Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Lapsen sukunimen määräytymisestä säädetään nimilain (694/1985) 2 luvussa. Lain §:n mukaan lapsi saa syntyessään sen sukunimen, joka vanhemmilla on lapsen syntymän hetkellä, jos vanhemmilla on yhteinen sukunimi. Jos vanhemmilla ei ole yhteistä sukunimeä, lapsi saa sen sukunimen, jonka vanhemmat ilmoittavat lapsen sukunimeksi ja joka jommallakummalla vanhemmalla on ilmoitusta tehtäessä. Jos vanhemmat eivät tee tällaista ilmoitusta, lapsi saa sen sukunimen, joka äidillä on. Jommallakummalla vanhemmalla mahdollisesti henkilökohtaisessa käytössä oleva sukunimi ei kuitenkaan periydy lapselle.

Vihkimisilmoitusten perusteella vuosina 2007—2010 koottujen tilastojen mukaan keskimäärin noin 78 prosenttia avioliittoon vihityistä pareista otti käyttöön yhteisen sukunimen. Näissä tapauksissa noin 7 prosentissa avioliitoista toinen puolisoista otti aiemman sukunimensä henkilökohtaiseen käyttöön yhteisen sukunimen edellä. Puolisot säilyttivät omat nimensä keskimäärin 22 prosentissa tapauksista. Tilastojen mukaan miehen sukunimen ottaminen puolisoiden yhteiseksi nimeksi on selvästi yleisin vaihtoehto, mutta tilastot osoittavat myös sen, että kaikkia nimilain tarjoamia vaihtoehtoja puolisoiden sukunimeksi käytetään.

Nimilain muuttaminen siten, että lapselle voitaisiin antaa niin sanottu väli- tai yhdistelmänimi, laajentaisi vanhempien oikeutta päättää lapsen sukunimestä. Samalla se kuitenkin toisi lainsäädäntöömme suomalaiselle nimikäytännölle vieraan elementin ja lisäisi nimilainsäädännön monimutkaisuutta. Erityisiä ongelmia aiheutuisi yhdistelmänimen periytymisestä, mitä kysymystä on tarkemmin selostettu aiempaan samansisältöiseen kirjalliseen kysymykseen KK 623/2007 vp annetussa vastauksessa. On myös syytä mainita, että nimilain 4 luvussa säädetään sukunimen muuttamisesta uudeksi sukunimeksi. Näin ollen perheet, joissa koetaan olevan erityisiä syitä saada lapsen sukunimi määräytymään nimilaista poikkeavalla tavalla, voivat saattaa kysymyksen viranomaisen ratkaistavaksi.

Oikeusministeriön havaintojen mukaan nimilainsäädäntöä voidaan pitää sukunimiä koskevilta osiltaan pääosin tarkoituksenmukaisena, eikä edellä kuvattujen tilastojen perusteella eikä muutoinkaan ole havaittavissa muutoksia, joiden vuoksi lain muuttaminen ehdotetulla tavalla olisi tällä hetkellä ajankohtaista. Oikeusministeriö kuitenkin seuraa nimilain mahdollisia muutostarpeita myös jatkossa.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Bestämmelserna om barns släktnamn finns i 2 kap. i namnlagen (694/1985). Enligt lagens 2 § får ett barn vid födelsen det släktnamn som föräldrarna har när barnet föds, om föräldrarna har gemensamt släktnamn. Har föräldrarna inte gemensamt släktnamn, får barnet det släktnamn som föräldrarna anmäler som barnets släktnamn och som någondera av föräldrarna har när anmälan görs. Om anmälan inte görs får barnet moderns släktnamn. Ett släktnamn som någondera föräldern eventuellt använder personligen förvärvas däremot inte av barnet.

Statistik på vigselannonser 2007—2010 visar att ett gemensamt släktnamn togs av i snitt ca 78 procent av de par som vigdes till äktenskap. I ca 7 procent av dessa äktenskap anmälde den ena parten att han eller hon ville använda sitt tidigare släktnamn personligen framför det gemensamma släktnamnet. I snitt förekom det i 22 procent av fallen att makarna höll kvar sina egna släktnamn. Statistiken visar att det vanligaste är att makarna tar mannens namn som gemensamt släktnamn, men statistiken ger också vid handen att paren använder sig av alla de alternativ som namnlagen möjliggör.

En ändring av namnlagen så att ett barn kunde få ett s.k. mellannamn eller ett dubbelnamn skulle öka föräldrarnas rätt att besluta om barnets släktnamn. Samtidigt skulle det dock föra in ett främmande element i det finska namnbruket och öka namnlagstiftningens komplexitet. Frågan om hur ett dubbelnamn ska gå i arv skulle medföra särskilda problem. Detta har närmare behandlats i svaret på ett tidigare skriftligt spörsmål med samma innehåll, SS 623/2007 rd. Det finns också skäl att nämna att det i 4 kap. i namnlagen finns bestämmelser om ändring av ett släktnamn till nytt släktnamn. De familjer som upplever att det finns särskilda skäl för att ett barns släktnamn ska bestämmas på ett sätt som avviker från namnlagen kan därför föra frågan till myndigheterna för avgörande.

Justitieministeriet har gjort iakttagelsen att namnlagen huvudsakligen kan anses vara ändamålsenlig till de delar som gäller släktnamn. Man kan inte utifrån den statistik som beskrivits ovan och inte heller annars notera några sådana förändringar som skulle aktualisera en ändring av lagen på föreslaget sätt. Justitieministeriet kommer dock att följa behovet av eventuella ändringar i fråga om namnlagen också i fortsättningen.