptalan, de bestämmelser som hänvisar till omvänd bevisbörda samt bestämmelserna om preskriptionstid för talan. Saken har förklarats mer ingående till exempel i U-skrivelse 126/2022 rd om omarbetning av luftkvalitetsdirektiven.  

På motsvarande sätt kräver även förslagets artikel om klagomål och möjlighet till rättslig prövning ändringar i den nationella lagstiftningen. Utmaningen här är enligt en preliminär bedömning att förslaget innehåller vissa krav som avviker från de rättsmedel som redan valts i den nationella lagstiftningen. Detta gäller i synnerhet rätten att anhängiggöra ärenden samt rättsmedel i anslutning till myndigheternas verksamhet.  

5.2  Ekonomiska konsekvenser

5.3  Konsekvenser för miljön

Kommissionens förslag syftar till att minska förlusterna av pellets i miljön och skulle enligt kommissionens konsekvensbedömning leda till en minskning på 54–74 procent jämfört med baslinjen. Detta motsvarar en minskning på cirka 6 procent av den totala mängden oavsiktliga utsläpp av mikroplast, vilket bidrar med omkring en fjärdedel av kommissionens mål på 30 procent minskning för mikroplast i miljön, bidrar till att bevara ekosystem och biologisk mångfald samt minskar de direkta och indirekta klimatskadorna. De föreslagna åtgärderna har också potential att förbättra informationen om pelletsförlusternas omfattning i hela leveranskedjan.  

Det är känt att ett brett spektrum av marina arter och kustarter äter pellets. Efter förtärandet kan de orsaka fysisk skada eller död. Om de inte kan passera genom matsmältningssystemet kan de leda till undernäring eller svält. Som för all mikroplast utgör deras potential att fungera som bärare av adsorberade toxiska ämnen eller patogena mikroorganismer en integrerad del av problemet. 

Plast och mikroplast bidrar till klimatförändringarna genom att de är ytterligare källor till både växthusgasutsläpp och belastning på ekosystemen och den biologiska mångfalden. Växthusgaser som släpps ut under plastens livscykel, från produktion till nedbrytning, och plasten i världshaven kan dessutom störa havens förmåga att absorbera och binda koldioxid. 

Människor exponeras dagligen för mikroplaster via näringen, inomhus- och utomhusluften samt huden, men man känner inte till den exakta mängden exponering och inte vilka eventuella effekter detta har på hälsan. I undersökningar på försöksdjur och cellmodeller har man sett tecken på negativa effekter, men de stora doseringsmängderna och jämna plastkvaliteterna i dessa undersökningar motsvarar inte den exponering som människor vanligen utsätts för. Även om bevis för hälsoeffekter är begränsade, har internationella vetenskapsorganisationer bedömt att mikroplastexponeringen i nuläget är så pass liten att den inte är en signifikant risk för människornas hälsa. Dock kan läget förändras när mikroplastföroreningarna i miljön ökar. (Finlands miljöcentrals rapporter 7/2022). 

I enlighet med EU:s ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG) borde mängden plastskräp på stränder, vattenytan och botten vara på sådan nivå att den inte förorsakar några skador på miljön.  

I Finland saknas det tills vidare heltäckande uppgifter om mängden plastpellets på stränder och andra ställen i miljön. Finlands miljöcentral har utrett mängden plastpellets inom det relativt småskaliga projektet Pellettimeri. Där kartlades plastpellets på sju observationspunkter på Finska vikens kust. På samtliga observationspunkter hittades pellets, på en del rentav betydande mängder (0,1 – 28,8 / m 2 ). I samband med projektet insamlades medborgarobservationer av pellets och sådana kom även från inlandet. Sporadiskt har stora mängder pellets hittats på skär i Finska viken. Pellets saneras också på stränderna, delvis upprepade gånger på samma områden. En lättanvänd möjlighet att meddela pelletsobservationer även i fortsättningen skulle bidra till mer heltäckande information.  

Mängden plastpellets som släppts ut i miljön vid olyckor och de skador som de orsakar marina organismer och ekosystem kan vara mycket stora. Av denna orsak utvärderar även Internationella sjöfartsorganisationen IMO som bäst eventuella strängare krav på aktörer som hanterar pellets inom sjöfarten.