Utgångspunkter för bedömningen

Klimatplanen på medellång sikt omfattar åtgärderna fram till 2030 för att minska utsläppen från de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, det vill säga den så kallade ansvarsfördelningssektorn, och utsikterna fram till 2040. Planen grundar sig på den reviderade klimatlagen som trädde i kraft 2022, på EU:s klimatlagstiftning och på riktlinjer i Petteri Orpos regeringsprogram. Planen innehåller både en bedömning av de nuvarande åtgärdernas tillräcklighet och ytterligare åtgärder för att uppnå målen. 

Åtagandet för 2030 enligt EU:s ansvarsfördelningsförordning är också den dimensioneringsgrund som används i Kaisu-planen, vilket innebär att ansvarsfördelningssektorns utsläppsminskningsåtagande är 50 procent jämfört med 2005 års nivå. Åtgärder för att minska utsläppen fastställs för ansvarsfördelningssektorns hela tillämpningsområde och samtidigt dras det upp riktlinjer för ett tillräckligt antal åtgärder i förhållande till Finlands åtaganden och mål. Åtgärderna bildar en helhet, det vill säga ett åtgärdsprogram, som omfattar olika stöd och främjande åtgärder. 

Ekonomiutskottet har i sina tidigare utlåtanden om klimatplanen på medellång sikt och även i övrigt i sina bedömningar av klimatpolitiken ansett att åtgärdernas kostnadseffektivitet, marknadsmässighet och teknikneutralitet är centrala utgångspunkter. Dessa är också utgångspunkterna för den aktuella granskningen. 

Lägesbilden, åtgärderna och osäkerhetsfaktorerna inom ansvarsfördelningssektorn

Utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn har minskat rätt jämnt under de senaste åren, trots att utsläppen minskat mindre än tidigare 2024. År 2024 uppgick utsläppen från ansvarsfördelningssektorn till 25,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter, och de har minskat med cirka 26 procent sedan 2005. Transporterna (35 %), jordbruket (25 %), arbetsmaskinerna och den separata uppvärmningen av byggnader utgör de största utsläppskällorna. 

Utsläppsminskningsåtagandet enligt EU:s ansvarsfördelningsförordning innebär för Finland en utsläppsnivå på högst 17,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030. Utsläppsminskningstakten är inte tillräcklig under periodens sista år, men tack vare de flexibilitetsmekanismer som står till buds, särskilt ETS-flexibiliteten, har det bedömts att man kan hålla fast vid åtagandet. De kalkyler som ligger till grund för planen är förenliga med beräkningsgrunden för den nationella klimat- och energistrategin. Klimatplanen på medellång sikt innehåller ett betydande antal tilläggsåtgärder, och utskottet anser att det har varit viktigt att utgå från kostnadseffektiviteten och godtagbarheten vid valet av åtgärder. Utsläppsminskningsåtgärder har fastställts för ansvarsfördelningssektorns hela tillämpningsområde. Samtidigt kan man säga att tilläggsåtgärderna som helhet består av små bäckar och att de enskilda åtgärderna är tämligen små. 

Vid ekonomiutskottets sakkunnigutfrågning framhävdes att uppnåendet av utsläppsminskningsmålet är förenat med betydande osäkerhetsfaktorer. Osäkerheten hänför sig särskilt till att uppnåendet av målet i hög grad stöder sig på användning av flexibilitet eller anskaffning av utsläppsenheter från andra länder. Utskottet fäster uppmärksamhet vid att tillgången till utsläppsminskningsenheter och prisnivån är förenade med betydande osäkerhetsfaktorer. Det har dessutom blivit en ännu större utmaning att uppnå målet i och med att markanvändningssektorn blivit en utsläppskälla. Det ökar å ena sidan behovet av nya åtgärder som ökar sänkorna inom markanvändningssektorn och å andra sidan behovet av utsläppsminskningsåtgärder inom ansvarsfördelningssektorn. 

Under utfrågningen i utskottet har sakkunniga påpekat att de planerade åtgärderna inte alls lämnar någon buffert mellan den förväntade utvecklingen och målnivån enligt EU-åtagandet. För att EU-åtagandena ska nås bör alla planerade åtgärder genomföras fullt ut och det finns inget utrymme för negativa överraskningar. 

Ekonomiutskottet välkomnar att man i planen på medellång sikt också har strävat efter att bedöma åtgärdernas kostnadseffektivitet. Samtidigt betonar utskottet vikten av att ytterligare bedöma metodernas kostnadseffektivitet med tanke på klimatpolitiken som helhet: till exempel leder användning av ETS-flexibiliteten till ett inkomstbortfall för Finland då de utsläppsrätter som tilldelats Finland upphävs i en utsträckning som motsvarar flexibiliteten. Sakkunniga har under utfrågningen framfört att det vore bra att till exempel jämföra de inkomster för försäljning av utsläppsrätter som går förlorade med identifierade kostnader för åtgärder och att överväga att vidta de mest kostnadseffektiva tilläggsåtgärderna för att minska utsläppen i större utsträckning än vad som föreslås i planen. Detta kan i synnerhet tala för elektrifiering av transporter och arbetsmaskiner i större utsträckning än vad som framförs i planen. 

Särskilt transporterna har en central betydelse för fullgörandet av åtagandena enligt ansvarsfördelningsförordningen: inrikestransporterna, exklusive flygtransporterna, står för nästan 40 procent av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn. I klimatplanen på medellång sikt konstateras det att transporterna inte kommer att uppnå det tidigare uppsatta utsläppsminskningsmålet, det vill säga 50 procent, fram till 2030. Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid den risk som identifierats i redogörelsen för att Europeiska kommissionen kan anse att reformen enligt färdplanen för fossilfria transporter har upphört, vilket kan orsaka en inkomstförlust för Finland på upp till cirka 80 miljoner euro i RRF-finansiering. 

Samtidigt är genomförandet av den grundläggande prognosen för växthusgasutsläppen från transporter förenad med ett förändringstryck till följd av aktuella lagstiftningsförslag inom EU och inledandet av EU:s utsläppshandel för bränsledistribution vid ingången av 2028. När åtgärder inom transportsektorn planeras är det dessutom viktigt att identifiera sektorns betydelse för Finlands konkurrenskraft: på grund av vårt läge, avstånden och klimatet är transporterna och logistiken ännu viktigare för Finland än för våra konkurrenter, och logistikkedjans totala avgiftsbörda är hög i Finland jämfört med de centrala konkurrentländerna. 

Ekonomiutskottet anser också i fråga om åtgärderna inom jordbruket att en central utgångspunkt för bedömningen är att åtgärderna riktas in på de mest verkningsfulla och kostnadseffektiva lösningarna. Utskottet välkomnar att redogörelsen identifierar betydelsen av biogas och återvinning av näringsämnen och sambandet med försörjningsberedskapen. 

Under utfrågningen i ekonomiutskottet har sakkunniga också fäst uppmärksamhet vid de risker som särskilt hänför sig till kopplingarna mellan markanvändningssektorn (LULUCF) och ansvarsfördelningssektorn i EU:s klimatlagstiftning. Kopplingarna innebär att ett underskott inom markanvändningssektorn överförs på ansvarsfördelningssektorn, om sektorns mål inte kan nås på något annat sätt, till exempel genom att köpa utsläppsenheter från andra EU-länder. Det finns också skillnader i LULUCF-beräkningen mellan olika medlemsländer. Ekonomiutskottet fäster uppmärksamhet vid risken för att utsläppsminskningar som borde ha genomförts inom markanvändningssektorn 2021—2025 överförs på ansvarsfördelningssektorn. Det har däremot inte ansetts ekonomiskt lönsamt eller ens praktiskt taget möjligt att täcka denna utsläppsmängd genom åtgärder inom ansvarsfördelningssektorn. 

Den största riskfaktorn har i klimatplanen på medellång sikt identifierats vara särskilt huruvida den uppskattade nuvarande utvecklingen genomförs. Ekonomiutskottet identifierar också den oro som framfördes vid utfrågningen av sakkunniga över att det inte finns finansiering eller beslut om finansiering för alla åtgärder som föreslås i Kaisu. Genomförandet av planen beror i synnerhet på hushållens och företagens beslut, prisutvecklingen och den ekonomiska situationen. Till exempel när det gäller transporter kräver scenariomodellen många antaganden om hur handeln med nya bilar utvecklas under de kommande åren och en hur stor andel av de nya bilarna som är renodlade elbilar. 

Osäkerhetsfaktorerna i utsläppsutvecklingen inom ansvarsfördelningssektorn framhäver behovet av uppföljning och uppdatering av åtgärderna under de närmaste åren. Utskottet fäster också uppmärksamhet vid att bestämmelserna om ansvarsfördelningssektorn för närvarande sträcker sig fram till 2030. Vilka bestämmelser som kommer att gälla efter 2030 hänger samman med fastställandet av EU:s klimatmål för 2040 och preciseras i samband med beredningen. 

Ekonomiutskottet betonar att man i de kommande åtgärderna som helhet bör betona sådana styrmedel som förbättrar åtgärdernas kostnadseffektivitet och affärsmöjligheterna. Elektrifieringen har en central roll när det gäller att minska utsläppen, och det är väsentligt att investeringsmiljön och regelverket för förnybar energi är internationellt konkurrenskraftiga och att klimatlösningarna integreras i samhällets grundläggande infrastruktur. 

Behov av att utveckla planeringssystemet för klimatpolitiken

Utskottet har till exempel i sitt utlåtande om den föregående klimatplanen på medellång sikt (EkUU 65/2022 rd — SRR 4/2022 rd) lyft fram utvecklingsbehov som gäller planeringssystemet för klimatpolitiken och som fortfarande till centrala delar är aktuella: 

Problempunkterna i planeringssystemet för klimatpolitiken till följd av både nationell reglering och EU-reglering är huvudsakligen oförändrade: systemet behöver fortfarande strömlinjeformas, trots att planerna har utvecklats till exempel i fråga om bedömningen av åtgärdernas kostnadseffektivitet. Till exempel överlappar de tre klimatpolitiska redogörelserna som för närvarande är anhängiga i riksdagen delvis varandra, det vill säga energi- och klimatstrategin (SRR 8/2025 rd), klimatplanen på medellång sikt (SRR 9/2025 rd) och den långsiktiga klimatplanen (SRR 11/2025 rd). Den parallella behandlingen som delvis framskrider i olika takt är inte ägnad att ge en helhetsbild av klimatpolitiken. Ekonomiutskottet fäster också uppmärksamhet vid att man med tanke på redogörelserna och deras betydelse för riksdagsbehandlingen bör sträva efter att behandlingen av redogörelserna i fortsättningen infaller i början av valperioden.