Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Lapsen sukunimen määräytymisestä säädetään nimilain (694/1985) 2 luvussa. Lain 2 §:n mukaan lapsi saa syntyessään sen sukunimen, joka vanhemmilla on lapsen syntymän hetkellä, jos vanhemmilla on yhteinen sukunimi. Jos vanhemmilla ei ole yhteistä sukunimeä, lapsi saa sen sukunimen, jonka vanhemmat ilmoittavat lapsen sukunimeksi ja joka jommallakummalla vanhemmalla on ilmoitusta tehtäessä. Jos vanhemmat eivät tee tällaista ilmoitusta, lapsi saa sen sukunimen, joka äidillä on. Jommallakummalla vanhemmalla mahdollisesti henkilökohtaisessa käytössä oleva sukunimi ei kuitenkaan periydy lapselle.

Vihkimisilmoitusten perusteella vuosina 2002—2006 koottujen tilastojen mukaan keskimäärin noin 80 prosenttia avioliittoon vihityistä pareista otti käyttöön yhteisen sukunimen. Näissä tapauksissa hieman alle 8 prosentissa avioliitoista toinen puolisoista otti aiemman sukunimensä henkilökohtaiseen käyttöön yhteisen sukunimen edellä. Puolisot säilyttivät omat nimensä keskimäärin hieman alle 20 prosentissa tapauksista. Miehen sukunimen ottaminen puolisoiden yhteiseksi sukunimeksi on tilastojen perusteella selvästi yleisin vaihtoehto, mutta tilastot osoittavat myös sen, että kaikkia nimilain tarjoamia vaihtoehtoja puolisoiden sukunimeksi käytetään.

Nimilain muuttaminen siten, että lapselle voitaisiin antaa niin sanottu väli- tai yhdistelmänimi laajentaisi vanhempien oikeutta päättää lapsen sukunimestä. Samalla se toisi lainsäädäntöömme suomalaiselle nimikäytännölle vieraan elementin ja lisäisi nimilainsäädännön monimutkaisuutta. Erityisiä ongelmia aiheutuisi yhdistelmänimen periytymisestä ja esimerkiksi yhdistelmänimen täydellinen periytyvyys johtaisi jo seuraavassa sukupolvessa kolmi- tai neliosaiseen sukunimeen. Tällaiset yhdistelmänimet olisivat epäkäytännöllisiä. Yhdistelmänimen osittainen periytyvyys puolestaan edellyttäisi säännöksiä muun muassa siitä, mikä yhdistelmänimistä periytyy lapselle, miten menetellään tapauksessa, jossa molemmilla vanhemmilla on yhdistelmänimi ja voidaanko koko yhdistelmänimi ottaa avioliitossa yhteisen sukunimen edellä henkilökohtaiseen käyttöön. Vaikka jokaiselle annettaisiin täysi vapaus päättää yhdistelmänimensä periytymisestä ja sen henkilökohtaisesta käytöstä, nimilakiin tarvittaisiin edellä mainitun kaltaisia säännöksiä kuitenkin siltä varalta, ettei valintaoikeutta syystä tai toisesta käytetä. Lisäksi on syytä mainita, että nimilain 4 luvussa säädetään sukunimen muuttamisesta uudeksi sukunimeksi. Näin ollen perheet, joissa koetaan olevan erityisiä syitä saada lapsen sukunimi määräytymään nimilaista poikkeavalla tavalla, voivat saattaa kysymyksen viranomaisen ratkaistavaksi.

Oikeusministeriön havaintojen mukaan nimilainsäädäntö on sukunimiä koskevilta osiltaan osoittautunut pääosin tarkoituksenmukaiseksi. Nimilain mahdollisia muutostarpeita on kuitenkin syytä tarkoin seurata. Sukunimen määräytymiseen kohdistuva julkinen intressi on vähentynyt, kun henkilötunnukset ovat osittain korvanneet nimen ihmisen yksilöinnin välineenä. Sen vuoksi on mahdollista suhtautua aiempaa vapaammin sukunimiä koskeviin yksilön toiveisiin. Oikeusministeriössä ei kuitenkaan ole tällä hetkellä vireillä nimilain uudistamiseen liittyviä hankkeita, enkä pidä niihin ryhtymistä ajankohtaisena.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Bestämmelserna om barns släktnamn finns i 2 kap. i namnlagen (694/1985). Enligt 2 § får ett barn vid födelsen det släktnamn som föräldrarna har när barnet föds, om föräldrarna har gemensamt släktnamn. Har föräldrarna inte gemensamt släktnamn, får barnet det släktnamn som föräldrarna anmäler som barnets släktnamn och som någondera av föräldrarna har när anmälan görs. Om anmälan inte görs får barnet moderns släktnamn. Ett släktnamn som någondera föräldern eventuellt använder personligen förvärvas däremot inte av barnet.

Statistik på vigselannonser 2002—2006 visar att ett gemensamt släktnamn togs av i snitt 80 procent av de par som vigdes till äktenskap. I något färre än 8 procent av dessa äktenskap anmälde den ena parten att han eller hon ville personligen använda sitt tidigare släktnamn framför det gemensamma släktnamnet. I snitt förekom det i något färre än 20 procent av fallen att makarna höll kvar sina egna släktnamn. Statistiken visar att det vanligaste är att makarna tar mannens namn som gemensamt släktnamn, men statistiken ger också vid handen att paren använder sig av alla de alternativ som namnlagen möjliggör.

En ändring av namnlagen så att ett barn kunde få ett s.k. mellannamn eller ett dubbelnamn skulle öka föräldrarnas rätt att besluta om barnets släktnamn. Samtidigt skulle det föra in ett främmande element i det finska namnbruket och öka namnlagstiftningens komplexitet. Frågan om hur ett dubbelnamn ska gå i arv skulle medföra särskilda problem. Om dubbelnamn t.ex. kunde övertas fullt ut skulle detta leda till tre- eller fyrdelade släktnamn redan hos följande släktled. Sådana namn blir mycket opraktiska. Dubbelnamn som förs över endast partiellt, skulle för sin del förutsätta bestämmelser bl. a. om vilket av dubbelnamnen som barnet ska få och hur man ska gå till väga i de fall där båda föräldrarna har ett dubbelnamn. Bestämmelser behövs också om möjligheterna för äkta makar att anmäla att ett dubbelnamn kommer att användas i sin helhet som personligt namn före det gemensamma släktnamnet. Även om alla ges full frihet att besluta dels om hur deras dubbelnamn ska övertas av barnen, dels om den personliga användningen av det, måste namnlagen få bestämmelser av ovan anförd typ för den händelse att någon, av en eller annan orsak, inte använder sig av rätten att välja. Dessutom är det skäl att nämna att det i 4 kap. i namnlagen finns bestämmelser om ändring av ett släktnamn till nytt släktnamn. De familjer som upplever att det finns särskilda skäl för att ett barns släktnamn ska bestämmas på ett sätt som avviker från namnlagen kan därför föra frågan till avgörande av myndigheterna.

Justitieministeriet har gjort iakttagelsen att namnlagen huvudsakligen har visat sig vara ändamålsenlig till de delar som gäller släktnamn. Det är däremot skäl att noggrant följa behovet av eventuella ändringar. Allmänhetens intresse för hur släktnamn bestäms har minskat då personbeteckningarna delvis har ersatt namnet som identifieringsinstrument. Ett friare förhållningssätt till den enskildes släktnamnsönskemål är därför möjligt. För närvarande arbetar justitieministeriet dock inte med några projekt om namnlagsrevidering och jag anser det inte heller aktuellt att inleda ett sådant.