Ärade fru talman! Argumentet att det autonoma Ålands låga befolkningstal på drygt 30 000 invånare skulle utgöra det tunga motivet för att autonomin inte genom nationell lagstiftning ska kunna vara representerad i Europaparlamentet är i grunden felaktigt. Argumentet visar en ovilja att acceptera och respektera den åländska autonomins särskilda och starka konstitutionella ställning, som är internationellt förankrad.
Belgien är ett bra exempel på att det är fullt möjligt att skapa representation för autonoma regioner med samma relativa befolkning som Åland. Där har landets tyskspråkiga region med drygt 0,6 procent av Belgiens befolkning givits direkt representation i Europaparlamentet. Regionen utgör en egen valkrets i Belgien då landet väljer sina representanter till Europaparlamentet. Åland har knappt 0,6 procent av Finlands befolkning och har överfört exklusiv beslutandemakt till Europeiska unionen.
Danmark är ett annat bra exempel. Då Danmark blev en del av Europeiska gemenskapen år 1979 beslöt självstyrda Färöarna att inte ansluta sig som övriga Danmark. Självstyrda Grönland anslöts däremot och kompenserades genom ett öronmärkt mandat av Danmarks 15 dåvarande platser i Europaparlamentet. Mandatet säkerställdes genom att Grönland utgjorde en egen valkrets när Danmark valde sina representanter.
Ärade talman! Mandatfördelningen på europeisk nivå skapar också skillnader mellan hur många som representeras per mandat i Europaparlamentet. Malta, med en befolkning på drygt en halv miljon invånare, har sex mandat i Europaparlamentet medan Tyskland med en befolkning på drygt 84 miljoner invånare har 96 mandat. Det här gör att varje tyskt mandat representerar cirka 879 000 tyskar, alltså mer än hela Maltas totala befolkning. En ledamot från Malta representerar i sin tur i Europaparlamentet i genomsnitt 90 000 malteser. Med andra ord representerar en tysk medlem av Europaparlamentet nästan tio gånger fler medborgare än en maltesisk medlem, utan att det skulle göra valet odemokratiskt eller frångå principen om lika rösträtt. Det här bedöms också på europeisk nivå följa principen om ett proportionerligt valsystem.
Anledningen till att bland annat Malta, Luxemburg och Cypern men också Finland har en större representation än vårt befolkningsunderlag proportionerligt skulle ge rätt till har att göra med att det finns andra principer som vägs in, exempelvis för att säkerställa en tillräcklig representation och pluralism från medlemsländerna i parlamentet.
Som framkommer i justitieministeriets utlåtande till grundlagsutskottet i detta ärende representerar en finländsk Europaparlamentariker cirka 372 000 finländare, i jämförelse med 879 000 tyskar per mandat i Europaparlamentet. Finland har färre platser per capita än exempelvis Estland, men fler än exempelvis Sverige, utan att Finland tyckt att det har varit problematiskt då frågan tidigare har diskuterats och beslutits på europeisk nivå.
Skulle ett helt rent proportionerligt valsystem tillämpas på europeisk nivå skulle Finland ha åtta eller nio mandat i stället för de 15 mandat man väljer i det kommande valet. Det här visar att man accepterar att en absolut proportionalitet kan frångås ifall det finns vägande skäl för det, vilket det finns.
Dessa vägande och legitima skäl gäller också för varför Åland skulle ha en egen plats i Europaparlamentet. Tillsammans med exemplen från Belgien och Danmark, som gett autonoma regioner i storleksordning med Åland representation i parlamentet, samt Ålands internationella särställning och långt utvecklade självstyrelse, finns en god konstitutionell grund för att godkänna initiativet eller lagmotionen som skulle säkerställa att ett mandat från en egen åländsk valkrets väljs i nästa Europaparlamentsval.
Eftersom Finlands platser i Europaparlamentet ökar från 14 till 15 i kommande val, skulle antalet väljare per mandat i riket på det stora hela vara oförändrat i jämförelse med senaste val. Därför skulle ett åländskt mandat inte försämra rikspartiernas chanser till mandat i jämförelse med senaste val.