Motivering
Allmänt.
Förordningen avser en ändring av systemet
för genomförande av konkurrenslagstiftningen i
Europeiska gemenskapen. Vid genomförande av undantagsregeln
enligt artikel 81.3 i fördraget frångås
förhandsanmälningssystemet och den behöriga
punkten i fördraget blir direkt tillämplig (artikel
1 i förslaget). Enligt förslaget kan även
de nationella konkurrensmyndigheterna och domstolarna tillämpa
denna undantagsregel (artiklarna 4—6), som nu tillämpas
exklusivt av kommissionen. Samtidigt föreslås
en övergång till exklusiv tillämpning
av EG:s konkurrenslagstiftning i fall där en åtgärd
enligt artikel 81 eller missbruk av dominerande ställning enligt
artikel 82 är ägnade att påverka (s.k.
kriterium på handelspåverkan) handeln mellan medlemsstater
(artikel 3). Revideringen har som allmänt mål
att fokusera kommissionens verksamhet på allavarliga förseelser
och öka samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter
och domstolar samt på samarbete mellan myndigheterna i
de olika medlemsstaterna.
Utskottet anser att förslagets mål är
värda understöd. Det är motiverat att
EG:s konkurrenslagstiftning sker genom direkt tillämpning
av artikel 81.3 i fördraget och att de nationella konkurrensmyndigheterna
och domstolarna får ökad behörighet vid
tillämpningen av konkurrensreglerna. I samband med att
verkställighetssystemet ändras bör dock
reglernas klarhet och rättssäkerheten för
dem som berörs av konkurrensreglerna uppmärksammas
i tillräckligt hög grad. Därför är
det vid den fortsatta beredningen av förordningen motiverat
att pröva om kriteriet på handelspåverkan
enligt artikel 3 i förslaget är en tillräckligt
exakt lagvalsregel. Det är likaså på sin
plats att precisera reglerna om behörig myndighet.
Nationell domstol.
Enligt artikel 6 i förslaget är nationella
domstolar inför vilka förbudet i 81.1 i fördraget åberopas
behöriga att även tillämpa undantagsregeln
i artikel 81.3.
I Finland hör det till allmänna domstolar
att tillämpa förbudsregeln. Rättsskipningsärenden
i anknytning till tillämpningen av undantagsbestämmelsen
hör däremot i det finländska domstolssystemet
till konkurrensrådet i första instans och till
högsta förvaltningsdomstolen i sista instans.
I den fortsatta beredningen av förordningen är
det skäl att fästa allvarlig uppmärksamhet
vid bestämmelserna i Finlands grundlag om indelningen av
domstolsväsendet i allmänna domstolar och allmänna
förvaltningsdomstolar.
Samarbetet med kommissionen och nationella domstolar.
Enligt artikel 15.3 i förslaget kan kommissionen av
hänsyn till det allmänna gemenskapsintresset på eget
initiativ lämna yttranden till medlemsstaternas domstolar
i frågor gällande tillämpningen av artiklarna
81 och 82 i fördraget. Ett sådant yttrande från
kommissionen binder inte den nationella domstolen och begränsar
inte tillämpningen av bestämmelserna om förfarandet
vid meddelande av förhandsavgöranden enligt artikel
234 i fördraget. Trots att det i viss mån är
exceptionellt att föreskriva om rätt för
kommissionen att på eget initiativ lämna yttranden
till nationella domstolar i ärenden där domstolen är
behörig, är utskottet dock av den åsikten
att den föreslagna regleringen med beaktande av att yttrandet
inte är bindande till sin natur inte kränker domstolens
oberoende (jfr GrUU 14/1994 rd).
Enligt artikel 16 i förslaget skall medlemsstaternas
konkurrensmyndigheter och domstolar göra "alla ansträngningar"
för att undvika beslut som står i strid med kommissionens
beslut. Utskottet menar att det i den fortsatta beredningen är
skäl att försöka klarlägga att
bestämmelsen inte syftar till att begränsa den
grundläggande behörigheten för en oberoende
domstol i en medlemsstat att tillämpa gemenskapsrätten
i den form som kommer till uttryck i EG-domstolens rättspraxis.
Kommissionens befogenheter vid inspektioner.
Enligt artikel 20.2 b har kommissionens inspektörer
befogenhet att bereda sig tillträde till företags
medarbetares bostäder, om det kan misstänkas att
affärshandlingar förvaras där. Om de
av kommissionen bemyndigade tjänstemännen vill använda
sig av befogenheterna är ett förhandsbeslut av
domstol obligatoriskt (artikel 20.7). Förslaget måste
bedömas utgående från det i 10 § grundlagen
tryggade skyddet för hemfrid. Skydd för hemfrid
behandlas också i Europeiska unionens stadga om de grundläggande
rättigheterna (artikel 7).
Vars och ens hemfrid är tryggad i 10 § 1 mom. grundlagen.
Enligt 3 mom. i samma paragraf kan genom lag bestämmas
om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är
nödvändiga för att de grundläggande
fri- och rättigheterna skall kunna tryggas eller för
att brott skall kunna utredas. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis
ansett att en åtgärd som ingriper i hemfriden
kan godkännas "för att brott skall kunna utredas"
om åtgärden i bestämmelsen kopplas till
att det finns en konkret och specificerad anledning att misstänka
att brott mot lagen har begåtts eller kommer att begås
(GrUU 19/2000 rd). Förslaget innehåller
ingen sådan bestämmelse och harmonierar därför
inte med bestämmelserna om skydd för hemfrid i
grundlagen. Utskottet tar även fasta på att det
i förordningen inte föreslagits några bestämmelser
om förfarandet vid inspektion som ingriper i hemfriden.
Kommissionens åtgärder för att få slut
på överträdelser av konkurrensreglerna.
Enligt artikel 7.1 i förslaget kan kommissionen ålägga
ett företag att sluta överträda bestämmelserna
i artiklarna 81 och 82 i fördraget samt ställa
sådana villkor för företagen som behövs
för att få slut på överträdelserna,
inklusive korrigerande åtgärder av strukturell
natur. I åtgärderna kan till exempel ingå åläggande
att avyttra vissa tillgångar. Förslaget bör
till denna del bedömas utgående från
egendomsskyddet som tryggas i 15 § grundlagen. Egendomsskyddet
räknas till de grundläggande fri- och rättigheterna
och därmed också till de allmänna rättsprinciperna
i EG-rätten och har nämnts i artikel 17 i EU:s
stadga om de grundläggande rättigheterna (se GrUU
5/2001 rd).
Överträdelse av konkurrensrättsreglerna är enligt
utskottet i sig en godtagbar motivering till att ålägga
företaget begränsningar som gäller dess
tillgångar. Villkoren för åläggande
av begränsningar bör dock bestämmas mera
exakt än vad som föreslagits. Det väsentliga
innehållet i de begränsningsåtgärder
som avses bli tillgripna bör likaså framgå av
förordningen. Vid regleringen bör tillräcklig
uppmärksamhet också fästas vid kravet
på att begränsningsåtgärder
skall vara nödvändiga med avseende på syftet
att säkerställa att konkurrensreglerna följs.
Begränsningarna får inte heller vara osakligt
stränga i strid med proportionalitetsprincipen.