Allmänt

Syftet med klimatplanen på medellång sikt (Kaisu) är att fastställa hur utsläppen från ansvarsfördelningssektorn ska minskas så att målen enligt EU-lagstiftningen och den nationella klimatlagstiftningen kan uppnås. Kaisu täcker utsläppsminskningsåtgärderna inom ansvarsfördelningssektorn. Dessutom omfattar Kaisu alla växthusgasutsläpp som rapporteras för jordbrukets olika sektorer. Till ansvarsfördelningssektorn räknas dels de utsläpp av metan och dikväveoxid som rapporteras för jordbrukssektorn och som huvudsakligen härstammar från produktionsdjur, spillning och jordmån, dels utsläppen av koldioxid i samband med kalkning. De små utsläppen från ureagödsling och förbränning av växtrester på åkrar rapporteras också för ansvarsfördelningssektorn. För markanvändningssektorn (LULUCF) rapporteras koldioxidutsläppen från åkermarker och betesmarker samt de utsläpp som uppstår vid röjning av områden till åkrar. För ansvarsfördelningssektorns andra sektorer rapporteras dessutom utsläppen från bränslen som används i arbetsmaskiner, för fastighetsspecifik uppvärmning och i spannmålstorkar. I Kaisu inkluderas dessa utsläpp i siffrorna för arbetsmaskiner och separat uppvärmning av byggnader. 

Transporterna, jordbruket, arbetsmaskinerna och den separata uppvärmningen av byggnader utgör ansvarsfördelningssektorns största utsläppskällor. Utsläppsminskningsåtagandet enligt EU:s förordning om ansvarsfördelning är att utsläppen ska vara minst 50 procent lägre 2030 än 2005, vilket motsvarar en utsläppsnivå på högst 17,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter. År 2024 uppgick utsläppen från ansvarsfördelningssektorn till 25,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar cirka 26 procent av nivån 2005. Enligt basscenariot är utsläppsminskningarna inte tillräckliga för att Finland ska uppnå utsläppsåtagandet för 2030 enligt EU, utan det behövs ytterligare åtgärder som minskar utsläppen med cirka 1,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Under 2021—2024 blev det sammanlagda överskottet inom ansvarsfördelningssektorn 3,8 miljoner ton koldioxidekvivalenter på grund av att utsläppskvoterna underskridits. Utvecklingen av markanvändningssektorns nettosänka skapar en klar risk för att markanvändningssektorns underskott under perioden 2021—2025 måste täckas genom överföring av utsläpp till ansvarsfördelningssektorn. Med tanke på helheten anser utskottet att det är avgörande att fortsätta fasa ut den fossila ekonomin. 

Utsläppsutvecklingen inom jordbruket

De utsläpp från jordbruket som räknas till ansvarsfördelningssektorn har varit relativt stabila under de senaste åren. År 2024 minskade utsläppen från jordbruket med cirka 0,05 miljoner ton koldioxidekvivalenter jämfört med året innan. Utsläppen var 6,15 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2024. År 2022 var utsläppen exceptionellt låga på grund av lägre utsläpp från gödsling. Det höga priset på gödselmedel ledde då till att användningen av dem minskade. De rapporterade utsläppen av koldioxid från jordbruksmark uppgick år 2023 till omkring 9,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Cirka tre fjärdedelar av utsläppen från jordbruket är jordmånsrelaterade, om man förutom markanvändningssektorns koldioxidutsläpp även inkluderar jordbrukssektorns utsläpp av dikväveoxid. Av dessa utsläpp hänför sig i sin tur cirka tre fjärdedelar till organogena marker, det vill säga torvmarker. 

Enligt Kaisu kan betydande utsläppsminskningar uppnås inom LULUCF-sektorn genom att höja torvåkrars grundvattennivå för att bromsa nedbrytningen av kollagren och genom att minska röjningen av nya organogena åkrar. Ansvarsfördelningssektorn bör fokusera på att minska utsläppen från boskapens matsmältning, hanteringen av spillning och användningen av kvävegödselmedel, utan att minska den inhemska produktionen. Då kan utsläppsminskningar uppnås till exempel genom att göra ändringar i utfodringen av nötkreatur och använda fodertillsatser, behandla spillning i biogasanläggningar, återvinna näringsämnen och precisera användningen av gödselmedel. Utskottet anser att de metoder som föreslås i Kaisu i och för sig går i rätt riktning, men vill påminna om förutsättningarna för att klimatåtgärderna inom jordbruket ska lyckas. 

Ramarna för klimatåtgärder inom jordbruket

Utskottet konstaterar att livsmedelsproduktionen är jordbrukets primära och viktigaste uppgift. En helt utsläppsfri livsmedelsproduktion kan inte uppnås. I klimatarbetet inom jordbruket bör man försäkra sig om att förutsättningarna för den nationella livsmedelsproduktionen inte försämras eller livsmedelsförsörjningen äventyras (JsUU 24/2025 rd — B 16/2025 rd). Det behövs incitament för att utveckla gårdarna genom såväl icke-produktionsmässiga som produktionsmässiga investeringar. Å andra sidan kan ett lönsamt jordbruk bättre investera i och förnya sin produktionsverksamhet i en utsläppssnål riktning. För att minska utsläppen från jordbruket krävs det incitament och realism. Klimatåtgärderna inom jordbruket ska vara ekonomiskt och tekniskt genomförbara. Med hänvisning till skrivningarna i regeringsprogrammet anser utskottet det vara viktigt att jordbrukets kostnader inte heller höjs till följd av klimatåtgärderna. 

Realism innebär att vara medveten om läget inom de offentliga finanserna och om de begränsade möjligheterna till att med offentliga medel finansiera incitament och kompensationer för kostnader. Utskottet anser det vara viktigt att försöka finna marknadsbaserade incitament och marknadsbaserade åtgärder som stöder den inhemska jordbruksproduktionen. Den frivilliga koldioxidmarknadens utveckling och distributionsskyldighetens flexibilitetsmekanism kan bjuda på efterlängtad tilläggsfinansiering för genomförandet av utsläppsminskningsåtgärder. En utmaning för såväl detta som för klimatförpliktelserna är åtgärdernas mätbarhet, additionalitet och verifierbarhet samt en bristande efterfrågan. Klimatåtgärdernas trovärdighet och godtagbarhet inverkar väsentligt på uppkomsten av en koldioxidmarknad. 

Utskottet betonar att klimatarbetet inom jordbruket bör kunna mätas och synliggöras på ett tillförlitligt sätt. När klimatåtgärderna planeras och genomförs är det skäl att säkerställa att åtgärdernas effekter räknas in i Finlands nationella inventering av växthusgaser. Utskottet anser att en förutsättning för att klimatåtgärderna inom jordbruket ska lyckas är att deras inverkan på utsläppen kan mätas och inkluderas i de kalkyler som ligger till grund för inventeringen av växthusgaser. Med beaktande av kopplingen mellan markanvändningssektorn och förordningen om ansvarsfördelning är en tillförlitlig uppföljning av utsläpp och sänkor inom markanvändningssektorn en förutsättning för att de politiska åtgärderna inom ansvarsfördelningssektorn ska kunna dimensioneras rätt. Man måste också i högre grad ägna uppmärksamhet åt koldioxidläckage. Det nuvarande sättet att beräkna växthusgasutsläppen och planeringssystemet för klimatåtgärder identifierar utsläppen från den inhemska livsmedelsproduktionen. Däremot identifierar planeringssystemet inte effekterna av att inhemska livsmedel ersätts med importerade livsmedel. Utsläppen från importerade livsmedel räknas som en del av koldioxidavtrycket från konsumtionen, som Kaisu inte verkar ge andra metoder för att påverka än konsumentupplysning och näringsrekommendationer. 

Ytterligare åtgärder inom jordbruket

Jordbruket är vid sidan av skogsbruket en näringsgren som kan binda koldioxid från atmosfären. Utskottet anser att satsningar på bördiga jordbruksmarker, inklusive torvmarker, inte gynnar enbart livmedelsproduktionen utan också kampen mot klimatförändringen. Utskottet betonar att man för att minska utsläppen från jordbruket bör söka metoder som samtidigt både främjar livsmedelsproduktionen och jordbrukets lönsamhet och minskar utsläppen från jordbruket. I yttranden till utskottet framförs det att den globala efterfrågan på mat kommer att öka i framtiden. Därför måste man i fortsättningen fästa vikt vid att effektivisera produktionen och minska utsläppen per producerad enhet, inte per antal djur eller hektar. 

I åtgärdsprogrammet i Kaisu ingår åtgärder för att minska utsläppen från alla sektorer i inventeringen av växthusgaser, med undantag av utsläppshandelssektorn. Vissa av åtgärderna inom jordbruket inverkar också på utsläppen från markanvändningssektorn. I åtgärdspaketet för Kaisu ingår precisionsodling, produktion och användning av biogas samt främjande av återvinning av näringsämnen. Som åtgärder nämns dessutom främjande och påskyndande av ägoregleringsverksamheten samt klimatvåtmarker och utvidgning av skogsarealen. Jordbruksåtgärdernas inverkan på utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn är 0,12 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2030. I yttranden till utskottet har det lyfts fram att den potential för utsläppsminskning som hänför sig till spillning från husdjursproduktionen fortfarande till stor del är outnyttjad. I Finland uppstår årligen cirka 15 miljoner ton spillning och hanteringen av spillningen orsakar utsläpp på cirka 0,7 miljoner ton koldioxidekvivalenter inom ansvarsfördelningssektorn. Hantering av spillningen i biogasanläggningar kan minska utsläppen med mer än en tredjedel. Utskottet anser att produktion och användning av biogas är ett exempel på en lyckad klimatåtgärd som kan bidra till att minska utsläppen på en bredare front än endast inom jordbrukssektorn och som samtidigt stöder gårdsbruksenhetens lönsamhet. Ett bevis på att precisionsodling är lönsamt är att odlingsmetoderna redan är etablerade på stora gårdar. 

I Kaisu har man också identifierat åtgärder som den frivilliga koldioxidmarknaden kan skapa incitament för. Som exempel nämns återvätning av torvmarker och minskning av metanutsläppen från nötkreatur genom utfodringen. Regleringen och höjningen av grundvattennivån förutsätter uppföljning av vattennivån så att åtgärdens verkan och beständighet kan säkerställas. Samtidigt bör återvätningens konsekvenser för hela områdets vattenhushållning och grannfastigheterna beaktas. Som det konstateras i Kaisu kräver utvecklingen av våtmarksodlingen i Finland att en hel värdekedja skapas, från primärproduktion till slutanvändare. Det måste finnas en marknad för produkterna från våtmarksodling. Insatser görs för att minska metanutsläppen från nötkreatur genom att ändra deras utfodring, bland annat genom att tillsätta fett (t.ex. rybs) i fodret eller genom att använda fodertillsatser som minskar metanutsläppen. Det behövs emellertid mer information om foderkostnaderna och fodrets effekter på djurhälsan. 

För en del av åtgärderna inom produktionen och konsumtionen av livsmedel kan den utsläppsminskande effekten inte beräknas. Det är viktigt att beakta till exempel hushållens och de offentliga upphandlingarnas roll när det gäller att minska utsläppen. Åtgärderna för att minska utsläppen från livsmedelskonsumtion omfattar bland annat att man följer näringsrekommendationerna och minskar på matsvinnet (JsUU 24/2025 rd). I Kaisu konstateras det att de offentliga måltidstjänsterna och upphandlingarna av livsmedel spelar en viktig roll när det gäller att förbättra livsmedelssystemets hållbarhet. Målet för de offentliga måltidstjänsternas måltidsutbud har redan under en längre tid varit att öka andelen växtbaserad mat enligt de officiella närings- och kostrekommendationerna. I kostrekommendationerna för skolor och läroanstalter rekommenderas att alla varje dag fritt kan välja ett vegetariskt alternativ eller att det införs en vegetarisk dag varje vecka. Dessutom uppmuntras det till att utöka utbudet av fisk och grönsaker på matsedeln. Utskottet betonar de offentliga måltidstjänsternas betydelse när det gäller att främja konsumtionens totala hållbarhet. 

Arbetsmaskiner och torkar som används inom jordbruket orsakar också utsläpp, och dessa beaktas i beräkningarna av utsläppen från arbetsmaskiner och uppvärmning. År 2023 uppgick växthusgasutsläppen från arbetsmaskiner till 2,4 miljoner ton koldioxidekvivalenter, varav 35 procent kommer från jord- och skogsbruksmaskiner. Utöver med hjälp av EU:s nya utsläppshandelssystem för fossila bränslen (ETS2) strävar man efter att påskynda elektrifieringen av arbetsmaskiner och spridningen av utsläppssnåla drivkrafter nationellt bland annat genom industriinriktad informationspåverkan och forskning. Den höjda distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja minskar också utsläppen från arbetsmaskiner och från industrier som inte omfattas av utsläppshandeln. Å andra sidan inverkar ändringarna i distributionsskyldigheten också på hur stor andel av bränsleblandningen som är fossilt bränsle och därmed hör till tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Konvertering av traktorer till biogasdrift stöds som miljöinvestering via investeringsstödet för jordbruket. Investeringsstöd har än så länge inte använts. Enligt uppgifter till utskottet antas ändringen av drivkraft först omfatta maskiner inom byggindustrin och i ett senare skede tunga jordbruksmaskiner. 

ETS2 stöder utsläppsminskningsmålen för arbetsmaskiner på ett kostnadseffektivt sätt. Det höjer dock kostnaderna inom jord- och skogsbruket, eftersom Finland nationellt har fattat beslut om att inkludera dessa sektorer i utsläppshandeln. I yttranden till utskottet har det framförts att de årliga kostnaderna för jord- och skogsbruket är minst 60 miljoner euro. Kostnaderna beror på utsläppsrätternas prisutveckling. I likhet med dem som yttrat sig anser utskottet det vara viktigt att kostnadsökningen inom jordbruket kompenseras både i samband med införandet av utsläppshandelssystemet ETS2 (JsUU 22/2024 rd — RP 119/2024 rd) och i samband med höjningen av distributionsskyldigheten för biobrännolja.