3.1  Allmänt

Med internprissättning avses prissättning av transaktioner mellan parter i intressegemenskap, det vill säga företag som hör till samma multinationella koncern. En betydande del av världshandeln består av sådana företags gränsöverskridande handel med varor, tjänster, kapital och immateriella rättigheter. 

Enligt OECD:s riktlinjer för internprissättning, som har status som internationell standard, ska man vid gränsöverskridande transaktioner mellan parter i intressegemenskap följa de villkor som skulle ha följts i en jämförbar situation mellan två företag som är oberoende av varandra. Denna så kallade armlängdsprincip anges i artikel 9 i OECD:s modellskatteavtal (OECD Model Tax Convention on Income and on Capital), som dock inte innehåller några detaljerade bestämmelser om internprissättning. 

OECD:s riktlinjer för internprissättning innehåller tolkningsanvisningar om tillämpningen av armlängdsprincipen. Dessa anvisningar som regelbundet uppdateras har tagits fram som ett verktyg för att tolka armlängdsprincipen i syfte att bistå multinationella koncerner och skattemyndigheter i att lösa tvister som gäller internprissättning. Staterna har vanligen gällande nationell lagstiftning för att säkerställa en viss enhetlig grund för armlängdsprincipen, även om tolkningspraxis inte är enhetlig överallt. Nästan alla EU:s medlemsstater är också medlemmar i OECD och har därmed förbundit sig att följa OECD:s principer och rekommendationer. Trots det, och eftersom bestämmelserna om internprissättning inte har harmoniserats i unionen, varierar OECD-riktlinjernas status som tolkningskälla i medlemsstaterna. 

Enligt direktivförslaget orsakar medlemsstaternas omfattande prövningsrätt i tolkningen och tillämpningen av riktlinjerna för internprissättning komplexitet och ojämlika verksamhetsförutsättningar för företagen. Till exempel anser man i vissa medlemsstater att en intressegemenskap uppstår när innehavet är 25 procent och i andra medlemsstater är gränsen 50 procent. De komplicerade bestämmelserna om internprissättning och skillnaderna mellan medlemsstaternas nationella bestämmelser orsakar ofta problem som utgör hinder för den inre marknadens funktion. 

3.2  Direktivförslagets tillämpningsområde och definitioner (artiklarna 2 och 3)

Direktivförslagets tillämpningsområde omfattar företag som är registrerade eller skattskyldiga i en eller flera medlemsstater, inbegripet fasta driftsställen. 

I artikel 3 i direktivförslaget finns en förteckning med ett urval av definitioner i samband med internprissättning, bland annat en definition av OECD:s riktlinjer för internprissättning. Enligt direktivförslaget avses med OECD:s riktlinjer för internprissättning versionen från 2022 samt uppdateringar av den, som unionen har godkänt i OECD:s kommitté för skattefrågor med stöd av en ståndpunkt i enlighet med artikel 218.9 i EUF-fördraget. 

3.3  Armlängdsprincipen och justeringar som baseras på tillämpningen av den (artiklarna 4–7)

Enligt artikel 4 i direktivförslaget ska medlemsstaterna säkerställa att transaktioner mellan företag i intressegemenskap prissätts enligt armlängdsprincipen. Om villkoren för gränsöverskridande transaktioner mellan parter i intressegemenskap inte är förenliga med armlängdsprincipen preciseras det dessutom i artikel 4 i direktivförslaget att de ska justeras vid fastställandet av parternas beskattningsbara inkomst så att de motsvarar de villkor som oberoende parter skulle ha avtalat om vid jämförbara transaktioner. 

Armlängdsprincipen tillämpas endast på transaktioner mellan parter i intressegemenskap. Därför är det enligt direktivförslaget nödvändigt att unionen har en gemensam definition av parter i intressegemenskap, och den finns i artikel 5 i direktivförslaget. 

Enligt direktivförslaget uppstår en intressegemenskap när 1) en person kan utöva betydande inflytande över en annan person genom att delta i ledningen av den, 2) en person innehar över 25 procent av röstetalet i en annan person, 3) en person innehar över 25 procent av aktiekapitalet i en annan person eller 4) en person har rätt till 25 procent av en annan persons vinst. Om flera personer är i intressegemenskap med samma person, eller om samma person i intressegemenskap med flera personer, ska alla dessa personer anses vara i intressegemenskap med varandra. Dessutom ska ett fast driftsställe anses vara i intressegemenskap med det företag det är en del av. 

Med person avses i artikel 5 såväl juridiska som fysiska personer. När andelen av röstetalet och aktiekapitalet beräknas ska enligt direktivförslaget också indirekt innehav beaktas, och beräknas proportionerligt genom att andelarna på respektive nivå multipliceras med varandra. En person som innehar mer än hälften av rösterna i en annan person ska anses inneha hela röstetalet. En person, personens make eller maka eller erkända partner, anförvanter i direkt upp- eller nedstigande led samt syskon ska betraktas som en enda person. 

Artikel 6 i direktivförslaget syftar till att säkerställa att medlemsstaten gör motsvarande justeringar under förutsättning att 1) medlemsstaten anser att den primära justeringen är förenlig med armlängdsprincipen, 2) den primära justeringen medför dubbelbeskattning och 3) det är fråga om ett tredjelands jurisdiktion och det finns ett gällande skatteavtal för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning. En motsvarande justering kan göras till följd av ett förfarande för ömsesidig överenskommelse (Mutual Agreement Procedure, MAP), men i direktivförslaget ingår dessutom ett påskyndat förfarande (fast-track) där skattemyndigheten har 30 dagar på sig att meddela om den skattskyldiges ansökan tas upp samt 180 dagar på sig att godkänna eller avslå den skattskyldiges yrkande om undanröjande av dubbelbeskattning. Om ansökan avslås har den skattskyldige fortfarande rätt att ansöka om undanröjande av dubbelbeskattning via ett förfarande för ömsesidig överenskommelse. 

Dessutom ska medlemsstaterna säkerställa att en motsvarande justering kan göras till följd av en gemensam skatterevision eller någon annan form av internationellt administrativt samarbete, när skattemyndigheterna är överens om ett pris i enlighet med armlängdsprincipen och när primära och motsvarande justeringar görs symmetriskt och till samma belopp. 

När en primär justering saknas kan medlemsstaterna justera företags beskattningsbara inkomst nedåt endast om 1) justeringen är förenlig med armlängdsprincipen, 2) samma belopp som justeringen nedåt ingår i inkomsten för det företag i intressegemenskap som är etablerat i en annan medlemsstat och därmed är föremål för dubbelbeskattning och 3) de berörda staterna har underrättats om avsikten att göra en justering. Syftet med dessa villkor är att skydda medlemsstaternas skattesuveränitet och bevara deras rätt att bedöma om den primära justeringen är förenlig med armlängdsprincipen. Ett annat syfte är att undvika dubbelbeskattning och samtidigt situationer där inkomsten inte är beskattningsbar i någondera staten. 

En kompenserande justering definieras i OECD:s riktlinjer för internprissättning som en justering där den skattskyldige rapporterar ett internpris för skatteändamål som enligt den skattskyldige utgör ett armlängdspris, även om detta pris inte är det belopp som faktiskt tas ut i transaktionen. Kompenserande justeringar kan leda till dubbelbeskattning eftersom de inte godtas i alla stater, på grund av att skattedeklarationen förutsätts motsvara de faktiska transaktionerna. För att undvika rättstvister och för att åstadkomma ett gemensamt tillvägagångssätt i unionen föreskrivs det i artikel 7 i direktivförslaget som villkor för att kompenserande justeringar ska godtas bland annat att justeringarna ska göras symmetriskt i bokföringen för alla berörda företag som är etablerade i medlemsstaterna. 

3.4  Centrala principer och faser vid tillämpning av armlängdsprincipen (artiklarna 8–13)

Enligt artikel 8 i direktivförslaget ska medlemsstaterna säkerställa att tillämpningen av armlängdsprincipen inleds med identifiering och avgörande av dels de kommersiella och finansiella förhållandena mellan företag i intressegemenskap, dels de faktiska transaktionerna mellan företag i intressegemenskap. Identifieringen och avgörandet av de kommersiella och finansiella förhållandena och de faktiska transaktionerna mellan företag i intressegemenskap ska baseras på insikt i den aktuella sektorn, en analys av de enskilda företagens verksamhet och en analys av transaktionens ekonomiskt relevanta särdrag, med hänsyn till såväl form som substans. 

Enligt artikel 9 i direktivförslaget ska medlemsstaterna förutsätta att den internprissättningsmetod som används är en av de metoder som avses i kapitel 3 i OECD:s riktlinjer för internprissättning, det vill säga marknadsprismetoden, återförsäljningsprismetoden, kostnadsplusmetoden, nettomarginalmetoden eller vinstfördelningsmetoden. I bestämmelsen anges ingen prioritetsordning för dessa metoder. Även värderingsmetoder och värderingstekniker får användas, men endast om skattemyndigheten eller den skattskyldige kan visa att ingen av de ovan nämnda metoderna rimligen kan tillämpas på en jämförbar transaktion och att tillämpningen av värderingsmetoden eller värderingstekniken leder till ett resultat som är förenligt med armlängdsprincipen och ger en tillförlitligare uppskattning av armlängdspriset än de nämnda metoderna. 

Artikel 10 i direktivförslaget gäller valet av den lämpligaste internprissättningsmetoden. Enligt bestämmelsen ska man alltid sträva efter att välja den lämpligaste metoden för varje situation. 

I artikel 11 i direktivförslaget finns bestämmelser om den jämförbarhetsanalys som är en förutsättning för tillämpningen av armlängdsprincipen. Syftet är att analysera om en transaktion mellan företag i intressegemenskap är jämförbar med ett eventuellt jämförelseobjekt. I jämförelseanalysen ska man beakta avtalsvillkoren, parternas funktioner, tillgångar och risker, den överförda egendomens eller tillhandahållna tjänstens särdrag, parternas och marknadens ekonomiska förhållanden samt parternas affärsstrategier. Jämförelsen måste göras mellan transaktioner med ett tillräckligt lika innehåll. Ett jämförelseobjekt är jämförbart om ingen av skillnaderna mellan de transaktioner eller företag som jämförs väsentligt kan påverka priset eller om effekterna av dessa skillnader kan elimineras genom rimligt noggranna justeringar. 

När tillämpningen av en internprissättningsmetod ger upphov till ett variationsintervall ska medlemsstaterna enligt artikel 12 i direktivförslaget säkerställa att armlängdspriset bestäms till interkvartilsspannet, det vill säga skillnaden mellan den övre kvartilen (75 procent av fallen ligger under den) och den undre kvartilen (25 procent av fallen ligger under den). För att undvika rättstvister och åstadkomma ett gemensamt tillvägagångssätt i unionen föreskrivs det vidare i artikel 12 i direktivförslaget att den beskattningsbara inkomsten i princip inte längre justeras om resultatet ligger inom interkvartilsspannet, och att skattemyndigheterna justerar villkoren för en transaktion mellan företag i intressegemenskap till medianvärdet för alla jämförelsedata om villkoren inte är förenliga med armlängdsprincipen. I båda de situationer som nämns ovan kan avvikelser från regeln göras från fall till fall av grundad anledning. 

Enligt artikel 13 i direktivförslaget ska den skattskyldiges dokumentation av internprissättning verifiera att transaktioner i mellan företag i intressegemenskap är förenliga med armlängdsprincipen och inbegriper åtminstone de element som avses i artiklarna 8–12. I artikeln ges kommissionen dessutom befogenhet att senare anta delegerade akter om den dokumentation som krävs, hur den ska lämnas in och vilka tidsramar som gäller. 

3.5  Mekanism som möjliggör nya gemensamma regler för internprissättning (artikel 14)

Enligt direktivförslaget ska en medlemsstat när den införlivar bestämmelserna i direktivets kapitel II i sin nationella lagstiftning ta in en bestämmelse som säkerställer att dessa bestämmelser i direktivet tillämpas i överensstämmelse med OECD:s riktlinjer för internprissättning. För att säkerställa att medlemsstaterna följer de senaste uppdaterade OECD-riktlinjerna föreslås det att förfarandet enligt artikel 218.9 i EUF-fördraget ska tillämpas. 

För att öka de skattskyldigas rättssäkerhet föreslås det också i artikel 14 i direktivförslaget att nya gemensamma bindande internprissättningsregler ska antas genom genomförandeakter. Genomförandeakter som gäller olika typer av transaktioner ger de skattskyldiga en klar bild av vad medlemsstaternas skattemyndigheter anser vara godtagbart i vissa transaktioner, och tillhandahåller så kallade trygga hamnar som minskar den administrativa bördan och rättstvisterna. Till den delen är det rådet som har genomförandebefogenheterna och fattar besluten på förslag av kommissionen. Enligt artikel 14 i direktivförslaget får genomförandeakter antas om internprissättning av immateriella tillgångar, tjänster, avtal om kostnadsfördelning, transaktioner i anslutning till omstruktureringar, finansiella transaktioner och transaktioner mellan huvudkontor och filialer. 

3.6  Slutbestämmelser (artiklarna 15–20)

Enligt artikel 15 i direktivförslaget ska kommissionen utreda och utvärdera tillämpningen av direktivet med fem års mellanrum och överlämna en rapport om utvärderingen till Europaparlamentet och rådet. Den första rapporten ska överlämnas den 31 december 2031. Medlemsstaterna ska till kommissionen ge relevant information för att förbättra tillämpningen av armlängdsprincipen, reducera dubbelbeskattning och bekämpa skattemissbruk. Kommissionen får anta genomförandeakter där det preciseras vilken information medlemsstaterna förutsätts ge. Enligt artikel 17 i direktivförslaget ska kommissionen biträdas av en kommitté i det kontrollförfarande som tillämpas när genomförandeakter antas. 

Med stöd av artikel 18 i direktivförslaget kan rådet när som helst återkalla den i artikel 13 avsedda delegeringen av befogenheter till kommissionen att anta delegerade akter om den interprissättningsdokumentation som krävs. En delegerad akt ska träda i kraft endast om rådet inte har gjort invändningar mot den inom en period av två månader från den dag då akten delgavs rådet, eller om rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att det inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på rådets initiativ. 

Enligt artikel 20 i direktivförslaget ska medlemsstaterna senast den 31 december 2025 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. De ska tillämpa bestämmelserna från och med den 1 januari 2026. 

4.1  Kommissionens förslag

Direktivförslaget grundar sig på artikel 115 i EUF-fördraget, enligt vilken rådet utan att det påverkar tillämpningen av artikel 114 enhälligt i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande och efter att ha hört Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén ska utfärda direktiv om tillnärmning av sådana lagar och andra författningar i medlemsstaterna som direkt inverkar på den inre marknadens upprättande eller funktion. Därför krävs ett enhälligt beslut av alla medlemsstater för att förslaget ska kunna antas i rådet. 

Den befogenhet som föreslås för kommissionen att anta vissa delegerade akter grundar sig på artikel 290 i EUF-fördraget. Enligt artikeln kan det genom en lagstiftningsakt till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten. Mål, innehåll, omfattning och varaktighet för delegeringen av befogenhet ska uttryckligen avgränsas i lagstiftningsakterna. De väsentliga delarna av ett område ska förbehållas lagstiftningsakterna och får därför inte bli föremål för delegering av befogenhet. Rådets beslut att återkalla delegeringen eller att inte göra några invändningar mot den delegerade akten fattas med kvalificerad majoritet. 

De befogenheter att anta vissa genomförandeakter som föreslås för kommissionen och rådet grundar sig på artikel 291 i EUF-fördraget. Enligt den artikeln i fråga ska medlemsstaterna vidta alla nationella lagstiftningsåtgärder som är nödvändiga för att genomföra unionens rättsligt bindande akter. Om enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, ska kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 och 26 i fördraget om Europeiska unionen, rådet tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter. Att genomförandebefogenheter delegeras till rådet motiveras i direktivförslaget med att delegeringen kan ha eventuella konsekvenser för nationella verkställighets- och ingripandebefogenheter inom direkt beskattning, för beskattningsrätt som baserar sig på skatteavtal som ingåtts för att undvika dubbelbeskattning och på medlemsstaternas skattebas. 

Enligt artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen utövar unionen sina befogenheter enligt principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Enligt subsidiaritetsprincipen ska unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om målen för den planerade åtgärden bättre kan uppnås på unionsnivå än på nationell, regional eller lokal nivå. Åtgärderna får dock till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen (proportionalitetsprincipen). 

I fråga om subsidiaritetsprincipen konstateras det i kommissionens direktivförslag att det aktuella problemets gränsöverskridande karaktär förutsätter ett gemensamt initiativ på hela den inre marknaden. Eftersom internprissättning är gränsöverskridande kan man endast ingripa i den genom lagstiftning på unionsnivå. Enligt kommissionen är förslaget därmed förenligt med subsidiaritetsprincipen, eftersom enskilda osamordnade åtgärder i medlemsstaterna bara skulle fragmentera den rättsliga ramen för internprissättning ytterligare utan att de eftersträvade resultaten uppnås. Med ett gemensamt tillvägagångssätt för alla medlemsstater är chanserna störst att uppnå de uppsatta målen. 

Kommissionen motiverar förslagets förenlighet med proportionalitetsprincipen med att de planerade åtgärderna inte går utöver miniminivån för skyddet av den inre marknaden. Direktivet säkerställer ett gemensamt tillvägagångssätt i fråga om de grundläggande principerna för internprissättning och innehåller riktade bestämmelser för vissa transaktioner som tillför störst mervärde för unionen. Enhetligare regler för internprissättning leder till en mindre fragmenterad tillämpning och tolkning av armlängdsprincipen i hela unionen, vilket minskar tvisterna och de kostnader som regelefterlevnaden orsakar för företag som är verksamma inom unionen. 

4.2  Statsrådets bedömning

Vid en bedömning av förslaget med avseende på subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna kan man först granska den del av förslaget som motsvarar OECD:s riktlinjer om internprissättning. För närvarande finns bestämmelser om fördelningen av skatteintäkter mellan stater i bilaterala skatteavtal som i Finlands fall grundar sig på OECD:s modellskatteavtal. OECD:s riktlinjer om internprissättning används som hjälp vid tolkningen av artikel 9 i skatteavtal som följer OECD:s modellskatteavtal. Direktivets syfte är att harmonisera tillämpningen av OECD:s riktlinjer om internprissättning inom EU. Detta kan betraktas som ett viktigt och godtagbart mål under förutsättning att direktivets formuleringar och detaljer även de facto motsvarar OECD:s riktlinjer om internprissättning. 

För att förhindra dubbelbeskattning är det viktigt att enhetliga bestämmelser följs globalt i den internationella beskattningen. Direktivets syfte är, som det anges ovan, att harmonisera tillämpningen av OECD:s riktlinjer om internprissättning inom EU. Med hänsyn till detta kan kommissionens syn att målen endast kan uppnås genom en centraliserad lösning anses vara motiverad och godtagbar med avseende på subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen. 

I direktivförslaget ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter. De befogenheter som delegeras definieras tydligt och exakt i direktivförslaget och gäller dokumentationskrav. I direktivförslaget ges kommissionen också befogenhet att anta genomförandeakter om vilken information som krävs av medlemsstaterna för utvärderingen av tillämpningen av direktivet. De delegerade befogenheterna kan till den delen anses vara tydligt och exakt definierade. I direktivförslaget ges rådet också befogenheter att anta genomförandeakter om internprissättning av olika typer av transaktioner. Behovet av genomförandeakter som antas av rådet har motiverats med att de minskar den administrativa bördan och rättstvisterna. Till dessa delar definieras de delegerade befogenheterna tillräckligt exakt, men innehållet i de befogenheter som delegeras kan vara förknippat med utmaningar. 

Statsrådet anser att förslagets rättsliga grund är korrekt och att förslaget är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. 

5.1  Konsekvenser för lagstiftningen i Finland

Om det föreslagna direktivet genomförs förutsätter det ändringar i den nationella lagstiftningen. Bestämmelserna om de centrala elementen i internprissättningen ska tas in i lagstiftningen i enlighet med förslaget, liksom en hänvisning till OECD:s riktlinjer för internprissättning som bindande tolkningskälla för de bestämmelser om internprissättning som ingår i direktivet. 

När bestämmelserna i direktivförslaget sätts i kraft bör man granska deras förhållande till 31 § i lagen om beskattningsförfarande (1995/1558) och till internprissättningsbestämmelserna i skatteavtalen, som överensstämmer med OECD:s modellskatteavtal och tolkas enligt principerna i OECD:s riktlinjer om internprissättning. Innehållet i direktivförslagets artiklar beskrivs delvis på ett sätt som avviker något från OECD:s riktlinjer för internprissättning, vilket kräver samordning med det befintliga regelverket. 

5.2  Administrativa konsekvenser

5.3  Ekonomiska konsekvenser

De ekonomiska konsekvenser som eftersträvas med förslaget är kostnadsbesparingar till följd av att de skattskyldigas och skattemyndigheternas administrativa börda minskar. Enligt kommissionens konsekvensbedömning gynnas företagen och skatteförvaltningarna av tydligare regler för internprissättning. När armlängdsprincipen tas in i lagstiftningen och OECD:s internprissättning tillämpas mer konsekvent tillförs därmed ett mervärde på EU-nivå. 

Förslagets viktigaste ekonomiska konsekvenser kan vara en följd av bindande regler för internprissättning som antas med stöd av artikel 14. Eftersom det möjliga innehållet i sådana regler inte framgår närmare av förslaget kan inte heller konsekvenserna bedömas i det här skedet. Därför bör man i det fortsatta arbetet sträva efter att närmare bedöma de ekonomiska konsekvenserna för Finland, i synnerhet konsekvenserna av den reglering som möjliggörs av artikel 14.