Vi ställer oss bakom förslaget i medborgarinitiativet, dvs. att aktiveringsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa ska upphävas. Vi har inte i något skede omfattat aktiveringsmodellen, som på ett orättvist sätt skär i utkomstskyddet och som regeringen körde igenom i omröstningarna i riksdagen i december 2017.  

Modellen är orättvis

Aktiveringsmodellen går ut på att förmånstagarens aktivitet följs i granskningsperioder på 65 dagar som utkomstskyddet för arbetslösa utbetalas för. Om förmånstagaren inte uppvisar tillräcklig aktivitet utbetalas förmånen nedsatt med 4,65 procent under nästa granskningsperiod. Aktiviteten kan bevisas genom lönearbete, företagsverksamhet eller deltagande i sysselsättningsfrämjande service eller annan service som förbättrar förutsättningarna att få jobb. Efter en lagändring som trädde i kraft vid årsskiftet räknas också studier på deltid och kortvariga studier på högst sex månader som ger yrkesfärdigheter eller stöder företagsverksamhet som bevis på aktivitet. Resultaten hittills av hur modellen fungerar visar på att den är en nedskärningsautomat, medan effekterna i övrigt är små. En viktig observation är att modellen inte behandlar de arbetssökande jämlikt. 

Modellen är regionalt orättvis

Tillgången till lediga jobb och sysselsättningsfrämjande service varierar stort mellan olika regioner. Enligt en undersökning som Folkpensionsanstalten (FPA) utförde fanns det flest personer med nedsatt arbetslöshetsförmån i Östra Finland, Nyland och Lapska armen. Aktiveringsmodellen utgjorde således i den meningen ett hot mot jämlikheten att den behandlade arbetslösa ojämlikt beroende på var de bodde, oberoende av om den arbetslöse var lika aktiv som andra. 

Modellen är inte rättvis branscherna emellan

Omkring 150 000 personer fick arbetslöshetsförmån till nedsatt belopp den första granskningsperioden i april—juni 2018. Av dem som FPA betalar arbetslöshetsförmån fick 97 000 (38 %) och av dem som får inkomstrelaterad dagpenning 54 000 (32,8 %) förmånen till nedsatt belopp. I juli—september fick 41,9 procent av FPA-förmånstagarna förmånen till nedsatt belopp, medan motsvarande siffra för dem med inkomstrelaterad dagpenning var 33,7 procent. Jämför man siffrorna branschvis så varierar de. Exempelvis fick mer än 50 procent av dem som är anslutna till arbetslöshetskassor för FFC-branscher förmånen till nedsatt belopp den första granskningsperioden. 

Modellen drabbar i synnerhet äldre arbetslösa

Ser man på tiden fram till augusti 2018 hade aktiveringsmodellen medfört nedskärningar särskilt i de äldre arbetslösas förmån. Som exempel åter kan nämnas FFC-branscherna, där bara 13 procent av de äldre lyckades uppfylla aktivitetskravet den första granskningsperioden. Om vi vill uppnå likabehandling och lyckas bättre när det gäller att rikta servicen till dem som behöver den måste det utredas varför aktiveringsmodellen sänkt utkomstskyddet för arbetslösa mer för de äldres än de yngres del.  

Modellen beaktar inte funktionsförmågan

Det finns många arbetslösa arbetssökande som har en sjukdom som sänker arbets- eller funktionsförmågan eller något som begränsar funktionsförmågan. En stor del av de långtidsarbetslösa har en betydligt försämrad arbetsförmåga i synnerhet till följd av psykiska problem. Många av dem behöver behandling och rehabilitering för att förbättra arbetsförmågan. Det är orättvist att inte beakta vilken funktionsförmåga en person har och att kräva samma aktivitetsnivå av alla. I stället behöver dessa människor en kartläggning av sin arbets- och funktionsförmåga och sina hälsorelaterade hinder för att sedan slussas till lämplig behandling, rehabilitering, analys av arbetsförmågan eller någon annan behovsanpassad service. Det måste utredas hur den sysselsättningsfrämjande servicen bättre kan motsvara behoven för de målgrupper som anvisas att anlita eller som söker sig till denna service.  

Modellen ökar byråkratin och ger för lite service

Aktiveringsmodellen är administrativt oskäligt tungrodd med avseende på arbetslöshetsersättningen, om man ser på vilka sysselsättningseffekter modellen gett. Det krävs mindre av onödig övervakning av hur aktiva de arbetslösa är och mindre av onödiga sanktioner, och i stället bör man satsa på sysselsättningsfrämjande service och positiva incitament för de arbetslösa. En stor brist i modellen är att inte ens aktivt självständigt jobbsökande anses vara sådan aktivitet som modellen kräver och som sådan räcker för att undvika sänkt arbetslöshetsersättning. Arbetslösa som inte erbjuds sysselsättningsfrämjande service utifrån en kartläggning av servicebehovet, utan bara ska söka jobb självständigt, hamnar då i ett oskäligt läge.  

Modellen ökar försörjningsproblemen

En nedskärning i små inkomster blir kännbar i den arbetslöses vardag. De arbetslöshetsförmåner som FPA betalar ut (grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd) uppgår utan barnförhöjning i genomsnitt till 696,60 euro brutto per månad. Om aktivitetsvillkoret inte fullgörs sänks stödet med 4,65 procent, vilket är en nedskärning på 32,40 euro per månad i grunddagpenningen. Inom FFC-branscherna är den genomsnittliga inkomstrelaterade dagpenningen 1 236 euro per månad, och då blir nedskärningen 57,50 euro. För dem som får barnförhöjning blir nedskärningen ännu större. Den som uppfyller stödvillkoren kan komplettera sin försörjning med utkomststöd. Det rör sig emellertid om en förmån i sista hand, och användningen snedvrids om behovet följer av lagstiftningen och nedskärningar i de primära förmånerna. Stödsystemet blir mer byråkratiskt när aktiveringsmodellen tvingar arbetslösa att vara i kontakt med flera myndigheter. Samtidigt minskar incitamenten för sysselsättning ytterligare. 

Slopa nedskärningsautomaten och utveckla servicen

Fler aktörer kommer att kunna ordna service som räknas som aktivitet från början av april. Detta sker på så sätt att det inte längre bara är arbetskraftsmyndigheternas tjänster som kan beaktas inom aktiveringsmodellen, utan också exempelvis verksamhet som kommunerna eller fackförbunden ordnar. Det finns dessutom en arbetsgrupp som på trepartsbasis jobbar med att förbättra modellen.  

Vi anser att den orättvisa nedskärningsautomaten i modellen ska frångås och att man i stället utvecklar aktiva och kundorienterade arbetskraftstjänster. Det är viktigt att ta reda på hurdana sysselsättningsfrämjande tjänster de olika målgrupperna behöver. Tjänsternas genomslag kan mätas exempelvis med indikatorer på hur tjänsterna har främjat arbets- och funktionsförmågan och en övergång till arbetsmarknaden. Samtidigt kan innehållet i de tjänster som stöder arbets- och funktionsförmågan utredas närmare. Då måste man beakta hurdan hjälp, handledning och rådgivning olika grupper av arbetslösa behöver. Vi måste tillgodose behovet när det gäller socialt arbete, hälso- och sjukvård, psykologtjänster, anställningsrådgivning, utbildnings- och karriärplanering och hjälp med att ansöka om förmåner, och satsningar måste göras på sådan service. Vidare måste det kartläggas vilken yrkeskompetens, vilka resurser och vilket slag av organisation som behövs för servicen. Stöd- och rådgivningstjänsterna måste finnas närmare till hands, och i synnerhet svårsysselsatta personer bör erbjudas samlad och integrerad service i detta hänseende. 

Vi föreslår därför att medborgarinitiativet godkänns och att aktiveringsmodellen slopas.  

Sannfinländarnas utskottsgrupp stöder helt upphävande av aktiveringsmodellen i enlighet med medborgarinitiativet. 

När riksdagen godkände den lagändring som införde aktiveringsmodellen förutsatte den att konsekvenserna av reformen bevakas noggrant. Enligt uppgift anser experter att modellen medfört många problem för dem som omfattas av den och att den särbehandlar människor på olika håll i landet. Geografiskt sett fanns det personer med nedsatt förmån i Östra Finland, Nyland och Lapska armen. 

Den geografiska fördelningen av arbetslösa arbetssökande och antalet svårsysselsatta arbetslösa har helt förbigåtts, vilket ökat bristen på jämlikhet.  

Det är i synnerhet svårsysselsatta, långtidsarbetslösa och äldre arbetssökande som fått lida. Fram till augusti 2018 hade en av tre fyllt 60 år av dem som fick sänkt inkomstrelaterad dagpenning. Enligt Institutet för hälsa och välfärds sakkunnigyttrande har det grundläggande utkomststödet ökat volymmässigt sedan aktiveringsmodellen infördes.  

Vi anser att modellen är behäftad med allvarliga brister. Enligt sakkunnigyttrandena finns det också personer som har en sjukdom som sänker arbets- eller funktionsförmågan eller något som begränsar funktionsförmågan bland de arbetslösa arbetssökande. Dessa personer bör inte beröras av modellen. I stället behöver de en kartläggning av sin arbets- och funktionsförmåga och sina hälsorelaterade hinder för att sedan slussas till lämplig behandling, rehabilitering, analys av arbetsförmågan eller någon annan behovsanpassad service. 

Utskottet anser i sitt betänkande att den starka kritik som aktiveringsmodellen utsatts för och det aktuella initiativet visar att det finns avigsidor med modellen. Den har inte i alla lägen lyckats erbjuda den som försökt få jobb eller del av en tjänst tillräckliga instrument att påvisa sin aktivitet för att undvika att förmånen sänks (ShUB 32/2018 rd — MI 3/2018 rd, s. 4). Avslutningsvis anser vi att arbetslösa arbetssökande ska uppmuntras att söka jobb, men det får inte ske genom förödmjukelse och sänkt förmån, i synnerhet inte när samhället är oförmöget att erbjuda alla jämlika möjligheter att lyckas i försöken att få jobb. 

Jag föreslår därför att medborgarinitiativet godkänns och att aktiveringsmodellen slopas. 

Under den första granskningsperioden för aktiveringsmodellen (RP 124/2017 rd) i april—juni 2018 sänktes arbetslöshetsförmånen för hela 150 000 finländare till följd av modellen. Kärnproblemet med modellen är att det inte bara beror på den berörda personen själv om aktivitetsvillkoret blir uppfyllt. Det är inte den arbetssökande som bestämmer om han eller hon får jobb, och tillgången till service varierar beroende på var man bor. 

Statistiken visar att nedskärningarna inom modellen fördelat sig på ett ojämlikt sätt geografiskt och sett till åldersstruktur. Av de äldre arbetslösa har en genomsnittligt större andel inte lyckats uppfylla aktivitetsvillkoret. Geografiskt har modellen lett till nedsatt arbetslöshetsersättning i synnerhet i Östra Finland, Nyland och Lapska armen. 

Också de sakkunniga och fackorganisationer som social- och hälsovårdsutskottet hört har pekat på problem. Arbetslöshetskassornas samorganisation påpekar att aktiveringsmodellen behandlar medborgarna mycket ojämlikt såväl geografiskt som branschvis. Enligt Tjänstemannacentralorganisationen STTK är aktiveringsmodellen administrativt onödigt tungrodd med avseende på arbetslöshetsersättningen, om man ser på vilka sysselsättningseffekter modellen gett. Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC understryker att en nedskärning i små inkomster blir kännbar i den arbetslöses vardag. Enligt centralorganisationen för arbetslösa (Työttömien keskusjärjestö ry) finns det inte jobb för alla arbetslösa och inte heller service, vilket innebär att modellen de facto skär i de arbetslösas grundtrygghet.  

Aktiveringsmodellen är problematisk eftersom den inte i tillräcklig utsträckning beaktar oförmåga att arbeta och partiell oförmåga att arbeta. Enligt yttrandet från Institutet för hälsa och välfärd (THL) behöver vissa långtidsarbetslösa behandling och rehabilitering för att förbättra arbetsförmågan, och dessa personer bör inte omfattas aktiveringsmodellen i sin nuvarande form. I stället för sanktioner behöver de hänvisas till lämplig behandling, rehabilitering eller service i annan form. 

Europarådets utskott för sociala rättigheter har flera gånger påpekat att miniminivån på den sociala tryggheten är för låg i Finland. Grundtryggheten är helt enkelt otillräcklig, och i stället för att ha en aktiveringsmodell som straffar ut och sänker förmåner bör nivån på grundtryggheten höjas.  

Regeringen har infört en aktiveringsmodell och gjort andra nedskärningar i den sociala tryggheten (frysning av de grundläggande bidragen och index, nedskärningar i studiepenningen och bostadsbidraget samt nedskärningar i läkemedels- och reseersättningarna) som ökat behovet av utkomststöd, vilket ökar kostnaderna på annat håll och är det minst önskvärda resultatet ur fattigdomspolitikens synvinkel. Antalet personer som får grundläggande utkomststöd har ökat sedan aktiveringsmodellen infördes. Utvecklingen är oroande eftersom utkomststödet ger upphov till allvarliga och onödiga bidragsfällor. Också enligt THL:s sakkunnigyttrande rör det sig om en förmån i sista hand vars användning snedvrids om behovet följer av lagstiftningen och nedskärningar i de primära förmånerna. 

De gröna vill ha en annan inriktning på sysselsättningspolitiken än regeringen. Vi vill ge människor ett lyft genom mer stöd och personlig service och exempelvis genom att underlätta studier med arbetslöshetsersättning. Vi vill införa en basinkomst så att det går att försörja sig utan byråkratiska hinder. Vår sociala trygghet måste vara anpassad till alla typer av livssituationer, inte bara till en enda modell.  

Basinkomsten är förtjänt av ett brett upplagt försök, som följer vetenskapliga kriterier och principer för god kunskapsproduktion. Det behövs tillräckligt stora resurser för att försöket ska kunna genomföras i nödvändig skala. Målet bör vara att ta fram generaliserbar information och resultat som kan tjäna som underlag för politiska beslut om fortsatt basinkomst. Försöket måste utvidgas så att samplet breddas såväl kvantitativt som kvalitativt och täcker in fler kategorier av människor. 

Aktiveringsmodellen (RP 124/2017 rd) ökar ojämlikheten bland medborgarna och dessutom är den förknippad med många regionala och branschvisa problem. De gröna anser att straffliknande nedskärningar måste bort från den sociala tryggheten. De gröna anser att den sociala tryggheten måste bli enklare och mer överskådlig och att den ska utvecklas i riktning mot en basinkomst. En basinkomst garanterar alla en grundläggande trygghet i alla livssituationer och gör att det alltid lönar sig att ta emot ett jobb. 

Jag föreslår därför att medborgarinitiativet godkänns och att aktiveringsmodellen slopas. 

Den så kallade aktiveringsmodell som i anslutning till utkomstskyddet för arbetslösa infördes i början av 2018 har visat sig vara ett orättvist instrument som utan åtskillnad straffar den som är arbetslös eller sjuk, höjer utgifterna för utkomstskyddet för arbetslösa och i stället för att aktivera allvarligt förvärrar byråkratin i vårt system för social trygghet. 

Under den andra granskningsperioden för aktiveringsmodellen, juli—september, lyckades 158 000 arbetslösa inte uppfylla aktiveringsvillkoren, vilket ledde till att deras förmån sänktes. Jämfört med den första granskningsperioden ökade antalet som lagts under kniven. Endast något över 10 procent av de arbetslösa vars arbetslöshetsförmån sänktes efter den första granskningsperioden lyckades uppfylla aktiveringsvillkoren under den andra granskningsperioden. 

Motiveringen för aktiveringsvillkoren är svag och godtycklig. Det är svårt att förstå en modell där utkomstskyddet för arbetslösa sänks om en arbetslös inte lyckas få jobb. Alla arbetslösa har inte heller samma förutsättningar att hitta sysselsättning. Det tar ofta längre tid än normalt för partiellt arbetsföra, personer med funktionsnedsättning och äldre arbetslösa att hitta jobb. Aktiveringsmodellen straffar dem allra mest. 

Social- och hälsovårdsministeriet har slagit fast att ett betydande antal sådana personer omfattas av aktiveringsmodellen som i själva verket är oförmögna att arbeta, men som inte längre kan få sjukdagpenning eftersom maximitiden löpt ut. Enligt en utredning som statsrådet beställt om vägar in i arbetslivet för partiellt arbetsföra ("Osatyökykyisten reitit työllisyyteen") var omkring 27 000 av de arbetslösa 2018 fullständigt oförmögna att arbeta. De omfattas trots det av aktiveringsmodellen — med andra ord görs det en nedskärning i deras sociala trygghet på grund av sjukdom. 

Aktiveringsmodellen försätter dessutom de arbetssökande i en ojämlik ställning beroende på den sökandes hemort och yrke. Modellen beaktar inte den sökandes jobbsökningsinsatser eller bristen på arbetstillfällen och tjänster. Om det helt enkelt inte finns jobb att få, kan nedskärningen i arbetslöshetsdagpenningen inte främja sysselsättningen oberoende av hur aktiv eller motiverad den arbetslöse är. 

Genom aktiveringsmodellen styrs arbetslösa att söka sig till vilka tjänster som helst för att undvika nedsatt förmån, vilket kan leda till att tjänsterna splittras och inriktas på ett sätt som inte är ändamålsenligt. När folk i massor styrs till oändamålsenliga tjänster blir resultatet att en del inte får de tjänster de behöver och att den samlade verkan av tjänsterna försvagas. 

Det behövs mer och bättre tjänster inom sysselsättningspolitiken, och detta kan bygga bara på kundvänlighet, inte på sanktioner. Därför måste både aktiveringsmodellen och de arbetskraftspolitiska karenstiderna slopas. Tjänsterna ska anpassas efter det individuella behovet och de byråkratiska hinder som försvårar mottagande av kortvarigt jobb måste avvecklas.  

Försöket med basinkomst måste utvidgas och de metodmässiga bristerna avhjälpas. Dessutom bör ett försök göras där basinkomsten ligger på en högre nivå, exempelvis 800 euro, vilket skulle minska behovet av utkomststöd och göra systemet betydligt mer förutsebart och motiverande än den testade modellen. Nivån på de grundläggande förmånerna måste höjas omedelbart eftersom den nuvarande regeringens indexnedskärningar och aktiveringsmodellen ytterligare försämrat det centrala problemet i vårt sociala trygghetssystem, ett långvarigt behov av utkomststöd. 

Det har inte föreslagits några trovärdiga åtgärder för att korrigera de många missförhållandena i aktiveringsmodellen. De eventuella utvidgningar som görs i aktivitetsvillkoret kommer inte att lösa det problemet att det krävs ”aktivitet” också av dem som till exempel av hälsorelaterade skäl inte har möjlighet att delta i tjänster eller utföra arbete. Därför är det motiverat att slopa aktiveringsmodellen för utkomstskyddet för arbetslösa i enlighet med medborgarinitiativet. 

Jag föreslår därför att medborgarinitiativet godkänns och att aktiveringsmodellen slopas.