Allmän motivering
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning finner utskottet propositionen behövlig och ändamålsenlig.
Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Syftet med propositionen är att inrätta en
ekonomisk zon som ersätter den nuvarande fiskezonen och
kontinentalsockeln. Den ekonomiska zonen avser enligt definition
i Förenta Nationernas havsrättskonvention (FördrS
49—50/1996, nedan havsrättskonventionen)
zonen mellan territorialhavet och det fria havet. I Finska viken och
Bottniska viken sträcker sig den föreslagna ekonomiska
zonen fram till mittlinjen, alltså den linje som genom
fördrag överenskommits med respektive grannstater.
Zonen ligger på den finska kontinentalsockeln och täcker
nästa helt den nuvarande fiskezonen.
Den ekonomiska zonen omfattar såväl vattenområdet
som havsbottenområdet. I motsats till territorialhavet
ingår den ekonomiska zonen inte i finska statens territorium.
Enligt havsrättskonventionen har kuststaten begränsade
befogenheter inom den ekonomiska zonen. Kuststaten har suveräna
rättigheter att utforska och ekonomiskt exploatera zonen
och dess naturtillgångar och därtill rätt
att vidta vissa åtgärder för att skydda och
bevara den marina miljön och att övervaka marinvetenskaplig
forskning. Kuststaten har också rätt att i zonen
uppföra konstgjorda öar, anläggningar
och konstruktioner. Med begränsningarna i havsrättskonventionen
har kuststaten också befogenheter gentemot utländska
fartyg som navigerar i den ekonomiska zonen.
Utrikesutskottet hänvisar till lagutskottets utlåtande
(LaUU 13/2004 rd), där det
konstateras att Finland genom lagen om Finlands ekonomiska zon får
jurisdiktion i den genom lagen bildade zonen i den mån
internationella överenskommelser tillåter det.
Att den förslagna lagen ger den finska straffrätten
en något större räckvidd är
en lösning som lagutskottet finner såväl överskådlig
som ändamålsenlig.
Utrikesutskottet håller också med miljöutskottet
som anser (MiUU 19/2004 rd) att en ekonomisk
zon är en av de viktigaste lagstiftningsåtgärderna
för att förbättra skyddet av Östersjön och
säkerheten i sjöfarten. Genom att inrätta
en ekonomisk zon kan Finland inom ramen för havsrättskonventionen
utsträcka sin jurisdiktion i skyddet av den marina miljön
utanför sina territorialvatten. En ekonomisk zon förbättrar
således Finlands möjligheter att vara aktiv i
skyddet av den marina miljön. Miljöutskottet påpekar
att möjligheten att effektivare övervaka fartygstrafiken
minskar de avsiktliga utsläppen av slagvatten i havet,
när finländska myndigheter har bemyndigande att
vidta åtgärder också inom den ekonomiska
zonen.
Regeringen framhåller i propositionsmotiven (s. 10/II)
att inrättandet av den ekonomiska zonen inte påverkar
uppdelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket
och landskapet Åland i den ekonomiska zonen. Riket och Ålands
landskapsregering har förhandlat om frågan i enlighet
med självstyrelselagen för Åland (1144/1991),
närmare bestämt 2 § 2 mom. och motiveringen
till det. Som det framgår av en utredning till utskottet
och propositionsmotiven har landskapet Åland i dagsläget
inga befogenheter i Finlands fiskezon och på kontinentalsockeln,
de två områden Finlands ekonomiska zon territoriellt
sett huvudsakligen skulle bestå av. Regeringens hållning
i propositionen, att riket har lagstiftningskompetens i den ekonomiska
zonen, anser utrikesutskottet vara helt motiverad.
Detaljmotivering
1. Lag om Finlands ekonomiska zon
6 och 7 §.
Lagutskottet kommenterar i sitt utlåtande (LaUU
13/2004 rd) den föreslagna 16 § i lagen
om Finlands ekonomiska zon. Paragrafen tillämpas på vissa
förseelser enligt lagen om Finlands ekonomiska zon. Enligt
2 punkten straffas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
handlar i strid med villkoren i ett beslut som avses i 6 eller 7 §.
Men 7 § ger inga uttryckliga befogenheter att villkora
beslut som avses i paragrafen. Därmed blir, menar lagutskottet,
kriminaliseringen av villkorsbrott problematisk. Om det är meningen
att ett beslut enligt 7 § ska kunna villkoras, bör
en bestämmelse om detta tas in i paragrafen på samma
sätt som i 6 § 3 mom., anser lagutskottet. Visserligen är
den sistnämnda bestämmelsen enligt lagutskottet
inte helt lyckad med avseende på exakthetskravet, eftersom
de eventuella villkorens räckvidd i sak är synnerligen
löst angiven genom det lakoniska konstaterandet att villkoren
ska "anses nödvändiga med tanke på säkerhet
och allmänt intresse". Utskottet menar att bestämmelsen
så vitt möjligt bör preciseras genom
att villkoren exempelvis begränsas till sådana
som är absolut nödvändiga för
rikets säkerhet eller för att rättigheterna
enligt lagen om Finlands ekonomiska zon ska kunna tillgodoses.
Utrikesutskottet föreslår en kompletterande skrivning
i 6 § 3 mom. och 7 § 3 mom. i lagen om Finlands
ekonomiska zon om att villkoren ska vara nödvändiga
med tanke på säkerheten eller för att
tillgodose rättigheterna enligt nämnda lag. Utskottet
påpekar att man enligt motiven till 6 och 7 § vid
bedömningen av nödvändiga villkor också ska
väga in eventuella synpunkter med anknytning till övervakningen
och tryggandet av Finlands territoriella integritet.
11 §.
Lagutskottet tar i sitt utlåtande (LaUU 13/2004
rd) också upp den föreslagna 11 § med bestämmelser
om miljöbrott i den ekonomiska zonen. I 1 mom. finns en
hänvisning till strafflagens 48 kap. 1—5 §,
dvs. brottsrekvisiten för miljöförstöring,
grov miljöförstöring, miljöförseelse,
miljöförstöring av oaktsamhet och naturskyddsbrott.
I 2 mom. åter hänvisas till bestämmelserna
om brott mot miljöskyddslagen, avfallsförseelse
och naturskyddsförseelse i respektive materiella lagar.
Enligt 3 mom. tillämpas på de brott som nämns
i paragrafen vad som bestäms i strafflagen om juridiska
personers ansvar. Det är enligt lagutskottet inte förenligt
med de allmänna principerna för juridiska personers straffbarhet
att straffbarheten utsträcks till de i 2 mom. nämnda
brotten som endast straffas med böter. Därför
föreslår lagutskottet att 11 § 3 mom.
i lagförslaget stryks och en bestämmelse med hänvisning
till juridiska personers straffbarhet skrivs in i slutet av 1 mom.
Utrikesutskottet föreslår att preciseringarna
görs.
18 §.
Paragrafen handlar om myndigheternas territoriella behörighet.
Miljöministeriet har i ett skriftligt yttrande gjort utskottet
uppmärksamt på att skyddet och bevarandet av den
marina miljön hör till kuststatens rättigheter
enligt artikel 56 i havsrättskonventionen. Enligt förslaget
till lag om Finlands ekonomiska zon tillämpas de centrala
miljölagarna i den ekonomiska zonen.
Miljöministeriet konstaterar i sitt yttrande att man
vid beredningen av propositionen antog att naturvårdslagens
allmänna bestämmelser om lagövervakning
också gäller den ekonomiska zonen. Men, säger
ministeriet, det har senare visat sig att det vore bäst
att reglera frågan i själva lagen om Finlands
ekonomiska zon.
Miljöministeriet har som en teknikalitet föreslagit
för utrikesutskottet att hänvisningarna till miljöskyddslagen,
vattenlagen och avfallslagen i 18 § i lagen om Finlands
ekonomiska zon kompletteras med naturvårdslagen. Utrikesutskottet ställer
sig bakom förslaget.
21 §.
En annan paragraf som lagutskottet tar upp i sitt utlåtande är
21 §. Den innehåller en hänvisningsbestämmelse
till tvångsmedel som används med anledning av
i lagen om Finlands ekonomiska zon avsedda brott som begåtts
i den ekonomiska zonen. Av propositionsmotiven (s. 24/II)
framgår det att en från ett utländskt
fartyg i den ekonomiska zonen begången gärning
som förorenar den marina miljön bara kan bestraffas med
böter enligt artikel 230.1 i havsrättskonventionen.
För att denna begränsning inte onödigtvis
ska kringskära möjligheterna att för
utländska fartygs vidkommande utnyttja straffprocessuella
tvångsmedel vid förundersökning, föreslår
regeringen (s. 32/II) att lagen om förhindrande
av vattnens förorening, förorsakad av fartyg (300/1979)
kompletteras med en ny 28 b §. Paragrafen tillåter
i förekommande fall användning av tvångsmedel
enligt straffskalorna i 48 kap. 1—4 § i strafflagen.
Lagutskottet finner förslaget helt befogat. Men för
att lagstiftningen ska vara tydlig och informativ vore det trots
allt på sin plats att det redan av lagen om Finlands ekonomiska
zon framgår att det finns en undantagsbestämmelse
om användning av tvångsmedel. Därför
föreslår lagutskottet en ändring i lagens
21 §. Utrikesutskottet föreslår att lagutskottets ändringsförslag
godkänns.
23 §.
Lagförslagets 23 § innehåller bestämmelser
om behörig domstol. Regeln lyder att alla mål
som gäller brott mot lagen om Finlands ekonomiska zon behandlas
av Helsingfors tingsrätt. Enligt utredning till lagutskottet
kan det bli fråga om några tiotal mål årligen.
Med hänsyn till det uppskattade antalet mål och
den ekonomiska zonens areal är den föreslagna
forumbestämmelsen mindre lyckad, menar lagutskottet. Båda omständigheterna
talar för fler behöriga domstolar. Domstolarna
kan då bättre bedöma följderna av
en gärning som exempelvis lett till förorening
av den marina miljön i och med att de eventuellt känner
till gärningsplatsen och dess närmiljö från
tidigare mål. En gärning som ska bedömas
straffrättsligt kan också ingå i en händelsekedja
för vilken ska avges sjöförklaring enligt sjölagen
(674/1994).
Regionalt sett är de tingsrätter som är
i sjölagens 21 kap. avsedda sjörättsdomstolar
lämpliga forum för brottmål enligt lagen
om Finlands ekonomiska zon, anser lagutskottet. Befogenhetsfördelningen
mellan dessa tingsrätter kan lämpligen avgöras
genom tillämpning av 4 kap. 1 § om gärningsort
i lagen om rättegång i brottmål (689/1997).
Också i övrigt kan samma 4 kap. tillämpas
på andra särskilda frågor kring befogenhetsfördelningen,
bl.a. när brotten eller medgärningsmännen är
flera. Lagutskottets förslag gäller bara tingsrätternas
regionala befogenheter och innebär inte att tingsrätterna
skulle vara tvungna att behandla de i lagen om Finlands ekonomiska
zon avsedda brottmålen i sjölagens specialsammansättning.
Utrikesutskottet omfattar den ändring i 23 § som
lagutskottet föreslår.
9. Lag om ändring av lagen om fiske
Lagutskottet nämner i sitt utlåtande den föreslagna ändringen
av 113 § i lagen om fiske. Enligt förslaget ska
Helsingfors tingsrätt vara behörig domstol. I
propositionsmotiven hänvisar regeringen under denna paragraf
(s. 35/I) till den föreslagna 23 § i
lagen om Finlands ekonomiska zon. Lagutskottet föreslår
att 113 § i lagen om fiske ändras i analogi med
23 § i lagen om Finland ekonomiska zon. Utrikesutskottet
instämmer i förslaget.
10. Lag om ändring av strafflagen
48 a kap. 7 §.
Strafflagens 48 a kap. föreslås bli kompletterat
med en ny 7 § med regler om fiskebrott som har begåtts
från ett utländskt fartyg i Finlands ekonomiska
zon och om döljande av olagligt byte från fiskebrottet.
Enligt artikel 73.3 i havsrättskonventionen får
för detta brott endast dömas till böter,
om inte annat följer av en för Finland bindande
internationell överenskommelse. Eftersom regeringen inte
föreslår några särskilda bestämmelser
om preskription av detta bötesbrott, är preskriptionstiden
två år enligt den allmänna bestämmelsen
i strafflagens 8 kap. 1 §. Utan den föreslagna
specialbestämmelsen om fiskebrott i 7 § skulle
det strängaste straffet vara två års
fängelse och preskriptionstiden fem år. Däremot
påverkas preskriptionstiden för döljande
av olagligt byte inte av specialbestämmelsen i 7 §,
eftersom det strängaste straffet är fängelse
i sex månader.
Lagutskottet påpekar att en preskriptionstid på två år
kan vara något kort för undersökning
av och väckande av åtal för ett fiskebrott.
Därför vore det motiverat att också brott
enligt 48 a kap. 7 § skulle ha en lagfäst preskriptionstid
på tre år. Eftersom paragrafen tillåter
att man senare i ett internationellt åtagande kan komma överens
om fängelsestraff i vissa fall, måste det i lagrummet i
varje händelse nämnas att det uttryckligen handlar
om den kortaste möjliga preskriptionstiden. Lagutskottet
föreslår att preskriptionstiden för ett
brott enligt strafflagens 48 a kap. 7 § är tre år.
Utrikesutskottet ställer sig bakom förslaget.
11. Lag om ändring av jaktlagen
Miljöutskottet påpekar i sitt utlåtande
(MiUU 19/2004 rd) att jaktlagen i propositionen
inte innehåller någon liknande bestämmelse
om framför allt tullmyndigheternas rätt att bedriva övervakning
inom den ekonomiska zonen som det ingår i 99 § i
förslaget till lag om ändring av lagen om fiske.
Tullen skulle ha en snävare övervakningsbehörighet
i jaktlagen än i lagen om fiske, vilket i vissa situationer
kan leda till inkonsekvenser i tullens övervakningsverksamhet. Miljöutskottet
föreslår en komplettering rörande tullmyndigheternas
befogenheter i jaktlagens 88 §. Vid expertutfrågningen
i utrikesutskottet föreslog jord- och skogsbruksministeriet
samma ändring. Följaktligen föreslår
utrikesutskottet att 88 § 1 mom. i jaktlagen kompletteras
i fråga om tullens befogenheter.