Allmän motivering

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet att propositionen är behövlig och ändamålsenlig. Utskottet förordar lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Propositionens mål

Lagen om besöksförbud trädde i kraft den 1 januari 1999. I samband med behandlingen av lagförslaget konstaterade lagutskottet vid riksmötet 1998 att besöksförbudet är ett för vår rätt nytt sätt att på lagstiftningsväg avvärja eventuella rättskränkningar, allvarliga trakasserier och mobbning (LaUB 11/1998 rd — RP 41/1998 rd). Då lagen om besöksförbud stiftades underströk lagutskottet att förbudet framför allt används för att avvärja inbördes våldshandlingar och fridstörande mellan våldsbenägna personer i något slag av par- eller familjeförhållande. Utskottet påpekade ändå att förbudet också kan användas för att skydda bland annat barn, åldriga föräldrar och vittnen.

Syftet med föreliggande proposition är likaså att genom lagstiftning bekämpa relationsvåld. Enligt laguskottets mening är relationsvåld ett svårt problem som kräver olika typer av insatser från samhällets sida. Det är också skäl att ta i bruk nya rättsliga medel. Utskottet anser att besöksförbud avseende gemensam bostad är ett användbart medel när det gäller att förhindra relationsvåld. Klart är emellertid att de eftersträvade effekterna inte realiseras enbart genom den nu föreslagna lagen. För att målen i detta avseende ska nås förutsätts det i praktiken att olika myndigheter, i synnerhet polis- och socialmyndigheterna förbättrar sitt samarbete. Enligt lagutskottets uppfattning bör myndigheterna dessutom utnyttja den service som olika organisationer erbjuder. Det vore t.ex. viktigt att den person mot vilken förbudet avses gälla uppmuntras att delta i något program eller någon verksamhet som syftar till att bryta det våldsamma beteendet eller ett längre missbruk. Detta förutsätter i sin tur att det finns tillräckligt med sådana program på olika håll i landet.

Förutsättningarna för besöksförbud avseende gemensam bostad

Genom besöksförbud avseende gemensam bostad skyddas den i 7 § i grundlagen garanterade rätten till liv, personlig frihet och integritet samt trygghet. De föreslagna bestämmelserna stärker också den i 10 § i grundlagen tryggade hemfriden. Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna finns godtagbara och synnerligen vägande skäl för de föreslagna bestämmelserna.

Det finns emellertid också en annan aspekt på besöksförbud avseende gemensam bostad än att skydda hotade personer. Eftersom det centrala i ett besöksförbud avseende gemensam bostad är en order till den som uppträder hotande att avlägsna sig från den gemensamma bostaden och ett förbud att återvända, ingriper normen också i skyddet för privatlivet och familjelivet enligt 10 § i grundlagen, rörelsefriheten enligt 9 § i grundlagen samt egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen. Utifrån detta faktum understryker grundlagsutskottet i sitt utlåtande att det vid bedömningen av förutsättningarna för att utfärda ett besöksförbud är viktigt att tillräckligt avseende fästs vid förbudets natur som en åtgärd som dels skyddar den persons grundläggande fri- och rättigheter som känner sig hotad, dels som en åtgärd som begränsar den persons grundläggande fri- och rättigheter som förbudet avser. Lagutskottet omfattar denna syn och betonar därför att det bör finnas motiverade grunder för utfärdande av besöksförbud avseende gemensam bostad och göras sannolikt att ett avslag på förbudsansökan skulle leda till ett sådant brott som avses i lagen.

Den synligaste konsekvensen av ett besöksförbud avseende gemensam bostad är att den som använder våld eller hotar med våld blir tvungen att lämna den gemensamma bostaden. I en sådan situation som kanske har uppkommit hastigt kan den som förbudet avser ha problem med att ordna ett tillfälligt boende. Lagutskottet anser det därför viktigt att justitieministeriet när den följer upp den nya lagen också fäster avseende vid hur boendet för personer mot vilka besöksförbud avseende gemensam bostad har meddelats har klarat av att ordna sitt boende.

Enligt lagutskottets uppfattning har förutsättningarna för besöksförbud avseende gemensam bostad enligt 2 § 2 mom. utformats på ett balanserat sätt som beaktat de ovan anförda synpunkterna. Bestämmelsen fastställer att ett besöksförbud avseende gemensam bostad förutsätter att en persons tidigare brott eller annat beteende ger anledning att anta att han eller hon sannolikt kommer att begå ett brott mot den hotade personens liv, hälsa eller frihet. Som motvikt till denna sannolikhetsbedömning fastställer bestämmelsen att ett annat villkor för besöksförbud är att förbudet inte är oskäligt med hänsyn till hur allvarligt det hotande brottet är, de i den gemensamma bostaden boende personernas förhållanden och andra omständigheter i saken. Lagutskottet anser att skälighetsbedömningen ytterligare ska beakta i vilken mån den person mot vilken förbudet avses gälla t.ex. har deltagit i program som syftar till att avbryta ett våldsamt beteende eller i andra former av hjälp och service från social- och hälsovården och som visar att personen i fråga har gjort allvarliga försök att komma ifrån relationsvåldet. Utskottet framhåller att de föreslagna bestämmelserna leder den avgörande myndigheten i rätt riktning när det gäller att se till den rådande situationen och därmed bedöma skäligheten i avgörandet. Lagutskottet instämmer därför i grundlagsutskottets påpekande om vikten av att noggrant motivera avgöranden som gäller besöksförbud avseende gemensam bostad.

Besöksförbud avseende gemensam bostad och barnens ställning

Meningen är att besöksförbudet avseende gemensam bostad inte ska få rättsliga verkningar på vårdnaden om, eller umgängesrätten med de gemensamma barn som den som förbudet avser skydda och den som förbudet avses gälla har. Tanken bakom ett besöksförbud är att förbudet mot kontakt endast gäller den person som förbudet avses skydda. Om hotet om brott är riktat mot ett barn kan också det skyddas genom besöksförbudet. Det primära syftet med arrangemang kring vårdnaden om barn och umgängesrätten är att se till barnets bästa. För att detta ska vara möjligt krävs det så grundliga utredningar som inte kan göras när ett besöksförbud avseende gemensam bostad snabbt ska meddelas. Lagutskottet godtar därför de ovan nämnda riktlinjer som framgår av regeringens proposition.

Lagutskottet påpekar att när det inte är nödvändigt att meddela besöksförbud till skydd för ett barn ger gällande lagstiftning många andra möjligheter att trygga barnets ställning. Till denna del hänvisar utskottet till motiven i regeringens proposition (s. 21). Vidare framhåller utskottet vikten av att det ges möjligheter att ordna t.ex. övervakat umgänge mellan förälder och barn. Utskottet påpekar också att det redan enligt gällande lag i beslutet om besöksförbud ska nämnas de i lagens 3 § 3 mom. och 8 § 2 mom. nämnda nödvändiga avvikelser från förbudet. I den regeringsproposition som föregick stiftandet av lagen nämns bland dessa avvikelser uttryckligen bestämmelserna om umgängesrätt med barn jämte exakta villkor (RP 41/1998 rd, s. 24/II).

Ansökan om besöksförbud avseende gemensam bostad

I regeringens proposition föreslås inga nya bestämmelser om arrangemang i anslutning till rättshjälp vid behandlingen av ansökan om besöksförbud avseende gemensam bostad. Den person som förbudet avser att skydda kan ändå befinna sig i en så svår situation att han eller hon är oförmögen att handla utan utomstående hjälp. Enligt 2 kap. 1 a § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) kan domstolen förordna ett rät-tegångsbiträde för att bistå t.ex. ett våldtäktsoffer under förundersökningen och, om målsäganden har anspråk i ett mål som drivs av allmänna åklagaren, under rättegången, om inte ett förordnande av särskilda skäl anses onödigt. Lagutskottet har övervägt behovet av specialreglering i detta avseende men kommit fram till att inte föreslå någon sådan. Utskottet anser ändå att justitieministeriet ska utreda behovet av ett arrangemang motsvarande förordnande av rättegångsbiträde för besöksförbudsärenden i det skedet när det finns tillräcklig erfarenhet av hur bestämmelserna om besöksförbud avseende gemensam bostad tillämpats.

Enligt lagutskottet är det mycket viktigt att de befintliga möjligheterna till rättshjälp utnyttjas fullt ut och att information om dessa möjligheter också i besöksförbudsärenden sprids effektivt. I ärenden som gäller besöksförbud avseende gemensam bostad har både den person som förbudet avser att skydda och dennes motpart möjligheter till rättshjälp både när ärendet behandlas i domstol och hos polismyndigheten under de förutsättningar som nämns i rättshjälpslagen (257/2002). Det är dessutom enkelt att ansöka om besöksförbud avseende gemensam bostad eftersom det finns särskilda blanketter för ändamålet. Enligt gällande lag är det också möjligt att framföra ansökan om besöksförbud muntligt.

Den viktigaste faktorn när det gäller rättshjälp är emellertid det drag av myndighetsstyrd verksamhet som utmärker lagen om besöksförbud och som även utsträcker sig till behandlingen av besöksförbud avseende gemensam bostad. Enligt 5 § 1 mom. i lagen om besöksförbud får besöksförbud begäras dels av den som känner sig hotad, dels av en åklagar-, polis- eller socialmyndighet. Denna bestämmelse föreslås inte ändrad. Enligt förslaget kan dessutom ett tillfälligt besöksförbud avseende gemensam bostad meddelas på tjänstens vägnar. Enligt 6 § 3 mom. i lagen om besöksförbud ska tingsrätten se till att ärendet behandlas grundligt. Lagutskottet upprepar den ståndpunkt som utskottet framförde när lagen om besöksförbud stiftades, dvs. att om den som ska skyddas inte själv vågar begära besöksförbud, kan förbud meddelas också mot hans vilja (LaUB 11/1998 rd, s. 5/I — RP 41/1998 rd).

Andra omständigheter

I lagförslaget benämns den nya typen av besöksförbud "besöksförbud avseende gemensam bostad" och på finska "perheen sisäinen lähestymiskielto". I motiven till propositionen (s. 17/I) påpekas att den finska benämningen inte är helt tillfredsställande, eftersom tillämpningsområdet för de nya bestämmelserna avser att täcka alla situationer där både den som meddelas förbudet och den som skyddas av det är stadigvarande bosatta i samma bostad. Avgörande är alltså att personerna hör till samma hushåll men inte nödvändigtvis till samma familj. Lagutskottet finner det ändå uppenbart att typfallen vid tilllämpningen av de nya bestämmelserna är situationer där besöksförbudsparterna också enligt allmänt språkbruk utgör en familj. Eftersom den föreslagna rubriken också i språkligt hänseende är tydligare än de alternativ som lagts fram ställer sig lagutskottet bakom den lagtekniska termen i förslaget.

För att säkerställa de avsedda positiva effekterna av normerna om besöksförbud avseende gemensam bostad bör lagens ikraftträdelse förberedas noggrant. Lagutskottet understryker därför att tillräckligt med tid bör reserveras för utbildning om lagens innehåll och tillämpning och att lagen därför kan träda i kraft tidigast cirka ett halvt år efter att den stadfästs.