Detaljmotivering

1. Lag om ändring av strafflagen

3 kap. Om grunder, som utesluta eller minska gärnings straffbarhet

4 §.

Nedsatt tillräknelighet är en allmän grund för nedsatt straff. En gärningsman som konstateras ha haft nedsatt tillräknelighet när gärningen begicks döms till straff enligt en sänkt skala. Paragrafens 1 mom. föreslås bli ändrad såtillvida att den obligatoriska straffnedsättningen blir beroende av prövning, vilket betyder att domstolen enligt sin prövning kan lindra straffet eller döma en person med nedsatt tillräknelighet till fullt straff.

Tillräknelighet och nedsatt tillräknelighet är centrala kriterier för straffrättsligt ansvar. Om dem föreskrivs i bestämmelserna om strafflagens allmänna läror. En revidering av bestämmelserna är som bäst under arbete. Strafflagsprojektets förslag till bestämmelser om straffrättens allmänna läror lades fram i fjol (justitieministeriets lagberedningsavdelnings publikation 5/2000). Förslaget i propositionen att nedsatt straff för nedsatt tillräkneliga gärningsmän skall göras beroende av prövning svarar mot strafflagsprojektets förslag.

Beslutet att separera den föreslagna bestämmelsen om nedsatt tillräknelighet från en större helhet motiveras mycket knapphändigt i propositionen med att det "skall anses vara mera brådskande än revideringen av straffrättens allmänna läror". De sakkunniga som utskottet har hört har nästan utan undantag haft en annan åsikt. De har kritiserat beslutet och ansett att paragrafen hellre bör ses över i samband med strafflagens allmänna läror.

Tillräknelighet och nedsatt tillräknelighet är grundläggande straffrättsliga begrepp, och det var meningen att se över bestämmelserna om dem i samband med den totala straffrättsreformen. Regeringen har meddelat att den har för avsikt att lämna en proposition med förslag till bestämmelser om strafflagens allmänna läror före slutet av året. Utskottet menar att det på detta stadium inte längre är befogat att lösgöra paragrafen om nedsatt tillräknelighet, som fortfarande har kvar sin ursprungliga formulering från 1889, från sitt vidare sammanhang. Därför föreslår utskottet att paragrafen stryks i lagförslaget.

Strykningsförslaget innehåller inget ställningstagande till den föreslagna bestämmelsen i sak. Om paragrafen stryks, måste lagförslagets ingress ses över.

21 kap. Om brott mot liv och hälsa

6 §. Grov misshandel.

Minimistraffet för grov misshandel föreslås bli höjt från fängelse i sex månader till fängelse i ett år, eftersom kortare fängelsestraff än ett år inte kan anses proportionerliga med hänsyn till de grunder som gör misshandeln till grov misshandel. Utskottet har tidigare framhållit att ett av målen för totalrevideringen av strafflagen varit att accentuera det klandervärda i brott som riktar sig mot liv, hälsa och kroppslig integritet bland annat genom höjning av straffskalorna i förekommande fall (LaUB 3/1998 rd   — RP 6/1997 rd och RP 117/1997 rd). Det ligger i linje med detta att bestämma ett strängare minimistraff för grov misshandel.

Vid utfrågningen av sakkunniga har det föreslagits att skärpningsgrunderna för rekvisitet för grov misshandel kompletteras med brott med rasistiska motiv. I en lagmotion LM 8/1997 rd från 1997, som undertecknats av mer än hundra ledamöter men som sedermera förfallit, föreslogs i sin tur att brott med rasistiska motiv bör fogas till 6 kap. 2 § strafflagen som en straffskärpningsgrund för alla brott.

Lagutskottet begärde utlåtande om lagmotionen av justitieministeriet. Ministeriet konstaterade i sitt utlåtande den 20 maj 1997 att det är nödvändigt att ingripa i rasistiska fenomen vid behov också genom strafflagstiftningen. Ministeriet ställde sig reserverat till förslaget att 6 kap. strafflagen som omfattar alla brott kompletteras med en bestämmelse som gäller bara en eller några brottstyper. På den tiden fanns det inte dokumenterad kunskap om rasistiska motiv i kombination med brott, men det bedömdes att det i första hand var fråga om misshandel och skadegörelse. I sitt utlåtande stannade ministeriet för att det bör utredas vilka andra motiv som möjligen bör ges samma straffrättsliga ställning som rasistiska motiv. Samtidigt bör det övervägas om strafflagens allmänna del är det rätta stället för sådana utmätningsgrunder eller om de inte snarare bör kopplas samman med enskilda brottsrekvisit.

I strafflagsprojektets ovan nämnda förslag till bestämmelser om strafflagens allmänna läror diskuteras möjligheten att ta in olika motivepitet i grunderna för straffskärpning eller strafflindring i strafflagen. Förslaget går ut på att rasistiska motiv inte tas in som särskild skärpningsgrund i författningarna. Gärningens motiv nämns som en allmän grund för bedömning av hur klandervärd gärningen är. Preciseringen av dem föreslås bli genomförd i juridisk praxis och litteratur.

Under de senaste åren har ansatser gjorts för att utreda förekomsten av rasistisk brottslighet. De oftast förekommande brotten med rasistiska eller främlingsfientliga förtecken är misshandel av olika grovhetsgrad, diskriminering, skadegörelse av olika grovhetsgrad, förolämpning och störande av hemfriden (Rikollisuustilanne 1999). Det är således inte bara misshandelsbrott som har rasistiska motiv, även om de utgör den största gruppen inom denna brottstyp.

Utskottet anser att det i detta sammanhang i avsaknad av en adekvat beredning inte är möjligt att bedöma om rasistiska motiv bör inkluderas som kvalificeringsgrund i rekvisitet för grov misshandel. I samband med att totalrevideringen av strafflagen slutförs bör det bedömas om rasistiska motiv skall beaktas som straffskärpningsgrund eller i bestämmelserna om straff för enskilda brott.

En höjning av minimistraffet innebär en betydande förändring i den nuvarande straffnivån, även om en viss skärpning på senare tid har kunnat iakttas i domstolspraxis. Men 61 procent av de straff som dömdes ut för grov misshandel 1999 var lindrigare än det nu föreslagna minimistraffet på ett år. För 1998 var motsvarande tal 68 procent. En höjning av minimistraffet innebär också att samhällstjänst inte längre kan dömas ut i stället för ovillkorligt fängelsestraff för grov misshandel. Reformen betyder därmed att det smala påföljdsspektret inskränks ytterligare. Utskottet menar att det på ett senare stadium av totalrevideringen av strafflagen är skäl att bedöma förutsättningarna för samhällstjänst på nytt.

Utskottet påpekar att meningen inte är att förskjuta gränsen mellan misshandel och grov misshandel, eftersom rekvisitet för misshandelsbrott inte ändras i sammanhanget. Men straffskärpningen för grov misshandel understryker betydelsen av en samlad bedömning av gärningen när grovhetsgraden slås fast.

En skärpning av straffskalan har ingen direkt inverkan på de i dag oftast förekommande misshandelsbrotten, eftersom de inte kan klassificeras som grova på normalt vis. Andelen gatuvåld i all misshandel har minskat. Däremot har våld i arbetet ökat under de senaste årtiondena. Likaså är familjevåldet, som nästan uteslutande riktar sig mot kvinnor, grövre än i genomsnitt och ett allvarligt problem i och med att det är en upprepad form av våld. Med tanke på brottsförebyggande har en höjning av straffhotet en mycket begränsad betydelse. Därför måste andra metoder att bekämpa brott och förbättra brottsoffrens ställning tas fram.

50 kap. Om narkotikabrott

2 a §. Straffbart bruk av narkotika.

Enligt paragrafen är narkotikabruk samt anskaffning av små mängder narkotika och innehav för eget bruk straffbara. För gärningen kan böter eller fängelse i högst sex månader dömas ut.

Bruk av narkotika och innehav av narkotika för eget bruk bör avskiljas från narkotikabrott till ett separat rekvisit. I rättspraxis utdöms böter för bruk av narkotika och innehav av narkotika för eget bruk och därmed inverkar bestämmelsen inte på straffets stränghet. Däremot kommer antalet straff förmodligen att öka eftersom straffskalan medger att straff bestäms i strafforderförfarande. Enligt vissa bedömningar avstår åklagarna nuförtiden från att väcka åtal på grund av det tungrodda domstolsförfarandet.

Av propositionens motivering (s. 20/I) framgår att reformen för enskilda personers vidkommande kan leda till sanktionskumulering, eftersom straffen inte sammanläggs i strafforderförfarande. Också antalet straff ökar, om åklagarna inte tillämpar bestämmelserna om åtgärdseftergift i samma utsträckning som nu. De ökade bötesstraffen har beräknats öka också antalet förvandlingsstraff. Utskottet menar att oskäliga eller meningslösa förvandlingsstraff kan undvikas, eftersom domstolarna utifrån 2 a kap. 6 § 1 mom. i den 1999 reviderade strafflagen har tillräcklig prövningsrätt för att besluta om förvandlingsstraff.

7 §. Åtgärdseftergift.

Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om åtgärdseftergift vid narkotikabrott. Enligt den nuvarande lydelsen får för bruk av narkotika och andra brott som har samband med bruk av narkotika eftergift ske i fråga om åtal eller straff, utöver det som föreskrivs i allmänna bestämmelser om åtalseftergift, om inte gärningen har varit ägnad att försvaga den allmänna laglydnaden eller om gärningsmannen visar att han har förbundit sig att genomgå vård som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet.

Paragrafen föreslås bli ändrad såtillvida att grunden som gäller allmän laglydnad stryks och att gärningsmannen förutsätts söka vård i stället för att förbinda sig vid vård. En översyn av paragrafen är motiverad. Åklagaren eller domstolen har svårt att bedöma vilken effekt en åtgärdseftergift i samband med ett enskilt brott kan ha för den allmänna laglydnaden. Bestämmelsen har visat sig svårtillämplig och det förekommer betydande regionala skillnader i tillämpningspraxis. Det är skäl att understryka betydelsen av vårdåtgärder genom att lindra villkoret för tilllämpning av bestämmelsen. Nuförtiden sker åtgärdseftergift på grund av att en gärningsman förbundit sig att genomgå vård årligen bara i några enstaka fall.

Den gällande specialbestämmelsen motiverades (RP 180/1992 rd) med att de allmänna bestämmelserna om åtgärdseftergift i strafflagen inte just alls tillämpades i fråga om narkotikabruk. Också lagutskottet fann det lämpligt att lyfta fram möjligheten till åtgärdseftergift med hjälp av en specialbestämmelse om narkotikabrott. Utskottet bedömde att bestämmelsen inte blir någon "eftergiftsautomat", eftersom åklagaren eller domaren tillämpar bestämmelsen utifrån en bedömning av situationen i sin helhet och överväger om det är motiverat med åtgärdseftergift. Utskottets bedömning har besannats. Under de senaste åren har åtalseftergift skett i fråga om ca 8—9 procent av de narkotikabrott som inrapporterats till polisen (främst bruk eller innehav av narkotika). I nästan 40 procent av dessa fall har åtal inte väckts med stöd av 50 kap. 7 § strafflagen.

Den föreslagna ändringen av paragrafen avser att göra bestämmelsen klarare och samordna praxis vad gäller åtalseftergift vid narkotikabrott. Målen är värda allt stöd. Men det har bedömts att ändringen i kombination med strafforderförfarandet möjligen kan leda till att åtgärdseftergift sker betydligt mindre ofta än förut, trots att åklagaren i strafforderförfarande enligt 11 § 2 mom. lagen om strafforderförfarande har lika omfattande befogenheter att bestämma att låta bli att utfärda en strafforder som i ärenden under åtalsprövning. När polisen har framställt straffanspråk låter åklagaren ytterst sällan bli att utfärda en strafforder.

Utskottet understryker det som sägs i propositionens motivering (s. 17/I) att det att bötesstraffen hädanefter skall bestämmas genom strafforderförfarande inte får leda till att bestämmelserna om åtgärdseftergift inte tillämpas. Åklagarna skall fortfarande tillämpa både de allmänna bestämmelserna om åtgärdseftergift och specialbestämmelsen i 50 kap. 7 § strafflagen när villkoren i dem är för handen. Det är särskilt viktigt att narkomaner uppmuntras att söka vård.

Om ett brottmål behandlas i strafforderförfarande eller domstol får inte avgöra slutresultatet. Bestämmelserna om åtgärdseftergift skall tillämpas på samma sätt både i strafforderförfarande och vid åtalsprövning. Reformerna får inte leda till att böter döms ut för lindrigare brott i strafforderförfarande, men att grövre brott leder till åtalseftergift. Enligt 4 § lagen om allmänna åklagare skall riksåklagaren se till att åklagarna tillämpar bestämmelserna om åtalseftergift på behöriga och lika grunder också i strafforderförfarande. Riksåklagaren har meddelat ett direktiv om åtalseftergift av påföljdstyp vid narkotikabrott (RO 2000:5).

Vid utfrågningen av sakkunniga har det dock visat sig att anvisningarna inte räcker till för att samordna praxis vid åtalseftergift. Det framgår också av propositionens motivering att åklagarna har olika tolkningar av de faktorer som inverkar på åtalsprövningen och deras betydelse. Därför bör praxis vid åtgärdseftergift regleras på lagnivå genom en mera detaljerad bestämmelse än den föreslagna, inte minst när strafforderförfarande blir rutin.

Utskottet föreslår att paragrafen preciseras med att åtgärdseftergift bör prövas med hänsyn till mängden och typen av narkotika som någon brukat eller innehaft, brukssituationen och andra omständigheter som gör att gärningen som helhet betraktad måste anses ringa. Preciseringen avser inte att lindra eller skärpa den allmänna linjen i nuvarande åtalseftergiftspraxis.

I detta sammanhang är det skäl att påminna om vissa aspekter på motiveringen till den allmänna bestämmelsen om åtalseftergift på grund av att gärningen är ringa (RP 79/1989 rd, s. 13). Frågan om ett brott är obetydligt måste i varje enskilt fall betraktas i proportion till brottstypen. Det måste alltså avgöras om brottet skall anses ringa jämfört med de normala fallen av brottstypen. Ju lindrigare brottstyp det är fråga om, desto lättare uppfylls villkoren för att brottet är ringa. I praktiken gäller obetydlighetsgrunden framför allt lindriga gärningsformer av brott som till sin allmänna karaktär är ringa. Meningen är inte att det regelmässigt skall ske åtalseftergift vid en viss brottstyp som anses ringa.

Polisens, åklagarens och domstolens åtgärder måste graderas rätt för att bruk, innehav och förmedling av narkotika effektivt skall kunna brytas. Åtgärdseftergift i enskilda fall får inte fördunkla gärningens straffbarhet, utan det gäller att ingripa i gärningsmannens aktiviteter med eftertryck.

År 1993 misstänktes det att bestämmelsen om åtgärdseftergift leder till uppkomsten av en "eftergiftsautomat". Nu anförs det i sin tur att strafforderförfarandet resulterar i en "bötesautomat". Båda alternativen är dåliga. Att bestämma straff för straffbart bruk av narkotika i strafforderförfarande är en snabb straffrättslig metod att ingripa i bruket av narkotika. Men också andra myndighetsåtgärder måste bli konsekventare och effektivare. När det gäller unga under 18 år kan barnskyddsmyndigheternas åtgärder ofta vara lämpligare än straff. Vid åtgärdseftergift kan polisen och åklagaren tilldela den som gjort sig skyldig till brott en muntlig anmärkning. En myndighets tillrättavisning, som gör klart att gärningen är straffbar och klandervärd och redogör för de straffrättsliga påföljdsalternativen är, om den ges på behörigt sätt, en effektivare metod att ingripa speciellt i en ung människas beteende än rutinmässigt utskrivna böter. Det är skäl att understryka myndigheternas ingripande i en ung människas beteende till exempel genom att kalla in vårdnadshavaren för en tillrättavisning.

I ovan nämnda proposition (RP 180/1992 rd) föreslogs åtgärdseftergift, om en person har sökt sig till vård som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet. På förslag av lagutskottet fick bestämmelsen sin nuvarande, strängare lydelse. Nu föreslås den bli ändrad, eftersom det i ett snabbt strafforderförfarande inte är möjligt att påvisa vårdförbindelse och åtgärdseftergift på grundval av vårdförbindelse bara sker några gånger om året. Meningen är att sänka ribban för åtals- och straffeftergift för att få gärningsmannen att söka vård och understryka betydelsen av vårdhänvisning. Utskottet tillstyrker en precisering av lydelsen och framhåller betydelsen av att narkomaner hänvisas till vård och också får vård. Utskottet har tidigare LaUB 17/1993 rd   — RP 180/1992 rd) förutsatt en utredning om möjligheterna att komplettera vårt nuvarande påföljdssystem med en ny påföljd, som går ut på att straffet kan inkludera en vårdperiod. Någon utredning har än så länge inte gjorts, men det är positivt att justitieministeriet i februari 2001 har tillsatt en kommission för att bereda frågan om avtalsvård som alternativ till fängelsestraff för brottslingar, vars brott i betydande grad har påverkats av missbrukarproblem och som kan antas fullfölja det vårdprogram som de dömts till.

Det har framförts till den grad divergerande uppfattningar om strafforderförfarandet, förvandling av straff till böter och bestämmelserna om åtgärdseftergift samt vård som straffrättsligt påföljdsalternativ att bestämmelsernas verkningar absolut bör följas upp, anser utskottet. Därför föreslår utskottet att ett uttalande godkänns (Utskottets förslag till uttalande 2).

3. Lag om ändring av 2 kap. 9 b § lagen om verkställighet av straff (ny) och

4. Lag om ändring av 5 § lagen om rannsakningsfängelse (ny)

Om kroppsbesiktning på en fånge och rannsakningsfånge föreskrivs i 2 kap. 9 b § 2 mom. lagen om verkställighet av straff och 5 § 3 mom. lagen om rannsakningsfängelse. Villkoren för kroppsbesiktning i dessa bestämmelser har reglerats på samma sätt som i 5 kap. 11 § tvångsmedelslagen. Ett villkor för kroppsbesiktning är att en fånge eller rannsakningsfånge på sannolika skäl misstänks för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i mer än sex månader. För att kroppsbesiktning skall kunna göras vid misstanke om brott som gäller bruk av narkotika, måste nämnda paragrafer i lagen om verkställighet av straff och lagen om rannsakningsfängelse kompletteras med straffbart bruk av narkotika precis som föreslås i tvångsmedelslagen i det andra lagförslaget. Utskottet föreslår att dessa bestämmelser ändras så att kroppsbesiktning får ske på en fånge och rannsakningsfånge, om fångarna kan misstänkas för straffbart bruk av narkotika.