1.1  Bakgrund

Den inhemska och europeiska banklagstiftningen har sedan slutet av 1980-talet i stor utsträckning baserat sig på de Baselstandarder som lanserats av Baselkommittén för banktillsyn som verkar i anslutning till Banken för internationell betalningsutjämning. Syftet med standarderna är att samordna världsdelarnas och staternas banklagstiftningar för att stävja de globala hoten mot den finansiella stabiliteten och främja jämförbarheten sinsemellan särskilt i fråga om banker som verkar på internationella marknader. Baselstandarderna är inte statsfördrag, och är inte som sådana förpliktande för staterna. De fastställs dock genom medverkan av G20-länderna, och iakttagandet och genomförandet av dem följs upp. Standarderna är minimikrav till sin natur, och medlemmarna i kommittén har förbundit sig att tillämpa dem inom den fastställda tidsfristen. 

Den gällande Baselstandarden kallas Basel III, och arbetet med att revidera denna inleddes genast efter den globala finanskrisen 2008. Basel III-reformen färdigställdes stegvis under åren 2010–2017. Basel III-standarderna utgör en åtgärdshelhet som har utvecklats av Baselkommittén för banktillsyn som ett svar på de problem som uppkom i och med finanskrisen. Genom åtgärderna strävar man efter att stärka den reglering, tillsyn och riskhantering som gäller banker. Grunden för den gällande kreditinstitutslagstiftningen i EU utgörs till centrala delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU från 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, genom vilka i synnerhet de första skedena av Basel III-reformen samt andra ändringar för att förbättra den finansiella stabiliteten efter den globala finanskrisen genomfördes. Det sista skedet av Basel III-reformen som blev färdigt 2017 har satts i kraft i EU genom ändringarna i kreditinstitutsdirektivet och tillsynsförordningen. 

Till grund för beredningen av propositionen ligger Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1619 om ändring av direktiv 2013/36/EU vad gäller tillsynsbefogenheter, sanktioner, filialer från tredjeland och miljö, samhällsansvar och bolagsstyrningsrisker, nedan direktivet om ändring av kreditinstitutsdirektivet eller kreditinstitutsdirektivet, som förutsätter nationellt genomförande. Direktivet i fråga innehåller förutom genomförandet av Basel III-standarderna även nya bestämmelser om hanteringen av ESG-risker och tillsynen av kreditinstitut, som baserar sig på ett identifierat behov av en adekvat hantering av ESG-risker och effektivisering av tillsynen av kreditinstituten. Utöver ändringsdirektivet antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1623 om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller krav avseende kreditrisk, kreditvärdighetsjusteringsrisk, operativ risk, marknadsrisk och golvet för riskvägda tillgångar, nedan förordningen om ändring av EU:s tillsynsförordning. En del av artiklarna i ändringsförordningen innehåller bestämmelser som möjliggör nationell prövningsrätt, vars införande även bedöms i propositionen. 

Dessutom baserar sig propositionen även på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/2994 om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2013/36/EU och (EU) 2019/2034 vad gäller behandlingen av koncentrationsrisk som är en följd av exponeringar mot centrala motparter och av motpartsrisk i centralt clearade derivattransaktioner, nedan EMIR-direktivet. I och med denna proposition genomförs även ändringarna i direktivet i fråga som gäller kreditinstitutsdirektivet och värdepappersföretagsdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034 om tillsyn av värdepappersföretag och om ändring av direktiven 2002/87/EG, 2009/65/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/59/EU och 2014/65/EU. I denna proposition ges även förslag till nationell reglering som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/2987 om ändring av förordningarna (EU) nr 648/2012, (EU) nr 575/2013 och (EU) 2017/1131 vad gäller åtgärder för att minska alltför stora exponeringar mot centrala motparter i tredjeland och effektivisera unionens clearingmarknader, nedan förordningen om ändring av EMIR-förordningen. Syftet med EMIR-direktivet och förordningen om ändring av EMIR-förordningen är att säkerställa att EU har säkra, kriståliga och konkurrensmässiga marknader för central clearing, vilket främjar kapitalmarknadsunionen och förstärker EU:s strategiska autonomi. 

Utöver genomförandet av direktivet om ändring av kreditinstitutsdirektivet samt EMIR-direktivet och -förordningen har man identifierat behov av vissa nationella ändringar av mer teknisk karaktär i kreditinstitutslagen (610/2024) samt i lagen om Finansinspektionen (878/2008). 

1.2  Beredning

2.1  Direktivet om ändring av kreditinstitutsdirektivet

2.2  Medlemsstatsoptioner som ingår i förordningen om ändring av EU:s tillsynsförordning

I EU:s tillsynsförordning föreskrivs det om krav som ställs på kreditinstituts finansiella ställning och riskhantering. Eftersom förordningen är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsstaterna behandlas i detta avsnitt den ändringsförordning som gäller lagstiftningshelheten endast i den mån den innehåller nationellt spelrum eller förutsätter åtgärder av medlemsstaterna. 

En av de viktigaste ändringarna i anknytning till EU:s tillsynsförordning är införandet av ett golv för riskvägda tillgångar (output floor) som det föreskrivs om i artikel 92 i förordningen. Det handlar om en beräkningsbestämmelse, enligt vilken det totala riskvägda exponeringsbeloppet enligt interna riskmodeller (internal risk based models, IRB) för kreditinstitut som använder interna riskmodeller ska vara minst 72,5 procent av enhetens totala riskvägda exponeringsbelopp beräknat enligt schablonmetoden. Golvet för riskvägda tillgångar är en av de viktigaste åtgärderna i Basel III-reformen och det syftar till att begränsa omotiverade variationer i de kapitalbaskrav som tas fram genom interna modeller och alltför stora sänkningar av kapitalet som ett institut som använder interna modeller kan komma fram till, jämfört med ett institut som använder schablonmetoderna. 

Golvet för riskvägda tillgångar träder stegvis i kraft under åren 2025–2030 så att golvet stiger stegvis från och med 50 procent från ingången av 2025 och uppnår sin fullständiga nivå 72,5 procent från ingången av 2030. Enligt artikel 465.3 tillämpas en övergångstid till utgången av 2032 för företagskrediter som inte har värderats av ett externt kreditvärderingsinstitut, men som har en hög intern kreditvärdering. 

I den ändrade artikel 92.3 b och artikel 465.5 i förordningen ingår ett nationellt spelrum som gäller golvet för riskvägda tillgångar. Spelrummet gäller tillämpningsnivån för golvet för riskvägda tillgångar och möjligheten att tillfälligt tillämpa en lägre golvnivå för bostadskrediter.  

Enligt den ändrade artikel 92.3 b kan medlemsstaterna besluta om att endast tillämpa golvet för riskvägda tillgångar på gruppnivå när det gäller kreditinstitut som är etablerade i staten, i stället för att golvet även tillämpas på individuell nivå för kreditinstituten. Optionen är ett permanent arrangemang till sin karaktär. Användningen av denna medlemsstatsoption har beretts separat. Ibruktagandet av optionen har behandlats i regeringens proposition 155/2024 rd, och därför behandlas optionen inte desto mer i den aktuella regeringspropositionen. 

I artikel 465.5 föreskrivs det om en medlemsstatsoption för att tillämpa den särskilda övergångstiden för bostadskrediter när det gäller golvet för riskvägda tillgångar. Optionen gör det möjligt att använda en lägre golvnivå i beräkningen av golvet för riskvägda tillgångar för hypotekslån med en låg kreditförlusthistorik till utgången av 2032. Användning av optionen innebär en lättnad i kapitalkraven under denna tidsperiod så att kravet som höjer kapitalkraven skjuts upp. Enligt nämnda artikel 465.11 och artikel 465.12 kan Europeiska kommissionen på grundval av Europeiska bankmyndighetens rapport lägga fram ett lagstiftningsförslag om att förlänga övergångstiderna med högst fyra år. 

2.3  EMIR

Förordningen om ändring av EMIR-förordningen ändrar bland annat avdelning II i EMIR-förordningen om definitionen av OTC-derivat samt anmälan och minskning av risker i anknytning till dem. I enlighet med artikel 12 i EMIR-förordningen ska medlemsstaterna fastställa påföljder för överträdelse av bestämmelserna i avdelningen i fråga och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de verkställs, varför ändringarna i avdelning II kräver ändringar i de administrativa påföljderna. 

Förordningen om ändring av EMIR-förordningen ändrar Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), nedan investeringsfondsdirektivet, kreditinstitutsdirektivet och värdepappersföretagsdirektivet. I investeringsfondsdirektivet fastställs begränsningar som gäller motpartsrisken, vilka i och med ändringarna beror på om derivatet har bestämts centraliserat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, nedan EMIR-förordningen, av en auktoriserad eller godkänd central motpart. På grund av ändringarna i kreditinstitutsdirektivet och värdepappersföretagsdirektivet krävs det åtgärder av dessa för att främja identifiering, hantering och övervakning av koncentrationsrisker som orsakas av exponeringar som anknyter till den centrala motparten, samtidigt som hänsyn även tas till den skyldighet som fastställs i artikel 7a i EMIR-förordningen om att inneha ett aktivt konto hos en auktoriserad central motpart och cleara minst ett representativt antal transaktioner genom det aktiva kontot. Övervakningen avses även bli effektiviserad i fråga om alltför stora koncentrationsrisker som orsakas av exponeringar som anknyter till den centrala motparten. 

3.1  Direktivet om ändring av kreditinstitutsdirektivet

3.2  EMIR

Bestämmelserna om administrativa påföljder i EMIR-förordningen har genomförts i lagen om Finansinspektionen. Dessa påföljdsbestämmelser bör ses över på nytt särskilt i ljuset av de ändrade bestämmelserna i EMIR.  

EMIR-ändringsdirektivet ändrar investeringsfondsdirektivet, kreditinstitutsdirektivet och värdepappersföretagsdirektivet och förutsätter ändringar i den nationella lagen om placeringsfonder, kreditinstitutslagen och lagen om investeringstjänster när det gäller hantering av motpartsrisker och utveckling av tillsynen. 

Ändringen i artikel 100 i kreditinstitutsdirektivet som följer av artikel 2 i EMIR-direktivet kräver inga nationella åtgärder, eftersom ändringen i fråga gäller Europeiska bankmyndighetens riktlinjer. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Allmänt om de alternativa handlingsvägarna

Det finns ett visst nationellt spelrum i genomförandet av direktivet om ändring av kreditinstitutsdirektivet. Ändringsdirektivet tillåter ett antal valfria möjligheter i den nationella lagstiftningen, men delvis också stramare nationell lagstiftning. I propositionen har man bland alternativen i ändringsdirektivet valt dem som bäst främjar verksamheten på den finländska finansmarknaden och uppfyllandet av målen i regeringsprogrammet. 

5.2  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.3  Handlingsmodeller som används eller planeras i andra medlemsstater

I detta avsnitt presenteras åtgärder som planeras av andra länder i den mån kreditinstitutsdirektivet och EU:s tillsynsförordning ger ett nationellt spelrum genom specialbestämmelser, dvs. medlemsstatsoptioner. Genomförandet av ändringsdirektivet pågår som bäst i olika medlemsstater, varför heltäckande information ännu inte har erhållits om de åtgärder för genomförande av EU-rättsakten som andra medlemsstater planerar eller genomför. Under beredningen försökte man reda ut hurdana lösningar som planeras i de andra medlemsstaterna, men det var begränsat med information som erhölls. I synnerhet försökte man reda ut vilka åtgärder de nordiska länderna genomför, eftersom de är de mest centrala referensländerna med avseende på den finländska finansmarknaden. Bland de nordiska länderna erhölls information från beredningsskedet från Norge, Sverige och Island.  

Krav som gäller ledningen vid ett kreditinstitut. I bestämmelserna om ledningsorganet (management body) ska den nationella bolagsrätten beaktas. Det finns olikheter mellan medlemsstaterna i fråga om de bolagsrättsliga systemen. Till exempel Sverige har ett system som i väsentlig grad motsvarar det bolagsrättsliga systemet i Finland, där det föreslås att kraven som gäller ledningsorgan med ledningsfunktion (management body in its management function) i enlighet med direktivet endast ska tillämpas på verkställande direktören. Den föreslagna lösningen är ändå inte den slutliga lagstiftningslösningen. Avvikande från den lösning som föreslås i Sverige föreslås det i den aktuella propositionen att kraven som gäller ledningsorgan med ledningsfunktion i kreditinstitut ska tillämpas förutom på verkställande direktören även på de av kreditinstitutet fastställda övriga uppgifter inom den högsta ledningen, till vilka det har delegerats en betydande beslutanderätt i ledningen av kreditinstitutets affärsverksamhet. 

När det gäller myndighetsbedömningar om behörighetsvillkoren för ett kreditinstituts ledning tillämpar merparten av EU-länderna ett förfarande där myndigheten ska ta ett bedömningsbeslut om uppfyllandet av behörighetsvillkoren innan en person utnämns till en uppgift (ex ante). Dessa länder är bland annat Sverige, Belgien, Nederländerna, Irland och Spanien. Däremot tillämpas tillsyn i efterhand, där uppfyllandet av behörighetsvillkoren övervakas av tillsynsmyndigheten genom tillsyn i efterhand (ex post) förutom av Finland även av Österrike, Tyskland, Estland, Frankrike, Grekland, Italien, Danmark och Polen. 

Nya bestämmelser om hållbarhet. Den ändrade artikel 76.1 innehåller en specialbestämmelse som ger ett nationellt spelrum, dvs. en option för medlemsstaterna att de får tillåta att intervallet för bedömningen av ett kreditinstituts strategier och riktlinjer får fastställas till endast vartannat år för små och icke-komplexa institut, utan kriteriet åtminstone. I Norge anser den norska tillsynsmyndigheten, dvs. Finanstilsynet, i det utkast till lagförslag som varit på offentlig remissbehandling att det är tillräckligt att små och icke-komplexa företag ser över sina strategier och riktlinjer vartannat år, under förutsättning att det i företaget inte uppstår situationer som kräver en tidigare översyn. Finanstilsynet konstaterar att detta motsvarar kravet på god förvaltning av affärsverksamheten som regleras i lag (finansforetaksloven § 13-5). Finanstilsynet föreslår alltså en ny bestämmelse, enligt vilken små och icke-komplexa företag kan se över sina strategier och riktlinjer vartannat år, dvs. medlemsstatsoptionen tas i bruk i Norge. I utkastet till det svenska lagförslaget som varit på offentlig remissbehandling föreslås det att styrelsen för ett kreditinstitut minst vartannat år ska utvärdera och se över de skriftliga interna riktlinjer och instruktioner genom vilka kraven som ställs på institutet och den övriga rörelsen förvaltas. I utkastet konstateras det att när det gäller små och icke-komplexa institut är granskningsintervallet i enlighet med granskningsintervallet för de övriga instituten, och bestämmelser om proportionalitetsprincipen ingår redan i Sveriges lag, varför ingen separat åtgärd behövs (6 kap. 4a och 5 § LBF). Sverige tar alltså inte i bruk medlemsstatsoptionen. I Island har man inte publicerat något utkast till lagförslag. I Island konstaterade man att utvärdering av ibruktagande av medlemsstatsoptionen ännu pågår hos dem. Från Danmark bekräftades ingen information om medlemsstatsoptionen. 

Vite. I artikel 66.2 andra stycket och artikel 67.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet föreskrivs det om en medlemsstatsoption som ger nationellt spelrum att fastställa ett högre maximibelopp för vitet. I det tredje stycket i samma artiklar föreskrivs det även om ett nationellt spelrum att tillämpa vitena vecko- eller månadsvis under förutsättning att användningen av optionen inte leder till större maximibelopp än de högsta vitesbelopp som skulle vara tillämpliga per dag. I utkastet till lagförslag som varit på offentlig remissbehandling i Norge anser den norska tillsynsmyndigheten, dvs. Finanstilsynet, att det inte finns behov av att använda möjligheten att förelägga vite vecko- eller månadsvis. Finanstilsynet anser också att maximibeloppet enligt kreditinstitutsdirektivet är tillräckligt högt, varför det inte föreslås att medlemsstatsoptionen om högre maximibelopp ska tas i bruk. Från Sverige bekräftades ingen information om medlemsstatsoptionen. Island har inte publicerat något utkast till lagförslag. I Island konstaterade man att det inte planeras något ibruktagande av medlemsstatsoptionen. Från Danmark bekräftades ingen information om medlemsstatsoptionen. 

Filial till ett tredjelands kreditinstitut. Artikel 48a i kreditinstitutsdirektivet ger nationellt spelrum genom en medlemsstatsoption, som möjliggör att medlemsstaten får besluta att på filialer från tredjeland som är auktoriserade inom deras territorium tillämpa samma krav som är tillämpliga för kreditinstitut som auktoriserats enligt detta direktiv, i stället för de krav som anges i denna avdelning. I utkastet till lagförslag som varit på offentlig remissbehandling i Norge anser den norska tillsynsmyndigheten, dvs. Finanstilsynet, att användning av medlemsstatsoptionen kan leda till flera svåra tolkningsfrågor, eftersom en filial inte är en självständig juridisk person. Finanstilsynet rekommenderar därför inte att man i den norska lagstiftningen ska använda den medlemsstatsoption som är möjlig enligt artikel 48a.4. Finanstilsynet föreslår att bestämmelserna i artikel 48a i direktivet om klassificering av tredjeländers filialer genomförs nationellt (finansforetaksforskriften ny § 5A-5). I det utkast till lagförslag som varit på offentlig remissbehandling i Sverige föreslås det att möjligheten enligt medlemsstatsoptionen att tillämpa samma bestämmelser på filialer från tredjeland som på kreditinstitut inte bör användas. I förslaget konstateras det att det inte har framkommit något konkret behov baserat på nationella förhållanden eller tillräckliga orsaker till att avvika från den nuvarande regleringen och utnyttja möjligheten enligt kreditinstitutsdirektivet att kräva att tredjeländers filialer tillämpar samma bestämmelser som kreditinstitut. I Island har man inte publicerat något utkast till lagförslag. I Island konstaterade man att utvärdering av ibruktagande av medlemsstatsoptionen ännu pågår hos dem. I lagförslaget som är under behandling i det danska parlamentet konstateras det att ändringen av kapital-, likviditets- och ledningsbestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet kan inkluderas i den nationella förordningen (bekendtgørelse nr. 1616). I Danmark har alltså medlemsstatsoptionen inte tagits i bruk. 

Karens. Kreditinstitutsdirektivet erbjuder ett nationellt spelrum med två medlemsstatsoptioner. Den ena optionen möjliggör en kortare längd på karensen och den andra optionen gör det möjligt att tillämpa karensen även när en person övergår till en konkurrent. I Norge tar man inte i bruk optionen om en kortare karenstid. Enligt Finanstilsynet utnyttjas inte denna möjlighet, eftersom de grunder som krävs enligt direktivet är strama och ett sådant undantag skulle ytterligare försvåra regleringen. I Norge tar man inte heller i bruk optionen som gäller tillsynsobjektets konkurrent. I Sverige tar man i bruk optionen om en kortare karenstid. I Sverige tar man inte i bruk optionen som gäller tillsynsobjektets konkurrent. Från Danmark bekräftades ingen information om medlemsstatsoptionerna. I Island konstaterade man att utvärdering av ibruktagande av medlemsstatsoptionerna ännu pågår hos dem. 

Medlemsstatsoptioner som ingår i förordningen om ändring av EU:s tillsynsförordning. I artikel 465.5 föreskrivs det om en medlemsstatsoption för att tillämpa den särskilda övergångstiden för bostadskrediter när det gäller golvet för riskvägda tillgångar. Optionen gör det möjligt att använda en lägre golvnivå i beräkningen av golvet för riskvägda tillgångar för hypotekslån med en låg kreditförlusthistorik till utgången av 2032. Bland de nordiska länderna avser Sverige och Norge inte ta i bruk den nämnda medlemsstatsoptionen. När det gäller lagstiftningslösningarna i Danmark saknas det ännu bekräftad information. I Sverige och Norge har man som makrotillsynsåtgärd tagit i bruk riskviktsgolv för bostadskrediter som baserar sig på artikel 458 i EU:s tillsynsförordning och är fastställda av finansinspektionsmyndigheten, och dessa kan göra det verkningslöst att använda medlemsstatsoptionen under den tid som riskviktsgolven hålls i kraft med stöd av EU:s tillsynsförordning. 

6.1  Allmänt

Utkastet till regeringens proposition var på remiss den 26 maj–16 juli 2025. Utlåtanden begärdes av 39 olika remissinstanser. Det kom in sammanlagt 18 utlåtanden. Utlåtanden gavs av Finansinspektionen, Finlands Bank, Verket för finansiell stabilitet, Europeiska centralbanken, social- och hälsovårdsministeriet, justitieministeriet, biträdande justitiekansler, Finanssiala ry, Företagarna i Finland rf, Suomen Asianajajat, Finlands Hypoteksförening, Finlands näringsliv rf, Suomen Vuokranantajat ry, Nordea Bank Abp, Byggnadsindustrin RT rf, Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry, OP Gruppen samt Arbetslöshetskassornas Samorganisation rf. 

6.2  Återkallande av verksamhetstillstånd för kreditinstitut som är oförmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något att anmärka på det som framställts i betänkandet. Verket för finansiell stabilitet konstaterade att det understöder att 26 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen ändras enligt förslaget. Genom ändringen förtydligas befogenheterna för Verket för finansiell stabilitet och Finansinspektionen i en situation där ett kreditinstitut håller på att fallera och det allmänna intresset inte förutsätter att institutet ställs under resolutionsförvaltning, utan Verket för finansiell stabilitet ansöker om att försätta institutet i konkurs. Verket för finansiell stabilitet anser att det är motiverat att Finansinspektionen i en sådan situation vid behov omedelbart kan återkalla institutets verksamhetstillstånd. På så sätt kan man hindra att det uppstår en situation där institutet är insolvent men fortsätter sin verksamhet till dess att domstolen har avgjort konkursansökan gällande institutet. 

6.3  Förvärv av kvalificerat innehav i kreditinstitut

I arbetsgruppens betänkande föreslogs det att banktillsynsmyndighetens tidsfrist för bekräftelse av mottagandet av anmälan om förvärv av ägarandelar ska förlängas från två vardagar till tio vardagar. Finansinspektionen hade inget att anmärka på det som framställdes i arbetsgruppens betänkande. Enligt utlåtandet av Suomen Asianajajat kan detta förlänga processerna för förvärv av ägarandelar och därmed medföra extra kostnader för parterna. Suomen Asianajajat föreslog att tidsfristen ska förbli två vardagar och att spelrummet enligt direktivet som tillåter tio vardagar inte ska användas. Vid den fortsatta beredningen har man dock hållit fast vid tio vardagar, som arbetsgruppen ursprungligen föreslog, eftersom en tidsfrist på två vardagar även i större utsträckning har ansetts vara en för kort reaktionstid i vissa fall, vilket ändringen i direktivet också grundar sig på. Bekräftelsen av mottagandet är inte enbart en mekanisk bekräftelse av att anmälan mottagits, utan den är även förknippad med en bedömning av huruvida anmälan är tillräcklig till sitt innehåll. Dessutom handlar det om en maximitid, varvid det är sannolikt att mottagandet i varje fall bekräftas redan tidigare än vid den föreslagna maximitiden på tio vardagar.  

6.4  Tillsyn över företagsomstruktureringar, förvärv av ett kvalificerat innehav och avyttring av betydande tillgångar och skulder

Finanssiala ry och OP Gruppen föreslog att sammanslutningars interna fusionsförfaranden helt ska uteslutas ur bedömningen inom banktillsynen. Båda remissinstanserna ansåg att det är fråga om nationell tilläggsreglering när det gäller förhållningssättet som arbetsgruppen gått in för i sitt betänkande vad gäller att bedömning inom banktillsynen inte är obligatorisk vid sammanslutningars interna fusioner, utan att Finansinspektionen kan tillämpa den när de kriterier som fastställs närmare i bestämmelsen uppfylls. Det tillvägagångssätt som Finanssiala ry och OP Gruppen föreslog kan dock inte anses vara i enlighet med direktivet, eftersom direktivet inte tillåter att bedömning inom banktillsynen utesluts helt och hållet. Dessutom ska lösningen inte anses vara ändamålsenlig med avseende på tillsynen över den finansiella stabiliteten, eftersom bankgruppernas strukturella utveckling har lett till att förhållandevis stora kreditinstitut har bildats inom grupperna, varför det även i övrigt är motiverat att det finns en möjlighet enligt lagen att övervaka interna fusioner inom grupperna.  

Nordea Bank Abp föreslog en precisering av behandlingen av avyttring av kvalificerade ägarandelar enligt det föreslagna 3 a kap. i kreditinstitutslagen. Preciseringar har gjorts i bestämmelserna på basis av remissvaren. 

Finansinspektionen hade inget att anmärka på arbetsgruppens betänkande i detta avseende. Verket för finansiell stabilitet understödde den lösning för de ändringar som direktivet åtminstone kräver som lades fram i arbetsgruppens betänkande, men ansåg det vara nödvändigt att så snart som möjligt revidera regelverket om associationslagar som berör kreditinstitut.  

6.5  Informationsutbyte mellan behöriga myndigheter och skattemyndigheter

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något att anmärka på den föreslagna ändringen i 71 § i lagen om Finansinspektionen. Finansinspektionen fäster även vikt vid att det förutom i kreditinstitutsdirektivet även i ett flertal andra EU-rättsakter för finanssektorn finns bestämmelser som gäller informationsutbytet mellan finansinspektionsmyndigheten och skattemyndigheten. Enligt Finansinspektionen omfattar dessa åtminstone direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID), EMIR-förordningen, förordningen om transparens i transaktioner för värdepappersfinansiering och om återanvändning (SFTR) och förordningen om marknader för kryptotillgångar (MiCAR). Enligt Finansinspektionen har behovet av eventuell nationell lagstiftning i anknytning till dessa bestämmelser inte bedömts särskilt.  

Justitieministeriet har i sitt utlåtande kommenterat noggrannheten och avgränsningen av bestämmelsen om informationsutbyte samt regleringens godtagbarhet och bedömningen av dataskyddet. Justitieministeriet fäste särskild vikt vid vagheten i informationsinnehållet och användningsändamålet. I sitt utlåtande lyfte ministeriet fram grundlagsutskottets riktlinje som anger att om informationsinnehållet inte har förtecknats i bestämmelsen ska kravet på informationens nödvändighet för något syfte inkluderas i bestämmelserna. Justitieministeriet konstaterar att det inte framgår av den föreslagna bestämmelsen och dess motiveringar från vilka uppgifters sekretess man avser avvika när uppgifterna lämnas ut eller om uppgifterna kan innehålla känsliga uppgifter. Justitieministeriet anser även att det användningsändamål som föreslås är exceptionellt vagt, eftersom uppgifternas sekretess dessutom kan brytas proaktivt för att hindra kommande försummelser. Justitieministeriet anser att det vid den fortsatta beredningen finns skäl att ännu noggrant överväga precisering av de föreslagna bestämmelserna genom att specificera informationsinnehållet och avgränsa ändamålen för vilka den information som observerats i tillsynen över efterlevnaden av kreditinstitutsdirektivet och tillsynsförordningen behöver lämnas ut, samt att komplettera motiveringarna till denna del. Av motiveringarna ska det dessutom framgå varför informationsinnehållet även avses omfatta uppgifter som observerats i tillsynen över efterlevnaden av tillsynsförordningen. 

Justitieministeriet anser även att det finns skäl att vid den fortsatta beredningen ännu bedöma innehållet i de föreslagna bestämmelserna och inkludera en bedömning av den föreslagna regleringens godtagbarhet i motiveringarna till lagstiftningsordningen i propositionsutkastet. Justitieministeriet konstaterar dessutom att det tydligt ska framgå av specialmotiveringen till vilka delar det nationella spelrummet används och på vilken artikel i dataskyddsförordningen användningen av spelrummet baserar sig, och varför den föreslagna regleringen anses vara proportionerlig, i enlighet med det allmänna intresset och nödvändig. 

Vid den fortsatta beredningen har de föreslagna bestämmelserna ändrats genom att till dem foga nödvändighetskriteriet och ett inskränkt användningsändamål. I specialmotiveringen har det förklarats närmare vilket informationsinnehåll bestämmelsen gäller och om informationsinnehållet kan innehålla känsliga personuppgifter. I motiveringarna har det dessutom förklarats vilka sekretessbestämmelser man avviker från genom bestämmelsen om utlämnande av information. Avsnittet om dataskyddsförordningen i specialmotiveringen har också kompletterats. Vid den fortsatta beredningen har det också lagts till motiveringar till lagstiftningsordningen, såsom det redan konstaterades i arbetsgruppens promemoria som är ute på remiss i samband med avsnitt 12. 

Justitieministeriet ansåg dessutom att bestämmelserna i artikel 56.4 i kreditinstitutsdirektivet inte verkar kräva att kravet på samtycke ska omfatta unionsmyndigheter, och det har inte angetts några andra grunder för utvidgningen i propositionsutkastet. Vid den fortsatta beredningen har förslaget att ändra ordalydelsen från ”en annan stats” till ”i en annan stat” bedömts vara ett mycket behövligt förtydligande och basera sig på direktivet. När direktivet tolkas är det viktigt att förstå hur tillsynen över finansmarknaden är organiserad. Till exempel Europeiska centralbanken har fått i uppgift att övervaka vissa kreditinstitut, varför Europeiska centralbanken hör till de behöriga myndigheter som avses i direktivet. Således är det viktigt att Europeiska unionens myndigheter som har fått en viss tillsynsuppgift också ingår i den nationella bestämmelsen som sig bör. Om dessa unionsmyndigheter inte inkluderas försätter det enskilda aktörer i olika ställning vad gäller utlämnande av uppgifter beroende på om aktören övervakas av en nationell tillsynsmyndighet eller unionens behöriga tillsynsmyndighet. Justitieministeriet konstaterar även att förslaget inte uppfyller kravet på exakthet och noggrann avgränsning som gäller bestämmelserna. Vid den fortsatta beredningen har det emellertid bedömts att kraven i fråga uppfylls på samma sätt som för den gällande punkten. 

6.6  Nya bestämmelser om kryptotillgångar

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något väsentligt att anmärka om det som lagts fram i betänkandet. Finansinspektionen föreslår emellertid att det fogas ett förtydligande till definitionen av kryptotillgång som anges i kreditinstitutslagen angående omfattningen av tillämpningsområdet för kraven i förhållande till förordning (EU) 2023/1114, dvs. MiCA-förordningen. Finansinspektionen konstaterar att även om definitionen av kryptotillgång motsvarar definitionen i artikel 3.1.5 i MiCA-förordningen finns det skäl att beakta att ur definitionen av kryptotillgång i kreditinstitutslagen och därmed lagens tillämpningsområde har endast uteslutits digitala centralbankspengar i form av kryptotillgångar. Ur MiCA-förordningens tillämpningsområde har uteslutits förutom digitala centralbankspengar även de produkter i form av kryptotillgångar som avses i artiklarna 2.3 och 2.4 i förordningen. Finansinspektionen konstaterar att definitionen av kryptotillgång enligt lagförslaget överensstämmer med det sjätte kreditinstitutsdirektivet. Den anser dock att ett förtydligande ändå behövs så att man förstår att tillämpa de nya bestämmelserna även då kryptotillgångarna uppfyller till exempel definitionen av ett finansiellt instrument eller en insättning, så att bestämmelserna tillämpas till exempel när det handlar om tokeniserade finansiella instrument eller insättningar. Vid den fortsatta beredningen har man lagt till en preciserande punkt i specialmotiveringen vad gäller definitionen och tillämpningsområdet. 

Finansinspektionen fäster dessutom vikt vid ändringen av kreditinstitutslagen som gäller koncentrationsrisken i fråga om kryptotillgångar. Även här konstaterar Finansinspektionen att den föreslagna ändringen motsvarar bestämmelserna i artikel 81 i det sjätte kreditinstitutsdirektivet. Finansinspektionen konstaterar att det i kreditinstitutsdirektivet och det betänkande som är ute på remiss inte har preciserats vad som möjligtvis avses med ”liknande egenskaper” när det gäller kryptotillgångar utan en identifierbar utgivare. Finansinspektionen anser att det kan vara utmanande att tillämpa den nya bestämmelsen utan preciseringar. Finansinspektionen anser att internationell jämförelse i mån av möjlighet ska utnyttjas i bedömningen så att kravet tillämpas enhetligt i olika länder. Vid den fortsatta beredningen har det bedömts att det allmänspråkliga uttrycket ”liknande egenskaper” inte kräver någon särskild specificering och att jämförelsen kan vara olika från fall till fall. Specialmotiveringen har ändå kompletterats med att bedömningen till exempel kan basera sig på internationell jämförelse. 

6.7  Holdingföretags tillståndsplikt

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något att anmärka om det som lagts fram i betänkandet och inte heller uttalade sig de övriga remissinstanserna om förslagen som gällde holdingföretags tillståndsplikt. 

6.8  Värdepappersföretags auktorisation för kreditinstitut

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något att anmärka om det som lagts fram i betänkandet och inte heller uttalade sig de övriga remissinstanserna om förslagen som gällde holdingföretags tillståndsplikt. 

6.9  Krav som gäller ledningen vid ett kreditinstitut

Finanssiala ry har trots den enhälliga ståndpunkten om arbetsgruppens betänkande ansett det i princip vara problematiskt med den lösning som man gått in för i betänkandet om att bestämmelserna om ledningsorgan med ledningsfunktion (management body in its management function) enligt direktivet under vissa förutsättningar även ska tillämpas på annan operativ ledning utöver verkställande direktören. Nordea Bank Abp uttalade sig också på motsvarande sätt. Finlands näringsliv rf förhöll sig återhållsam till undantagen från de allmänna bolagsrättsliga ramarna i sitt utlåtande. I utlåtandena föreslogs det att sättet för genomförandet av direktivet ska harmoniseras med Finlands associationslagstiftning, enligt vilken den operativa ledningen endast hör till verkställande direktören. I utlåtandena ansågs de särskilda krav som gäller ledningen i regleringen av kreditinstitut vara problematiska i den mån de avviker från organiseringen av verksamheten i enlighet med den allmänna associationslagstiftningen. Finansinspektionen och Verket för finansiell stabilitet understödde för sin del det tillvägagångssätt som föreslogs i arbetsgruppens betänkande i enlighet med arbetsgruppens ståndpunkt.  

Vid den fortsatta beredningen har man hållit sig till den grundläggande lösningen enligt arbetsgruppens betänkande om att kraven som gäller den ledning som ansvarar för kreditinstitutets affärsverksamhet även tillämpas på andra centrala ledningsuppgifter utöver verkställande direktören under de närmare förutsättningar som anges i propositionen. Lagstiftningen om kreditinstitut innehåller redan nu flera särskilda krav som gäller organiseringen av ledningen och förvaltningen, och dessa är mer omfattande än den allmänna associationslagstiftningen. Allmänt taget fastställer associationslagstiftningen relativt vida ramar för organiseringen av organisationernas verksamhet, varvid den inte ska anses vara en tillräcklig måttstock för organiseringen av ett kreditinstituts verksamhet. I propositionen föreslås dock varken tillsättande av nya associationsrättsliga organ eller åläggande av kollegialitet vid beslutsfattande inom den operativa ledningen, utan de bestämmelser som genomför direktivet anknyter till vissa ansvarsuppgifter på personnivå. Arbetsgruppen som beredde propositionen hörde centrala sakkunniga inom såväl Finansinspektionen som kreditinstitutssektorn, och i detta sammanhang framkom det olikheter mellan kreditinstituten i fråga om organiseringen av kreditinstitutens verksamhet. Den lösning man gått in för i arbetsgruppens betänkande möjliggör organisering av verksamheten i kreditinstitut på olika sätt – antingen utpräglat lett av verkställande direktören eller så att uppgifterna delegeras i större utsträckning till den övriga högsta operativa ledningen. På dessa grunder har regleringssättet som antagits i arbetsgruppens betänkande ansetts vara ändamålsenligare ur perspektivet för både banktillsynen och på längre sikt även för aktörerna inom kreditinstitutssektorn.  

Finanssiala ry föreslog att förvaltningsrådets roll ska beaktas på regleringsnivå så att de bestämmelser som tillämpas på styrelsen ska tillämpas på förvaltningsrådet om betydande styrelseuppgifter har överförts till det. I propositionen kvarstår principen enligt den gällande lagen om att kraven som gäller styrelsen tillämpas på förvaltningsrådet i den utsträckning förvaltningsrådet har anvisats uppgifter som annars hör till styrelsen. Tillägget ”i betydande utsträckning” som Finanssiala ry föreslår ger möjlighet att utvidga förvaltningsrådens uppgifter och ansvar utan att granska behörighetsvillkoren. Förvaltningsrådens ställning har bedömts kräva så mycket ytterligare beredningsarbete att inga ändringar i förhållande till arbetsgruppens betänkande har gjorts i propositionen med anledning av remissvaren.  

Finanssiala ry och Nordea Bank Abp lade alternativt fram vissa förslag till preciseringar av definitionen av och kraven för den ledning som ansvarar för affärsverksamheten. Dessa förslag har beaktats delvis vid den fortsatta beredningen. 

Finansinspektionen föreslår att den nya 35 b § som föreslås i lagen om Finansinspektionen och som anknyter till tillsynen över behörighetsvillkoren enligt 7 kap. i kreditinstitutslagen för tydlighetens skull ska överföras till kreditinstitutslagen.  

6.10  Nya bestämmelser om hållbarhet

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något att anmärka om det som lagts fram i betänkandet. 

Finlands Hypoteksförening konstaterar att direktivet kräver att kraven som gäller planerna ska tillämpas proportionerligt på små och icke-komplexa institut, vilket genomförs genom att ett förenklat förfarande eller undantag anvisas för små och icke-komplexa institut. Finlands Hypoteksförening anser det vara viktigt att den nya 3 a § som föreslås i 9 kap. i kreditinstitutslagen beaktar proportionaliteten som förutsätts i direktivet. Små och icke-komplexa institut har därmed möjlighet att tillämpa förenklade förfaranden när de utarbetar planer. Utifrån denna anmärkning gjordes inga ändringar i propositionen, eftersom det redan ingår bestämmelser om ett förenklat förfarande för små och icke-komplexa institut i 9 kap. 3 a § 5 mom. i kreditinstitutslagen.  

Finlands Hypoteksförening konstaterar att det även anges i 9 kap. 3 a § i kreditinstitutslagen att planerna ska vara förenliga med de planer som i enlighet med 7 kap. 4 § i bokföringslagen (1336/1997) presenteras i hållbarhetsrapporten. Föreningen konstaterar att det därefter har beretts ändringar i tidsplanen för ibruktagande av och innehållet i hållbarhetsrapporteringen enligt bokföringslagen (s.k. Green Omnibus), vilka bör beaktas till tillämpliga delar även i genomförandet av hållbarhetskraven enligt kreditinstitutsdirektivet. Finlands Hypoteksförening fäster vikt vid att hållbarhetsrapporteringen kommer att inledas två år senare än avsett och till exempel för de kreditinstitut som hör till andra vågen utförs den för första gången först i början av 2028 på basis av uppgifterna för 2027. Utifrån dessa anmärkningar har man vid den fortsatta beredningen emellertid gjort ett förtydligande tillägg till propositionen om att bestämmelsen om förenliga planer gäller de kreditinstitut som utarbetar en plan antingen på grund av en lagenlig skyldighet eller frivilligt. Omnibus I-projektets ändringar strider alltså inte mot kravet på förenlighet. Bestämmelser om de skyldigheter som gäller hållbarhetsrapportering ingår i bokföringslagen. De ändringar som träder i kraft i och med Omnibus I-projektet genomförs genom ett separat lagberedningsförfarande. 

Finlands Hypoteksförening konstaterar att en proportionerlig hantering av ESG-risker bäst främjar hållbarhetsmålen. Finlands Hypoteksförening understöder den riktlinje som föreslås i 3 mom. i den nya 17 a § i 9 kap. i kreditinstitutslagen om att strategier, riktlinjer, processer och system som används i hanteringen av ESG-risker ska stå i proportion till omfattningen, arten och komplexiteten hos de ESG-risker som hänför sig till kreditinstitutets affärsmodell och omfattningen av institutets verksamhet, och anser detta vara viktigt. Föreningen konstaterar att hanteringen av ESG-risker och övriga krav som gäller hållbarhet utgör en stor och komplex administrativ börda för kreditinstituten, som bör minimeras genom att så effektivt som möjligt anpassa den till institutets verksamhet och dess omfattning.  

Finanssiala ry och Nordea Bank Abp konstaterar att beaktandet av ESG-risker på medellång och lång sikt i bedömningen av om kreditinstitutets interna kapital är tillräckligt kommer att vara mycket utmanande och dyrt för kreditinstituten, då det tidigare har varit tillräckligt att reservera ekonomiskt kapital för alla ekonomiska risker på ett års sikt. Nordea Bank Abp och Finanssiala ry anser att det åtminstone bör konstateras i motiveringarna till 9 kap. 1 § i kreditinstitutslagen att kravet att beakta ESG-risker på kort, medellång och lång sikt inte gäller fastställande av externt (normativt) kapital enligt artikel 92 i EU:s tillsynsförordning. Vid den fortsatta beredningen gjordes inga ändringar i propositionen utifrån utlåtandena, eftersom ESG-riskerna fogas till den befintliga bedömningen av det interna kapitalets tillräcklighet. Artiklarna 73 och 92 i kreditinstitutsdirektivet reglerar olika krav och det har inte observerats sådana tolkningsproblem mellan dessa två artiklar att en precisering skulle behövas.  

Nordea Bank Abp och Finanssiala ry anser att ordalydelsen i den föreslagna nya 16 punkten i 11 kap. 10 § 1 mom. i kreditinstitutslagen inte till sitt innehåll motsvarar den finska versionen av bestämmelsen i artikel 104 i kreditinstitutsdirektivet, enligt vilken tillsynsmyndigheterna ska kunna begära förstärkning av målen, åtgärderna och insatserna i de planer som ska utarbetas (“vaatia vahvistamaan […] suunnitelmiin sisältyviä tavoitteita, toimenpiteitä ja toimia”). De konstaterar även att de olika språkversionerna av det ändrade kreditinstitutsdirektivet skiljer sig från varandra i fråga om innehållet i de tillsynsbefogenheter som föreskrivs i artikel 104. Nordea och Finanssiala ry konstaterar att tillsynsmyndigheten bör ha befogenhet att uppmana kreditinstitut att förstärka målen, åtgärderna och insatserna i planerna. Nordea Bank Abp och Finanssiala ry konstaterar vidare att den ordalydelse som föreslås i propositionen utökar Finansinspektionens befogenheter nationellt i förhållande till ordalydelsen i direktivet och strider således mot regeringen Orpos regeringsprogram. 

Vid den fortsatta beredningen har ordalydelsen ändrats i den nya 16 punkten i 11 kap. 10 § 1 mom. i kreditinstitutslagen, så att den finska versionen bättre motsvarar både ordalydelsen och syftet i den engelska versionen av direktivet. Innehållet i direktivet innebär att myndigheten kan kräva att kreditinstitut minskar ESG-riskerna. Minskningen avses ske genom att de anpassar sina affärsstrategier, sin bolagsstyrning och sin riskhantering, och för detta kan det krävas att de förstärker de mål, åtgärder och insatser som ingår i planerna. Det handlar alltså inte enbart om en befogenhet att kräva förstärkning av de mål, åtgärder och insatser som ingår i planerna. Bestämmelsen är uttrycklig och kan inte inskränkas i genomförandet. Det ingår alltså inget nationellt spelrum i 11 kap. 10 § 1 mom. 16 punkten i kreditinstitutslagen, utan det är fråga om en bestämmelse som motsvarar minimikravet enligt direktivet. 

6.11  Tillsyn över kreditinstitut

Finansinspektionen konstaterade att den inte har något väsentligt att anmärka om det som lagts fram i betänkandet. 

Finlands Hypoteksförening anser att ordalydelsen i den föreslagna nya 2 a § i 11 kap. i kreditinstitutslagen är en aning otydlig och att man av den också kan få uppfattningen att den förteckning som anges i 1–4 punkten är uteslutande, dvs. att proportionalitetsprincipen endast kan tillämpas om dessa villkor uppfylls. Finlands Hypoteksförening konstaterar att förteckningen är utformad ur perspektivet för sammanslutningar och att den inte omfattar alla små och icke-komplexa kreditinstitut som proportionalitetsprincipen typiskt har kunnat tillämpas på när omfattningen av och bedömningsintervallet för tillsynsmyndighetens bedömning har fastställts. Finlands Hypoteksförening anser att ordalydelsen i motiveringen till paragrafen bör förtydligas i detta avseende till exempel genom att orden ”erityisesti kaikkien” (särskilt alla) ersätts med ordet ”esimerkiksi” (till exempel). Utifrån anmärkningarna preciserades det i motiveringen till bestämmelsen i fråga att förteckningen över villkor inte är en uttömmande förteckning över alla de aspekter som Finansinspektionen kan bedöma och att den inte heller uttömmande fastställer när proportionalitetsprincipen kan tillämpas. Dessutom utformades punkten i fråga ännu noggrannare för att motsvara utformningen i kreditinstitutsdirektivet. 

Finlands Hypoteksförening konstaterar att det linjeras i 9 kap. 23 § 1 mom. 3 punkten i kreditinstitutslagen att även kreditinstitut som tillämpar schablonmetoden ska rapportera resultaten av beräkningarna enligt de metoder som använts för att fastställa beloppet för förväntade kreditförluster, om något av villkoren i punkterna a–c är uppfyllt. Föreningen anser att förslaget i praktiken leder till att alla kreditinstitut omfattas av rapporteringsskyldigheten, eftersom definitionen av ett viktigt kreditinstitut inte har använts i punkten. Vid den fortsatta beredningen preciserades både paragrafen och motiveringen i propositionen utifrån anmärkningen, vilket medförde att kravet tydligt endast gäller sådana viktiga kreditinstitut som anges i den tekniska genomförandestandarden.  

6.12  Buffertkrav

I arbetsgruppens betänkande som varit ute på remiss ingick ett förslag om att slopa den nationella övre gränsen (5 procentenheter) i bestämmelsen om systemriskbuffert och harmonisera regleringen i enlighet med direktivet så att det sammanlagda buffertkravet inte får ställas till en nivå som överstiger denna gräns utan Europeiska kommissionens godkännande. Dessutom föreslogs det att vissa preciseringar ska göras bland annat rörande uttryckligt beaktande av hållbarhetsrisker när systemriskbuffertkrav fastställs samt vissa preciseringar av teknisk karaktär. 

Finanssiala ry, Finansinspektionen, Finlands Bank och Verket för finansiell stabilitet yttrade sig i fråga om buffertkraven. Finansinspektionen och Finlands Bank ansåg att de lösningar som lagts fram i arbetsgruppen betänkande var ändamålsenliga. I sitt utlåtande motsatte sig Finanssiala ry slopandet av den nationella övre gränsen för systemriskbuffertar och föreslog att skyldigheten att motivera beslut om fastställande av kravet ska preciseras ytterligare. I detta avseende gav remissvaren ingen anledning till ändringar, eftersom den gällande övre gränsen inte var i enlighet med kreditinstitutsdirektivet. Dessutom finns ingen fastställd övre gräns till exempel för det buffertkrav enligt prövning som fastställs med stöd av 11 kap. i kreditinstitutslagen. Motiveringsskyldigheten gäller redan nu med stöd av de allmänna bestämmelser som styr myndighetsverksamheten och fastställandet av systemriskbuffertkrav styrs av relativt detaljerade normer på förordningsnivå. I sitt utlåtande har Finanssiala ry bland annat föreslagit en skyldighet att kvantifiera systemrisken. Bedömningen av systemrisker är emellertid en helhetsbedömning till sin karaktär, varför det tillvägagångssätt som föreslås i utlåtandet överhuvudtaget inte är en möjlig regleringslösning.  

Verket för finansiell stabilitet konstaterade i sitt utlåtande att det stöder slopandet av den nationella övre gränsen för systemriskbuffertar, eftersom ämbetsverket har uppfattningen att det skulle strida mot kreditinstitutsdirektivet att hålla kvar den övre gränsen. Finansinspektionen och Finlands Bank föreslog vissa preciseringar av teknisk karaktär och preciseringar som ger större smidighet i bestämmelserna om processen för fastställande av kravet, och dessa har beaktats i den fortsatta beredningen.  

6.13  Administrativa sanktioner och vite

Definition av koncernomsättning. Finansinspektionen anser att definitionen av koncernomsättning som gäller organisationer inom försäkringssektorn enligt 40 b § 2 mom. 3 punkten är bristfällig och att även definitionerna av omsättning i 8 kap. 4 § i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism och i 18 § i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna bör ändras i enlighet med lagförslaget för att säkerställa konsekvensen inom lagstiftningen. Vid den fortsatta beredningen konstaterades det att definitionen av omsättning som gäller försäkringssektorn samt konsekvensen i förhållande till definitionerna i andra lagar bör bedömas noggrant tillsammans med sakkunniga inom försäkringssektorn, hindrande av penningtvätt och konsumentskydd, eftersom ändringen i fråga konkret påverkar beloppet av en eventuell påföljdsavgift. En sådan bedömning är inte längre möjlig i samband med den fortsatta beredningen inom tidsplanen för detta projekt. 

Finansinspektionen anser det även vara viktigt att man i det andra skedet av arbetet i arbetsgruppen för revidering av kreditinstitutslagstiftningen bedömer behoven av ändring av definitionen av koncernomsättning när det gäller sammanslutningar av inlåningsbanker. Finansinspektionen konstaterar att när det gäller sammanslutningar ska man sträva efter att använda omsättningen för den ekonomiska helhet som de utgör, även om det inte bildas någon egentlig koncern. Vid den fortsatta beredningen konstaterades den brist som Finansinspektionen lyfte fram vara grundad. Ärendet bör dock bedömas noggrant, vilket inte kan göras inom ramen för tidsplanen för detta projekt. Förslaget bör dock bedömas i framtiden. 

Vite. När det gäller vite lyfte Finansinspektionen fram ett behov av att precisera den hänvisning till 40 b § i lagen om Finansinspektionen som används i 22 kap. 2 § 4 mom. i kreditinstitutslagen och i 16 a kap. 2 § i lagen om investeringstjänster. Vid den fortsatta beredningen har hänvisningarna till 40 b § kompletterats så att hänvisningarna motsvarar kreditinstitutsdirektivet även när det gäller koncernomsättning. 

Finanssiala ry och Nordea Bank Abp ansåg i sina utlåtanden att det bör utfärdas bestämmelser om ett förbud, enligt vilka Finansinspektionen inte kan förelägga vite på grundval av 22 kap. 1 § i kreditinstitutslagen eller 33 a § i lagen om Finansinspektionen i situationer där rådets förordning (EG) 2432/98 om Europeiska centralbanken är tillämplig. Vid den fortsatta beredningen föreslogs ingen separat bestämmelse om Europeiska centralbanken. Nationellt preciserades tillämpningen av paragraferna om vite i lagen om Finansinspektionen och kreditinstitutslagen med en särskild bestämmelse så att tillsynsobjektens rättssäkerhet ska förbättras genom tydlighet. Vite omfattas inte av dubbel straffbarhet, dvs. det handlar alltså inte om en bestämmelse med anknytning till dubbel straffbarhet.  

I fråga om vite lyfte Nordea Bank Abp och Finanssiala ry fram att det bör förtydligas i motiveringarna till regeringens proposition hur man kan förfara för att separera huvudförpliktelserna från varandra så att de blir självständiga och om man genom att separera huvudförpliktelserna samtidigt kan förelägga flera viten. I fråga om vite konstaterade Nordea Bank Abp och Finanssiala ry ytterligare att det dessutom i motiveringarna bör förtydligas och fastställas att det beslut som gäller huvudförpliktelsen och som förenas med vite ska ha vunnit laga kraft. Finanssiala ry ansåg dessutom att det behöver fogas en bestämmelse om vitets skälighet till lagen. Utifrån utlåtandena gjordes inga ändringar i propositionen i den fortsatta beredningen, eftersom det föreskrivs i 22 kap. 1 § i kreditinstitutslagen att viteslagen tillämpas på föreläggande av vite. Viteslagen anger när en huvudförpliktelse är självständig och när det krävs att beslutet har vunnit laga kraft för att vite ska kunna föreläggas. När det gäller vitets skälighet tillämpas likaså viteslagen samt förvaltningens rättsprinciper om proportionalitet enligt förvaltningslagen på vite enligt 22 kap. 1 § i kreditinstitutslagen. 

Förtydligande av lagen. Finansinspektionen understöder de bestämmelser som föreslås i 40 § 6 mom., 41 a och 41 b § 3 mom. och 41 c § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen, vilkas syfte är att förtydliga att även överträdelse av bestämmelser på lägre nivå omfattas av påföljdsavgift. Finansinspektionen föreslår en förtydligande ändring i 40 § 6 mom. Justitieministeriet ansåg för sin del att grundlagsutskottets utlåtanden i fråga om blancostraff även bör beaktas i fråga om 40 § 6 mom. samt likaså målet att fullmaktskedjorna ska vara exakta. Vid den fortsatta beredningen kompletterades specialmotiveringen och fullmaktskedjan i 40 § 6 mom. preciserades. 

Dubbel straffbarhet. Justitieministeriet fäste vikt vid att det är igenkännligt även i utkastet till propositionen att 42 § 4 mom. i första lagförslaget avviker från utgångspunkterna i ne bis in idem-principen. Enligt justitieministeriets ståndpunkt ska man i utkastet till proposition sträva efter att så noggrant som möjligt beskriva eventuella nationella spelrum som direktivet medger, i synnerhet eftersom det är fråga om bestämmelser som avsevärt avviker från det etablerade rättsläget även i nationellt hänseende. Justitieministeriet anser det vara viktigt att frågan i detta avseende bedöms noggrannare i den fortsatta beredningen, och dessutom bör ytterligare motiveringar läggas fram för den föreslagna regleringen, även ur perspektivet för regleringens nödvändighet och godtagbarhet. Vid den fortsatta beredningen kompletterades motiveringarna och strävan var att genom rättsfall ta upp situationer för att tydliggöra eventuella exempelsituationer.  

Övriga anmärkningar. Finansinspektionen ansåg i sitt utlåtande att tillämpligheten av den ändring som föreslås i 39 § bör säkerställas i fråga om juridiska personer. Dessutom föreslog Finansinspektionen en teknisk ändring i 39 §. Vid den fortsatta beredningen fogades en precisering till motiveringarna och en teknisk ändring gjordes i 39 §. Dessutom ansåg Nordea Bank Abp och Finanssiala ry det vara viktigt med en precisering i regeringens proposition angående vad som avses med den grupp av befattningshavare enligt direktivet som möjligheten att förelägga vite kan tillämpas på. Vid den fortsatta beredningen preciserades vad som avses med denna grupp av befattningshavare. 

6.14  Filialer till tredjelands kreditinstitut

Finansinspektionen yttrar att den inte har något väsentligt att anmärka om det som lagts fram i betänkandet. Finansinspektionen konstaterar emellertid att det föreskrivs om kapitalkrav för filialer till tredjelands kreditinstitut i 18 kap. 4 b § i lagförslaget. Europeiska bankmyndigheten kommer att anta riktlinjer om godtagbara poster för uppfyllandet av kapitalkravet. Finansinspektionen anser att en hänvisning till riktlinjerna i de detaljerade motiveringarna i regeringens proposition skulle ge lagskiparna värdefull tilläggsinformation. 

6.15  Karens

6.16  Tillsynsmyndighetens funktionella oberoende och oberoende i fråga om ledamot i ledningsorgan

Finansinspektionen har inget att anmärka på det som föreslås i utkastet till regeringsproposition. 

Verket för finansiell stabilitet har inget att anmärka på den föreslagna bestämmelsen. Dessutom anser Verket för finansiell stabilitet att det i den fortsatta beredningen skulle vara motiverat att precisera vilka problem som eventuellt har framkommit i verksamheten hos Finansinspektionens direktion och som gör att ändringarna i de nuvarande bestämmelserna om direktionen anses vara nödvändiga med tanke på tillämpningen av kraven enligt direktivet. Verket för finansiell stabilitet lyfter även fram punkter ur nulägesbeskrivningen av den administrativa kopplingen som behöver förtydligas enligt verket. Verket för finansiell stabilitet betonar att samarbetet och informationsutbytet mellan Finansinspektionen och centralbanken baserar sig på uttryckliga bestämmelser i lagstiftningen, inte på myndigheternas administrativa ställning. Verket för finansiell stabilitet anser det vara viktigt att det inte felaktigt skapas förutsättningar för en annorlunda tolkning i motiveringarna till regeringens proposition. 

Biträdande justitiekansler anser att de föreslagna bestämmelserna om grunderna för utnämning av direktionen i sig torde motsvara 4 a § i kreditinstitutsdirektivet, även om det där inte exakt anges att informationen måste publiceras på webbplatsen. Biträdande justitiekansler konstaterar att det dock inte framgår av motiveringarna till regeringens proposition vilka alla uppgifter som ska inkluderas i grunderna för utnämning och avsättning. Biträdande justitiekansler konstaterar vidare att även om de föreslagna bestämmelserna har bedömts riktigt bra i ljuset av grundlagsutskottets praxis i propositionsutkastet är bedömningen inte fullständig med tanke på att det inte går att avgöra hurdana uppgifter som ska publiceras. Biträdande justitiekansler höjer även frågan vilket förhållande förslaget har till offentlighetsprincipen. 

Justitieministeriet anser för sin del att det utifrån det föreslagna regelverket och de begränsade motiveringarna till propositionsutkastet förblir oklart om avsikten är att endast de allmänna grunderna för utnämning av direktionsmedlemmar eller ett dokument som innehåller personuppgifter om de enskilda direktionsmedlemmarna ska publiceras på Finansinspektionens webbplats och om de föreslagna bestämmelserna motsvarar regleringen i kreditinstitutsdirektivet. Justitieministeriet konstaterar att motiveringarna i propositionsutkastet dessutom bör kompletteras i den fortsatta beredningen så att det tydligt framgår till vilka delar det nationella spelrummet i dataskyddsförordningen används och på vilken artikel i dataskyddsförordningen användningen av spelrummet baserar sig, och varför den föreslagna regleringen anses vara proportionerlig, i enlighet med det allmänna intresset och nödvändig. 

6.17  Anmälan om intressekonflikt

Finansinspektionen understöder ett förtydligande av 16 § och 16 a § i lagen om Finansinspektionen. Finansinspektionen konstaterar att anmälningar om intressekonflikt, behandlingen av anmälningarna hos Finansinspektionen och fallspecifika tolkningssituationer kommer att öka bland annat chefernas arbete, och dessutom behövs det anvisningar och rådgivning som preciserar lagstiftningen. Finansinspektionen önskade preciseringar i 16 § i lagen om Finansinspektionen i fråga om när innehav kan anses vara betydande och när exempelvis en kundrelation till banken ännu räknas som sedvanlig. Dessutom anser Finansinspektionen att det bör preciseras i regeringens proposition vilken roll Europeiska bankmyndighetens riktlinjer har i förhållande till nationell lag, till exempel i en situation där Europeiska bankmyndighetens riktlinjer avviker från det som beskrivs i motiveringarna till regeringens proposition. 

Justitieministeriet anser att tillämpningen av jävsbestämmelsen i förvaltningslagen på 16 och 16 a § i lagen om Finansinspektionen ännu bör bedömas och att det närmare behöver redas ut vad som i praktiken avses med tillämpning. Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry anser det vara viktigt att till propositionen fogas praktiska exempel på intressekonfliktsituationer för att underlätta den bedömning som tjänstemännen gör och att de termer som används i propositionen klargörs. Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry konstaterar också att det inte framgår av propositionen om det medför påföljder för en tjänsteman om denne av någon anledning inte anmäler en intressekonflikt.  

Justitieministeriet anser att det i fråga om 16 § i lagen om Finansinspektionen är oklart vad som avses med begreppet finansiella instrument. Justitieministeriet konstaterar att lösningen inte verkar vara lyckad med hänsyn till de vaga bestämmelserna i 16 §, då man med den insideranmälan som avses i 16 a § samlar in åtminstone delvis samma uppgifter som förutsätts av anmälan om intressekonflikt enligt kreditinstitutsdirektivet. Vid den fortsatta beredningen bör det ännu övervägas att precisera informationsinnehållet i de föreslagna bestämmelserna och att komplettera motiveringarna. I bestämmelserna och motiveringarna bör det också specificeras närmare till vilka delar det är fråga om bestämmelser som baserar sig på direktivet och till vilka delar förmögenhetsuppgifter om personer samlas in med anmälan om intressekonflikt på grund av nationella behov.  

I propositionsutkastet föreslås ett nytt 16 § 5 mom. där det föreslås att området av sekretessbelagda uppgifter ska utvidgas så att det utöver uppgifter om den anmälningsskyldiges ekonomiska ställning även omfattar uppgifter om andra bindningar som denne har. Justitieministeriet anser att det ändå inte har lagts fram några motiveringar för den föreslagna utvidgningen av sekretessområdet i propositionsutkastet. Enligt justitieministeriet bör man ännu i den fortsatta beredningen noggrant bedöma varför det är nödvändigt och godtagbart att begränsa offentlighetsprincipen samt komplettera motiveringarna till propositionsutkastet i detta avseende. 

Vid den fortsatta beredningen har kompletteringar och preciseringar gjorts i fråga om de begrepp som använts, informationsinnehållet i regleringen, sekretessgrunderna, grunderna för jävsbestämmelserna enligt förvaltningslagen samt utnyttjandet av spelrummet i dataskyddsförordningen. 

6.18  Insideranmälan

Finansinspektionen konstaterar att de ändringar som föreslås i 16 a § om insideranmälan i lagen om Finansinspektionen huvudsakligen motsvarar Finansinspektionens nuvarande praxis. Finansinspektionen föreslår att i 16 a § 3 mom. 1 punkten ska även beaktas fastställda intressebevakningsfullmakter och den närmaste kretsen ska även anses omfatta den person som den anmälningsskyldige är intressebevakningsfullmäktig för. Vid den fortsatta beredningen kompletterades insideranmälan med intressebevakningsfullmakt. 

Justitieministeriet fäste vikt vid att bestämmelserna om insiderregister som föreslås i propositionsutkastet, som enligt motiveringen syftar till att ge Finansinspektionen rätt att få information om det värdeandelssystem som värdepapperscentralen upprätthåller, till sitt innehåll och sin utformning avviker från grundlagsutskottets praxis i fråga om bestämmelser om informationsutbyte. Justitieministeriet anser att man i den fortsatta beredningen ännu ska bedöma den föreslagna regleringens förhållande till det som föreskrivs i 8 kap. 1 och 2 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet (348/2017) och vid behov precisera den föreslagna regleringen i enlighet med grundlagsutskottets praxis om myndigheters rätt att få information. Vid den fortsatta beredningen har nödvändighetskriteriet fogats till bestämmelsen och regleringens förhållande till lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet har förtydligats. 

Justitieministeriet anser att man i den fortsatta beredningen ännu noggrant ska bedöma behövligheten av de bestämmelser som föreslås i 16 a § 8 mom. angående utdrag och kopior. Biträdande justitiekansler ansåg även att momentets förhållande till bestämmelserna i offentlighetslagen bör förklaras närmare. Vid den fortsatta beredningen konstaterades bestämmelsen i 8 mom. vara onödig och slopades enligt förslag. Motiveringen kompletterades dessutom med en redogörelse över förhållandet till offentlighetslagen. 

Justitieministeriet yttrade även att enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag, varför det i den fortsatta beredningen finns skäl att ännu noggrant bedöma de föreslagna bestämmelserna om Finansinspektionens befogenhet att utfärda föreskrifter när det gäller den subjektiva dimensionen och innehållet i anmälningsskyldigheten. Biträdande justitiekansler ansåg också att omfattningen av bemyndigandet att utfärda förordning och dess förenlighet med 80 § i grundlagen bör granskas mer ingående i den fortsatta beredningen för att säkerställa att det inte föreskrivs om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter genom förordning. Biträdande justitiekansler ansåg det vara i viss mån betänkligt att fastställande av personkretsen ska regleras genom förordning. Vid den fortsatta beredningen har bestämmelsen i fråga bedömts vara ändamålsenlig samt möjlig ur grundlagssynpunkt. I dagens läge preciseras tillämpningsområdet genom beslut av Finansinspektionens organ, dvs. bankfullmäktige. Genom ändringen att överföra preciseringsbefogenheten till föreskrifter strävar man uttryckligen efter att se till att 80 § 1 mom. genomförs bättre. 

Dessutom gav justitieministeriet ett yttrande om bestämmelsens samband med bestämmelserna i dataskyddsförordningen och ansåg att det bör redogöras närmare för utnyttjandet av spelrummet i motiveringarna. Justitieministeriet konstaterar också att möjligheterna att förtydliga de föreslagna bestämmelserna och vid behov dela upp bestämmelserna i separata paragrafer ännu bör bedömas vid den fortsatta beredningen. Vid den fortsatta beredningen beslutade man att dela upp paragrafen i två separata paragrafer. 

6.19  Handelsbegränsningar

Enligt den föreslagna 16 b § 1 punkten är det förbjudet att bedriva handel med finansiella instrument som har emitterats av ett av Finansinspektionens tillsynsobjekt, dvs. tillsynsobjekt enligt 4 §, eller av ett av Europeiska centralbankens tillsynsobjekt, dvs. tillsynsobjekt inom ramen för Europeiska centralbankens gemensamma banktillsynsmekanism. Finansinspektionen anser att det bör preciseras i specialmotiveringen från vilken bestämmelse definitionen av Europeiska centralbankens tillsynsobjekt härleds, dvs. vad som konkret avses med detta.  

Enligt Finansinspektionen bör intressebevakningsfullmakt beaktas i fråga om handelsbegränsningar på motsvarande sätt som för insideranmälan enligt 16 a §. Således bör det vara förbjudet att bedriva handel i enlighet med paragrafen för en persons räkning om den som förbudet gäller är intressebevakare eller intressebevakningsfullmäktig för personen i fråga och beslutar om köpet.  

I det föreslagna 16 b § 6 mom. ingår en ny bestämmelse om rätt för Finansinspektionen att kräva försäljning eller avyttring av ett sådant finansiellt instrument vars innehav kan ge upphov till intressekonflikter. Enligt motiveringarna kan jäv inte utan särskilda skäl anses uppkomma av sedvanligt innehav av ett finansiellt instrument. Enligt Finansinspektionen bör det ännu närmare beskrivas i motiveringarna när det är fråga om sedvanligt innehav och vilka sådana särskilda skäl kan vara som gör att försäljning kan krävas. Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry anser också att det bör redogöras i motiveringen i hurdana situationer det till exempel uppstår en intressekonflikt av tillsynsobjektets innehav av aktier och hurdan ägarandel som orsakar en intressekonfliktsituation. 

Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry lyfter frågan om det krävs att en tjänsteman förlustbringande säljer de aktier som denne ägt tidigare i ett tillsynsobjekt. Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry anser att det förblir oklart i propositionen vem som ersätter den förlust som uppstår för tjänstemannen i en sådan situation. Dessutom konstaterar Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry att det i propositionen inte heller tas ställning till vilka påföljder tjänstemannen kan få om denne vägrar sälja aktierna trots Finansinspektionens krav. 

Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry anser att om förslaget genomförs i sin nuvarande form begränsar det kännbart tjänstemännens investeringsverksamhet, eftersom det är mycket besvärligt för en tjänsteman att reda ut om ett visst finansiellt instrument är ett förbjudet investeringsobjekt. Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry konstaterar att en del tjänstemän helt och hållet kan avstå från investeringsverksamhet på grund av detta. Suomen Pankin Henkilöstöyhdistys ry anser att handelsbegränsningarnas grundlagsenlighet bör hänföras till grundlagsutskottet för bedömning.  

Vid den fortsatta beredningen har man försökt komplettera motiveringarna och precisera de använda begreppen. Vid den fortsatta beredningen kompletterades dessutom förbudet så att det även omfattar intressebevakare som bemyndigats genom en intressebevakningsfullmakt. Vid den fortsatta beredningen har man även kompletterat bestämmelsen om ersättning, enligt vilken en person får full ersättning om Finansinspektionen kräver att denne ska sälja ett finansiellt instrument. 

6.20  Medlemsstatsoptioner som ingår i förordningen om ändring av EU:s tillsynsförordning

Yttranden om den tidsbestämda medlemsstatsoptionen som gäller riskviktbehandling av bostadskrediter och har samband med uppskjutandet av effekterna av ikraftträdandet av golvet för det totala riskvägda exponeringsbeloppet lämnades av Finlands Bank, Finansinspektionen, Verket för finansiell stabilitet, Finanssiala ry, Finlands näringsliv rf, Nordea Bank Abp, Suomen Vuokranantajat ry, Företagarna i Finland rf och Byggnadsindustrin RT rf. 

Finlands Bank, Finansinspektionen och Verket för finansiell stabilitet understödde den lösning som föreslogs i arbetsgruppens betänkande om att inte ta i bruk optionen i Finland. Finansinspektionen hade inget att anmärka på det som framställdes i arbetsgruppens betänkande. Verket för finansiell stabilitet ansåg att lösningen var motiverad med avseende på jämlik behandling av kreditinstituten samt för att Sverige och Norge som centrala referensländer redan har kommit till samma slutsats. Verket för finansiell stabilitet betonade att utifrån den tillgängliga utredningen blir effekterna av kapitallättnaden som fås genom utnyttjandet av det nationella spelrummet i varje fall ringa och gäller enstaka kreditinstitut som använder interna riskmodeller. Verket för finansiell stabilitet lyfte dessutom i sitt utlåtande fram den ökade osäkerheten i finanssektorns verksamhetsmiljö, vilken talar för ett återhållsamt förhållningssätt gentemot tillfälliga kapitallättnader.  

Enligt Finlands Banks utlåtande är det motiverat att inte utnyttja medlemsstatsoptionen för att undvika en splittrad lagstiftning, även i förhållande till internationella standarder. Enligt Finlands Bank avspeglar den branta konjunkturnedgången på bostadsmarknaden som noterats under de senaste åren att den finländska bostadsmarknaden och därmed bostadskreditmarknaden inte är immuna för störningar på marknaden. Enligt Finlands Bank talar denna omständighet för återhållsamhet i riskvikts- och tillsynslättnader ens som tillfälliga lösningar. I sitt utlåtande hänvisar Finlands Bank också till de åtgärder som regeringen linjerade upp i halvtidsöversynen på våren 2025 i fråga om bostadskreditgivning, med strävan till att lätta upp bestämmelser som dämpar hushållens överskuldsättning (inklusive förlängningar av maximala återbetalningstider för bostadskrediter och bostadsaktiebolags krediter, ökning av den maximala kreditandelen i fråga om krediter för bostadsaktiebolag och höjning av marginalen för den maximala belåningsgraden). Enligt Finlands Bank kan bostadsmarknadens konjunkturkänslighet öka på längre sikt om nämnda åtgärder genomförs, vilket talar för att upprätthålla tillräckliga tillsynskrav för bankerna. Angående konsekvenserna på grund av ikraftträdandet av de föreslagna bestämmelserna anser Finlands Bank att sådana banker som berörs av skärpta krav har rikligt med tid att förbereda sig för de kommande ändringarna, och att de finländska bankerna redan med nuvarande kapitalbasnivåer utan svårigheter uppfyller de krav som träder i kraft fullt ut först år 2033.  

De aktörer som representerar finanssektorn, näringslivet och fastighetssektorn ansåg för sin del att det är viktigt att medlemsstatsoptionen tas i bruk i Finland. Dessa remissinstanser ansåg det vara viktigt att ta i bruk medlemsstatsoptionen för att undvika nationell tilläggsreglering, vilket är i enlighet med regeringsprogrammet och i enlighet med de förhandlingsståndpunkter som uppkom angående EU-lagstiftningen under den föregående valperioden. Flera av dessa remissinstanser framförde också att utnyttjandet av medlemsstatsoptionen inte äventyrar Finlands finansiella stabilitet, varför äventyrande av den finansiella stabiliteten inte kan användas som en motivering till att inte använda optionen.  

Finanssiala ry och Nordea Bank Abp konstaterade i sina utlåtanden att internationellt skulle det vara lönsammare för kreditinstituten att rikta sin kreditgivning till andra centrala länder som tillämpar optionen, om optionen inte tas i bruk i Finland. I sitt utlåtande har Nordea Bank Abp även hänvisat till vad länder utanför Norden (såsom Holland, Tyskland och Frankrike) har beslutat om tillämpningen av optionen. Enligt Nordea Bank Abp är effekten av att utnyttja eller inte utnyttja optionen betydande för Nordea Bank Abp:s finländska hypotekslåneportfölj. 

Enligt Företagarna i Finland rf är det sannolikt att företagsfinansieringen skärs ned om medlemsstatsoptionen inte utnyttjas. Byggnadsindustrin RT rf har ansett det vara viktigt att ta i bruk medlemsstatsoptionen med avseende på målen för bostadsbyggandet. Byggnadsindustrin RT rf lyfter fram situationen för bostadsbyggandet och konstaterar att tillgången till finansiering är viktig för att målet för bostadsbyggandet ska uppfyllas och att lagstiftningen som gäller finansiering måste vara förutseende och möjliggöra tillgång till finansiering. Suomen Vuokranantajat ry anser det vara en kortsynt lösning att inte utnyttja optionen och skadligt med tanke på den finländska finansmarknadens konkurrenskraft. Suomen Vuokranantajat ry konstaterar att arbetsgruppens förslag om att inte utnyttja optionen inte i tillräcklig grad beaktar särdragen inom det finländska finansieringssystemet. Suomen Vuokranantajat ry anser dessutom att man genom optionen skulle kunna dämpa effekterna av lagstiftningsändringen och ge kreditinstituten tid att anpassa sina kapitalstrukturer på ett kontrollerat sätt. I utlåtandet av Suomen Vuokranantajat ry framförs även vissa synpunkter om konsekvenserna av att inte utnyttja medlemsstatsoptionen för den finländska kreditinstitutssektorn. I utlåtandet konstateras till exempel att om optionen inte utnyttjas leder det till att kapitalkraven skärps snabbare i Finland än i många andra EU-länder, kreditinstitutens kreditgivningsförmåga försämras, priset på finansiering höjs, Finlands ställning i EU försvagas och bostadsproduktionen, investeringarna och den privata konsumtionen bromsas upp. Vid den fortsatta beredningen har en del av de synpunkter som lagts fram i utlåtandet inte kunnat beaktas, eftersom det inte har lagts fram tillräckliga grunder för synpunkterna om konsekvenserna och en del av synpunkterna innehåller felaktiga uppgifter. Största delen av synpunkterna motsvarar inte de konsekvenser som observerats i Finansinspektionens konsekvensbedömningar, i arbetsgruppen eller i övrigt under beredningen. 

Utifrån remissvaren har konsekvensbedömningsdelen förtydligats och kompletterats vid den fortsatta beredningen. Vid den fortsatta beredningen har propositionen reviderats så att den avvikande från det som föreslagits i arbetsgruppens betänkande baserar sig på utnyttjande av medlemsstatsoptionen. Eftersom man genom att utnyttja optionen i vissa fall för en viss tid kan dämpa trycket på att höja kapitalkraven som baserar sig på EU-lagstiftningen har det ansetts vara en berättigad åtgärd att utnyttja optionen för att fullfölja strävandena att undvika nationell tilläggsreglering i enlighet med regeringsprogrammet.  

6.21  EMIR

Finansinspektionen ansåg att försummelse eller överträdelse av rapporteringsskyldigheten enligt artikel 9 i EMIR-förordningen, som det i dagens läge föreskrivs om i 38 § om ordningsavgift i lagen om Finansinspektionen, ska överföras till 40 § om påföljdsavgift i lagen. Enligt Finansinspektionen är påföljdssystemet i lagen om Finansinspektionen klart inkonsekvent i sin nuvarande form. Finansinspektionen ansåg att rapporteringsskyldigheten som gäller derivat enligt artikel 9 i EMIR-förordningen är helt jämförbar med rapporteringsskyldigheten enligt SFTR-förordningen i reglerings- och tillsynshänseende, och till och med är mer betydelsefull med tanke på tillsynen, varför överträdelse av artikel 9 i EMIR-förordningen även borde vara sanktionerad med en påföljdsavgift. Finansinspektionen konstaterar vidare att den övre gräns (100 000 euro) som föreskrivs för ordningsavgifter i framtiden även kan begränsa möjligheterna att korrekt skilja åt olika fall av försummelse eller överträdelse av rapporteringsskyldigheten enligt artikel 9 i EMIR-förordningen och i praktiken har man redan varit tvungen att förelägga ordningsavgifter i närheten av den lagstadgade övre gränsen (se ordningsavgift för försummelser vid rapporteringen av derivatkontrakt FIVA/2023/1482 (på finska)). Vid den fortsatta beredningen gjordes inte den ändring som Finansinspektionen föreslog i propositionen, eftersom det skulle vara fråga om en ny och betydande ändring som behöver bedömas och beredas vederbörligen, till exempel genom att möjliggöra remissbehandling om ändringen. I den fortsatta beredningen av denna regeringsproposition är det inte längre möjligt att bereda detta på det sätt som ändringen förutsätter. 

Finansinspektionen konstaterar att den inte anser det vara motiverat att aktörer inom finansbranschen och motparter utanför finansbranschen inte behandlas likvärdigt när det gäller påföljderna. Således föreslår Finansinspektionen att bestämmelserna som gäller positionsberäkningar för båda motpartsriskklasserna ska utfärdas i anknytning till påföljdsavgiften, såsom övriga bestämmelser som gäller clearingtröskelberäkning i den gällande lagen. Vid den fortsatta beredningen har Finansinspektionens ståndpunkt bedömts vara grundad, och propositionen har ändrats i enlighet med den. 

Finansinspektionen föreslår dessutom att den finska benämningen ”markkinarakennetoimija-asetus” som används om EMIR-förordningen i lagen om Finansinspektionen och i vissa punkter på annat håll i den nationella lagstiftningen ska ändras till formen ”markkinarakenneasetus”. Vid den fortsatta beredningen bedömdes det att den nuvarande termen är ändamålsenlig, men att den ändå kan bedömas i framtiden. I samband med detta projekt går det ändå inte att bedöma en ändring av termen på grund av tidsplanen, eftersom det skulle kräva en omfattande genomgång av den nationella lagstiftningen för att termen ska kunna bytas ut på alla ställen som sig bör. 

Dessutom föreslår Finansinspektionen att man slopar ordningsavgiften enligt 38 § 1 mom. 4 punkten i lagen om Finansinspektionen som gäller försummelse eller överträdelse av artikel 5 i EMIR-förordningen om ett förfarande för clearingkrav. Finansinspektionen bedömer att ordningsavgiften är onödig. Vid den fortsatta beredningen konstaterades ordningsavgiften vara onödig i enlighet med Finansinspektionens motiveringar och i propositionen gjordes en ändring för att slopa ordningsavgiften som anknyter till artikel 5 i EMIR-förordningen.  

När det gäller vite föreslår Finansinspektionen att 33 a § 4 och 5 mom. i lagen om Finansinspektionen förtydligas åtminstone i motiveringen samt att ett tekniskt fel rättas. Bestämmelsen i 33 a § 4 mom. i lagen om Finansinspektionen baserar sig på förordning och det har vid den fortsatta beredningen ansetts vara korrekt att lämna detta åt Finansinspektionens tolkningspraxis. Vid den fortsatta beredningen gjordes ett förtydligande i 33 a § 5 mom.  

6.22  Övriga

Justitieministeriet konstaterade i sitt utlåtande att arbetsgruppens betänkande mycket begränsat behandlar det nationella spelrum som direktivet medger och de regleringsalternativ som detta möjliggör. Orsaken till detta är att kreditinstitutsdirektivet huvudsakligen inte innehåller något särskilt nationellt spelrum, utan bestämmelserna är minimikrav. I avsnitten om betänkandets nuläge och de viktigaste förslagen har man presenterat det spelrum som direktivet tillhandahåller. Utifrån utlåtandet har man vid den fortsatta beredningen för tydlighetens skull lagt till konstateranden om att bestämmelserna inte innehåller något särskilt nationellt spelrum. 

Företagarna i Finland rf har i sitt utlåtande förhållit sig kritisk till konsekvensbedömningen enligt arbetsgruppens betänkande och har ansett den vara bristfällig. Företagarna i Finland rf anser att konsekvensbedömningen bör utvidgas kännbart och även omfatta till exempel sektorsspecifika bedömningar för samhällsekonomin och olika finanstjänster. Företagarna i Finland rf hänvisar också till att konsekvenserna inte har bedömts i enlighet med anvisningen för utarbetande av regeringspropositioner. Konsekvensbedömningarna har preciserats och strukturerats bättre på grund av remissvaren generellt och även allmänt taget vid den fortsatta beredningen, till exempel för att de bättre ska motsvara anvisningen för utarbetande av regeringspropositioner. Vid den fortsatta beredningen har det inte ansetts behövligt att avsevärt utvidga konsekvensbedömningarna, eftersom den helhet som nu ska genomföras är mycket begränsad i förhållande till banklagstiftningen som helhet. Såväl arbetsgruppens betänkande som regeringens proposition innehåller omfattande bedömningar av varje lagstiftningshelhet som föreslås. Bedömningarna har gjorts utifrån den tillgängliga informationen och både myndigheter och aktörer som berörs av regleringen har hörts inför bedömningarna. Konsekvensbedömningarna har huvudsakligen bibehållits oförändrade i den slutliga propositionen, eftersom de remissvar som inkommit inte annars heller har föranlett några betydande ändringar.  

6.23  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav sitt utlåtande den 17 november 2025. I utlåtandet konstateras det att utkastet till proposition om kreditinstitutsdirektivet ger en uppfattning om beredningen av ärendet samt de centrala målen i den EU-lagstiftning som det grundar sig på. En sammanfattning har gjorts av konsekvenserna av förslagen, vilket är positivt. Utifrån propositionsutkastet är det ändå svårt att avgöra vilka av förslagen som är de viktigaste för Finlands del. Propositionens konsekvenser bör också preciseras. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen framförde följande utvecklingsområden: 1) I propositionsutkastet bör omfattningen av den ökade regleringsbördan beskrivas åtminstone i grova drag. Utifrån remissvaren bedöms till exempel ESG-rapporteringen orsaka en betydande regleringsbörda. 2) Det är svårt att få en helhetsuppfattning av utnyttjandet av det nationella spelrummet, trots att det nationella spelrummet nämns många gånger i propositionsutkastet. Propositionen skulle bli tydligare om det fanns en tabell eller någon annan sammanställning över utnyttjandet av det nationella spelrummet till exempel i konsekvensbedömningsavsnittet. Framför allt därför att det dominerande målet är att lätta på regleringen och göra den smidigare. 3) I propositionsutkastet har konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna med avseende på tjänstemännen behandlats till vissa delar, men det är svårt att få en helhetsbild av deras betydelse. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen anser att regeringens proposition på ett tillfredsställande sätt iakttar anvisningarna om konsekvensbedömning vid lagberedning. Rådet för bedömning av lagstiftningen rekommenderar att propositionsutkastet korrigeras i enlighet med rådets utlåtande innan regeringens proposition överlämnas. 

Propositionen har kompletterats på grund av utlåtandet. Ett komprimerat stycke har gjorts om utnyttjandet av spelrummet i avsnitt 4. Dessutom har man strävat efter att förtydliga och komplettera konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. En del av anmärkningarna, såsom en tydligare struktur på presentationen, har diskuterats med rådet för bedömning av lagstiftningen. Utifrån diskussionen konstaterades det att det inte behövs ändringar. Propositionen har inte kunnat kompletteras i enlighet med det första utvecklingsområdet som rådet för bedömning av lagstiftningen framförde. Det är inte möjligt att beskriva omfattningen av regleringsbördan ens i grova drag, eftersom information om konsekvenserna inte har erhållits under arbetsgruppens arbete eller därefter. Detta beror på att sådan information om konsekvenser kan vara känslig information med tanke på konkurrens och företagshemligheter. ESG-rapporteringen som rådet för bedömning av lagstiftningen hänvisar till är inte heller en skyldighet som följer av kreditinstitutsdirektivet, utan direkt av EU:s tillsynsförordning som redan är i kraft och ska tillämpas. 

7.1  Lagen om Finansinspektionen

8 §.Bankfullmäktige. Enligt förslaget ska till 3 punkten i paragrafen fogas en bestämmelse, enligt vilken bankfullmäktige kan besluta om att avsätta direktionsmedlemmar och deras ersättare från uppdraget. Grunderna för avsättandet föreslås ingå i 9 § 6 mom. som gäller direktionen. Genom ändringen genomförs delvis bestämmelsen om entledigande enligt artikel 4a.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet.  

I 9 punkten föreslås en teknisk ändring från punkt till kommatecken.  

Det föreslås att till paragrafen fogas en ny 10 punkt, enligt vilken bankfullmäktige beslutar om karens som meddelas direktören, direktionsmedlemmarna och ersättarna enligt 17 b § och om ersättning för karens enligt 17 d §. 

Det föreslås att till paragrafen fogas en ny 11 punkt, enligt vilken bankfullmäktige beslutar om överträdelseavgift som påförs direktören, direktionsmedlemmarna och ersättarna enligt 17 e §. 

9 §.Direktion. Enligt förslaget fogas till 2 mom. i paragrafen en bestämmelse om att grunderna för utnämningarna ska offentliggöras på Finansinspektionens webbplats. Genom tillägget genomförs bestämmelsen om offentliggörande av grunderna enligt artikel 4a.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt kreditinstitutsdirektivet ska medlemmarna utnämnas på offentliggjorda objektiva och transparenta grunder. I förvaltningslagen, jämställdhetslagen och diskrimineringslagen ingår det allmänna bestämmelser om utnämning på lika grunder. Detta moment innehåller även ett allmänt kompetenskrav, enligt vilket direktionsmedlemmarna ska vara väl förtrogna med finansmarknadens funktionssätt. Kreditinstitutsdirektivet strävar till ökad transparens och förstärkt oberoende. Uppfyllande av kompetenskravet kan anses vara en grund för utnämning. Det faktiska innehållet i kompetenskravet konkretiseras dock först i praktiska tillämpningssituationer då det motiveras varför just en viss person utnämns till direktionen. Av denna anledning anses det bäst uppfylla kreditinstitutsdirektivets syfte att utnämningsgrunderna publiceras offentligt i en konkret utnämningssituation. Således avses med publicering av utnämningsgrunderna i denna paragraf att offentliga uppgifter om grunderna för utnämning av medlemmar publiceras på webbplatsen. En del av uppgifterna som anknyter till grunderna kan vara sekretessbelagda, särskilt vad gäller känsliga uppgifter eller uppgifter som gäller integritet. Avsikten med bestämmelsen i momentet är inte att sådana sekretessbelagda uppgifter ska publiceras på webbplatsen. I praktiken innebär detta att det offentliga utnämningsbeslutet publiceras på webbplatsen.  

Behandlingen av personuppgifter baserar sig på dataskyddsförordningen, dataskyddslagen samt offentlighetslagen. Artikel 86 i dataskyddsförordningen föreskriver om behandling av personuppgifter och allmänna handlingars offentlighet. I 28 § i dataskyddslagen ingår bestämmelser om offentlighetsprincipen. I 20 § i offentlighetslagen föreskrivs det om myndigheternas skyldighet att producera och sprida information. Den primära rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken den registrerades rättigheter fastställs. Spelrummet i fråga om dataskyddsförordningen beskrivs närmare i avsnitt 12.4.  

Till 3 mom. fogas enligt förslaget en bestämmelse om oberoende. Enligt den nya bestämmelsen ska direktionen och var och en av dess medlemmar i sitt uppdrag vara oberoende i förhållande till tillsynsobjekt, utländska tillsynsobjekt och andra aktörer på finansmarknaden och varken direktionen eller någon av dess medlemmar får begära eller ta emot anvisningar eller föreskrifter av offentliga eller privata organ eller aktörer. Genom den uttryckliga bestämmelsen förtydligas det gällande rättsläget i fråga om direktionsmedlemmarnas oberoende. Genom tillägget genomförs bestämmelsen om oberoende enligt artikel 4a.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet.  

Enligt förslaget fogas till 4 mom. i paragrafen en bestämmelse enligt vilken uppdraget som direktionsmedlem eller ersättare får innehas i högst 14 år. Bestämmelsen föreslås bli tillämpad på de medlemmar och ersättare som utnämns efter lagens ikraftträdande. Därmed tas inte de år då personen har innehaft uppdraget innan lagens ikraftträdande med i beräkningen av den maximala tiden. Den maximala tiden beräknas kumulativt, varför det saknar betydelse om man innehaft uppdraget oavbrutet eller inte. Genom ändringen genomförs den nya bestämmelsen om maximitid enligt artikel 4a.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt förslaget fogas till 6 mom. i paragrafen en bestämmelse om att en direktionsmedlem eller ersättare kan avsättas från sitt uppdrag om han eller hon döms för brott eller inte längre uppfyller kompetenskraven för uppdraget. Grunderna för avsättande ska offentliggöras på Finansinspektionens webbplats om den avsatta personen inte motsätter sig detta. Med kompetenskrav avses kravet som gäller att vara väl förtrogen med finansmarknadens funktionssätt enligt den sista meningen i 2 mom. i paragrafen. Det beslut som avses i momentet fattas av bankfullmäktige med stöd av den föreslagna 8 § 3 punkten. Genom ändringen genomförs den nya bestämmelsen om entledigande av ledamot enligt artikel 4a.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Med offentliggörande av grunderna för avsättande avses att offentlig information om grunderna för avsättande offentliggörs på webbplatsen. En del av uppgifterna som anknyter till grunderna kan vara sekretessbelagda, särskilt vad gäller känsliga uppgifter eller uppgifter som gäller integritet. Avsikten med bestämmelsen i momentet är inte att sådana sekretessbelagda uppgifter ska publiceras på webbplatsen. I praktiken innebär detta att det offentliga beslutet om avsättande publiceras på webbplatsen. 

Behandlingen av personuppgifter baserar sig på dataskyddsförordningen, dataskyddslagen samt offentlighetslagen. Artikel 86 i dataskyddsförordningen föreskriver om behandling av personuppgifter och allmänna handlingars offentlighet. I 28 § i dataskyddslagen ingår bestämmelser om offentlighetsprincipen. I 20 § i offentlighetslagen föreskrivs det om myndigheternas skyldighet att producera och sprida information. Den primära rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken den registrerades rättigheter fastställs. Spelrummet i fråga om dataskyddsförordningen beskrivs närmare i avsnitt 12.4.  

När det gäller paragrafen bör det beaktas att bestämmelserna om oberoende enligt artikel 4a.1 i kreditinstitutsdirektivet inte gäller chefdirektörer vid nationella centralbanker. Enligt etablerad praxis i Finland är Finlands Banks chefdirektör inte medlem i Finansinspektionens direktion. Bestämmelserna som gäller direktionsmedlemmar är således inte tillämpliga på Finlands Banks chefdirektör. Det föreskrivs dock inte i lagen att Finlands Banks chefdirektör inte får vara medlem i direktionen. Med andra ord om den etablerade praxisen i Finland ändras bör det införas en undantagsbestämmelse i lagen om Finansinspektionen som anger att vissa bestämmelser om oberoende inte gäller Finlands Banks chefdirektör. 

10 §. Direktionens uppgifter. Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ska ändras.I 13 punkten i momentet föreslås en teknisk ändring från punkt till kommatecken.  

Det föreslås att till momentet fogas en ny 14 punkt, enligt vilken direktionen beslutar om karens enligt 17 b § för tjänstemän som direktionen utnämnt och om ersättning för karens enligt 17 d §. Enligt denna punkt ska det också beslutas om återkrav av ersättning. 

Det föreslås att till momentet fogas en ny 15 punkt, enligt vilken direktionen beslutar om överträdelseavgift som påförs tjänsteman vid Finansinspektionen enligt 17 e §. Direktionen avses alltså besluta om överträdelseavgift både för de högsta tjänstemännen och även de andra tjänstemännen vid Finansinspektionen. Avsikten är att överträdelseavgiften ska föreläggas av ett organ med många ledamöter.  

11 §.Direktör. Enligt förslaget fogas till 1 mom. i paragrafen en bestämmelse enligt vilken uppdraget som direktör får innehas i högst 15 år. Bestämmelsen föreslås bli tillämpad på direktörer som utnämnts till sitt uppdrag efter lagens ikraftträdande. 

12 §.Direktörens uppgifter. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ska ändras. I 7 punkten i momentet föreslås en teknisk ändring från punkt till kommatecken. I övrigt motsvarar 7 punkten det som föreslås i regeringens proposition RP 46/2025 rd.  

Det föreslås att till momentet fogas en ny 8 punkt, enligt vilken direktionen beslutar om karens enligt 17 b § för tjänstemän som direktionen utnämnt och om ersättning för karens enligt 17 d §. Med ersättning avses även beslut om återkrav av ersättning. 

16 §.Anmälan om intressekonflikt. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet så att de bestämmelser som har blivit onödiga stryks ur paragrafen och den kompletteras för genomförande av kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att paragrafens rubrik ska ändras från anmälningsskyldighet till anmälan om intressekonflikt. Således föreskrivs det i den reviderade paragrafen om en anmälan om intressekonflikt som avses ersätta anmälningarna om bindningar och krediter. Bestämmelserna om insideranmälan föreslås bli flyttade till 16 a och 16 b §. Insideranmälan har helt klart sitt eget syfte och sin egen bakgrund i den reglering som gäller marknadsmissbruk. Syftet med anmälan om intressekonflikt är däremot att Finansinspektionen ska få information om omständigheter som eventuellt medför en intressekonflikt när det gäller personer med uppdrag vid Finansinspektionen. Utifrån de uppgifter som anmäls i anmälan om intressekonflikt kan Finansinspektionen övervaka och bedöma huruvida det föreligger en intressekonfliktsituation eller en möjlighet till en sådan i förhållande till personen eller dennes uppgifter. I propositionen föreslås det inga administrativa påföljder för överträdelse av anmälningsskyldigheten. Finansinspektionen kan dock till exempel vidta åtgärder baserade på direktionsrätten, om en intressekonflikt upptäcks. Finansinspektionens möjlighet att bedöma och övervaka intressekonfliktsituationer ur myndighetens synvinkel påverkar inte tjänstemannens skyldigheter enligt 27–29 § i förvaltningslagen. 

Syftet med paragrafen är att genomföra artikel 4a.7 i kreditinstitutsdirektivet. Anmälningsskyldigheten enligt den föreslagna paragrafen är mer omfattande än minimikraven enligt direktivet, eftersom det vid beredningen inte ansågs finnas grunder för att begränsa de gällande bestämmelserna. Direktivet innehåller ett krav som delvis motsvarar 1 mom. 1 punkten. Enligt direktivet krävs endast anmälan av vissa finansiella instrument, men nationellt ansågs det vara ändamålsenligare att anmälan gäller alla finansiella instrument och inte bara vissa, eftersom alla typer av finansiella instrument kan leda till intressekonfliktsituationer. De övriga punkterna i momentet är nationella bestämmelser som i hög grad motsvarar bestämmelser som redan gäller. 

Den primära rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken den registrerades rättigheter fastställs. Spelrummet i fråga om dataskyddsförordningen beskrivs närmare i avsnitt 12.4. Behandlingen av personuppgifter har bedömts med avseende på de mänskliga och grundläggande rättigheterna i avsnitt 12.4. 

Enligt förslaget motsvarar det inledande stycket i 1 mom. i paragrafen delvis det inledande stycket i 16 § 1 mom. i den gällande lagen, men det föreslås bli ändrat så att till det inledande stycket fogas alla Finansinspektionens tjänstemän, dvs. direktionen avses inte längre besluta vilka tjänstemän som ska lämna en anmälan. På grund av denna ändring blir de gällande 16 § 2 och 3 mom. onödiga och bankfullmäktige behöver inte separat fastställa vilka personer som omfattas av anmälan. Genom ändringen genomförs delvis artikel 4a.7 i kreditinstitutsdirektivet, enligt vilken alla anställda ska lämna en anmälan. Det inledande stycket kompletteras också så att anmälan ska lämnas varje år. Genom ändringen genomförs kravet enligt artikel 4a.7 i kreditinstitutsdirektivet om en anmälan som ska lämnas varje år. Enligt förslaget avses 1 punkten delvis motsvara 2 punkten i det gällande momentet. Det föreslås dock att punkten ska kompletteras med att anmälan även ska lämnas om sådana ägarandelar i finansiella instrument som kan leda till intressekonflikter. Med finansiella instrument avses sådana finansiella instrument som anges i 14 § i lagen om investeringstjänster. De uppgifter som anmäls kan vara samma som personen anmäler i den insideranmälan som avses i den nya 16 a §. När det gäller uppgifterna i 1 punkten har det emellertid betydelse om innehavet potentiellt kan leda till en intressekonflikt. Genom punkten genomförs delvis artikel 4a.7 i kreditinstitutsdirektivet.  

Enligt den gällande lagen och Finansinspektionens interna anvisningar ska de som är skyldiga att anmäla bindningar som sådana anmäla finansiella instrument, som anmäls med en insideranmälan, samt betydande annan förmögenhet, såsom betydande fondandelar. Således har man redan nu anmält finansiella instrument med anmälan om bindningar, men skyldigheten att anmäla bindningar har inte omfattat Finansinspektionens hela personal. Detta innebär att enligt den ändrade 16 § är det nytt att anmäla finansiella instrument endast för de personer som inte tidigare har omfattats av tillämpningsområdet. 

Enligt förslaget motsvarar 2 punkten delvis 2 punkten i det gällande momentet, dvs. anmälan om innehav av betydande annan förmögenhet överförs till en separat punkt. Punkten föreslås även bli ändrad så att endast sådan betydande annan förmögenhet som kan leda till intressekonflikter ska anmälas. Sådan förmögenhet kan till exempel vara betydande placeringsförsäkringar, pensionsförsäkringar, andelar i andelslag och grundfondsandelar samt kryptotillgångar som inte räknas som finansiella instrument.  

Enligt förslaget motsvarar 3 punkten i momentet delvis 3 punkten i det gällande momentet, men ordalydelsen föreslås bli förtydligad så att punkten nu omfattar sådana skulder, borgensförbindelser och övriga ansvarsförbindelser som personen själv har ställt samt sådana som personen själv har tagit eller någon har tagit för personens räkning. Även i fråga om dessa anmäls endast sådana som kan leda till intressekonflikter.  

Den föreslagna 4 punkten motsvarar 5 punkten i det gällande momentet. Enligt denna punkt ska alla övriga bindningar anmälas som kan vara av betydelse för bedömningen av personens förutsättningar att sköta de uppgifter som hör till tjänsten. Enligt denna punkt ska till exempel direktionsmedlemmarna anmäla sin näringsverksamhet eller bisyssla, om de är av betydelse på det sätt som avses i punkten. När det gäller tjänstemän föreskrivs det om anmälan av bisyssla i lagen om Finlands Banks tjänstemän. Enligt denna punkt kan anmälan även omfatta till exempel styrelsemedlemskap eller politiska uppdrag, om de är av betydelse på det sätt som avses i punkten. Bindningar som dessutom ska anmälas kan till exempel vara personliga relationer eller tidigare arbetsgivare. Den tidigare arbetsgivaren är särskilt viktig i situationer där en person har övergått från Finansinspektionens tillsynsobjekt till Finansinspektionen.  

Med uppgifter som ska anmälas enligt detta moment avses endast direktionsmedlemmarnas, ersättarnas och direktörens samt tjänstemännens egna uppgifter. Enligt detta moment anmäls inte närståendes uppgifter. Detta påverkar dock inte hur direktionsmedlemmarna, ersättarna, direktören eller tjänstemän kan vara jäviga på grund av en närstående i enlighet med förvaltningslagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om intressekonflikt. Enligt momentet avses med intressekonflikt en situation där en person som avses i 1 mom. är jävig på det sätt som anges i 28 § i förvaltningslagen.  

I förarbetena till förvaltningslagen konstateras det att de uttryck som används i den föreslagna bestämmelsen i fråga om deltagande i och närvaro vid behandlingen av ett ärende är innehållsmässigt omfattande. Enligt förarbetena avses med dem inte endast själva beslutsfattandet, utan också åtgärder som omedelbart föregår avgörandet. Dessa är beredning och föredragning av ärendet. Enligt förarbetena ska en jävig tjänsteman inte på något sätt få delta i sådana åtgärder som hänför sig till behandlingen av ett ärende och som påverkar avgörandet i ärendet. Sådana är till exempel begäran om utlåtanden, hörande av parter och inhämtande av utredningar. Vanligt kontorsarbete och därmed jämförbara åtgärder saknar däremot betydelse med tanke på jäv. Jävsgrunderna enligt förvaltningslagen är således redan nu tillämpliga på sådant tillsynsarbete (beredningsfasen) hos Finansinspektionen som leder till avgörande av ett förvaltningsärende.  

I rättslitteraturen har det ansetts att jävsbestämmelsernas omfattning när det gäller olika typer av administrativ verksamhet inte är helt klar till alla delar. I rättslitteraturen har det ansetts att jävsbestämmelserna sträcker sig längre än enbart till att fatta förvaltningsbeslut, även om de i första hand har föreskrivits med tanke på skriftliga förvaltningsbeslut. I rättslitteraturen har det även ansetts att bestämmelserna i förvaltningslagen som gäller behandling av förvaltningsärenden kan tillämpas när förvaltningsbeslut de facto fattas och även på bland annat produktion av offentliga tjänster och andra faktiska åtgärder. Biträdande justitiekanslern (OKV/111/10/2020) har även konstaterat att begreppet förvaltningsärende inte har definierats fullständigt och att det inte är uteslutet att procedurbestämmelserna i förvaltningslagen och därmed bland annat jävsbestämmelserna även kan tillämpas på annan verksamhet än behandling av förvaltningsärenden som leder till förvaltningsbeslut. Biträdande justitiekanslern ansåg att procedurbestämmelserna snarare till tillämpliga delar även ska tillämpas i den faktiska verksamheten genom en bred tolkning av begreppet förvaltningsärende för att förverkliga rättssäkerhet och god förvaltning. I och med ovannämnda kan man redan nu tolka att jävsbestämmelserna ska tillämpas även på annat arbete än sådant som anknyter till att fatta förvaltningsbeslut som utförs hos Finansinspektionen. När det gäller det tillsynsarbete som utförs vid Finansinspektionen är det över lag svårt med en exakt gränsdragning i fråga om beredning av förvaltningsbeslut eller andra förvaltningsåtgärder, eftersom det löpande tillsynsarbetet och de omständigheter som upptäcks i samband med det i allmänhet utgör en grund för ett eventuellt förvaltningsbeslut.  

Bestämmelsen i detta moment om innehållet i en intressekonflikt innebär att personen måste bedöma sina egna eventuella intressekonflikter, dvs. sina jävsförhållanden i relation till det arbete som personen deltar i. Momentet förtydligar alltså att personer måste bedöma sina egna arbetsuppgifter med avseende på jävsgrunderna enligt förvaltningslagen när det gäller det arbete som utförs vid Finansinspektionen. I och med den nu föreslagna anmälan om intressekonflikt ska en person till Finansinspektionen anmäla de omständigheter som denne bedömer potentiellt kan leda till jäv. Tröskeln för anmälan enligt paragrafen är alltså lägre än tröskeln för jäv enligt förvaltningslagen.  

Sammanfattningsvis kan det konstateras att en person ska bedöma sitt arbete i förhållande till jävsbestämmelserna enligt förvaltningslagen och till Finansinspektionen anmäla sådana omständigheter som kan få sådan betydelse att de uppfyller någon jävsgrund. Vid behov kan Finansinspektionen på basis av direktionsrätten göra sådana arrangemang som hindrar att en jävssituation uppstår. Om jävsgrunderna enligt förvaltningslagen uppfylls ska personen dock själv i sista hand upplösa jävigheten i enlighet med förvaltningslagen, till exempel genom att anmäla jäv i fråga om vissa arbetsuppgifter. Jäv enligt förvaltningslagen ska enligt förvaltningslagen avgöras av personen själv. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en anmälan alltså lämnas om sådana omständigheter som kan leda till en intressekonflikt, dvs. en tjänsteman, direktionsmedlem eller ersättare eller direktören har bedömt möjligheten att omständigheten i fråga närmar sig jävsgrunderna eller är väsentlig vid bedömning av jäv. I praktiken kan situationen till exempel innebära att beloppet av ett finansiellt instrument eller en kredit är väsentligt när det gäller en sådan sektor eller aktör, vars tillsynsarbete personen utför vid Finansinspektionen. Anmälan ska även omfatta de uppgifter som har lett till att personen redan har konstaterat att det föreligger en intressekonflikt.  

Utan särskilda skäl kan det inte anses uppstå jäv i enlighet med förvaltningslagen på grund av sedvanliga kundrelationer till banker, medlemsandelar i banker eller bostadskrediter och andra krediter som är sedvanliga till belopp och villkor samt typiska produkter för långsiktigt sparande. Likaså kan sedvanligt innehav av en ägarandel i ett finansiellt instrument inte anses leda till jäv i enlighet med förvaltningslagen. När det gäller de uppgifter som ska anmälas är det väsentliga kopplingen till det tillsynsobjekt eller andra finansmarknadsaktörer som personen i fråga övervakar. 

Enligt förslaget motsvarar 3 mom. i huvudsak 16 § 4 mom. i den gällande lagen, dvs. i momentet föreskrivs om skyldigheten att meddela förändringar i uppgifterna. Det föreslås dock att momentet ändras så att skyldigheten i fråga gäller alla personer som avses i 1 mom. och inte enbart Finansinspektionens tjänstemän. Bestämmelsen om komplettering av anmälan stryks vid behov från första meningen, eftersom den dels överlappar den andra meningen i momentet, dels är överflödig då det föreslås en årlig anmälningsskyldighet i 1 mom. Dessutom föreslås det att bemyndigandet att meddela föreskrifter som ingår i momentet överförs till ett separat moment.  

Enligt förslaget motsvarar 4 mom. delvis det bemyndigande att meddela föreskrifter som föreskrivs i 16 § 4 mom. i den gällande lagen. Enligt momentet meddelar Finansinspektionen närmare föreskrifter om de uppgifter som avses i 1 mom., de väsentliga ändringar som avses i 3 mom. och på vilket sätt anmälan ska göras.  

Enligt förslaget motsvarar 5 mom. i huvudsak 16 § 7 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen avses dock bli ändrad så att alla uppgifter som avses i 1 mom. är sekretessbelagda. Genom en särskild bestämmelse i förhållande till offentlighetslagen säkerställs det att uppgifterna om en persons verksamhet i privatlivet och uppgifterna om den finansiella ställningen är sekretessbelagda. Ändringen innebär att även uppgifterna i 1 mom. 4 punkten om övriga bindningar omfattas av sekretess. På behandlingen av de uppgifter som anmäls tillämpas bestämmelserna om sekretessbelagd information i offentlighetslagen. 

Enligt artikel 4a.9 i kreditinstitutsdirektivet säkerställs en proportionell tillämpning av dessa bestämmelser som gäller anmälan genom Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om förebyggande av intressekonflikter vid de behöriga myndigheterna. Riktlinjerna föreslås dock inte bli tillämpade om de strider mot nationell lagstiftning, till exempel om riktlinjerna innehåller begränsningar med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna som är mer vittgående än i den nationella regleringen.  

16 a §.Insideranmälan. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet, men den avses i huvudsak motsvara 16 a § i den gällande lagen.  

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 16 a § 1 mom. i den gällande lagen. För tydlighetens skull föreslås det att till momentet fogas uttryckligen direktör, även om denne är i tjänsteförhållande till Finansinspektionen. 

Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. om en skyldighet att lämna insideranmälan även för de personer som utför arbetsuppgifter på Finansinspektionens vägnar. Momentet är nytt i förhållande till den gällande 16 a §, men till sitt innehåll motsvarar det delvis 16 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt bestämmelsen tillämpas det som föreskrivs i 1 mom. också på personer som genom sina arbetsuppgifter på Finansinspektionens vägnar regelbundet får tillgång till i 3 mom. 3 punkten avsedda aktier eller annan insiderinformation om finansiella instrument. Avsikten är att skyldigheten att lämna en insideranmälan även ska börja omfatta personer som på grundval av ett utläggnings- eller serviceavtal kan få tillgång till system eller filer som innehåller insiderinformation. Det kan till exempel gälla vissa tjänstemän vid Finlands Bank. Insideranmälan behöver dock endast lämnas om personen fortlöpande har åtkomsträtt till system eller filer som innehåller insiderinformation, dvs. anmälningsskyldigheten avses inte gälla personer som endast sporadiskt har åtkomsträtt till uppgifterna.  

Det föreslagna 3 mom. motsvarar i huvudsak 16 a § 2 mom. i den gällande lagen. Det föreslås dock att till 1 punkten i momentet också fogas andra personer vars intressebevakare eller fastställd intressebevakningsfullmäktig den anmälningsskyldige är. Med intressebevakningsfullmäktig avses en person som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har fastställt som befullmäktigad att sköta en persons ekonomiska angelägenheter. Hänvisningen i 2 punkten i momentet föreslås bli uppdaterad i och med ändringen av 1 punkten. Med hänvisningen i 2 punkten i momentet till den som avses i 1 punkten avses både omyndiga och andra personer.  

Den primära rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken den registrerades rättigheter fastställs. Spelrummet i fråga om dataskyddsförordningen beskrivs närmare i avsnitt 12.4. Behandlingen av personuppgifter har bedömts med avseende på de mänskliga och grundläggande rättigheterna i avsnitt 12.4. 

Det föreslagna 4 mom. motsvarar i huvudsak 16 a § 3 mom. i den gällande lagen. Momentet avses bli förtydligat genom att lägga till hänvisningar till 3 mom. Med hänvisningen till den som avses i 3 mom. 1 punkten avses både omyndiga och andra personer.  

Det föreslagna 5 mom. motsvarar 16 a § 4 mom. i den gällande lagen. Hänvisningen i momentet föreslås dock bli uppdaterad. 

Det föreslagna 6 mom. motsvarar 16 a § 5 mom. i den gällande lagen. Hänvisningen i 1 punkten i momentet föreslås dock bli uppdaterad. 

I 7 mom. föreslås det bestämmelser om ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela föreskrifter. Finansinspektionen får utfärda närmare föreskrifter om hur insiderinformation ska lämnas, om den information som ska anmälas och om vilka personer som är sådana som avses i 2 mom. 

16 b §.Insiderregister. I paragrafen föreslås det bestämmelser om det insiderregister som Finansinspektionen upprätthåller.  

I 1 mom. föreskrivs det om insiderregistret. Enligt momentet ska Finansinspektionen föra ett insiderregister över den anmälda informationen där det för varje anmälningsskyldig, en i 16 a § 3 mom. 1 punkten avsedd omyndig eller annan person och i 2 punkten avsedda organisationer eller stiftelser, framgår i sagda moment avsedda aktier och finansiella instrument som denne äger samt förändringar i innehavet. Dessutom föreslås momentet innehålla en bestämmelse om att registret kan utgöras av uppgifter från värdeandelssystemet. Om de aktier och finansiella instrument som avses i 16 a § 3 mom. 3 punkten har överförts till värdeandelssystemet, kan insiderregistret enligt bestämmelsen till denna del utgöras av uppgifter från värdeandelssystemet som är nödvändiga för att övervaka skyldigheterna enligt 16, 16 a och 16 c §. På grundval av bestämmelsen kan Finansinspektionen få uppgifter om den anmälningsskyldige och den närmaste kretsen från värdeandelssystemet och använda uppgifterna för tillsynen över efterlevnaden av anmälningsskyldigheten och handelsbegränsningarna direkt med stöd av lag, dvs. utan separat samtycke. 

I enlighet med 8 kap. 1 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet (348/2017) har värdepapperscentraler trots bestämmelserna om tystnadsplikt rätt att ur värdeandelssystemet lämna ut uppgifter till insiderregister över innehav. Uppgifterna lämnas ut på grundval av paragrafen i fråga och separata bestämmelser om utlämnandet behöver inte utfärdas i lag. Värdepapperscentralerna har fått prövningsrätt i fråga om utlämnandet. Den bestämmelse som i denna proposition föreslås i 16 b § är alltså inte nödvändig. I 8 kap. 2 § 1 mom. i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet föreskrivs det dock att värdepapperscentraler trots bestämmelserna om tystnadsplikt är skyldiga att lämna ut uppgifter som avses i 1 § och annan information om värdeandelskonton och värdeandelars ägare till de myndigheter som enligt lag har rätt att få sådan information. Genom den föreslagna bestämmelsen i 16 b § säkerställs det alltså att värdepapperscentraler har skyldighet enligt 2 § att lämna ut information till Finansinspektionen. 

Den primära rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken den registrerades rättigheter fastställs. Spelrummet i fråga om dataskyddsförordningen beskrivs närmare i avsnitt 12.4. Behandlingen av personuppgifter har bedömts med avseende på de mänskliga och grundläggande rättigheterna i avsnitt 12.4.  

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om vissa personuppgifters offentlighet. Enligt momentet är fysiska personers personbeteckning och adress samt namn på andra fysiska personer än den anmälningsskyldige dock inte offentliga. Det är alltså fråga om en särskild bestämmelse i förhållande till offentlighetslagen och dataskyddslagstiftningen. Den särskilda bestämmelsen säkerställer att vissa uppgifter är sekretessbelagda. Enligt bestämmelsen får personuppgifterna som gäller den vars intressebevakning personen sköter ett större skydd. 

Med avseende på skyddet av fysiska personers integritet är det proportionerligt att personbeteckningar, adresser och andra motsvarande identifieringsuppgifter är sekretessbelagda. Om dessa uppgifter skulle vara offentliga skulle det leda till en betydande risk för säkerheten och privatlivet för personen och dennes närmaste krets. Dessutom behöver uppgifterna inte vara öppet tillgängliga för att fullfölja registrets syfte eller stärka det allmänna oberoendet. Uppgifterna betjänar i regel den tekniska specificeringen. Sekretessen är i linje med praxis för andra motsvarande register. 

16 c §.Förbud mot förvärv och avyttring. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om förbud mot förvärv och avyttring.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om tillämpningsområdet för förbud mot förvärv och avyttring. Enligt momentet är det förbjudet för direktionsmedlemmarna och ersättarna, direktören samt Finansinspektionens tjänstemän och den som avses i 16 a § 2 mom. att förvärva och avyttra de finansiella instrument som anges i 1–6 punkten. Genom momentet genomförs förbudet enligt artikel 4a.3 första stycket led a i kreditinstitutsdirektivet. I momentet avses med finansiella instrument sådana finansiella instrument som anges i 14 § i lagen om investeringstjänster. 

Det föreslås att det nationella spelrummet ska utnyttjas så att även de personer som avses i 16 a § 2 mom. ska omfattas av tillämpningsområdet för begränsningarna, eftersom personerna i fråga i sitt arbete får insiderinformation om tillsynsobjekten och även annan konfidentiell information. Den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet motsvarar i huvudsak personkretsen enligt Finansinspektionens nuvarande riktlinjer.  

Enligt den föreslagna 1 punkten är det förbjudet att förvärva och avyttra sådana finansiella instrument som har emitterats av ett av Finansinspektionens tillsynsobjekt, dvs. tillsynsobjekt enligt 4 §, eller av ett av Europeiska centralbankens tillsynsobjekt. Enligt 2 punkten är det förbjudet att förvärva och avyttra sådana finansiella instrument vars underliggande tillgång är ett i 1 punkten avsett finansiellt instrument. I bestämmelserna utnyttjas det nationella spelrummet i den mån att förbudet inte endast gäller kreditinstitut, utan Finansinspektionens alla tillsynsobjekt. Det är lika viktigt att säkerställa en oberoende tillsyn även i fråga om andra än kreditinstitut. Avsikten är att begränsningarna ska omfatta sådana handelssituationer, även i fråga om andra än kreditinstitut, där konfidentiell information som erhållits genom tillsynen kan utnyttjas. Av denna anledning föreslås tillämpningsområdet även omfatta andra som övervakas av Finansinspektionen utöver kreditinstituten. Dessutom avses spelrummet utnyttjas till den del att förbudet gäller alla finansiella instrument och inte enbart vissa finansiella instrument. Det föreslås också att det nationella spelrummet utnyttjas så att bestämmelsen är i enlighet med ECB:S etiska riktlinjer, som även innehåller ett liknande förbud. I praktiken innebär detta att man i tillämpningsområdet även har inkluderat tillsynsobjekt inom ramen för ECB:s gemensamma banktillsynsmekanism. Vissa tjänstemän vid Finansinspektionen har nämligen partiell tillgång till tillsynsuppgifterna för kreditinstitut som står under ECB:s direkta tillsyn. 

Enligt den föreslagna 3 punkten är det förbjudet att förvärva och avyttra sådana finansiella instrument som direkt eller indirekt har emitterats av ett moderföretag, dotterföretag eller anknutet företag (affiliates of those institutions) till ett av Finansinspektionens tillsynsobjekt eller ett av Europeiska centralbankens tillsynsobjekt. Med anknutna företag avses sammanslutningar av inlåningsbanker. Enligt 4 punkten är det förbjudet att förvärva eller avyttra finansiella instrument vars underliggande tillgång är ett i 3 punkten avsett finansiellt instrument. Det nationella spelrummet har utnyttjats i fråga om ECB:s tillsynsobjekt på samma sätt som för 1 punkten. 

I 1 och 3 punkten avses med Europeiska centralbankens tillsynsobjekt sådana aktörer som direkt övervakas inom ramen för Europeiska centralbankens gemensamma banktillsynsmekanism i enlighet med Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 och som har klassificerats som betydande institut. Europeiska centralbanken upprätthåller en förteckning över de kreditinstitut som den övervakar direkt. 

Enligt 5 punkten är det förbjudet att förvärva eller avyttra finansiella instrument som har emitterats av en aktör som omfattas av grupptillsyn. Grupptillsyn har definierats i 6 § i lagen. Avsikten är att förbudet även ska börja omfatta finansiella instrument som emitterats av sådana organisationer som omfattas av grupptillsyn, men som ändå inte övervakas av Finansinspektionen. Sådana organisationer kan ha en betydande inverkan på gruppens verksamhet eller till exempel riskprofil, vilket innebär att organisationerna är betydande även med avseende på en oberoende tillsyn. Denna punkt baserar sig på det nationella spelrummet och avsikten är att den ska motsvara syftet med 3 punkten när det gäller andra än kreditinstitut.  

Enligt 6 punkten är det förbjudet att förvärva och avyttra av kreditinstitut gjorda andra än i 1–5 punkten avsedda placeringar i form av eget kapital. Med sådana avses till exempel avkastningsandelar enligt 12 kap. i lagen om andelslag samt grundfondsandelar enligt 7 § i sparbankslagen (1502/2001). Sådana andelar jämställs redan nu med finansiella instrument i vissa situationer. Andelarna kan vara betydande till sina belopp och således påverka tillsynens oberoende. Denna punkt baserar sig på det nationella spelrummet. 

Förbudet föreslås börja gälla när personen tillträder sin tjänst eller befattning. Tiden för innehavet räknas från datumet för köpet, tecknandet eller bytet av aktier och andra finansiella instrument, vars värde bestäms på basis av aktierna.  

I detta moment avses med förvärv och avyttring inte förvärv utan vederlag eller överlåtelse såsom arv, avvittring, gåva eller kostnadsfri emission. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om att också tillämpa förbudet på vissa arrangemang. Enligt momentet ska det förbud som föreskrivs i 1 mom. även tillämpas på sådana arrangemang där en person är part i en fondförsäkring, ett kapitaliseringsavtal eller något annat försäkringsavtal. Syftet med bestämmelsen är att hindra att man kringgår förbudet genom att utnyttja vissa arrangemang. Momentet baserar sig på det nationella spelrummet. 

I 3 mom. föreslås ett undantag från förbudet enligt 1 och 2 mom. Enligt momentet avses förbudet inte gälla handel med sådana finansiella instrument som förvaltas av tredje parter och vars portföljförvaltning innehavaren av det finansiella instrumentet inte har tillgång till, eller placeringar i placeringsfonder eller alternativa investeringsfonder. En förutsättning är att tredje parter och företag för kollektiva investeringar inte i huvudsak placerar i finansiella instrument som avses i 1 mom. Förutsättningen som gäller huvudsaklig placering kan till exempel bedömas utifrån vad fondbolaget uppger i fondprospektet att fonden investerar i. Genom momentet genomförs artikel 4a.3 första stycket led a i och ii samt artikel 4a.3 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I 4 mom. föreslås det bestämmelser om förbud i fråga om dem som hör till den närmaste kretsen. Enligt momentet får en i 1 mom. avsedd person inte genomföra förvärv eller avyttring som avses i 1 eller 2 mom. för en sådan persons räkning vars intressebevakare eller fastställda intressebevakningsfullmäktig han eller hon är eller för en sådan organisationsräkning där han eller hon har bestämmande inflytande, eller på något annat sätt för egen räkning genom en annan person eller organisation. Med intressebevakningsfullmäktig avses en person som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har fastställt som befullmäktigad att sköta en persons ekonomiska angelägenheter. Momentet baserar sig på det nationella spelrummet. 

I 5 mom. föreslås det bestämmelser om Finansinspektionens befogenhet att bevilja tillstånd för försäljning eller avyttring av finansiella instrument eller placeringar. Enligt momentet kan Finansinspektionen tillåta försäljning eller avyttring av ett i 1, 2 och 4 mom. avsett finansiellt instrument som en i 1 mom. avsedd person innehade då han eller hon utnämndes till tjänsten eller uppdraget. Med innehav avses alltså både en i 1 mom. avsedd persons och en i 4 mom. avsedd aktörs innehav. Tillstånd för handeln ska då begäras av Finansinspektionen. Med avyttring avses till exempel att ett finansiellt instrument överlåts att förvaltas av tredje parter och att ägarna till instrumenten inte har tillgång till portföljförvaltningen (undantaget enligt 3 mom.). Genom momentet genomförs artikel 4a.8 i kreditinstitutsdirektivet i fråga om tillåtelse. 

I 6 mom. föreslås det bestämmelser om ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela föreskrifter. Enligt förslaget utfärdar Finansinspektionen närmare föreskrifter om ansökan om tillstånd.  

Enligt artikel 4a.9 i kreditinstitutsdirektivet säkerställs en proportionell tillämpning av dessa bestämmelser genom Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om förebyggande av intressekonflikter vid de behöriga myndigheterna. Riktlinjerna föreslås dock inte bli tillämpade om de strider mot nationell lagstiftning, till exempel om riktlinjerna innehåller begränsningar med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna som är mer vittgående än i den nationella regleringen. 

16 d §.Tvångsförsäljning eller tvångsavyttring av finansiella instrument. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. om Finansinspektionens befogenhet att kräva försäljning eller avyttring av finansiella instrument. Momentet föreslås alltså inte gälla 16 c § 1 mom. 6 punkten. Momentet föreslås inte heller gälla förvärv och avyttring i enlighet med 16 c § 4 mom. Enligt momentet får Finansinspektionen kräva att en i 16 c § 1 mom. avsedd person som utnämns till en tjänst eller ett uppdrag inom skälig tid ska sälja eller avyttra ett sådant finansiellt instrument som han eller hon innehade vid utnämningen eller därefter, om innehavet av sådana finansiella instrument kan ge upphov till intressekonflikter. Med avyttring avses att ett finansiellt instrument överlåts att förvaltas av en tredje part så att ägaren till det finansiella instrumentet inte har någon möjlighet att delta i portföljförvaltningen (undantaget enligt 16 c § 3 mom.). Enligt förslaget har Finansinspektionen endast rätt att kräva försäljning eller avyttring av finansiella instrument i enlighet med undantaget. Finansinspektionen avses dock inte specificera hur eller till vem finansiella instrument säljs eller avyttras, utan genomförandet av själva försäljningen eller avyttringen bestäms av den person som begränsningen gäller. Genom momentet genomförs artikel 4a.8 i kreditinstitutsdirektivet i fråga om kravet. Med avyttring enligt denna paragraf avses inte gåva eller förskott på arv som en person ger frivilligt. 

Utövandet av befogenheten är kopplat till att innehavet av ett finansiellt instrument kan ge upphov till intressekonflikter. Med intressekonflikt avses jäv i enlighet med förvaltningslagen, och bestämmelserna om detta är redan nu till vissa delar tillämpliga på tjänstemännens arbete vid Finansinspektionen. Ordalydelsen ”kan ge upphov till” som används i kreditinstitutsdirektivet avser situationer där tjänstemannen inte ännu är jävig i enlighet med 28 § förvaltningslagen, men jävsgrunderna kan uppfyllas i framtiden. Innehavet av finansiella instrument ska alltså vara sådant att jävsgrunderna kan uppfyllas. Jäv kan inte utan särskilda skäl anses uppkomma av sedvanligt och till betydelsen ringa innehav av ett finansiellt instrument. Finansinspektionen ska från fall till fall bedöma huruvida de föreskrivna förutsättningarna för utövandet av befogenheten uppfylls.  

Enligt bestämmelsen i momentet ska Finansinspektionen beakta en eventuell intressekonflikts karaktär och allvarlighet, hur betydande innehavet är och rollen inom Finansinspektionen för den person som avses i 1 mom. Finansinspektionen ska i utövandet av sin befogenhet beakta konsekvenserna av utövandet av befogenheten för en persons grundläggande fri- och rättigheter, såsom egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen. Utövandet av tillsynsbefogenheten ska uppfylla kravet på proportionalitet. I enlighet med 6 § i förvaltningslagen ska utövandet av befogenheten stå i rätt proportion till sitt syfte. Den som är föremål för en begränsning ska också höras i enlighet med förvaltningslagen, så att förekomsten av en intressekonflikt kan bedömas. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att innehavaren av ett finansiellt instrument har rätt till full ersättning. Finansinspektionens krav på försäljning av ett finansiellt instrument kan till sina faktiska konsekvenser jämställas med tvångsinlösen i den mening som avses i grundlagen, varför innehavaren av det finansiella instrumentet är berättigad till full ersättning. Finansinspektionen kan kräva att ett finansiellt instrument säljs eller avyttras. Avyttring föreslås ändå inte bli behandlad såsom tvångsinlösen, eftersom personens ägande kvarstår vid avyttring, om denne överlåter ett finansiellt instrument att förvaltas av en tredje part (undantaget i 16 c § 3 mom.). Det redogörs närmare för undantagsbestämmelsen i fråga om den föreslagna 16 c §.  

Enligt den första bestämmelsen i momentet har innehavaren av ett finansiellt instrument rätt att för sådana ekonomiska förluster som föranleds av försäljning enligt 1 mom. få full ersättning som motsvarar egendomens marknadsvärde. Full ersättning består av en ersättning som motsvarar marknadsvärdet samt i enskilda fall enligt behov av skadeersättning.  

Enligt den andra bestämmelsen i momentet ska marknadsvärdet fastställas med en tillförlitlig metod som leder till det högsta värdet på egendomen. Detta innebär att marknadsvärdet ska fastställas enligt bäst och maximal användning för den egendom som ska värderas. Med bäst och maximal användning avses den mest sannolika användningen av ett finansiellt instrument som är ändamålsenligt övervägd, tillåten enligt lag, ekonomiskt genomförbar och leder till det högsta värdet för det finansiella instrument som ska värderas.  

Hänsyn kan endast tas till sådana alternativa användningssätt och möjligheter för deras genomförande som finns vid tidpunkten för värderingen. Det finns inget hinder för att beakta en möjlig användning flera år framåt om denna konkret kan konstateras vid tidpunkten för värderingen. Om ett finansiellt instrument till exempel har en återbetalningstid, förfallodag eller motsvarande som infaller senare än försäljningstidpunkten ska marknadsvärdet bedömas enligt den tidpunkt som med den befintliga informationen leder till det högsta värdet. Ingen vikt kan dock läggas vid spekulativa användningsmöjligheter som eventuellt aktualiseras i framtiden, om värdet inte tydligt kan konstateras genom den befintliga informationen vid tidpunkten för försäljningen. Det kan inte krävas att det ska vara absolut säkert att en alternativ användningsmöjlighet förverkligas, men vikt kan inte läggas vid en användningsmöjlighet som är osäker eller rent av spekulativ när det gäller förverkligandet. Det går inte att ge ett entydigt svar på hur stor sannolikheten ska vara för att det alternativa användningsändamålet förverkligas. Detta ska bedömas från fall till fall. Det är nästan omöjligt att i praktiken på förhand bedöma ändringar i prisförhållandena med full säkerhet. En rationell köpare eller säljare tar sannolikt hänsyn till prisändringar vid bedömningen av egendom. Därmed är det onödigt att inkludera en separat bedömning av ändringarna i prisförhållandena i ersättningsgrunderna. Vanligtvis innehåller det försäljningspris som fås på marknaden redan förväntningar på framtiden som också är spekulativa. I princip är det marknadsvärde som motsvarar full ersättning för ett finansiellt instrument det värde till vilket det finansiella instrumentet säljs på en välfungerande marknad, till exempel på en reglerad marknad. 

Som bedömningsmetod väljs den etablerade bedömningsmetod som är bäst lämpad för objektet. Bedömningsmetoder är till exempel marknadsbaserade metoder, avkastnings- och kassaflödesanalyser, bokförings- och värderingsmetoder och andra modellbaserade metoder. I varje enskilt fall ska metoden väljas enligt vilken metod som mest tillförlitligt leder till ett marknadsvärde som garanterar full ersättning. Bedömningsmetoden har betydelse särskilt i situationer där det finansiella instrumentet är sådant att det i praktiken inte finns någon marknad för det.  

Alternativen utreds av Finansinspektionen utifrån krav och utredningar som läggs fram av parterna. På tjänstens vägnar beaktas åtminstone de alternativa användningssätt som är möjliga enligt den gällande lagstiftningen. Om ett alternativt användningssätt som framställs av en part inte anses vara sannolikt ska avgörandet om detta motiveras i beslutet. 

Enligt den tredje bestämmelsen i momentet avdras från den ersättning som ska betalas det belopp som innehavaren av det finansiella instrumentet har fått vid försäljningen av instrumentet. Vanligtvis säljs finansiella instrument till en annan part på marknaden, till exempel på börsen. Finansinspektionen löser alltså inte in finansiella instrument i eget namn. Av denna anledning beaktas i ersättningen redan det belopp som personen har fått vid försäljningen av det finansiella instrumentet. Om det handlar om ett finansiellt instrument som sålts på en välfungerande marknad anses det belopp som personen fått vara en ersättning som motsvarar marknadsvärdet. Detta innebär i praktiken att Finansinspektionen inte betalar separat ersättning för försäljningen utöver det belopp som erhållits.  

Det finns emellertid situationer där marknaden inte fungerar i praktiken, dvs. antingen att det inte finns någon marknad alls eller att det inte finns några köpare för det finansiella instrumentet på marknaden inom en skälig tid. Om köpet då genomförs så att innehavaren av det finansiella instrumentet inte får ett pris för försäljningen som motsvarar det verkliga marknadsvärdet för det finansiella instrumentet betalar Finansinspektionen ett belopp till innehavaren som medför att innehavaren sammanlagt får full ersättning i enlighet med marknadsvärdet. Det kan anses vara sällsynt med sådana situationer, eftersom det i regel finns välfungerande marknader för finansiella instrument. 

I fråga om ersättningen föreslås det också att ingen ersättning ska betalas till den del innehavaren av det finansiella instrumentet eller en person som hör till innehavarens närmaste krets skulle få oberättigad ekonomisk fördel av försäljningsarrangemangen. Vid bedömningen av ersättningsbeloppet ska försäljningsvillkoren och förhållandet mellan parterna beaktas så att den totala ersättningen inte överstiger egendomens verkliga marknadsvärde. Syftet med bestämmelserna är att hindra att det uppkommer situationer där en person säljer ett finansiellt instrument till exempel till sin närmaste krets till ett pris som är lägre än marknadsvärdet och av Finansinspektionen får en ersättning som motsvarar skillnaden mellan försäljningspriset och marknadsvärdet. Då gynnas säljaren av att denne säljer det finansiella instrumentet till underpris, eftersom innehavaren av det finansiella instrumentet får det belopp som saknas av Finansinspektionen och den nya innehavaren av det finansiella instrumentet kan ändå sälja instrumentet vidare till fullt marknadsvärde. I en sådan situation skulle arrangemanget utan någon jämlik grund leda till en situation som är fördelaktigare än full ersättning. 

Momentet föreslås innehålla en bestämmelse enligt vilken skadan ska ersättas om försäljningen medför förluster, kostnader eller annan skada för innehavaren av det finansiella instrumentet. En ersättning som motsvarar marknadsvärdet anses i princip motsvara full ersättning. I enskilda fall kan det dock finnas behov av att ersätta ekonomisk skada som orsakats på grund av försäljningskravet. Med förlust avses till exempel förlust av sådan avkastning som personen skulle ha fått om försäljningen inte skulle ha genomförts enligt Finansinspektionens krav. Med detta avses sådan förlorad avkastning som klart kan verifieras och har ett direkt orsakssamband med försäljningen. Avkastning som är osäker, hypotetisk eller spekulativ kan inte anses vara ersättningsbar. Ersättningen omfattar således inte kalkylmässiga eller på antagande baserade värdeökningar, utan avgränsas endast till konkreta ekonomiska förluster som kan bedömas objektivt. Med kostnader avses sådana kostnader i direkt anknytning till försäljningen som personen inte skulle ha åsamkats utan försäljning. Till exempel skatt på försäljningsvinst anses inte vara en sådan kostnad. Skadeersättning kräver ett orsakssamband mellan förlusten och försäljningen. 

Enligt artikel 4a.9 i kreditinstitutsdirektivet säkerställs en proportionell tillämpning genom Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om förebyggande av intressekonflikter vid de behöriga myndigheterna. Riktlinjerna föreslås dock inte bli tillämpade om de strider mot nationell lagstiftning, till exempel om riktlinjerna innehåller begränsningar med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna som är mer vittgående än i den nationella regleringen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. fattar Finansinspektionen beslut om storleken på ersättningen på ansökan av innehavaren av det finansiella instrumentet. 

2 a kap. Karens 

Det föreslås att till lagen fogas ett nytt 2 a kap. med bestämmelser om karens. 

17 a §. Tillämplig lagstiftning. Paragrafen är ny och i dess 1 mom. föreslås bestämmelser om att på Finansinspektionens tjänstemän ska tillämpas det som föreskrivs i det nya 2 a kap., i stället för lagen om Finlands Banks tjänstemän. Det föreslagna 2 a kap. utgår från samma syften och principer som karensavtalet i statstjänstemannalagen. En del av bestämmelserna skiljer sig från ordalydelserna eller bestämmelserna i statstjänstemannalagen på grund av minimikraven enligt kreditinstitutsdirektivet. Avsikten är dock att tillämpningspraxis som gäller karensen i princip ska vara så nära tillämpnings- och tolkningspraxis för statstjänstemannalagen som möjligt, när det är möjligt på grund av enhetliga bestämmelser. 

I 2 mom. föreslås en informativ bestämmelse, enligt vilken bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för myndigheter inom internationella eller europeiska system för finansiell tillsyn ingår i förordning (EU) nr 1093/2010, SSM-förordningen och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010. Detta innebär i praktiken till exempel att Europeiska centralbankens bestämmelser och riktlinjer tillämpas på personer som har sådana uppgifter vid Finansinspektionen på vilka tillämpas Europeiska centralbankens procedurbestämmelser om karens. En sådan uppgift är till exempel att vara representant eller ersättare för den nationella tillsynsmyndigheten i ECB:s tillsynsorgan. 

Det finns inga särskilda bestämmelser om ikraftträdandet, vilket innebär att karensbestämmelserna gäller alla som står i tjänsteförhållande eller är medlemmar av direktionen. Detta innebär att de också gäller personer som har sagt upp sig före lagens ikraftträdande, men uppsägningstiden har ännu inte löpt ut. 

17 b §.Förutsättningar för meddelande av karens. Paragrafen är ny och i den föreslås bestämmelser om karens, dvs. om ett förbud enligt vilket en person under en viss restriktionstid efter att tjänsteförhållandet upphört inte får övergå i en annan arbetsgivares tjänst eller tillhandahålla yrkesmässiga tjänster. Paragrafens tillämpningsområde omfattar alla Finansinspektionens tjänstemän, direktionsmedlemmar och ersättare samt direktör. Karens föreslås dock endast bli tillämpad om personen i fråga övergår eller tillhandahåller tjänster till en sådan aktör som anges i 1 mom. Genom paragrafen genomförs artikel 4a.3 delvis samt artikel 4a.4–4a.6 i kreditinstitutsdirektivet, men en del av bestämmelserna ska införlivas i den nationella lagstiftningen, utöver minimikraven.  

Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. att Finansinspektionens tjänstemän, direktionsmedlemmarna, ersättarna eller direktören inte under en viss restriktionstid, dvs. den karenstid som anges i 17 b § 4 mom., får övergå i en annan arbetsgivares tjänst eller tillhandahålla yrkesmässiga tjänster genom att under karenstiden inleda närings- eller yrkesutövning eller någon annan motsvarande verksamhet för tillhandahållande av yrkesmässiga tjänster till vissa aktörer, exempelvis verka som verkställande direktör eller styrelseproffs. I 1–6 punkten i momentet räknas aktörerna i fråga upp.  

Genom momentet genomförs artikel 4a.3 första stycket led b i kreditinstitutsdirektivet. Det nationella spelrummet föreslås bli utnyttjat så att karensen gäller alla tjänstemän vid Finansinspektionen samt Finansinspektionens alla tillsynsobjekt. Karensen avses alltså inte enbart gälla tjänstemän som utför tillsyn av kreditinstitut, eftersom det finns likvärdiga karensgrunder även för andra tillsynsobjekt. 

En tjänsteman som avses i paragrafen kan inneha ett tidsbestämt eller ordinarie tjänsteförhållande.  

Enligt 1 punkten tillämpas karenstiden på sådana i 4 § avsedda tillsynsobjekt i vilkas direkta tillsyn eller beslutsfattande tjänstemannen, direktionsmedlemmen, ersättaren eller direktören har deltagit. Aktörer som deltar i beslutsfattandet anses även vara de som de facto deltar i beslutsfattandet eller i beredningen eller föredragningen av beslut, till exempel de medlemmar i ledningsgruppen enligt Finansinspektionens arbetsordning som deltar i beslutsfattandet.  

Enligt 2 punkten tillämpas karens på företag som ingår i samma koncern som i 1 punkten avsedda tillsynsobjekt eller anknutna företag. Med företag som ingår i samma koncern avses direkta eller indirekta moderföretag, dotterföretag, systerföretag och holdingföretag. Med anknutna företag avses till exempel sammanslutningar. 

Enligt 3 punkten tillämpas karenstiden på sådana organisationer som tillhandahåller tjänster till i 1 punkten avsedda tillsynsobjekt. Sådana aktörer kan till exempel vara företag som agerar i egenskap av rådgivare eller tillhandahåller bokföringstjänster eller juridisk rådgivning och som är väsentliga med avseende på oberoendet i det utförda tillsynsarbetet.  

Enligt 4 punkten tillämpas karenstiden på sådana organisationer som bedriver intressegrupps- eller intressebevakningsverksamhet i ärenden som tjänstemannen, direktionsmedlemmen, ersättaren eller direktören har ansvarat för under sitt tjänsteförhållande eller sin mandatperiod. Intressegrupps- eller intressebevakningsverksamheten ska anknyta till det tillsynsarbete som Finansinspektionen utför i fråga om finansmarknaden. Tillämpningen av denna punkt omfattar inte till exempel aktörer som endast utför tjänstemannarättslig intressebevakning och vars intressebevakningsarbete inte anknyter till innehållet i tillsynen. 

Enligt 5 punkten tillämpas karenstiden på organisationer som är konkurrenter till i 1 punkten avsedda tillsynsobjekt. Genom 5 punkten tas det nationella spelrummet enligt artikel 4a.4 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet i nationellt bruk.  

Enligt 6 punkten tillämpas karens i andra situationer, om det anses att karens behövs, då en person övergår eller tillhandahåller tjänster till organisationer i en situation där personen i sin tjänst, uppgift eller ställning har tillgång till sådan information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten, och som på ett väsentligt sätt kan utnyttjas i ett nytt anställningsförhållande eller en ny verksamhet för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan, såsom ett annat tillsynsobjekt eller Finansinspektionen. Enligt denna punkt kan karens till exempel utifrån Finansinspektionens prövning tillämpas på alla andra situationer utöver dem som anges i 1–5 punkten, om det anses att karens behövs.  

Vid bedömningen av om det är fråga om en sådan situation som avses i 1 mom. 1–6 punkten bör det beaktas om personen exempelvis kan utnyttja information om konkurrerande företag eller om ifrågavarande sektors förhållanden eller marknad. Avsikten är att karensens tillämpningsområde ska omfatta alla de situationer där en person i sin tjänst, uppgift eller ställning har tillgång till sådan information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och som kan användas för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. Till den del Finansinspektionen har prövningsrätt ska riktlinjer som motsvarar tillämpningspraxis för den karens som föreskrivs i statstjänstemannalagen eftersträvas i tillämpningspraxis.  

Enligt artikel 4a.9 i kreditinstitutsdirektivet säkerställs en proportionell tillämpning genom Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om förebyggande av intressekonflikter vid de behöriga myndigheterna. Riktlinjerna föreslås dock inte bli tillämpade om de strider mot nationell lagstiftning, till exempel om riktlinjerna innehåller begränsningar med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna som är mer vittgående än i den nationella regleringen. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om ett undantag från 1 mom. 3 punkten. Enligt momentet tillämpas ingen karens om en person som är tjänsteman, direktionsmedlem eller ersättare eller direktör vid Finansinspektionen är fullständigt förhindrad att delta i tillhandahållande av tjänster som avses i 3 punkten. En person kan till exempel vara förhindrad om personen avtalar med den nya arbetsgivaren att han eller hon inte utför vissa arbetsuppgifter eller arbetsuppgifter som gäller vissa aktörer, om ett av Finansinspektionens tillsynsobjekt råkar vara kund hos företaget i fråga, under en tid som motsvarar den maximala karenstiden. För att anses vara förhindrad enligt detta moment krävs det inte att företaget yppar information som räknas som företagshemligheter angående vilka aktörer som är kunder hos dem. En tjänsteman, direktionsmedlem, ersättare och direktör vid Finansinspektionen ska lägga fram bevis åt Finansinspektionen om att denne är fullständigt förhindrad att delta i tillhandahållande av tjänster. 

Om personen under en tid som motsvarar den maximala karenstiden utför uppgifter som denne har uppgett sig vara förhindrad att delta i bedöms personens agerande som en överträdelse av 1 mom. 3 punkten, vilket kan leda till en överträdelseavgift i enlighet med 17 e §. Genom momentet genomförs artikel 4a.3 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt förslaget föreskrivs det i 3 mom. om att karensen inträder om Finansinspektionen bedömer att det är fråga om en situation i enlighet med 1 mom. Finansinspektionen ska göra en bedömning och fatta beslut om karens inom en månad från det att en anmälan enligt 17 c § 1 mom. har tagits emot. I beslutet ska det konstateras att den person som meddelats karens har rätt till ersättning enligt 17 d §. Finansinspektionen ska även fatta beslut ifall den inte anser att förutsättningarna för meddelande av karens uppfylls. Enligt 34 § i förvaltningslagen ska den person som karensbeslutet gäller ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet innan ärendet avgörs. Bestämmelser om myndigheternas utredningsansvar finns i 31 § i förvaltningslagen. Enligt den bestämmelsen ska myndigheten se till att ärendet utreds tillräckligt och på behörigt sätt och skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. 

Enligt förslaget föreskrivs det om karenstidens längd i 4 mom. Finansinspektionen fastställer längden på karenstiden utifrån en bedömning från fall till fall. Genom momentet genomförs artikel 4a.4 i kreditinstitutsdirektivet delvis, och dessutom föreslås det att det nationella spelrummet om en kortare karenstid enligt artikel 4a.5 ska tas i bruk.  

Karenstiden är i situationer som avses i 1 mom. 1–3 punkten minst 3 och högst 6 månader för tjänstemän, minst 3 och högst 12 månader för medlemmar i ledningsgruppen och 12 månader för direktionsmedlemmar, ersättare för dem och direktören. Karenstiden är i situationer som avses i 1 mom. 4 punkten minst 3 och högst 6 månader för tjänstemän, minst 3 och högst 12 månader för medlemmar i ledningsgruppen och minst 3 och högst 12 månader för direktionsmedlemmar, ersättare för dem och direktören. Karenstiden är i situationer som avses i 1 mom. 5 punkten minst 3 och högst 6 månader för tjänstemän, minst 3 och högst 12 månader för medlemmar i ledningsgruppen och minst 6 och högst 12 månader för direktionsmedlemmar, ersättare för dem och direktören. I situationer som avses i 1 mom. 6 punkten är karenstiden högst 6 månader för tjänstemän samt högst 12 månader för medlemmar i ledningsgruppen, direktionsmedlemmar, ersättare och direktören. I avsnitt 4.1.15 i propositionen presenteras karenstiderna i tabellform. 

Enligt momentet får karens inte meddelas för en längre tid än nödvändigt för att uppnå syftet med karensen. Vid bedömningen av karenstidens längd ska det beaktas om personen kan utnyttja information om till exempel konkurrerande företag eller om ifrågavarande sektors förhållanden eller marknad för att skaffa sig själv en fördel eller för att skada någon annan, och om personen har sådan information som företag med verksamhet inom sektorn inte allmänt har tillgång till. När karenstidens längd bedöms ska hänsyn även tas till i vilket skede information som tjänstemannen känner till, som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten, har förlorat den betydelse som innebär att informationen på ett väsentligt sätt skulle kunna användas i den nya anställningen eller verksamheten till egen eller någon annans fördel eller för att skada någon annan. Vid bedömningen av karenstiden ska hänsyn även tas till rätten till arbete och näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. 

Enligt förslaget föreskrivs det om karenstidens beräkning i 5 mom. Enligt momentet räknas karensen med början från den dag då deltagandet i den direkta tillsynen eller beslutsfattandet eller tillgången till information som ligger till grund för karensen har upphört. Till exempel i fråga om en ersättare i direktionen räknas karensen med början från den dag då ersättaren aktivt har deltagit som direktionsmedlem i stället för en ordinarie medlem. Karenstiden kan alltså börja redan innan tjänsteförhållandet eller mandatperioden har upphört, men det förutsätts att personen övergår inom Finansinspektionen till en sådan annan uppgift eller till exempel på semester eller tjänstledighet, där det inte längre finns någon grund för karens. Personen kan till exempel arbeta med andra uppgifter under hela karenstiden eller övergå till en annan enhet inom Finansinspektionen och därefter övergå eller tillhandahålla tjänster till en sådan aktör som avses i 1 mom. genast då tjänsteförhållandet har upphört. I momentet föreslås det dessutom en bestämmelse om att personen inte under karenstiden får ha tillgång till konfidentiella eller känsliga uppgifter som är väsentliga med tanke på den fastställda karensen eller som kan leda till en ny karenssituation. Om personen övergår till andra uppgifter inom Finansinspektionen under karenstiden får denne alltså inte längre ha tillgång till information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och är väsentlig med tanke på karensen eller information som kan leda till en ny karensgrund. Genom momentet genomförs artikel 4a.4 i kreditinstitutsdirektivet delvis. 

17 c §.Skyldighet att anmäla övergång till ett nytt uppdrag eller yrkesmässigt tillhandahållande av tjänster. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. att en tjänsteman, en direktionsmedlem, en ersättare eller direktören till Finansinspektionen ska anmäla sin avsikt att övergå i någon annans tjänst eller ta emot ett uppdrag hos någon annan eller att inleda närings- eller yrkesutövning eller någon annan motsvarande verksamhet. Anmälan ska göras utan dröjsmål räknat från den tidpunkt då personen vet att han eller hon kommer att övergå till någon annans tjänst eller inleda tillhandahållande av tjänster. Med detta avses till exempel den tidpunkt då personen har beslutat att ta emot ett jobberbjudande eller att lämna in meddelande om uppsägning i avsikt att övergå till en aktör som faller inom tillämpningsområdet för karens. Personen kan också anmäla om detta vid en tidigare tidpunkt. 

Enligt 2 mom. föreslås det att anmälan ska göras under tjänsteförhållandet eller mandatperioden eller inom en tid som motsvarar karenstiden, om tjänsteförhållandet eller mandatperioden redan har upphört. Momentet möjliggör också ett undantag, enligt vilket Finansinspektionen ändå kan fastställa en kortare anmälningstid än den maximala karenstiden. Utgångspunkten är att anmälningstiden är densamma som den maximala karenstiden. Finansinspektionen föreslås dock från fall till fall kunna fastställa en kortare anmälningstid om en anmälningstid som motsvarar den maximala tiden blir oskälig i förhållande till grunden för karensen. Syftet med undantaget är att skapa proportionalitet, eftersom de karensgrunder som tillämpas direkt till vissa delar är kategoriska och i enskilda fall kan leda till situationer där en anmälningstid som motsvarar den maximala tiden är oskäligt lång med beaktande av hurdan information personen har tagit del av vid Finansinspektionen. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om de uppgifter som ska anmälas. Anmälan ska innehålla de kontaktuppgifter som behövs för behandlingen av ärendet och information om en i 1 mom. avsedd organisation, utredning om tidpunkten för övergången till det nya uppdraget och det nya uppdragets huvudsakliga innehåll. 

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om en skyldighet att anmäla förändringar i omständigheterna. Den som meddelats karens i enlighet med 17 b § 3 mom. i lagen om Finansinspektionen ska utan dröjsmål till Finansinspektionen anmäla sådana väsentliga förändringar i omständigheterna som kan påverka den karens som meddelats denne eller den ersättning som betalas för karenstiden. En sådan förändring är till exempel uppsägningssituationer. 

17 d §.Ersättning för karenstiden. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. att åt den som meddelats karens ska en ersättning som motsvarar lönen för den ordinarie arbetstiden betalas. Enligt momentet ska ersättning som motsvarar lönen upp till ett skäligt belopp betalas åt en medlem eller ersättare i direktionen. Medlemmarna eller ersättarna i direktionen är inte i tjänsteförhållande till Finansinspektionen och får inte lön av Finansinspektionen. För medlemmarnas del ska man sträva efter att fastställa en ersättning som motsvarar lönen till exempel utifrån den lön som medlemmen får på basis av det gällande tjänste- eller arbetsförhållandet eller utifrån den lön som personen har fått senast eller den lön som personen skulle få i sitt nya arbete. Syftet med bestämmelsen är att ändå fastställa ersättningen på en skälig nivå i situationer där Finansinspektionen blir tvungen att fall för fall bedöma vilken ersättning som motsvarar lönen. Med ett skäligt belopp avses ett belopp som står i rätt proportion till personens kompetens och erfarenhet bedömd på en allmän nivå samt som motsvarar beloppet av en lön som normalt betalas åt personer med kompetensen och erfarenheten i fråga. Skälighetsbestämmelsen anger även ett tak för det belopp som betalas.  

Ersättningen föreslås bli betalad från och med den tidpunkt då tjänsteförhållandet eller mandatperioden har upphört eller personen avslutar sitt uppdrag. Ersättningen betalas i månadsrater enligt förslaget. Med ersättning avses ersättning som betalas och det är inte fråga om avlöning som betalas, men ersättningen ska ändå anses vara ersättning för minskade inkomster. Vid ersättning för karens handlar det således om ersättning på vilken förskottsinnehållning ska verkställas, men för vilken det ändå inte betalas arbetsgivarens sjukförsäkringsavgift. Om en person har överförts till andra uppgifter inom Finansinspektionen för karenstiden på basis av anmälan får personen lön i enlighet med sitt tjänsteförhållande för denna tid, och inte ersättning enligt detta moment. Rätt till ersättning för karens gäller för hela karenstiden oberoende av när karensen har fastställts. Om karenstiden har börjat löpa när ersättningen fastställs beviljar Finansinspektionen ersättningen retroaktivt. Ersättningen betalas retroaktivt även till exempel för den tid då personen är arbetslös efter att ett tidsbestämt eller ordinarie tjänsteförhållande har upphört. Genom denna bestämmelse genomförs artikel 4a.6 i kreditinstitutsdirektivet. 

I momentet föreslås det även bestämmelser om vilka poster som ska dras av från ersättningen som betalas. Det föreslås att från ersättningen avdras lön, arvode, förmån eller annan ersättning som motsvarar lön som personen får under karenstiden eller på basis av arbete som utförts under karenstiden, om lönen, arvodet eller annan ersättning betalas först efter att karenstiden upphört. Med annan ersättning som motsvarar lön kan till exempel avses ersättning som personen får på basis av karens på grundval av ett karensavtal eller bestämmelser om karens någon annanstans i lag (situationer med så kallad dubbel karens).  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om återkrav av ersättning. Om ersättning för karenstiden har betalats utan grund eller till ett alltför stort belopp, kan Finansinspektionen bestämma att utbetalningen av ersättningen ska upphöra samt att den ersättning som redan betalats ut helt eller delvis ska återkrävas.  

Det föreslås att 3 mom. dessutom ska innehålla en bestämmelse om jämkning av återkravet. Enligt det kan Finansinspektionen låta bli att återkräva ersättningen eller en del av den, om det som helhet betraktat är oskäligt att återkräva det fulla beloppet eller om det belopp som ska återkrävas är litet. Bedömningen styrs i synnerhet av proportionalitetsprincipen som framgår av 6 § i förvaltningslagen.  

Det föreslås att 4 mom. dessutom ska innehålla en bestämmelse om preskription av återkravet. Enligt momentet får Finansinspektionen inte vidta åtgärder för återkrav efter att fem år har förflutit från det att ersättningen betalades ut.  

Enligt förslaget föreskrivs det i 5 mom. om ränta som ska betalas för återkravsbeloppet. På det belopp som återkrävs ska det från och med den dag då ersättningen betalats betalas en årlig ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) ökad med tre procentenheter. Ränta ska betalas till och med den förfallodag som Finansinspektionen bestämt. Om det återkrävda beloppet inte betalas senast på den förfallodag som Finansinspektionen bestämt, ska det på beloppet betalas en årlig dröjsmålsränta enligt den räntesats som avses i 4 § 1 mom. i räntelagen. Räntesatsen för dröjsmålsränta är det allmänna beloppet för dröjsmålsränta enligt räntelagen.  

17 e §.Överträdelseavgift som gäller karens. Enligt förslaget föreskrivs det i paragrafen om en befogenhet för Finansinspektionen att i administrativt förfarande påföra överträdelseavgift vid försummelse eller överträdelse av anmälningsskyldigheten eller skyldigheten att inte övergå i en annan arbetsgivares tjänst eller yrkesmässigt tillhandahålla tjänster. De föreslagna bestämmelserna om överträdelseavgift är framför allt avsedda att vara förebyggande och avsikten med att fastställa avgiftens maximibelopp på en tillräckligt hög nivå är att styra personer som omfattas av lagens tillämpningsområde till att iaktta de skyldigheter som anges i lagen. Överträdelseavgiften är en sådan annan administrativ påföljd som avses i 67 § i förvaltningslagen. 

Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. att Finansinspektionen får påföra den tjänsteman, direktionsmedlem eller ersättare eller direktören överträdelseavgift som avsiktligt eller av grov oaktsamhet underlåter att iaktta anmälningsskyldigheten enligt 17 c § eller bryter mot skyldigheten enligt 17 b § 1 mom. att under karenstiden inte övergå i en annan arbetsgivares tjänst eller yrkesmässigt tillhandahålla tjänster genom att inleda närings- eller yrkesutövning.  

I fastställandet av administrativa sanktioner iakttas bestämmelserna om handläggning av förvaltningsärende i förvaltningslagen. Tillämpningen av förvaltningslagen när beslut meddelas innebär att de allmänna förvaltningsrättsliga principerna och förfarandena följs. För att överträdelseavgift ska kunna påföras förutsätts det i princip i enlighet med 34 § 1 mom. i förvaltningslagen att personen hörs, varvid han eller hon kan lägga fram de orsaker som påverkat förfarandet och andra omständigheter som inverkar på saken. Också de övriga bestämmelserna i förvaltningslagen ska tillämpas. Exempelvis ett beslut om överträdelseavgift ska motiveras i enlighet med 45 § 1 mom. i förvaltningslagen. Kraven på förvaltningsverksamhetens proportionalitet och ändamålsenlighet ska uppfyllas och kraven som gäller god förvaltning och rättssäkerhet ska beaktas när avgiften fastställs. Beslutet delges personen på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen. 

I det föreslagna 2 mom. föreslås det bestämmelser om överträdelseavgiftens maximibelopp. Påföljdsavgiften belopp får uppgå till högst det belopp som personen i enlighet med 17 d § betalas i ersättning, om personen underlåter att iaktta anmälningsskyldigheten enligt 17 c § eller bryter mot skyldigheten enligt 17 b § 1 mom. att under karenstiden inte övergå i en annan arbetsgivares tjänst eller yrkesmässigt tillhandahålla tjänster. Beloppet föreslås alltså högst få uppgå till det totala belopp som personen betalas i ersättning, och inte till det belopp som man redan hunnit betala till personen. 

Vid beredningen har storleken på administrativa påföljder i nuvarande reglering av motsvarande typ granskats. När det gäller karens som direkt baserar sig på lag är avtalsvite inte ett möjligt verktyg, dvs. då måste administrativa påföljder användas. I propositionen har man gått in för en lösning där den administrativa påföljden för överträdelse av en karens eller anmälningsskyldigheten består av återkrav och en påföljdsavgift. Avtalsvite enligt statstjänstemannalagen är två gånger det belopp som skulle betalas på grund av karensen till den berörda personen. Det dubbla beloppet baserar sig på tanken att vitet inte är en tillräcklig sanktion om personen endast återbetalar det ersättningsbelopp som denne fått. Detta skulle också möjliggöra en situation där personen i början av karensen bara återbetalar det erhållna ersättningsbeloppet och ingen annan sanktion följer av överträdelsen av karensen. I de nu föreslagna bestämmelserna ville man tydligt åtskilja att den ogrundade ersättningen återkrävs och därtill finns det en separat sanktion för överträdelsen. Det sammanlagda beloppet av återkravet och överträdelseavgiften motsvarar i regel det dubbla avtalsvitet enligt statstjänstemannalagen. I enskilda fall är det dock möjligt att det sammanlagda beloppet blir lägre än det maximala avtalsvitet, om karensen överträds i ett tidigt skede och det inte har uppstått något belopp att återkräva. Även när det gäller karensavtal enligt statstjänstemannalagen bedöms det separat från fall till fall i karensbeslutet huruvida avtalsvite ska krävas. Därmed bedömdes det vid beredningen att påföljderna för överträdelse av karens enligt dessa två separata lagar är tillräckligt samstämmiga i enskilda situationer. 

I det föreslagna 3 mom. föreslås det bestämmelser om helhetsbedömning av överträdelseavgiftens belopp. Storleken på överträdelseavgiften ska basera sig på en helhetsbedömning. Vid bedömningen av avgiftens belopp ska hänsyn tas till förfarandets art, omfattning och skadlighet. Avgiften behöver inte påföras eller kan påföras till ett mindre belopp än minimibeloppet, om förfarandet kan anses vara ringa eller om det med tanke på förfarandets art, planmässighet och andra omständigheter är skäligt att det inte påförs någon avgift eller att avgiften är lägre än minimibeloppet. 

Arten och omfattningen innefattar både vilken typ av försummelse eller överträdelse det är fråga om och hur klandervärt beteendet har varit. Vid bedömningen av arten kan hänsyn även tas till förfarandets avsiktlighet och omfattningen kan även bedömas tidsmässigt. Till exempel kan delvis överträdelse av karensen vara mindre klandervärt till sin art än att helt och hållet underlåta att iaktta karensen. 

Överträdelseavgiften ska vara proportionerlig i förhållande till gärningens klandervärdhet. Påföljdsavgiftens maximibelopp ska vara högre om personen i fråga inte iakttar den karens som förelagts honom eller henne. Överträdelse av meddelad karens har bedömts vara mer klandervärt än försummelse av anmälningsskyldigheten. Den påföljdsavgift som påförs för försummelse av anmälningsskyldigheten ska dock vara tillräckligt nära den påföljdsavgift som påförs för överträdelse av karensen, så att regleringen verkningsfullt styr iakttagandet av vardera skyldigheten.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om förbud mot dubbel straffbarhet. Momentet föreslås innehålla bestämmelser om förbud mot dubbel straffbarhet, enligt vilket en fysisk person inte får påföras flera påföljder av straffkaraktär för en och samma gärning. Förbudet omfattar även administrativa påföljder av straffkaraktär för en och samma gärning. Förbudet mot dubbel straffbarhet som fastställs i artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter har i enlighet med etablerad lagstiftningspraxis beaktats i bestämmelser om påföljdsavgift genom att till lagen foga bestämmelser om förhållandet mellan straffrättsliga och administrativa påföljder.  

I det föreslagna 5 mom. ingår en bestämmelse om preskription. Överträdelseavgift får enligt förslaget inte påföras, om inte det ärende som gäller påförande av avgift har blivit anhängigt inom två år från det att personen påbörjade den nya uppgiften som omfattas av anmälningsskyldigheten eller karensen. Bestämmelser om verkställighet av överträdelseavgifter föreslås ingå i lagen om verkställighet av böter (672/2002).  

17 f §.Finansinspektionens skyldighet att informera om karens. Enligt förslaget innehåller paragrafen bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att informera om karens. Finansinspektionen ska i samband med utnämningen ge sina tjänstemän, direktionsmedlemmar och ersättare samt direktören information om karens. Finansinspektionen ska också ge information om karens i samband med ett meddelande om uppsägning eller senast när ett tjänsteförhållande eller en mandatperiod upphör. 

26 §. Återkallande av verksamhetstillstånd och registrering samt därmed jämförbara förordnanden om avslutande av verksamhet.Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. De gällande bestämmelserna föreslås bli omstrukturerade till vissa delar, men materiellt avses paragrafen i huvudsak förbli oförändrad. Paragrafens rubrik föreslås motsvarar rubriken på den gällande 26 §.  

Enligt förslaget motsvarar 1 mom. bestämmelserna i 26 § 1 mom. i den gällande lagen, men i det inledande stycket stryks bestämmelsen om att Finansinspektionen får framställa för ECB eller någon annan tillståndsmyndighet att denna ska återkalla tillståndet då ECB eller någon annan myndighet är behörig tillståndsmyndighet. Bestämmelsen föreslås bli överförd till ett separat moment. I detta moment föreskrivs det om återkallande av verksamhetstillstånd då det förutsätts att uppnåendet av de i 1 § uppställda målen inte tillräckligt väl kan tryggas genom andra åtgärder. 

Enligt förslaget motsvarar 2 mom. i huvudsak 26 § 2 mom. i den gällande lagen, men det inledande stycket ändras på motsvarande sätt som i 1 mom. Det föreslås att till momentet fogas en ny 5 punkt, där det föreskrivs om återkallande av ett kreditinstituts verksamhetstillstånd om kreditinstitutet inte uppfyller de tillsynskrav som anges i del tre, fyra eller sex i förordning (EU) nr 575/2013 eller buffertkravet enligt prövning enligt 11 kap. 6 § i kreditinstitutslagen eller de tilläggskrav på likviditeten som avses i 11 kap. 9 § i den lagen. Genom tillägget till punkten preciseras genomförandet av artikel 18.d i kreditinstitutsdirektivet.  

Det föreslås att till momentet fogas en ny 6 punkt som motsvarar den andra bestämmelsen i 26 § 2 mom. 2 punkten. För tydlighetens skull lösgörs alltså bestämmelsen om likvidation till en separat punkt. 

Enligt förslaget fogas det även en ny 7 och 8 punkt till momentet. I 7 punkten föreskrivs det att Finansinspektionen får återkalla verksamhetstillståndet om Verket för finansiell stabilitet har beslutat att inte ställa ett kreditinstitut under resolutionsförvaltning, i en situation där villkoren enligt 4 kap. 1 § 1 mom. 1 och 2 punkten i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag för ställande av kreditinstitutet under resolutionsförvaltning uppfylls men detta inte i enlighet med 3 punkten i det momentet anses vara behövligt för att säkerställa ett viktigt allmänt intresse. I stället för ställande under resolutionsförvaltning ska Verket för finansiell stabilitet i sådana situationer besluta att försätta ett kreditinstitut i likvidation eller hos domstol ansöka om försättande av kreditinstitutet i konkurs enligt 23 a § 2 mom. i lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform, 33 § 2 mom. i lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform, 120 a § 3 mom. i Sparbankslagen samt 19 kap. 1 a § i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. Genom att foga en 7 punkt till Finansinspektionens befogenheter att återkalla verksamhetstillstånd säkerställs att ett kreditinstitut upphör med sin verksamhet då det är oförmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet och det kommer att behandlas i ett nationellt insolvensförfarande. Vid återkallandet av verksamhetstillstånd föreslås Finansinspektionen ha en prövningsrätt som ger möjlighet att också fortsätta kreditinstitutsverksamheten till exempel i situationer där ett kreditinstitut som är i likvidation själv klarar av att återbetala depositionerna i stället för att använda insättningsskyddsersättningar. Prövningsrätten föreslås vara i enlighet med det som gäller de övriga bestämmelserna i 26 § 1 och 2 mom.  

Jämfört med det gällande rättsläget förtydligas återkallandet av verksamhetstillstånd så att det direkt gäller de som försatts i likvidation genom beslut av Verket för finansiell stabilitet samt situationer där konkursansökan ännu är anhängig, om ansökan har inletts på grundval av ett beslut av Verket för finansiell stabilitet i enlighet med ovan angivna förutsättningar. Enligt den gällande lagen ska verksamhetstillstånd återkallas först när institutet försatts i konkurs. Det är emellertid möjligt att återkalla verksamhetstillståndet i motsvarande skede enligt den gällande lagen om någon annan av förutsättningarna enligt 26 § uppfylls. Den uttryckliga bestämmelse som föreslås i denna proposition innebär även att ett verksamhetstillstånd kan återkallas direkt om Verket för finansiell stabilitet har fattat beslut om att inte ställa kreditinstitutet under resolutionsförvaltning, eftersom kreditinstitutet uppfyller villkoren för ställande av kreditinstitutet under resolutionsförvaltning men detta inte anses vara behövligt för att säkerställa ett viktigt allmänt intresse. 

Enligt förslaget föreskrivs det i 8 punkten kan Finansinspektionen också återkalla ett verksamhetstillstånd om den gemensamma resolutionsnämnden har fattat ett beslut som motsvarar det som anges i 7 punkten i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om situationer där Finansinspektionen ska återkalla ett verksamhetstillstånd. Bestämmelsen i 1 punkten motsvarar innehållet i 26 § 4 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att tredjelands kreditinstituts filialer stryks som överflödiga ur 1 punkten i momentet, eftersom det föreskrivs om återkallande av koncession för tredjelands kreditinstituts filialer i 17 kap. 7 § i kreditinstitutslagen. Bestämmelsen i 2 punkten i momentet motsvarar 26 § 10 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen i 3–5 punkten i momentet motsvarar 26 § 5 mom. i den gällande lagen, men bestämmelsen föreslås bli omändrad i punktform för att förtydliga lagen.  

Det föreslagna 4 mom. motsvarar 26 § 9 mom. i den gällande lagen. 

Det föreslagna 5 mom. motsvarar 26 § 3 mom. i den gällande lagen. 

Enligt förslaget motsvarar 6 mom. bestämmelserna i 26 § 1 och 2 mom. i den gällande när det gäller att om ECB eller någon annan myndighet är behörig tillståndsmyndighet ska Finansinspektionen i stället för att återkalla verksamhetstillståndet framställa att denna ska återkalla verksamhetstillståndet. 

Det föreslagna 7 mom. motsvarar 26 § 6 mom. i den gällande lagen. 

Enligt förslaget motsvarar 8 mom. i huvudsak innehållet i 26 § 8 mom. i den gällande lagen till den del där hänvisas till de gällande 1–3 mom. Hänvisningen föreslås bli uppdaterad till samma bestämmelse som i den gällande 26 §. I 8 mom. föreslås ett omnämnande av att vad som i denna paragraf föreskrivs om återkallelse av verksamhetstillstånd tillämpas även på återkallelse av registrering för registreringsskyldiga kreditförmedlare. Ändringen har ursprungligen föreslagits i regeringens proposition RP 120/2025 rd. Samordning av regeringspropositioner behandlas ytterligare i avsnitt 11. 

Enligt förslaget motsvarar 9 mom. de informativa hänvisningarna i 26 § 4 mom. i den gällande lagen. 

Enligt förslaget motsvarar 10 mom. den informativa hänvisningen i 26 § 7 mom. i den gällande lagen. Till momentet fogas även en undantagsbestämmelse om återkallande av verksamhetstillstånd för tredjelands kreditinstituts filial. Enligt bestämmelsen ska med avvikelse från vad som föreskrivs i 1–3 mom. på återkallelse av en koncession för ett tredjelands kreditinstituts filial tillämpas bestämmelserna i 17 kap. 7 § i kreditinstitutslagen. På återkallelse av en koncession för ett tredjelands kreditinstituts filial tillämpas 26 § i enlighet med bestämmelserna i 17 kap. 7 § i kreditinstitutslagen. 

Enligt förslaget motsvarar 11 mom. den informativa hänvisningen i 26 § 11 mom. i den gällande lagen. 

28 §.Begränsning av ledningens verksamhet. Enligt förslaget ska ett nytt 15 mom. fogas till paragrafen. Enligt momentet kan Finansinspektionen utöver vad som föreskrivs i 1 mom. för viss tid förbjuda en person i kreditinstitutets högsta ledning eller verkställande ledning, en nyckelperson, en person vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på kreditinstitutets riskprofil eller någon annan fysisk person, eller en person i motsvarande ställning i ett holdingföretag eller värdepappersföretag, som har varit ansvarig för överträdelse eller försummelse av en bestämmelse eller ett beslut att sköta sina uppgifter i det företag som hålls ansvarigt för överträdelsen eller försummelsen. Personen ska ha varit ansvarig för överträdelse eller försummelse av en bestämmelse eller ett beslut som avses i 20 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 mom. i kreditinstitutslagen eller i 15 kap. 2 § 1 mom. 5 punkten i lagen om investeringstjänster för att personens verksamhet ska kunna begränsas. En situation där Finansinspektionen har beviljat ett undantag i enlighet med 1 a § 4 mom. anses inte vara en överträdelse eller försummelse av 3 kap. 1 a § 1 mom. i lagen om investeringstjänster.  

Genom momentet genomförs artikel 66.2 c iv och artikel 67.2 c iv i kreditinstitutsdirektivet. 

32 a §. Förbud mot förvärv av ägarandelar. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras så att den bättre motsvarar den ändrade strecksatsen e i artikel 23.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. Den nämnda strecksatsen förutsätter att myndigheten ska kunna förbjuda förvärv av en ägarandel också då det finns grundad anledning att misstänka en högre risk för penningtvätt och finansiering av terrorism. Det föreslås inga andra ändringar i punkten, eftersom den gällande ordalydelsen ”förvärvet har samband med penningtvätt eller finansiering av terrorism” är vittsyftande och heltäckande omfattar de omständigheter som anknyter till penningtvätt och finansiering av terrorism som avses i nämnda punkt i direktivet. I punkten föreslås ingen uttrycklig hänvisning till penningtvättsdirektivet i och med att det är onödigt då lagstiftningen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism är harmoniserad inom EU, varvid penningtvätt i varje fall granskas så att kraven enligt lagstiftningen på EU-nivå uppfylls. Genom den föreslagna utförligare ordalydelsen beaktas även de direktiv som är nyare än det femte penningtvättdirektivet; det sjätte penningtvättdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1640 om de mekanismer som medlemsstaterna ska inrätta för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 och om ändring och upphävande av direktiv (EU) 2015/849 samt den nya penningtvättförordningen, dvs. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1624 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism.  

Ordalydelsen i den föreslagna paragrafen omfattar även de krav som föreskrivs i det nya tredje stycket i artikel 23.1 i kreditinstitutsdirektivet. Dessa punkter förutsätter att de behöriga myndigheterna ska ha rätt att invända mot det tilltänkta förvärvet om den tilltänkta förvärvaren är belägen i ett tredjeland som är förtecknat som ett högrisktredjeland med avseende på bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism eller i ett tredjeland som är föremål för unionens restriktiva åtgärder, och den behöriga myndigheten gör bedömningen att detta försämrar den tilltänkte förvärvarens förmåga att fullgöra sina skyldigheter för bekämpning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Det föreslås ingen uttrycklig bestämmelse för att genomföra det nämnda stycket, eftersom den föreslagna 1 mom. 4 punkten är såtillvida vittsyftande att den även omfattar dessa situationer som direktivet uttryckligen förutsätter. 

32 b §. Förfarandet vid bedömning av förvärv av ägarandel. Enligt förslaget ska tidsfristen för bekräftelse av mottagandet av anmälan om förvärv av ägarandelar enligt 1 mom. ändras så att den motsvarar det ändrade första stycket i artikel 22.2 i kreditinstitutsdirektivet, så att bekräftelsen ska skickas inom tio vardagar. Enligt de gällande bestämmelserna ska bekräftelsen skickas senast den andra vardagen. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att Finansinspektionen för ECB ska lägga fram ett förslag till beslut så att ECB kan fatta beslut om förvärv av ägarandelar inom den behandlingstid som anges i momentet, dvs. inom 60 vardagar. Enligt det gällande momentet ska förslag till beslut läggas fram inom 60 dagar, vilket även är tidsfristen för beslutsfattandet. Eftersom förslaget till beslut i praktiken ska lämnas avsevärt tidigare än detta föreslås det att momentet ändras enligt förslaget. Dessutom föreslås en teknisk språkändring i momentet. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., genom vilket det nya andra stycket i artikel 23.1 och det nya andra stycket i artikel 23.2 i kreditinstitutsdirektivet genomförs. I momentet föreslås bestämmelser om ett samrådsförfarande, som motsvarar de nämnda styckena, mellan banktillsynsmyndigheten och den tillsynsmyndighet som svarar för tillsynen över skyldigheterna i anslutning till förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism, om inte Finansinspektionen är behörig myndighet i båda fallen. Eftersom ECB är behörig myndighet i fråga om beslut som gäller förvärv av ägarandelar gäller momentet Finansinspektionens uppgifter i beredningen av beslutsförslaget till ECB. Om Finansinspektionen svarar för båda dessa tillsynsuppgifter ska Finansinspektionen internt ordna ett behövligt förfarande för informationsutbyte mellan olika tillsynsfunktioner. Det anses inte vara behövligt att separat föreskriva om när Finansinspektionen utför båda dessa uppgifter. Om den myndighet som svarar för förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism anser att man bör invända mot förvärvet av ägarandel ska Finansinspektionen underrättas om invändningen inom 30 vardagar från det att Finansinspektionen sände begäran om samråd till den andra myndigheten. Enligt det föreslagna momentet ska Finansinspektionen uttryckligen beakta underrättelsen om invändning mot förvärvet i sin bedömning av huruvida grunderna för förbud mot förvärv av ägarandelar uppfylls. Enligt direktivet kan ett utlåtande om förbud mot förvärv av den myndighet som svarar för tillsynen över skyldigheterna i anslutning till förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism utgöra en grund för att förbjuda förvärv av ägarandelar. Det föreslås ingen uttrycklig bestämmelse om detta i lagstiftningen, eftersom de föreslagna lagändringarna och de befintliga bestämmelserna redan i sig innehåller en möjlighet att förbjuda förvärv av ägarandelar på en sådan grund utan några begränsningar. 

33 a §.Vite. Enligt förslaget ska ett nytt 4 och 5 mom. fogas till paragrafen. I 4 mom. föreslås det bestämmelser om föreläggande av vite för överträdelse av skyldigheterna enligt artikel 7a i EMIR-förordningen och om hur vitet ska beräknas. I 5 mom. föreslås det bestämmelser om föreläggande av vite för överträdelse av anmälningsskyldigheten enligt artikel 9 i EMIR-förordningen och om hur vitet ska beräknas. I enlighet med artikel 12.1a i EMIR-förordningen ska den behöriga myndigheten ålägga administrativa sanktioner eller viten för överträdelse av rapporteringsskyldigheten enligt artikel 9 om de uppgifter som rapporteras upprepade gånger innehåller systematiska uppenbara fel.  

Genom de nya momenten ändras det nuvarande 4 mom. till 6 mom.  

Genom ändringarna utfärdas nationella bestämmelser som kompletterar förordningen om ändring av EMIR-förordningen. Kompletteringen gäller artikel 7a.9.2–7a.9.4 i EMIR-förordningen som avses i artikel 1.7 i förordningen om ändring av EMIR-förordningen samt artikel 12.1a i EMIR-förordningen som avses i artikel 1.11 i förordningen om ändring av EMIR-förordningen.  

Till 3 kap. i lagen före den föreslagna 35 b § fogas en ny mellanrubrik; Särskilda uppgifter och tillsynsbefogenheter i anslutning till tillsynen över kreditinstitut. 

35 b §. Tillsyn över att de behörighetsvillkor som gäller kreditinstitutsverksamhet uppfylls samt tillsynsbefogenheter. Paragrafen är ny. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. om en uttrycklig uppgift att övervaka behörighetsvillkoren som gäller ledningen vid kreditinstitut och holdingföretag i enlighet med artikel 91.1f i kreditinstitutsdirektivet. Skyldigheterna att lämna en förhandsanmälan och information i enlighet med den nämnda artikeln föreslås ingå i 7 kap. 4 b § i kreditinstitutslagen. I momentet föreskrivs det dessutom om en skyldighet enligt artikel 91.1g att bedöma om ledningen uppfyller behörighetsvillkoren ifall Finansinspektionen har grundad anledning att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism eller om denna risk är förhöjd. 

Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. om tillsynsmyndighetens rätt att få information i enlighet med den reviderade artikel 91.1f andra stycket i kreditinstitutsdirektivet.  

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om särskilda tillsynsuppgifter i tillsynen över vissa nyckelpersoners behörighetsvillkor enligt artikel 91a.5 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 4 mom. föreslås det bestämmelser om tillsynsbefogenheter som krävs enligt artikel 91.1h och artikel 91a.6 i kreditinstitutsdirektivet. De bestämmelser som ingår i nämnda artiklar och tillämpas på förhandsbedömning (ex ante) föreslås inte bli genomförda, eftersom det inte föreslås bestämmelser om förhandsbedömning av behörighetsvillkor i denna proposition. 

Genom 5 mom. genomförs banktillsynsmyndighetens uppgift att jämföra metoderna för mångfald och den tillhörande skyldigheten att lämna informationen till Europeiska bankmyndigheten enligt artikel 91.9 i kreditinstitutsdirektivet. 

38 §.Ordningsavgift. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ska ändras. En ordningsavgift kan föreläggas för överträdelse av bestämmelsen i artikel 4b.4 i EMIR-förordningen om de skyldigheter som gäller leverantörer av tjänster för riskreducering vid efterhandel, bestämmelsen i artikel 7c.1–7c.3 i den förordningen om skyldigheten att informera och offentliggöra, bestämmelsen i artikel 7d.1 i den förordningen om rapporteringskravet samt bestämmelsen i artikel 7e.1 i den förordningen om rapporteringskravet. På grund av att dessa bestämmelser är så viktiga kan det inte anses vara tillräckligt att det endast finns möjlighet att förelägga vite för överträdelse av dem, utan det behöver också göras möjligt att förelägga en ordningsavgift som en administrativ påföljd. Genom ändringarna utfärdas nationella bestämmelser som kompletterar förordningen om ändring av EMIR-förordningen. Kompletteringen gäller artikel 12 i EMIR-förordningen till de delar det är ändamålsenligt att beakta de ändringar som orsakas genom förordningen om ändring av EMIR-förordningen. 

Enligt förslaget ska hänvisningen till artikel 5 i EMIR-förordningen strykas från 1 mom. 4 punkten. Artikeln i fråga föreskriver skyldigheter endast för Finansinspektionen, som är den behöriga myndigheten i Finland, och den europeiska värdepappersmarknadsmyndigheten, och därför är det inte ändamålsenligt att fastställa påföljder. 

39 §.Offentlig varning. Enligt förslaget ska ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Enligt momentet kan Finansinspektionen utöver vad som föreskrivs i 1 mom. meddela en offentlig varning även till en person i kreditinstitutets högsta ledning eller verkställande ledning, en nyckelperson, en person vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på kreditinstitutets riskprofil eller någon annan fysisk person, eller en person i motsvarande ställning i ett holdingföretag eller värdepappersföretag. Personen ska ha varit ansvarig för överträdelse eller försummelse av en bestämmelse eller ett beslut som avses i 20 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 mom. i kreditinstitutslagen eller i 15 kap. 2 § 1 mom. 5 punkten i lagen om investeringstjänster för att en varning ska kunna meddelas.  

Ett sådant offentligt utlåtande som avses i artiklarna 66 och 67 i kreditinstitutsdirektivet kan alltså ges till en juridisk person, dvs. till exempel till ett kreditinstitut eller ett holdingföretag på grundval av 39 § 1 mom. i den gällande lagen. Till en fysisk person, såsom en person som hör till kreditinstitutets högsta ledning, kan en offentlig varning meddelas på grundval av det föreslagna nya 2 mom. 

En situation där Finansinspektionen har beviljat ett undantag i enlighet med 1 a § 4 mom. anses inte vara en överträdelse eller försummelse av 3 kap. 1 a § 1 mom. i lagen om investeringstjänster. Genom momentet genomförs artikel 66.2 c i och artikel 67.2 c i samt delvis artikel 65.2 i kreditinstitutsdirektivet. I och med det nya momentet ändras det gällande 2 mom. till 3 mom. 

40 §.Påföljdsavgift. Enligt förslaget ska 2 mom. 1 punkten ändras så att påföljdsavgift också kan påföras för överträdelse av bestämmelserna om beräkning av positioner i artikel 4a.3 i EMIR-förordningen, skyldigheterna som gäller aktivt konto enligt artikel 7a.1–7a.4 i den förordningen, de beräkningar som krävs och rapporteringskraven enligt artikel 7b.1 eller 7b.2 i den förordningen eller skyldigheterna som gäller beräkning av positioner enligt artikel 10.3 i den förordningen. Skyldigheterna som gäller aktivt konto enligt artiklarna 7a och 7b utgör den viktigaste delen av förordningen om ändring av EMIR-förordningen, varför det bör finnas möjlighet att påföra en påföljdsavgift för överträdelse av dessa. 

Genom ändringarna utfärdas nationella bestämmelser som kompletterar förordningen om ändring av EMIR-förordningen. Kompletteringen gäller artikel 12 i EMIR-förordningen till de delar det är ändamålsenligt att beakta de ändringar som orsakas genom förordningen om ändring av EMIR-förordningen. Enligt artikel 12 i EMIR-förordningen ska bestämmelser om påföljder, särskilt administrativa påföljdsavgifter, utfärdas i fråga om överträdelse av de bestämmelser som fogats till ändringsförordningen. 

Det föreslås att 3 mom. upphävs och att innehållet i bestämmelsen överförs till 42 §. 

Det föreslås att 6 mom. ska ändras och att till den även fogas föreskrifter och beslut som får meddelas med stöd av bestämmelserna. Avsikten är att det tydligt ska framgå av lagen att påföljdsavgift även kan påföras för överträdelse eller försummelse av Finansinspektionens föreskrifter eller tillsynsmyndighetens beslut.Den nya bestämmelsen i momentet överlappar delvis de motsvarande bestämmelserna i sektorslagarna. Genom denna förtydligande bestämmelse säkerställs det att 41 a § och 41 b § kan utformas så tydligt som möjligt med tanke på att bestämmelserna om påföljdsavgiftens maximibelopp även gäller föreskrifter, förordningar och beslut som utfärdats med stöd av bestämmelserna. 

40 b §.Definition av omsättning. Enligt förslaget ska det fogas en ny 40 b § till lagen, i vilken det föreskrivs om definitionen av omsättning. Definitionerna av omsättning överförs från 41 och 41 a § till samma paragraf för att förtydliga lagen. I 41 § i den gällande lagen föreskrivs det om påföljdsavgifternas maximibelopp och sättet att beräkna omsättningen för de överträdelser som kan regleras nationellt. I den gällande 41 a § föreskrivs det däremot om påföljdsavgifternas maximibelopp och sättet att beräkna omsättningen i enlighet med EU-lagstiftningen. EU-lagstiftningen förutsätter att påföljdsavgiften utgår från koncernomsättningen, om det företag som begått överträdelsen ingår i en koncern. Av denna anledning har den föreslagna 40 b § två olika moment som skiljer från varandra när det gäller bestämmelsen om koncernomsättning. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 41 § 7 mom. i den gällande lagen, som har ändrats genom lag 1279/2015. Momentet i fråga har därefter ändrats genom lagarna 524/2021 och 954/2021. Enligt förslaget ska det förtydligas i momentets inledande stycke att definitionerna i momentet tillämpas när Finansinspektionen påför en påföljdsavgift vars maximibelopp fastställs i enlighet med 41 §. Definition av omsättning i 1 punkten föreslås bli uppdaterad. Genom uppdateringen av 1 punkten genomförs artikel 66.3 och artikel 67.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar i huvudsak 41 a § 26 mom. i den gällande lagen, som ursprungligen har ändrats genom lag 524/2021. Momentet i fråga har därefter ändrats genom lag 954/2021. Enligt förslaget ska det förtydligas i momentets inledande stycke att definitionerna i momentet tillämpas när Finansinspektionen påför en påföljdsavgift vars maximibelopp fastställs i enlighet med 41 a–41 c §. Definition av omsättning i 1 punkten föreslås bli uppdaterad. Genom uppdateringen av 1 punkten genomförs artikel 66.3 och artikel 67.3 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att till 2 punkten överförs den sista delen av 26 mom. 1 punkten som gäller aktörer som hör till koncernen. Momentets 3 punkt motsvarar den gällande 24 mom. 2 punkten. Momentets 4 punkt motsvarar den gällande 26 mom. 2 punkten. 

41 §.Påförande av påföljdsavgift. Enligt förslaget fogas till 3 mom. en bestämmelse enligt vilken hänsyn även ska tas till straffrättsliga påföljder då en påföljdsavgift påförs, om det är fråga om överträdelse av bestämmelserna i 20 kap. 1 § i kreditinstitutslagen. 

Det föreslås att 7 mom. upphävs som överflödig, eftersom definitionen överförs till den nya 40 b §.  

41 a §.Påföljdsavgiften högst dubbelt så stor som den erhållna vinningen. Enligt förslaget ska 41 a § i den gällande lagen ändras i sin helhet och därtill ska rubriken ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om påföljdsavgiftens maximibelopp i situationer där det alternativa maximibeloppet kan vara högst dubbelt så stort som den vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen.  

I 1 mom. föreskrivs det att med avvikelse från vad som föreskrivs i 41 § tillämpas de maximibelopp för påföljdsavgiften som föreskrivs i denna paragraf i sådana fall som avses i 2 och 3 mom. Den påföljdsavgift som avses i paragrafen får dock utan hinder av 2 och 3 mom. vara högst dubbelt så stor som den vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen, om vinningen kan bestämmas. Detta innebär att om den bestämbara vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen eller den förlust som undgåtts genom denna ändå överskrider gränserna för de maximala påföljderna som fastställts i 2 och 3 mom. kan detta beaktas när påföljdsavgiften fastställs. Momentet motsvarar 41 a § 12 mom. i den gällande lagen. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar 41 a § 1–11 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen i 1 punkten motsvarar 41 a § 1 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 1279/2015, 352/2017 och 192/2023). Bestämmelsen i 2 punkten motsvarar 41 a § 2 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 1279/2015 och 524/2021). Bestämmelsen i 3 punkten motsvarar 41 a § 3 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 176/2016 och 524/2021). Bestämmelsen i 4 punkten motsvarar 41 a § 4 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 241/2018 och 524/2021). Bestämmelsen i 5 punkten motsvarar 41 a § 5 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 228/2017 och 524/2021). Bestämmelsen i 6 punkten motsvarar 41 a § 6 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 524/2021). Bestämmelsen i 7 punkten motsvarar 41 a § 7 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 214/2022). Bestämmelsen i 8 punkten motsvarar 41 a § 8 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 205/2022). Bestämmelsen i 9 punkten motsvarar 41 a § 9 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 403/2024). Bestämmelsen i 10 punkten motsvarar 41 a § 10 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 403/2024). Bestämmelsen i 11 punkten motsvarar 41 a § 11 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 697/2024). 

I det föreslagna 3 mom. anges det att vad som i 1 och 2 mom. föreskrivs ska också tillämpas på överträdelse eller försummelse av bestämmelser, föreskrifter och beslut som preciserar eller specificerar ifrågavarande bestämmelser. Med andra ord avses bestämmelserna i 1 och 2 mom. i denna paragraf även bli tillämpade på de bestämmelser, föreskrifter och beslut som avses i 40 § 6 mom., om de har utfärdats med stöd av de bestämmelser som avses i 1 och 2 mom. i denna paragraf. 

41 b §.Påföljdsavgiften högst tre gånger så stor som den erhållna vinningen. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet och även rubriken ändras. I paragrafen föreslås bestämmelser om påföljdsavgiftens maximibelopp i situationer där det alternativa maximibeloppet kan vara högst tre gånger så stort som den vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att med avvikelse från vad som föreskrivs i 41 § tillämpas de maximibelopp för påföljdsavgiften som föreskrivs i denna paragraf i sådana fall som avses i 2 och 3 mom. Den påföljdsavgift som avses i paragrafen får dock utan hinder av 2 och 3 mom. vara högst tre gånger så stor som den vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen, om vinningen kan bestämmas. Detta innebär att om den bestämbara vinning som erhållits genom gärningen eller försummelsen eller den förlust som undgåtts genom denna ändå överskrider gränserna för de maximala påföljderna som fastställts i 2 och 3 mom. kan detta beaktas när påföljdsavgiften fastställs. Momentet motsvarar 41 a § 23 mom. i den gällande lagen.  

Det föreslagna 2 mom. motsvarar 41 a § 13–22 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen i 1 punkten motsvarar 41 a § 13 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 520/2016 och 524/2021). Bestämmelsen i 2 punkten motsvarar 41 a § 14 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lagarna 520/2016 och 524/2021). Bestämmelsen i 3 punkten motsvarar 41 a § 15 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 520/2016 och RP 184/2025 rd). Bestämmelsen i 4 punkten motsvarar 41 a § 16 mom. i den gällande lagen (ändrad RP 184/2025 rd). Bestämmelsen i 5 punkten motsvarar 41 a § 17 mom. i den gällande lagen (ändrad RP 184/2024 rd). Bestämmelsen i 6 punkten motsvarar 41 a § 18 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 524/2021). Bestämmelsen i 7 punkten motsvarar 41 a § 19 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 697/2024 och RP 184/2025 rd). Bestämmelsen i 8 punkten motsvarar 41 a § 20 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 524/2021). Bestämmelsen i 9 punkten motsvarar 41 a § 21 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 403/2024). Bestämmelsen i 10 punkten motsvarar 41 a § 22 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 403/2024).  

I det föreslagna 3 mom. anges det att vad som i 1 och 2 mom. föreskrivs ska också tillämpas på överträdelse eller försummelse av bestämmelser, föreskrifter och beslut som preciserar eller specificerar ifrågavarande bestämmelser. Med andra ord avses bestämmelserna i 1 och 2 mom. i denna paragraf även bli tillämpade på de bestämmelser, föreskrifter och beslut som avses i 40 § 6 mom., om de har utfärdats med stöd av de bestämmelser som avses i 1 och 2 mom. i denna paragraf. 

41 c §.Påföljdsavgiftens maximibelopp i andra fall. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. Det föreslås att rubriken ska ändras. Innehållet i paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande paragrafen. Det föreslagna 1 mom. motsvarar 41 a § 25 mom. i den gällande lagen (ändrad genom lag 83/2025).  

I det föreslagna 2 mom. anges det att vad som i 1 mom. föreskrivs ska också tillämpas på överträdelse eller försummelse av bestämmelser, föreskrifter och beslut som preciserar eller specificerar ifrågavarande bestämmelse. Med andra ord avses bestämmelserna i 1 mom. i denna paragraf även bli tillämpade på de bestämmelser, föreskrifter och beslut som avses i 40 § 6 mom., om de har utfärdats med stöd av de bestämmelser som avses i 1 mom. i denna paragraf. 

41 d §.Gemensam påföljdsavgift. Paragrafen är ny, men den motsvarar 41 b § i den gällande lagen. 

41 e §.Administrativa påföljder i samband med företagsarrangemang. Paragrafen är ny, men den motsvarar 41 c § i den gällande lagen. Hänvisningarna i momentet föreslås dock bli uppdaterade. 

42 §.Avstående från administrativ påföljd. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 42 § 1 mom. i den gällande lagen (RP 32/2012 rd). 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar 42 § 2 mom. i den gällande lagen (RP 32/2012 rd). 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar 40 § 3 mom. i den gällande lagen (RP 39/2014 rd). Den överförda bestämmelsen gäller undantagsmöjligheten för Finansinspektionen att påföra påföljdsavgift och avstå från att anmäla ärendet till förundersökningsmyndigheten, om gärningen eller försummelsen med hänsyn till dess menlighet, gärningsmannens skuld sådan den framgår av gärningen, den vinning som erhållits och övriga omständigheter i anslutning till gärningen eller försummelsen anses vara ringa bedömd som en helhet. 

Det föreslagna 4 mom. motsvarar 42 § 3 mom. i den gällande lagen (RP 32/2012 rd). 

Enligt förslaget är 5 mom. nytt vad gäller innehållet. Det nya momentet föreslås innehålla ett undantag till förbudet mot dubbel straffbarhet enligt 4 mom. Enligt undantagsbestämmelsen kan en påföljdsavgift för överträdelse eller försummelse av bestämmelserna i 20 kap. 1 § i kreditinstitutslagen av Finansinspektionen påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som är anhängigt vid en domstol eller som har dömts för samma gärning genom en lagakraftvunnen dom. Påföljdsavgift kan påföras endast om följande villkor är uppfyllda: 1) påförande av påföljdsavgift är absolut nödvändigt för att skydda allmänintresset, 2) det allmänintresse som ska skyddas är något annat än det allmänintresse som ska skyddas genom en straffrättslig påföljd, 3) det allmänintresse som ska skyddas kompletterar det allmänintresse som ska skyddas genom en straffrättslig påföljd, 4) påförandet av påföljdsavgift är en proportionerlig åtgärd, 5) förfarandet för påförande av påföljdsavgift har samordnats med behandlingen av brottmålet. 

Genom undantagsbestämmelsen i momentet genomförs artikel 70.3 i kreditinstitutsdirektivet. Undantagsbestämmelsen motsvarar Europeiska unionens domstols och Europeiska människorättsdomstolens utvecklade rättspraxis om att ne bis in idem-principen inte under vissa förutsättningar hindrar att en administrativ påföljd och en straffrättslig påföljd fastställs för samma gärning. Europeiska unionens domstol har behandlat frågan i sina fall C-524/15 (Menci) samt C-596/16 och C-597/16 (Di Puma och Zecca). Europeiska människorättsdomstolen har behandlat frågan till exempel i sina fall A and B v. Norway (2016) och Tsonyo Tsonev v. Bulgaria (2021). 

I denna proposition är det inte möjligt att mer ingående redogöra för de situationer i vilka undantaget skulle kunna bli tillämpligt. Förbudet mot dubbelbestraffning har varit mycket etablerat i Finland, och man har inte identifierat något särskilt behov av att föreskriva om undantag från det. Undantaget är dock nödvändigt för att genomföra kreditinstitutsdirektivet. Enskilda exempel kan begränsat presenteras. En situation som avses i undantagsbestämmelsen kan exempelvis föreligga när en aktör bedriver kreditinstitutsverksamhet utan tillstånd. För sådan verksamhet föreskrivs en straffrättslig påföljd, men Finansinspektionen har också möjlighet att påföra en administrativ sanktion för förfarande i strid med ett fattat beslut. I sådana fall ska de rättsgoder som ligger till grund för den administrativa sanktionen och den straffrättsliga påföljden även skilja sig åt. Enbart en tidsmässig skillnad mellan påföljderna innebär inte att rättsgodena ska anses olika. 

Ett annat exempel kan vara en situation där ett företag bryter mot bestämmelser om ett kreditinstituts styrning och kontroll på så sätt att kapitalkravet inte kan beräknas. Det är möjligt att samma gärning skulle uppfylla rekvisitet för exempelvis bokföringsbrott. I en sådan situation skulle det rättsgode som ligger till grund för den straffrättsliga påföljden betonas i fråga om tillgången till tillförlitlig ekonomisk information och exempelvis investerarskydd. Det rättsgode som ligger till grund för den sanktion som Finansinspektionen meddelar skulle däremot betonas i fråga om efterlevnaden av regleringen för kreditinstitut och stabiliteten i det finansiella systemet. 

Det föreslagna 6 mom. motsvarar 42 § 4 mom. i den gällande lagen (RP 39/2014 rd). 

44 §.Samarbete med nationella myndigheter. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om Finansinspektionens skyldighet att samarbeta med myndigheterna inom straffprocessen. Enligt paragrafen ska Finansinspektionen samarbeta med polisen, åklagaren och domstolsväsendet för att säkerställa att dessa myndigheter i god tid får den information de behöver om pågående administrativa förfaranden och Finansinspektionen på motsvarande sätt får information om straffrättsliga förfaranden. Det är viktigt med informationsutbyte särskilt då administrativa förfaranden eller straffrättsliga förfaranden inleds mot samma fysiska eller juridiska person och samma person kan anses vara ansvarig för samma handlingar i båda förfarandena. Finansinspektionen kan fullgöra sin skyldighet till exempel genom att upprätta ett samförståndsavtal med myndigheterna i fråga. Genom paragrafen genomförs artikel 70.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

Genom paragrafen säkerställs förverkligandet av ne bis in idem-principen, eftersom ett tillräckligt informationsutbyte om förfarandena med de administrativa och straffrättsliga påföljderna säkerställs genom det samordnade samarbetet. Genom samarbetet säkerställs i princip att överlappande förfaranden undviks i enlighet med förbudet mot dubbel straffbarhet. Samarbetet och samordningen mellan myndigheterna är viktig särskilt då samma gärning kan leda till både administrativa och straffrättsliga förfaranden eller påföljder i enlighet med undantagsbestämmelsen. 

I paragrafen skulle det också föreskrivas om rätten att få och lämna ut uppgifter mellan de myndigheter som ingår i samarbetet. Utlämnandet av uppgifter är knutet till ett nödvändighetskriterium. Utbytet av information möjliggör att administrativa och straffrättsliga sanktionsförfaranden verkligen kan samordnas. Den primära rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter skulle vara artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, utifrån vilken den registrerades rättigheter fastställs. Det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger samt behandlingen av personuppgifter i förhållande till de grundläggande och mänskliga rättigheterna beskrivs närmare i avsnitt 12.4. 

71 §.Rätt och skyldighet att lämna ut information. Utöver vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har Finansinspektionen rätt att lämna ut sekretessbelagd information till andra myndigheter i enlighet med de närmare bestämmelserna i 71 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen.Bestämmelserna i 71 § i lagen om Finansinspektionen ska tillämpas i stället för skattelagstiftningens bestämmelser om utlämnande av information. 

Det föreslås att till 1 mom. 16 punkten fogas en bestämmelse, enligt vilken Finansinspektionen till Skatteförvaltningen utan hinder av sekretessbestämmelserna även kan lämna ut uppgifter som är nödvändiga för verkställande av beskattningen. De uppgifter som lämnas ut måste alltså vara nödvändiga för tillsynen över andra skyldigheter enligt lagen om beskattningsförfarande. Vad gäller användningsändamålet får uppgifter endast lämnas ut för tillsyn enligt lagen om beskattningsförfarande. Nödvändighetskriteriet anses vara en specialbestämmelse i förhållande till 71 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen, enligt vilken Finansinspektionen har rätt att lämna ut endast den information som Skatteförvaltningen behöver för att kunna utföra sina uppgifter. Således kräver utlämnande av information att nödvändighetskriteriet uppfylls, varför det inte anses tillräckligt att enbart behövlighetskriteriet enligt 2 mom. uppfylls.  

De uppgifter som lämnas ut får endast vara sådana som Finansinspektionen har observerat i tillsynen över efterlevnaden av kreditinstitutsdirektivet och EU:s tillsynsförordning. Kreditinstitutsdirektivet och EU:s tillsynsförordning kompletterar varandra på ett betydande sätt och skapar därmed en sådan helhet att det är omöjligt att avgränsa informationsutbytet endast till tillsynen över bestämmelserna i direktivet. Till sitt informationsinnehåll är de uppgifter som avses i förslaget i princip inte sådana personuppgifter som avses i 10 § i grundlagen.  

Genom bestämmelsen genomförs artikel 53.1 andra stycket och artikel 56.4 i kreditinstitutsdirektivet. Den gällande bestämmelsen om utlämnande av information till Skatteförvaltningen gäller endast uppgifter som anknyter till förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Således föreslås tillämpningsområdet för 16 punkten bli utvidgat till att även omfatta alla andra skyldigheter enligt lagen om beskattningsförfarande.  

Enligt artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen ska det föreskrivas nationellt om behandlingsgrunden. Det anses inte finnas behov av speciallagstiftning, eftersom behandlingen av personuppgifter inte är förknippad med särskilt stora risker. Således baserar sig behandlingen av personuppgifter i fråga om utlämnande på 4 § 2 punkten i dataskyddslagen. Behandlingen kan också grunda sig på artikel 6 c, om det någon annanstans i lagstiftningen föreskrivs om utlämningsskyldighet. 

Det föreslås att 5 mom. ska ändras så att Finansinspektionen inte utan samtycke får vidarebefordra sekretessbelagd information som den fått av tillsynsmyndigheter eller andra myndigheter i en annan stat. Enligt den gällande ordalydelsen får sekretessbelagd information som fåtts av tillsynsmyndigheter eller andra myndigheter i andra stater inte vidarebefordras utan samtycke. Ordalydelsen ”i andra stater” föreslås bli ändrad till ”i en annan stat”, vilket säkerställer att bestämmelsens tillämpningsområde även omfattar information som fåtts av EU:s myndigheter utöver den information som fåtts av statens egna myndigheter. Mest typiskt gäller det information som fås från ECB eller ESA-myndigheter. 

71 e §.Utlämnande av information till vissa internationella organ. Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs nationellt artikel 58a i kreditinstitutsdirektivet som gäller utlämnande av information till Internationella valutafonden, Världsbanken, Banken för internationell betalningsutjämning och Rådet för finansiell stabilitet. Enligt förslaget föreskrivs det i paragrafen på motsvarande sätt som i direktivet om villkoren för utlämnande av information till dessa internationella organ. Paragrafen avses komplettera 30 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och 71 § i lagen om Finansinspektionen. För genomförandet av artikel 58a i direktivet föreslås en ny bestämmelse, eftersom villkoren för utlämnande av information i den avviker i viss mån från övriga situationer där information lämnas ut.  

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det i enlighet med artikel 58a.1 i direktivet om de organ till vilka information lämnas ut som omfattas av de ytterligare villkor som gäller nämnda artikel. I paragrafen föreslås det att begreppet utlämnande av information ska användas, vilket omfattar situationer med överlämnande och utbyte av information enligt ordalydelsen i den nämnda artikeln. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om villkor för utlämnande av information då informationen annars är sekretessbelagd. Paragrafen avses inte begränsa utlämnande av sådan information som är offentlig till sin natur.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det i enlighet med artikel 58a.2 i direktivet om villkoren för utlämnande av information. Enligt det inledande stycket i momentet kräver utlämnande av information alltid en uttrycklig begäran. Den föreslagna 1 punkten motsvarar artikel 58a.2 a i direktivet. Enligt den ska informationsbegäran bedömas enligt om begäran är vederbörligen motiverad mot bakgrund av de särskilda uppgifter som det begärande organet utför. Organets uppgifter bedöms enligt hurdant lagstadgat mandat organet har tilldelats till exempel i ett fördrag eller grundfördrag eller i organets stadgar. Den föreslagna 2 punkten motsvarar artikel 58a.2 b och innehåller ett krav på att informationsbegäran ska vara tillräckligt exakt. Huruvida begäran är tillräckligt exakt bedöms enligt arten, omfattningen och formatet hos den information som anges i informationsbegäran. I informationsbegäran ska det även specificeras på vilket uttryckligt sätt informationen kommer att användas. Den föreslagna 3 punkten motsvarar artikel 58a.2 c och innehåller ett krav på nödvändighet som förutsätts i nämnda artikel. Enligt denna ska den begärda informationen vara strikt nödvändig för det begärande organets utförande av de särskilda uppgifterna och får inte gå utöver de lagstadgade uppgifter som det begärande organet har tilldelats. Den föreslagna 4 punkten motsvarar artikel 58a.2 d och innehåller ett krav på att informationen endast ska lämnas ut till personer i vars uppgifter det ingår att behandla den begärda informationen. Den föreslagna 5 punkten motsvarar artikel 58a.2 e och innehåller ett villkor om motsvarande tystnadsplikt som tillämpas då Finansinspektionen innehar informationen. Den föreslagna 6 punkten motsvarar artikel 58a.4. I punkten anges det att vid behandlingen av personuppgifter iakttas krav som är likvärdiga med kraven enligt dataskyddsförordningen och dataskyddslagen i den organisation som begär information.  

Behandlingen av personuppgifter vid Finansinspektionen baserar sig på artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen. Enligt artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen ska det föreskrivas nationellt om behandlingsgrunden. Det anses inte finnas behov av speciallagstiftning, eftersom behandlingen av personuppgifter inte är förknippad med särskilt stora risker. Således baserar sig behandlingen av personuppgifter i fråga om utlämnande på 4 § 2 punkten i dataskyddslagen. Behandlingen kan också grunda sig på artikel 6 c, om det någon annanstans i lagstiftningen föreskrivs om utlämningsskyldighet. Den aktör som har fått uppgifter på grundval av denna paragraf är enligt 2 mom. 6 punkten skyldig att behandla uppgifterna i enlighet med EU:s dataskyddsförordning samt enligt bestämmelserna i dataskyddslagen. Då är behandlingsgrunden i princip artikel 6 c i dataskyddsförordningen. 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar artikel 58a.3 i direktivet. Det föreslås endast vara möjligt att lämna uppgifter som är generaliserade (dvs. aggregerade) samt statistisk information till de internationella organ som avses i paragrafen. Uppgifter i annan form som avses i paragrafen får endast studeras i Finansinspektionens lokaler.  

73 §. Överklagande.Enligt det gällande momentet gäller särskilda bestämmelser för sökande av ändring i beslut som berör direktionsmedlemmar samt tjänstemäns tjänsteförhållanden. Överklagande av sådana beslut beror på vad som föreskrivs om dessa i lagstiftningen om Finlands Bank. I denna proposition föreslås det nya bestämmelser i lagen, enligt vilka Finansinspektionen fattar beslut som är väsentliga med avseende på direktionsmedlemmarna, direktören och tjänstemännen.  

Enligt den första momentet får Finansinspektionens beslut som gäller en direktionsmedlem eller ersättare, direktören eller en i 16 a § 2 mom. avsedd person eller tjänsteman vid Finansinspektionen överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Sådana beslut är till exempel beslut om karens enligt 2 a kap. samt beslut som gäller 16 c och 16 d §. Enligt den gällande bestämmelsen har alltså Finansinspektionens direktör, direktionsmedlem och ersättare, Finansinspektionens tjänsteman samt den som avses i 16 a § 2 mom. rätt att ansöka om ändring i beslut som gäller honom eller henne, vilket föreslås i denna proposition. Bestämmelser om överklagande av beslut som gäller tjänsteförhållanden, såsom utnämningar, ingår fortsättningsvis i lagen om Finlands Banks tjänstemän.  

Det föreslås att 3 mom. ändras så att det till momentet fogas en bestämmelse enligt vilken ett ärende ska behandlas skyndsamt i förvaltningsdomstolen, om det gäller Finansinspektionens beslut enligt 17 b § genom vilket karens har meddelats. Syftet är att säkerställa att ett beslut med stöd av vilket en persons näringsfrihet har begränsats kan behandlas snabbare. Behandlingstiderna för reella ärenden är några månader, vilket innebär att den mest betydande effekten i brådskande fall är särskilt i fråga om långa karenstider. Bestämmelsen bedöms inte förlänga behandlingen av andra brådskande ärenden, eftersom antalet nya brådskande ärenden enligt den föreslagna bestämmelsen uppskattas vara enstaka per år. 

Enligt den andra bestämmelsen i momentet får ändring inte sökas i ett sådant beslut av Finansinspektionen som avses i 17 b §, enligt vilket Finansinspektionen inte fastställer någon karens för en tjänsteman, direktionsmedlem och ersättare eller för direktören. Det handlar om en undantagsbestämmelse som fastställer förbud mot besvär i fråga om ett negativt karensbeslut. I propositionen konstateras det i samband med 17 b § att Finansinspektionen även fattar beslut då karens inte fastställs för en person. Det innebär att Finansinspektionen bedömer och fattar beslut om karens för tjänstemän som arbetar hos dem. Ett beslut om att ingen karens fastställs anses vara viktigt ur en enskild tjänstemans synvinkel. Ett sådant beslut är dock inte förknippat med något genuint rättssäkerhetsintresse ur tjänstemannens synvinkel.  

Den tredje bestämmelsen i momentet är en informativ hänvisning, enligt vilken bestämmelser om rättssäkerhet i ärenden som gäller tjänsteförhållanden dessutom ingår i lagen om Finlands Banks tjänstemän. Till sitt innehåll motsvarar hänvisningen 3 mom. i den gällande paragrafen.  

7.2  Kreditinstitutslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser 

3 §. Tillsyn.Enligt förslaget ska 2 mom. kompletteras med ett nytt 3 a kap., eftersom ECB är tillsynsmyndighet i sådana situationer som avses i kapitlet då det gäller institut under ECB:s direkta tillsyn. 

4 §. Myndighet som ansvarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet för att precisera genomförandet av artikel 111 i kreditinstitutsdirektivet. Genom de ändringar som föreslås i paragrafen preciseras värdepappersföretagens ställning tillsynen över den finansiella företagsgruppen då både kreditinstitut och värdepappersföretag ingår i samma företagsgrupp. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar artikel 111.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet.  

För genomförandet av artikel 111.1 andra stycket i direktivet föreslås det inga uttryckliga bestämmelser i kreditinstitutslagen, eftersom nämnda stycke gäller situationer där ingen av organisationerna i företagsgruppen är ett kreditinstitut. I 6 c kap. 12 § i lagen om investeringstjänster ingår det bestämmelser om fastställande av den myndighet som ansvarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen med anknutna värdepappersföretag, och dessa bestämmelser är tillräckliga med tanke på genomförandet av det nämnda stycket.  

Det föreslagna 2 mom. motsvarar till sitt sakinnehåll artikel 111.1 tredje stycket samt artikel 111.2 och artikel 111.3 i kreditinstitutsdirektivet. I den mån artikel 111.2 och artikel 111.3 endast gäller värdepappersföretag tillämpas 6 c kap. 12 § i lagen om investeringstjänster på fastställandet av den myndighet som ansvarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen, och till denna del föreslås inga bestämmelser i kreditinstitutslagen. 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar artikel 111.4 i direktivet och det föreslagna 4 mom. motsvarar artikel 111.5 första stycket i direktivet. Det föreslagna 5 mom. motsvarar artikel 111.6 i direktivet. 

Det föreslagna 6 mom. innehåller en hänvisning till lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker när det gäller tillsynen över sammanslutningen av inlåningsbanker. Momentet motsvarar den andra meningen i 4 § 1 mom. i den gällande lagen. 

15 §. Holdingföretag. Enligt förslaget ska 2 mom. upphävas som överflödig, eftersom det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till 3 § i kapitlet med en förteckning som även omfattar aktörerna i den förteckning som stryks. Definitionen i momentet som gäller EES-tillsynsmyndigheten överförs till den nya 1 kap. 22 §. 

20 §.Definitioner som gäller kreditinstituts ledning. Det föreslås att paragrafen revideras i sin helhet. Paragrafens rubrik föreslås avvikande från den gällande paragrafen ha ordalydelsen definition av ledningen, eftersom det föreskrivs om flera olika definitioner i paragrafen.  

Enligt förslaget ska 1 mom. ändras terminologiskt så att begreppet ledning ändras till formen högsta ledning, som bättre beskriver sakinnehållet i den föreslagna definitionen. Med ett kreditinstituts högsta ledning avses kreditinstitutets styrelse och den ledning som ansvarar för affärsverksamheten, som definieras närmare i 2 mom. Avvikande från den gällande definitionen anses förvaltningsrådet höra till den högsta ledningen vid tillämpningen av kreditinstitutslagen endast då det har anförtrotts uppgifter som ankommer på styrelsen. Motsvarande princip har emellertid redan ingått i flera gällande bestämmelser i kreditinstitutslagen.  

Definitionen av verkställande ledning som ingår i det gällande 2 mom. föreslås bli uppdelad i ledning som ansvarar för affärsverksamheten, verkställande ledning och nyckelperson. Ändringen anses behövlig, eftersom dessa olika ledningskategorier har definierats noggrannare än tidigare i och med direktivet om ändring av kreditinstitutsdirektivet. Dessutom har tolkningen och tillämpningen av det gällande begreppet verkställande ledning visat sig vara problematiska i praktiken. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en definition av ledning som ansvarar för affärsverksamheten. Den föreslagna definitionen är ny och genom den genomförs definitionen av ledningsorgan med ledningsfunktion i den nya artikel 3.1.8a i kreditinstitutsdirektivet. Enligt definitionen ska ett sådant organ inkludera de personer som i praktiken ansvarar för ledningen av kreditinstitutets affärsverksamhet. Direktivet kräver inte att ett sådant organ ska vara ett kollektivt organ i likhet med styrelsen, utan det är fråga om fastställande av en personkrets. Det föreslås inte heller bestämmelser om något separat kollektivt organ för den ledning som ansvarar för affärsverksamheten. Utnämning av övrig ledning som ansvarar för affärsverksamheten, såsom verkställande direktören, till sina uppdrag är inte en obligatorisk uppgift för styrelsen enligt den gällande associationsrätten, och inte heller avses styrelsens lagstadgade skyldigheter i detta avseende bli utvidgade i kreditinstitutslagstiftningen. Ledningen som ansvarar för affärsverksamheten föreslås inte vara ett kollegialt organ, utan med detta definieras endast den personkrets som hör till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten. 

Enligt definitionen hör kreditinstitutets verkställande direktör alltid till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten. Detta ska anses vara utgångspunkten även med avseende på den bolagsrättsliga uppgiftsfördelningen, där verkställande direktören ansvarar för bolagets operativa ledning (dvs. sköter bolagets löpande förvaltning) i enlighet med de anvisningar som styrelsen gett. Definitionen av ledningsorgan med ledningsfunktion enligt kreditinstitutsdirektivet förutsätter dock att i denna inkluderas de personer som de facto leder kreditinstitutets verksamhet, vilket gör den mer vittgående än det bolagsrättsliga angreppssättet. Därför föreslås det att ledningen som ansvarar för affärsverksamheten även ska inkludera sådana direkt under verkställande direktören verksamma personer som i kreditinstitutets förvaltnings- och styrningssystem har fastställts höra till den ledning som ansvarar för affärsverksamheten och som vid sidan av verkställande direktören de facto leder kreditinstitutets verksamhet.  

Alla direkt under verkställande direktören verksamma personer som typiskt utgör kreditinstitutets ledningsgrupp ska enligt förslaget inte anses höra till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten enbart på basis av sin organisationshierarkiska ställning. Uppgifter inom den högsta ledningen som typiskt inte ingår den ledning som ansvarar för affärsverksamheten enligt momentet är till exempel kommunikationsdirektör och personaldirektör. Beroende på innehållet och ansvaret i uppgifterna kan sådana uppgifter falla inom definitionen av nyckelpersoner som föreslås i 4 mom. 

De personer som hör till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten samt deras uppgifter och ansvarsområden ska definieras i kreditinstitutets förvaltnings- och styrningssystem på det sätt som anges i 7 kap. 4 e §. Målet med den föreslagna definitionen av ledning som ansvarar för affärsverksamheten är förutom att genomföra direktivet även att säkerställa att kreditinstitut har möjlighet att ordna sin operativa verksamhet genom att vid behov delegera ansvar som hör till affärsverksamhetsledningen också till andra personer som hör till den högsta ledningen. Definitionen av ledning som ansvarar för affärsverksamheten är inte avsedd att tillämpas så att den minskar befogenheterna och ansvaret som hör till verkställande direktören enligt bolagsrätten. Om en person som hör till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten, såsom verkställande direktören, antingen på grundval av stadgarna eller bolagsordningen samtidigt hör till styrelsen eller är utnämnd till styrelseledamot ska en sådan person vid tillämpningen av lagen anses höra till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten oberoende av att denne samtidigt är ledamot i styrelsen, i stället för att dennes behörighet bedöms som en del av det övriga styret.  

Alla direkt under verkställande direktören verksamma personer som typiskt utgör kreditinstitutets ledningsgrupp ska enligt förslaget inte anses höra till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten enbart på basis av sin organisationshierarkiska ställning. Uppgifter inom den högsta ledningen som typiskt inte ingår den ledning som ansvarar för affärsverksamheten enligt momentet är till exempel kommunikationsdirektör och personaldirektör. Beroende på innehållet och ansvaret i uppgifterna kan sådana uppgifter falla inom definitionen av nyckelpersoner som föreslås i 4 mom.  

Ledningen som ansvarar för affärsverksamheten föreslås inte vara ett kollegialt organ, utan med detta definieras endast den personkrets som hör till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten. Eftersom det inte ska tillsättas något organ med många ledamöter för ett bolags operativa ledning enligt Finlands associationslagstiftning föreslås det inte nu heller bestämmelser om att göra detta obligatoriskt. Olika uppgifter ska kunna fördelas ansvarsområdesvis mellan personer som hör till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten utan att det förutsätts att ledningen som ansvarar för affärsverksamheten ska fatta besluten kollegialt. När det till exempel gäller det som föreskrivs i EU:s tillsynsförordning om rapportering till ett sådant ledningsorgan som avses i artikel 3.1.8 i kreditinstitutsdirektivet uppfyller rapportering till vederbörande person som hör till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten i princip dessa krav i den mån rapporteringen görs till ett sådant ledningsorgan med ledningsfunktion som avses i artikel 3.1.8a i direktivet. Om ett kreditinstitut har organiserat sin verksamhet på så sätt att den operativa ledningen är koncentrerad till styrelsen och styrelsens centrala uppgifter däremot har överförts till förvaltningsrådet tillämpas kollegialt beslutsfattande för styrelsens del även när det gäller ledningen av den operativa verksamheten. Sådana förvaltningsstrukturer har tidigare varit vanliga i andelsbanks- och sparbanksgrupperna, men för närvarande har man i hög grad slopat dessa inom den finländska kreditinstitutsektorn.  

I det föreslagna 3 mom. ingår en definition av verkställande ledning. Den motsvarar definitionen av verkställande ledning enligt artikel 3.1.9 i kreditinstitutsdirektivet. Med verkställande ledning avses andra personer som är verksamma direkt under ledningen som ansvarar för affärsverksamheten och som svarar för den dagliga ledningen av kreditinstitutet på samma sätt som ledningen som ansvarar för affärsverksamheten.  

I det föreslagna 4 mom. ingår en definition av nyckelperson i enlighet med den nya artikel 3.1.9a i kreditinstitutsdirektivet. I den andra meningen i momentet föreskrivs det om de uppgifter enligt definitionen i direktivet som åtminstone ska ingå i definitionen. Dessa är kreditinstitutets ekonomidirektör samt de personer som svarar för de interna tillsynsfunktionerna (funktionen för regelefterlevnad och iakttagande av de interna riktlinjerna, riskkontrollfunktionen samt internrevisionen). Om en sådan person emellertid anses höra till den ledning som ansvarar för kreditinstitutets affärsverksamhet på grundval av sin uppgift och det uppgiftsrelaterade ansvaret anses nyckelpersonen vid tillämpningen av lagen höra till ledningen som ansvarar för affärsverksamheten. Som nyckelperson räknas närmast sådana uppgifter på ledningsgruppsnivå som inte kan anses höra till uppgifterna för ledningen som ansvarar för affärsverksamheten.  

Definitionen av nyckelperson överlappar delvis definitionen av verkställande ledning. En nyckelperson skiljer sig dock från den verkställande ledningen på så sätt att det tillhörande ledningsansvaret är mer centralt än när det gäller den övriga verkställande ledningen. Bland den verkställande ledningen föreslås endast nyckelpersonerna omfattas av de lagstadgade kraven på tillförlitlighet och kompetens på det sätt som förutsätts enligt direktivet och om vilka det föreskrivs i 4 och 4 a §.  

De definitioner som föreslås i 2 och 3 mom. omfattar tillsammans i sak merparten av definitionen av verkställande ledning i enlighet med 20 § 2 mom. i den gällande lagen, men specificeras dock närmare. Definitionen av nyckelperson enligt det föreslagna 4 mom. preciserar att personer som svarar för interna tillsynsfunktioner alltid ska betraktas som kreditinstitutets nyckelpersoner och därmed bland annat anses omfattas av kraven på tillförlitlighet och kompetens. Detta motsvarar dock redan den nuvarande tillämpningspraxisen för definitionen av verkställande ledning. Avsikten med de föreslagna bestämmelserna är således inte att utöka de skyldigheter som gäller den gällande ledningen, utan definitionerna är avsedda att förtydliga kraven som är förknippade med olika ansvarsuppgifter. Dessutom är avsikten att kraven ska tillämpas utifrån de faktiska rollerna och uppgifterna oberoende av deras formella bolagsrättsliga eller organisationshierarkiska ställning.  

21 §.Kryptotillgång. Enligt förslaget ska en ny 21 § med en definition av kryptotillgång fogas till 1 kap. Med kryptotillgång avses en kryptotillgång enligt artikel 3.1.5 i EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar, som inte är en digital centralbanksvaluta. Genom definitionen i den nya paragrafen genomförs den nya artikel 3.1.70 i kreditinstitutsdirektivet. EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar innehåller en separat bestämmelse om tillämpningsområde, enligt vilken förordningens tillämpningsområde inte omfattar bland annat ECB och offentligrättsliga internationella organisationer. Förordningen tillämpas inte på kryptotillgångar som är unika och som inte är fungibla med andra kryptotillgångar. Förordningen tillämpas inte heller på kryptotillgångar som till exempel räknas som finansiella instrument, insättningar, strukturerade insättningar eller skade- eller livförsäkringsprodukter i enlighet med EU:s gällande regelverk. I kreditinstitutsdirektivet har motsvarande avgränsningar inte gjorts, utan definitionen i kreditinstitutsdirektivet innehåller endast en avgränsning av tillämpningsområdet, enligt vilken man med kryptotillgångar inte avser sådana som är digital centralbanksvaluta. 

22 §.EES-tillsynsmyndighet. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om definitionen av EES-tillsynsmyndighet. Med EES-tillsynsmyndighet avses en sådan utländsk EES-tillsynsmyndighet som avses i 6 § 5 punkten i lagen om Finansinspektionen. Definitionen motsvarar definitionen i 1 kap. 15 § 2 mom. i den gällande lagen. 

2 a kap. Holdingföretag 

Enligt förslaget ska kapitlets rubrik ändras till formen holdingföretag för att förbättra informationsvärdet, eftersom kapitlet även innehåller bestämmelser om andra krav som ställs på holdingföretags verksamhet än enbart tillståndsplikten.  

1 §.Tillståndsplikt för holdingföretag. Enligt förslaget fogas till 2 mom. 3 punkten även holdingföretag som utgör ett dotterföretag och genom detta genomförs artikel 21a.4 c i kreditinstitutsdirektivet. Vid ansökan om bekräftelse för att avvika från kravet på tillstånd för holdingföretag i enlighet med momentet föreslås en förutsättning vara att ett kreditinstitut eller ett holdingföretag som utgör ett dotterföretag och som har erhållit tillstånd för holdingföretag har utsetts att svara för att kraven på gruppnivå uppfylls. För att precisera genomförandet av det gällande kreditinstitutsdirektivet föreslås det dessutom att till punkten fogas ett krav på att det utsedda företaget ska få alla medel och befogenheter som behövs för att fullgöra dessa skyldigheter på ett ändamålsenligt sätt.  

Bestämmelsen i 3 mom. om Finansinspektionens samordning i fråga om den samtidiga behandlingen ska kompletteras. Kravet avses gälla situationer där tillstånd för ett holdingföretag behandlas samtidigt med ett kreditinstituts koncessionsansökan, en anmälan som gjorts med stöd av anmälningsskyldigheten enligt 3 kap. eller en anmälan som avses i 3 a kap. 1 § 2 punkten. Kravet gäller också situationer där ett holdingföretag har etablerat sig i en annan medlemsstat. I dessa situationer ska Finansinspektionen vid behov samordna sin verksamhet med den samordnande tillsynsmyndigheten eller med den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat. I den gällande lagen finns det ingen bestämmelse om samordning av förfarandena med andra myndigheter. 

Dessutom föreslås det att bestämmelsen i 3 mom.om avbrytande av behandlingstiden för förfarandet för bedömning av förvärv av ägarandel ska utvidgas till att även omfatta koncessionsansökan och anmälan om företagsomstruktureringar. Det föreslås att bestämmelsen även ska ändras så att avbrytandet inleds genast och inte först efter 20 vardagar. Genom ändringarna genomförs artikel 21a.2 andra stycket i det nya kreditinstitutsdirektivet.  

2 §.Förutsättningar för beviljande av tillstånd för holdingföretag. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ska ändras för att komplettera det tidigare genomförandet av artikel 21a.3 a i kreditinstitutsdirektivet. Enligt förslaget fogas en precisering till 2 mom., enligt vilken kravet på att beslut ska fattas om tillstånd för holdingföretag inom fyra månader även ska gälla den bekräftelse om att tillstånd inte behövs som avses i 1 § 2 mom. Genom preciseringen genomförs den precisering som fogats till artikel 21a.10 i det nya kreditinstitutsdirektivet.  

3 §.Tillsyn över tillståndsförutsättningar. Enligt förslaget ska 1 mom. preciseras för att precisera genomförandet av andra meningen i artikel 21a.6 första stycket i kreditinstitutsdirektivet genom att infoga en bestämmelse om att effekterna på gruppens verksamhet ska beaktas vid tillsynsåtgärder. Med grupp avses ett finansiellt konglomerat i enlighet med den nämnda bestämmelsen i direktivet. 

Enligt förslaget ska ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, där det föreskrivs om att Finansinspektionen på sina webbsidor ska föra en förteckning över holdingföretag som har erhållit ett tillstånd för holdingföretag eller en bekräftelse om att tillstånd för holdingföretag inte behövs. I förteckningen ska i fråga om de företag som erhållit en bekräftelse anges vilket företag som har utsetts till ansvarigt för att säkerställa gruppens efterlevnad av tillsynskraven på gruppnivå. Förteckningen ska uppdateras åtminstone årligen. Genom momentet genomförs artikel 21a.1 fjärde stycket i det nya kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt förslaget ska ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen, genom vilket artikel 21a.1 andra stycket i det nya kreditinstitutsdirektivet genomförs. Enligt det nya momentet ska Finansinspektionen åtminstone årligen granska moderföretagen till institut för att säkerställa att kreditinstitut, organisationer som ansöker om koncession för kreditinstitutsverksamhet med stöd av kreditinstitutslagen och företag som avses i 2 a kap. 1 § 2 mom. 3 punkten korrekt har identifierat alla företag som uppfyller kriterierna för att betraktas som ett holdingföretag. Genom bestämmelsen säkerställs att företag som ska betraktas som holdingföretag och som ska ansöka om tillstånd för holdingföretag har identifierats korrekt. I momentet föreskrivs det dessutom i enlighet med kravet i artikel 21a.1 tredje stycket i det nya kreditinstitutsdirektivet om de behöriga myndigheternas samarbete i genomförandet av granskningen, om moderföretagen är belägna i andra medlemsstater. Finansinspektionen ska ha ett tätt samarbete med de behöriga myndigheterna i de andra medlemsstaterna för att utföra granskningen. 

4 §.Bestämmelser som ska tillämpas på holdingföretag. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. Enligt förslaget ska 1 mom. utvidgas vad gäller tillämpningsområdet så att bestämmelserna om krav på gruppnivå tillämpas på holdingföretag med tillstånd, kreditinstitut som är dotterföretag till ett holdingföretag och som har utsetts till ansvarigt för att säkerställa gruppens efterlevnad av tillsynskraven på gruppnivå, samt på kreditinstitut eller andra holdingföretag som utsetts som tillsynsåtgärd. Enligt det gällande momentet tillämpas kraven endast på tillståndspliktiga holdingföretag som är moderföretag samt på kreditinstitut och andra holdingföretag som utsetts som tillsynsåtgärd. Således motsvarar det föreslagna momentet direktivets tillämpningsområde enligt artikel 3.3 i kreditinstitutsdirektivet. Genom den föreslagna ändringen kompletteras genomförandet av kreditinstitutsdirektivet.  

Det föreslagna 2 mom. motsvarar 4 § 2 mom. i den gällande lagen. 

Enligt förslaget ska ett 3 mom. fogas till paragrafen, genom vilket artikel 21a.4a i det nya kreditinstitutsdirektivet genomförs. I momentet föreskrivs om tillåtande av att ett holdingföretag inte ska omfattas av konsolideringen. För att inte omfattas av konsolideringen förutsätts det att uteslutandet från konsolideringen inte påverkar effektiviteten i tillsynen över dotterkreditinstitutet eller över gruppen, holdingföretaget inte har andra placeringar i form av eget kapital än placeringen i form av eget kapital i dotterkreditkreditinstitutet eller i det intermediära moderholdingföretag som kontrollerar dotterkreditinstitutet, holdingföretaget inte i betydande grad använder lånefinansiering och inte har sådana tillgångar som inte hänför sig till dess ägande i det kreditinstitutet eller i det intermediära moderholdingföretag som kontrollerar dotterkreditinstitutet. 

5 §.En finansiell företagsgrupps gemensamma beslut om holdingföretag. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. Paragrafen motsvarar i huvudsak innehållet i 5 § i den gällande lagen. I förhållande till den gällande lagen genomförs artikel 21a.8 första och andra stycket i det nya kreditinstitutsdirektivet genom de ändringar och tillägg som gjorts i paragrafen. Termen hemstat som används i paragrafen i den gällande lagen föreslås bli utbytt till etableringsstat för att öka tydligheten. Med etableringsstat avses en stat där holdingföretaget är etablerat.  

Det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak 5 § 1 mom. i den gällande lagen. I momentet föreskrivs det om samarbetet mellan den som svarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen och tillsynsmyndigheten i den stat där det holdingföretaget är etablerat när det gäller tillstånd, bekräftelse och tillsynsåtgärder angående holdingföretag. I förhållande till den gällande lagen föreslås det att till samarbetsskyldigheten enligt momentet även fogas uteslutande från konsolidering i enlighet med artikel 21a.8 första stycket i kreditinstitutsdirektivet.  

För tydlighetens skull föreskrivs det i det föreslagna 2 mom. att parterna ska sträva efter att nå ett gemensamt beslut inom två månader från det att tillsynsmyndigheten i den stat där holdingföretaget är etablerat har tagit emot bedömningen. I egenskap av den myndighet som svarar för tillsynen av företagsgruppen meddelar Finansinspektionen beslutet till holdingföretaget i enlighet med förvaltningslagen. Rättsläget motsvarar 5 § 2 mom. i den gällande lagen, men för tydlighetens skull föreslås det att tiden för beslutsfattande ska ingå i ett separat moment. Det gemensamma beslutet tillsammans kan tillämpas direkt till exempel med stöd av det som överenskommits i samförståndsavtalet eller Finansinspektionen kan fastställa beslutet, varefter det tillämpas nationellt. Förvaltningslagen tillämpas i fråga om detta.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om att samtycke för gemensamt beslutsfattande vid behov ska fås av den tillsynsmyndighet som svarar för tillsynen över finans- och försäkringsföretagsgruppen. Momentet motsvarar den sista meningen i 5 § 1 mom. i den gällande lagen.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att ärendet ska hänskjutas till Europeiska bankmyndigheten om ett gemensamt beslut inte har fattats inom två månader mellan den myndighet som svarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen och tillsynsmyndigheten i den stat där det holdingföretaget är etablerat. Det föreslagna momentet motsvarar till sitt innehåll 5 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt förslaget ska momentets hänvisningar emellertid revideras så att de motsvarar det utvidgade innehållet i gemensamma beslut. Dessutom föreslås momentet bli ändrat genom ett konstaterande att Finansinspektionens och etableringsstatens tillsynsmyndighets gemensamma beslut ska motsvarar det beslut som Europeiska bankmyndigheten fattat i ärendet. Genom ändringen kompletteras det tidigare genomförandet av artikel 21a.8.3 kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det att bestämmelserna om gemensamma beslut också tillämpas om Finansinspektionen på motsvarande sätt är tillsynsmyndighet i den stat där ett holdingföretag är etablerat och en annan medlemsstats myndighet svarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen. Genom momentet genomförs bestämmelserna om den behöriga myndigheten i den medlemsstat där holdingföretaget är etablerat enligt artikel 21a.8 första stycket i kreditinstitutsdirektivet och det tidigare genomförandet av andra stycket i den artikeln kompletteras. 

3 kap.Rätt att äga aktier eller andelar i kreditinstitut 

1 §.Anmälningsskyldighet vid förvärv och avyttring av aktier och andelar. Enligt förslaget ska 7 mom. ändras så att där beaktas de tekniska standarder som avses i den nya artikel 23.6 i kreditinstitutsdirektivet.  

3 a kap.Tillsyn över företagsomstruktureringar, förvärv av ett kvalificerat innehav och avyttring av betydande tillgångar och skulder 

Kapitlet är nytt och i det föreslås bestämmelser om tillsynen över företagsomstruktureringar och andra betydande arrangemang som gäller affärsverksamheten och balansposter i enlighet med kravet i kreditinstitutsdirektivet. 

1 §. Skyldighet att rapportera till Finansinspektionen. Paragrafen är ny. Genom det föreslagna 1 mom. genomförs de allmänna bestämmelserna om skyldighet att anmäla företagsomstruktureringar och andra centrala affärsverksamhetsarrangemang som baserar sig på artikel 27a.1, artikel 27f.1 och artikel 27i.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. Skyldigheten till skriftlig underrättelse om man avstår från ett innehav som är kvalificerat enligt den föreslagna 2 punkten baserar sig på artikel 27d i direktivet. Avyttring av betydande tillgångar eller skulder föreslås endast omfattas av skyldigheten att underrätta Finansinspektionen, medan såväl rapporteringsförfarandet som bedömningsförfarandet och beslutsförfarandet inom banktillsynen, som det föreskrivs om nedan, tillämpas på förvärv av kvalificerat innehav samt fusion eller delning. Avyttring av tillgångar och skulder i enlighet med 1 punkten i momentet avser alla typer av avyttring oberoende av om det är fråga om handel eller någon annan form av avyttring. I enlighet med artikel 27f.1 andra stycket i direktivet omfattar rapporteringsskyldigheten även koncerners och inlåningsbanks sammanslutningars avyttring av interna tillgångar och skulder, eftersom dessa inte har exkluderats från rapporteringsskyldigheten. Rapporteringsskyldigheten enligt 1 punkten gäller både det avyttrande och det förvärvande kreditinstitutet, varvid kravet enligt artikel 27f.1 tredje stycket samtidigt uppfylls. 

Det föreslås inga särskilda bestämmelser om överlåtelse av affärsverksamhet, utan eftersom det vid överlåtelse av affärsverksamhet handlar om överlåtelse av tillgångar och skulder utan någon fusions- eller delningsprocess är det fråga om avyttring av tillgångar och skulder i enlighet med 1 punkten i momentet, som omfattas av rapporteringsskyldigheten om arrangemanget till sin natur är betydande i enlighet med de tröskelvärden som det föreskrivs om nedan. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en precisering enligt artikel 27i.1 om att godkännande av en fusions- eller delningsplan i kreditinstitutets styrelse innebär att Finansinspektionen ska underrättas. Underrättelsen ska göras innan kallelse på borgenärerna söks. När det gäller fusioner och delningar ska offentlig kungörelse sökas i enlighet med 16 kap. 6 § och 17 kap. 6 § i aktiebolagslagen (624/2006), 20 kap. 6 § och 21 kap. 6 § i lagen om andelslag (421/2013) samt 65 och 85 § i sparbankslagen. Ovannämnda bestämmelse i direktivet förutsätter alltid underrättelse innan omstruktureringen slutförs. Offentlig kungörelse enligt aktiebolagslagen, lagen om andelslag och sparbankslagen föregår i varje fall verkställandet av fusionen eller delningen, och registermyndigheten får inte verkställa omstruktureringen innan ärendet har kungjorts offentligt. Skyldigheten att underrätta Finansinspektionen före kungörelse i enlighet med förslaget uppfyller också de krav som ställs i direktivet. Den föreslagna tidpunkten är också enhetlig med de nuvarande bestämmelserna om rapporteringsskyldigheten i affärsbanks-, andelsbanks- och sparbankslagen.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det i enlighet med artikel 27a.6 andra stycket i direktivet om att då ett kreditinstitut förvärvar ett kvalificerat innehav i ett annat kreditinstitut tillämpas dessutom de särskilda bestämmelser som ska tillämpas på nämnda arrangemang och som nationellt har genomförts i 3 kap. i lagen.  

Det föreslagna 4 mom. innehåller en hänvisningsbestämmelse till de tekniska standarder som antas med stöd av artikel 27b.7 i kreditinstitutsdirektivet. Dessutom innehåller momentet ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om rapporteringsförfarandet och de tidsfrister som ska iakttas vid rapporteringsförfarandet utfärdas genom förordning av finansministeriet. I artikel 27a, artikel 27f och artikel 27i i kreditinstitutsdirektivet ingår det relativt detaljerade bestämmelser om rapporteringsförfarandet. Det anses vara ändamålsenligare att genomföra dessa bestämmelser på förordningsnivå i stället för i lag.  

2 §. Tillämpning av bestämmelserna på holdingföretag och centralinstitut. Paragrafen föreslås innehålla en bestämmelse om att vad som i kapitlet föreskrivs om kreditinstitut också ska tillämpas på holdingföretag med tillstånd och på centralinstitutet i sammanslutningar av inlåningsbanker. Tillämpningsområdet baserar sig på artikel 27a.1, artikel 27f.1 och artikel 27j.1 första stycket i direktivet. Av tydlighetsskäl föreslås det att tillämpningen av bestämmelserna på holdingföretag och centralinstitut i sammanslutningar av inlåningsbanker överförs till en separat bestämmelse. 

Bestämmelserna om kreditinstitut ska enligt den föreslagna paragrafen tillämpas såväl på holdingföretag som på centralinstitut i sammanslutningar av inlåningsbanker. Lösningen anses vara i enlighet med kravet i direktivet när det gäller särdragen i Finlands nationella lagstiftning, eftersom en sammanslutnings styrnings- och tillsynsuppgifter enligt lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker (599/2010) är jämförelsevis omfattande och till och med mer vittgående än vad tillståndsplikten för holdingföretag förutsätter. Med avseende på tillsynen av kreditinstitut är centralinstitut dessutom moderföretag inom den konsoliderade tillsynen, och sammanslutningen ska upprätta ett sammanfogat bokslut för sammanslutningen som i hög grad motsvarar ett koncernbokslut. 

3 §. Betydande tillgångar och skulder. Genom paragrafen genomförs de noggrannare kriterier enligt artikel 27f.2 i kreditinstitutsdirektivet som gäller när avyttring av tillgångar eller skulder ska betraktas som betydande inom banktillsynen och därmed som sådan att det uppstår en anmälningsskyldighet för kreditinstitutet. I paragrafen, liksom i övrigt i detta kapitel, används begreppen tillgångar och skulder. Med detta avses i hög grad olika tillgångar och förpliktelser i den mening som avses i artikel 27f i direktivet. Enligt förslaget ska artikel 27f.3 inte genomföras genom lag, utan genom förordning av finansministeriet i enlighet med det föreslagna 1 § 4 mom. 

4 §. Kvalificerat innehav. Genom den första meningen i paragrafen genomförs de viktighetskriterier som föreskrivs i artikel 27a.2–27a.3 i kreditinstitutsdirektivet. Genom den andra meningen i paragrafen genomförs bestämmelsen om fastställande av viktigheten då det gäller holdingföretag som ingår i artikel 27a.4 i direktivet. I det nationella genomförandet av bestämmelsen föreslås det att detta utvidgas till att även omfatta centralinstitut i sammanslutningar av inlåningsbanker.  

5 §. Förfarandet för bedömning av förvärv av kvalificerat innehav. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om bedömningskriterier i enlighet med artikel 27b.1 i kreditinstitutsdirektivet. Bedömningen ska endast tillämpas på förvärv av kvalificerade innehav. På avyttring av innehav tillämpas endast rapporteringsförfarandet enligt artikel 27d i direktivet. I 1 mom. 1 punkten används begreppet krav som ställs på institutets finansiella ställning, riskhantering och organisation. Med detta avses vittsyftande alla sådana särskilda krav som anknyter till kreditinstitutsverksamhet. Definitionen motsvarar de tillsynskrav (prudential requirements) som avses i led a i ovannämnda artikel i direktivet.  

Det föreslagna 2 mom. baserar sig på artikel 27b.2 och artikel 27b.3 andra stycket.  

Det föreslagna 3 mom. innehåller en hänvisning till de tekniska standarder som föreskrivs i artikel 27b.7 i direktivet samt ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser. Momentet föreslås dessutom innehålla ett bemyndigande för Finansinspektionen att meddela föreskrifter och en skyldighet att offentliggöra bedömningskriterierna som baserar sig på artikel 27b.5 i direktivet. Finansinspektionens normativa behörighet är underordnad befogenheterna att utfärda förordning på högre nivå, vilket begränsar Finansinspektionens befogenheter att meddela närmare föreskrifter i ärendena i fråga. Bedömningskriterierna som offentliggörs ska stå i proportion till och vara lämpliga med hänsyn till förvärvets karaktär på det sätt som direktivet kräver. Den nämnda bestämmelsen i direktivet förutsätter att sådan information som inte behövs för att bedöma förvärv av innehav inte får begäras. Denna förutsättning anses redan ingå som sådan i kravet på proportionalitet och lämplighet samt i de allmänna rättsprinciperna inom förvaltningen enligt 6 § i förvaltningslagen, utan någon uttrycklig bestämmelse.  

6 §. Förfarandet för bedömning av företagsomstruktureringar. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om förfarandet för bedömning av företagsomstruktureringar (fusioner och delningar) som krävs enligt kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar artikel 27j.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet inklusive strecksatsen. I 3 punkten i momentet används begreppet krav som ställs på institutets finansiella ställning, riskhantering och organisation. Med detta avses vittsyftande alla sådana särskilda krav som anknyter till kreditinstitutsverksamhet. Definitionen motsvarar de tillsynskrav (prudential requirements) som avses i led c i ovannämnda artikel i direktivet.  

Det föreslagna 2 mom. motsvarar artikel 27j.1 andra stycket i direktivet.  

Det föreslagna 3 mom. motsvarar artikel 27j.2 och artikel 27j.3 andra stycket.  

I det föreslagna 4 mom. ingår det undantag från förfarandet för bedömning av interna fusioner inom koncerner eller sammanslutningar som det föreskrivs om i artikel 27i.2 i direktivet. Enligt nämnda bestämmelse i direktivet ska den behöriga myndigheten inte vara skyldig att utföra en bedömning om den föreslagna transaktionen endast inbegriper finansiella aktörer från samma grupp, inbegripet en grupp av kreditinstitut som är permanent underställda ett centralt organ och som står under tillsyn som en grupp. Direktivet utesluter dock inte kategoriskt myndighetens bedömningsförfarande. Eftersom direktivet i detta avseende förutsätter minimiharmonisering är det inte heller möjligt att nationellt helt utesluta bedömning inom banktillsynen när det gäller fusioner inom koncerner och sammanslutningar. I och med fusioner kan det inom sammanslutningar och koncerner uppstå kreditinstitut eller andra företag som är systemviktiga i fråga om sin finansiella ställning eller sin riskprofil, varför det inte har ansetts vara ändamålsenligt att helt utesluta sådana arrangemang från banktillsynsbefogenheterna, trots att den finansiella ställningen även övervakas på gruppnivå. För genomförandet av direktivet föreslås det därför att fusioner inom koncerner och sammanslutningar i princip ska genomföras utan något bedömningsförfarande. Finansinspektionen kan dock göra en bedömning av en fusion om myndigheten utifrån tillgänglig förhandsinformation har grundad anledning att misstänka att fusionen skulle äventyra den finansiella ställningen eller andra verksamhetsförutsättningar.  

I den sista meningen i det föreslagna 4 mom. ingår det ett undantag från de arrangemang som krävs för en koncession för ett kreditinstitut eller ett tillstånd för holdingföretag som det föreskrivs om i artikel 27i.3 i direktivet. Därvid tillämpas inte förfarandet för bedömning av företagsomstruktureringar, utan i stället görs bedömningen i samband med koncessionsprocessen med iakttagande av de förutsättningar som gäller för beviljande av koncession. 

Det föreslagna 5 mom. innehåller en hänvisning till de tekniska standarderna och ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser genom förordning. Momentet föreslås dessutom innehålla ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda föreskrifter. Finansinspektionens normativa behörighet är underordnad befogenheterna att utfärda förordning på högre nivå, vilket begränsar Finansinspektionens befogenheter att meddela närmare föreskrifter i ärendena i fråga. Den sista meningen i momentet innehåller ett krav i enlighet med artikel 27j.5 i direktivet att offentliggöra bedömningskriterierna. Skyldigheten att offentliggöra kriterierna föreslås bli en uttrycklig föreskriven uppgift för Finansinspektionen. Bedömningskriterierna ska vara proportionerliga och lämpliga. I fråga om sakinnehållet omfattar detta även förbudet enligt artikel 27j.5 att använda bedömningskriterier som inte är relevanta. 

7 §. Myndighetssamarbete. Genom paragrafen genomförs delvis artikel 27c och artikel 27k i kreditinstitutsdirektivet. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det på en allmän nivå om skyldigheten för myndigheter att samarbeta.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att lämna ut uppgifter mellan myndigheterna på det sätt som anges i artikel 27c.4 första stycket och artikel 27k.2 första stycket i direktivet. Uppgifter som är väsentliga eller betydelsefulla med tanke på bedömningen eller som påverkar ärendet ska lämnas ut. Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, enligt vilken den registrerades rättigheter bestäms. Spelrummet i fråga om dataskyddsförordningen beskrivs närmare i avsnitt 12.4. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om skyldigheten att sträva efter konsekvens i beslutsfattandet i enlighet med artikel 27c.4 andra stycket och artikel 27k.2 andra stycket i direktivet. 

Det föreslagna 4 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning som syftar till att genomföra de mer detaljerade bestämmelser som ingår i de nämnda artiklarna. Med hänsyn till hur detaljerade direktivets bestämmelser är i detta avseende anses det var ändamålsenligare för genomförandet av direktivet med bestämmelser på en lägre nivå. Dessutom föreslås paragrafen innehålla en hänvisning till de tekniska standarder som baserar sig på artikel 27c.5 och artikel 27k.3 i direktivet. 

8 §. Finansinspektionens behörighet att motsätta sig förvärv av ett kvalificerade innehav eller företagsomstruktureringar. Enligt förslaget föreskrivs det i paragrafen om de grunder enligt artikel 27b.3 första stycket och artikel 27j.3 första stycket med stöd av vilka Finansinspektionen kan motsätta sig omstruktureringar. Ett beslut om att motsätta sig kan enligt förslaget endast basera sig på vissa risker i anknytning till omstruktureringen, men inte till exempel på behovsprövning relaterad till marknaden. Bestämmelsen omfattar således i sak även kravet enligt artikel 27j.4 som gäller förbud mot att använda behovsprövning som grund för beslut om att motsätta sig en företagsomstrukturering. Paragrafen föreslås vara tillämplig på en koncerns eller sammanslutnings interna fusion endast då denna har bedömts i enlighet med det föreslagna 6 § 4 mom. 

9 §. Beslut om bedömningsförfarandet. I paragrafen föreslås bestämmelser om förvärv av ett kvalificerat innehav samt beslut om företagsomstrukturering i enlighet med kreditinstitutsdirektivet. I det föreslagna 1 mom.föreskrivs det i enlighet med artikel 27a.13 och 27a.14 i direktivet om en skyldighet att fatta beslut om förvärv. Enligt bestämmelsen ska beslut fattas inom två dagar från avslutad bedömning, men senast före slutet av bedömningsperioden. I den sista meningen föreslås det dessutom i enlighet med artikel 27a.15 i kreditinstitutsdirektivet att Finansinspektionen i ett positivt beslut får fastställa en giltighetstid och vid behov förlänga giltighetstiden. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om en skyldighet enligt artikel 27i.7 och 27i.8 i direktivet att meddela ett beslut om företagsomstrukturering samt att en företagsomstrukturering inte får verkställas förrän Finansinspektionen har meddelat ett positivt beslut om den. Enligt bestämmelsen ska beslut fattas inom två dagar från avslutad bedömning, men senast före slutet av bedömningsperioden, om bedömningen inte har avslutats inom tidsfristen. Den sista meningen i momentet baserar sig på artikel 27i.10 i direktivet, enligt vilken tillsynsmyndigheten får fastställa en giltighetstid för ett positivt beslut, under vilken tid företagsomstruktureringen ska genomföras.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om en presumtionsbestämmelse i enlighet med artikel 27.9 i direktivet.  

6 kap.Filialetablering, tillhandahållande av tjänster samt flyttning av säte till utlandet  

5 §. Rätten för ett finansiellt institut som är dotterföretag eller holdingföretag till ett kreditinstitut att etablera sig och tillhandahålla tjänster. Det föreslås att paragrafen ska förnyas i sin helhet för att precisera genomförandet av artikel 34 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att paragrafens rubrik ska ändras så att den bättre motsvarar sakinnehållet. Jämfört med den gällande bestämmelsen föreslås finansiella instituts rätt att fritt etablera sig i andra medlemsstater vara mer inskränkt, och motsvarar då bättre miniminivån enligt direktivet än den nuvarande bestämmelsen.  

Det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak inledningsfrasen till artikel 34.1 första stycket i direktivet. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar leden a–c och e i artikel 34.1 första stycket i direktivet. Enligt förslaget motsvarar 1 punkten leden a och c i nämnda artikel, 2 punkten motsvarar led b i nämnda artikel och 3 punkten motsvarar led e i nämnda artikel. 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar artikel 34.1 första stycket led c i direktivet. Den sista meningen i momentet motsvarar den bestämmelse som ingår i inledningsfrasen till artikel 34.1 första stycket i direktivet om att den verksamhet som bedrivs ska vara tillåten i det finansiella institutets stadgar eller bolagsordning. 

Det föreslagna 4 mom. motsvarar artikel 34.1 andra stycket i direktivet.  

Det föreslagna 5 mom. motsvarar artikel 34.2 i direktivet. 

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det att på tillhandahållande av tjänster eller etablering av filial i en annan EES-stat tillämpas samma förfarande som föreskrivs för kreditinstitut. Momentet motsvarar inledningsfrasen till artikel 34.1 första stycket i direktivet till den del där hänvisas till artiklarna 35, 36.1–36.3, 39.1 och 39.2. Hänvisningarna till artiklarna 40–46 som ingår i inledningsfrasen till artikel 34.1 första stycket i direktivet har genomförts nationellt genom 16 kap. 1 § 2 mom. i den gällande lagen. 

Det föreslagna 7 mom. motsvarar artikel 34.3 i direktivet. 

7 kap.Förvaltnings- och styrningssystem 

1 §. Allmänna krav på förvaltnings- och styrningssystem. Enligt förslaget ska den sista meningen i 1 mom. strykas och flyttas till 9 kap. 3 § som redan delvis överlappar 7 kap. 1 §. Det är fråga om en teknisk överföring. Det föreslås att möjligheten att kombinera uppgifterna som kreditinstitutets styrelseordförande och verkställande direktör med undantagstillstånd av tillsynsmyndigheten ska strykas ur 3 mom. I och med den föreslagna ändringen ska det inte längre alls vara tillåtet att kombinera dessa uppgifter. Ändringen baserar sig kreditinstitutsdirektivet. Den nämnda uppgiftskombinationen har förbjudits helt och hållet i och med ändringen i artikel 88.1 andra stycket led e i kreditinstitutsdirektivet. Möjligheten till ett undantagstillstånd av banktillsynsmyndigheten har strukits ur den nämnda punkten. 

2 §. Krav som gäller styrelsens sammansättning och arbete. Enligt förslaget ska den sista meningen i 1 mom. ändras i enlighet med den reviderade artikel 91.7 i kreditinstitutsdirektivet så att där uttryckligen nämns även risker som anknyter till ESG-faktorer samt informationssystemrisker. Med de resurser som anges i meningen avses finansiella resurser och personalresurser i enlighet med bestämmelsen i direktivet. Enligt förslaget ska de tidigare meningarna i momentet strykas, eftersom det föreslås närmare bestämmelser om behörighetsvillkor nedan i 4 och 4 a §.  

Det föreslås att den sista meningen i 3 mom. ska preciseras så att styrelsen övervakar ledningens verksamhet. Enligt den gällande bestämmelsen ska styrelsen övervaka den verkställande ledningen. Eftersom det föreslås att definitionerna i 1 kap. 20 § ska revideras i sin helhet blir den tillsynsuppgift som föreskrivs i meningen för snäv om begreppet verkställande ledning används. Enligt förslaget gäller styrelsens övervakning ledningen, som ska anses vara ett allmänt begrepp för beskrivning av den operativa ledningen. Bestämmelsen motsvarar artikel 91.2a i kreditinstitutsdirektivet. I den nämnda bestämmelsen i direktivet används ingen närmare definition för att beskriva vilken exakta personkrets styrelsens övervakning berör, utan det är fråga om en flexibel norm. Det är inte en ändamålsenlig lösning att närmare koppla övervakningen till exempelvis de definitioner som föreslås i 1 kap. 20 §, eftersom det skulle kategorisera styrelsens tillsynsuppgift till på förhand bestämda medlemmar av ledningen. Ledning i enlighet med bestämmelsen ska åtminstone anses vara verkställande direktören och personer inom kreditinstitutets högsta ledning som är verksamma direkt under verkställande direktören på motsvarande sätt som i den gällande lagstiftningen. Bestämmelsen betonar tillsynen av ett kreditinstituts centrala operativa verksamhet oberoende av på vilken organisationshierarkisk nivå ledningen sker, dock utan att påverka de ansvarsförhållanden och rapporteringsförhållanden som är närmare fastställda i förvaltnings- och styrningssystemet.  

3 §. Nomineringskommitté. Det föreslås att 3 mom. 2 punkten ska preciseras för att säkerställa genomförandet av artikel 88.2 andra stycket led c i kreditinstitutsdirektivet. Enligt nämnda bestämmelse i direktivet ska nomineringskommittén åtminstone en gång per år bedöma styrelsens sammansättning samt enskilda styrelsemedlemmars kunskaper, färdigheter och erfarenheter. Dessa krav har tidigare ansetts ingå i bedömningen av styrelsens sammansättning enligt den gällande punkten, men det föreslås att punkten ska preciseras så att uppgifterna uttryckligen omfattar bedömning av styrelsen och dess enskilda medlemmars kompetens. Med kompetens avses kunskaper, färdigheter och erfarenheter (knowledge, skills and experience) i enlighet med direktivet. 

4 §. Krav på den högsta ledningens och nyckelpersoners tillförlitlighet och oberoende. Det föreslås att paragrafen ska ändras i sin helhet på grundval av den helt och hållet ändrade artikel 91 och den nya artikel 91a i kreditinstitutsdirektivet. I nämnda artiklar föreskrivs det om yrkeskraven för personer som anses höra till ett kreditinstituts ledningsorgan och nyckelpersoner och om bedömningen av kraven. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det endast om krav på tillförlitlighet. Bestämmelser om behörighetsvillkor ingår nedan i den helt nya 4 a §. Tillämpningsområdet för kraven utvidgas likaså till kreditinstitutets nyckelpersoner i enlighet med direktivet.  

De krav på tillförlitlighet som föreslås i första meningen i 1 mom. motsvarar i sak kraven på att ledamöter i ledningsorgan (management body) ska ha gott anseende, agera med ärlighet och integritet i enlighet med den reviderade artikel 91.2a i kreditinstitutsdirektivet. Enligt förslaget i momentet ska dessa krav tillämpas på både styrelsen och den ledning som ansvarar för affärsverksamheten. Samma tillförlitlighetskrav avses även bli tillämpade på nyckelpersoner i kreditinstitut. Enligt den gällande lagen tillämpas kraven på styrelsen och den verkställande ledningen enligt den gällande lagen (dvs. verkställande direktören och de direkt under verkställande direktören verksamma som sköter kreditinstitutets högsta ledningsuppgifter eller de facto leder kreditinstitutets verksamhet). I tillämpningspraxis har tillförlitlighets- och behörighetskraven tillämpats förutom på styrelsen även på verkställande direktören och uppgifter på ledningsgruppsnivå. Därmed förblir den krets som tillförlitlighetskraven tillämpas på i praktiken i enlighet med den nuvarande lagstiftningen och tillämpningspraxisen. 

Kraven föreslås bli tillämpade individuellt på alla ovannämnda ansvariga personer. När det gäller ledningen för kreditinstitut krävs det oberoende verksamhet (independence of mind) uttryckligen av styrelsen, vars uppgift det är att som kollegialt organ övervaka verkställande direktörens verksamhet och verksamheten inom den övriga ledningen som ansvarar för affärsverksamheten. En styrelsemedlem ska kunna agera oberoende i sin uppgift och självständigt bedöma kreditinstitutets verksamhet och risker samt vid behov utmana ledningen som ansvarar för affärsverksamheten i de beslut och bedömningar som denna gör. Med oberoende agerande avses även att varje styrelsemedlem har förmåga att föra fram sin egen synvinkel i styrelsearbetet. Kravet på oberoende enligt momentet som också antagits i direktivet, som har gällt som sådant redan en längre tid, har i tillämpningspraxis delvis ansetts vara mer vittgående än till exempel det formella oberoende i förhållande till bolaget och aktieägarna som gäller för börsbolagens självreglering.  

De föreslagna tillförlitlighetskraven omfattar även tillförlitlighetskraven enligt artikel 91a.1 i kreditinstitutsdirektivet som gäller nyckelpersoner. I fråga om nyckelpersonerna är det föreslagna tillförlitlighetskravet en aning striktare än miniminivån enligt artikel 91a.1 i direktivet. Skillnaden mellan tillförlitlighetskraven baserade på direktivet som gäller ledamöter i ledningsorgan och nyckelpersoner är såtillvida av ringa betydelse att det inte för bestämmelsernas tydlighet föreslås några separata tillförlitlighetskrav för dessa kategorier av ansvariga. Kraven som gäller styrelsearbete enligt artikel 91.2a i direktivet genomförs genom 7 kap. 2 §.  

I den sista meningen i 1 mom. föreslås det allmänna begränsningar för att vara verksam i vissa ansvarsuppgifter i kreditinstitut. Enligt 7 kap. 4 § 1 mom. i den gällande kreditinstitutslagen är begränsningarna även tillämpliga på den verkställande ledningen enligt den gällande lagen och har en större omfattning än enligt den etablerade associationslagstiftningen. I enlighet med den gällande lagstiftningen föreslås kraven bli tillämpade vittgående på olika ansvarsuppgifter inom kreditinstitut, dvs. på alla uppgifter som räknas till den högsta ledningen och på nyckelpersoner. Bestämmelserna ska anses vara behövliga även för genomförandet av de tillförlitlighetskrav som fastställs i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det för genomförande av den sista meningen i den ändrade artikel 91.2a i kreditinstitutsdirektivet att det i sig inte äventyrar en persons oberoende om denne hör till den högsta ledningen för ett medlemskreditinstitut i en sammanslutning av inlåningsbanker och samtidigt är medlem av sammanslutningens centralinstituts styrelse eller förvaltningsråd. I praktiken behöver medlemskreditinstitut ha representation i centralinstitutets ledningsorgan för att sammanslutningens förvaltning och styrning ska kunna organiseras på ett ändamålsenligt sätt. Det föreslagna momentet är en presumtionsbestämmelse i enlighet med direktivet. Om det i en sådan uppgiftskombination som avses i momentet ändå uppstår en sådan särskild intressekonfliktsituation som inte kan hanteras på något annat ändamålsenligt sätt får den som hör till medlemskreditinstitutets ledning inte heller ingå i centralinstitutets styrelse eller förvaltningsråd. En sådan situation kan till exempel uppstå om ett medlemskreditinstitut har råkat i svårigheter och mer omfattande styrnings- och tillsynsåtgärder än normalt måste vidtas i fråga om medlemskreditinstitutet. I bedömningen ska hänsyn även tas till de allmänna krav som ska ställas på centralinstitutets förvaltningssystem. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det i enlighet med den reviderade artikel 91.1 i kreditinstitutsdirektivet om att ett kreditinstitut ska säkerställa att tillförlitlighetskraven uppfylls. Enligt direktivet svarar kreditinstitutet i första hand för att kraven uppfylls. I detta avseende avser direktivet att säkerställandet av att kraven uppfylls inte enbart är en uppgift för kreditinstitutets tillsynsmyndighet, fastän uppfyllandet av kraven omfattas av myndighetstillsyn. Därför föreslås det bestämmelser om att kreditinstitutet själv ska säkerställa att kraven uppfylls. De konkreta åtgärder varmed uppfyllandet av kraven ska säkerställas ska fastställas från fall till fall och beroende på vilken organisatorisk ställning personen som ska utnämnas har. I momentet föreslås det dessutom bestämmelser om undantag enligt artikel 91.1 i kreditinstitutsdirektivet som anknyter till tillsättande av ombud för kreditinstitut vid ställande under tvångsförvaltning eller vid resolutionsåtgärder. I dessa situationer utövar ombudet de befogenheter som hör till ledningen. Eftersom ombudet i dessa situationer tillsätts genom beslut av banktillsyns- eller resolutionsmyndigheten är det även den myndighet som tillsätter ombudet som ska säkerställa att ombudet uppfyller kompetenskraven.  

Bestämmelserna i 4 och 5 mom. om en närmare definition av tillförlitlighet och gott anseende motsvarar 7 kap. 4 § 2 mom. i den gällande lagen med preciseringen att kraven föreslås bli tillämpade såväl på ledningen som på nyckelpersonerna. Bedömningen av tillförlitlighet och gott anseende avses utgöra en helhetsbedömning. Minimikravet för tillförlitlighet och gott anseende föreslås fortsättningsvis vara att de som hör till ledningen och nyckelpersoner inte har dömts för brott på det sätt som avses i 4 mom. 1 punkten. Enligt 2 punkten anses en person inte vara tillförlitlig och ha gott anseende om denne annars genom sin tidigare verksamhet har visat sig vara uppenbart olämplig som medlem av kreditinstitutets högsta ledning eller som nyckelperson. Detta innebär att hänsyn i bedömningen även ska tas till andra omständigheter än enbart brottsliga gärningar, och enbart det att personen inte har åtalats eller dömts för brott eller är föremål för förundersökning ska inte som sådant anses vara ett bevis på tillförlitlighet och gott anseende. Således uppfyller momenten i sak även de förutsättningar som föreskrivs i artikel 91.1 och artikel 91a.1 i direktivet om att avsaknad av fällande dom i brottmål eller av pågående åtal för brott inte i sig ska vara tillräckligt för att uppfylla kravet på gott anseende och på agerande med ärlighet och integritet. 

4 a §. Kompetenskrav för den högsta ledningen och nyckelpersoner. Den föreslagna paragrafen är ny och i den ingår bestämmelser om kompetenskrav för ledningen och nyckelpersoner vid kreditinstitut, dvs. om kunskaper, färdigheter och erfarenheter (knowledge, skills and experience) som behövs för uppgiften enligt artiklarna 91 och 91a i kreditinstitutsdirektivet. Av tydlighetsskäl föreslås dessa krav ingå i en separat bestämmelse avvikande från den gällande 4 §.  

I 1 mom. föreskrivs det om kollektiva kompetenskrav som gäller ett kreditinstituts styrelse. Kraven baserar sig på artikel 91.1 och artikel 91.2b i direktivet. I momentet, liksom i paragrafen i övrigt, avses med kunskaper och erfarenheter kunskaper, färdigheter och erfarenheter enligt ordalydelsen i direktivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om kompetenskrav för de personer som hör till den ledning som ansvarar för kreditinstitutets affärsverksamhet och för nyckelpersoner i enlighet med artikel 91.1, artikel 91.2b och artikel 91a.1 i direktivet. Den ledning som ansvarar för kreditinstitutets affärsverksamhet, till vilken hör verkställande direktören samt övriga personer som de facto leder kreditinstitutet, ska som helhet betraktat ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att kunna förstå kreditinstitutets verksamhet och de tillhörande risker som kreditinstitutet står inför. I den andra meningen i momentet föreskrivs det att de som hör till den ledning som ansvarar för kreditinstitutets affärsverksamhet samt nyckelpersoner på individuell nivå ska ha tillräckliga kunskaper och erfarenheter som uttryckligen bedöms med hänsyn till deras uppdrag. När kraven granskas inte bara som helhet, utan även genom den föreslagna kombinationen, beaktas olika organisationsstrukturer och särskilda uppdrag i anknytning till ledningen av kreditinstitutet även på individuell nivå. Till exempel de kunskaper och erfarenheter om kreditinstitutsverksamheten och dess risker som krävs av en verkställande direktör vid ett kreditinstitut berör alla centrala delområden i kreditinstitutsverksamheten, medan till exempel kraven som gäller en personaldirektör vid ett kreditinstitut fortfarande kan fokusera på detta specialområde.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det i enlighet med artikel 91.1 och artikel 91a.2 i kreditinstitutsdirektivet om att ett kreditinstitut ska säkerställa att kompetenskraven uppfylls både innan befattningen tillträds och under hela tiden som uppdraget innehas. Enligt ordalydelsen i direktivet ska kreditinstituten ha den primära skyldigheten att se till att kompetenskraven uppfylls. För genomförande av direktivet föreslås det därför att kreditinstituten fastställs ha en skyldighet att se till att kompetenskraven uppfylls. Finansinspektionen (och ECB till tillämpliga delar) ska för sin del inom sin tillsynsverksamhet och utifrån de nya bestämmelser som föreslås i lagen om Finansinspektionen övervaka att dessa krav uppfylls. På detta sätt är det alltid i första hand kreditinstituten som ska se till att kraven uppfylls, medan banktillsynsmyndigheternas tillsyn utgör verksamhet som bekräftar att kraven uppfylls. När kompetenskraven bekräftas kan dels också den planerade introduktionen i uppgiften beaktas, som syftar till att personen ska tillägna sig den kompetens som krävs i uppgiften efter att denne inlett uppdraget. Ett kreditinstitut ska dock se till att den person som väljs i väsentlig utsträckning har en tillräcklig kompetens redan i samband med att uppdraget inleds. De undantag som gäller ombud som tillsätts i ett kreditinstitut baserar sig på artikel 91.1 i direktivet. 

4 b §. Bedömning av behörighetskraven. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om att kreditinstitutet ska bedöma behörigheten hos personer som hör till den högsta ledningen och hos nyckelpersoner.  

Genom 1 mom. genomförs bestämmelserna om krav på att kreditinstitutet ska genomföra en bedömning enligt artikel 91.1a första stycket och artikel 91a.2 i kreditinstitutsdirektivet. Enligt det föreslagna 4 a § 3 mom. behöver ett kreditinstitut ändå inte säkerställa att ett ombud som tillsatts av tillsynsmyndigheten uppfyller kraven, varför kreditinstitutets egen bedömning inte tillämpas i dessa situationer.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det i enlighet med artikel 91.1c och artikel 91a.4 i kreditinstitutsdirektivet om en motsvarande skyldighet att hålla uppgifterna i anknytning till bedömningen av behörighetskraven uppdaterade. Utöver vad som i 18 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om Finansinspektionens rätt att få information av tillsynsobjektet föreskrivs det uttryckligen i detta moment att ett kreditinstitut på begäran ska lämna uppgifter om behörighet till Finansinspektionen. För genomförande av nämnda artiklar föreskrivs det i momentet även om en rätt för Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om lämnande av information.  

I det föreslagna 3 mom. ingår bestämmelser i enlighet med medlemsstatsoptionen enligt artikel 91.1a andra stycket i direktivet för att tillåta att ett kreditinstitut att bedöma en styrelsemedlems behörighet först efter det att personen har inlett uppdraget eller utsetts till befattningen, om majoriteten av styrelsemedlemmarna byts ut samtidigt och bedömningen av behörigheten innan personen inleder uppdraget eller utses till uppdraget skulle göras av de avgående styrelsemedlemmarna.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om ett kreditinstituts skyldighet att på förhand till Finansinspektionen anmäla personer som utses till styrelseordförande eller till ett uppdrag inom den ledning som ansvarar för affärsverksamheten. Kravet baserar sig på den ändrade artikel 91.1d i kreditinstitutsdirektivet. Kravet på förhandsanmälan avses endast gälla de uppgifter som avses i paragrafen. I fråga om andra uppgifter som omfattas av behörighetsbedömningen krävs det ingen förhandsanmälan. I momentet ingår det dessutom bestämmelser om en behörighet för Finansinspektionen som motsvarar artikel 91.1e tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet att vid behov skjuta upp tidpunkten då den utsedda personen inleder sitt uppdrag till dess att tillräcklig information har lämnats för bedömning av behörighetskraven. Tidpunkten kan dock inte skjutas upp om Finansinspektionen bedömer att det inte går att lämna sådan information. Begärandet av tillräcklig tilläggsinformation begränsas i synnerhet av förvaltningens rättsprinciper.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det dessutom ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om anmälningsförfarandet utfärdas genom förordning av finansministeriet. Avsikten är att genom förordning nationellt genomföra de närmare krav som föreskrivs i den reviderade artikel 91.1d och artikel 91.1e i kreditinstitutsdirektivet. Med beaktande av hur tekniska och detaljerade dessa krav är anses det vara mer ändamålsenligt att inkludera dem i lagstiftning på lägre nivå.  

4 c §. När behörighetskraven inte uppfylls. Den föreslagna paragrafen är ny och i den föreskrivs det om åtgärder enligt den reviderade artikel 91.1b och den nya artikel 91a.3 i kreditinstitutsdirektivet som kreditinstitutet ska vidta om det observerar att en person som hör till kreditinstitutets ledning eller en nyckelperson inte uppfyller de behörighetskrav som föreskrivs. Paragrafen ersätter den gällande 6 a §. 

4 d §. Behörighetskrav för ett holdingföretags högsta ledning och nyckelpersoner. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. om krav på att kraven ska gälla holdingföretag med tillstånd och holdingföretag som utsetts i enlighet med den reviderade artikel 91.1 i kreditinstitutsdirektivet. I 2 mom. föreskrivs det om behörighetskrav för ledningen i andra holdingföretag i enlighet med artikel 121 i kreditinstitutsdirektivet.  

4 e §. Individuella befattningsbeskrivningar samt övergripande kartläggning av roller och ansvarsområden. Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs skyldigheten enligt artikel 88.3 i kreditinstitutsdirektivet att upprätta individuella befattningsbeskrivningar över de centrala ansvarsuppgifterna samt en mer allmän kartläggning av rapporterings- och ansvarsförhållandena. Det föreslås ingen separat bestämmelse om Finansinspektionens rätt att få information, eftersom Finansinspektionens omfattande rätt till information även om dessa omständigheter ingår i 18 § i den gällande lagen om Finansinspektionen.  

5 §. Ledningens tidsdisposition. Det föreslås att paragrafen revideras så att där beaktas förutom verkställande direktörens uppgift även den ledning som ansvarar för kreditinstitutets affärsverksamhet i enlighet med de ändringar som föreslås i 1 kap. 20 §. Genom ändringarna säkerställs även genomförandet av artikel 91.3 och 91.4 i direktivet. 

Det föreslås att 1 mom. ska ändras terminologiskt så att kraven som gäller tidsdispositionen kan tillämpas på den högsta ledningen enligt 1 kap. 20 § 1 mom. Kraven enligt momentet baserar sig på artikel 91.3 i kreditinstitutsdirektivet.  

Enligt förslaget ska motsvarande innehållsmässiga ändring som i 1 mom. även göras i 2 mom. Den antalsmässiga begränsningen av uppdrag i ledningsorgan som anges i momentet baserar sig på artikel 91.3 i kreditinstitutsdirektivet. I momentet föreslås dessutom ett förtydligande som preciserar genomförandet av kreditinstitutsdirektivet när det gäller bedömningen av maximiantalet ledningsuppdrag inom tidsdispositionskravet, enligt vilket styrelsemedlemskap anses vara den typ av styrelseuppdrag som inte samtidigt omfattar ansvar inom företagsledningen (non-executive).  

I 3 mom., som baserar sig på artikel 91.4 i kreditinstitutsdirektivet, föreslås en precisering av ordalydelsen så att det hänvisas till de ledningsuppdrag som avses i 2 mom.  

Enligt förslaget stryks den andra meningen i 6 mom., där det föreskrivs om Finansinspektionens skyldighet att underrätta Europeiska bankmyndigheten om Finansinspektionen beviljar tillstånd att ta emot ytterligare ett uppdrag i enlighet med momentet. Ändringen baserar sig på den ändrade artikel 91.6 i kreditinstitutsdirektivet. I direktivet föreskrivs det inte längre om den nämnda anmälningsskyldigheten, varför den motsvarande nationella bestämmelsen behöver upphävas.  

6 a §. Underlåtenhet att uppfylla krav på kreditinstitutets ledning. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelser med motsvarande sakinnehåll ingår i ovan föreslagna 7 kap. ändrade så att de motsvarar ändringarna i direktivet. 

8 kap. Ersättningar 

1 §. Tillämpning av bestämmelser. Enligt förslaget ska till 3 mom. fogas en ny mening för att precisera att tilläggspensionsförmåner omfattas av ersättningssystemen. Ändringen baserar sig på precisering av genomförandet av inledningsfrasen till artikel 92.2 i kreditinstitutsdirektivet.  

3 §. Allmänna krav på ersättningssystem. Det föreslås att 1 mom. ska ändras för att genomföra artikel 74 i kreditinstitutsdirektivet. För att förtydliga lagens läsbarhet föreslås det att till slutet av den andra meningen i momentet fogas en informativ hänvisning till 9 kap. 2 §, där det ingår en allmän bestämmelse om förvaltnings- och styrningssystem för riskhantering. För genomförande av artikel 74.1 e i kreditinstitutsdirektivet föreslås det att till slutet av momentet fogas en ny mening, enligt vilken hänsyn ska tas till institutets och dess finansiella företagsgrupps riskbenägenhet när det gäller de ESG-risker. Med ESG-risker avses sådana risker som fastställs i det nya 9 kap. 17 a § 1 mom. Som en sista mening i momentet föreslås även ett krav på att personalen inte får särbehandlas på grund av kön i ersättningssystemen. Genom detta säkerställs genomförandet av artikel 92.2 aa i kreditinstitutsdirektivet, där det föreskrivs att ersättningspolicyn ska vara könsneutral. Materiellt är diskriminering på grund av kön förbjudet enligt lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986). Det föreslås dock att bestämmelsen ska inkluderas i kreditinstitutslagen så att även banktillsynsmyndigheten har befogenhet att övervaka att detta kriterium uppfylls, vilket även förutsätts enligt direktivet. Motsvarande bestämmelse ingår för värdepappersföretag i 6 b kap. 1 a §:n 2 mom. i lagen om investeringstjänster.  

9 §. Krav som gäller rörliga ersättningar. Till det föreslagna 2 mom. fogas ett uttryckligt omnämnande av alla väsentliga risker vars hantering (treatment) ska beaktas vid bedömningen av den prestation som anknyter till den rörliga ersättningen. Genom ändringen genomförs artikel 94.1 a i kreditinstitutsdirektivet. 

9 kap. Riskhantering 

1 §. Utvärdering av det interna kapitalets tillräcklighet. Till 1 mom. fogas enligt förslaget en bestämmelse om beaktande av ESG-riskerna vid utvärderingen av kapitalbasens tillräcklighet. Enligt bestämmelsen ska kreditinstituten beakta täckningen av ESG-risker när de utvärderar och upprätthåller en tillräcklig kapitalbas för att täcka riskerna. ESG-riskerna ska därför inkluderas i de strategier och riktlinjer som avses i momentet. ESG-riskernas art och nivå ska beaktas på kort, medellång och lång sikt. Genom ändringen genomförs artikel 73 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

2 §. Allmänna krav som ska ställas på riskhanteringssystem. Det föreslås att 1 mom. 2 punkten ska ändras för att precisera det tidigare genomförandet av artikel 74 i kreditinstitutsdirektivet. Genom de ändringar som föreslås i paragrafen preciseras och utvidgas kravet som gäller effektiva processer så att kravet gäller alla processer genom vilka man kan identifiera, hantera, övervaka och rapportera risker. Med risker avses sådana risker som riktar sig eller kan rikta sig mot kreditinstitutets verksamhet. I fråga om processer gäller kravet enligt den gällande lagen endast rapporteringsprocesserna. I och med de ändringar som görs i 2 punkten avses det inledande stycket i momentet bli förtydligat, eftersom det i onödan delvis överlappar 2 punkten. 

3 §.Styrelsens uppgifter i samband med riskhanteringen. Det föreslagna 1 mom. ändras så att de strategier och riktlinjer som gäller risker ska ses över åtminstone vartannat år. Kreditinstituten fastställer själva den regelbundna cykeln för översynen inom gränserna för minimikravet. Kriteriet åtminstone innebär att översynen ska genomföras förutom enligt kreditinstitutets normala cykel även då det sker betydande förändringar i institutets affärsverksamhet eller verksamhetsmiljö. 

Till momentet fogas enligt förslaget dessutom en bestämmelse där det konstateras att dessa risker även omfattar sådana risker som är en följd av de makroekonomiska klimat i vilket kreditinstitutet verkar i förhållande till kreditinstitutets konjunkturcykel samt sådana risker i dagsläget samt på kort, medellång och lång sikt som följer av verkningarna av faktorer som rör miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning. Det handlar om en icke-uttömmande förteckning i enlighet med artikel 76.1 i kreditinstitutsdirektivet. Europeiska bankmyndighetens riktlinjer angående ESG-risker preciserar till exempel de metoder som ska användas och konsekvensbedömningen. Genom momentet genomförs artikel 76.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I momentet infogas dessutom en bestämmelse från 7 kap. 1 §, enligt vilken styrelsen även ska se till att efterlevnaden av målen och strategierna övervakas på ett tillförlitligt sätt, eftersom bestämmelsen i 7 kap. 1 § anses överlappa bestämmelserna i detta moment. 

3 a §.Planer för att hantera hållbarhetsrelaterade ekonomiska risker. Paragrafen är ny och i den föreslås bestämmelser om särskilda planer för hållbarhetsrelaterade ekonomiska risker. Genom paragrafen genomförs den nya styckena i artikel 76.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om krav på att kreditinstitutets styrelse för att övervaka och hantera de ekonomiska risker på kort, lång och medellång sikt som följer av faktorer som rör miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning ska anta en eller flera planer som ska innefatta kvantifierbara mål och processer. När lagarna träder i kraft förpliktar bestämmelsen kreditinstituten att utarbeta planer. 

I det nya andra stycket till artikel 76.2 i direktivet föreskrivs det att nämnda skyldigheter gäller ledningsorganet (management body). Enligt direktivet har ledningsorganet en tillsynsfunktion (management body in its supervisory function) som omfattar medlemmar av kreditinstitutets ledning som inte deltar i den dagliga ledningen av kreditinstitutet samt en ledningsfunktion (management body in its management function) som omfattar de personer som ansvarar för kreditinstitutets operativa verksamhet på den högsta nivån. Den praktiska beredningen av planerna fastställs på det sätt som anses vara ändamålsenligt i kreditinstituten. Dessutom föreslås det att en bestämmelse fogas till momentet, där det konstateras att dessa risker även omfattar sådana risker som uppstår till följd av anpassningsprocessen och omställningstrender och som föranleds av regleringsmål och författningar, särskilt målet att uppnå klimatneutralitet, och av tredjeländers rättsliga mål och regleringsmål, om de är av relevans för internationellt verksamma institut. Det handlar om en icke-uttömmande förteckning i enlighet med artikel 76.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. Europeiska bankmyndighetens riktlinjer angående ESG-risker preciserar till exempel de metoder som ska användas, konsekvensbedömningen och innehållet i planerna. Genom momentet genomförs artikel 76.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Avsikten är att de planer som avses i denna paragraf ska utarbetas tillsammans med de planer som kreditinstitutet utarbetar i fråga om hållbarhet på grundval av annan lagstiftning, såsom de planer som ingår i hållbarhetsrapporten enligt bokföringslagen. Planerna enligt denna paragraf ska därför åtminstone vara förenliga med de planer som anknyter till hållbarhetsrapporteringen på det sätt som föreskrivs i 3 mom., för att till exempel målen, verksamhetsplanerna och de använda mätarna ska vara samstämmiga i planerna. Förenligheten gäller även de planer som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1760 om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet och om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 och förordning (EU) 2023/2859. Planerna som hänför sig till kreditinstitutsdirektivet, hållbarhetsrapportering eller företagsansvar har syften som kompletterar varandra samt egna synvinklar, men de anknyter alla väsentligt till hållbarhet, varför kreditinstituten ska säkerställa övergripande interna riktlinjer för att säkerställa förenligheten. Kreditinstituten ska se till att de särskilda kraven för olika planer uppfylls, eftersom olika planer har sin egen särskilda synvinkel. 

I utarbetandet av väsentlighetsbedömningen (financial materiality) enligt Europeiska banktillsynsmyndighetens riktlinje (EBA GL 2025/01) som utfärdats med stöd av kreditinstitutsdirektivet som utgör grunden för planen kan man utnyttja en dubbel väsentlighetsanalys (double materiality) i enlighet med bestämmelserna om hållbarhetsrapportering. Dessa bedömningar ska vara förenliga med varandra. Väsentlighetsbedömningen har dock sin specifika synvinkel och egna krav som skiljer sig från den dubbla väsentlighetsanalysen, varför den plan som avses i denna paragraf inte enbart kan basera sig på resultaten av en dubbel väsentlighetsbedömning.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att de planer som avses i 1 mom. ska innehålla åtgärder som gäller kreditinstitutets affärsmodell och affärsstrategi. Åtgärderna kan fastställas med hänsyn till affärsverksamhetens art och omfattning samt ESG-riskernas art och omfattning. Dessutom innehåller momentet en bestämmelse om att planerna och de anknytande åtgärderna ska vara förenliga med de planer och anknytande åtgärder som ska presenteras i hållbarhetsrapporten. Bestämmelsen om förenliga planer gäller de kreditinstitut som utarbetar en plan i anknytning till hållbarhetsrapporten. Bestämmelser om de planer som ska presenteras i hållbarhetsrapporten ingår i 7 kap. 4 § 1 mom. 3 och 4 punkten i bokföringslagen. Enligt 7 kap. 19 § 2 mom. 1 punkten i bokföringslagen ska även de planer som avses i 4 § presenteras i koncernhållbarhetsrapporten. De planer som avses i 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska även vara förenliga med de planer som ska presenteras i koncernhållbarhetsrapporten. Genom momentet genomförs delvis artikel 76.2 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det närmare om de kvantifierbara mål och processer som ska beakta de senaste rapporterna från det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar (European Scientific Advisory Board on Climate Change) och de åtgärder det föreskriver, särskilt när det gäller uppnåendet av unionens klimatmål. Genom momentet genomförs delvis artikel 76.2 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att kreditinstitutets styrelse ska följa genomförandet av planerna. I det nya andra stycket till artikel 76.2 i direktivet föreskrivs det att nämnda skyldigheter gäller ledningsorganet (management body). Enligt direktivet har ledningsorganet en tillsynsfunktion (management body in its supervisory function) som omfattar medlemmar av kreditinstitutets ledning som inte deltar i den dagliga ledningen av kreditinstitutet samt en ledningsfunktion (management body in its management function) som omfattar de personer som svarar för kreditinstitutets operativa verksamhet på den högsta nivån. Den praktiska uppföljningen av planerna fastställs på det sätt som anses vara ändamålsenligt i kreditinstituten. Genom momentet genomförs delvis artikel 76.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om förenklade förfaranden som små och icke-komplexa kreditinstitut får tillämpa vid upprättandet av planerna. Genom momentet genomförs artikel 76.2 fjärde stycket i kreditinstitutsdirektivet, som förpliktar medlemsstaterna att ange inom vilka områden ett undantag eller ett förenklat förfarande får tillämpas i fråga om planerna. Tillämpningen av proportionalitet baserar sig i praktiken på de förfaranden som beskrivs i Europeiska bankmyndighetens riktlinjer. 

3 b §.Planer för att hantera koncentrationsrisker. Den föreslagna paragrafen är ny och genom den genomförs tillägget enligt artikel 2 i EMIR-direktivet till artikel 76.2 i kreditinstitutsdirektivet. Enligt paragrafen ska kreditinstitutets styrelse anta en eller flera planer, vilka ska innefatta kvantifierbara mål, för att i enlighet med kraven i artikel 7a i EMIR-förordningen övervaka och hantera den koncentrationsrisk som uppstår för Europeiska unionen eller en eller flera av dess medlemsstater till följd av exponeringar mot centrala motparter som erbjuder tjänster av stor systemvikt. 

4 §.Riskkommitté. Till 3 mom. fogas enligt förslaget en precisering om att till de risker som ska beaktas hör också sådana risker som följer av verkningarna av faktorer som rör miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning. Det handlar om en icke-uttömmande förteckning i enlighet med artikel 76.4 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. Genom momentet genomförs artikel 76.4 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

9 §.Interna metoder för bedömning av kreditrisker, motpartsrisker och marknadsrisker. Enligt förslaget ska paragrafens rubrik ändras genom att till den även foga marknadsrisker för tydlighetens skull. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 9 § 1 mom. i den gällande lagen. 

Det föreslås att 2 mom. ska ändras så att endast bestämmelsen om kreditrisk lämnas kvar. Formuleringen kompletteras för att komplettera genomförandet av artikel 77.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt förslaget ska ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen med bestämmelser om bedömning av och metoder för risker som anknyter till handelslagret. Genom momentet genomförs den nya formuleringen av artikel 77.3 i kreditinstitutsdirektivet.  

10 §.Kreditrisk och motpartsrisk. Enligt förslaget ska ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen för genomförande av artikel 79 i kreditinstitutsdirektivet. I det föreslagna momentet föreskrivs det om en skyldighet att bedöma motpartsrisken i samband med exponeringar mot kryptotillgångar. Bedömningen ska göras innan exponeringar mot kryptotillgångar ingås. Bedömningen görs i fråga om samtliga exponeringar mot kryptotillgångar som kreditinstitutet avser ingå. Enligt momentet ska kreditinstitutet också bedöma om riskhanteringsprocesserna samt verksamhetsprinciperna och förfarandena är tillräckliga för att hantera motpartsrisker. Enligt momentet ska kreditinstituten dessutom rapportera innehållet i båda bedömningarna till den behöriga myndigheten. Rapporteringen omfattar innehållet i bedömningen, såsom använda metoder och antaganden samt bedömningens slutresultat. Rapporteringen ska ske i enlighet med Finansinspektionens föreskrifter som meddelas med stöd av 18 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen. 

12 §.Koncentrationsrisk. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. För tydlighetens skull föreslås det att bestämmelserna i den gällande 12 § delas upp på två moment.  

Den första meningen i 1 mom. motsvarar den första meningen i 9 kap. 12 § i den gällande lagen. Det föreslås även att till momentet ska fogas en bestämmelse om identifiering, hantering, övervakning och rapportering av koncentrationsrisker genom sådana processer som avses i 2 § 1 mom. 2 punkten i kreditinstitutslagen.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om faktorer som ska beaktas, och momentet motsvarar i huvudsak den andra och tredje meningen i 9 kap. 12 § i den gällande lagen. Enligt förslaget ska det dock fogas en bestämmelse till momentet enligt vilken kreditinstituten även ska beakta de krav som anges i artikel 7a i EMIR-förordningen. 

Genom tilläggen till 1 och 2 mom. genomförs ändringen enligt artikel 2 i EMIR-direktivet i artikel 74.1 b i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att för kryptotillgångar utan identifierbar utgivare ska koncentrationsrisken bedömas utifrån kryptotillgångar med liknande egenskaper. Finansinspektionen kan bedöma egenskaperna till exempel genom jämförelse. Genom momentet genomförs artikel 81 i kreditinstitutsdirektivet. 

14 §.Marknadsrisk. Enligt förslaget ska ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen för genomförande av artikel 83 i kreditinstitutsdirektivet. I det föreslagna momentet föreskrivs det om en skyldighet att bedöma marknadsrisker i samband med exponeringar mot kryptotillgångar. Bedömningen ska göras innan exponeringar mot kryptotillgångar ingås. Bedömningen görs i fråga om samtliga exponeringar mot kryptotillgångar som kreditinstitutet avser ingå. Enligt momentet ska kreditinstitutet också bedöma om riskhanteringsprocesserna samt verksamhetsprinciperna och förfarandena är tillräckliga för att hantera marknadsrisker, såsom värderingsrisker. Enligt momentet ska kreditinstituten dessutom rapportera innehållet i båda bedömningarna till den behöriga myndigheten. Rapporteringen omfattar innehållet i bedömningen, såsom använda metoder och antaganden samt bedömningens slutresultat. Rapporteringen ska ske i enlighet med Finansinspektionens föreskrifter som meddelas med stöd av 18 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen. 

16 §.Operativ risk. Det föreslås att 1 mom. ska ändras för att genomföra artikel 85 i kreditinstitutsdirektivet. Till andra meningen i momentet fogas ett omnämnande av kryptotillgångar. I och med ändringarna ska instituten ha beredskap även för risker som följer av direkta eller indirekta exponeringar mot kryptotillgångar och leverantörer av kryptotillgångstjänster inom bedömningen och hanteringen av operativa risker. Sådana risker är bland annat tekniska risker, allmänna risker som anknyter till informations- och kommunikationsteknik och cyberrisker, juridiska risker samt risker som anknyter till penningtvätt och finansiering av terrorism. 

17 a §.ESG-faktorer och ESG-risker. Den föreslagna paragrafen är ny och i den föreskrivs det om definitionen av ESG-risker, krav på förvaltnings- och styrningssystem i fråga om ESG-risker samt testning av motståndskraften.  

I 1 mom. föreskrivs det om definitionen av ESG-risker. Med ESG-risker avses miljö-, samhällsansvars- eller bolagsstyrningsrisker (ESG-faktorer) enligt artikel 4.1.52d i EU:s tillsynsförordning. Genom momentet genomförs artikel 3.1.68 i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att kreditinstituten som en del av sina ledningssystem ska ha robusta strategier, riktlinjer, processer och system för identifiering, mätning, hantering och övervakning av ESG-risker. Enligt momentet omfattar dessa också förfaranden för att genom effektiva riskhanteringsprocesser enligt 2 § 1 mom. 2 punkten identifiera, hantera, övervaka och rapportera ESG-risker. Det är fråga om en icke-uttömmande förteckning. Genom momentet genomförs artikel 87a.1 och artikel 74.1 b i kreditinstitutsdirektivet.  

I 3 mom. föreskrivs det om proportionalitet. Enligt momentet ska strategierna, riktlinjerna, processerna och systemen stå i proportion till omfattningen, arten och komplexiteten hos de ESG-risker som hänför sig till kreditinstitutets affärsmodell och omfattningen av institutets verksamhet. Genom momentet genomförs delvis artikel 87a.2 i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att de ESG-risker som avses i 1–3 mom. ska övervakas, och de ska identifieras, mätas, hanteras, bedömas och beaktas enligt tre olika tidshorisonter, dvs. kort, medellång och lång sikt. Den långsiktiga horisonten ska vara minst tio år. Genom detta moment genomförs delvis artiklarna 3, 73, 74 och 87a i kreditinstitutsdirektivet, där det krävs att dessa tre olika tidshorisonter används. Europeiska bankmyndighetens riktlinjer preciserar den praktiska tillämpningen av bestämmelserna om ESG-risker. 

I 5 mom. föreslås det bestämmelser om en process för testning av motståndskraften. Enligt bestämmelsen ska kreditinstituten testa sin motståndskraft mot långsiktiga negativa effekter av ESG-faktorer. Testningen ska inledas med faktorer som rör klimatet, tills möjligheten att testa de andra delområdena utvecklas. I momentet föreskrivs det dessutom om villkor som testningen ska utföras enligt. Genom momentet genomförs delvis artikel 87a.3 i kreditinstitutsdirektivet.  

Europeiska bankmyndighetens riktlinjer angående ESG-risker preciserar till exempel de metoder som ska användas och konsekvensbedömningen. 

19 §.Metoder för likviditetsriskreducering. I paragrafen föreslås endast en ändring av den finska språkdräkten så att kuormitustapahtuma ersätts med stressitilanne, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken.  

20 §.Regelbunden granskning av alternativa scenarier för likviditetspositioner. I 2 mom. föreslås endast en ändring av den finska språkdräkten så att kuormitustilanne ersätts med stressitilanne, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken. 

23 §.Rapportering av beräkningar och beräkningsmetoder till Finansinspektionen. Enligt förslaget ska paragrafen ändras till punktform och till den fogas nya bestämmelser. I det inledande stycket till 1 mom. föreskrivs det i enlighet med det gällande momentet att kreditinstituten ska meddela Finansinspektionen resultaten av beräkningar, vilka interna metoder som använts vid beräkningen samt sådan kvalitativ information som Europeiska bankmyndigheten begärt. Nytt i bestämmelsen är att kvalitativ information som Europeiska bankmyndigheten begärt ska meddelas. Undantaget i fråga operativa risker stryks som överflödigt. I 1–3 punkten anges de kreditinstitut som har skyldighet att meddela.  

Bestämmelsen i 1 punkten motsvarar bestämmelsen i den gällande paragrafen, enligt vilken ett kreditinstitut som i enlighet med EU:s tillsynsförordning har fått tillstånd att använda interna klassificeringsmetoder för beräkning av riskvägda exponeringar eller kapitalbaskrav ska rapportera resultaten av sina beräkningar.  

Enligt den föreslagna 2 punkten ska även ett kreditinstitut som använder den alternativa schablonmetoden enligt del tre avdelning IV kapitel 1a i EU:s tillsynsförordning rapportera resultaten av sina beräkningar om storleken på institutets verksamhet inom och utanför balansräkningen som omfattas av marknadsrisk är lika med eller överstiger 500 miljoner euro i enlighet med artikel 325a.1 b i den förordningen. 

Enligt den föreslagna 3 punkten ska ett kreditinstitut som tillåts använda interna metoder enligt del tre avdelning II kapitel 3 i EU:s tillsynsförordning och ett relevant kreditinstitut som tillämpar schablonmetoden enligt del tre avdelning II kapitel 2 i den förordningen rapportera resultaten av beräkningarna enligt de metoder som kreditinstitutet använt för att fastställa beloppet för förväntade kreditförluster i fråga om sina exponeringar eller positioner som ingår i referensportföljen, om något av villkoren i punkterna a–c är uppfyllt. Med relevanta kreditinstitut avses kreditinstitut som ingår i förteckningen enligt den tekniska genomförandestandarden som utfärdats med stöd av artikel 78 i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att informationen i enlighet med 1 mom. ska lämnas regelbundet, dock minst en gång per år. 

Genom ändringarna genomförs tilläggen i artikel 78.1 i kreditinstitutsdirektivet. I och med den föreslagna ändringen stryks även 3 mom. i den gällande 11 kap. 5 § som överflödigt. 

10 kap. Finansiella förutsättningar 

1 a §. Det inbördes förhållandet mellan kapitalbaskraven. I 2 mom. föreslås en teknisk ändring, enligt vilken hänvisningen till vissa paragrafer i 8 kap. i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (1194/2014) ändras till en hänvisning till 8 kap. i den lagen, där det föreskrivs om minimikrav för kapitalbasen och godtagbara skulder. 

1 c §. Övergångsarrangemang för ikraftträdande av golvet för riskvägda tillgång. Den föreslagna paragrafen är ny och i den föreskrivs om en särskild övergångstid vid beräkningen av golvet för den totala riskvägda tillgången för kreditinstitut som tillämpar interna riskmodeller i enlighet med medlemsstatsoptionen i artikel 465.5 i EU:s tillsynsförordning samt om närmare villkor för tillämpning av optionen i enlighet med artikel 465.6–465.9. Övergångstiden enligt paragrafen föreslås endast gälla beräkning av golvet för den totala riskvägda tillgången och avses inte begränsa banktillsynsmyndighetens befogenheter att fastställa buffertkrav i enlighet med 10 eller 11 kap. eller fastställande av separata riskviktsgolv på det sätt som avses i artikel 458 i EU:s tillsynsförordning. Med krediter som är säkrade genom bostadsfastigheter som finns i Finland avses i enlighet med paragrafen och ovannämnda artikel i EU:s tillsynsförordning sådana krediter vars säkerhet utgörs av en bostadsfastighet som finns i Finland.  

I det inledande stycket till 1 mom. föreskrivs om villkor enligt artikel 465.5 och artikel 465.8 i EU:s tillsynsförordning. Bestämmelsen i 1 punkten motsvarar villkoren enligt artikel 465.5 a och artikel 465.6 i den förordningen och bestämmelsen i 2 punkten motsvarar för sin del villkoren enligt artikel 465.5 b och artikel 465.7. I den föreslagna 3 punkten föreskrivs det om villkor enligt artikel 465.9.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om ett villkor enligt artikel 465.8 f, enligt vilket den behöriga tillsynsmyndigheten ska säkerställa att de villkor som föreskrivs närmare i förordningen är säkrade innan den lägre riskvikten enligt övergångsarrangemanget tillämpas. Dessa villkor gäller bland annat tidigare kreditförluster när det gäller krediter som är säkrade genom bostadsfastigheter. Tillämpningen av övergångstiden och övervakningen av den kräver dessutom ytterligare rapportering av kreditinstituten. Det föreslås inga separata bestämmelser om detta, eftersom Finansinspektionen enligt 18 § i den gällande lagen om Finansinspektionen har rätt att av tillsynsobjekt och andra finansmarknadsaktörer få för utförandet av dess lagstadgade uppdrag relevanta uppgifter och redogörelser som den ber om.  

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om ömsesidigt erkännande av medlemsstatsoptionen i situationer där ett kreditinstitut som beviljats koncession i Finland har verksamhet i en annan EES-stat. Då tillämpas motsvarande övergångsarrangemang även på krediter som är säkrade genom bostadsfastigheter i EES-staten i fråga under förutsättning att staten i fråga har beslutat att tillämpa motsvarande option.  

3 §. Buffertbelopp. Enligt förslaget ska bestämmelserna om ett maximibelopp för systemriskbuffertkravet i de två sista meningarna i 5 mom. strykas för att precisera genomförandet av artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet, särskilt eftersom det enligt den ändrade artikeln måste ingå en möjlighet att bestämma systemriskbuffertkrav i alla medlemsstaters lagstiftning. Artikel 133.12 ger uttryckligen möjlighet att fastställa systemriskbuffertkravet på en högre nivå än fem procent, men kräver auktorisation av kommissionen och tillhörande separata remissförfarande för att kravet ska fastställas till denna nivå. Genom ändringen av momentet möjliggörs således genomförandet av artikel 133.12 i direktivet. Det föreslås närmare bestämmelser om systemriskbuffertar i 4 e § när det gäller reglering av förfarandet. Kommissionens auktorisation och det tillhörande förfarandet med yttranden av Europeiska systemrisknämnden och Europeiska bankmyndigheten begränsar och ställer vissa ytterligare krav på Finansinspektionens exklusiva prövning, varför det med tanke på ett ändamålsenligt genomförande av direktivet inte ska anses vara motiverat med särskilda begränsningar i lagstiftningen.  

Det föreslås att 7 mom. ska ändras för att precisera genomförandet av artikel 131.5a i kreditinstitutsdirektivet. Artikeln i fråga förutsätter en bestämmelse om att buffertkravet för andra systemviktiga institut under vissa förutsättningar får vara högre än 3 procentenheter. Bestämmelser om närmare villkor för tillämpning av nämnda artikel föreslås nedan i 8 §. 

4 a §.Fastställande av systemriskbuffertkrav. Enligt förslaget ska 2 mom. ändras så att i den stryks den sista meningen i momentet om att beslut om saken ska fattas inom sex kalendermånader efter utgången av varje år. Tidsgränsen anses vara onödig, eftersom paragrafen innehåller bestämmelser om den minsta frekvensen för ställande av systemriskbuffertkrav, och den angivna tidsgränsen påverkar således i praktiken inte Finansinspektionens tillsynsbefogenheter när det gäller att ställa krav. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 6 mom. där det föreskrivs om skyldigheten enligt artikel 133.8 d i kreditinstitutsdirektivet att bedöma vad som är en lämplig nivå på systemriskbuffertkravet då ett kreditinstitut blir bundet av det golv för det totala riskvägda exponeringsbeloppet som avses i artikel 92 i EU:s tillsynsförordning. 

4 b §. Grunderna för fastställande av ett systemriskbuffertkrav. De ändringar som föreslås i paragrafen syftar till att sakinnehållet i paragrafen bättre ska motsvara artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet. Eftersom det buffertkrav, den så kallade systemriskbufferten, som bestäms på grundval av finansieringssystemets strukturella egenskaper i samband med den senaste ändringen av kreditinstitutsdirektivet blir ett obligatoriskt lagstiftningselement för alla medlemsstater genom den tidigare medlemsstatsoptionen bör särskild vikt likaså fästas vid att bestämmelsen har genomförts på det sätt som direktivet förutsätter. 

Enligt förslaget ska det inledande stycket till 2 mom. ändras så att det bättre motsvarar villkoren enligt artikel 133.1 i kreditinstitutsdirektivet om att det är möjligt att ställa ett buffertkrav om riskerna inte har täckts genom åtgärder enligt EU:s tillsynsförordning eller krav enligt artiklarna 130 eller 131 i direktivet. Genom det inledande stycket genomförs även den ändrade artikel 133.8 c i direktivet. 

Enligt förslaget ska 2 mom. 1 punkten preciseras i enlighet med artikel 133.1 i kreditinstitutsdirektivet så att även makrotillsynsrisker eller systemrisker på grund av klimatförändringar föranleder fastställande av buffertkrav. Dessutom föreslås det att 1 punkten ska ändras till sin ordalydelse så att den bättre motsvarar sakinnehållet i direktivet genom att man i punkten talar om makrotillsynsrisker eller systemrisker i stället för om långsiktiga faktorer som är oberoende av konjunkturväxlingar. 

Bestämmelsen i 2 mom. 2 punkten motsvarar den gällande lagen. 

Det föreslås att 2 mom. 3 punkten ska preciseras för att bättre motsvara artikel 133.8 a i kreditinstitutsdirektivet så att ställandet av buffertkravet bedöms med avseende på negativa effekter som skapar hinder för hela eller delar av det finansiella systemets funktion i andra medlemsstater eller i unionen och att dessa effekter bedöms med tanke på en välfungerande inre marknad. Ordalydelsen ”ringa negativa effekter” föreslås bli ändrad till ”oproportionella negativa effekter” för att bättre motsvara ordalydelsen i direktivet, så att den nationella bestämmelsen inte till sin ordalydelse utgör ett hinder för en så enhetlig praxis för tillämpning av buffertkravet som möjligt. 

Det föreslås att 2 mom. 4 punkten ska upphävas, eftersom de villkor som ingår i den avses bli inkluderade i momentets inledande stycke. 

4 d §. Erkännande av ett utländskt buffertkrav. Enligt förslaget fogas som andra mening till 1 mom. det krav på beaktande av överlappande krav som föreskrivs i artikel 134.4 i kreditinstitutsdirektivet: Om ett buffertkrav som tillsynsmyndigheten i en annan EES-stat har beslutat om täcker samma risker som ett motsvarande buffertkrav som Finansinspektionen har beslutat om, ska Finansinspektionen till denna del besluta om erkännande av buffertkravet så att endast den högre av dessa kravnivåer tillämpas, eller låta bli att tillämpa det krav som tillsynsmyndigheten i den andra EES-staten har ställt antingen i sin helhet eller till den del det överlappar de kapitalkrav som redan tillämpas på kreditinstitutet, och kraven får inte vara kumulativa när de täcker samma risk. I den sista meningen i 1 mom. föreslås en bestämmelse om de grunder som Finansinspektionen ska beakta i sitt beslutsfattande i enlighet med artikel 134.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

4 e §.Underrättelse om och erkännande av buffertkrav. Enligt förslaget ska 2 mom. preciseras i enlighet med ändringarna i det första stycket i den ändrade artikel 133.11 i kreditinstitutsdirektivet så att Finansinspektionen i samband med underrättelsen om systemriskbufferten ska begära både kommissionens ståndpunkt och även uttryckligen ett yttrande av Europeiska systemrisknämnden. Det nämnda stycket har preciserats så att förfarandet även ska tillämpas på fastställande eller ändring av ett systemriskbuffertkrav. Denna ändring medför inga ändringar i momentets ordalydelse, eftersom momentet i enlighet med sin ordalydelse omfattar alla beslut om systemriskbuffertar, inklusive beslut om ställande, ändring eller fortsättande av buffertkrav. Enligt förslaget ska anmälningsskyldigheten enligt momentet slopas i de situationer där det är fråga om att helt slopa kravet, eftersom direktivet inte innehåller någon sådan skyldighet, och ett sådant förfarande har inte heller observerats vara behövligt i praktiken. Enligt det andra stycket i nämnda artikel ska Europeiska systemrisknämnden avge ett yttrande till kommissionen, som för sin del enligt prövning i sin egen ståndpunkt beaktar Europeiska systemrisknämndens yttrande. Den sista meningen i momentet motsvarar i sak de två sista meningarna i det gällande momentet, men genom den föreslagna meningen revideras ordalydelsen i bestämmelsen så att den tydligare beskriver innehållet i direktivet. Av meningen framgår skyldigheten enligt artikel 133.11 tredje stycket i direktivet att följa eller inte följa kommissionens negativa ståndpunkt enligt principen följ eller förklara. Enligt sjätte stycket i den ändrade artikel 133.11 i direktivet ska erkännandet av ett systemriskbuffertvärde som fastställts av en annan medlemsstat inte tas med i beräkningen av tröskelvärdena på tre och fem procent. Bestämmelsen i 2 mom. föreslås endast gälla buffertkrav som ställts i enlighet med 4 a § i samma kapitel. Eftersom det föreskrivs om buffertkrav som erkänts ömsesidigt i en separat bestämmelse beaktas buffertkrav som erkänts ömsesidigt inte i tröskelvärdena enligt 2 mom.  

Det föreslås att till 3 mom. fogas som sista mening ett undantag från förfarandet för erkännande av buffertkrav om nivån på det sammanlagda buffertkravet hålls oförändrad eller nivån på buffertkravet sänks. Ändringen baserar sig på ändringen i artikel 131.15 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. Momentet föreslås även omfatta genomförandet av artikel 133.12 första stycket i direktivet som gäller det förfarande som ska iakttas när systemriskbuffertkrav som överskrider fem procent ställs. I momentet föreslås dessutom en uttrycklig bestämmelse om att Finansinspektionen inte får ställa det sammanlagda buffertkravet till en nivå som överstiger 5 procent i förhållande till det totala exponeringsbeloppet eller den totala riskkoncentrationen utan Europeiska kommissionens godkännande. Enligt förslaget ska anmälningsskyldigheten enligt momentet slopas i de situationer där det är fråga om att helt slopa kravet, eftersom direktivet inte innehåller någon sådan skyldighet, och ett sådant förfarande har inte heller observerats vara behövligt i praktiken. 

Det föreslås att 6 mom. ska ändras för att genomföra den ändrade artikel 133.11 femte stycket i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslagna momentet avviker från det gällande momentet på så sätt att ärendet kan föras till Europeiska bankmyndigheten för behandling även då Europeiska kommissionens ståndpunkt och Europeiska systemrisknämndens yttrande med avseende på beslutet om buffertkravet är negativt. 

7 §.Buffertkrav för globalt systemviktiga institut. Enligt förslaget ska 6 mom. preciseras för tydlighetens skull för att precisera genomförandet av artikel 131.2 och artikel 131.2a i kreditinstitutsdirektivet så att det i momentet uttryckligen hänvisas till nämnda artiklar, som de tekniska standarderna baserar sig på.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 7 mom. som baserar sig på artikel 131.10 i kreditinstitutsdirektivet. Det handlar om att precisera en tidigare version av kreditinstitutsdirektivet. Den nämnda bestämmelsen i direktivet har inte tidigare genomförts genom en uttrycklig bestämmelse, eftersom den i fråga om sakinnehållet har ansetts ingå i de tekniska standarder som antas genom förordning eller beslut av Europeiska kommissionen. För att säkerställa ett adekvat genomförande av direktivet föreslås en uttrycklig bestämmelse för den nämnda bestämmelsen i direktivet. Enligt direktivet ska en myndighet som svarar för makrotillsyn ha möjlighet att genom en helhetsbedömning höja klassificeringen för ett kreditinstitut från andra systemviktiga institut till globalt systemviktiga institut samt höja eller sänka klassificeringen från den schablonmässiga klassificering som fastställts enligt klassificeringen i de tekniska standarderna. Det beslut som avses i momentet ska motiveras så att det framgår av beslutet vilka olika faktorer som helhetsbedömningen består av och vilka faktorer som hade en avgörande inverkan på slutresultatet. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 8 mom. för genomförande av artikel 131.12 i kreditinstitutsdirektivet till den del den gäller globalt systemviktiga institut. 

8 §. Buffertkrav för andra systemviktiga institut. Enligt förslaget ska paragrafen kompletteras för att säkerställa genomförandet av artikel 131 i kreditinstitutsdirektivet.  

Det föreslås att 6 mom. 2 punkten ska ändras i enlighet med artikel 131.8 b så att där beaktas möjligheten till ett buffertbelopp som är högre än tre procentenheter som Europeiska kommissionen har godkänt. Genom ändringen preciseras genomförandet av artikel 131.8 b i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslås att 8 mom. ska kompletteras med den skyldighet att lämna en anmälan till Europeiska systemrisknämnden som anges i artikel 131.7 i kreditinstitutsdirektivet. Ändringen påverkar inte i praktiken den nuvarande praxisen, eftersom anmälan enligt den nämna bestämmelsen i direktivet har lämnats fram till nu och anvisningarna för anmälningsförfarandet har ingått i Finansinspektionens interna anvisningar. Genom de uttryckliga bestämmelserna om anmälningsskyldigheten säkerställs att den nationella lagstiftningen uppfyller de krav som direktivet ställer. Det föreslås att momentet ska ändras för att också bättre motsvara artikel 131.12 i direktivet, där det föreskrivs närmare om att anmäla om beslut till Europeiska systemrisknämnden.  

Det föreslås att ett nytt 9 mom. ska fogas till paragrafen för att säkerställa genomförandet av artikel 131.5a första stycket i kreditinstitutsdirektivet. I paragrafen föreskrivs det i enlighet med nämnda artikel att det buffertkrav som avses i paragrafen får ställas till en nivå som är högre än 3 procentenheter förutsatt att Europeiska kommissionen har godkänt det. På villkoren för fastställande av buffertkrav tillämpas motsvarande grunder som tillämpas när buffertkrav ställs till normal nivå på grundval av 5 mom. I enlighet med 3 § 8 mom. föreslås kravet kunna ställas på individuell nivå, undergruppsnivå eller gruppnivå. Närmare bestämmelser om remissförfarandet mellan Europeiska kommissionen, Europeiska systemrisknämnden och Europeiska bankmyndigheten och om förutsättningarna för godkännande av buffertkrav som tillämpas på kommissionens beslut om godkännande ingår i artikel 131.5a andra och tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet. Till dessa delar kräver direktivet inga åtgärder för nationellt genomförande.  

För genomförande av den nya artikel 131.6 c i kreditinstitutsdirektivet föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 10 mom. där det föreskrivs om skyldigheten att bedöma vad som är en lämplig nivå på buffertkravet då ett kreditinstitut blir bundet av det golv för det totala riskvägda exponeringsbeloppet som avses i artikel 92 i EU:s tillsynsförordning. 

10 §. Utdelningsrestriktioner. Det föreslås att paragrafen ska ändras för att precisera genomförandet av artikel 141.3 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 1 mom. upphävs som överflödigt, eftersom de utdelningsrestriktioner som tillämpas på situationer där det sammanlagda buffertkravet underskrids framgår tydligt av det gällande 2 mom. och bestämmelserna därefter.  

Det föreslås att 2 mom. preciseras för att precisera genomförandet av ovannämnda artikel så att där uttryckligen hänvisas till det sammanlagda buffertkrav som avses i 3 § 2 mom.  

10 a §. Utdelningsrestriktioner när det ytterligare kravet avseende bruttosoliditetsgraden underskrids. Enligt förslaget ska ett nytt 6 mom. fogas till paragrafen, genom vilket genomförandet av artikel 141b i kreditinstitutsdirektivet preciseras. Genom den första meningen i momentet genomförs anmälningsskyldigheten enligt artikel 141b.2 första stycket, enligt vilken ett kreditinstitut som inte uppfyller det ytterligare kravet avseende bruttosoliditetsgraden alltid ska göra upp en kalkyl över den maximala utdelningen och lämna den till den behöriga myndigheten. Genom den andra och tredje meningen i momentet genomförs artikel 141b.8, enligt vilken kreditinstitutet ska underrätta den behöriga myndigheten om utdelningen och till anmälan foga de uppgifter som specificeras närmare i nämnda punkt. Det föreslås inga bestämmelser om en separat anmälan som gäller beräkningen av den maximala utdelningen, eftersom anmälan och beräkningen de facto kan anses vara samma åtgärd. 

Enligt förslaget fogas det dessutom ett nytt 7 mom. till paragrafen för genomförande av skyldigheten att vidta åtgärder för att se till att utdelningsrestriktionerna vid behov beräknas på ett riktigt sätt enligt artikel 141b.9 i kreditinstitutsdirektivet. Enligt nämnda punkt ska kreditinstituten även på begäran kunna styrka beräkningens riktighet för den behöriga myndigheten. Det föreslås inga separata bestämmelser om denna skyldighet, eftersom skyldigheten att lämna utredningar som denna bland annat baserar sig på 18 § i lagen om Finansinspektionen, enligt vilken Finansinspektionen har rätt få utredningar av tillsynsobjekten för att utföra den tillsynsuppgift som Finansinspektionen har. 

10 b §.Plan för att öka kapitalbasen. Enligt förslaget fogas till 4 mom. 2 punkten en precisering om att ifall Finansinspektionen inte godkänner planen för att öka kapitalbasen ska Finansinspektionen begränsa kreditinstituts utdelning med stöd av 11 kap. 10 § 14 punkten i högre grad än vad som anges i 10 och 10 a §. Restriktionerna för utdelningen av medel ska dock avgränsas till situationer där kreditinstitutet inte uppfyller det lägsta kapitalbaskravet och de sammanlagda buffertkraven enligt lag och prövning som ska tillämpas på kreditinstitutet (det så kallade Pelare II-kravet i enlighet med 11 kap. och buffertkravet i enlighet med 10 kap.). Genom tillägget genomförs ändringen i artikel 142.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

11 kap. Tillsyn över kreditinstitut 

2 §.Tillsynsmyndighetens bedömning. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet, men den avses i huvudsak motsvara 11 kap. 2 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen till sitt innehåll. Det föreslås att en 12 och 13 punkt fogas till 11 kap. 2 § 2 mom. i den gällande lagen. Genom 2 mom. 12 och 13 punkten samt 3 mom. genomförs artikel 98.9 och 98.10 samt delvis artikel 87a.4 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 3–6 mom. i 11 kap. 2 § i den gällande lagen flyttas till den nya 2 a eller 2 b §. Genom uppdelningen av 11 kap. 2 § i den gällande lagen i tre paragrafer eftersträvas förtydligande av lagen. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar 11 kap. 2 § 1 mom. i den gällande lagen.  

Paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak 11 kap. 2 § 2 mom. i den gällande lagen. I 1 punkten föreslås en ändring av den finska språkdräkten så att kuormituskoe ersätts med stressitesti, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken. 

Enligt förslaget görs en ändring i 2 punkten som medför att tillsynsmyndigheten i sin bedömning ska beakta alla riskers geografiska spridning och inte enbart den geografiska spridningen för motpartsrisker. Ändringen görs för att precisera det tidigare genomförandet av artikel 98.1 h i kreditinstitutsdirektivet. 

Punkten i 11 punkten ändras till ett kommatecken, eftersom de nya punkterna 12 och 13 fogas till förteckningen.  

Genom den nya 12 punkten genomförs den nya leden k och delvis den nya leden 9 i artikel 98.1 i kreditinstitutsdirektivet, och i den föreskrivs det om de bedömningar och uppgifter i fråga om ESG-faktorer som ska beaktas i tillsynsmyndighetens bedömning. Sådana uppgifter och bedömningar föreslås vara i vilken utsträckning kreditinstitutet har infört lämpliga strategier och operativa åtgärder rörande kvantifierbara mål och milstolpar som anges i de planer som avses i 9 kap. 3 a §, en bedömning av kreditinstitutets processer för styrning och riskhantering för att hantera de ESG-risker som avses i 9 kap. 17 a §, i proportion till de mål för kreditinstitutet som fastställs i de planer som avses i 9 kap. 3 a §, en bedömning av kreditinstitutets exponering mot ESG-risker, där också exponeringen mot ESG-risker har bedömts på grundval av de planer som avses i 9 kap. 3 a §, en bedömning av de planer som avses i 9 kap. 3 a § och av planernas effektivitet (robustness) samt en bedömning av kreditinstitutets framsteg i hanteringen av de ESG-risker som uppstår till följd av processen med anpassning för att uppnå klimatneutralitet och andra relevanta regleringsmål i unionen avseende ESG-faktorer.  

I 13 punkten föreskrivs det att tillsynsmyndigheten i sin bedömning ska beakta kreditinstitutens processer för styrning och riskhantering rörande exponeringar mot kryptotillgångar och tillhandahållande av kryptotillgångstjänster, inbegripet genom att beakta kreditinstitutens riktlinjer och processer för att identifiera risker samt huruvida resultaten av de bedömningar som avses i 9 kap. 10 § 4 mom. och 9 kap. 14 § 5 mom. är adekvata. Genom punkten genomförs den nya artikel 98.10 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 3 mom. i förslaget föreskrivs det att när Finansinspektionen gör bedömningar enligt 2 mom. 12 punkten ska den beakta kreditinstitutens affärsmodeller när den fastställer om kreditinstitutens processer och exponeringar är adekvata (adequacy). Genom momentet genomförs delvis artikel 98.9 i kreditinstitutsdirektivet. 

2 a §.Proportionaliteten hos tillsynsmyndighetens bedömning. Paragrafen är ny. Innehållet i paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § 3 mom. i den gällande lagen, men det föreslås bli uppdelat i två separata moment, och till det första momentet fogas villkoren enligt artikel 97.4 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet som tillsynsmyndigheten kan bedöma för att förverkliga proportionalitetsprincipen. Genom uppdelningen av 11 kap. 2 § i den gällande lagen i tre paragrafer eftersträvas förtydligande av lagen. 

Bestämmelsen i 1 mom. motsvarar den första meningen i 11 kap. 2 § 3 mom. i den gällande lagen, men det föreslås att till början av den fogas en hänvisning till 2 §. I momentet föreslås en bestämmelse om att bedömningen ska göras med beaktande av proportionalitetsprincipen utifrån de kriterier som Finansinspektionen har offentliggjort i enlighet med 12 § 1 mom. 1 punkten. I momentet föreslås även punkterna 1–4 om de villkor som Finansinspektionen kan granska i samband med bedömningen med beaktande av proportionalitetsprincipen. Enligt bestämmelsen kan Finansinspektionen särskilt granska om samtliga följande villkor uppfylls: 1) Kreditinstitutet är inte ett sådant globalt systemviktigt institut som avses i artikel 4.1.133 i EU:s tillsynsförordning, ett sådant globalt systemviktigt institut hemmahörande utanför EU som avses i artikel 4.1.134 i EU:s tillsynsförordning eller en sådan enhet som avses i artikel 4.1.136 i EU:s tillsynsförordning, 2) kreditinstitutet är inte ett sådant annat systemviktigt institut som avses i 10 kap. 8 § 1 mom., 3) kreditinstitutet är en del av en koncern där det institut som är moderföretag och största delen av de institut som är dotterföretag står i förbindelse med varandra på grundval av ett sådant koncernbokslut som avses i 6 kap. i bokföringslagen eller institutet ingår i en sammanslutning av inlåningsbanker, 4) de dotterföretag som avses i 3 punkten uppfyller villkoren i underpunkterna a och b. Enligt villkoret i underpunkt a anses dotterföretagen eller en majoritet av dem vara ömsesidiga bolag, kooperativa sammanslutningar eller sparbanker enligt artikel 27.1 a i EU:s tillsynsförordning och i lagen fastställs en övre gräns eller en begränsning för deras maximala vinstutdelning. Enligt villkoret i underpunkt b är dotterföretagens totala tillgångar som enskilda företag eller på undergruppsnivå högst 30 miljarder euro. Förteckningen över villkor inte är en uttömmande förteckning över alla de aspekter som Finansinspektionen kan bedöma. Förteckningen anger alltså inte uttömmande när proportionalitetsprincipen kan tillämpas. 

Till sitt innehåll motsvarar 2 mom. den andra, tredje, fjärde och femte meningen i 11 kap. 2 § 3 mom. i den gällande lagen. Det föreslås dock att till texten fogas tekniska hänvisningar till tillsynsmyndighetens bedömning enligt 2 §.  

2 b §.Åtgärder som grundar sig på tillsynsmyndighetens bedömning. Paragrafen är ny. Innehållet i paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § 4–6 mom. i den gällande lagen. Genom uppdelningen av 11 kap. 2 § i den gällande lagen i tre paragrafer eftersträvas förtydligande av lagen. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 11 kap. 2 § 4 mom. i den gällande lagen, men det föreslås att till den fogas en närmare teknisk hänvisning till tillsynsmyndighetens bedömning som avses i 2 §. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar 11 kap. 2 § 5 mom. i den gällande lagen, men i det korrigeras hänvisningen till det nya momentet. 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar 11 kap. 2 § 6 mom. i den gällande lagen, men i det korrigeras hänvisningen till det nya momentet. 

3 §.Tillsynsprogram. I 2 mom. föreslås en ändring av den finska språkdräkten så att kuormituskoe ersätts med stressitesti, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken. Det föreslås att 2 mom. också ska ändras genom att till förteckningen foga tredjelands kreditinstituts filialer. I och med tillägget ska Finansinspektionen inkludera tredjelands kreditinstituts filialer i sitt tillsynsprogram. Genom tillägget genomförs artikel 48m.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

4 §.Stresstester. Enligt förslaget ska den finska språkdräkten ändras i rubriken så att kuormituskoe ersätts med stressitesti, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken. 

I 1 mom. föreslås en ändring av den finska språkdräkten så att kuormituskoe ersätts med stressitesti, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken. 

I det föreslagna nya 2 mom. föreskrivs det att kreditinstitut och tredje parter som agerar i egenskap av rådgivare till instituten i samband med stresstestning ska avstå från verksamheter som kan äventyra ett stresstest. I momentet föreslås en förteckning över sådana situationer som man åtminstone ska avstå från. Enligt förteckningen är sådana verksamheter riktmärkning, informationsutbyten sinsemellan, överenskommelser om gemensamma tillvägagångssätt eller optimering av inlämningar i stresstest. Förteckningen är inte uttömmande. Genom paragrafen genomförs artikel 100.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

4 a §.Tillsyn över praxis i samband med ESG-risker. Den föreslagna paragrafen är ny och i den föreskrivs om tillsyn och övervakning av praxis i samband med ESG-risker. Genom paragrafen genomförs artikel 87a.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 1 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen ska bedöma och övervaka 1) utvecklingen av kreditinstitutens praxis vad gäller deras ESG-strategier och hantering av ESG-risker och 2) kreditinstitutens planer som avses i 9 kap. 3 a § och som innefattar kvantifierbara mål och processer. Med strategier avses de strategier som ingår i 9 kap. 3 och 17 a § samt andra ESG-strategier om kreditinstitutet har sådana. Med praxis som gäller riskhantering avses praxis angående de riskhanteringsprocesser som avses i 9 kap. 2 § samt annan praxis för hantering av ESG-risker om kreditinstitutet har sådana.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om de faktorer som Finansinspektionen ska ta hänsyn till i sin bedömning. Sådana faktorer som ska beaktas är institutens hållbarhetsrelaterade produktutbud, deras riktlinjer för finansieringen av omställningen, tillhörande riktlinjer för låneutgivning samt ESG-relaterade mål och gränser. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen kan samarbeta med myndigheter eller offentliga organ som ansvarar för tillsyn avseende klimatförändringar och miljö. Med samarbete avses till exempel inhämtande av information i fråga om klimatet och miljön samt rådgivning på allmän nivå som hjälper Finansinspektionen att utföra bedömningen. När det gäller samarbete bestäms Finansinspektionen rätt att lämna ut information i enlighet med 71 § i lagen om Finansinspektionen.  

4 b §.Tillsyn över praxis i samband med koncentrationsrisker. Den föreslagna paragrafen är ny och i den föreskrivs om tillsyn över praxis i samband med koncentrationsrisker. Enligt paragrafen ska Finansinspektionen bedöma och övervaka utvecklingen av kreditinstitutens praxis vad gäller koncentrationsrisk, kreditinstitutens planer som avses i 9 kap. 3 b § och de kvantifierbara mål som dessa innefattar samt kreditinstitutets framsteg i fråga om anpassningen av deras affärsmodeller till kraven som anges i artikel 7a i EMIR-förordningen. Genom paragrafen genomförs tillägget enligt artikel 2 i EMIR-direktivet till artikel 81 i kreditinstitutsdirektivet. 

5 §.Löpande tillsyn över interna metoder. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet.  

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 1 mom. i den gällande paragrafen, men det föreslås att till det fogas en bestämmelse om att Finansinspektionen särskilt ska göra en översyn och utvärdering av att institutet använder väl utvecklade och aktuella tekniker och förfaranden i samband med dessa metoder. Genom tillägget preciseras det tidigare genomförandet av artikel 101.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om uppföljning och tillsyn över metoderna med avseende på jämförelse av metoder för beräkning av kapitalbaskravet på basis av de erhållna resultaten. Den första meningen i momentet motsvarar den första meningen i 3 mom. i den gällande paragrafen om att kreditinstituten ska beräkna kraven för en referensportfölj som Europeiska bankmyndigheten definierat. I momentet anges det dessutom att resultaten ska meddelas i enlighet med 9 kap. 23 §. I momentet föreslås även en bestämmelse om att Finansinspektionen utifrån de uppgifter som avses i 9 kap. 23 § ska följa upp variationen i riskvägda exponeringar eller kapitalbaskrav samt göra en bedömning av de interna metodernas kvalitet. Vid bedömningen ska särskild uppmärksamhet ägnas åt 1) metoder som uppvisar betydande skillnader i kapitalbaskraven för samma exponering, 2) metoder där det finns särskilt stor eller liten variabilitet, och 3) metoder där det föreligger betydande och systematiska underskattningar av kapitalbaskraven. Genom momentet genomförs ändringen i artikel 78.3 i kreditinstitutsdirektivet och det tidigare genomförandet av artikeln kompletteras. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Finansinspektionen, om den upptäcker väsentliga brister i hur institutet mäter riskerna med sina interna metoder, se till att kreditinstitutet korrigerar bristerna eller vidtar lämpliga åtgärder för att minska konsekvenserna av bristerna, till exempel genom att höja koefficienterna eller genom att ställa buffertkrav eller vidta andra adekvata och effektiva åtgärder. Genom momentet preciseras det tidigare genomförandet av artikel 101.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om en situation där resultatet av beräkningen för en referensportfölj avviker från resultaten från motsvarande resultat för andra kreditinstitut eller leder till flera olika resultat. I bestämmelsen anges det att om resultatet av den beräkning som avses i 2 mom. för en referensportfölj som Europeiska bankmyndigheten definierat avviker avsevärt från resultaten från motsvarande resultat för andra kreditinstitut eller skillnader i metoderna leder till flera olika resultat, ska Finansinspektionen undersöka orsakerna till detta och vidta korrigerande åtgärder, om det klart kan fastställas att ett instituts metoder leder till en underskattning av kraven. De lämpliga åtgärderna ska vidtas med beaktande av de allmänna målen för användningen av interna metoder och att åtgärderna inte leder till användning av standardiserade metoder, skapar felaktiga incitament eller ger upphov till flockbeteende på marknaden. Till sitt innehåll motsvarar momentet delvis 2 mom. i den gällande paragrafen. Genom momentet genomförs ändringen i artikel 78.5 i kreditinstitutsdirektivet och det tidigare genomförandet av artikel 78.4 och 78.5 kompletteras. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om en situation där kraven för tillämpning av de interna metoderna inte uppfylls. I momentet anges det att om de interna metoder som avses i denna paragraf inte uppfyller kraven om tillämpning av metoder i EU:s tillsynsförordning ska Finansinspektionen kräva att kreditinstitutet visar att effekterna av den bristande efterlevnaden är oväsentliga i enlighet med EU:s tillsynsförordning eller lägger fram en plan för att uppnå överensstämmelse med kraven och en tidsfrist för genomförande av planen. Finansinspektionen ska kräva förbättringar av planen om det är osannolikt att den leder till full efterlevnad av kraven eller om tidsfristen är olämplig. Om kreditinstitutet inte uppfyller kraven efter tidsfristen för planen eller det är sannolikt att det inte kommer att uppfylla kraven inom tidsfristen och kreditinstitutet inte har visat att effekterna av den bristande efterlevnaden är oväsentliga, ska Finansinspektionen återkalla tillståndet eller begränsa tillståndet till att gälla endast sådan beräkning där kraven uppfylls eller där det är möjligt att uppfylla dem inom en lämplig tidsfrist. Genom momentet preciseras det tidigare genomförandet av artikel 101.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det om tillsyn över interna metoder när det gäller beräkning av marknadsrisker. Enligt momentet ska Finansinspektionen granska förutsättningarna för det tillstånd som den beviljat eller kräva att kreditinstitutet vidtar lämpliga åtgärder för att förbättra modellerna om de interna metoderna för beräkning av marknadsrisken och modellerna på basis av utfallstest och resultatanalystest enligt EU:s tillsynsförordning inte är tillräckligt exakta. Med detta avses även situationer där modellerna inte längre är tillräckligt exakta. Genom momentet genomförs ändringen i artikel 101.3 i kreditinstitutsdirektivet och det tidigare genomförandet av artikeln kompletteras. 

5 a §.Allmänna förutsättningar för tidigt ingripande. I 1 mom. föreslås en ändring av den finska språkdräkten så att kuormituskoe ersätts med stressitesti, som numera är ett mer etablerat begrepp som används i praktiken. Till det inledande stycket i momentet fogas dessutom en precisering om att Finansinspektionen ska kräva att kreditinstituten vidtar nödvändiga åtgärder. Preciseringen kompletterar det tidigare genomförandet av i artikel 102.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

5 b §. Misstanke om eller ökad risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Det föreslås att 1 mom. ändras för att precisera genomförandet av första och andra meningen i artikel 97.6 i kreditinstitutsdirektivet så att misstanke om eller ökad risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism ska meddelas omedelbart till Europeiska bankmyndigheten. Europeiska bankmyndigheten ska också tillställas en riskbedömning omedelbart efter att en sådan bedömning gjorts. 

6 a §.Förutsättningar för ställande av buffertkrav enligt prövning. Enligt förslaget ska ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen för genomförande av artikel 104a.3 första stycket i kreditinstitutsdirektivet samt för komplettering av det tidigare genomförandet. Enligt förslaget förtydligas i momentet på motsvarande sätt som i direktivet den nivå enligt vilken buffertkrav ska fastställas enligt prövning då kravet har ställts på grundval av någon annan risk än risk för alltför låg bruttosoliditet. Enligt den ovannämnda bestämmelsen i direktivet ska buffertkrav enligt prövning fastställas som skillnaden mellan nivån på den kapitalbas som tillsynsmyndigheten bedömt vara tillräcklig och de kapitalbaskrav som anges närmare i EU:s tillsynsförordning samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 om ett allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering samt om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG och 2011/61/EU och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 648/2012.  

Enligt förslaget ska ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen för genomförande av det reviderade andra stycket i artikel 104a.3 i kreditinstitutsdirektivet samt för komplettering av det tidigare genomförandet. Enligt förslaget förtydligas i momentet på motsvarande sätt som i direktivet den nivå enligt vilken buffertkrav ska fastställas enligt prövning då kravet har ställts på grundval av risk för alltför låg bruttosoliditet. Enligt den ovannämnda bestämmelsen i direktivet ska buffertkrav enligt prövning fastställas som skillnaden mellan nivån på den kapitalbas som tillsynsmyndigheten bedömt vara tillräcklig och de kapitalbaskrav som anges närmare i EU:s tillsynsförordning.  

Det föreslås att ett nytt 5 mom. ska fogas till paragrafen med en bestämmelse om att Finansinspektionen inte får fastställa ett buffertkrav enligt prövning som leder till dubbelräkning av risker som redan i sin helhet är täckta genom att golvet för riskvägda tillgångarenligt artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning binder kreditinstitutet. Denna begränsning tillämpas så länge kreditinstitutet är bundet av golvet för riskvägda tillgångar. Ett kreditinstitut anses vara bundet av golvet för riskvägda tillgångar då institutets totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknats i enlighet med artikel 92.3 första stycket i EU:s tillsynsförordning överskrider det totala riskvägda exponeringsbelopp utan golv som beräknats i enlighet med artikel 92.4 i den förordningen. Genom tillägget genomförs artikel 104a.8 i kreditinstitutsdirektivet.  

6 c §.Täckning av buffertkravet enligt prövning. Enligt förslaget ska ett nytt 4 och 5 mom. fogas till paragrafen för genomförande av artikel 104a.6 i kreditinstitutsdirektivet. I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att storleken på ett buffertkrav enligt prövning som ställts för att täcka andra risker än risken för alltför låg bruttosoliditet inte ska öka till följd av att det golv för riskvägda tillgångar som avses i artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning blir bindande för kreditinstitutet. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens skyldighet att granska buffertkravet. Bestämmelsen anger att om det golv för riskvägda tillgångarsom avses i artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning blir bindande för kreditinstitutet, ska Finansinspektionen utan dröjsmål och i vilket fall som helst senast den dag då den följande bedömningen av tillsynsmyndigheten upphör granska det buffertkrav enligt prövning som Finansinspektionen ställt och avlägsna alla delar av kravet som skulle leda till dubbelräkning av de risker som redan till fullo omfattas av det faktum att institutet är bundet av golvet för riskvägdatillgångar. Dessutom föreskrivs det att buffertkravet enligt prövning med avvikelse från 4 mom. kan öka i och med golvet för riskvägda tillgångar, när Finansinspektionen har gjort sin bedömning och avlägsnat de delar som dubbelräknats som risker. 

När det gäller 4 och 5 mom. avser beloppet det nominella beloppet av buffertkravet. Ett kreditinstitut anses vara bundet av golvet för riskvägda tillgångar då institutets totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknats i enlighet med artikel 92.3 första stycket i EU:s tillsynsförordning överskrider det totala riskvägda exponeringsbelopp utan golv som beräknats i enlighet med artikel 92.4 i den förordningen. Genom tilläggen genomförs artikel 104a.6 i kreditinstitutsdirektivet.  

6 d §.Riktgivande tilläggskapital. Det föreslås att 1 mom. ska preciseras för genomförandet av artikel 104b.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att momentet ska ändras så att det motsvarar direktivet mer exakt genom att de värden som utgör grund för fastställandet av det riktgivande tilläggskapitalet uttryckligen är värden som gäller tillräckligheten av det interna kapitalet och resultat av eventuella stresstester, och att Finansinspektionen ska bedöma dessa faktorer regelbundet som en del av tillsynsmyndighetens bedömning och den löpande tillsynen över interna metoder. Den översyn och utvärdering som avses i artiklarna 97 och 101 som det hänvisas till i artikel 104b.2 första stycket i direktivet har genomförts genom bestämmelserna om tillsynsmyndighetens bedömning i 11 kap. 2 § i kreditinstitutslagen och genom bestämmelserna om löpande tillsyn över interna metoder i 5 § i det kapitlet. Artikel 100 som det hänvisas till i nämnda bestämmelse i direktivet har för sin del genomförts nationellt genom bestämmelserna om stresstester i 11 kap. 4 § i kreditinstitutslagen. 

Det föreslås att ett nytt 5 mom. ska fogas till paragrafen där det föreskrivs att Finansinspektionen kan justera nivån på det riktgivande tilläggskapitalet och säkerställa att dess dimensionering fortfarande är ändamålsenlig om golvet för riskvägda tillgångar som avses i artikel 92.3 blir bindande för kreditinstitutet. Ett kreditinstitut anses vara bundet av golvet för riskvägda tillgångar då institutets totala riskvägda exponeringsbelopp som beräknats i enlighet med artikel 92.3 första stycket i EU:s tillsynsförordning överskrider det totala riskvägda exponeringsbelopp utan golv som beräknats i enlighet med artikel 92.4 i den förordningen. Genom tillägget genomförs artikel 104b.4a i kreditinstitutsdirektivet.  

10 §.Finansinspektionens övriga särskilda befogenheter vid tillsyn över solvens och likviditet. Det föreslås att det inledande stycket till 1 mom. ska ändras så att det tilläggsvillkor om utövande av tillsynsbefogenheter som finns i den gällande lagen ska strykas. I det inledande stycket föreslås det att man skriver ut de situationer som motsvarar artikel 104 i kreditinstitutsdirektivet och där Finansinspektionen kan utöva tillsynsbefogenheterna. Enligt bestämmelsen kan Finansinspektionen utöva de tillsynsbefogenheter som anges i förteckningen i 1 mom. om den anser att det är ändamålsenligt utifrån en sådan bedömning som avses i 2 §, tillsynen över interna metoder som avses i 5 §, tidigt ingripande som avses i 5 a §, tillsynen över efterlevnaden av EU:s tillsynsförordning eller ett beslut som avses i 8 a kap. 4 § 4 mom. Finansinspektionen ska utöva befogenheterna från fall till fall i enlighet med 6 § i förvaltningslagen så att den valda befogenheten står i rätt proportion till den brist som observerats. När det gäller lindrigare brister avses Finansinspektionen utöva lindrigare befogenheter, såsom tilläggsrapportering och krav på kvalitativa ändringar i fråga om riskhanteringen. När det gäller allvarligare brister föreslås Finansinspektionen utöva strängare befogenheter, såsom fastställande av kvantitativa krav på likviditeten, begränsning av affärsverksamheten eller ändring av tillsynsobjektets juridiska eller administrativa struktur. 

I 2 punkten föreslås ett tillägg med en precisering om att uppgifter inte kan krävas av ett kreditinstitut om kreditinstitutet redan har lämnat in uppgifter eller om Finansinspektionen utifrån de uppgifter de känner till på ett tillräckligt tillförlitligt och högklassigt sätt kan ta fram de tilläggsuppgifter som den behöver. Genom tillägget preciseras genomförandet av artikel 104.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslås att till 13 punkten fogas att Finansinspektionen kan kräva att kreditinstitutet tillämpar en särskild reserveringspolitik för att skydda sig mot risker. Genom tillägget preciseras genomförandet av artikel 104.1 d i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslås att till 14 punkten fogas en komplettering om att den begränsning som avses i punkten även omfattar begränsning av utdelning eller räntebetalning när det gäller kreditinstitutets aktieägare, medlemmar eller innehavare av sådana finansiella instrument som räknas som övrigt primärkapital. Enligt förslaget ska det dessutom utfärdas en bestämmelse om att en situation där man helt eller delvis avstår från utdelning eller räntebetalning begränsas inte kan betraktas som ett kreditinstituts avtalsbrott eller försummelse. Genom tillägget kompletteras det tidigare genomförandet av artikel 104.1 i i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt förslaget ska till momentet fogas en ny 15 punkt där det föreskrivs om Finansinspektionens befogenhet att begränsa eller inskränka kreditinstitutets affärsverksamhet, inbegripet med avseende på mottagande av insättningar, transaktioner eller nätverk eller kräva avyttring av verksamheter som innebär överdrivna risker för institutets sundhet. Genom tillägget genomförs den reviderade artikel 104.1 e i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslås att till momentet fogas en ny 16 punkt där det föreskrivs om Finansinspektionens befogenhet att kräva att kreditinstituten minskar de risker på kort, medellång och lång sikt som följer av ESG-faktorer genom att anpassa sina affärsstrategier, sin bolagsstyrning och sin riskhantering och för detta kunde kreditinstitutet begäras bekräfta de mål, åtgärder och insatser som ingår i de planer som avses i 9 kap. 3 a §. Bekräftandet av de mål, åtgärder och insatser som ingår i planerna i enlighet med punkten anger inte uttömmande med hurdana metoder anpassningen av affärsstrategier, bolagsstyrning och riskhantering kan genomföras. De risker som avses i denna punkt inbegriper även risker som orsakas av anpassningsprocessen och omställningstrender inom ramen för rättsliga mål och regleringsmål som är av relevans för unionen, medlemsstaterna eller tredje länder. Genom tillägget genomförs artikel 104.1 m i kreditinstitutsdirektivet. 

I momentet föreslås en ny 17 punkt där det föreskrivs om Finansinspektionens befogenhet att kräva att kreditinstituten genomför stresstestning eller bedömer olika scenarier för att bedöma risker som uppstår till följd av exponeringar mot kryptotillgångar och tillhandahållande av kryptotillgångstjänster. Genom tillägget genomförs artikel 104.1 n i kreditinstitutsdirektivet. 

I momentet föreslås en ny 18 punkt där det föreskrivs att om Finansinspektionen anser att det föreligger en alltför stor koncentrationsrisk som är en följd av exponeringar mot en central motpart har Finansinspektionen befogenhet att kräva att kreditinstituten minskar sina exponeringar mot denna centrala motpart eller omfördelar exponeringar mellan sina clearingkonton i enlighet med artikel 7a i EMIR-förordningen. Genom tillägget genomförs ändringen av kreditinstitutsdirektivet enligt artikel 2 i EMIR-direktivet genom vilken en ny led o fogas till artikel 104.1. 

Enligt förslaget ska ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen och de gällande 2 och 3 mom. ändras till 3 och 4 mom. I det nya 2 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen dessutom kan fastställa tidsfrister inom vilka andra kreditinstitut än små och icke-komplexa kreditinstitut ska lämna information om offentliggöranden till Europeiska bankmyndigheten för offentliggörande på Europeiska bankmyndighetens webbplats för centrala offentliggöranden samt kräva att kreditinstitut använder andra specifika medier och platser för offentliggörande än Europeiska bankmyndighetens webbplats för centrala offentliggöranden eller institutens årsredovisningar. Genom den nya bestämmelsen genomförs artikel 106.1 b och 106.1 c i kreditinstitutsdirektivet. Artikel 106.1 a kräver inga ändringar, eftersom bestämmelserna i den ingår i befogenheten enligt 1 mom. 2 punkten.  

Enligt förslaget fogas ett nytt 5 mom. till paragrafen, enligt vilket en situation där man helt eller delvis avstår från utdelning eller räntebetalning enligt 1 mom. 14 punkten inte kan betraktas som ett kreditinstituts avtalsbrott eller försummelse. Genom tillägget kompletteras det tidigare genomförandet av artikel 104.1 i i kreditinstitutsdirektivet.  

13 §. En finansiell företagsgrupps gemensamma beslut om tillsynsbedömning. Enligt förslaget ska 1 mom. ändras för att precisera genomförandet av artikel 113.1 a i kreditinstitutsdirektivet på så sätt att där även hänvisas till skyldigheten att utvärderadet interna kapitalets tillräcklighet enligt 9 kap. 1 §, genom vilken artikel 73 i kreditinstitutsdirektivet har genomförts, samt till skyldigheterna att hantera likviditetsrisker enligt 9 kap. 17 §, genom vilken artikel 86 i kreditinstitutsdirektivet har genomförts. Det föreslås även att ett uttryckligt omnämnande av att andra tillsynsmyndigheters bedömningar ska granskas i förfarandet för att uppnå samförstånd i enlighet med artikel 113.2 andra stycket i direktivet ska fogas till 1 mom. Med dessa bedömningar avses bedömningar som gjorts på grundval av motsvarande bestämmelser som ingår i artiklarna 73, 97, 104a och 104b i kreditinstitutsdirektivet. I enlighet med direktivet ska endast bedömningar för företagsgruppens dotterföretag beaktas, men med hänsyn till komplexiteten av företagsgruppernas strukturer föreslås det att ordalydelsen ”kreditinstitut som ingår i den finansiella företagsgruppen” ska användas, eftersom den även omfattar dotterföretag. 

Det föreslås att 4 mom. ska ändras för att precisera genomförandet av artikel 113.4 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att momentet ändras så att det bättre motsvarar den första meningen i nämnda artikel, så att en begäran från en utländsk EES-tillsynsmyndighet ska avse fastställande av buffertkrav enligt prövning (som anknyter till artikel 104.1 a i direktivet), riktgivande tilläggskapital (som anknyter till artikel 104b i direktivet) eller ytterligare likviditetskrav (som anknyter till artikel 105 i direktivet), och att begäran ska vara skriftlig och innehålla en motivering till begäran. Som sista mening i momentet föreslås en bestämmelse i enlighet med artikel 113.4 i direktivet om att fastställandet av ytterligare krav på grundval av begäran kan genomföras bilateralt mellan den myndighet som framställt begäran och den myndighet som ansvarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen och tar emot begäran. Genom den sista meningen i paragrafen om meddelande av beslut preciseras genomförandet av andra meningen i artikel 113.3 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

17 kap. Tredjeländers kreditinstituts rätt att etablera filialer och öppna representationer i Finland 

Enligt förslaget ska kapitlet ändras i sin helhet.  

1 §.Tillämpningsområde. Enligt förslaget föreskrivs det i 1 mom. att bestämmelserna i detta kapitel även tillämpas på företag som har sitt säte i ett tredjeland och som har för avsikt att bedriva mottagande av inlåning och andra återbetalbara medel. Dessutom föreslås det att bestämmelserna i kapitlet ska tillämpas på företag som har sitt säte i ett tredjeland och som har för avsikt att bedriva sådan verksamhet som avses i punkterna 2 och 6 i bilaga I till kreditinstitutsdirektivet och som skulle klassificeras som kreditinstitut om det var etablerat i Europeiska unionen. Likaså föreslås det att bestämmelserna ska tillämpas på företag som har sitt säte i ett tredjeland och som har för avsikt att bedriva sådan verksamhet som avses i 2 § 2 och 3 punkten och som skulle uppfylla kriterierna i artikel 4.1.1 b i EU:s tillsynsförordning (skyldighet för stora värdepappersföretag att ansöka om auktorisation för kreditinstitut) om det var etablerat i Europeiska unionen. Genom momentet genomförs delvis artikel 47.1 och artikel 47.3 i kreditinstitutsdirektivet.  

Det föreslagna momentet innebär att ovannämnda företag ska etablera en filial i enlighet med 3 § och ansöka om koncession i enlighet med 5 § för att de ska kunna bedriva verksamhet enligt 3 § 1–3 punkten i Finland. Utan filial och koncession kan en sådan aktör inte tillhandahålla tjänster i Finland.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om ett undantag som gäller värdepappersföretag. Enligt momentet tillämpas bestämmelserna i detta kapitel dock inte om ett företag som har etablerats i ett tredjeland erbjuder verksamheter och tjänster som räknas upp i del A i bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, eller någon annan sidotjänst som syftar till att tillhandahålla tjänster enligt det direktivet. Sidotjänster avser insättningar eller säkerheter för krediter eller lån. Genom momentet genomförs den nya artikel 47.2 samt artikel 21c.4 i kreditinstitutsdirektivet. På tillhandahållande av investeringstjänster eller bedrivande av investeringsverksamhet tillämpas bestämmelserna i lagen om investeringstjänster och i EU:s förordning om marknader för finansiella instrument. 

2 §.Definitioner. I paragrafen föreslås en bestämmelse om definitionen av huvudföretag. Med huvudföretag (head undertaking) avses i detta kapitel ett företag vars säte är i ett tredjeland och som har etablerat en filial från det tredjelandet i Finland, samt från fall till fall koncernens moderföretag (ultimate) eller ett intermediärt moderföretag i en underkoncern (intermediate). Genom paragrafen genomförs den nya artikel 47.3.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

3 §.Filial etablering. I 1 mom. föreslås villkor för etablering av filial. Tredjeländers kreditinstitut ska etablera en filial i Finland, om det bedriver verksamhet av följande slag i Finland: mottagande av inlåning och andra återbetalbara medel, utlåning, såsom konsumentkrediter, kreditavtal som rör fast egendom, factoring med eller utan regress, finansiering av handelskrediter (inbegripet forfaiting-finansiering) eller borgensförbindelser och garantier. Utan filial kan ett tredjelands kreditinstitut inte tillhandahålla tjänster eller bedriva verksamhet i Finland. Genom bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet binds filialetablering till tillhandahållande av tjänster i enlighet med punkterna 1, 2 och 6 i bilaga I till kreditinstitutsdirektivet. Kravet på etablering av filial motsvarar delvis bestämmelsen i 17 kap. 1 § 1 mom. i den gällande lagen. Det föreslås dock ändringar i paragrafen vad gäller att etableringen av filialer tidigare har bundits till förteckningen över tjänster i 5 kap. 1 § i kreditinstitutslagen. Genom momentet genomförs delvis artikel 21c.1 i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att tredjeländers kreditinstitut dessutom får öppna representationer i Finland. Momentet motsvarar 17 kap. 1 § 2 mom. i den gällande lagen.  

4 §.Koncession för filial. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om krav på att ansöka om koncession för etablering av filial. I 3 § i detta kapitel föreskrivs det alltså när ett tredjelands kreditinstitut ska etablera en filial i Finland för att kunna tillhandahålla tjänster. För att ett tredjelands kreditinstitut ska kunna etablera en filial i Finland ska det ansöka om koncession för filial av Finansinspektionen i enlighet med denna paragraf. Kravet som gäller koncession motsvarar 17 kap. 2 § 1 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs den nya artikel 48c.1 samt delvis artikel 21c.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar i huvudsak den andra meningen i 17 kap. 2 § 1 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att termen insättningsgarantifonden uppdateras till Verket för finansiell stabilitet.  

Det föreslagna 3 mom. motsvarar 17 kap. 2 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt förslaget ska en ny 7 punkt fogas till förteckningen. Enligt punkten i fråga ska ett tredjelands kreditinstitut bifoga uppgifter om att villkoren i 6 § är uppfyllda.  

Det föreslagna 4 mom. motsvarar 17 kap. 2 § 3 mom. i den gällande lagen. 

Det föreslagna 5 mom. motsvarar i huvudsak 17 kap. 2 § 4 mom. i den gällande lagen, men formuleringen föreslås bli uppdaterad enligt etablerad lagteknik. Med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning gäller finansministeriets förordning om de utredningar som ska fogas till vissa ansökningar om tillstånd för kreditinstitutsverksamhet (871/2023).  

5 §.Undantag från kraven för etablerande av filial. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det när ett tredjelands kreditinstitut inte behöver etablera en filial. Tredjeländers kreditinstitut får utan att etablera en filial tillhandahålla tjänster i enlighet med den verksamhet som avses i 3 § 1 mom. till en kund eller motpart som är etablerad i Europeiska unionen eller belägen i Europeiska unionen och som är en icke-professionell kund, en godtagbar motpart eller en professionell kund i den mening som avses i bilagan till direktivet om marknader för finansiella instrument om en sådan kund eller motpart uteslutande på eget initiativ tar kontakt med ett kreditinstitut som är etablerat i ett tredjeland för tillhandahållandet av tjänster. Tredjeländers kreditinstitut får utan att etablera en filial tillhandahålla tjänster i enlighet med den verksamhet som avses i 3 § 1 mom. till ett kreditinstitut som är etablerat i Europeiska unionen eller beläget i Europeiska unionen eller till ett företag som hör till samma grupp som ett tredjelands kreditinstitut. Genom momentet genomförs den nya artikel 21c.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att ett tredjelands kreditinstitut utan att etablera filial kan tillhandahålla sådana tjänster eller produkter som är nödvändiga för, eller har nära anknytning till, tillhandahållandet av den tjänst eller produkt som begärdes av kunden eller motparten i enlighet med 1 mom. 1 punkten. Dessa kan också tillhandahållas efter att kunden eller motparten redan har tillhandahållits de tjänster och produkter som denne begärde. Genom momentet genomförs delvis artikel 21c.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. ingår bestämmelser om när en annan aktör kontaktar en kund eller en motpart för ett tredjelands kreditinstituts räkning. Enligt momentet ska det inte betraktas som tjänster som tillhandahålls uteslutande på kundens eller motpartens, eller den potentiella kundens eller motpartens, eget initiativ om ett kreditinstitut i tredjeland söker upp en kund eller motpart, eller en potentiell kund eller motpart, som avses i 1 mom. 1 punkten, genom en enhet som agerar för egen räkning eller har nära förbindelser med ett sådant kreditinstitut i tredje land eller genom någon annan person som agerar för en sådan enhets räkning. Genom bestämmelsen begränsas inte tillämpningen av undantaget enligt underpunkt c i 1 mom. Genom momentet genomförs den nya artikel 21c.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om marknadsföringsförbud. Enligt momentet får ett tredjelands kreditinstitut inte marknadsföra produkter fritt utan filial då en kund eller motpart som avses i 1 mom. 1 punkten på eget initiativ tar kontakt med ett kreditinstitut som är etablerat i ett tredjeland. I en sådan situation får ett tredjelands kreditinstitut endast marknadsföra produkter som den kunden eller motparten har begärt. Genom momentet genomförs delvis artikel 21c.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

6 §.Beviljande av koncession för en filial. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om villkor för beviljande av koncession. Alla villkor måste uppfyllas för att koncession ska kunna beviljas. Om villkoren inte uppfylls avslås ansökan om koncession. Enligt 1 punkten ska filialen uppfylla kraven i 18 kap. Enligt 2 punkten ska huvudföretaget ha koncession för sådan verksamhet i tredjelandet för vilken huvudföretaget ansöker om koncession i Finland. Enligt 3 punkten ska den verksamhet som huvudföretaget ansöker om koncession för i Finland vara verksamhet som omfattas av tillsyn i det tredjelandet. Enligt 4 punkten den ska tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över huvudföretaget i tredjelandet ha underrättats om etableringen av filialen och ha försetts med den ansökan om koncession som gäller etablerande av en filial som avses i 5 § 1 mom. och de utredningar som bifogats ansökan enligt 5 § 3–5 mom. Enligt 5 punkten ska Finansinspektionen för att kunna utöva sin tillsynsfunktion ha tillgång till all nödvändig information om huvudföretaget från de tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över huvudföretaget i fråga och effektivt kunna samordna sin tillsyn med den tillsyn som utövas av tillsynsmyndigheterna i tredjelandet, i synnerhet under kriser eller finansiella nödlägen som påverkar huvudföretaget, dess grupp eller det finansiella systemet i tredjelandet. Enligt 6 punkten ska det inte finnas någon grundad anledning att misstänka att filialen för ett tredjelands kreditinstitut skulle användas för att utöva eller underlätta penningtvätt eller finansiering av terrorism. I 6 punkten föreslås ingen uttrycklig hänvisning till penningtvättsdirektivet i och med att det är onödigt då lagstiftningen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism är harmoniserad inom EU, varvid penningtvätt i varje fall granskas så att kraven enligt lagstiftningen på EU-nivå uppfylls. Genom den föreslagna utförligare ordalydelsen beaktas även det sjätte penningtvättdirektivet (EU) 2024/1640 och den nya penningtvättförordningen (EU) 2024/1624 som båda är nyare än det femte penningtvättdirektivet som det hänvisas till i direktivet. Genom momentet genomförs leden a–c, e och f i den nya artikel 48c.4 i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att ett utlåtande ska begäras. Finansinspektionen ska begära ett utlåtande av den behöriga tillsynsmyndighet som i Finland svarar för tillsynen över skyldigheterna i anslutning till förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism för bedömning av om villkoret i 1 mom. 6 punkten uppfylls. Om Finansinspektionen svarar för båda dessa tillsynsuppgifter ska Finansinspektionen internt ordna ett behövligt förfarande för informationsutbyte mellan olika tillsynsfunktioner. Det anses inte vara behövligt att separat föreskriva om när Finansinspektionen utför båda dessa uppgifter. 

Finansinspektionen kan bevilja koncession endast om det i utlåtandet konstateras att villkoret enligt 1 mom. 6 punkten uppfylls. Genom momentet genomförs artikel 48c.5 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs att det i koncessionen ska ingå ett omnämnande av att filialen till ett tredjelands kreditinstitut får bedriva verksamhet i Finland i enlighet med koncessionen endast i Finland och att det är förbjudet för filialen att tillhandahålla tjänster eller bedriva verksamhet över gränserna i andra medlemsstater i Europeiska unionen. Filialen till ett tredjelands kreditinstitut kan ändå tillhandahålla tjänster eller bedriva verksamhet enligt 5 § 1 mom. Genom momentet genomförs den nya artikel 48c.4 d i kreditinstitutsdirektivet. 

7 §.Förutsättningar för återkallande av koncession eller avslag på ansökan. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om situationer då Finansinspektionen kan återkalla en koncession.  

Finansinspektionen ska återkalla koncessionen för en filial till ett tredjelands kreditinstitut om filialen till ett tredjelands kreditinstitut inte uppfyller kraven för koncession enligt 6 §, om huvudföretaget eller huvudföretagets grupp inte uppfyller de tillsynskrav som tillämpas på dem enligt lagstiftningen i tredjelandet eller det finns grundad anledning att misstänka att de inte uppfyller eller att de kommer att bryta mot dessa krav inom de nästkommande 12 månaderna. Genom 1 och 2 punkten genomförs den nya artikel 48d.1 b i kreditinstitutsdirektivet.  

Den föreslagna 3 punkten motsvarar den andra meningen i 17 kap. 4 § 1 mom. i den gällande lagen. Enligt punkten ska koncessionen återkallas om en myndighet i ett tredjelands kreditinstituts hemstat har återkallat kreditinstitutets koncession.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om situationer då Finansinspektionen också kan återkalla en koncession. I 1–7 punkten ingår bestämmelser i enlighet med artikel 48d.2 a–48d.2 g i kreditinstitutsdirektivet. I den föreslagna 6 punkten föreskrivs det om sådana situationer i enlighet med 26 § i lagen om Finansinspektionen då koncessionen för ett tredjelands kreditinstituts filial återkallas. I 7 punkten föreslås ingen uttrycklig hänvisning till penningtvättsdirektivet i och med att det är onödigt då lagstiftningen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism är harmoniserad inom EU, varvid penningtvätt i varje fall granskas så att kraven enligt lagstiftningen på EU-nivå uppfylls. Genom den föreslagna utförligare ordalydelsen beaktas även det sjätte penningtvättdirektivet (EU) 2024/1640 och den nya penningtvättförordningen (EU) 2024/1624 som båda är nyare än det femte penningtvättdirektivet som det hänvisas till i direktivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om en anmälningsskyldighet för tredjelands kreditinstitut. I momentet anges det att om villkoret i 1 mom. 2 eller 3 punkten uppfylls ska filialen till ett tredjelands kreditinstitut utan dröjsmål underrätta Finansinspektionen om detta. Genom momentet genomförs den nya artikel 48d.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att ett utlåtande ska begäras. När Finansinspektionen bedömer om villkoret i 2 mom. 7 punkten uppfylls ska den begära utlåtande av den behöriga tillsynsmyndighet som i Finland svarar för tillsynen över skyldigheterna i anslutning till förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Om Finansinspektionen svarar för båda dessa tillsynsuppgifter ska Finansinspektionen internt ordna ett behövligt förfarande för informationsutbyte mellan olika tillsynsfunktioner. Det anses inte vara behövligt att separat föreskriva om när Finansinspektionen utför båda dessa uppgifter. Genom momentet genomförs den nya artikel 48d.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

Paragrafens 5 mom. motsvarar 17 kap. 5 § 1 mom. i den gällande lagen. 

Paragrafens 6 mom. motsvarar 17 kap. 5 § 2 mom. i den gällande lagen. 

8 §.Förfarande som gäller koncession för en filial. I de föreslagna 1–4 mom. föreskrivs det om förfarandet för beviljande av koncession. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 17 kap. 3 § 2 mom. i den gällande lagen.  

Det föreslagna 2 mom. motsvarar 17 kap. 3 § 3 mom. i den gällande lagen. 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar 17 kap. 3 § 4 mom. i den gällande lagen.  

Det föreslagna 4 mom. motsvarar 17 kap. 3 § 5 mom. i den gällande lagen.  

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om förfarandet för återkallande av koncession. Finansinspektionen ska meddela beslut om återkallande av koncession till filialen till ett tredjelands kreditinstitut. Genom momentet genomförs den nya artikel 48d.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

Paragrafens 6 mom. motsvarar 17 kap. 4 § 2 mom. i den gällande lagen. Europeiska bankkommittén och insättningsgarantifonden uppdateras till Verket för finansiell stabilitet.  

9 §.Samarbete med tredjeländers myndigheter. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om administrativa avtal och andra arrangemang. Enligt momentet ska Finansinspektionen sträva efter att ingå administrativa avtal eller andra arrangemang med det berörda tredjelandets behöriga myndigheter innan en filial från tredjeland inleder sin verksamhet i den berörda medlemsstaten. Sådana avtal bör baseras på de modeller för administrativa avtal som utarbetats enligt artikel 33.5 i Europeiska banktillsynsförordningen. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om en skyldighet att lämna information till Europeiska bankmyndigheten. Enligt momentet ska Finansinspektionen utan dröjsmål lämna information till Europeiska bankmyndigheten om alla administrativa avtal eller andra arrangemang som ingåtts med tredjeländers behöriga myndigheter. 

Genom paragrafen genomförs den nya artikel 48c.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

10 §.Förbud mot diskriminering. I paragrafen föreslås det bestämmelser om förbud mot diskriminering. Enligt paragrafen får bestämmelserna om filialer till tredjeländers kreditinstitut inte tillämpas på ett sätt som ger dessa filialer en förmånligare behandling än filialer till ett utländskt EES-kreditinstitut. Genom paragrafen genomförs den nya artikel 48 i kreditinstitutsdirektivet. 

11 §.Klassificering av filialer. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att filialer till tredjeländers kreditinstitut ska klassificeras i två olika klasser: klass I och II. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om klass I. Enligt momentet avses med en filial i klass I en filial som uppfyller något av följande villkor: 1) det totala värdet av tillgångar som bokförts av eller som har sitt ursprung hos filialen till ett tredjelands kreditinstitut i Finland är minst 5 miljarder euro, enligt redovisningen för den närmast föregående årliga rapporteringsperioden i enlighet med 18 kap. 8 a §, 2) filialen till ett tredjelands kreditinstitut tar i enlighet med koncessionen emot inlåning eller andra återbetalbara medel från privatpersoner och beloppet av dessa är minst 5 procent av de totala skulderna för filialen till ett tredjelands kreditinstitut eller större än 50 miljoner euro, 3) filialen till ett tredjelands kreditinstitut är inte en filial till ett tredjelands kreditinstitut som uppfyller villkoren enligt 11 §. Genom momentet genomförs den nya artikel 48a.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 3 mom. föreskrivs det om klass II. Till denna klass hör övriga filialer som inte hör till klass I, dvs sådana filialer som inte uppfyller någon av punkterna 1–3 i 2 mom. Genom momentet genomförs den nya artikel 48a.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om filialer som uppfyller kraven. En filial till ett tredjelands kreditinstitut anses uppfylla kraven för filial, om huvudföretaget har sitt säte i ett land som tillämpar sådana solvensbestämmelser och sådan tillsyn som åtminstone är likvärdiga med kreditinstitutsdirektivet och EU:s tillsynsförordning, de tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över huvudföretaget omfattas av konfidentialitetskrav som är åtminstone likvärdiga med de krav som fastställs i avdelning VII kapitel 1 avsnitt II i kreditinstitutsdirektivet och om huvudföretaget är etablerat i ett land som inte är förtecknat som ett högrisktredjeland med strategiska brister i sitt system för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism, i enlighet med artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG. Genom momentet genomförs artikel 48b.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 5 mom. ingår en informativ bestämmelse om att Europeiska bankmyndigheten för ett offentligt register över de tredjeländer och myndigheter i tredjeländer som uppfyller villkoren i 4 mom. Genom momentet genomförs artikel 48b.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det om klassificeringsförfarandet. När Finansinspektionen tar emot en ansökan om koncession i enlighet med 5 § ska Finansinspektionen bedöma om kraven i 4 mom. för filialer till tredjeländers kreditinstitut uppfylls och om de villkor för klassificering i klass I som föreskrivs i 2 mom. uppfylls. Utifrån bedömningen klassificerar Finansinspektionen tredjelandets kreditinstitut till klass I eller II. Om det tredjeland där huvudföretaget har sitt säte inte finns upptaget i det offentliga registret ska Finansinspektionen be kommissionen bedöma tredjelandets bankregelverk och konfidentialitetskrav, om villkoret i 4 mom. 3 punkten uppfylls. Finansinspektionen ska klassificera filialen från tredjeland i klass I i avvaktan på att kommissionen antar ett beslut. Genom momentet genomförs artikel 48b.5 i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt artikel 48b.2 i kreditinstitutsdirektivet kan kommissionen genom genomförandeakter godkänna beslut om huruvida villkoren i artikel 48b.1 a och 48b.1 b uppfylls när det gäller ett tredjelands bankregelverk. Genomförandeakterna godkänns med iakttagande av det bedömningsförfarande som avses i artikel 147.2. Enligt artikel 48b.3 i kreditinstitutsdirektivet kan kommissionen begära stöd för bedömningen från Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1093/2010. Europeiska bankmyndigheten publicerar resultaten av sin bedömning på sin webbplats. 

I 7 mom. föreslås det bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att uppdatera klassificeringen av filialer. I momentet anges det att om en filial från tredjeland i klass I inte längre uppfyller förutsättningarna i 2 mom. ska den omedelbart anses tillhöra klass II. Däremot om en filial från tredjeland i klass II börjar uppfylla någon av förutsättningarna i 2 mom. ska den anses tillhöra klass I först efter en fyramånadersperiod från den dag då den började uppfylla villkoret. Genom momentet genomförs den nya artikel 48a.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

12 §.Krav på etablerande av dotterföretag. I det föreslagna 1 mom. 1–4 punkten föreskrivs det om Finansinspektionens befogenhet att kräva att en filial till ett tredjelands kreditinstitut ansöker om en sådan koncession som avses i 4 kap. 1 §. Ansökan om koncession förutsätter att ett dotterföretag etableras i Finland. Genom momentet genomförs artikel 48i.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det när Finansinspektionen kan kräva att en filial till ett tredjelands kreditinstitut ska ansöka om koncession i enlighet med 1 mom. Finansinspektionen ska innan den framställer ett yrkande enligt 1 mom. tillämpa de åtgärder som föreskrivs i 13 § och 18 kap. 12 §. Om Finansinspektionen på andra grunder än de som anges i 1 mom. kan motivera att dessa åtgärder skulle vara otillräckliga för att hantera de väsentliga tillsynsmässiga betänkligheterna behöver Finansinspektionen inte tillämpa andra åtgärder före yrkandet som avses i 1 mom. Genom momentet genomförs artikel 48i.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om en samrådsprocess. Innan Finansinspektionen framställer ett sådant yrkande som avses 1 mom. ska de samråda med Europeiska bankmyndigheten och de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den berörda gruppen från tredjeland har etablerat andra filialer från tredjeland eller institut som fungerar som dotterföretag. Genom momentet genomförs artikel 48i.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

13 §.Systemviktiga filialer. I 1 mom. föreslås det bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att bedöma systemviktigheten av en filial. Finansinspektionen ska bedöma systemviktigheten av en filial till ett tredjelands kreditinstitut och huruvida filialen i fråga medför betydande risker för den finansiella stabiliteten i Europeiska unionen och Finland, om alla tredjelandsfilialer i Europeiska unionen som tillhör samma grupp från tredjeland har ett totalt belopp av tillgångar i Europeiska unionen såsom rapporterats enligt 18 kap. 8 a § som uppgår till eller överstiger 40 miljarder euro i genomsnitt de tre närmast föregående räkenskapsperioderna eller minst (i absoluta tal) tre av de fem närmast föregående räkenskapsperioderna. Till det totala beloppet av tillgångar räknas inte tillgångar som innehas av filialer till ett tredjelands kreditinstitut i samband med centralbankers marknadstransaktioner med centralbanker som ingår i det Europeiska centralbankssystemet. Genom momentet genomförs artikel 48j.1 och 48j.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. 1–10 punkten föreskrivs det om faktorer som Finansinspektionen ska beakta i sin bedömning. Genom momentet genomförs artikel 48i.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om hörande av Europeiska bankmyndigheten och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater i Europeiska unionen. Genom momentet genomförs artikel 48j.3 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om att lämna bedömningen till Europeiska bankmyndigheten och till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater. Genom momentet genomförs artikel 48j.3 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om samarbete mellan Finansinspektionen och de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater då en behörig myndighet i en annan medlemsstat motsätter sig Finansinspektionens bedömning och lämnar en avvikande åsikt i fråga om de åtgärder som avses i 18 kap. 12 § 3 mom. Genom momentet genomförs artikel 48j.3 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen ska lämna en underrättelse om Finansinspektionen bedömer att filialen till ett tredjelands kreditinstitut är systemviktigt, men beslutar att inte vidta de tillsynsåtgärder som avses i 18 kap. 12 §. Genom momentet genomförs artikel 48j.4 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

14 §.Öppnande av en representation samt dess verksamhet. Paragrafen motsvarar 17 kap. 6 § i den gällande lagen. 

15 §.Återkallande av en representations rätt att bedriva verksamhet. Paragrafen motsvarar 17 kap. 7 § i den gällande lagen. Hänvisningen i paragrafen föreslås dock bli uppdaterad. 

18 kap. Särskilda bestämmelser om utländska kreditinstitut 

4 §.Intern förvaltning och kundinformationssystem. Det föreslås att paragrafen ska ändras i sin helhet så att innehållet i den gällande 4 § delas upp delvis i de nya 4 a–4 c §. I denna paragraf föreskrivs det om intern förvaltning och kundinformationssystem. 

I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att på filialer till tredjeländers kreditinstitut ska tillämpas vad som föreskrivs i 7 kap. 1 §, 8 kap. och 9 kap. 2 §. I fråga om interna kontrollfunktioner tillämpas på filialer i klass I vad som föreskrivs i 9 kap. 8 § och på filialer i klass II samma paragraf till den del det endast är fråga om inrättande av kontrollfunktioner som är oberoende av operativa funktioner. Finansinspektionen kan dock dessutom kräva att en filial i klass II utnämner särskilda ansvarspersoner för kontrollfunktioner som är oberoende av operativa funktioner på det sätt som föreskrivs i 9 kap. 8 §, om Finansinspektionen anser det nödvändigt på basis av filialens storlek, interna organisation samt verksamhetens karaktär, omfattning och komplexitet. Genom momentet genomförs artikel 48g.2 och 48.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om rapporteringsvägar, system och tillsyn. Filialer till tredjelands kreditinstitut ska ha rapporteringsvägar till huvudföretagets ledningsorgan som täcker alla väsentliga risker och strategier för riskhantering samt ändringar av dessa. Filialer till tredjelands kreditinstitut ska också ha lämpliga system för informations- och kommunikationsteknik och kontroller för att säkerställa att strategierna tillämpas på vederbörligt sätt. Genom momentet genomförs artikel 48g.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 18 kap. 4 § 5 mom. i den gällande lagen. Genom momentet genomförs artikel 48g.5 i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om kritiska eller viktiga funktioner. I momentet anges det att om kritiska eller viktiga funktioner hos filialen till ett tredjelands kreditinstitut utförs av dess huvudföretag ska dessa funktioner utföras i enlighet med interna arrangemang eller gruppinterna överenskommelser. Finansinspektionen ska ha tillgång till alla uppgifter den behöver för att utöva sin tillsynsuppgift i fråga om dessa funktioner. Genom momentet genomförs artikel 48g.7 i kreditinstitutsdirektivet. 

Paragrafens 5 mom. motsvarar 18 kap. 4 § 4 mom. i den gällande lagen.  

4 a §.Riskhantering. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om riskhantering. 

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 18 kap. 4 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om identifiering och hantering av motpartsrisker. Enligt momentet ska en filial till ett tredjelands kreditinstitut som genomför transaktioner mellan två koncerner (back-to-back-transaktion) eller gruppinterna transaktioner ha tillräckliga resurser för att identifiera och hantera sin motpartsrisk när väsentliga risker kopplade till tillgångar som bokförs av filialen till ett tredjelands kreditinstitut överförs till motparten. Genom momentet genomförs artikel 48g.6 i kreditinstitutsdirektivet. 

4 b §.Kapitalkrav. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om kapitalkrav. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om kapitalkravsbeloppet. Paragrafen gäller endast filialer till tredjelands kreditinstitut. Enligt 1 punkten är det 2,5 procent av filialens genomsnittliga skulder för de tre närmast föregående årliga rapportperioderna för filialer i klass I. Om det gäller en filial som nyligen fått sin koncession räknas 2,5 procent av filialens skulder vid tidpunkten för beviljande av koncessionen i enlighet med 8 a §. I båda fallen är kapitalkravet dock minst 10 miljoner euro.  

Enligt 2 punkten är det 0,5 procent av filialens genomsnittliga skulder för de tre närmast föregående årliga rapportperioderna för filialer i klass II. Om det gäller en filial som nyligen fått sin koncession räknas 0,5 procent av filialens skulder vid tidpunkten för beviljande av koncessionen i enlighet med 8 a §. I båda fallen är kapitalkravet dock minst 5 miljoner euro. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om med hurdana medel minimikapitalkravet kan uppfyllas. Enligt momentet ska minimikapitalkravet som avses i 1 mom. uppfyllas med kontanter eller kontantliknande instrument enligt definitionen i artikel 4.1.60 i EU:s tillsynsförordning, räntebärande värdepapper som har givits ut av finska staten eller Finlands Bank eller något annat instrument som är tillgängligt för filialen till ett tredjelands kreditinstitut för obegränsad och omedelbar användning för att täcka risker eller förluster så snart dessa risker eller förluster uppkommer. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om insättning av tillgångar. Enligt momentet ska de tillgångar med vilka filialen till ett tredjelands kreditinstitut uppfyller minimikapitalkravet enligt 1 mom. sättas in på ett konto (escrow account) hos ett sådant kreditinstitut som har koncession för kreditinstitut i Finland och som inte ingår i gruppen för filialens huvudföretag. De medel som satts in på kontot ska vara tillgängliga för användning vid tillämpning av 15 kap. 5 § i resolutionslagen.  

Genom paragrafen genomförs artikel 48e i kreditinstitutsdirektivet.  

4 c §.Likviditetskrav. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om likviditetskrav. Det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak 18 kap. 4 § 2 mom. i den gällande lagen så att kravet som gäller de tillgångar som en filial ska ha i Finland flyttas till 2 mom. Genom 2–4 mom. genomförs artikel 48f i kreditinstitutsdirektivet.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om storleken på det likviditetskrav som gäller filialer till tredjelands kreditinstitut. Enligt den andra meningen i 18 kap. 4 § 2 mom. i den gällande lagen ska ett kreditinstitut från tredjeland kontinuerligt ha tillgångar på fem miljoner euro i Finland. Det gällande kravet motsvarar delvis kapitalkravet enligt artikel 48e i kreditinstitutsdirektivet, om vilket det föreskrivs i den nya 4 b §. Genom detta moment genomförs motsvarande likviditetskrav som i artikel 48f i kreditinstitutsdirektivet. Enligt momentet ska filialer till tredjelands kreditinstitut dessutom i Finland fortlöpande ha en volym icke-pantsatta och likvida tillgångar som är tillräcklig för att täcka likviditetsutflöden under en period på minst 30 dagar. En filial i klass I ska uppfylla likviditetskraven i del sex avdelning I i EU:s tillsynsförordning och i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/6 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 när det gäller likviditetstäckningskravet för kreditinstitut. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om de tillgångar med vilka likviditetskravet uppfylls. De tillgångar med vilka likviditetskravet enligt 2 mom. uppfylls ska sättas in på ett konto hos ett sådant kreditinstitut som har koncession för kreditinstitut i Finland och som inte ingår i gruppen för filialens huvudföretag. Om det återstår likvida tillgångar på kontot efter att de har tillämpats för att täcka likviditetsutflöden ska dessa återstående likvida tillgångar vara tillgängliga för användning av filialen till ett tredjelands kreditinstitut i enlighet med 15 kap. i resolutionslagen. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om ett undantag enligt vilket Finansinspektionen kan besluta att kravet i 2 mom. inte ska tillämpas på filialer till tredjelands kreditinstitut, om filialen anses uppfylla kraven i enlighet med 17 kap. 11 § 4 mom. 

Det föreslagna 5 mom. motsvarar 18 kap. 4 § 3 mom. i den gällande lagen.  

Det föreslagna 6 mom. motsvarar 18 kap. 4 § 6 mom. i den gällande lagen.  

8 §.Bokslut och bokföring. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet, men den motsvarar i huvudsak 18 kap. 8 § i den gällande lagen. I denna paragraf föreskrivs det endast om bokslut och bokföringspraxis. Bestämmelserna om rapportering i 2 och 3 mom. i den gällande 8 § flyttas till den nya 8 a §, där det endast föreskrivs om rapportering.  

Det föreslagna 1 mom. motsvarar 18 kap. 8 § 1 mom. i den gällande lagen.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om en skyldighet för tredjelands kreditinstitut att föra bok över tillgångar och skulder. Bokföringen ska innehålla all nödvändig och tillräcklig information om de risker som filialen till ett tredjelands kreditinstitut genererat samt om hur de förvaltas. Genom momentet genomförs artikel 48h.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att ett tredjelands kreditinstitut för den förvaltning av bokföring som avses i 2 mom. ska utveckla principer för förfarandet som regelbundet ses över och uppdateras. Dessa principer för förfarandet ska dokumenteras och godkännas av huvudföretagets styrande organ. Principerna för förfarandet ska innehålla en tydlig motivering av bokföringspraxis och en beskrivning av hur praxisen i fråga överensstämmer med affärsstrategin för filialen till ett tredjelands kreditinstitut. Genom momentet genomförs artikel 48h.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om ett skriftligt yttrande. Filialen till ett tredjelands kreditinstitut ska för Finansinspektionen regelbundet utarbeta ett oberoende, skriftligt och motiverat yttrande om genomförandet och den fortlöpande efterlevnaden av kraven i denna paragraf, med resultat och slutsatser. Genom momentet genomförs artikel 48h.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

8 a §.Rapporteringskrav. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om rapporteringskrav för filialer till tredjelands kreditinstitut. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar i huvudsak 18 kap. 8 § 3 mom. i den gällande lagen och i det föreskrivs om den information som ska lämnas till Finansinspektionen om filialens verksamhet. Det föreslås att 3 punkten ska ändras så att den gällande ordalydelsen ändras till en bredare ordalydelse som motsvarar ordalydelsen i artikel 48k.1 a i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 8 punkten ska ändras så att den gällande bestämmelsen flyttas till 9 punkten och i 8 punkten föreskrivs i enlighet med artikel 48k.1 b i kreditinstitutsdirektivet att filialen ska lämna uppgifter om huruvida filialen till ett tredjelands kreditinstitut följer de krav som föreskrivs dem i denna lag. Enligt förslaget fogas till 9 punkten en precisering som motsvarar artikel 48k.3 i kreditinstitutsdirektivet. Genom ändringarna genomförs alltså artikel 48k.1 delvis samt artikel 48k.3 i kreditinstitutsdirektivet. Genom momentet genomförs artikel 48k.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. 1–6 punkten föreskrivs det om uppgifter som en filial till ett tredjelands kreditinstitut ska lämna om sitt huvudföretag. I 7 punkten föreslås motsvarande bestämmelse som i 1 mom. 9 punkten, vilket ger tillgång till andra uppgifter. Genom momentet genomförs artikel 48k.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det hur ofta rapporteringen ska ske. De uppgifter som avses i 1 och 2 mom. ska lämnas till Finansinspektionen minst två gånger per år om det är fråga om en filial i klass I och minst en gång per år om det är en filial i klass II. Genom momentet genomförs artikel 48l.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om undantag från rapporteringskraven. Enligt momentet kan Finansinspektionen besluta att en filial till ett tredjelands kreditinstitut inte behöver lämna en del eller några alls av de uppgifter som avses i 2 mom., om det är fråga om en filial som uppfyller kraven i 17 kap. 11 § 4 mom. eller Finansinspektionen kan få uppgifterna direkt av kreditinstitutets tillsynsmyndigheter i tredjelandet i fråga. Genom momentet genomförs artikel 48l.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om tillämpning av bestämmelserna i internationella redovisningsstandarder vid rapportering av uppgifter. I momentet anges det att när en filial till ett tredjelands kreditinstitut lämnar uppgifter om de bokförda tillgångarna och skulderna enligt 1 mom. 3 punkten ska filialen tillämpa bestämmelserna i de internationella redovisningsstandarder som tillämpas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002. Genom momentet genomförs artikel 48l.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslagna 6 mom. motsvarar 18 kap. 8 § 2 mom. i den gällande lagen. 

10 §.Ledningen för ett utländskt kreditinstituts filial. Enligt förslaget ska till 1 mom. fogas bestämmelser om att en filial till ett tredjelands kreditinstitut ändå ska ha minst två personer som de facto leder filialens verksamhet. Dessa två personer ska ha ett gott anseende samt tillräckliga kunskaper, färdigheter och erfarenheter, de ska avsätta tillräcklig tid för att kunna fullgöra sina åligganden och Finansinspektionen ska godkänna dem för uppgiften i fråga. Genom tilläggen genomförs artikel 48g.1 i kreditinstitutsdirektivet.  

14 §.Tillsyn och bedömning av filialer till tredjeländers kreditinstitut. Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen säkerställa att en oberoende tredje part regelbundet bedömer hur en filial till ett tredjelands kreditinstitut genomför de krav som föreskrivs i 4 § 1–4 mom. och 4 a § 2 mom. och den fortlöpande efterlevnaden av kraven hos filialen till ett tredjelands kreditinstitut och överlämnar en rapport till Finansinspektionen med sina resultat och slutsatser. Genom momentet genomförs artikel 48g.8 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att genomföra översyn och utvärdering. Finansinspektionen ska se över de arrangemang, strategier, processer och rutiner som en filial till ett tredjelands kreditinstitut har infört för att uppfylla kraven i denna lag. Utifrån översynen ska Finansinspektionen utvärdera huruvida de styrformer, strategier, processer och rutiner som filialer till tredjelands kreditinstitut infört, såväl som det kapital och den likviditet de förfogar över, är tillräckliga för att säkerställa en sund hantering och täckning av deras väsentliga risker samt den ekonomiska bärkraften hos filialerna. Genom momentet genomförs artikel 48n.1 och 48n.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Finansinspektionen utföra den granskning och bedömning som avses i 2 mom. enligt de tillsynsprinciper som de offentliggjort i enlighet med 11 kap. 12 § 1 punkten. Dessutom ska Finansinspektionen fastställa hur ofta och hur ingående den granskning som avses i 2 mom. ska utföras i proportion till klassificeringen som filialer i klass I och klass II och med beaktande av andra relevanta kriterier såsom arten, omfattningen av och komplexiteten hos den verksamhet som bedrivs av filialerna till tredjelands kreditinstitut. Genom momentet genomförs artikel 48n.3 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om samarbete med den myndighet som ansvarar för bekämpning av penningtvätt och av finansiering av terrorism. Finansinspektionen ska omedelbart underrätta Europeiska bankmyndigheten samt den myndighet som ansvarar för bekämpning av penningtvätt och av finansiering av terrorism om en översyn, särskilt av styrformerna, affärsmodellen eller verksamheten för en filial, ger de behöriga myndigheterna grundad anledning att misstänka att filialen till ett tredjelands kreditinstitut i fråga har en koppling till pågående eller genomförd penningtvätt eller finansiering av terrorism, eller försök till detta eller att det finns en ökad risk för detta. Om det finns en ökad risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism ska Finansinspektionen och den myndighet som ansvarar för bekämpning av penningtvätt och av finansiering av terrorism samarbeta och omedelbart underrätta Europeiska bankmyndigheten om sin gemensamma bedömning. Finansinspektionen ska vid behov vidta tillsynsåtgärder enligt 15 § eller återkalla koncessionen enligt 17 kap. 7 §. Genom momentet genomförs artikel 48n.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 5 mom. ska Finansinspektionen, centralen för utredning av penningtvätt och den myndighet som ansvarar för bekämpning av penningtvätt och av finansiering av terrorism ha ett nära samarbete med varandra inom ramen för sina respektive behörigheter och utbyta information som är relevant, förutsatt att detta samarbete och informationsutbyte inte undergräver någon pågående utredning eller undersökning eller något pågående förfarande enligt straffrätten eller förvaltningsrätten. Europeiska bankmyndigheten kan på eget initiativ bistå myndigheterna i fråga om det föreligger meningsskiljaktigheter om samordningen av tillsynsåtgärderna. I sådana fall agerar Europeiska bankmyndigheten i enlighet med artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Genom momentet genomförs artikel 48n.5 i kreditinstitutsdirektivet. 

15 §.Finansinspektionens behörighet vid tillsynen. Paragrafen är ny. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det i vilka situationer Finansinspektionen ska vidta åtgärder. Finansinspektionen ska vidta sådana tillsynsåtgärder som avses i 2 mom. för att säkerställa att filialer till tredjelands kreditinstitut i ett tidigt skede vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att filialerna uppfyller de krav som ska tillämpas på dem enligt detta direktiv och enligt nationell rätt eller vidtar åtgärder för att säkerställa att de på nytt uppfyller de kraven, och säkerställa att de väsentliga risker som filialerna är exponerade för täcks och hanteras på ett sunt sätt och i tillräcklig utsträckning och att de bibehåller sin ekonomiska bärkraft. Genom momentet genomförs artikel 48o.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om Finansinspektionens befogenheter. Finansinspektionen kan kräva av filialer till tredjelands kreditinstitut att de innehar ett kapitalbelopp som överstiger minimikraven i 4 b § eller uppfyller andra ytterligare kapitalkrav som uppfyller kraven i 4 b §, uppfyller andra specifika likviditetskrav utöver kraven i 4 c § så att tillgångarna uppfyller kraven i 4 c §, stärker sina styrformer, riskhantering eller bokföringsarrangemang, begränsar omfattningen av sin affärsverksamhet eller de verksamheter de bedriver, såväl som motparterna i de verksamheterna, minskar den inneboende risken i sina verksamheter, produkter och system, inbegripet verksamhet på entreprenad, och upphör att bedriva sådan verksamhet eller erbjuda sådana produkter, uppfyller de ytterligare rapporteringskraven i enlighet med 8 a § 1 mom. 9 punkten eller 2 mom. 7 punkten eller ökar frekvensen för den regelbundna rapporteringen samt offentliggör information. Genom momentet genomförs artikel 48o.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens befogenheter i situationer där Finansinspektionen bedömer att filialen till ett tredjelands kreditinstitut är systemviktig i enlighet med 13 §. Finansinspektionen kan då kräva att filialen till ett tredjelands kreditinstitut omstrukturerar sina tillgångar eller verksamheter så att den inte längre klassificeras som systemviktig i enlighet med 13 § eller att den upphör att utgöra en otillbörlig risk för den finansiella stabiliteten i Europeiska unionen eller Finland, eller kräva införande av ytterligare tillsynskrav på filialen till ett tredjelands kreditinstitut. Genom momentet genomförs artikel 48j.4 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om krav på att lämna uppgifter om tillhandahållandet av sådana tjänster som tillhandahålls uteslutande på initiativ av en kund eller motpart. Kreditinstitut och filialer i Finland ska alltså lämna uppgifter om tjänster tillhandahålls av ett tredjelands kreditinstitut som ingår i samma grupp som kreditinstitutet eller filialen. Genom punkten genomförs artikel 21c.2 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet.  

16 §.Samarbete mellan tillsynsmyndigheterna. Paragrafen är ny. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om tillsynssamarbete och avtal om tillsyn. Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med de tillsynsmyndigheter som utövar tillsyn över filialer till tredjelands kreditinstitut och institut som verkar som dotterföretag inom samma grupp från tredjeland. Finansinspektionen ska dessutom i enlighet med 67 § i lagen om Finansinspektionen göra upp skriftliga avtal med de andra behöriga myndigheterna om arrangemang för samordning och samarbete. Genom momentet genomförs artikel 48p.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om ett tillsynskollegium. Finansinspektionen ska delta i tillsynskollegiets arbete eller inrätta ett tillsynskollegium enligt 1–3 punkten i momentet. Genom momentet genomförs artikel 48p.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om den ledande behöriga myndigheten. I de situationer som avses i 2 mom. 2 och 3 punkten ska myndigheterna säkerställa att det finns en ledande behörig myndighet som antar samma roll som det tillsynskollegium enligt 67 § i lagen om Finansinspektionen som ansvarar för tillsynen över den finansiella företagsgruppen. Finansinspektionen är ledande behörig myndighet om filialen till ett tredjelands kreditinstitut i Finland är det största enligt det totala värdet på tillgångarna som tagits upp. 

I det föreslagna 4 mom. 1–3 punkten föreskrivs det om de uppgifter som tillsynskollegiet ska utföra. Tillsynskollegiet ska utarbeta en rapport om strukturen och verksamheterna för gruppen i Europeiska unionen och uppdatera den rapporten årligen, utbyta information om resultaten av den översyns- och utvärderingsprocess som avses i 14 § och sträva efter att harmonisera tillämpningen av de tillsynsåtgärder som avses i 15 §. Genom momentet genomförs artikel 48p.4 i kreditinstitutsdirektivet. 

Enligt det föreslagna 5 mom. ska tillsynskollegiet när så är lämpligt säkerställa lämplig samordning och lämpligt samarbete med berörda tillsynsmyndigheter i tredjeländer. Genom momentet genomförs artikel 48p.5 i kreditinstitutsdirektivet. 

17 §.Meddelande av uppgifter till Europeiska bankmyndigheten. Paragrafen är ny. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen ska meddela Europeiska bankmyndigheten om alla koncessioner som beviljats filialer till tredjeländers kreditinstitut och alla efterföljande ändringar av sådana koncessioner, de totala tillgångar och skulder som bokförts av de filialer till tredjeländers kreditinstitut som beviljats koncession, enligt regelbundna rapporter samt namnet på den grupp tredjeländers kreditinstitut som filialen till ett tredjelands kreditinstitut som beviljats koncession tillhör. Genom momentet genomförs artikel 48q.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I 2 mom. föreslås en informativ bestämmelse enligt vilken Europeiska bankmyndigheten på sin webbplats ska offentliggöra en förteckning över alla filialer till tredjeländers kreditinstitut som har beviljats koncession att bedriva verksamhet i Europeiska unionen och uppgift om i vilka medlemsländer filialerna har koncession. Genom momentet genomförs artikel 48q.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

20 kap. Administrativa påföljder 

1 §.Påföljdsavgift. Hänvisningarna i 2 mom. 3 punkten föreslås bli uppdaterade till 7 kap. i och med ändringarna. 

Enligt förslaget ska de nya punkterna 8–10 fogas till momentet. I 8 punkten införs bestämmelserna om holdingföretag i 2 a kap. för att genomföra artikel 66.1 f i kreditinstitutsdirektivet. I 9 punkten införs bestämmelserna om buffertkrav enligt prövning och tilläggskrav på likviditeten i 11 kap. för att delvis genomföra artikel 67.1 q i kreditinstitutsdirektivet samt för att komplettera det tidigare genomförandet. I 10 punkten införs de nya bestämmelserna i 3 a kap. för att genomföra artikel 66.1 g–66.1 j i kreditinstitutsdirektivet. På grund av de nya punkterna föreslås en teknisk ändring i 7 punkten. 

Det föreslås att 3 mom. ska ändras så att hänvisningen till 2 mom. 4 och 6 punkten ska strykas. I 4 punkten stryks hänvisningen för att genomföra artikel 65.2 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 6 punkten ska strykas som överflödig, eftersom 2 mom. 6 punkten har upphävts. 

Enligt förslaget ska 4 mom. 1, 2, 4, 5, 8 och 9 punkten ändras och till momentet fogas de nya punkterna 10–15. Det föreslås att 1 punkten om kapitalbaskrav ska ändras för att genomföra upphävandet av led e och införandet av den nya led r i artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 2 punkten ska ersättas med en ny bestämmelse för att genomföra upphävandet av led f och införandet av den nya led z i artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 4 punkten ska ersättas med en ny bestämmelse för att genomföra upphävandet av led k och införandet av den nya led w i artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 5 punkten ska ersättas med en ny bestämmelse för att genomföra upphävandet av led l och införandet av den nya led y i artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 8 punkten ska ändras för att genomföra upphävandet av led i och införandet av den nya led x i artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. På grund av de nya punkterna föreslås en teknisk ändring i 9 punkten. 

Det föreslås att en ny 10 punkt ska fogas till momentet för att genomföra artikel 67.1 j i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att en ny 11 punkt ska fogas till momentet för att genomföra artikel 67.1 aa i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att en ny 12 punkt ska fogas till momentet för att genomföra artikel 67.1 ab i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att en ny 13 punkt ska fogas till momentet för att genomföra artikel 67.1 n i kreditinstitutsdirektivet så att en del av leden har genomförts även genom 2 mom. 4 punkten. Det föreslås att en ny 14 punkt ska fogas till momentet för att delvis genomföra artikel 67.1 q i kreditinstitutsdirektivet eftersom en del av leden har genomförts genom 2 mom. 9 punkten. Det föreslås att en ny 15 punkt ska fogas till momentet för att genomföra artikel 67.1 v i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslås att 5 mom. ska ändras så att den struktureras i punktform så att det inledande stycket samt 1 och 2 punkten motsvarar innehållet i det gällande 5 mom. Till 3 punkten fogas även en ny bestämmelse, enligt vilken Finansinspektionens beslut som meddelats med stöd av denna lag eller EU:s tillsynsförordning också är bestämmelser som avses i 40 § 1 mom. Genom ändringen genomförs artikel 65.1 och den nya artikel 67.1 s i kreditinstitutsdirektivet. Detta innebär att påföljdsavgift även kan påföras för överträdelse eller försummelse av Finansinspektionens beslut. 

Enligt förslaget ska ett nytt 6 mom. fogas till paragrafen där det föreskrivs om personligt ansvar i vissa situationer. I momentet anges det att utöver det som anges i 40 § 4 mom. i lagen om Finansinspektionen kan påföljdsavgift i de situationer som avses i 1, 2, 4 och 5 mom. påföras en person i kreditinstitutets högsta ledning eller verkställande ledning, en nyckelperson, en person vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på kreditinstitutets riskprofil eller någon annan fysisk person som har varit ansvarig för överträdelse enligt den tillämpliga lagen, eller en person i motsvarande ställning i ett holdingföretag. 

22 kap. Tillsynsbefogenheter 

2 §.Vite. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att i vissa situationer enligt 2 mom. föreläggs vite i enlighet med denna paragraf och inte i enlighet med 33 a §. Enligt förslaget kan Finansinspektionen inte längre förelägga vite på grundval av 33 a § i sådana situationer som avses i 2 mom., utan Finansinspektionen har endast behörighet enligt denna paragraf. Finansinspektionen avses dock kunna förelägga vite åt kreditinstitut eller holdingföretag i enlighet med 33 a § i den gällande lagen om Finansinspektionen om ett kreditinstitut till exempel bryter mot Finansinspektionens informations- och granskningsbefogenheter, dvs. till denna del ändras inte rättsläget.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen vid vite kan ålägga kreditinstitut eller holdingföretag att fullgöra sina skyldigheter om de bestämmelser som avses i 20 kap. 1 § 1, 2, 4 och 5 mom. försummas eller överträds. Genom momentet genomförs artikel 66.1 samt delvis artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om de fysiska personer som kan påföras vite. Genom momentet genomförs delvis artikel 65.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om det maximala vitesbeloppet. Det vite som föreläggs för varje dag som överträdelsen pågår får i fråga om en juridisk person uppgå till högst fem procent av den genomsnittliga dagliga nettoomsättningen och i fråga om en fysisk person till 50 000 euro. Den dagliga nettoomsättningen definieras i enlighet med 40 b § 2 mom. 1 eller 2 punkten i lagen om Finansinspektionen beroende på om företaget ingår i en grupp. Genom momentet genomförs artikel 66.2 b och delvis artikel 67.2 b i kreditinstitutsdirektivet. Dessutom genomförs även artikel 66.4 samt artikel 67.4 i kreditinstitutsdirektivet i fråga om definitionen av omsättning. 

Det maximala vitesbeloppet räknas alltid enligt det dagliga maximibeloppet, även i de fall då vite föreläggs vecko- eller månadsvis. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om tiden för vitet. Enligt momentet kan vite dömas ut för högst sex månader. Genom momentet genomförs artikel 66.2 b och delvis artikel 67.2 b i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det om utdömande av vite och tillämpning av viteslagen. Vitet föreläggs i form av löpande vite. På föreläggande av vite tillämpas inte 9 § i viteslagen. Avsikten är alltså att vite ska föreläggas som löpande vite, dvs. en bestämd tidsperiod fastställs inom vilken den skyldighet som anges i vitesföreläggandet ska iakttas. Vite föreläggs dock inte i enlighet med 9 § i viteslagen genom att använda ett fast grundbelopp och ett tilläggsbelopp. Vite kan föreläggas ett visst datum och tillämpningen av det kan börja på ett senare datum. 

I momentet anges det ytterligare att Finansinspektionen ska besluta om utdömande av vite. På utdömande av vite tillämpas inte 10 § 2 mom. viteslagen, dvs. bestämmelsen om tilläggsbelopp. På föreläggande och utdömande av vite tillämpas i övrigt bestämmelserna i viteslagen (1113/1990). 

Genom tillämpningen av viteslagen utnyttjas spelrummet att tillämpa vite vecko- eller månadsvis enligt artikel 66.2 tredje stycket samt artikel 67.1 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet. Genom momentet genomförs dessutom artikel 66.2 fjärde stycket och artikel 67.2 fjärde stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

7.3  Lagen om investeringstjänster

1 kap. Allmänna bestämmelser 

13 §.Definitioner som gäller tillhandahållare av investeringstjänster. Det föreslås att paragrafens rubrik ska ändras så att den får en enklare och allmän formulering.  

Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 12 och 13 punkt där central motpart och kvalificerad central motpart definieras genom hänvisning till EMIR-förordningen samt förordningen om tillsynskrav för kreditinstitut och stora värdepappersföretag. På grund av dessa tillägg föreslås en teknisk ändring i 11 punkten. 

Genom ändringarna genomförs artikel 3.1 i EMIR-direktivet. 

3 kap. Beviljande och återkallande av verksamhetstillstånd för värdepappersföretag samt betydande ägares tillförlitlighet 

1 a §.Särskild bestämmelse om verksamhetstillstånd för vissa värdepappersföretag. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten för stora värdepappersföretag eller värdepappersföretag som hör till en företagsgrupp av motsvarande storlek att ansöka om koncession för kreditinstitut. I momentet hänvisas det till de villkor som anges i artikel 4.1.1 b i EU:s tillsynsförordning. Nationellt behöver ändringarna i artikel 8a.1 i kreditinstitutsdirektivet inte verkställas separat, eftersom den hänvisning som ingår 1 mom. omfattar ändringen i och med att artikel 4.1.1 b i tillsynsförordningen har ändrats på motsvarande sätt som artikel 8a i kreditinstitutsdirektivet. Rättsläget ändras dock i och med ändringen av tillsynsförordningen på så sätt att man i beräkningen av tröskelvärdet på 30 miljarder beaktar dotterföretag och filialer i tredjeland både i det företagsvisa och gruppvisa beräkningssättet. 

Det föreslås att 1 mom. ska ändras så att det närmare framgår av bestämmelserna att företag ska ansöka om koncession för kreditinstitut senast samma dag som dess genomsnittliga samlade månatliga tillgångar, beräknat över en sammanhängande tolvmånadersperiod, uppfyller något av de tröskelvärden som anges i leden i, ii eller iii i artikel 4.1.1 b i EU:s tillsynsförordning. Genom ändringen kompletteras det tidigare genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034 om tillsyn av värdepappersföretag och om ändring av direktiven 2002/87/EG, 2009/65/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/59/EU och 2014/65/EU. 

Enligt förslaget ska 4–6 mom. fogas till paragrafen som nya moment, varigenom den ändrade artikel 8a.1 b och den nya artikel 8a.3a i kreditinstitutsdirektivet genomförs.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen enligt egen prövning kan bevilja undantag för stora värdepappersföretag när det gäller skyldigheten att ansöka om koncession för kreditinstitut i enlighet med 1 mom. i paragrafen. Företag som omfattas av skyldigheten att ansöka om koncession ska hos Finansinspektionen ansöka om avstående från kravet på koncession så att Finansinspektionen kan bevilja undantag. När man avstår från koncession för kreditinstitut leder det till att företagen inte anses vara kreditinstitut och att skyldigheten att iaktta tillsynskraven för kreditinstitut samt tillhörande bestämmelser enligt kreditinstitutslagen, EU:s tillsynsförordning och kreditinstitutsdirektivet inte fullt ut gäller det företag som beviljats undantag. Således omfattas företaget fortsättningsvis av tillämpningsområdet för EU:s förordning om tillsynskrav för värdepappersföretag eller de tillsynskrav som fastställts i direktivet. I momentet föreslås dessutom bestämmelser om Finansinspektionens skyldighet att utan dröjsmål underrätta Europeiska bankmyndigheten då Finansinspektionen tar emot en ansökan om att avstå från kravet på koncession från ett värdepappersföretag som omfattas av koncessionsskyldigheten. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om faktorer som Finansinspektionen ska beakta när den överväger avstående. Faktorer som är obligatoriska att beakta är arten, omfattningen, komplexiteten och betydelsen av den verksamhet som företaget bedriver i den medlemsstat där det etablerat sig och i hela unionen samt den systemrisk som verksamheten orsakar. Om det företag som begärt avstående ingår i en grupp ska Finansinspektionen i sin bedömning även ta hänsyn till gruppens organisationsstruktur och bokföringspraxis samt fördelningen av tillgångar mellan organisationerna i gruppen. Inom en månad från anmälan ger Europeiska bankmyndigheten sitt yttrande om avstående. Finansinspektionen ska beakta yttrandet i sin bedömning, men den är ändå inte bunden av yttrandet i sitt beslutsfattande.  

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det om Finansinspektionens beslut om krav på koncession. Finansinspektionen ska fatta beslut inom en månad från det att Europeiska bankmyndigheten har gett sitt yttrande i ärendet. Finansinspektionen ska motivera sitt beslut och i motiveringen ange orsakerna till att Finansinspektionens beslut eventuellt skiljer sig från Europeiska bankmyndighetens beslut. I momentet föreskrivs det även om Finansinspektionens skyldighet att meddela beslutet till det företag som lämnat begäran samt till Europeiska bankmyndigheten. I momentet ingår också en informativ bestämmelse om att Europeiska bankmyndigheten offentliggör Finansinspektionens beslut på sin webbplats tillsammans med sitt eget yttrande. Sist i momentet föreskrivs det att Finansinspektionen ska ompröva sitt beslut vart tredje år.  

6 kap.Ekonomiska verksamhetsförutsättningar för tillhandahållande av investeringstjänster samt tillsyn över den ekonomiska stabiliteten 

2 b §.Tillämpning av kraven i EU:s tillsynsförordning på vissa värdepappersföretag. I 1 mom. föreslås en ny bestämmelse. Den nya bestämmelsen anger att om ett värdepappersföretag som uppfyller ovannämnda villkor ingår i en sådan värdepappersföretagskoncern som avses i artikel 4.25 i EU:s förordning om tillsynskrav för värdepappersföretag, tillämpas på värdepappersföretagskoncernen vad som i kreditinstitutslagen och i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om gruppbaserad tillsyn över kreditinstitut. Genom tillägget genomförs den nya artikel 110a i kreditinstitutsdirektivet. 

6 b kap.Förvaltnings- och styrningssystem, insyn, riskhantering och ersättning 

1 a §.Värdepappersföretagets interna förvaltnings- och styrningssystem. Det föreslås att 1 mom. 2 punkten ska ändras. Enligt förslaget ska ordalydelsen i punkten preciseras och i den hänvisas direkt till koncentrationsrisker som är en följd av exponeringar mot centrala motparter, med beaktande av villkoren för aktiva konton enligt EMIR-förordningen. Genom ändringen genomförs artikel 3.2 i EMIR-direktivet.  

2 b §.Riskhantering. Enligt förslaget ska paragrafen ändras så att till 1 mom. fogas en ny 5 punkt med en bestämmelse om att även koncentrationsrisker som är en följd av exponeringar mot centrala motparter ska beaktas i riskhanteringen. I 4 punkten föreslås en teknisk ändring på grund av den nya punkten. Genom ändringen genomförs artikel 3.3 a i EMIR-direktivet.  

Enligt förslaget fogas ett nytt 6 mom. till paragrafen där det förutsätts att värdepappersföretag ska upprätta planer och fastställa kvantitativa mål i enlighet med de krav som fastställs i artikel 7a i EMIR-förordningen i syfte att övervaka och hantera den koncentrationsrisk som är en följd av exponeringar mot centrala motparter. Genom ändringen genomförs artikel 3.2 b i EMIR-direktivet.  

I och med det nya 6 mom. ändras de nuvarande 6–8 mom. till 7–9 mom. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande lagstiftningen.  

6 c kap.Tillsyn över finansiell ställning samt översyns- och utvärderingsprocessen 

2 §.Översyn och utvärdering. Det föreslås en teknisk ändring i 1 mom. 1 punkten; hänvisningen ska gälla 6 b kap. 2 b §. 

Enligt förslaget ska ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen. Finansinspektionen ska bedöma och övervaka utvecklingen av värdepappersföretagens metoder i fråga om hanteringen av den koncentrationsrisk som är en följd av exponeringar mot centrala motparter samt de framsteg som instituten gör för att anpassa sina affärsmodeller till de krav som fastställs i artikel 7a i EMIR-förordningen. Genom ändringen genomförs artikel 3.4 i EMIR-direktivet. 

I och med det nya 5 mom. ändras det nuvarande 5 mom. till 6 mom. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande lagstiftningen.  

5 §.Tillsynsbefogenheter. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ska ändras. Till dess inledande stycke fogas en hänvisning till 6 b kap. 2 b § samt som en teknisk ändring införs en hänvisning till 6 c kap. I momentet föreslås dessutom en ny 14 punkt där det föreskrivs att om Finansinspektionen anser att det föreligger en alltför stor koncentrationsrisk som är en följd av exponeringar mot en central motpart kan Finansinspektionen kräva att värdepappersföretagen minskar sina exponeringar mot denna centrala motpart eller omfördelar sina exponeringar. I 13 punkten föreslås en teknisk ändring på grund av tillägget. Genom ändringarna genomförs artikel 3.5 i EMIR-direktivet. 

15 kap. Administrativa påföljder 

2 §.Påföljdsavgift. I 1 mom. 3 och 4 punkten föreslås tekniska ändringar för att fortsätta förteckningen med en ny 5 punkt. 

Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 5 punkt för att komplettera det tidigare genomförandet av artikel 66.1 b i kreditinstitutsdirektivet. Genom ändringen kompletteras det tidigare genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/2034 om tillsyn av värdepappersföretag och om ändring av direktiven 2002/87/EG, 2009/65/EG, 2011/61/EU, 2013/36/EU, 2014/59/EU och 2014/65/EU. Ändringen innebär att ett värdepappersföretag kan åläggas en påföljdsavgift om det inte ansöker om koncession för kreditinstitutsverksamhet när villkoren uppfylls. Påföljdsavgift kan inte föreläggas om Finansinspektionen har beviljat företaget undantag, så att det inte behöver ansöka om koncession för kreditinstitutsverksamhet. 

Det föreslås också att till punkten fogas ett omnämnande av Finansinspektionens beslut som meddelats med stöd av bestämmelsen i 3 kap. 1 a §. Genom ändringen genomförs artikel 65.1 i kreditinstitutsdirektivet. Detta innebär att påföljdsavgift även kan påföras för överträdelse eller försummelse av Finansinspektionens beslut. 

Enligt förslaget ska ett nytt 10 mom. fogas till paragrafen där det föreskrivs om personligt ansvar i vissa situationer. I momentet föreskrivs det att utöver det som anges i 40 § 4 mom. i lagen om Finansinspektionen kan påföljdsavgift i de situationer som avses ovan i 1 mom. 5 punkten också påföras andra fysiska personer som enligt tillämplig lag har varit ansvariga för överträdelsen. Detta innebär att påföljdsavgift kan påföras personer som hör till ledningen eller den verkställande ledningen, men också andra fysiska personer om personen i fråga har varit ansvarig för överträdelsen. 

16 a kap. Tillsynsbefogenheter 

2 §.Vite. Enligt förslaget ska paragrafen ändras i sin helhet. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att i vissa situationer enligt 2 mom. föreläggs vite i enlighet med denna paragraf och inte i enlighet med 33 a § i lagen om Finansinspektionen. Enligt förslaget kan Finansinspektionen inte längre förelägga vite på grundval av 33 a § i sådana situationer som avses i 2 mom., utan Finansinspektionen har endast behörighet enligt denna paragraf. Finansinspektionen avses dock kunna förelägga vite i enlighet med 33 a § i den gällande lagen om Finansinspektionen om ett kreditinstitut till exempel bryter mot Finansinspektionens informations- och granskningsbefogenheter, dvs. till denna del ändras inte rättsläget.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att Finansinspektionen vid vite kan ålägga värdepappersföretag att fullgöra sina skyldigheter om företaget i sin verksamhet försummar att iaktta eller bryter mot en bestämmelse eller ett beslut som avses i 15 kap. 2 § 1 mom. 5 punkten. Genom momentet genomförs artikel 66.1 samt delvis artikel 67.1 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om de fysiska personer som kan påföras vite. Genom momentet genomförs delvis artikel 65.2 i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om det maximala vitesbeloppet. Det vite som föreläggs för varje dag som överträdelsen pågår får i fråga om en juridisk person uppgå till högst fem procent av den genomsnittliga dagliga nettoomsättningen. Den dagliga nettoomsättningen definieras i enlighet med 40 b § 2 mom. 1 eller 2 punkten i lagen om Finansinspektionen beroende på om företaget ingår i en grupp. Enligt 2 punkten kan beloppet för en fysisk person vara högst 50 000 euro. Genom momentet genomförs artikel 66.2 b och delvis artikel 67.2 b i kreditinstitutsdirektivet. Dessutom genomförs även artikel 66.4 samt artikel 67.4 i kreditinstitutsdirektivet i fråga om definitionen av omsättning. 

Det maximala vitesbeloppet räknas alltid enligt det dagliga maximibeloppet, även i de fall då vite föreläggs vecko- eller månadsvis. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om tiden för vitet. Enligt momentet kan vite dömas ut för högst sex månader. Genom momentet genomförs artikel 66.2 b och delvis artikel 67.2 b i kreditinstitutsdirektivet. 

I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det om utdömande av vite och tillämpning av viteslagen. Vitet föreläggs i form av löpande vite. På föreläggande av vite tillämpas inte 9 § i viteslagen. Avsikten är alltså att vite ska föreläggas som löpande vite, dvs. en bestämd tidsperiod fastställs inom vilken den skyldighet som anges i vitesföreläggandet ska iakttas. Vite föreläggs dock inte i enlighet med 9 § i viteslagen genom att använda ett fast grundbelopp och ett tilläggsbelopp. Vite kan föreläggas ett visst datum och tillämpningen av det kan börja på ett senare datum. 

I momentet anges det ytterligare att Finansinspektionen ska besluta om utdömande av vite. På utdömande av vite tillämpas inte 10 § 2 mom. viteslagen, dvs. bestämmelsen om tilläggsbelopp. På föreläggande och utdömande av vite tillämpas i övrigt bestämmelserna i viteslagen. 

Genom tillämpningen av viteslagen utnyttjas spelrummet att tillämpa vite vecko- eller månadsvis enligt artikel 66.2 tredje stycket samt artikel 67.2 tredje stycket i kreditinstitutsdirektivet. Genom momentet genomförs dessutom artikel 66.2 fjärde stycket och artikel 67.2 fjärde stycket i kreditinstitutsdirektivet. 

Det föreslagna 7 mom. motsvarar första meningen i 16 a kap. 2 § i den gällande lagen, enligt vilken Finansinspektionen kan förena förbud eller beslut som avses i 1 § med vite. 

7.4  Lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform

5 §. Bestämmelserna i 1 mom. som gäller förfarandet för anmälan om fusion och innehållet i anmälan föreslås bli ersatta med en informativ hänvisning till bestämmelserna i 3 a kap. i kreditinstitutslagen, som i fortsättningen innehåller närmare procedurbestämmelser för alla former av kreditinstitut. En ändring med motsvarande innehåll föreslås även i 3 mom. Enligt förslaget ska dock bestämmelsen om anmälningsskyldigheten i fråga om registermyndigheten bibehållas i 3 mom.  

9 §. Enligt förslaget ska undantaget som gäller den totala delningen i den andra meningen i 1 mom. strykas. Eftersom procedurbestämmelserna om banktillsyn över fusioner och delningar i fråga om alla former av kreditinstitut i fortsättningen föreslås ingå i det nya 3 a kap. i kreditinstitutslagen är bestämmelsen för det första överflödig och för det andra tillåter inte kreditinstitutsdirektivet längre undantag i enlighet med den nämnda meningen.  

13 §. Till 2 mom. fogas enligt förslaget närmare bestämmelser om förfarandet för anmälan om överlåtelse av affärsverksamhet och Finansinspektionens rätt att motsätta sig. Med undantag av vad som föreskrivs om avyttring av betydande tillgångar och skulder i 3 a kap. i kreditinstitutslagen ska kreditinstitutet anmäla alla överlåtelser av affärsverksamhet till Finansinspektionen utan de tröskelvärden som tillämpas på detta. Lösningen motsvarar anmälningsskyldigheten enligt den gällande lagstiftningen med undantag av att på innehållet i anmälan ska tillämpas de närmare bestämmelser som avses i 3 a kap. i kreditinstitutslagen. Med undantag av bestämmelserna i 3 a kap. i kreditinstitutslagen har Finansinspektionen även motsvarande rätt som enligt de gällande bestämmelserna att motsätta sig överlåtelsen av affärsverksamheten. Det anses fortfarande vara behövligt med en anmälningsskyldighet som överskrider miniminivån enligt direktivet och med Finansinspektionens rätt att motsätta sig arrangemanget, eftersom det i praktiken är svårt att separera bestämmelserna om överlåtelse av affärsverksamhet från partiell delning. Därför anses det inte vara nödvändigt att föreskriva om tillsyn över partiell delning och överlåtelse av affärsverksamhet på ett avsevärt avvikande sätt.  

7.5  Lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform

6 §. I 1 och 3 mom. föreslås motsvarande ändringar i sakinnehållet som i 5 § 1 mom. i lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform.  

12 §. I 1 mom. föreslås motsvarande ändring i sakinnehållet som i 9 § 1 mom. i lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform.  

16 §. I 3 mom. föreslås motsvarande ändring i sakinnehållet som i 13 § 2 mom. i lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform. 

7.6  Sparbankslagen

Enligt förslaget ska mellanrubriken mellan 64 och 65 § ändras till registrering av fusionsplanen och kallelse på borgenärerna. 

66 §. Det föreslås att paragrafen ska ändras i sin helhet så att i stället för bestämmelserna om anmälan till Finansinspektionen och Finansinspektionens rätt att motsätta sig inkluderas i paragrafen en informativ hänvisning till 3 a kap. som föreslås i kreditinstitutslagen. I enlighet med den gällande lagen ska Finansinspektionen enligt paragrafen underrätta registermyndigheten om sin invändning mot fusionen, men det föreslås att tidsfristen harmoniseras med lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform samt lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform så att registermyndigheten ska underrättas om beslutet om invändning inom en månad från att tiden för kallelse gick ut. 

Enligt förslaget ska mellanrubriken mellan 84 och 85 § ändras till registrering av delningsplanen och kallelse på borgenärerna. 

86 §. Det föreslås att paragrafen ska ändras i sin helhet så att motsvarande ändringar görs som i 66 § i fråga om fusionsplanen. 

89 §. I 1 mom. föreslås motsvarande ändring i sakinnehållet som i 13 § 2 mom. i lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform. 

7.7  Lagen om placeringsfonder

1 kap. Allmänna bestämmelser 

2 §.Definitioner. Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 36 punkt där central motpart definieras genom hänvisning till EMIR-förordningen. Genom ändringen genomförs artikel 1.1 i EMIR-direktivet. I 35 punkten föreslås en teknisk ändring på grund av tillägget. 

3 §.Definitioner med anknytning till EU-lagstiftning. Det föreslås att en ny 17 punkt ska fogas till paragrafen där EMIR-förordningen definieras. Med ifrågavarande förordning avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Genom ändringen genomförs artikel 1.1 i EMIR-direktivet. I 16 punkten föreslås en teknisk ändring på grund av tillägget. 

13 kap. Placeringsfonders investeringar 

7 §.Placeringsfonders krav på minimal diversifiering. Enligt förslaget ska 2–4 mom. ändras så att begreppet OTC-derivatinstrument ersätts med en hänvisning till sådana derivatinstrument som beroende på fallet clearas eller inte clearas av en central motpart som är auktoriserad i enlighet med artikel 14 i EMIR-förordningen eller godkänd i enlighet med artikel 25 i den förordningen. Genom ändringarna genomförs artikel 1.2 i EMIR-direktivet.  

7.8  Lagen om Finlands Banks tjänstemän

9 a kap. Karensavtal 

Enligt förslaget ska ett nytt kapitel fogas till lagen med bestämmelser om karensavtal. 

32 b §. Det föreslås att en ny 32 b § fogas till lagen. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om en möjlighet att genom avtal (karensavtal) avtala om en tidsfrist under vilken en tjänstemans rätt att övergå till andra uppgifter begränsas villkorligt. Genom karensavtal avtalar man om en tidsbestämd tid (karenstid) under vilken man begränsar en tjänstemans rätt att övergå till en annan arbetsgivare eller uppgift eller att inleda tillhandahållande av tjänster genom närings- eller yrkesutövning eller någon annan motsvarande verksamhet, såsom att verka som verkställande direktör eller styrelseproffs. 

Det föreslagna 9 a kap. utgår från samma syften och principer som karensavtalet i statstjänstemannalagen. En del av bestämmelserna skiljer sig dock en aning från ordalydelsen i statstjänstemannalagen, men avsikten är att tillämpningspraxis som gäller karensen i princip ska vara så nära tillämpnings- och tolkningspraxis för statstjänstemannalagen som möjligt. 

Enligt 2 mom. ska avtal ingås då Finlands Bank konstaterat att de kriterier som anges i bestämmelsen uppfylls. Karensavtal förutsätter att personen i sin tjänst, uppgift eller ställning har tillgång till sådan information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och som på ett väsentligt sätt kan utnyttjas i en annan arbetsgivares tjänst eller vid närings- eller yrkesutövning eller i någon annan motsvarande verksamhet för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. Detta kan också avse information som kan användas för att skada Finlands Bank. Paragrafen avses gälla alla Finlands Banks tjänstemän. Målgruppen för paragrafen avgränsas i princip inte till endast en del av tjänstemännen eller tjänsterna, utan behovet av karensavtal föreslås basera sig på prövning av Finlands Bank. Också i andra slags uppgifter kan tjänstemannen få sådan information som gör att ett karensavtal behövs, till exempel i uppgifter som hänför sig till beredskapen inom det finansiella systemet. Om en tjänsteman i sin uppgift inte har tillgång till information som skyddas genom bestämmelsen kan karensavtal inte ingås med denne. Ingående av karensavtal och fastställande av karensavtal som villkor för utnämning eller inledande av nya uppgifter ska övervägas om tjänstemannens kommande uppgifter omfattar arbete med information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten. 

När det bedöms om informationen kan utnyttjas på ett väsentligt sätt för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan bör det beaktas om tjänstemannen exempelvis kan utnyttja information om konkurrerande företag eller om ifrågavarande sektors förhållanden eller marknad samt hur möjligheten att utnyttja informationen påverkas av att informationen föråldras. I bedömningen ska hänsyn även tas till om tjänstemannen har sådan information som företag med verksamhet inom sektorn inte allmänt har tillgång till. Det handlar om arten av information som tjänstemannen har tillgång till i sin tjänst, uppgift eller ställning. Bestämmelserna om karensavtal omfattar tjänstemän som har tillgång till bland annat känsliga uppgifter eller uppgifter med ett betydande ekonomiskt värde. Till denna grupp hör till exempel tjänstemän som utför uppgifter inom Europeiska centralbankssystemet och således de facto kontinuerligt behandlar uppgifter som gäller penningpolitiskt beslutsfattande i sina tjänsteuppgifter. Också i andra slags uppgifter kan tjänstemannen få sådan information som gör att ett karensavtal behövs, till exempel i uppgifter som hänför sig till beredskapen inom det finansiella systemet. Ingående av karensavtal och fastställande av karensavtal som villkor för utnämning eller inledande av nya uppgifter ska övervägas om tjänstemannens kommande uppgifter omfattar arbete med information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten, som kan utnyttjas i de nya uppgifterna. 

Finlands Bank föreslås kunna ange ingående av karensavtal som en förutsättning för utnämning till en ny tjänst eller ett nytt tjänsteförhållande eller övergång till en ny uppgift. Bestämmelsen avses ändå inte förplikta sökanden eller tjänstemannen att ingå avtal. Det rekommenderas att det redan när tjänsten eller tjänsteförhållandet ledigförklaras uppges att utnämning förutsätter ett karensavtal. Avtal ingås i regel före utnämning, men vid behov även under tjänsteförhållandet innan tjänstemannen inleder de uppgifter som förutsätter avtal om karenstid. Under ett pågående tjänsteförhållande ska karensavtal ingås innan tjänstemannens uppgifter ändras till sådana där tjänstemannen har tillgång till information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten. 

Enligt den sista bestämmelsen i momentet binder karensavtalet dock inte tjänstemannen om tjänsteförhållandet har upphört av skäl som beror på myndigheten. Med detta avses skäl som uttryckligen beror på Finlands Bank och inte på tjänstemannen. Om tjänsteförhållandet upphör t.ex. på grund av att ett tjänsteförhållande för viss tid upphör, ett tjänsteförhållande hävs under prövotiden eller ett tjänsteförhållande sägs upp eller hävs av ett skäl som beror på tjänstemannen, är tjänstemannen fortfarande bunden av karensavtalet. Likaså är avtalet bindande för tjänstemannen, om tjänstemannen säger upp sig från tjänsteförhållandet av skäl som inte beror på arbetsgivaren. 

Enligt förslaget föreskrivs det om karenstidens längd i 3 mom. Karenstiden enligt karensavtalet får omfatta högst sex månader efter det att anställningsförhållandet har upphört. Karenstiden får dock enligt avtalet omfatta högst 12 månader efter det att anställningsförhållandet har upphört, om avtalet ingås med en person som utnämnts eller föreslås bli utnämnd till en tjänst som direktionsmedlem eller direktör enligt 3 § eller till ett tjänsteförhållande.  

Finlands Bank fastställer längden på karenstiden utifrån en bedömning från fall till fall. Vid bedömningen av karenstidens längd ska det beaktas om tjänstemannen kan dra fördel av information om till exempel konkurrerande företag eller om ifrågavarande sektors förhållanden eller marknad som denne har fått genom sin tjänsteställning, och om tjänstemannen har sådan information eller sådant kunnande som företag med verksamhet inom sektorn inte allmänt har tillgång till. När karenstidens längd bedöms ska hänsyn även tas till i vilket skede information som tjänstemannen känner till, som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten, har förlorat den betydelse som innebär att informationen på ett väsentligt sätt skulle kunna användas i den nya anställningen eller verksamheten till egen eller någon annans fördel eller för att skada någon annan.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om avtalsvillkor för räkning av karenstiden. Karensavtalet ska innehålla ett villkor enligt vilket karenstiden räknas från den dag då uppgifterna enligt det uppdrag, den tjänst eller den ställning som avses i 2 mom. upphörde. Personen får inte längre under karenstiden ha tillgång till information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och som är väsentlig med tanke på den karens som meddelats eller som kunde utgöra en grund för en ny karens. Karenstiden kan alltså börja redan innan tjänsteförhållandet har upphört, men det förutsätts att personen övergår inom Finlands Bank till en sådan annan uppgift, där det inte finns någon grund för karens. Personen kan till exempel under hela karenstiden arbeta i andra uppgifter vid Finlands Bank under uppsägningstiden eller hålla semester. Uppgifterna för en tjänsteman som arbetar med särskilt känsliga uppgifter ska genast ändras för uppsägningstiden så att tjänstemannen inte behandlar uppgifter som denne kan utnyttja efter att tjänstgöringen vid Finlands Bank har upphört. 

I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det när avtalsvillkoret om karenstid inträder. Avtalsvillkoret om karenstid inträder om Finlands Bank bedömer att det vid övergången eller tillhandahållandet av tjänster är fråga om en situation som avses i 2 mom. Finlands Bank ska göra en bedömning och fatta sitt beslut inom en månad från det att tjänstemannens anmälan enligt 32 c § har tagits emot.  

När Finlands Bank har fått anmälan ska man i förhållande till de uppgifter som beskrivs i anmälan bedöma om det är fråga om uppgifter där tjänstemannen på ett väsentligt sätt skulle kunna använda uppgifterna som avses i 2 mom. till egen eller någon annans fördel eller för att skada någon annan. Finlands Bank för samtal med tjänstemannen för att utreda behovet av en karenstid och på basis av detta bedöms behovet av en karenstid enligt karensavtalet. Avtalsvillkoret om karens träder i kraft om tjänstemannen antingen direkt eller under den tid anmälningsskyldigheten gäller avser övergå i en sådan arbetsgivares tjänst eller inleda andra sådana uppgifter där tjänstemannen kan utnyttja särskilt känsliga uppgifter som denne tagit del av i sitt tjänsteförhållande. Om tjänstemannen antingen direkt eller under den tid anmälningsskyldigheten gäller avser övergå till sådana uppgifter där tjänstemannen inte kan utnyttja de erhållna uppgifterna eller om det av någon annan anledning inte finns behov av någon karenstid med tanke på myndighetens verksamhet kan Finlands Bank bestämma att villkoret om karenstid i karensavtalet inte verkställs, och då har myndigheten ingen skyldighet att betala ersättning för karenstid åt tjänstemannen för tiden efter tjänsteförhållandets upphörande. I detta fall är tjänstemannen inte förhindrad att arbeta hos sin nya arbetsgivare eller i sin nya uppgift. 

När behovet och längden av karenstiden bedöms ska hänsyn även tas till rätten till arbete och näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. Karensen och längden på den ska uppfylla kravet på proportionalitet. Avsikten är att karensavtalet inte ska begränsa en tjänstemans övergång till andra uppgifter mer än nödvändigt för att uppfylla syftet med bestämmelsen. 

I 6 mom. föreslås en informativ bestämmelse, enligt vilken bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för myndigheter inom internationella eller europeiska system för finansiell tillsyn ingår i förordning (EU) nr 1093/2010, SSM-förordningen och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010. Detta innebär i praktiken till exempel att Europeiska centralbankens bestämmelser och riktlinjer tillämpas på personer som har sådana uppgifter vid Finansinspektionen på vilka tillämpas Europeiska centralbankens procedurbestämmelser om karens. En sådan uppgift är till exempel att vara representant eller ersättare för den nationella tillsynsmyndigheten i ECB:s tillsynsorgan. Det finns inga särskilda bestämmelser om ikraftträdandet, vilket innebär att karensbestämmelserna gäller alla som står i tjänsteförhållande eller är medlemmar av direktionen. Detta innebär att de också gäller personer som har sagt upp sig före lagens ikraftträdande, men uppsägningstiden har ännu inte löpt ut. Det rekommenderas att det tas upp i karensavtalet om karens tillämpas på personen även med stöd av någon annan lagstiftning. 

Karensavtalet är ett offentligrättsligt avtal. En avtalspart kan föra meningsskiljaktigheter i fråga om innehållet i avtalet för behandling som förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen. Eftersom bestämmelserna om karensavtal i huvudsak motsvarar bestämmelserna i statstjänstemannalagen, kan Finlands Bank vid den praktiska tillämpningen av bestämmelserna utnyttja finansministeriets juridiskt bindande anvisningar om karensavtal och organiseringen av uppgifter när anställningsförhållandet inleds och upphör. 

32 c §. Enligt det föreslagna 1 mom. skakarensavtalet innehålla de villkor som bestämmelserna anges i 32 b § 2–5 mom. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska karensavtalet innehålla ett villkor enligt vilket en tjänsteman ska göra en anmälan till Finlands Bank om sin avsikt att övergå i någon annans tjänst eller ta emot ett uppdrag hos någon annan eller att inleda närings- eller yrkesutövning eller någon annan motsvarande verksamhet. Anmälan ska göras utan dröjsmål räknat från den tidpunkt då personen vet att han eller hon kommer att övergå till någon annans tjänst eller inleda tillhandahållande av tjänster. Med detta avses till exempel den tidpunkt då personen har beslutat att ta emot ett jobberbjudande eller att lämna in meddelande om uppsägning i avsikt att övergå till en aktör som faller inom tillämpningsområdet för karens. Personen kan också anmäla om detta vid en tidigare tidpunkt. 

Enligt 3 mom. föreslås det att anmälan enligt 1 mom. ska göras under tjänsteförhållandet eller mandatperioden eller inom en tid som motsvarar den maximala karenstiden, om tjänsteförhållandet redan har upphört.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om de uppgifter som ska anmälas. Anmälan ska innehålla de kontaktuppgifter som behövs för behandlingen av ärendet, information om en i 32 b § 1 mom. avsedd organisation samt en utredning om tidpunkten för övergången till det nya uppdraget och det huvudsakliga innehållet i det nya uppdraget eller de tjänster som tillhandahålls. 

I 5 mom. föreslås en bestämmelse om en skyldighet att anmäla förändringar i omständigheterna. Den som meddelats karens enligt Finlands Banks bedömning ska utan dröjsmål till Finlands Bank anmäla sådana väsentliga förändringar i omständigheterna som kan påverka den karens som meddelats denne eller den ersättning som betalas för karenstiden. En sådan förändring är till exempel uppsägningssituationer. 

32 d §. Enligt förslaget föreskrivs det i paragrafen om det villkor som ska ingå i karensavtalet angående utbetalning av ersättning för karenstiden. 

Enligt det föreslagna 1 mom. skakarensavtalet innehålla de villkor som anges i 2 mom.  

Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. att åt den som meddelats karens ska en ersättning som motsvarar lönen för den ordinarie arbetstiden betalas. Ersättningen föreslås bli betalad från och med den tidpunkt då tjänsteförhållandet har upphört eller personen avslutar sitt uppdrag. Ersättningen betalas i månadsrater enligt förslaget. Med ersättning avses ersättning som betalas och det är inte fråga om avlöning som betalas, men ersättningen ska ändå anses vara ersättning för minskade inkomster. Vid ersättning för karens handlar det således om ersättning på vilken förskottsinnehållning ska verkställas, men för vilken det ändå inte betalas arbetsgivarens sjukförsäkringsavgift. Om en person har överförts till andra uppgifter inom Finlands Bank för karenstiden på basis av anmälan får personen lön i enlighet med sitt tjänsteförhållande för denna tid, och inte ersättning enligt detta moment. Det att karenstiden har börjat har ingen inverkan på rätten att få ersättning. Om karenstiden har börjat löpa när ersättningen fastställs beviljar Finlands Bank ersättningen retroaktivt.  

I momentet föreslås det även bestämmelser om vilka poster som ska dras av från ersättningen som betalas. Det föreslås att från ersättningen avdras lön, arvode, förmån eller annan ersättning som motsvarar lön som personen får under karenstiden eller på basis av arbete som utförts under karenstiden, om lönen, arvodet eller annan ersättning betalas först efter att karenstiden upphört. Med annan ersättning som motsvarar lön kan till exempel avses ersättning som personen får på basis av karens på grundval av ett karensavtal eller bestämmelser om karens någon annanstans i lag.  

32 e §. I paragrafen föreslås det bestämmelser om avtalsvite. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att i ett karensavtal kan det tas in villkor om avtalsvite och villkor som motsvarar de villkor som anges i 2–4 mom.  

Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. att avtalsvite tillämpas om en tjänsteman avsiktligt eller av grov oaktsamhet underlåter att uppfylla sin anmälningsskyldighet enligt karensavtalet eller övergår i en annan arbetsgivares tjänst eller tillhandahåller tjänster genom att inleda näringsverksamhet eller yrkesutövning eller annan verksamhet i strid med karensavtalet under karenstiden. I princip ska det ingå ett villkor om avtalsvite i karensavtalet. Om man inte har avtalat om avtalsvite bestäms en eventuell skadeståndsskyldighet som följer av överträdelse av avtalet i enlighet med bestämmelserna om skadestånd. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om maximibeloppet för avtalsvite. Avtalsvitet får uppgå till högst två gånger det belopp som skulle betalas som ersättning till den berörda personen. Maximibeloppet räknas alltså enligt vad som skulle betalas i ersättning till personen för hela karenstiden, och inte enbart enligt den ersättning som redan betalats. Genom maximibeloppet för avtalsvitet enligt förslaget säkerställs den förebyggande effekten som ett karensavtal syftar till och strävan är att säkerställa att avtalsvitets verkningsfullhet är i enlighet med målen under hela karenstiden. Syftet med maximibeloppet är att styra personer som omfattas av lagens tillämpningsområde till att iaktta de skyldigheter som anges i avtalet. I karensavtalet ska man i princip förutsätta maximibeloppet för avtalsvitet.  

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om sänkning av avtalsvitet. Finlands Bank kan utifrån en helhetsbedömning sänka avtalsvitet för en tjänsteman som brutit mot ett karensavtal. Avtalsvitet kan efterskänkas eller tas ut till ett mindre belopp än minimibeloppet, om förfarandet kan anses vara ringa eller om det med tanke på förfarandets art, planmässighet och andra omständigheter är skäligt att avtalsvitet efterskänks eller krävs ut till ett lägre belopp än minimibeloppet. Vid bedömningen av beloppet ska hänsyn tas till förfarandets art, omfattning och skadlighet. 

Avtalsvitet ska vara proportionerligt i förhållande till gärningens klandervärdhet. Överträdelse av meddelad karens har bedömts vara mer klandervärt än försummelse av anmälningsskyldigheten. Det avtalsvite som uppbärs för försummelse av anmälningsskyldigheten ska dock vara tillräckligt nära det avtalsvite som uppbärs för överträdelse av karensen, så att avtalsvitet verkningsfullt styr iakttagandet av vardera skyldigheten. 

Arten och omfattningen innefattar både vilken typ av försummelse eller överträdelse det är fråga om och hur klandervärt beteendet har varit. Vid bedömningen av arten kan hänsyn även tas till förfarandets avsiktlighet och omfattningen kan även bedömas tidsmässigt. Till exempel kan delvis överträdelse av karensen vara mindre klandervärt till sin art än att helt och hållet underlåta att iaktta karensen. 

7.9  Lagen om verkställighet av böter

1 §.Lagens tillämpningsområde. Enligt förslaget fogas en hänvisning till den nya 17 e § i lagen om Finansinspektionen till 1 mom. 13 punkten. 

7.10  Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag

8 Kap. Skuldnedskrivning och konvertering av skulder till kapitalbasinstrument 

7 e §.Minimikrav för dotterföretag. Det föreslås att 4 mom. ska ändras för att precisera det tidigare genomförandet av det så kallade Daisy Chain 2-direktivet. I direktivet i fråga ändrades artikel 45f.1 fjärde stycket led a ii i återhämtnings- och resolutionsdirektivet 2014/59/EU. I den gällande nationella bestämmelse varmed denna punkt har genomförts har definitionen av en avvecklingsenhet, som även föreskrivs i artikel 2.1.83aa, inte beaktats i tillräcklig grad som en helhet. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen får Verket för finansiell stabilitet med avvikelse från 1 mom. fastställa ett minimikrav för kapitalbasen och godtagbara skulder på gruppnivå för de dotterföretag som avses i det momentet, om villkoren enligt 4 mom. uppfylls. Tillämpning av undantaget kräver att dotterföretaget på gruppnivå har fastställts ett sådant buffertkrav enligt prövning som avses i 11 kap. 6 § i kreditinstitutslagen. Dessutom förutsätts det att fastställandet av ett minimikrav för dotterföretaget på gruppnivå inte får leda till att det belopp som behövs för rekapitalisering av en underkoncern som omfattas av konsolideringen överskattas vid tillämpningen av 8 kap. 7 § 4 mom. 2 punkten. I bedömningen av det belopp som behövs för rekapitalisering ska då också beaktas antalet institut som enligt resolutionsplanen ska försättas i likvidation eller konkurs och som omfattas av konsolidering. Det föreslås att bestämmelsen ska kompletteras med att om det är fråga om en grupp som omfattas av resolution ska i bedömningen också beaktas antalet sådana institut som ingår i en grupp och som inte själva är resolutionsenheter och på vilka nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna med avseende på skulder inte ska tillämpas i resolutionsplanen för resolutionsgruppen. Ju fler som omfattas av konsolidering av de institut som sköts i insolvensförfarande eller av ovan angivna institut på vilka nedskrivnings- och konverteringsbefogenheterna med avseende på skulder inte ska tillämpas, desto mindre är det belopp som krävs för rekapitalisering. 

10.1  Kreditinstitutsdirektivet

12.1  Kravet på bestämmelser i lag (80 § i grundlagen)

Karens. Lagförslag 1 och 8 i propositionen är av betydelse med avseende på 18 § och 80 § 1 mom. i grundlagen. Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag. Bestämmelsen gäller även en tjänstemans rättigheter och skyldigheter (RP 1/1998 rd, s. 132, se även GrUU 20/2003 rd, s. 2/I, GrUU 3/2000 rd, s. 3/I–II). 

I fråga om 2 a kap. i lagförslag 1 i propositionen valde man en regleringslösning där karensbestämmelserna skrivs in direkt i lagen, eftersom det tillämpningsområde som förutsätts i kreditinstitutsdirektivet och som utvidgats genom nationellt handlingsutrymme skulle ha förutsatt bestämmelser om avtalstvång samt ha lett till en betydande administrativ börda i en avtalsbaserad modell. I lagen föreslås bestämmelser om grunderna för karensen, karenstidens längd, ersättning för karenstiden, avtalsvite, tjänstemannens anmälningsskyldighet samt sökande av ändring. 

En avtalsbaserad modell är också förknippad med betydande oklarheter ur ett tjänstemannarättsligt perspektiv. Det är fortfarande oklart vad som händer om en person inte vill ingå ett avtal. I samband med att 44 a § i statstjänstemannalagen stiftades behandlade både grundlagsutskottet och förvaltningsutskottet detta. Utskotten ansåg att en tjänsteman inte bryter mot sin tjänsteplikt bara genom att vägra ingå ett karensavtal, och tjänstemannen kan inte bli föremål för åtgärder som kan tolkas som straffbara för att han eller hon vägrar ingå karensavtal. Grundlagsutskottet påpekade dock i sitt utlåtande att det är oklart hur det att man vägrar ingå karensavtal är relaterat till uppsägning. Det är enligt utskottet också en tolkningsfråga om vägran kan motivera uppsägning med hänvisning till produktionsmässiga och ekonomiska grunder när en tjänstemans arbetsmängd minskar (27 § i statstjänstemannalagen) (FvUB 17/2016 rd, s. 5, GrUU 35/2016 rd, s. 39). Denna mångtydighet är särskilt problematisk när det gäller genomförandet av direktivet eftersom det från fall till fall kan vara oklart om direktivet har genomförts. 

Grundlagsutskottet konstaterade i fråga om karensavtalet i statstjänstemannalagen att karensbegränsningen bara är tillåten i föreskrivna situationer, där man har tillgång till sådan information som kan användas för att skaffa någon annan fördel eller för att skada någon annan. Dessutom konstaterade utskottet att tillämpning i kombination med 6 § i förvaltningslagen om grunderna för god förvaltning hindrar att bestämmelsen tillämpas schablonmässigt exempelvis på alla tjänstemän som arbetar med databehandling, eftersom bestämmelsen i förvaltningslagen vanligen kräver att myndigheterna utövar sina befogenheter uteslutande för enligt lag godtagbara syften. Riktlinjerna för karensavtal är utmanande eftersom kreditinstitutsdirektivet i vissa fall alltid förutsätter karens. På grund av bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet gäller karensen kategoriskt personer som utövar en viss typ av tillsyn. Det har dock bedömts att kraven i kreditinstitutsdirektivet i praktiken motsvarar de situationer där det finns grunder för karensavtal. Ett avtalsbaserat system skulle kunna leda till att avtal ingås för säkerhets skull. 

Enligt 9 a kap. i lagförslag 8 kan i Finlands Bank ett avtal ingås med en tjänsteman (karensavtal) genom vilket tjänstemannens rätt att övergå till en annan arbetsgivare eller att inleda närings- eller yrkesutövning delvis begränsas för viss tid efter tjänstgöringen. I fråga om tjänstemännen vid Finlands Bank valde man denna lösning eftersom en reglering som motsvarar karensavtalet i statstjänstemannalagen kan anses vara ett slags grundläggande lösning då den tillämpas i stor utsträckning inom statsförvaltningen. Kraven i kreditinstitutsdirektivet gäller inte tjänstemännen vid Finlands Bank, så det finns ingen särskild grund för att föreskriva om karens direkt i lag. 

I karensavtalet enligt lagförslaget är det inte fråga om ett beslut som gäller en tjänstemans rättigheter eller skyldigheter, utan fråga om ett offentligrättsligt avtal som ingås i sådana situationer som avses i 32 b § 2 mom. och som ställs som ett villkor för utnämningen eller övergången till det nya uppdraget. Myndigheten kan ställa karensavtalet som villkor för utnämningen eller övergången till det nya uppdraget. Om bestämmelser om grunderna för karensen, karenstidens längd, ersättning för karenstiden, avtalsvite, samt tjänstemannens anmälningsskyldighet föreskrivs dock uttryckligen på lagnivå. Grundlagsutskottet ansåg i fråga om 44 a § i statstjänstemannalagen att den föreslagna regleringen på lagnivå av en tjänstemans rättigheter och skyldigheter kan anses vara tillräcklig (GrUU 35/2016 rd, s. 3). Lagförslag 8 i propositionen motsvarar i huvudsak lösningen i statstjänstemannalagen, men i förslaget har det i lag tagits in närmare bestämmelser än i 44 § i statstjänstemannalagen om tjänstemannens anmälningsskyldighet, hur karenstiden räknas, bedömning och beslut om karens, ersättning för karensen och återkrav av den samt närmare bestämmelser om avtalsvite. Genom närmare bestämmelser om vilka villkor karensavtalet ska innehålla eller vilka villkor det kan innehålla strävar man uttryckligen efter att det på lagnivå ska föreskrivas så exakt och avgränsat som möjligt om de viktigaste bestämmelserna i fråga om karensen. 

12.2  Rättsskydd (21 § i grundlagen)

Påföljdsavgifter som gäller Finansinspektionens tillsynsobjekt. Grundlagsutskottets vedertagna tolkning är att påföljdsavgifterna enligt lagen om Finansinspektionen med avseende på 81 § i grundlagen varken är skatter eller avgifter, utan administrativa påföljder av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Utskottet har i sak jämställt ekonomiska påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (GrUU 37/2021 rd, GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2, GrUU 55/2005 rd, s. 2 och GrUU 32/2005 rd, s. 2). Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska de allmänna grunderna för administrativa påföljder bestämmas i lag, eftersom det innebär utövning av offentlig makt att påföra en sådan typ av avgift. Utskottet har också ansett att det är fråga om betydande utövning av offentlig makt. 

Det ska lagstiftas exakt och tydligt om grunderna för betalningsskyldigheten och avgiftens storlek samt om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för att verkställa lagen (GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2, GrUU 57/2010 rd, s. 2, GrUU 55/2005 rd, s. 2, och GrUU 32/2005 rd, s. 2). Även om kravet på exakthet i den straffrättsliga legalitetsprincipen i 8 § i grundlagen inte i sig hänför sig till reglering av administrativa påföljder, är det inte möjligt att förbise det allmänna kravet på noggrannhet i samband med sådan reglering (GrUU 37/2021 rd, GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, s. 2, GrUU 9/2012 rd, s. 2, GrUU 57/2010 rd och GrUU 74/2002 rd, s. 5). Dessutom ska bestämmelserna uppfylla kraven i fråga om rätt proportion på påföljderna (GrUU 28/2014 rd, GrUU 15/2014 rd). I fråga om administrativa påföljder bör det ännu noteras att de till sitt förfarande inte får stå i strid med den oskyldighetspresumtion som avses i 21 § i grundlagen och att de inte heller kan grunda sig på rent omvänd bevisbörda eller strikt objektivt ansvar (se även GrUU 32/2005 rd, s. 3 och GrUU 4/2004, s. 7–8). 

Grundlagsutskottet har också fäst uppmärksamhet vid användningen av den s.k. blankobestämmelsen (GrUU 37/2021 rd, s. 34 och 35). Grundlagsutskottet har i sig inte ansett att bestämmelser om blankostraff är en regleringsteknik som är förbjuden enligt grundlagen. Grundlagsutskottet har konstaterat att det på sådan reglering vid administrativa sanktioner dock finns skäl att tillämpa motsvarande principer som grundlagsutskottet har iakttagit vid bedömningen av straffrättsliga blankobestämmelser (se GrUU 20/1997 rd). Av orsaker som hänför sig till legalitetsprincipen bör man förhålla sig negativt till blankobestämmelser (t.ex. GrUU 31/2002 rd, s. 3, GrUU 15/1996 rd, s. 2/II och GrUU 20/1997 rd, s. 3/II). Grundlagsutskottet konstaterar vidare att det redan i samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna betonade att målet i fråga om blankobestämmelser bör vara att de kedjor av bemyndiganden som ingår i straffbestämmelserna ska vara exakt angivna och att de materiella bestämmelser som utgör ett villkor för straffbarhet ska vara avfattade med den exakthet som krävs av straffbestämmelser och att det av det normkomplex som bestämmelserna ingår i ska framgå att brott mot dem är straffbart. Också i den bestämmelse som inbegriper själva kriminaliseringen bör det finnas en saklig beskrivning av den gärning som avses bli kriminaliserad (GrUU 10/2016 rd, GrUB 25/1994 rd). 

De bestämmelser om administrativa påföljder som ingår i 40 och 41 a–41 d § i lagförslag 1 i propositionen motsvarar till sin karaktär de bestämmelser som redan finns i gällande lagstiftning och som har kommit till med grundlagsutskottets medverkan (se t.ex. GrUU 17/2012 rd, GrUU 15/2016 rd och GrUU 43/2013 rd). I bestämmelserna om påföljdsavgift i lagen om Finansinspektionen räknas de bestämmelser upp där påföljden i fråga kan åläggas vid försummelse eller överträdelse av dem. I den lagen finns det dock inte direkta bestämmelser, utan i lagen hänvisas det till sektorslagarnas bestämmelser där det närmare anges alla de bestämmelser vars överträdelse eller försummelse leder till att påföljdsavgift kan påföras. 

Ekonomiutskottet har konstaterat att det i sakkunnigyttrandena har påpekats att bestämmelserna i lagen om Finansinspektionen till vissa delar har blivit mycket svårbegripliga till följd av genomförandet av ett flertal olika EU-rättsakter (EkUB 8/2024 rd, s. 12). Utskottet konstaterade att i synnerhet 41 a § om påföljdsavgiftens maximibelopp i vissa fall är svårbegriplig. Dessutom bidrar hänvisningstekniken i lagens bestämmelser om administrativa påföljder till att göra bestämmelserna svårlästa. Med tanke på tillsynsobjektens och andra finansmarknadsaktörers rättssäkerhet bör bestämmelserna om påföljder vara så tydliga som möjligt. Ekonomiutskottet anser att anmärkningen är befogad och anser att bestämmelserna i lagen om Finansinspektionen delvis är så svårläsliga och inkonsekventa att det finns en reell risk för felaktiga tolkningar. Utskottet anser att det med tanke på företagens rättssäkerhet är nödvändigt att bestämmelserna om administrativa påföljder i lagen om Finansinspektionen omarbetas omsorgsfullt till en tydlig och konsekvent helhet och att en proposition om dem föreläggs riksdagen för behandling (EkUB 8/2024 rd, s. 12). 

Vars och ens rättsskydd som tryggas i 21 § i grundlagen ställer krav på lagstiftningens noggrannhet och exakthet med tanke på förutsägbarheten och rättssäkerheten särskilt när det är fråga om parternas rättigheter och skyldigheter (se t.ex. GrUU 7/2019 rd, s. 9–10). I 21 § i grundlagen tryggas vars och ens rättsskydd. Rättssäkerhet är ett mer omfattande begrepp som hänför sig till rättsskyddet. Med det avses kravet på förutsägbarhet i fråga om rättsliga avgöranden. Rättssäkerheten förutsätter också att bestämmelserna är tillräckligt tydliga och att de är möjliga att tillämpa enhetligt. 

Med tanke på vars och ens rättsskydd enligt 21 § i grundlagen och den rättsskyddet närliggande rättssäkerheten föreslås det förtydligande korrigeringar i 41 a § i lagen om Finansinspektionen som kan göras i samband med detta projekt. Den hänvisningsteknik i 41 a § som gör det svårt att tolka lagen omstruktureras till en enklare form. Den gällande lagen innehåller även en oklarhet om huruvida de maximibelopp för påföljdsavgifter som föreskrivs i 41 a § också ska tillämpas på överträdelser eller försummelser av bestämmelser, föreskrifter och beslut som utfärdats eller fattats med stöd av bestämmelserna. Med tanke på rättssäkerheten är det mycket viktigt att det i lagen tydligt kan tolkas när påföljdsavgift kan åläggas och hur stor påföljdsavgiften kan vara. De föreslagna 40 och 41 a–41 d § i lagförslag 1 syftar till att förbättra vars och ens rättsskydd enligt 21 § i grundlagen och den rättssäkerhet som står rättsskyddet nära. 

Det föreslagna 40 § 6 mom. verkar i sig vara en blankobestämmelse, men de facto återspeglar momentet de bestämmelser som finns i sektorslagarna för finansbranschen. I bakgrunden ligger alltså en lagteknisk lösning som i tiden har gjorts med tanke på administrativa påföljder inom finansbranschen. Momentet överlappar således bestämmelserna i sektorslagen. I sektorslagarna har det noggrant redogjorts för de bestämmelser vars överträdelse eller försummelse kan leda till sanktioner. I sektorslagarna har man också strävat efter att beskriva gärningar och försummelser. Det föreslagna 6 mom. är dock ett mycket viktigt tillägg i fråga om bestämmelserna om påföljdsavgiftens maximibelopp. Genom bestämmelsen i momentet säkerställs det att 41 a och 41 b § kan formuleras så tydligt som möjligt i fråga om att bestämmelserna om maximibeloppen för påföljdsavgiften också gäller de föreskrifter, förordningar och beslut som utfärdats med stöd av bestämmelserna. Vid beredningen övervägdes också i stället för 40 § 6 mom. ett alternativ där det till varje punkt i 41 a och 41 b § 1 och 2 mom. skulle ha fogats ”eller en överträdelse av de bestämmelser, föreskrifter eller beslut som avses i x mom. och som utfärdats med stöd av dem”. Vid beredningen konstaterades det att lösningen i fråga avsevärt ökar mängden bestämmelser och paragrafernas längd, vilket också kan försämra rättssäkerheten. 

Utvidgning av tillämpningsområdet för påföljder. Kreditinstitutsdirektivet förutsätter ändringar i den personkrets som sanktionerna kan gälla. I 39 § i lagförslag 1 om offentliga varningar och i 28 § om begränsning av ledningens verksamhet föreslås ändringar enligt vilka en varning eller begränsning av verksamheten kan riktas mot en större personkrets. Även när det gäller påföljdsavgifter föreslås det att nya bestämmelser fogas till 20 kap. 1 § i kreditinstitutslagen och till 15 kap. 2 § i lagen om investeringstjänster. I och med ändringarna kan en påföljdsavgift även påföras en större personkrets när det gäller fysiska personer. Syftet med ändringarna är att en påföljdsavgift ska kunna påföras även nyckelpersoner och personer vars yrkesutövning har väsentlig inverkan på institutets riskprofil, samt andra personer. En förutsättning är att personen i fråga har varit ansvarig för överträdelsen. 

Ändringen kan anses precisera riktningen av påföljden eftersom påföljden bättre kan riktas mot just den person som har varit ansvarig för överträdelsen. Detta bidrar till att säkerställa att påföljderna också kan riktas mot de verkliga beslutsfattarna och risktagarna, något som ökar regleringens genomslagskraft. Att påföljderna kan omfatta även andra än ledningen kan anses skydda kreditinstitutens kunder starkare. När det i lagen preciseras vem påföljderna kan gälla, känner personerna på förhand till sina skyldigheter och riskerna. 

Vidare föreslås att bestämmelsen om sanktionsavgift i 40 § i lagen om Finansinspektionen utvidgas. Genom ändringarna skulle en sanktionsavgift även kunna påföras för överträdelser av bestämmelserna om positionsberäkningar i artikel 4a.3 i EMIR‑förordningen, bestämmelserna i artikel 7a.1–4 om skyldigheter som gäller aktivt konto, skyldigheten enligt artikel 7b.1 eller 2 att utföra beräkningar eller göra anmälningar, eller skyldigheterna enligt artikel 10.3 om positionsberäkning. Skyldigheterna som gäller aktivt konto i artiklarna 7a och 7b utgör den väsentligaste delen av EMIR‑ändringsförordningen, och det är därför motiverat att det finns en möjlighet att påföra sanktionsavgift vid överträdelser av dessa. Artikel 12 i EMIR‑förordningen förutsätter att det föreskrivs om sanktioner, i synnerhet administrativa sanktionsavgifter, för överträdelser av de bestämmelser som lagts till genom ändringsförordningen. Sanktionsavgiften har föreskrivits i enlighet med motsvarande gällande bestämmelser om överträdelser. 

Överträdelseavgift vid brott mot karens. För att stärka lagstiftningens följdriktighet, trovärdighet och genomslagskraft föreslås i 17 e § i lagförslag 1 en överträdelseavgift för förfaranden som strider mot de skyldigheter som är viktigast med tanke på lagförslagets funktion. Förfaranden som strider mot anmälningsskyldigheten och mot sådan karens som begränsar tidpunkten för påbörjande av en ny uppgift ska leda till påföljder, för att regleringen på ett verkningsfullt sätt ska kunna styra efterlevnaden av båda dessa centrala skyldigheter i lagförslaget. 

I enlighet med proportionalitetskravet bör inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska kunna uppnås och även i övrigt överensstämma med proportionalitetskraven. Inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna är tillåtna bara om målet inte kan nås genom mindre ingrepp i rättigheterna. Administrativa påföljder är inte tillräckliga medel för att säkerställa de målsättningar som ligger i allmänt intresse och för att skydda förtroendet. Det har bedömts att andra administrativa påföljder i praktiken kan visa sig vara bristfälliga eller otillräckliga. Straffrätt är ett medel som har karaktären av ett ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna, och därför bör den användas först i sista hand. Försummelse av anmälningsskyldigheten och brott mot karensen föranleder inte ovillkorligen användningen av straffrättsliga straff. Således föreslås det att påföljden för ett förfarande som strider mot de centrala skyldigheterna i lagen ska vara en administrativ sanktion, det vill säga en påföljdsavgift. 

Grundlagsutskottets hävdvunna tolkning (GrUU 9/2012 rd, s. 2/I).) är att en sådan påföljdsavgift med avseende på 81 § i grundlagen varken är en skatt eller en avgift, utan en administrativ påföljd av sanktionskaraktär för en lagstridig gärning. Enligt grundlagsutskottet gäller oskyldighetspresumtionen (åklagarens bevisbörda i brottmål och rätten att betraktas som oskyldig) och skydd mot självinkriminering (rätten att inte vittna mot sig själv) i fråga om administrativa påföljder av sanktionskaraktär. Dessa principer ingår också i de garantier för en rättvis rättegång som nämns i 21 § i grundlagen (se t.ex. GrUU 7/2014 rd, s. 7, GrUU 39/2014 rd, s. 4, GrUU 9/2018 rd, s. 3 och GrUU 12/2019 rd, s. 8). I grundlagsutskottets vedertagna praxis har det ansetts att administrativa sanktioner inte till sitt förfarande får stå i strid med den oskyldighetspresumtion som avses i 21 § i grundlagen och att de inte heller kan grunda sig på rent omvänd bevisbörda eller strikt objektivt ansvar (GrUU 4/2004 rd, s. 7/I–II, GrUU 57/2010 rd, s. 3, GrUU 15/2016 rd, s. 5, GrUU 2/2017 rd, s. 5, GrUU 39/2017 rd, s. 3 och GrUU 9/2018 rd, s. 3). 

Utskottet har i sak jämställt administrativa påföljder av straffkaraktär med straffrättsliga påföljder (t.ex. GrUU 9/2018 rd, s.2). Även om kravet på exakthet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen, som framgår av grundlagens 8 §, inte direkt gäller administrativa påföljder kan det allmänna kravet på exakthet ändå inte åsidosättas i ett sådant sammanhang (GrUU 57/2010 rd, s. 2/II, GrUU 10/2016 rd, s. 7, GrUU 15/2016 rd, s. 5, GrUU 2/2017 rd, s. 5, GrUU 39/2017 rd, s. 3 och GrUU 9/2018 rd, s. 3). De allmänna grunderna för sådana administrativa påföljder ska i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen fastställas i lag, eftersom det innebär utövning av offentlig makt att påföra sådana avgifter. Grundlagsutskottet har ansett att det är fråga om betydande utövning av offentlig makt. I lagen måste det exakt och tydligt föreskrivas om grunderna för betalningsskyldigheten och avgiftens storlek, om rättsskyddet för den betalningsskyldige och om grunderna för verkställigheten av lagen (t.ex. GrUU 28/2014 rd, s. 2/II, GrUU 10/2016 rd, s. 7, GrUU 15/2016 rd, s. 4, GrUU 2/2017 rd, s. 5, GrUU 39/2017 rd, s. 3, och GrUU 9/2018 rd, s. 2). 

I 17 e § 1 mom. i lagförslaget förutsätts det att gärningen uttrycker uppsåt eller oaktsamhet. Överträdelseavgiften ska gälla den som gjort sig skyldig till lagstridig verksamhet och myndigheten ska lägga fram tillräckliga bevis för att påföra påföljden. Förbudet mot dubbel straffbarhet som är anknutet till straffprocessen förutsätter att ingen får undersökas eller straffas en andra gång för en gärning för vilket personen redan slutligt frikänts eller dömts skyldig. Förbudet mot dubbel straffbarhet omfattar också administrativa påföljder av sanktionskaraktär för samma gärning (se GrUU 9/2012 rd, s. 4). I 17 e § 4 mom. i lagförslaget föreskrivs det om förhållandet mellan straffrättsliga och administrativa påföljder av sanktionskaraktär. Enligt momentet får överträdelseavgift inte påföras en person som misstänks för samma försummelse eller gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller i ett brottmål som är anhängigt vid en domstol, eller den som har dömts för samma försummelse eller gärning genom en lagakraftvunnen dom. Om en person har påförts en överträdelseavgift, får en domstol inte döma ut ett straff för samma försummelse eller gärning. 

Det finns inga allmänna bestämmelser om preskription av rätten att påföra administrativa påföljder av sanktionskaraktär. Vid beredningen av reglering som gäller påföljder måste det därför avgöras inom vilken tid den behöriga myndigheten har möjlighet att vidta de åtgärder som påförandet av sanktionen förutsätter. Enligt det föreslagna 17 e § 5 mom. får överträdelseavgift inte påföras, om inte det ärende som gäller påförande av avgift har blivit anhängigt inom två år från det att personen påbörjade den nya uppgiften som omfattas av anmälningsskyldigheten eller karensen. 

Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis ska administrativa påföljder av sanktionskaraktär även uppfylla proportionalitetskraven (t.ex. GrUU 28/2014 rd, s. 2/II, GrUU 15/2016 rd, s. 5, GrUU 2/2017 rd, s. 4–5 och GrUU 39/2017 rd, s. 2). Av betydelse med tanke på proportionaliteten är dels bestämmelserna om sanktionernas belopp i euro, dels bestämmelserna om de omständigheter som ska beaktas vid fastställandet av påföljdens belopp och om avstående från påföljdsavgift. Utskottet anser att det också med tanke på regleringens proportionalitet är motiverat att det i bestämmelserna om påföljdsavgifter uttryckligen framgår att påförandet av påföljdsavgifter är beroende av prövning (GrUU 12/2019 rd, s. 7). 

Proportionalitetskravet har beaktats i 17 e § 3 mom. i lagförslaget, enligt vilket beloppet av avgiften ska grunda sig på en helhetsbedömning där bland annat arten, omfattningen och skadligheten av förfarandet beaktas. Den som fattar beslutet föreslås också ha prövningsrätt när det gäller överträdelseavgiftens storlek. Prövningsrätten styrs i synnerhet av de rättsprinciper enligt 2 kap. i förvaltningslagen som begränsar prövningsrätten. De belopp för överträdelseavgiften som anges i paragrafen fastställer en övre gräns för det belopp till vilket överträdelseavgiften kan fastställas. I förslaget föreskrivs det också om fall där man kan låta bli att påföra överträdelseavgift eller bestämma att överträdelseavgiften ska vara mindre än minimibeloppet. Maximibeloppet är en övre gräns för överträdelseavgiften, och en överträdelseavgift på den nivån ska bara kunna komma att övervägas i de allvarligaste situationerna där en försummelse av anmälningsskyldigheten eller en överträdelse av karensen har skett. 

Maximibeloppet motsvarar i huvudsak maximibeloppet för avtalsvite enligt den gällande statstjänstemannalagen. Vid beredningen har man granskat den nuvarande storleken på administrativa påföljder i anslutning till motsvarande reglering. Vid karens som baserar sig direkt på lag är avtalsvite inte ett möjligt verktyg och således måste administrativa påföljder användas. I propositionen har man kommit fram till en lösning där den administrativa påföljden vid brott mot karensen eller anmälningsskyldigheten består av återkrav samt överträdelseavgift. Avtalsvite enligt statstjänstemannalagen är två gånger det belopp som skulle betalas till personen på grund av karens. Tanken bakom det dubbla beloppet är att vitet inte är tillräckligt sanktionerande om personen endast återbetalar den ersättning denne fått. Detta skulle också möjliggöra en situation där personen i början av karensen endast återbetalar den ersättning denne fått och överträdelsen av karensen inte föranleder någon annan sanktion. 

I den nu föreslagna regleringen ville man göra en klar skillnad mellan att ersättning som betalats utan grund återkrävs och att det dessutom finns en separat sanktion för överträdelsen. Det sammanlagda beloppet av återkrav och överträdelseavgift motsvarar i regel det dubbla avtalsvitet enligt statstjänstemannalagen. Från fall till fall är det dock möjligt att det sammanlagda beloppet blir lägre än maximibeloppet för avtalsvite, om karensen bryts i det inledande skedet och det inte har samlats något att återkräva. Även i fråga om karensavtal enligt statstjänstemannalagen bedöms det dock separat från fall till fall i beslutet om karens huruvida avtalsvite krävs. Vid beredningen bedömdes det således att påföljderna för brott mot karensen enligt de två olika lagarna är tillräckligt konsekventa sinsemellan i ett enskilt fall. Det maximibelopp som föreslås i propositionen kan anses vara proportionerligt. 

Maximibeloppet föreslås vara detsamma i fråga om brott mot karens och brott mot anmälningsskyldigheten. I specialmotiveringen har det konstaterats att brott mot karens kan anses vara mer klandervärt än försummelse av anmälningsskyldigheten. De påföljder som påförs för gärningarna ska dock likna varandra tillräckligt mycket för att man genom regleringen på ett verkningsfullt sätt ska kunna styra efterlevnaden av båda skyldigheterna. Brott mot anmälningsskyldigheten leder till en situation där Finansinspektionen inte ens har möjlighet att bedöma om karens behövs. För att karensbestämmelserna inte ska kringgås genom att enbart bryta mot anmälningsskyldigheten, är samma maximibelopp motiverat vid båda gärningarna. 

Rättsregistercentralen sköter verkställigheten av överträdelseavgifter. Från och med ingången av 2026 för Rättsregistercentralen ett separat register över administrativa påföljder. Enligt lagen om verkställighet av böter syns de administrativa påföljderna i registret i 5 år. Uppgifterna i registret i fråga är i princip offentliga. Även om avtalsvite enligt statstjänstemannalagen inte antecknas i ett register på motsvarande sätt är även beslut om avtalsvite i princip offentliga. Det finns inga grunder för att föreskriva om verkställighet av överträdelseavgiften på ett sätt som avviker från andra administrativa påföljder. Rättsregistercentralens register fungerar som verktyg för verkställigheten av överträdelseavgiften. Bestämmelserna om verkställigheten av överträdelseavgiften anses vara mest ändamålsenliga och proportionerliga. 

Enligt grundlagsutskottet säkerställs det att förfarandet för att påföra påföljdsavgifter är behörigt, oavhängigt och rättvist på det sätt som krävs i 21 § i grundlagen genom lagstiftning om att ett kollegialt organ är behörigt att fatta beslut om att påföra påföljdsavgift (GrUU 14/2018 rd, s. 18–20). Överträdelseavgiften påförs av ett kollegialt organ, det vill säga av bankfullmäktige eller direktionen. Det är också möjligt att söka ändring i ett beslut om karens hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Också beslut om överträdelseavgift får överklagas hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Bestämmelser om sökande av ändring finns i 73 § i lagen om Finansinspektionen. 

De grundläggande fri- och rättigheterna och de allmänna förutsättningarna för inskränkningar i dem har beaktats även i bestämmelserna om en överträdelseavgift. Överträdelseavgiften kan motiveras med att den behövs för att det bakomliggande samhälleliga målet ska nås. Syftet med lagförslaget är att skydda det allmänna intresset och förtroendet för övervakningen samt myndighetsverksamhetens opartiskhet. De föreslagna bestämmelserna om överträdelseavgifter har ansetts uppfylla kravet på godtagbarhet. Kravet på proportionalitet i lagstiftningen har också bedömts bli uppfyllt vid beredningen av propositionen. Införandet av en administrativ sanktion har ansetts nödvändigt för att säkerställa regleringens genomslagskraft och funktion och således för att uppnå syftet med regleringen. Vid beredningen av propositionen har det bedömts att syftet med regleringen inte kan nås på något annat sätt som i mindre grad ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna. Lagförslaget innehåller tillräckligt exakta bestämmelser om grunderna för påföljdsavgiften och dess storlek liksom även om rättsskyddet för den betalningsskyldige, samt om preskription och verkställighet av påföljdsavgiften. Formuleringarna om sanktionsbestämmelserna motsvarar dem i statstjänstemannalagen. 

Förbud mot dubbel straffbarhet. Bestämmelserna i 42 § 5 mom. i lagförslag 1 är av betydelse med tanke på förbudet mot dubbel straffbarhet (ne bis in idem-principen). Förbudet anses också ingå i bestämmelsen om lagfästa garantier för en rättvis rättegång i 21 § 2 mom. i Finlands grundlag (GrUU 17/2013 rd s. 3, RP 309/1993 rd s. 77/I; se även GrUU 9/2012 rd, s. 3). 

Bestämmelser om förbudet mot dubbel straffbarhet finns i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till Europakonventionen. Enligt förbudet får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. I beslutspraxisen vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna begränsar sig förbudets tillämpningsområde inte bara till egentliga domar för straffrättsliga straff utan omfattar också olika administrativa påföljder av straffnatur. 

Grundlagsutskottet ansåg 2012 att det med tanke på ne bis in idem-regeln är motiverat att de föreslagna bestämmelser som ska tas in i arbetsavtalslagen för att förhindra dubbel straffbarhet ska tolkas så, att den slutliga påföljdsavgiften hindrar att domstolsbehandlingen av ett åtal för samma gärning inleds eller avbryts (GrUU 9/2012 rd, s. 4). Också till lagen om Finansinspektionen fogades 2012 en bestämmelse om förbud mot dubbel straffbarhet (RP 32/2012 rd). Avgörandepraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens domstol har ändå förändrats under de senaste tio åren. Grundlagsutskottet har påpekat att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för närvarande behandlar ett flertal besvär som gäller verkningarna av förbudet mot dubbel straffbarhet på förfaranden som behandlas parallellt. De riktlinjer som avgörandena i dessa fall — och avgörandena i fall som går till unionens domstol — leder till måste självfallet beaktas i såväl den kommande lagstiftningen som tillämpningspraxisen (GrUU 17/2013 rd, s. 6). 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin avgörandepraxis (till exempel A och B mot Norge 2016) under vissa omständigheter godkänt att både en administrativ påföljd och en straffrättslig påföljd kan påföras för samma gärning, utan att detta bryter mot ne bis in idem-principen. Förutsättningar för ett undantag är till exempel förfarandenas samband med varandra och proportionaliteten. Europeiska unionens domstol har för sin del i fallen C-524/15, C-596/16 och C-597/16 behandlat tillämpning av ne bis in idem-principen i situationer där samma person påförs både en administrativ påföljd och en brottspåföljd för samma gärningar. Europeiska unionens domstol ansåg att ne bis in idem-principen inte hindrar att medlemsstaterna påför samma person både en administrativ påföljd och en straffrättslig påföljd för samma gärningar bara vissa förutsättningar uppfylls i fråga om det allmänna intresset, myndigheternas samarbete och proportionaliteten. 

Grundlagsutskottet har påpekat att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna för närvarande behandlar ett flertal besvär som gäller verkningarna av förbudet mot dubbel straffbarhet på förfaranden som behandlas parallellt. De riktlinjer som avgörandena i dessa fall — och avgörandena i fall som går till unionens domstol — leder till måste självfallet beaktas i såväl den kommande lagstiftningen som tillämpningspraxisen (GrUU 17/2013 rd, s. 6). 

Kreditinstitutsdirektivet som genomförs i denna proposition innehåller en bestämmelse en utvecklad avgörandepraxis som hänför sig till förbudet identifieras. Enligt bestämmelsen i kreditinstitutsdirektivet ska tillsynsmyndigheten kunna påföra en påföljdsavgift för samma handling på samma person, om vissa villkor uppfylls. Genom den föreslagna undantagsbestämmelsen i 42 § 5 mom. möjliggörs administrativa påföljder och straffrättsliga påföljder för samma gärning i enlighet med kreditinstitutsdirektivet, om vissa villkor uppfylls. Genomförandet av undantagsbestämmelsen stärker regleringens effekt och säkerställer konkurrensneutralitet med tanke på EU:s inre marknad. Undantagsbestämmelsen innebär i praktiken att en situation där förfarandena bildar en samordnad och proportionell helhet inte betraktas som förbjudet dubbelstraff. Ett avsteg från förbudet mot dubbelbestraffning skulle innebära en betydande förändring av det rättsläge som har varit etablerat i Finland. Ett sådant undantag är dock nödvändigt för att genomföra kreditinstitutsdirektivet. 

Den straffrättsliga påföljden skyddar rättsordningen och den allmänna laglydigheten medan den administrativa påföljdsavgiften särskilt inriktas på att trygga finansmarknadens funktion samt marknadsdisciplinen och förtroendet. Intressena är separata och kompletterar varandra. Det kan alltså förekomma situationer där den ena av påföljderna inte ensam räcker till för att trygga båda intressena i tillräcklig utsträckning. Stabilitet och förtroende på finansmarknaderna är viktiga allmänna intressen och tryggandet av dem kräver effektiva och snabba administrativa åtgärder. Den straffrättsliga processen kan i sin tur ta lång tid och enbart en straffrättslig påföljd ingriper inte i lika rätt tid på marknadsstörningar eller skyddar investerarnas intressen. Utan undantagsbestämmelsen skulle en effektiv tillsyn av finansmarknaden på det sätt som EU-rätten förutsätter inte nödvändigtvis uppnås i alla situationer. Exempelsituationer kan inte presenteras heltäckande, eftersom sådana inte i någon större utsträckning har identifierats i Finland. Enskilda teoretiska exempel har dock behandlats i de paragrafvisa motiveringarna. 

På de grunder som anförts ovan anses den föreslagna undantagsbestämmelsen i 42 § 5 mom. uppfylla kraven på godtagbarhet och nödvändighet. Momentet anses också uppfylla kravet på proportionalitet, eftersom förutsättningarna för undantaget har gjorts strikta på grundval av Europeiska domstolen linjedragning, så att båda påföljderna för samma gärning är möjliga endast i de fall som anses nödvändiga. 

Förbud mot att söka ändring. Den andra bestämmelsen i 73 § 3 mom. i lagförslag 1 innehåller ett förbud att söka ändring i ett sådant beslut om karens enligt vilket karens inte meddelas för en person. Regleringen är av betydelse med tanke på 21 § 1 mom. i grundlagen, där det föreskrivs att var och en har rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. 

Ett myndighetsbeslut kan enligt grundlagsutskottets praxis karakteriseras som ett beslut som gäller en enskilds rätt i den mening som avses i 21 § 1 mom. i grundlagen när lagstiftningen innefattar ett tillräckligt exakt kriterium för att det uppkommer en relation mellan den enskilde och det allmänna som kan betraktas som en rättighet. (GrUU 51/2010 rd, s. 2, GrUU 52/2002 rd, s. 3, GrUU 16/2000 rd, s. 4, GrUU 12/1997 rd, s. 1). Så kallade subjektiva rättigheter är det tydligaste kriteriet av det här slaget. Då måste myndigheten bevilja eller fullfölja rättigheten när de lagfästa villkoren är uppfyllda. Även bestämmelserna om villkoren för rättigheter eller förmåner som i högre grad är beroende av prövning kan i sig utgöra ett tillräckligt exakt underlag för att det ska uppkomma en relation mellan den enskilde och det allmänna som kan betraktas som en rättighet (se till exempel GrUU 32/2012 rd, s. 4/I–II, GrUU 51/2010 rd och GrUU 16/2000 rd, s. 4). Ett sådant underlag uppkommer dock vanligen inte om en förmån eller en tjänst helt och hållet är beroende av myndighetens prövning, disponibla anslag eller till exempel planer (GrUU 63/2010 rd, s. 2/II, GrUU 16/2000 rd, s. 4/II). 

Även om beslut som är beroende av en myndighets prövning i allmänhet inte omfattas av grundlagens 21 § 1 mom., kan behovsprövade rättigheter och förmåner i vissa fall anses uppfylla kriteriet i grundlagen om att grunden för att bevilja rättigheten eller förmånen är tillräckligt exakt. I sista hand är det fråga om huruvida bestämmelserna om saken i lag bildar en tillräckligt exakt grund för att det ska uppstå en relation mellan individen och det allmänna som kan betraktas som en rättighet (GrUU 42/2017 rd, GrUU 25/2016 rd, GrUB 6/2015 rd, GrUU 39/2013 rd, s. 3/II, GrUU 32/2012 rd, s. 4, GrUU 18/2011 rd, GrUU 51/2010 rd, s. 2, GrUU 42/2010 rd, s. 4, GrUU 9/2007 rd, s. 10, GrUU 52/2006 rd, s. 5, GrUU 20/2005 rd, s. 7, GrUU 18/2005 rd, s. 2, GrUU 52/2002 rd, s. 3, GrUU 16/2000 rd, s. 4, GrUU 23/1998 rd, s. 5, GrUU 12/1997 rd, s. 1). Om en förmån eller service väsentligt är beroende av myndighetens prövning, disponibla anslag eller till exempel planer kan det i allmänhet inte vara fråga om en så starkt etablerad eller med tanke på rättsskyddet så nödvändig rättighet att den skulle lyda under 21 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 39/2013 rd, s. 3/II, GrUU 32/2012 rd, s. 4, GrUU 63/2010 rd, s. 2, GrUU 16/2000 rd, s. 4, GrUU 12/1997 rd, s. 1). 

Ett beslut om tillämpning av karens enligt 17 b § i lagförslag 1 är i princip ett beslut om rättigheter och skyldigheter eftersom meddelande av karens inverkar begränsande på personens liv. Det är dock också fråga om ett beslut som i hög grad kan grunda sig på Finansinspektionens prövningsrätt. När det gäller 17 b § 1 mom. 1–5 punkterna är prövningsrätten liten och gäller främst huruvida personen utför direkt tillsyn. I frågan om 6 punkten i det momentet har däremot Finansinspektionen mycket stark prövningsrätt. Karens kan således inte meddelas direkt på grundval av de faktiska omständigheterna utan en förutsättning för meddelandet av den är alltid en helhetsbedömning som baserar sig på intressekonflikt och arbetets natur. 

Det föreslagna besvärsförbudet gäller beslut enligt vilket karens inte meddelas en person. Om karens inte meddelas, är det fråga om en sådan situation där personen inte omfattas av tillämpningsområdet för 17 b § 1 mom. 1–5 punkten eller där Finansinspektionen inte ser någon grund för att meddela karens som grundar sig på prövningsrätt. På basis av ett sådant beslut åläggs personen inga skyldigheter. Beslutet kan inte heller anses gälla den enskildes rätt, eftersom karens inte är en subjektiv rättighet eller förmån. I beslutet är det dock inte fråga om en ren ändamålsenlighetsprövning, eftersom förutsättningarna för karens till vissa delar har definierats exakt. I fråga om beslut som omfattas av besvärsförbud kan det anses att det inte är fråga om en så starkt etablerad eller med tanke på rättsskyddet så nödvändig rättighet att den skulle lyda under 21 § 1 mom. i grundlagen. 

Som en ytterligare grund för besvärsförbudet kan läggas fram, att en person som inte meddelas karens inte har ett sådant genuint behov av rättsskydd som behöver skyddas. Det är möjligt att genom lag föreskriva om små undantag från rätten att söka ändring, förutsatt att undantagen inte ändrar rättsskyddsgarantiernas ställning som huvudregel eller att de i enskilda fall riskerar individens rättsskydd (se till exempel GrUU 10/2012 s. 6, GrUU 23/2011 rd, GrUU 40/2010 rd, s. 5/II, GrUU 18/2007 rd, s. 4, GrUU 10/2006 rd, s. 3/I, GrUU 5/2006 rd, s. 7/II, GrUU 12/2002 rd, s. 6/II). 

Vi vet också av praxis när det gäller tillämpningen av karensavtal i statstjänstemannalagen, att om ingen tidsfrist ställs, så fattas inget beslut. När det gäller Finansinspektionens karensbestämmelser kom man dock till att Finansinspektionen ska meddela ett beslut även om karens inte tillämpas. Avsikten är att göra förfarandet smidigare för båda parterna eftersom den som lämnar Finansinspektionen för en ny arbetsplats inte behöver vänta på att Finansinspektionens tid att fatta beslut (1 månad) har löpt ut. Ett officiellt beslut om att karens inte meddelas ökar personens rättssäkerhet, eftersom personen kan lita på att dennes verksamhet inte leder till sanktioner. 

12.3  Näringsfrihet (18 § i grundlagen)

Lagförslagen 1, 2 och 8 i propositionen är av betydelse med tanke på näringsfriheten. Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. 

Verksamhetstillstånd. Näringsfriheten begränsas dessutom av 26 § i lagförslag 1 om återkallande av verksamhetstillstånd. Det föreslås att Finansinspektionens rätt att återkalla ett tillsynsobjekts verksamhetstillstånd ändras till vissa delar, men paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande bestämmelsen. Det föreslås att befogenheten att återkalla verksamhetstillståndet utvidgas till att gälla också återkallande av verksamhetstillstånd under vissa förutsättningar i situationer där ett kreditinstitut anses vara oförmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet. Dessutom föreslås det att bestämmelserna om tillståndsplikt för holdingföretag i 2 a kap. i lagförslag 2 ändras. Till exempel till undantagen från kravet på att tillstånd inte behöver sökas hos Finansinspektionen fogas till villkoren ett holdingföretag som utgör ett dotterföretag. Dessutom utvidgas tillsynen över holdingföretag genom den nya bestämmelsen i 2 a kap. 3 § 4 mom. i lagförslag 2. Genom bestämmelsen säkerställs det att tillståndspliktiga organisationer som klassificeras som holdingföretag har identifierats på behörigt sätt. Bestämmelserna i 3 kap. 1 a § i lagen om investeringstjänster ändras också. Tillämpningsområdet för ett värdepappersföretags koncession för kreditinstitut utvidgas så att man i beräkningen av tröskelvärdet på 30 miljarder beaktar dotterföretag och filialer i tredjeland både i det företagsvisa och gruppvisa beräkningssättet. Genom en ändring av 3 kap. 1 a § i lagen om investeringstjänster gör man det möjligt att bevilja undantag från kravet på koncession för kreditinstitut som grundar sig på en helhetsprövning. De företag som beviljats undantag genom ändringen betraktas inte som kreditinstitut, vilket innebär att skyldigheterna för kreditinstitut inte till fullo gäller företag som beviljats undantag. 

Grundlagsutskottet har betraktat näringsfriheten som en huvudregel enligt grundlagen, men ansett att tillstånd för näringsverksamhet i undantagsfall kan krävas. Den här typen av bestämmelser måste uppfylla de allmänna kraven på lagar som begränsar någon grundläggande fri- eller rättighet (se t.ex. GrUU 19/2009 rd, s. 2 och GrUU 31/2006 rd, s. 2, GrUU 17/2012 rd, s. 2). Utskottet har konstaterat om koncessionsbestämmelserna beträffande kreditinstitutsverksamhet att det karakteristiska för verksamheten är att medel i stor skala tas emot från allmänheten och att det därför är nödvändigt med en viss grad av myndighetskontroll och vidare konstaterat att för en allmän koncessionsplikt talar vissa faktorer som är acceptabla med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och som framför allt avser att garantera stabiliteten på den finansiella marknaden och som därmed också skyddar kunderna (till exempel GrUU 28/2008 rd, GrUU 67/2002 rd, GrUU 24/2002 rd). Grundlagsutskottet har dessutom i sitt utlåtande GrUU 17/2012 rd konstaterat att tryggandet av den finansiella stabiliteten och det allmänna förtroendet för verksamheten på finansmarknaden som är syftet med lagstiftningen är vägande och acceptabla skäl till bestämmelserna om tillståndsplikt. 

Utskottet har när det gällt reglering av näringsverksamhet brukat anse att återkallelse av ett tillstånd har kraftigare effekter än avslag på ansökan (till exempel GrUU 19/2002 rd, GrUU 28/2001 rd). Därför har utskottet ansett att det för att lagstiftningen ska vara proportionerlig är nödvändigt att möjligheten att återkalla tillstånd kopplas till allvarliga eller väsentliga förseelser eller försummelser och till att eventuella anmärkningar och varningar till tillståndshavaren inte har lett till att bristerna i verksamheten har korrigerats (t.ex. GrUU 58/2010 rd, s. 5–6, GrUU 8/2006 rd, s. 3/II, GrUU 17/2012 rd, s. 2). 

Bestämmelserna om koncession motsvarar grundlagsutskottets etablerade tolkning av regleringen om näringsfriheten och rätten till arbete som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen (till exempel GrUU 35/1998 rd, GrUU 23/2000 rd och GrUU 24/200 rd). Enligt vad som anförts ovan har den föreslagna regleringen vägande samhälleliga skäl att begränsa tillgodoseendet av näringsfriheten. Den föreslagna regleringen uppfyller också övriga allmänna krav på en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Proportionaliteten har säkerställts genom nya undantagsbestämmelser som möjliggör att tillstånd inte behövs om Finansinspektionen inte bedömer det som ytterst nödvändigt. De föreslagna inskränkningarna i näringsfriheten är bland annat exakta och noggrant avgränsade. Exempelvis ska verksamhetstillstånd fortfarande beviljas, om de villkor som nämns i lagen uppfylls. Den utvidgade tillämpningen av återkallande av tillstånd är i sin tur bunden till noggrant avgränsade krav. Bestämmelsen om återkallande av tillstånd förtydligar dessutom nuläget när det gäller återkallande av verksamhetstillstånd vid konkurs och likvidation. I en sådan situation har aktören i regel inte längre förutsättningar att fortsätta verksamheten enligt tillståndet. 

Karens. De bestämmelser som föreslås i lagförslag 1 och 8 i propositionen är av betydelse med tanke på 18 § 1 mom. i grundlagen. Eftersom karensförfarandet innebär en begränsning av en tjänstemans rätt att enligt 18 § 1 mom. i grundlagen skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt, ska begränsningen följa de allmänna förutsättningarna för begränsningar. 

Bestämmelser om konkurrensförbudsavtal som motsvarar karensavtal finns i 3 kap. 5 § i arbetsavtalslagen. I ett konkurrensförbudsavtal kan man på motsvarande sätt mot en skälig ersättning avtala om en karenstid på högst ett år för övergång till en annan arbetsgivare eller påbörjande av yrkesutövning. Ett karensavtal enligt propositionen ingås om personen i sin tjänst, uppgift eller ställning har tillgång till sådan information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och som på ett väsentligt sätt kan utnyttjas i ett nytt anställningsförhållande eller en ny verksamhet för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 41/2000 rd) angående konkurrensförbudsavtal enligt arbetsavtalslagen konstaterat att det måste finnas en med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna acceptabel grund för att inskränka friheten att skaffa sin försörjning, skyddet för affärs- och yrkeshemligheten. I ett konkurrensförbudsavtal är det fråga om faktorer som hänför sig till arten av arbetsgivarens verksamhet, som personen har tillgång till. Grundlagsutskottet konstaterade också i sitt utlåtande att den tidsmässiga dimensionen av konkurrensförbudsavtalet enligt arbetsavtalslagen är av lämplig längd i relation till proportionalitetskravet. 

Enligt 44 a § 2 mom. i statstjänstemannalagen förutsätter ingående av ett karensavtal att personen i sin tjänst, uppgift eller ställning har tillgång till sådan information som är sekretessbelagd eller skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten och som på ett väsentligt sätt kan utnyttjas i ett nytt anställningsförhållande eller en ny verksamhet för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan. Syftet med bestämmelsen är att reglera praxis när tjänstemän, särskilt högre tjänstemän och exempelvis tjänstemän som handlägger särskilt betydande tjänste- eller affärshemligheter eller känsliga uppgifter om personer eller företag, byter arbetsgivare eller arbetsuppgifter. Regleringen kompletterar delvis lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Med karensbestämmelserna skyddas allmänintresset. Samtidigt är syftet att stärka förtroendet för att myndigheterna är oberoende i sin verksamhet, vilket är ett viktigt element i skyddet för god förvaltning enligt 21 § i grundlagen. Tanken är också att motverka korruption vid den här typen av anställningsbyten. Grundlagsutskottet har i fråga om karensavtal enligt 44 a § i statstjänstemannalagen konstaterat att det finns godtagbara skäl för regleringen (GrUU 35/2016 rd, s. 2., se även GrUU 41/2000 rd, s. 8/I). 

Det bakomliggande syftet med lagförslag 1 och 8 i propositionen är detsamma som för bestämmelsen om karensavtal i statstjänstemannalagen. Syftet med karensbestämmelserna i lagförslaget är att skydda allmänintresset och tjänstehemligheter, förhindra utnyttjande av känsliga uppgifter, stärka förtroendet för att myndigheterna är oberoende i sin verksamhet samt förhindra eventuell korruption när tjänstemän övergår till den privata sektorn. Förebyggande av utnyttjande av känsliga uppgifter spelar en viktig roll i synnerhet för dem som utför tillsynsarbete eller annat sådant arbete där man får känsliga uppgifter om enskilda företag. Det är fråga om bestämmelser som kompletterar tystnadsplikten och förbudet mot utnyttjande av sekretessbelagda uppgifter som gäller tjänstemän, som omfattar delvis även tiden efter tjänsteförhållandet. Bestämmelserna i lagförslaget kan alltså anses ha motsvarade godtagbara allmänna grunder som i samband med konkurrensförbudsavtalet och karensavtalet enligt statstjänstemannalagen. Grundlagsutskottet har konstaterat, att trots att det är viktigt för det allmänna samhällsintresset att myndigheterna når sina mål och det således finns en med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna acceptabel grund som i konstitutionellt hänseende kan berättiga en begränsning av en grundläggande fri- eller rättighet, krävs det att även de övriga generella villkoren för inskränkningar uppfylls (GrUU 10/2016 rd, s. 2, GrUU 67/2010 rd, s. 3/I och GrUU 5/1999 rd, s. 2/II). 

Regleringen har utformats så precist och tydligt avgränsad som möjligt. Eftersom Finansinspektionens karenssbestämmelse grundar sig på kreditinstitutsdirektivet förutsätter det att bestämmelsen använder begrepp och formuleringar som motsvarar direktivets. Vissa av de använda begreppen förekommer för första gången i lagstiftningen. Enligt kreditinstitutsdirektivet preciseras begreppen och formuleringarna genom riktlinjer från Europeiska bankmyndigheten. Under beredningen valde man dock att i de paragrafvisa motiveringarna beskriva vad begreppen och formuleringarna avses innebära, eftersom det rör sig om reglering som begränsar grundläggande fri- och rättigheter. I de paragrafvisa motiveringarna ges exempel på begreppens innehåll och olika formuleringars syften. 

Regleringens proportionalitet har särskilt säkerställts genom att det införts en medlemsstatsoption beträffande karensens längd. Kreditinstitutsdirektivets utgångspunkt är att karensen ska vara minst 6 månader eller 12 månader. Grundlagsutskottet har ansett att en maximal längd på 12 månader är lämplig (GrUU 35/2016 rd). Förvaltningsutskottet har däremot ansett att en maximal längd på 6 månader är lämplig (FvUB 17/2016 rd). Medlemsstatsoptionen kan tas i bruk antingen med hänvisning till att den nationella grundlagen förutsätter kortare karenstider eller till att rekryteringen till tillsynsmyndigheten försvåras avsevärt på en liten marknad. I Finland kan båda dessa grunder anses föreligga. Genom att ta i bruk medlemsstatsoptionen skapas ett handlingsutrymme enligt vilket karensen kan vara minst 3 månader och högst 12 månader. Detta handlingsutrymme motsvarar inte helt det som följer av statstjänstemannalagen, som är 0–6 respektive 0–12 månader. Regleringens proportionalitet säkerställs också genom ersättning under karensperioden. Dessutom innehåller karensregleringen de undantag som föreskrivs i direktivet och som innebär att karens inte ska fastställas i vissa situationer. 

Buffertkrav. En bestämmelse i grundlagen som är av betydelse med tanke på kapitalkraven är 18 § 1 mom. enligt vilket var och en har rätt att skaffa sig sin försörjning genom näring som han eller hon valt fritt. Dessutom är bestämmelsen av betydelse med tanke på egendomsskyddet. De gällande bestämmelserna i 10 kap. i kreditinstitutslagen gör det möjligt för Finansinspektionen att utifrån det finansiella systemets strukturella egenskaper ställa buffertkrav, dvs. systemriskbuffertkrav. Regleringen ger Finansinspektionen prövningsrätt när det gäller att ställa ett högre solvenskrav på ett kreditinstitut för att täcka särskilda systemrisker än vad som följer av minimikraven i EU:s tillsynsförordning och kreditinstitutslagen. Ändringarna i 10 kap. i kreditinstitutslagen i lagförslag 2 innehåller inga nya buffertkrav, utan preciserar endast gällande bestämmelser. I propositionen föreslås ett förtydligande om att en systemriskbuffert vid behov även kan fastställas för att täcka systemrisker på grund av klimatförändringar. De gällande bestämmelserna har inte uteslutit fastställande av en systemriskbuffert på sådana grunder. I propositionen föreslås det dessutom att den gällande övre gränsen på fem procent i fråga om systemriskbufferten slopas i strid med kreditinstitutsdirektivet. 

De buffertkrav och minimikrav som ställs på kreditinstituten innebär i sig ingrepp i näringsfriheten genom att förutsätta av vissa aktörer iakttar kraven på ekonomisk ställning. I samband med kreditinstitutsverksamhet är inskränkningar som är acceptabla med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna motiverade för att garantera stabiliteten på den finansiella marknaden och därmed också skydda kunderna (GrUU 43/2004 rd) med beaktande av kreditinstitutens höga hävstång. 

Grundlagsutskottet har tidigare i sin bedömning av regleringen av kreditinstitutsverksamheten konstaterat att myndighetstillsynen och utövandet av de befogenheter som följer av den är nödvändiga på grund av det omfattande mottagande av publika medel som är karakteristiskt för kreditinstitutsverksamheten och ansett att det med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna finns godtagbara grunder som framför allt syftar till att trygga stabiliteten på finansmarknaden och därmed också till att skydda kunderna (GrUU 24/2002 rd och GrUU 16/2003 rd). 

Regleringen gäller ett begränsat verksamhetsområde, såsom nu kreditinstitutsverksamhet, och dessutom har kreditinstituten som utövare av upplånings- och utlåningsverksamhet en särskild betydelse när det gäller kundernas ekonomiska intressen, varför de nu föreslagna bestämmelserna till sina utgångspunkter och mål motsvarar de principer som förutsätts i grundlagsutskottets utlåtanden i anknytning till näringsfriheten (GrUU 28/2000 rd, GrUU 28/2001 rd, GrUU 53/2001 rd, GrUU 19/2002 rd och GrUU 17/2004 rd). 

Den övre gränsen fastställdes i lag (RP 137/2017 rd och RP 171/2020 rd) med stöd av användningen av det nationella handlingsutrymmet. Då var kravet i kreditinstitutsdirektivet inte förpliktande, utan en medlemsstatsoption som möjliggjorde en systemriskbuffert. De övre gränserna motiverades med att begränsa den behöriga myndighetens prövningsrätt på behörigt sätt. Bestämmelsen i kreditinstitutsdirektivet om buffert har nu ändrats till ett minimikrav och i direktivet har inte föreskrivits om särskilt handlingsutrymme. De föreslagna bestämmelserna motsvarar minimikraven i kreditinstitutsdirektivet. Med tanke på behörigt genomförande av direktivet är det nödvändigt att slopa de gällande övre gränserna. 

Grundlagsutskottet har tagit ställning till regleringen av systemriskbufferten i fråga om förhandlingarna om ändring av kreditinstitutsdirektivet (GrUU 43/2004 rd). Grundlagsutskottet konstaterade att det i samband med regleringen av de grundläggande fri- och rättigheterna är av betydelse att regleringen är exakt och noggrant avgränsad. Utskottet ansåg därför att man vid den fortsatta beredningen av direktivförslaget bör försäkra sig om att direktivet innehåller tillräckligt exakta bestämmelser om utövandet av myndighetsbefogenheter. Med tanke på detta är det skäl att vid den fortsatta beredningen fästa uppmärksamhet vid direktivförslagets bestämmelser om förutsättningarna för utövande av tillsynsmyndighetens behörighet och styrningen av myndighetens prövningsrätt. Bestämmelserna ska alltså bedömas normalt med tanke på förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Huruvida prövningsrätten är godtagbar har bedömts i samband med det behovsprövade buffertkravet (pelare 2-kravet). Det har inte föreskrivits någon nedre eller övre gräns för buffertkravet enligt prövning. Detta buffertkrav är sådant där uppställandet av kravet grundar sig på Finansinspektionens prövning och där det inte krävs detaljerade t.ex. kvantitativa kriterier skrivna på lagnivå. När buffertkravet i fråga stiftades (RP 21/2006 rd) ansågs det att förslagen är motiverade i fråga om kraven i grundlagen och att de kunde behandlas i vanlig lagstiftningsordning. I propositionen lyftes det fram de begränsningar som ställs på buffertkravet enligt prövning, hur tvingande bestämmelserna i direktivet är, samarbetet med EU:s tillsynsmyndigheter samt att bestämmelserna också är förenliga med branschens intressen. 

Prövningsrätten i fråga om ställande av en systemriskbuffert begränsas i den gällande lagstiftningen på flera olika sätt. Finansinspektionens prövningsrätt är tidsmässigt begränsad, eftersom lagen kräver att behovet av en systemriskbuffert eller de krav som ställs bedöms minst vartannat år. Dessutom föreskrivs det i lagen hur systemriskbufferten kan riktas och på vilka grunder bufferten kan ställas på basis av kreditinstitutets riskkoncentration. I lagen definieras noggrant och exakt de grunder på vilka bufferten kan ställas. Enligt lagen är den allmänna grunden för bestämmande av systemriskbufferten förhindrande och minskning av risker som inverkar negativt på det finansiella systemets stabilitet eller realekonomin. I lagen föreskrivs dessutom om särskilda grunder för när en buffert kan ställas upp. Dessa grunder för förordnandet preciseras ytterligare genom en förordning av finansministeriet, där det föreskrivs närmare om mätare. Med stöd av de ovan beskrivna bestämmelserna anses det att det av lagen tillräckligt tydligt framgår vem som har rätt att utöva begränsningsbefogenheterna, vad som får göras när befogenheterna utövas och hur man då ska förfara vad grundlagsutskottet har förutsatt med tanke på exakthet och noggrann avgränsning. (GrUU 21/2006 rd, s. 3, GrUU 20/2005 rd, s. 4, GrUU 12/1998 rd, s. 3 och 6, GrUU 8/1995 rd). 

Grundlagsutskottet har ansett det viktigt att regleringen ger tillräcklig förutsägbarhet i fråga om myndighetsåtgärder (GrUU 15/1996 rd). Även om Finansinspektionens prövningsrätt i fråga om buffertens nivå är omfattande och baserar sig på en ändamålsenlighetsbedömning, anses det att regleringen ger tillräcklig förutsägbarhet i fråga om nivån på systemriskbufferten. Bestämmelserna i den gällande 10 kap. 4 e § och de ändringar som föreslås i den i denna proposition gör besluten särskilt förutsägbara. Finansinspektionen ska nämligen underrätta Europeiska systemrisknämnden en månad innan beslutet offentliggörs, om kravet är högst 3 procent. Om kravet däremot överstiger 3 procent och högst 5 procent, ska Finansinspektionen innan den fattar beslut om ställande, ändring eller förlängning av buffertkravet göra en anmälan till Europeiska systemrisknämnden och dessutom hålla fast vid Europeiska kommissionens ståndpunkt och Europeiska systemrisknämndens utlåtande. Om buffertkravet överstiger 5 procent, ska Finansinspektionen innan den fattar beslut om ställande, förlängning eller ändring av buffertkravet underrätta Europeiska systemrisknämnden om detta och begära Europeiska kommissionens godkännande för ställande, förlängning eller ändring av buffertkravet. På det sätt som beskrivs ovan kräver fastställandet av systemriskbufferten ett mer specifikt förfarande ju högre kravet är. Av bestämmelserna kan det konstateras att kravet på mer än 5 procent redan ska anses vara så exceptionellt att Finansinspektionen inte självständigt kan fatta beslut i ärendet. Förfarandebestämmelserna begränsar myndighetens prövningsrätt på behörigt sätt. 

Grundlagsutskottet har betonat vikten av att allmänna förvaltningsrättsliga principer beaktas vid tillämpningen av behörighetsbestämmelserna i enskilda fall, när behörighetsbestämmelserna gör det möjligt för myndigheterna att utöva en relativt omfattande prövningsrätt (GrUU 21/2006 rd s .3). Myndighetens beslut om systemriskbufferten omfattas naturligtvis av bestämmelserna i förvaltningslagen, såsom de rättsliga principerna för förvaltningen. Utöver förvaltningslagen innehåller lagen särskilda krav på motivering av beslut. Enligt lagen ska av beslutet framgå beslutets giltighetstid, buffertkravets belopp och beloppet av det totala buffertkravet samt en eventuell ändring av dem jämfört med föregående beslut, eventuella särskilda skäl för att ändringen ska träda i kraft i förtid samt andra behövliga uppgifter. Av motiveringen ska dessutom framgå de omständigheter på basis av vilka förutsättningarna för ställande av buffertkrav anses vara uppfyllda samt en utredning om hur buffertkraven riktas. Dessutom föreskrivs det i finansministeriets förordning ännu om de uppgifter som ska lämnas om beslutet. 

Med beaktande särskilt av kraven i direktivet, som förutsätter att myndigheten ges prövningsrätt när det gäller att ställa krav samt prövningsrätt att inte ställa sådana krav, är de föreslagna bestämmelserna motiverade och strider inte mot kraven i grundlagen. Motsvarande prövningsrätt hör också för närvarande till Finansinspektionens ovan beskrivna befogenheter (buffertkrav enligt prövning), som föreskrivs i vanlig lagstiftningsordning. Dessutom har utövandet av Finansinspektionens befogenheter styrts och reglerats på lagnivå genom detaljerade bestämmelser om förutsättningarna och förfarandena för ställande av krav i lag. Av systemriskbuffertens mål och karaktär följer att en entydig, till exempel matematisk och därmed mekanistisk formel inte kan uppgöras som villkor för uppställande av bufferten, utan uppsättandet ska på det sätt som förutsätts i kreditinstitutsdirektivet grunda sig på myndighetens helhetsbedömning. Nationellt har man utnyttjat handlingsutrymmet och mycket noggrant föreskrivit om särskilda krav för motivering av beslut om systemriskbuffert. I och med de omständigheter som beskrivs ovan anses bestämmelserna om systemriskbufferten också utan en uttrycklig övre gräns uppfylla kravet på exakthet och noggrann avgränsning. 

Krav på ledningens kompetens och tillförlitlighet. Bestämmelserna i 7 kap. 2, 4, 4 a–4 e och 5 § i lagförslag 2 har betydelse med tanke på 18 § i grundlagen. I de nämnda paragraferna föreslås ändringar i kraven på kompetens och tillförlitlighet när det gäller kreditinstituts ledning. De gällande lagarna har med riksdagens grundlagsutskotts medverkan stiftats i vanlig lagstiftningsordning eftersom kraven i fråga inte anses vara problematiska med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. När det gäller begränsningar i engagemang i förvaltningen har grundlagsutskottet konstaterat i fråga om bestämmelser om åtskiljande av ledningen samt särskilda lämplighetskrav för ledningen att de inte är problematiska med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och inte inverkar på lagstiftningsordningen (GrUU 52/2001 rd, s.4, GrUU 17/2004 rd, s. 5). Grundlagsutskottet konstaterade att målgruppen för regleringen är synnerligen snäv i propositionen och att man genom regleringen på ett behörigt sätt vill skilja på beslutsfattandet i olika bolag och därmed förhindra beslut som med tanke på bolagets intressen bygger på osakliga grunder. 

Finansinspektionens direktörs och direktionens medlemmars maximala mandatperioder. De maximala mandatperioder som föreslås i 9 och 10 § i det första lagförslaget innebär en begränsning av den näringsfrihet och rätt att utöva yrke som tryggas i 18 § i grundlagen, eftersom en person inte kan tjänstgöra som medlem av Finansinspektionens direktion i mer än 14 år eller som Finansinspektionens direktör i mer än 15 år. Begränsningen för direktionens medlemmar grundar sig på kreditinstitutsdirektivets minimikrav. Motsvarande begränsningar har föreskrivits för Finlands Banks direktion och dess ordförande genom vanlig lagstiftningsordning med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 5/1997 rd). 

Syftet med begränsningarna är att skydda det allmänna förtroendet för Finansinspektionens opartiskhet, motverka en alltför stark personifiering och koncentration av makt samt stärka god förvaltning och myndighetens oberoende. En maximal mandatperiod främjar detta mål, eftersom den säkerställer omsättning inom ledningen och förhindrar att myndighetsmakt koncentreras under lång tid till enskilda personer. Mindre ingripande medel, såsom enbart tidsbegränsade utnämningar utan en övre gräns, förebygger inte på samma sätt faktisk långvarighet i uppdraget. I praktiken skulle samma person kunna tjänstgöra i årtionden genom upprepade utnämningar, vilket skulle motverka syftet med regleringen. 

Begränsningarna i förslaget har avgränsats till dessa två offentliga uppdrag som regleras genom speciallagstiftning. Direktionens uppdrag motsvarar inte sedvanligt förvärvsarbete, utan är ofta av sidoordnat slag. I regel arbetar medlemmarna i direktionen huvudsakligen i andra uppgifter eller är pensionerade. En maximal mandatperiods inverkan på en persons faktiska utövning av sitt yrke är därför begränsad. Mandatperioderna har satts relativt långa (14 och 15 år), vilket möjliggör ett långsiktigt utförande av uppdraget och ett fullgott utnyttjande av personens sakkunskap. Begränsningen hindrar inte personen från att utöva sitt yrke i allmänhet eller från att verka i andra uppgifter inom finansmarknadsområdet. De negativa effekterna för individen är därmed tydligt mindre än de fördelar som uppnås för det allmänna bästa. 

12.4  Skydd för privatlivet och personuppgifter (10 §)

Informationsutbyte mellan myndigheter. Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelser om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut information med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bland annat vad och vem rätten att få information gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet (GrUU 15/2018 rd). Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter har enligt utskottet kunnat gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 17/2016 rd, s. 5). 

Enligt specialmotiveringen till 71 och 71 e § i lagförslag 1 i utkastet till proposition kan den information som lämnas ut också innehålla personuppgifter. Ofta innehåller uppgifterna om tillsynen över finansmarknaden dock inga personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter grundar sig då på artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen. Behandlingen kan också grunda sig på artikel 6 c, om det någon annanstans i lagstiftningen föreskrivs om utlämningsskyldighet. Den som har fått information med stöd av 71 e § är enligt 2 mom. 6 punkten i den paragrafen skyldig att behandla informationen i enlighet med bestämmelserna i dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. Grunden för behandlingen är då i regel artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. 

Grundlagsutskottet har framhållit att det i regeringens propositioner finns anledning att särskilt i fråga om bestämmelser som är av betydelse med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna tydligt klargöra ramarna för det nationella handlingsutrymmet (GrUU 1/2018 rd, s. 3, GrUU 26/2017 rd, s. 42, GrUU 2/2017 rd, s. 2, GrUU 44/2016 rd, s.4 och GrUU 14/2018 rd, s. 7). Uppgifter enligt de föreslagna 71 och 71 e § behandlas av Finansinspektionen på grundval av artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen enligt vilken behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen förutsätter att det föreskrivs nationellt om behandlingsgrunderna. Speciallagstiftning anses inte nödvändig, eftersom behandlingen av personuppgifter inte är förenad med särskilt stora risker. Således grundar sig behandlingen av personuppgifter när det gäller utlämnande på 4 § 2 punkten i dataskyddslagen. Utlämnandet är i de båda föreslagna paragraferna bundet till nödvändighet. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 67/2002 rd konstaterat att bestämmelserna om att få och lämna uppgifter i allmänhet anknyter direkt till övervakningen av finansmarknaden. Då det gäller sambandet med bestämmelserna i ett sådant begränsat specialfall finner utskottet det godtagbart att vissa avvikelser görs från utskottets allmänna tolkningslinjer, i synnerhet när de uppgifter som kommer i fråga primärt inte är i 10 § i grundlagen avsedda personuppgifter. Därför har grundlagsutskottet ingenting att anmärka av konstitutionella orsaker trots att innehållet i de uppgifter som lämnas ut endast beskrivs på allmän nivå och rätten att lämna uppgifter inte är begränsad till sådana uppgifter som är nödvändiga för mottagaren. Grundlagsutskottet har dock nyligen konstaterat att de grunder för avvikelsen från utskottets etablerade tolkningspraxis, och som främst anknyter till regleringssätten i gällande lagstiftning, inte övertygar i den konstitutionella bedömningen (GrUU 5/2025 rd). I denna proposition är det inte möjligt att revidera hela 71 § så att den motsvarar grundlagsutskottets praxis. Därför har det till den punkt som föreslås i 71 § fogats ett nödvändighetskriterium. I specialmotiveringen har det preciserats att kriteriet i punkten går före det nödvändighetskriterium som nämns i 2 mom. Denna lösning ansågs vara bättre än en egen paragraf eller ett eget moment, eftersom 71 § 1 mom. 16 punkten uttryckligen gäller Skatteförvaltningen. På så sätt uppfyller den föreslagna punkten grundlagsutskottets praxis. 

Utöver det som nämns ovan föreskrivs det i 3 a kap. 7 § i lagförslag 2 om informationsutbyte med myndigheter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i samband med företagsomstruktureringar. Föremålet för utlämnandet är uppgifter med hjälp av vilka företagsomstruktureringen kan bedömas. Enligt kreditinstitutsdirektivet är utlämnandet inte knutet till ett nödvändighetskriterium, utan till att uppgifterna är relevanta, påverkande och betydelsefulla för bedömningen. För att genomföra kreditinstitutsdirektivet är det nödvändigt att knyta utlämnandet av uppgifter på samma sätt som i direktivet. Utlämnandet kan alltså inte knytas till ett nödvändighetsvillkor. På grund av företrädet för EU-sekundärrätten har utskottet tidigare vid regleringar av motsvarande typ ansett det som uppenbart att en korrekt tillämpning av rättigheterna till information enligt unionens förordning måste betraktas som nödvändig i överensstämmelse med grundlagsutskottets vedertagna praxis för reglering av myndigheternas rätt att få och lämna ut information trots sekretess (GrUU 8/2021 rd, GrUU 15/2019 rd, s. 5). Situationen nu kan bedömas på samma sätt. 

Som konstaterats innehåller uppgifterna om tillsynen över finansmarknaden dock sällan personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, om detta skulle göras som en del av utlämnandet av uppgifter. Behandlingen av personuppgifter kan dock inte grunda sig direkt på artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, utan grunden för behandlingen ska enligt artikel 6.3 fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Kreditinstitutsdirektivet innehåller en skyldighet om informationsutbyte i samband med företagsomstruktureringar och den ska genomföras nationellt. Genom att föreskriva om skyldigheten att lämna ut uppgifter utnyttjas således också det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. 

Uppgifter som lämnas ut ur värdeandelssystemet till insiderregistret. Finansinspektionen får för närvarande uppgifter som ska anmälas genom insideranmälan direkt ur värdeandelssystemet. Med stöd av de föreslagna bestämmelserna i 16 b § ska Finansinspektionen få de rapporteringsskyldigas och den närmaste kretsens uppgifter ur värdeandelssystemet och med stöd av lagen direkt använda dem vid tillsynen av efterlevnaden av anmälningsskyldigheten och handelsbegränsningarna, det vill säga utan särskilt samtycke. I lagstiftningen identifieras alltså uttryckligen sådant utlämnande av uppgifter. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan insiderregistret bildas av sådana uppgifter ur värdeandelssystemet som är nödvändiga för tillsynen över skyldigheterna enligt 16, 16 a och 16 c §. Bestämmelserna uppfyller grundlagsutskottets praxis om krav på att uppgifterna är nödvändiga. 

Behandling av personuppgifter i fråga om intressekonflikter, insideranmälningar och insiderregister. De uppgifter som samlas in eller behandlas i enlighet med 16, 16 a och 16 b § i lagförslag 1 hänför sig i huvudsak till en persons ekonomiska situation och kan kopplas till en viss identifierbar person. Av uppgifterna kan man också dra slutsatser om personens ekonomiska situation. Med stöd av paragrafen samlas det också in uppgifter om personens andra bindningar, såsom bisyssla, styrelseuppdrag eller betydande personrelationer. Med tanke på skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen har det ansetts vara av betydelse om en person är skyldig att lämna ut uppgifter om sig själv. Grundlagsutskottet har konstaterat att en sådan reglering gäller skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och det skydd för personuppgifter som avses i samma bestämmelse (se GrUU 19/2008 rd, s. 2–3 och GrUU 31/2008 rd, s. 2–3). Grundlagsutskottet konstaterade 2002, när det föreskrevs om anmälningsskyldigheten, att utskottet ingenting har att anmärka mot bestämmelserna av konstitutionella orsaker (GrUU 67/2002 rd s. 6). 

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen utfärdas närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter genom lag. Enligt grundlagsutskottets praxis begränsas lagstiftarens spelrum utöver av denna bestämmelse också av att skyddet för personuppgifter delvis omfattas av skyddet för privatlivet, som tryggas i samma moment. Grundlagsutskottet har ansett att den allmänna dataskyddsförordningens detaljerade bestämmelser, som tolkas och tillämpas i enlighet med de rättigheter som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, överlag utgör en tillräcklig rättslig grund även med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen (GrUU 14/2018 rd, s. 4). Skyddet för personuppgifter ska i första hand tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftningen. I det sammanhanget bör man undvika nationell speciallagstiftning, som bör reserveras för situationer då den är dels tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter (se GrUU 2/2018 rd, GrUU 14/2018 rd). 

Det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger utnyttjas när det gäller grunderna för behandling av personuppgifter. Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter är artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, enligt vilken behandlingen av personuppgifter är tillåten om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Behandlingen kan samtidigt också anses vara förenad med utförande av en uppgift av allmänt intresse eller myndighetsutövning som avses i led e. I motiveringen till 4 § i dataskyddslagen (RP 9/2018 rd), som preciserar artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen, konstateras det att 1 punkten i momentet inte ger rätt att hålla personuppgifter tillgängliga för allmänheten. Punkt 2 syftar i sin tur enligt motiveringen till att göra det möjligt för myndigheter att behandla personuppgifter när rätten till behandling inte direkt kan härledas från en uppgifts- och behörighetsbestämmelse som gäller myndigheten eller från mera detaljerad specialreglering, om sådan finns. Med beaktande av det ovannämnda och att det i lagen uttryckligen ska föreskrivas om anmälningsskyldigheter och om Finansinspektionens uppgift att i egenskap av personuppgiftsansvarig föra ett offentligt insiderregister, är den primära rättsliga grunden för behandling av personuppgifter artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen enligt vilken den registrerades rättigheter bestäms. 

Behandlingen av personuppgifter kan dock inte grunda sig direkt på artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, utan grunden för behandlingen ska enligt artikel 6.3 fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Kreditinstitutsdirektivet innehåller en anmälningsskyldighet som gäller intressekonflikter, som ska genomföras nationellt. Om insideranmälan eller insiderregister föreskrivs inte i unionsrätten. Eftersom det är fråga om utövning av offentlig makt i anslutning till en myndighetsuppgift och om skyldigheter för vissa personer, ska det föreskrivas om registret och skyldigheterna i lag. Bestämmelser om anmälningsskyldigheter finns redan i den gällande lagen. Eftersom paragraferna nu revideras första gången efter att dataskyddsförordningen har antagits har man i denna proposition velat lyfta fram utnyttjandet av handlingsutrymmet i dataskyddsförordningen också i fråga om dessa. När behandlingen grundar sig på artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen ska medlemsstatens lagstiftning uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. I de följande avsnitten bedöms anmälningsskyldigheten och insiderregistret med tanke på dessa förutsättningar.  

Anmälan om intressekonflikt. Bestämmelserna i 16 § i lagförslag 1 motsvarar i huvudsak den gällande anmälningsskyldigheten. Det har dock gjorts ändringar och tillägg i anmälningsskyldigheten i syfte att genomföra kreditinstitutsdirektivet. Syftet med den anmälningsskyldighet som avses i bestämmelserna är att säkerställa att den som utnämns till en tjänst eller innehar en tjänst inte har sådana bindningar som objektivt sett kan ge upphov till tvivel om personens förmåga att sköta tjänsten opartiskt och även i övrigt på behörigt sätt. Anmälan om intressekonflikter anses vara nödvändig för Finansinspektionens tillsynsuppgift i enlighet med kraven på oberoende. Genom anmälningsskyldigheten stärks oberoendet och tillförlitligheten i fråga om Finansinspektionens tillsyn. Det finns således samhälleligt godtagbara grunder för regleringen, och ett mål av allmänt intresse. 

De uppgifter som samlas in hänför sig alltså till personens ställning, uppgifter och skötseln av dem vid Finansinspektionen. De uppgifter som samlas in innehåller inga särskilda kategorier av personuppgifter och klassificeras med beaktande av grundlagsutskottets praxis inte heller som konstitutionellt känsliga uppgifter, eftersom till exempel kreditupplysningar inte heller bör betraktas som känsliga uppgifter (GrUU 8/2022 rd, GrUU 28/2022 rd). De uppgifter som samlas in kan dock innehålla sekretessbelagda uppgifter, exempelvis uppgifter om en persons verksamhet i privatlivet och ekonomiska ställning. Uppgifterna behandlas vid Finansinspektionen i enlighet med dataskyddsförordningen, dataskyddslagen och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och paragrafen innehåller inga specialbestämmelser om behandlingen. I det föreslagna 16 § 5 mom. föreskrivs det dock att de uppgifter som ingår i anmälan är sekretessbelagda.  

Enligt 12 § 2 mom. i grundlagen är handlingar och upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. Var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. Grundlagsutskottet har understrukit att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte har företräde framför andra grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 73/2018 rd, s. 3, GrUU 14/2018 rd, s. 8). I sin praxis har utskottet särskilt lyft fram hur handlingars offentlighet enligt 12 § 2 mom. i grundlagen förhåller sig till skyddet för privatlivet och personuppgifter (se t.ex. GrUU 43/1998 rd, s. 2/II, och GrUU 60/2017 rd) och lyft fram balansen mellan dem (GrUU 22/2008 rd, s. 3/II). Utskottet har ansett att exempelvis sekretess för känsliga uppgifter kan ses som nödvändigt för att skydda privatlivet i enlighet med 10 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 39/2009 rd, s. 2/I). Främjande av en annan grundläggande rättighet är ett tvingande skäl som ger möjlighet att separat i lag begränsa myndighetshandlingars offentlighet enligt 12 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 2/2008 rd, s. 2, GrUU 40/2005 rd, s. 2).  

Genom bestämmelsen utvidgas området för sekretessbelagda uppgifter från det som föreskrivs i offentlighetslagen. Detta anses nödvändigt eftersom enskilda arvodesuppgifter om förtroendeuppdrag eller enskilda uppgifter om förmögenhet inte har ansetts vara sekretessbelagda med stöd av sekretessbestämmelserna i offentlighetslagen, eftersom de inte skapar en bild av den totala förmögenheten. I en anmälan om intressekonflikt kan det dock finnas mycket betydelsefulla enskilda uppgifter om en persons liv och förmögenhet, till exempel uppgifter om personens pensionsförsäkring eller placeringstillgångar. Sekretessbestämmelserna i offentlighetslagen omfattar alltså delvis de uppgifter som ska anmälas, men inte alla enskilda uppgifter. Enskilda uppgifter i sig, eller enskilda uppgifter tillsammans, kan ge en mycket detaljerad bild av en persons förmögenhet eller ekonomiska ställning, men det skulle vara tolkningsbart när de bildar en mer omfattande helhetsbild av en persons ekonomiska ställning och därmed ska hållas hemliga enligt offentlighetslagen. På grund av denna tolkningsbarhet anses det nödvändigt att föreskriva en särskild sekretessbestämmelse. 

Genom en specialbestämmelse i förhållande till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet säkerställs det att alla uppgifter som gäller en persons verksamhet i privatlivet och ekonomiska ställning är sekretessbelagda. På grund av den låga tröskeln för ”kan orsaka intressekonflikt” är de uppgifter som ska anmälas inte förenade med något sådant intresse utifrån vilket det kan anses att man på utlämnande av uppgifter borde tillämpa något annat än det som ska tillämpas vid utlämnande av sekretessbelagda uppgifter i enlighet med lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Riskerna i samband med behandlingen av uppgifter är små, eftersom de uppgifter som samlas in och gruppen av personer är begränsad, uppgifterna är sekretessbelagda och uppgifterna i princip behandlas endast av en tjänsteman vid Finansinspektionen i vars arbetsuppgifter det ingår att utföra en bedömning av intressekonflikter som en del av den oberoende tillsynen. Anmälningsskyldigheten kan således anses vara proportionerlig. 

Insideranmälan. Bestämmelserna i 16 a § i lagförslag 1 motsvarar nästan helt den gällande 16 a § om insideranmälan. Den föreslagna 16 b § motsvarar Finansinspektionens nuvarande praxis när det gäller att föra insiderregister. När det föreskrevs om de nuvarande anmälningsskyldigheterna (RP 208/2004 rd) konstaterades det att man genom bestämmelserna syftar till att säkerställa att en person som utnämns till en tjänst inte har några sådana bindningar som enligt en objektiv bedömning kunde leda till misstankar beträffande hans eller hennes förmåga att sköta tjänsten opartiskt och även annars på behörigt sätt. Genom skyldigheten försöker man likaså förebygga att en person som i sina tjänsteuppdrag hanterar de i bestämmelserna nämnda sekretessbelagda uppgifterna använder dessa uppgifter orättmätigt till egen fördel eller till fördel eller nackdel för någon annan. Bestämmelserna stärker förtroendet för att tillsynen är oberoende. Det offentliga registret stärker allmänt öppenheten och transparensen i myndigheternas verksamhet. Bestämmelserna om insiderinformation skyddar också marknadens tillförlitlighet och funktion. Det finns således samhälleligt godtagbara grunder för regleringen, och ett mål av allmänt intresse. 

De uppgifter som samlas in är i huvudsak uppgifter om aktieinnehav, innehav av vissa finansiella instrument och bestämmande inflytande i sammanslutningar. De uppgifter som samlas in innehåller inga särskilda kategorier av personuppgifter och klassificeras med beaktande av grundlagsutskottets praxis inte heller som konstitutionellt känsliga uppgifter. De uppgifter som samlas in kan dock innehålla sekretessbelagda uppgifter till exempel om en persons ekonomiska ställning och verksamhet i privatlivet. Till sin omfattning motsvarar de uppgifter som samlas in de uppgifter som med tanke på insiderinformation vanligen begärs inom den offentliga och privata sektorn. Uppgifterna behandlas endast av Finansinspektionen i enlighet med dataskyddsförordningen, lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet och dataskyddslagen, så riskerna i anslutning till personuppgifterna är små. Således kan de föreslagna bestämmelserna om insiderinformation anses vara proportionerliga. 

För att öka proportionaliteten föreslås det i fråga om insiderregistret en specialbestämmelse enligt vilken fysiska personers personbeteckning och adress samt personuppgifter för andra fysiska personer än den anmälningsskyldige inte är offentliga. Genom bestämmelsen utvidgas området för sekretessbelagda uppgifter från det som föreskrivs i offentlighetslagen. Dessutom skulle det vara fråga om en begränsning av den offentlighetsprincip som avses i 12 § 2 mom. i grundlagen. Med tanke på att skydda en fysisk persons personliga integritet är det proportionerligt och nödvändigt att personbeteckningar, adresser och andra motsvarande identifieringsuppgifter inte är offentliga. Det väsentliga i bedömningen är att registret också innehåller uppgifter om dem som anmälaren företräder. Om dessa uppgifter skulle vara offentliga kunde det utgöra en risk för personens och dennes närståendes säkerhet och privatliv. Till exempel skulle adressuppgifter ge exakt information om anmälarens och den företräddes exakta bostadsort. Dessutom behövs det ingen öppen tillgång till uppgifterna för att syftet med registret ska nås eller för att det allmänna oberoendet ska stärkas. Uppgifterna används i huvudsak för den tekniska identifieringen. Sekretessen är i linje med praxis i andra motsvarande register. Således minskar specialbestämmelsen de risker som utlämnandet av personuppgifter kan innebära. 

Offentliggörande av utnämningsgrunderna för medlemmar i Finansinspektionens direktion. Bestämmelserna i 9 § i lagförslag 1, enligt vilka grunderna för utnämning och avsättning i princip ska offentliggöras på Finansinspektionens webbplats, är också av betydelse med tanke på skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § i grundlagen. 

Grundlagsutskottet har bedömt flera propositioner där det föreslås bestämmelser om möjligheten att i datanätet som informationstjänst publicera uppgifter som bland annat innehåller personuppgifter (till exempel GrUU 101/2022 rd, GrUU 17/2019 rd, GrUU 17/2021 rd, GrUU 2/2017 rd, GrUU 17/2016 rd). Grundlagsutskottet har dock betonat (GrUU 28/2022 rd, stycke 10) att denna praxis också visar att offentligheten för handlingar och upptagningar enligt 12 § 2 mom. i grundlagen inte medför någon skyldighet att publicera i datanätet. Utskottet har ändå ansett att det inom ramen för grundlagen är möjligt att offentliggöra personuppgifter i form av en offentlig informationstjänst, om argumenten för det är godtagbara med tanke på garantierna för rättsskydd och de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 2/2017 rd, GrUU 65/2014 rd, GrUU 32/2008 rd). Grundlagsutskottet har ansett att bland annat det att man förbättrar medborgarnas tillgång till information och deras rättssäkerhet inom social- och hälsovården är ett sådant godtagbart syfte (GrUU 32/2008 rd och GrUU 65/2014 rd). Behovet och omfattningen av registren bör dock enligt utskottet noggrant övervägas i ljuset av proportionalitetskravet (GrUU 32/2008 rd). 

Med tanke på hur pass tillgänglig informationen på webben är och hur stor spridning den får jämfört med de traditionella informationskanalerna har grundlagsutskottet ansett det motiverat med exempelvis en avgränsning på lagnivå enligt vilken endast personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information ska publiceras i protokoll som blir offentliga på webben (GrUU 101/2022 rd, GrUU 63/2014 rd, s. 6/I). 

Grundlagsutskottet har betonat att skyddet för privatlivet och personuppgifter inte har företräde framför andra grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 73/2018 rd, s. 3, GrUU 14/2018 rd, s. 8). I sin praxis har utskottet särskilt lyft fram hur handlingars offentlighet enligt 12 § 2 mom. i grundlagen förhåller sig till skyddet för privatlivet och personuppgifter (se t.ex. GrUU 43/1998 rd, s. 2/II, och GrUU 60/2017 rd, s. 3) och lyft fram balansen mellan dem (GrUU 22/2008 rd, s. 3/II). Utskottet har ansett att exempelvis sekretess för känsliga uppgifter kan ses som nödvändig för att skydda privatlivet i enlighet med 10 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 39/2009 rd, s. 2/II). Främjande av en annan grundläggande rättighet är ett tvingande skäl som ger möjlighet att separat i lag begränsa myndighetshandlingars offentlighet enligt 12 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 2/2008 rd, s. 2, GrUU 40/2005 rd, s. 2/II). 

Enligt 9 § 2 mom. i lagförslag 1 ska grunderna för utnämning av direktionsmedlemmar offentliggöras på Finansinspektionens webbplats. Enligt 6 mom. i den paragrafen ska även grunderna för avsättande offentliggöras på Finansinspektionens webbplats. Genom förslagen genomförs det krav i kreditinstitutsdirektivet som förutsätter att uppgifterna offentliggörs och görs allmänt tillgängliga. I specialmotiveringen har det preciserats att med offentliggörande av grunderna för avsättande och utnämning avses att de offentliga uppgifterna om grunderna publiceras på webbplatsen. En del av de uppgifter som hänför sig till motiveringen kan vara sekretessbelagda, särskilt i fråga om känsliga omständigheter eller integritet. Med stöd av de föreslagna bestämmelserna är det alltså inte meningen att sådana sekretessbelagda uppgifter ska offentliggöras på webbplatsen. I praktiken innebär detta att ett offentligt utnämningsbeslut och beslut om avsättande offentliggörs på webbplatsen. Dessutom skulle enligt bestämmelsen endast de nödvändiga personuppgifterna kunna publiceras. 

Offentliggörandet av en handling på webbplatsen i enlighet med 9 § i lagförslag 1 stärker allmänhetens tillgång till information och därmed också öppenheten i myndigheternas verksamhet, stödjandet av demokratin och iakttagandet av principerna för god förvaltning. Till exempel förtroendet för behörigheten hos myndighetens högsta ledning stärks och transparensen i grunderna för entledigande och utnämning ökar. Det föreslagna offentliggörandet på webbplatsen kan anses grunda sig på godtagbara grunder i enlighet med grundlagsutskottets praxis. Proportionaliteten har också betonats eftersom den avsatta personen, när det kommer till offentliggörandet av grunderna, har möjlighet att motsätta sig att uppgifterna offentliggörs på webbplatsen. Då kan uppgifterna begäras normalt med en begäran om uppgifter enligt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Förslaget kan således också anses vara proportionellt. 

Dubbel straffbarhet och informationsutbyte. Enligt 44 § i det första lagförslaget i denna proposition ska Finansinspektionen, trots vad som föreskrivs om sekretess, ha rätt att få och skyldighet att lämna ut sådana uppgifter som är nödvändiga för att samordna det administrativa förfarandet och det straffrättsliga förfarandet. Informationsutbytet skulle alltså ske mellan de myndigheter som ingår i samarbetet. Syftet är att myndigheterna ska få tillräckliga uppgifter för att möjliggöra samordningen av det straffrättsliga och det administrativa förfarandet. Uppgifterna kan innehålla uppgifter som är känsliga ur ett statsrättsligt perspektiv, såsom uppgifter om brottmålsdomar och brott. Utan sådana uppgifter skulle förfarandena inte kunna samordnas på det sätt som krävs. Enligt grundlagsutskottets praxis har det i den föreslagna bestämmelsen noggrant och tydligt angetts vilka aktörer som får behandla uppgifterna och för vilket uppdrag. Behandlingen av uppgifter är också knuten till ett nödvändighetskriterium. Bestämmelser om förutsättningarna för behandling av sådana personuppgifter finns i artikel 10 i dataskyddsförordningen och i 7 § i dataskyddslagen. Bestämmelser om tillämpliga skyddsåtgärder finns i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen. Dataskyddsförordningen förutsätter inte nödvändigtvis bestämmelser i lag till den del det är fråga om personuppgifter som avses i artikel 10, när behandlingen sker under kontroll av en myndighet. De betraktas ändå i enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis som känsliga personuppgifter, och därför är det motiverat att i lag separat föreskriva om rätten att behandla dem. 

Behandlingen av personuppgifter skulle baseras på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Behandlingen av personuppgifter kan dock inte direkt grundas på artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen, utan enligt artikel 6.3 måste grunden för behandlingen fastställas antingen i unionsrätten eller i den nationella lagstiftning som gäller för den personuppgiftsansvarige. Kreditinstitutsdirektivet innehåller en skyldighet att samordna förfarandena, vilket ska genomföras nationellt. Genom att föreskriva om skyldigheten att lämna ut uppgifter utnyttjas således även det handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. 

12.5  Egendomsskydd (15 § i grundlagen)

Tillsynsbefogenheter. De föreslagna ändringarna i 10 och 10 a § i 10 kap. samt 10 § i 11 kap. i det andra lagförslaget i propositionen är relevanta med tanke på egendomsskyddet. Ändringarna hänför sig till begränsningar av vinstutdelning och andra särskilda befogenheter som tillkommer Finansinspektionen. Lagförslagen motsvarar dock till sin karaktär de befogenheter som redan gäller. I huvudsak handlar ändringsförslagen om preciserande förtydliganden av befintliga befogenheter. 

Tidigare när grundlagsutskottet har bedömt lagstiftning om kreditinstitutsverksamhet har det konstaterat att myndighetstillsynen och den utövning av befogenheter som följer av den är nödvändiga till följd av det omfattande mottagande av medel från allmänheten som är kännetecknande för kreditinstitutsverksamhet, och ansett att det finns acceptabla grunder för bestämmelserna med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter, framför allt med avseende på tryggandet av finansmarknadens stabilitet och därmed också kundskyddet (GrUU 24/2002 rd och GrUU 16/2003 rd). I grundlagsutskottets praxis har det ansetts att om de skyldigheter som ställs upp i lagen gäller börsnoterade bolag eller andra juridiska personer med en avsevärd förmögenhetsmassa är manöverutrymmet med avseende på egendomsskyddet i regel större än om bestämmelserna får mycket direkta konsekvenser för ställningen för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (se bl.a. GrUU 9/2008 rd s. 4, GrUU 10/2007 rd s. 2, GrUU 54/2005 rd s. 3, GrUU 32/2004 rd s. 2, GrUU 61/2002 rd s. 3—4, GrUU 34/2000 rd s. 2). Dessutom har en myndighetsbefogenhet av motsvarande typ som den särskilda befogenheten att begränsa ett kreditinstituts vinstutdelning i tidigare tolkningspraxis från grundlagsutskottet ansetts vara förenlig med det egendomsskydd som tryggas i grundlagen, med hänsyn till de förutsättningar som gäller för utövandet av befogenheten (GrUU 24/2002 rd, s. 2). 

Förslagen i 3 och 3 a kap. i det andra lagförslaget i propositionen samt i de fjärde till sjätte lagförslagen, som gäller företagsarrangemang och förvärv och överlåtelse av betydande innehav, motsvarar till sin karaktär de gällande anmälningsskyldigheterna och Finansinspektionens befogenhet att motsätta sig sådana förvärv. Vid tillsynsmyndighetens beslutsfattande tillämpas förvaltningslagen. Myndighetsåtgärder som begränsar en ägares bestämmanderätt ska därför bland annat uppfylla kraven på ändamålsbundenhet och proportionalitet enligt 6 § i förvaltningslagen. Bestämmelser av liknande typ om tillsynsmyndighetens möjlighet att begränsa en ägares bestämmanderätt efter förvärv av aktier eller andelar har stiftats med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 17/2004 rd, GrUU 52/2001 rd, s. 2–3; se även TaUB 19/2001 rd). Grundlagsutskottet har inte ansett sådana bestämmelser problematiska med avseende på grundlagen, och de har inte påverkat behandlingsordningen för lagförslagen. 

Handelsbegränsningar. 16 c § i lagförslag 1 begränsar möjligheten för Finansinspektionens tjänstemän, direktionsmedlemmar och vissa andra personer som omfattas av insiderinformation att förvärva eller avyttra vissa finansiella instrument. Den föreslagna begränsningen gäller särskilt framtida handel, det vill säga begränsningen förhindrar på förhand en viss typ av handel. I praktiken hindrar begränsningen alltså på förhand förvärv av en viss typ av finansiella instrument från den tidpunkt då personen utses till tjänsten eller uppdraget. En sådan begränsning begränsar också vad en person kan använda sin nuvarande egendom till. Begränsningen hindrar alltså inte att finansiella instrument som omfattas av begränsningen förvärvas före den tidpunkt då personen har utnämnts till tjänsten eller uppdraget. Begränsningarna gäller dock delvis också sådana finansiella instrument som förvärvats före utnämningen, eftersom begränsningarna hindrar försäljning eller avyttring av ett sådant innehav under den tid personen i fråga innehar en tjänst eller ett uppdrag vid Finansinspektionen. I en sådan situation riktar sig begränsningen mer direkt till ägarens bestämmanderätt. Dessutom har myndigheten enligt kreditinstitutsdirektivet rätt att kräva att ett sådant innehav säljs eller avyttras. En sådan befogenhet innebär i sin tur en djupare begränsning av användnings- och bestämmanderätten. Således påverkar förbudet mot förvärv och avyttring egendomsskyddet på tre sätt: det hindrar att ett nytt finansiellt instrument förvärvas under tjänsten eller uppdraget, begränsar försäljning eller avyttring av ett sådant finansiellt instrument som personen redan äger samt från fall till fall kan det krävas att personen säljer eller avyttrar ett finansiellt instrument som denne redan äger. 

Tillämpning av generalklausul. Grundlagsutskottet har konstaterat att om man minskar eller begränsar rättigheter som tidigare hörde till äganderätten, ingriper man därmed i egendomen, även om föremålet som utgör objektet för äganderätten i och för sig förblir orört hos innehavaren (till exempel GrUU 14/1982 rd, GrUU 18/1983 rd och GrUU 2/1986 rd). Bestämmelserna i 16 c § om begränsning av förvärv och avyttring är av betydelse med tanke på egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen. Grundlagens 15 § innehåller en generalklausul om egendomsskydd (1 mom.). Utifrån generalklausulen bedöms olika begränsningar i ägarens nyttjanderätter och bestämmanderätt. 

I praktiken är det fråga om att under den tid en person innehar en tjänst eller ett uppdrag vid Finansinspektionen kan personen inte fullt ut utöva sin bestämmanderätt i fråga om ägande. Nyttjanderätten, till exempel aktieägarens rättigheter och panträtten, är dock inte begränsad. Personen förlorar inte helt möjligheten att använda sin egendom på normalt sätt. När en person lämnar tjänsten eller uppdraget har personen åter full bestämmanderätt över de finansiella instrumenten. Begränsningen i det föreslagna 16 c § 1 mom. gäller inte äganderätten och den är inte till sin karaktär en så betydande begränsning av användningen att begränsningen de facto borde anses vara expropriation, eftersom begränsningen inte sporadiskt tillämpas på personen och undantagsbestämmelsen i paragrafen i vissa situationer möjliggör innehav som omfattas av förbud. Grundlagsutskottet konstaterade (GrUU 38/2012 rd) att en frysning av tillgångar ska bedömas ur generalklausulens synvinkel, eftersom man genom frysningen inte inkräktar på ägarförhållandena. Frysning av tillgångar kan delvis anses jämställas med den föreslagna begränsningen. Av ovan nämnda skäl bedöms begränsningen i 1 mom. genom generalklausulen. På sådana inskränkningar i egendomsskyddet tillämpas de allmänna förutsättningarna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Begränsningarna av förvärv och avyttring har motsvarande syfte som till exempel bestämmelserna om missbruk av insiderinformation, som hindrar insiderhandel. Bestämmelsen om insiderhandel och den straffrättsliga påföljden i samband med dem förebygger dock inte helt situationer där sekretessbelagda uppgifter som man fått i egenskap av tjänsteman eller uppgifter som skyddas av bestämmelser vilka i övrigt begränsar offentligheten kan användas vid handel. Detta kan ses som en brist i skyddet av det allmänna intresset och en opartisk tjänsteutövning och i hindrandet av eventuell korruption. Syftet med de handelsbegränsningar som baserar sig på kreditinstitutsdirektivet kan anses vara att förhindra att de uppgifter som erhållits vid tillsynen kan utnyttjas vid handel. Målet är att skydda den oberoende tillsynen. 

Avsikten med de föreslagna bestämmelserna är att skydda dels de intressen som investerare verksamma på marknaden och andra marknadsparter har, dels grundläggande förmögenhetsrättsliga rättigheter. Samtidigt är bestämmelserna avsedda att trygga det allmänna förtroendet för en effektiv och opartisk verksamhet på värdepappersmarknaden. Bestämmelsernas skyddande syfte är således betydelsefullt också med tanke på tryggandet av egendomsskyddet i enlighet med 15 § 1 mom. i grundlagen. Således kan godtagbarheten för en begränsning av de grundläggande rättigheterna i de föreslagna bestämmelserna motiveras också med samhälleliga skäl som hänför sig till tryggande av de finska värdepappersmarknadernas funktion. Det föreslagna förbudet mot förvärv och avyttring har således godtagbara och synnerligen vägande skäl. 

Motsvarande begränsningar gäller nationellt på basis av EU-lagstiftning och nationell lag. Bestämmelser om förbud mot insiderhandel finns enligt 12 kap. 1 § i värdepappersmarknadslagen i EU:s marknadsmissbruksförordning. Nationellt föreskrivs det om påföljdsavgift i samband med insiderhandel i 15 kap. 2 § i värdepappersmarknadslagen och i 40 § i lagen om Finansinspektionen. Dessutom föreskrivs det i 51 kap. i strafflagen om missbruk av insiderinformation. Också 37 b § i lagen om Finansinspektionen innehåller en befogenhet för Finansinspektionen att meddela handelsförbud för viss tid. De ovan nämnda bestämmelserna bedömdes inte vara problematiska med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och behandlades i vanlig lagstiftningsordning (RP 32/2012 rd, RP 31/2024 rd, RP 65/2016 rd och GrUU 17/2012 rd men grundlagsutskottet dock inte behandlade frågor som rör egendomsskyddet). 

Begränsningen i 16 c § i lagförslag 1 grundar sig på kraven i kreditinstitutsdirektivet. Tillämpningsområdet för begränsningen har dock utvidgats genom att utnyttja det nationella handlingsutrymmet. Tillämpningsområdet vad gäller personkretsen har begränsats till endast sådana personer som i sin tjänst eller sitt uppdrag får sekretessbelagda uppgifter eller annan konfidentiell information som kan utnyttjas vid handel. Tillämpningsområdet har också utvidgats nationellt så att förbudet gäller också andra finansiella instrument än sådana som emitterats av kreditinstitut, eftersom det med tanke på Finansinspektionens oberoende är lika väsentligt att tillämpa samma begränsningar också på andra tillsynsobjekt, såsom försäkringsbolag och företag som tillhandahåller investeringstjänster och betaltjänster. 

Föremålen för begränsningen av förvärv och avyttring räknas upp särskilt i paragrafen. Handel får inte bedrivas till exempel med sådana finansiella instrument som har emitterats av ett av Finansinspektionens eller Europeiska centralbankens tillsynsobjekt. Förvärv och avyttring har också begränsats när det gäller sådana instrument som har ett ovan avsett finansiellt instrument som underliggande tillgång. Dessutom har vissa arrangemang med hjälp av vilka begränsningen kan kringgås inkluderats i begränsningarna. Begränsning av handel innebär alltså en begränsning att handla, då personen innehar en viss tjänst eller ett uppdrag vid Finansinspektionen. I paragrafen har man strävat efter att exakt definiera de finansiella instrument med vilka handel inte får bedrivas. Begreppet ”anknutet företag” i den föreslagna 16 c § 1 mom. 3 punkten definieras i specialmotiveringen. Paragrafen kan anses uppfylla kraven på exakthet och noggrann avgränsning. Trots att bestämmelserna i paragrafen är exakta och välavgränsade kräver iakttagandet av begränsningen i praktiken noggrannhet av den personkrets som omfattas när handeln bedrivs. 

Förbudet är till sin omfattning redan i princip i rätt proportion till målen när det gäller oberoende tillsyn. Begränsningen gäller endast vissa typer av innehav. Värdet av innehavet sjunker i princip inte heller till följd av begränsningen. Proportionaliteten ökar också genom tjänstemannens eller direktionsmedlemmens egen beslutanderätt, undantagsbestämmelsen och tillståndsförfarandet. Personen har själv möjlighet att fatta beslut om att sälja sitt redan befintliga innehav före utnämningen eller ikraftträdandet av lagen, eller bestämma sig för att ta risken att Finansinspektionen inte beviljar tillstånd att sälja ett innehav under den tid man innehar en tjänst eller ett uppdrag. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ett undantag från förbudet i 16 c § 1 mom (16 c § 3 mom). Undantaget gör det möjligt att i vissa situationer också äga finansiella instrument som omfattas av förbudet. Dessutom kan personen ansöka om tillstånd av Finansinspektionen för att sälja eller avyttra ett innehav som omfattas av förbud. 

Grundlagsutskottet har av hävd ansett att det av 15 § 1 mom. i grundlagen inte heller följer något krav på att ersätta ägaren för vilken inskränkning av användningen som helst och inte något krav på full ersättning när ersättningar beviljas. Ersättning för inskränkning i användningen av egendomen är bara en delfaktor som inverkar på totalbedömningen och som tas i beaktande vid bedömningen av om en begränsning i rätten att använda egendom är tillåten med avseende på grundlagsskyddet för egendom (se till exempel GrUU 55/2018 rd, GrUU 10/2014 rd, GrUU 24/2012 rd, s. 2/II, GrUU 20/2010 rd, s. 4/I–II och GrUU 6/2010 rd, s. 4/I). I fråga om avslag på ansökan om miljötillstånd konstaterade utskottet att ingen med hänvisning till skäl i grundlagen kan anses ha rätt att få ersättning för att ägaren inte kan använda sin egendom för verksamhet som inte uppfyller de lagstadgade kriterierna för placering som hindrar att miljön förstörs (GrUU 10/2014 rd). I fråga om det förbud som föreslås i denna proposition kan det också anses att ingen kan anses ha rätt att få ersättning för att ägaren inte kan använda sin egendom för verksamhet som äventyrar tillsynens oberoende. I fråga om det föreslagna förbudet i 1 mom. anses det inte heller i övrigt nödvändigt att ersätta begränsningen av användningen, eftersom personen har möjlighet att på förhand försöka minimera de ekonomiska skadorna som förbudet kan orsaka. Dessutom möjliggör undantagsbestämmelsen och tillståndsförfarandet vid behov åtgärder. 

Expropriation. Grundlagens 15 § innehåller en expropriationsklausul (2 mom.). Expropriationsklausulen innehåller ett kvalificerat lagförbehåll på basis av vilket det genom lag kan föreskrivas om expropriation endast om egendom löses in för allmänt behov och mot full ersättning. Vid expropriation är det i allmänhet fråga om fråntagande av egendom oberoende av personens samtycke och överföring av egendomen till någon annan. Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att tillämpningsområdet för expropriationsklausulen i 15 § 2 mom. i grundlagen inte är begränsat endast till sådana situationer där äganderätten överförs från ett subjekt till ett annat. Även omfattande begränsningar av nyttjanderätten kan emellertid i vissa situationer ha sådana faktiska verkningar att de kan jämställas med fråntagande av egendom och innebära i grundlagen avsedd expropriation (GrUU 16/2025 rd, GrUU 35/2020 rd, GrUU 7/2018, GrUU 38/2012 rd, s. 2, GrUU 8/2011 rd, s. 2, GrUU 61/2010 rd, s. 3, GrUU 32/2010 rd, s. 5, GrUU 3/2005 rd, 3–4, GrUU 15/2004 rd, s. 4–5 och GrUU 38/1998 rd, s. 3.). En sådan situation föreligger i synnerhet när en begränsning av användningen helt hindrar att egendomen används för sitt huvudsakliga ändamål (GrUU 35/2020 rd och GrUU 55/2018 rd).  

Utskottet har också framhållit att inom juridiken har man ansett att det inte finns någon tydlig bestämmelse som ger svaret på frågan om en begränsningsåtgärd innebär ren expropriation eller inte (GrUU 7/2018 rd och GrUU 61/2010 rd, s. 3). Det kräver alltid en sammanhållen bedömning där relevanta faktorer kan vara bland annat hur speciell begränsningen är, hur allomfattande värdeförlusten på egendomen blir till följd av åtgärden och hur ekologiskt eller annars skadlig den verksamhet är som ska begränsas. Dessutom kan bedömningen påverkas av t.ex. hur rimlig åtgärden är och hur tungt syftet med begränsningen är (GrUU 61/2010 rd, s. 3). 

Grundlagsutskottet har också ansett att kravet på allmänt behov inte nödvändigtvis är en förutsättning för att inlösningen sker till gagn för ett offentligt samfund , utan mottagaren av inlöst egendom kan också vara någon annan part (GrUU 16/2025 rd, GrUU 7/2018 rd, GrUU 8/2017 rd, s. 6, GrUU 32/2010 rd, GrUU 49/2002 rd s. 4 och GrUU 28/2000 rd, s. 4/I). I propositionen om bankstöd konstaterade grundlagsutskottet att grundlagen inte utgör ett hinder för att aktierna löses in till ett egendomsförvaltningsbolag (GrUU 53/2001 rd). 

Enligt det föreslagna 16 d § 1 mom. får Finansinspektionen kräva försäljning eller avyttring av ett finansiellt instrument som personen redan äger, om innehavet kan ge upphov till intressekonflikter. Genom bestämmelsen genomförs kravet i kreditinstitutsdirektivet. Det är inte fråga om en typisk expropriationssituation där inlösningen sker till förmån för ett offentligt samfund. I och med utövandet av befogenheten blir den som innehar tjänsten eller uppdraget dock tvungen att sälja sitt innehav eller avyttra det till en tredje part, det vill säga personen mister sin bestämmanderätt eller sin möjlighet att använda sin egendom på ett normalt sätt. Ägandet övergår på marknaden till den som råkar köpa det. Därför ska befogenheten i 1 mom. bedömas med tanke på bestämmelsen om expropriation. 

Utskottet har ansett att i situationer där inlösningen inte har skett till gagn för en offentlig samfund, så ska kravet på ett allmänt behov konkretiseras med hjälp av materiella bestämmelser (GrUU 32/2010 rd, s. 5/II, GrUU 49/2002 rd, s. 4/II, GrUU 53/2001 rd, s. 2/I, GrUU 38/1998 rd). Grundlagsutskottet har ändå inte i alla fall förutsatt en uttrycklig bestämmelse om ett allmänt behov, om det allmänna behovet konkretiseras i tillräcklig omfattning i regleringssammanhanget (GrUU 53/2001 rd). Befogenheten i det föreslagna 16 d § 1 mom. är bunden till att personens innehav potentiellt kan orsaka en intressekonflikt, det vill säga att förutsättningarna för att jäv uppstår är möjlig. Bindning till intressekonflikt förutsätter att Finansinspektionen bedömer betydelsen av innehavet i förhållande till tillsynens oberoende. Det allmänna behovet är alltså att tillsynen av finansmarknaden är oberoende. Eftersom utövandet av befogenheten är bundet till en intressekonflikt, anses kravet på allmänt behov konkretiseras tillräckligt i detta sammanhang. 

Finansinspektionens befogenhet är bunden till intressekonflikter. Kreditinstitutsdirektivet definierar inte vad som avses med intressekonflikt. Nationellt avses med intressekonflikt jäv på det sätt som anges i förvaltningslagen. Om innehavet är sådant att det kan orsaka jäv enligt förvaltningslagen, kan Finansinspektionen utöva sin befogenhet. Till stöd för proportionaliteten fogades till paragrafen en bestämmelse som det nationella handlingsutrymmet möjliggör. Enligt den ska Finansinspektionen beakta arten och allvaret av en eventuell intressekonflikt, huruvida det rör sig om kvalificerat innehav samt den i 1 mom. avsedda personens roll vid Finansinspektionen. Utövandet av en befogenhet som begränsar ägarens bestämmanderätt ska bland annat uppfylla kraven på ändamålsbundenhet och proportionalitet enligt 6 § i förvaltningslagen. 

I lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter ska ingå en rättskyddsbestämmelse till den del rätten till expropriation bedöms separat från förfarandet för fastställande av ersättningen (besvärsrätt i fråga om beslut). Detta följer delvis av den grundläggande rätten till rättsskydd enligt 21 § i grundlagen, men grundlagsutskottet har konstaterat, att expropriation är förenad med ett självständigt krav på rättssäkerhet (GrUU 7/2009 rd). I det föreslagna 16 d § 3 mom. föreskrivs det att beslut om tvångsförsäljning och tvångsöverlåtelse samt om ersättning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Således har rättsskyddet för den som beslutet gäller tryggats genom en särskild bestämmelse. 

Full ersättning. Kravet på full ersättning enligt 15 § 2 mom. i grundlagen har i grundlagsutskottets praxis ansetts bli uppfyllt om grunderna för och fastställandet av ersättningen för inlösning bestäms enligt inlösningslagen (GrUU 16/2025 rd, GrUU 7/2018 rd, GrUU 15/2004 rd, s. 4, GrUU 49/2002 rd, s. 4, GrUU 4/2000 rd). Det kan emellertid också föreskrivas om full ersättning genom en speciallag (GrUU 16/2025 rd, GrUU 53/2001 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har konstaterat att grundlagens terminologi är autonom i förhållande till klassificeringar som görs i vanlig lagstiftning (GrUU 12/2015 rd, s. 3, GrUU 17/2018 rd, s. 2 och GrUU 2/2024 rd, s. 6). 

Grundlagsutskottet anser att ersättningen ska försätta innehavaren av egendomen i den ekonomiska ställning som denne hade haft om expropriation inte hade skett. Grundlagsutskottet anser att principen om oförändrad förmögenhetsställning bör anses vara en central utgångspunkt med tanke på den fulla ersättningen enligt 15 § 2 mom. i grundlagen. Enligt grundlagsutskottet är det dessutom klart att det av det kvalificerade lagförbehållet i 15 § 2 mom. i grundlagen följer att det vid expropriation inte är möjligt att avvika från kravet på full ersättning. Bestämmelsen möjliggör således inte prövning av ersättningsnivån exempelvis utifrån hur vägande det allmänna behovet av inlösen är som det föreskrivs om. (GrUU 16/2025 rd) 

Enligt det föreslagna 16 d § 2 mom. har innehavaren av ett finansiellt instrument rätt att för sådana ekonomiska förluster som föranleds av försäljning enligt 1 mom. få full ersättning som motsvarar innehavets marknadsvärde. I samband med reformen av inlösningslagen konstaterade grundlagsutskottet att det med tanke på kravet på full ersättning i 15 § 2 mom. i grundlagen inte är problematiskt att kravet på full ersättning kopplas till marknadsvärdet i stället för till gängse pris (GrUU 16/2025 rd). Det finns inte heller någon grund för att anse att det med tanke på grundlagen skulle vara problematiskt att koppla den fulla ersättningen till marknadsvärdet i enlighet med den föreslagna 16 d §. 

I lagen definieras inte begreppet marknadsvärde. Med marknadsvärde avses i regel en sådan uppskattad penningmängd med vilken egendomen på valuteringsdagen byter ägare mellan en försäljare och en köpare, som är villiga att ingå affärstransaktionen och är oberoende av varandra. Begreppet behöver inte kompletteras eller preciseras nationellt på lagstiftningsnivå. Kravet på full ersättning får i praktiken sitt innehåll i och med att värdet bestäms. Grundlagsutskottet uppmärksammade i samband med inlösningslagen just det att marknadsvärdet i praktiken får sitt rättsliga innehåll vid tillämpningen av värderingsmetoderna. Grundlagsutskottet ansåg att det med avseende på 80 § i grundlagen var problematiskt att valet av värderingsmetod enligt propositionsmotiven föreslogs bestämmas utifrån tillämpningspraxis. Grundlagsutskottet konstaterade att det är nödvändigt att ändra regleringen så att den innehåller bestämmelser om tillgängliga värderingsmetoder eller åtminstone om valet av metod på ett sätt som tryggar full ersättning. Grundlagsutskottet ansåg att kravet på full ersättning i 15 § 2 mom. i grundlagen entydigt uppfylls i detta sammanhang genom en tillförlitlig värderingsmetod som leder till det högsta värdet. (GrUU 16/2025 rd) 

I den föreslagna 16 d § föreskrivs det på motsvarande sätt som i de ovan nämnda grundlagsutskottens ståndpunkter, att marknadsvärdet ska fastställas med en tillförlitlig metod som leder till det högsta värdet på innehavet. I specialmotiveringen kompletteras det med att man som värderingsmetod ska välja en sådan metod som av hävd bäst lämpar sig för objektet. Värderingsmetoder är till exempel marknadsbaserade metoder, intäkts- och kassaflödesanalyser, bokförings- och värderingsmetoder samt andra modellbaserade metoder. Metoden ska i varje enskilt fall väljas enligt den metod som på det mest tillförlitliga sättet leder till ett marknadsvärde som garanterar full ersättning. I princip är det enkelt att fastställa marknadsvärdet för finansiella instrument, eftersom de flesta finansiella instrument säljs genom offentlig handel, och de senaste transaktionspriserna är lättillgängliga och finns nästan i realtid. 

Utöver marknadsvärdet betalas ersättning för försäljning av finansiella instrument, om försäljningen medför förlust, kostnader eller annan skada för ägaren till det finansiella instrumentet. Skadestånd i kombination med en ersättning som baserar sig på marknadsvärdet säkerställer att ersättningen är en full ersättning i enlighet med grundlagen. 

Enligt den föreslagna 16 d § ska från den ersättning som betalas avdras det belopp som innehavaren av det finansiella instrumentet har fått vid försäljningen av instrumentet. Avsikten med bestämmelsen är inte att sänka den ersättning som personen får till ett lägre belopp än full ersättning, utan genom bestämmelsen beaktas den praktiska situationen när ett finansiellt instrument säljs på marknaden till någon annan än Finansinspektionen. Enligt 16 d § betalas ersättning inte heller till den del innehavaren av det finansiella instrumentet eller en person som hör till innehavarens närmaste krets skulle få oberättigad ekonomisk fördel av försäljningsarrangemangen. Syftet med bestämmelsen är att förhindra situationer där en person med hjälp av ett försäljningsarrangemang får en grundlös förmån så att personen skulle få en större ekonomisk fördel än full ersättning. 

12.6  Myndigheternas prövningsrätt och delegering av lagstiftningsbehörighet (80 § i grundlagen)

Ett bemyndigande att utfärda rättsnormer i bestämda frågor kan i enlighet med 80 § 2 mom. i grundlagen delegeras till en myndighet endast om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Till dessa delar handlar det om ett krav på att i bemyndigandelagen ange de av bemyndigandet omfattade frågor som går utöver det allmänna kravet på exakthet. Grundlagen förutsätter vidare att tillämpningsområdet för ett lagfäst bemyndigande för en myndighet dessutom ska vara exakt avgränsat, vilket innebär att det även i detta avseende krävs större exakthet med avseende på bemyndigandet än normalt (GrUU 42/2018 rd, GrUU 45/2016 rd, s. 6, GrUU 34/2012 rd). 

Enligt förarbetena till grundlagen kan ett särskilt skäl anses föreligga närmast när det är fråga om en sådan teknisk reglering av smärre detaljer som inte inbegriper prövningsrätt i någon större utsträckning (RP 1/1998 rd, s. 134). Som ett särskilt skäl som hänför sig till föremålet för regleringen betraktas också det att den verksamhet som ska regleras har många yrkesmässiga särdrag (GrUU 16/2003 rd, s. 3/II, GrUU 67/2002 rd, s. 3–4, GrUU 24/2002 rd, s. 6). Grundlagsutskottet har i sin praxis betonat att det till följd av 80 § i grundlagen är väsentligt att det finns tillräckligt uttömmande grundläggande bestämmelser i lag om det som ska regleras (GrUU 10/2016 rd, s. 5, GrUU 49/2014 rd, s. 6). 

Bemyndiganden att utfärda förordning. I lagförslag 2 föreslås för finansministeriet nya bemyndiganden att utfärda förordning.I 3 a kap. 1 och 5–7 § i kreditinstitutslagen ingår bemyndiganden att utfärda förordning för genomförande av artiklarna 27a–27d, 27f och 27h–27k i kreditinstitutsdirektivet. Bemyndigandena att utfärda förordning gäller anmälningsförfarandet och bedömningsförfarandet. Grundläggande bestämmelser om båda förfarandena finns i paragraferna i det föreslagna 3 a kap. Artiklarna i kreditinstitutsdirektivet är till sin natur detaljerade, tekniska och långa. I artiklarna föreskrivs mycket noggrant om hur tidsfristerna för förfarandena bestäms i olika situationer, vilka uppgifter som ska lämnas i anmälan samt vid behov under bedömningen samt på vilket sätt myndigheterna ska samarbeta. Med beaktande av hur tekniska och detaljerade dessa krav är, är det ändamålsenligare att ta in dem i lagstiftning på lägre nivå. Innehållet i bemyndigandena framgår noggrant av lagen, och de grundläggande bestämmelserna har preciserats i den fortsatta beredningen. 

I det föreslagna 7 kap. 4 b § 4 mom. i kreditinstitutslagen föreskrivs det om bemyndigande att utfärda förordning. Enligt det utfärdas närmare bestämmelser om anmälningsförfarandet och om de utredningar som ska fogas till anmälan genom förordning av finansministeriet. Syftet med förordningen är att nationellt genomföra de närmare kraven i den reviderade artikel 91.1d och 91.1e i kreditinstitutsdirektivet. Med beaktande av hur tekniska och detaljerade dessa krav är, är det ändamålsenligare att ta in dem i lagstiftning på lägre nivå. Innehållet i bemyndigandena framgår noggrant av lagen, och de grundläggande bestämmelserna har preciserats i den fortsatta beredningen. 

Bemyndiganden att meddela föreskrifter. Grundlagsutskottet har flera gånger tidigare ansett det vara möjligt att ge Finansinspektionen och de myndigheter som föregick Finansinspektionen, dvs. Finansinspektionen och Försäkringsinspektionen, normgivningsbemyndiganden (se till exempel GrUU 24/2013 rd och GrUU 28/2008 rd, s 3 och de utlåtanden som nämns där). Den verksamhet som ska regleras har många sådana yrkesmässiga särdrag som i utskottets praxis betraktats som det slag av särskilda skäl som avses i 80 § 2 mom. i grundlagen. 

I 16, 16 a och 16 c § i lagförslag 1 föreslås bemyndiganden för Finansinspektionen att meddela föreskrifter. Om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter som är förenade med bemyndigandet att meddela föreskrifter föreskrivs i de föreslagna 16, 16 a och 16 c §. Dessutom innehåller specialmotiveringen omnämnanden som begränsar och styr tolkningen. De faktorer som omfattas av bemyndigandet att meddela föreskrifter handlar om att förtydliga innehållet i regleringen, och deras syfte är att stödja genomförandet av de grundläggande bestämmelserna i praktiken. Det är motiverat att delegera utfärdandet av preciserande bestämmelser till Finansinspektionen på grund av den ingående kännedom om finansmarknaden som regleringens natur förutsätter. Bemyndigandena att meddela föreskrifter inbegriper liten prövningsrätt för Finansinspektionen. Det finns ett samhälleligt behov av Finansinspektionens nya befogenheter för att man vid behov ska kunna ingripa i intressekonflikter som är skadliga för tillsynen, och detta närmare den praktiska tillämpningen. Genom anmälan om intressekonflikt garanterar man förtroendet för tillsynsmyndighetens oberoende. 

Bemyndigandet att meddela föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas enligt den föreslagna 16 § har bedömts vara särskilt behövligt eftersom Finansinspektionen redan i fråga om den gällande lagen och vid beredningen av denna proposition har ombetts ge noggrannare och mer detaljerade tolkningar av de uppgifter som ska lämnas än vad som föreskrivs i lagen. Utfärdandet av närmare bestämmelser inom detta område förutsätter ingående kännedom om tillsynen av finansmarknaden och eventuella intressekonflikter i samband med den, vilket Finansinspektionen har de bästa förutsättningarna för. 

Bemyndigandet i det föreslagna 16 a § 7 mom. att utfärda föreskrifter om hur insiderinformation ska lämnas, om den information som ska anmälas och om vilka personer som är sådana som avses i 16 a § 2 mom. har bedömts vara särskilt behövligt. Lagen bör preciseras genom tekniska rättsregler för att det ska vara tydligare för Finansinspektionens personal att tillämpa bestämmelserna. Utfärdandet av närmare bestämmelser inom detta område förutsätter ingående kännedom om tillsynen av finansmarknaden och intressekonflikter i samband med den, vilket Finansinspektionen har de bästa förutsättningarna för. Bemyndigandet är också avsett att på en lägre nivå än lag ytterligare komplettera exaktheten när det gäller bestämmelsen om personkretsen. Endast Finansinspektionen känner till de personer som inte är tjänstemän vid Finansinspektionen, men som på grundval av vissa utläggnings- eller serviceavtal kan få tillgång till insiderinformation. På lagnivå är det därför inte möjligt att helt och hållet i praktiken kunna fastställa tillämpningsområdet när det gäller personkretsen, utan det skulle göras genom en föreskrift av Finansinspektionen. 

Enligt 16 c § 6 mom. i lagen om Finansinspektionen kan Finansinspektionen meddela föreskrifter om begäran om tillstånd att handla som avses i 5 mom. I föreskriften definieras närmare vilka uppgifter som ska lämnas när tillståndet söks och hur tillståndet kan sökas. Innehållet i föreskriften motsvarar delvis Finansinspektionens gällande anvisningar om ansökan om tillstånd för handel. Närmare bestämmelser om den tekniska ansökan om tillstånd förutsätter att man har kännedom om de uppgifter som behövs för att bevilja tillstånd, vilket Finansinspektionen har de bästa förutsättningarna för. 

Enligt 3 a kap. 5 och 6 §, 7 kap. 4 b §, 17 kap. 7 och 14 § och 18 kap. 4 c § i lagförslag 2 får Finansinspektionen meddela närmare föreskrifter av teknisk natur. Meddelande av föreskrifter om lämnande av uppgifter och praxis kring förfarandena förutsätter praktisk kunskap, vilket Finansinspektionen har de bästa förutsättningarna för. Bemyndigandena att meddela föreskrifter i 3 a kap. 5 och 6 § i kreditinstitutslagen är underställda bemyndigandena att utfärda förordning. 

12.7  Sammandrag

Utifrån vad som beskrivits ovan uppfyller lagförslagen till denna del de krav som grundlagen ställer, och lagarna kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.