De avgifter som idag i riket uppbärs av elnäts- och
naturgasnätsinnehavare för de tjänster
och uppgifter som energimarknadsverket står till tjänst
med uppbärs inte av de åländska aktörerna eftersom
rättsområdet enligt självstyrelselagen hör
till landskapets lagstiftningsbehörighet och följaktligen även
förvaltningsområde. Nu är avsikten att
istället för avgifter uppbära en skatt som
skall betalas av aktörerna inom näringsgrenen.
Självfallet vore det orimligt att uppbära avgifter
eller skatt på Åland för en tjänst
som inte utförs eller ens enligt självstyrelselagen
kan utföras, så var dock ursprungligen fallet
vid utarbetandet av propositionen.
För att på ett enkelt och möjligen
smidigt sätt lösa den orimliga tolkningen innehåller
nu propositionen ett förslag om att skatten skall uppbäras
i riket, men inte i landskapet. Utgångspunkten i resonemanget
torde vara att den som har rätt att uppbära en
skatt också kan avstå från att uppbära
den. Lösningen kan verka praktisk och smidig, men vid en
närmare granskning av självstyrelselagen kan detta
inte anses vara den rätta slutsatsen, vilket också de
sakkunniga som grundlagsutskottet hört anser. Utskottsmajoritetens
tolkning är varken förenlig med grundlagen eller
självstyrelselagen.
Enligt 18 § 5 punkten i självstyrelselagen
för Åland (1144/1991) har landskapet
rätt att uppbära näringsskatt. Under årens
lopp har skatteuppbörden förändrats och
färre och färre skatter har betraktats som näringsskatt.
Detta har varit föremål för bedömningar
av både grundlagsutskottet och högsta domstolen
i flera olika sammanhang.
Grundlagsutskottet har behandlat näringsskatteproblematiken åtminstone
i samband med behandlingen av förslaget till lag om reseskatt (GrUU
5/1991 rd) och behandlingen av lotteriskattelagen
(GrUU 9/1992 rd).
År 1974 antog Ålands landsting landskapslagen
om resandeavgift (ÅFS 83/1974). Enligt den var
de som med fartyg idkade regelbunden passagerartrafik mellan en
hamn i utlandet och en hamn i landskapet skyldiga att till landskapet
såsom näringsskatt erlägga resandeavgift.
Den skattskyldige var alltså redaren som skulle betala
en avgift som påfördes av landstinget för
varje passagerare som anlände till hamn i landskapet med
denna redares fartyg. Avgiften definierades som näringsskatt
i landskapslagen och högsta domstolen (2498/7.11.1974)
ansåg i likhet med landstinget att det var fråga
om en näringsskatt. I sammanhanget är värt
att notera högsta domstolens ställningstagande
att Ålands lagting hade möjlighet att lagstifta
om uppbärande av en skogsvårdsavgift som ansågs
vara av skattenatur (OH2001/60/16.7.2001).
Samtidigt som skatteformen utvecklats i riket framhölls
det dock när självstyrelselagen reviderades år
1991 att avsikten inte var att ändra landskapets rätt
att uppbära näringsskatt. Nu övergår riket
mer och mer till att istället för avgifter uppbära
skatter och i ljuset av denna utveckling måste den nu föreslagna
skatten ses. Den första fråga som inträder är
om det här verkligen handlar om en avgift eller en skatt.
I likhet med de sakkunniga grundlagsutskottet hört, anser
jag att det i en konstitutionell mening är fråga
om en skatt.
Det kan konstateras att den skatt det nu är frågan
om uppvisar samma drag som apoteksavgiften vilken betraktas som
en näringsskatt i självstyrelselagens mening.
Av de sakkunniga som hörts under detta lagförslags
behandling i utskottet anser professor emeritus Jyränki
att el- och naturgasnätsavgiften, som är av skattenatur
enligt propositionen RP 109/2012 rd,
inte är en konsumtionsskatt. Han konstaterar att utgående
bland annat ifrån att el- och naturgasnätsavgiften
inte är en konsumtionsskatt och som inte i sak ersätter
inkomstskatten så är den att anse som en sådan
näringsskatt som föreskrivs i 18 § 5
punkten i självstyrelselagen.
Professor Ossa som också hörts under ärendets
behandling anser att det centrala i detta ärende är
att studera målet med el- och naturgasnätsavgifter.
Det framgår inte av de mål som finns inskrivna
i regeringens proposition RP 109/2012 rd (se
t.ex. s. 6) att det skulle vara fråga om en sådan
skatt som är avsedd att överföras på andra än
de nätinnehavare som nämns i propositionen. Enligt
hans uppfattning handlar el- och naturgasnätsavgifterna
uttryckligen om en skatt som direkt drabbar el- och naturgasnätsaffärsverksamheten.
Således kan el- och naturgasnätsavgifterna anses
vara en sådan näringskatt som föreskrivs
i 18 § 5 punkten i självstyrelselagen för Åland.
Landskapet har lagstiftningsbehörighet i fråga
om den.
Enligt den lagstiftningsmodell som tillämpas mellan
landskapet och riket skall det därför inte i rikslagen
ingå något konstaterande om att skatten inte skall
uppbäras på Åland.
Dessutom strider ett sådant konstaterande som det nu är
formulerat mot grundlagen. Det kan inte anses vara i enlighet med
grundlagens 6 § att den som har rätt att uppbära
en skatt, utan godtagbar orsak också har rätt
att avstå från att uppbära den. En sådan
tolkning skulle innebära att staten skulle kunna utan godtagbar
orsak beskatta såväl personer som företag
i Finland på olika sätt och grunder, en tolkning
som är fullkomligt orimlig.
Det ekonomiska utfallet för staten, landskapet och
näringsidkarna blir det samma med den i propositionen föreslagna
pragmatiska lösningen, men grundlagsutskottets uppgift är
att tillse att grundlagen såväl som självstyrelselagen
för Åland inte kringgås utan efterlevs.
Följaktligen anser jag att det inte borde stå något
i själva lagtexten om uppbärande, eller inte uppbärande
av denna näringsskatt på Åland, varför
1 § 2 momentet i lagförslaget därför
borde utgå. I motiveringen borde däremot redogöras
för det resonemang som de sakkunniga fört, och
att landskapet har rätt att uppbära denna näringsskatt
eftersom den uppfyller samma kriterier som apoteksavgiften och således är
en i självstyrelselagen avsedd näringsskatt. Detta
innebär således ingen förändring
i tolkningen av näringsskattebegreppet i självstyrelselagen
och är på inget sätt någon utvidgning
av Ålands skattebehörighet utan helt enkelt en
konsekvent i lagtolkning.
I sammanhanget är det skäl att konstatera
att den vid ministeriet utarbetade propositionen inte i enlighet
med 33 § i självstyrelselagen översänts
till landskapsregeringen, och att detta i sin tur inneburit att ärendet
inte kan ha ansetts blivit tillräckligt väl berett.
Landskapsregeringen och ministeriet borde reda ut frågor
av den här karaktären innan lagen kommer till
behandling i riksdagen.