Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Saattohoito on hoitoa ja tukea sairauden loppuvaiheessa ja kuolinprosessin aikana. Saattohoidossa on keskeistä potilaan oireiden ja kärsimyksen lievitys. Suomen laki potilaan asemasta ja oikeudesta painottaa potilaan itsemääräämisoikeutta sekä potilaan oikeutta osallistua hoitoa koskevaan päätöksentekoon. (PotL 6 §). Jos potilas kieltäytyy hänelle tarjotusta hoidosta, häntä on hoidettava muulla lääketieteellisesti hyväksytyllä tavalla. Jos potilas on aiemmin ilmaissut hoitoaan koskevan tahtonsa vakaasti ja pätevästi esimerkiksi hoitotahdossa, hänelle ei saa antaa sellaista hoitoa, joka olisi vastoin hänen tahtoaan (PotL 8 §). Potilasasiakirja-asetuksessa painotetaan hoitotahdon kirjaamista, merkitystä ja sitovuutta. Laissa sosiaali- ja terveydenhuollon asiakastietojen sähköisestä käsittelystä on lisätty säännös potilaan hoitotahdon tallentamisesta sähköiseen potilasasiakirja-arkistoon, josta se on noudettavissa tarvittaessa.

Sosiaali- ja terveysministeriö julkaisi vuonna 2010 asiantuntijakuulemisiin perustuvat saattohoitosuositukset. Kuntaliitto on ohjeistanut kuntia saattohoidon järjestämiseksi yhteistyössä Palliatiivisen lääketieteen yhdistyksen kanssa. Terveydenhuoltolain mukaan kunta on vastuussa terveydenhuollon järjestämisestä (ThL 4 §). Saattohoidon kokonaisuuden suunnittelu on siirtynyt vuosien 2001 ja 2012 välisenä aikana pääsääntöisesti sairaanhoitopiirien vastuulle Sairaanhoitopiireillä onkin varsin hyvin laaditut saattohoitosuunnitelmat ja yhteistoimintaverkostot saattohoitopotilaiden hoidossa. Vuonna 2001 saattohoito järjestettiin pääsääntöisesti osastohoidossa. 2000-luvulla on kehitetty voimakkaasti moniammatillista saattohoitoa myös potilaiden kotona. Tämä toteutetaan ns. kotisairaalassa, joissa hoitoa toteuttavat monet kaupungit ja sairaanhoitopiirit.

Saattohoidon suunnitelmallisuus on Suomessa kehittynyt merkittävästi vuosien 2001 ja 2012 välisenä aikana. Vuonna 2012 jo lähes jokaisessa sairaanhoitopiirissä oli kattava saattohoitosuunnitelma. Suunnittelun tavoitteena on, että kuolemaa lähestyvä potilas ja hänen omaisensa tietävät, miten ja missä hoito järjestetään ja että potilas saa ammattitaitoisen hoidon ja avun. Nämä asiat on mainittu sairaanhoitopiirien saattohoitoon liittyvissä suunnitelmissa. Kivun hoitoon on näissä saattohoitosuunnitelmissa kiinnitetty yhä enemmän huomiota.

Saattohoitopotilaita hoitavien terveydenhuollon ammattihenkilöiden koulutus on edellytys sille, että saattohoito toteutuu hyvin. Perusterveydenhuollossa ja monilla erikoisaloilla toimivien ammattihenkilöiden koulutus lisää mahdollisuuksia oikea-aikaisiin saattohoitopäätöksiin. Nämä kaikki vähentävät toteutuessaan eriarvoisuutta.

Suomeen on perustettu vuonna 2007 palliatiivisen lääketieteen erityispätevyys. Vuoden 2013 lopussa tämä erityispätevyys oli 70 erikoislääkärillä 11 eri erikoisalalta. Myös hoitohenkilökunnan saattohoitokoulutusta on lisätty. Monet alan toimijat ja yhdistykset järjestävät valtakunnallisia koulutuksia saattohoidosta. Suomalainen Lääkäriseura Duodecim on laatinut Käypä hoito -suosituksen kuolevan potilaan oireiden hoidosta. Suosituksessa korostetaan perusterveydenhuollon osaamisen ja konsultaatiomahdollisuuksien vahvistamista. Keskeistä on yhteistyö erikoissairaanhoidon ja perusterveydenhuollon välillä.

Hallituksen rakennepoliittinen ohjelma esittää, että laitoshoitoa vähennetään vanhustenhuollossa. Ohjelman valmistelussa on keskusteltu hyvästä hoidosta elämän loppuun saakka, oli se sitten vanhuksen oma hoitopaikka, tuettu asumismuoto tai oma koti. Jo vanhusten hoitosuunnitelmissa tulisi ottaa huomioon terveydentilan muutokset ja toimenpiteet elämän loppuvaiheessa. Huolimatta suunnitelmista ja yhteistoiminnasta potilaat voivat kokea hoidossaan eriarvoisuutta. Siksi hoitoa, hoitosuunnitelmia sekä ammattihenkilöiden koulutusta onkin syytä arvioida jatkuvasti. Saattohoito on kehittynyt voimakkaasti 2000-luvulla. Saattohoidon suunnitelmallisuus ja kattavuus on kyselyiden perusteella selkeästi parantunut. Potilaan itsemääräämisoikeutta on vahvistettu. Potilaslaki edellyttää potilaan hyvää hoitoa myös tilanteissa, joissa potilaan sairaus etenee hoitoyrityksistä huolimatta. Tuolloin potilaan hoidon tulee valmistaa häntä kuolemaan parhain mahdollisin keinoin. Yhdenvertaisuus saattohoidossa pyritään varmistamaan edellä mainituin keinoin yhteistyöllä, koulutuksella sekä vahvistamalla sosiaali- ja terveydenhuollon palvelurakennetta. Tarvetta varsinaiselle saattohoitolaille olisi hyvä selvittää. Myös kansalaiskeskustelu aiheesta on tervetullutta.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Med terminalvård avses vård och stöd i slutfasen av en sjukdom och under dödsprocessen. I den finländska lagen om patientens ställning och rätttigheter betonas patientens självbestämmanderätt och rätt att delta i det beslutsfattande som gäller honom eller henne (6 § i lagen om patientens ställning och rättigheter). Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, ska den ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. Har patienten tidigare på ett giltigt sätt uttryckt sin bestämda vilja i fråga om vården, exempelvis i ett livstestamente, får han dock inte ges vård som strider mot hans viljeförklaring (8 § i lagen om patientens ställning och rättigheter). I förordningen om journalhandlingar betonas att livstestamentet ska dokumenteras och att det är av betydelse och bindande. I lagen om elektronisk behandling av klientuppgifter inom social- och hälsovården har det tagits med en bestämmelse om att patientens livstestamente ska lagras i det elektroniska arkivet för journalhandlingar och att det ska kunna hämtas där vid behov.

År 2010 gav social- och hälsovårdsministeriet ut publikationen God terminalvård i Finland. Rekommendationer för terminalvård baserade på hörande av sakkunniga. Kommunförbundet har i samarbete med föreningen Palliatiivisen lääketieteen yhdistys gett kommunerna anvisningar om organiseringen av terminalvård. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ansvarar kommunen för ordnandet av hälso- och sjukvården (4 § i hälso- och sjukvårdslagen). Ansvaret för planeringen av terminalvården i sin helhet har under tiden mellan åren 2001 och 2012 i regel överförts på sjukvårddistrikten. Sjukvårdsdistrikten har därför rätt så förtjänstfulla planer för terminalvården och samarbetsnätverk för vården av döende patienter. År 2001 ordnades terminalvård i regel i form av avdelningsvård. Under 2000-talet har man kraftigt utvecklat den multiprofessionella terminalvården som också ges i patienternas hem. De här vårdtjänsterna tillhandahålls genom s.k. hemsjukhus som många städer och sjukvårdsdistrikt driver.

Terminalvården har med tanke på planmässigheten utvecklats markant under tidsperioden mellan 2001 och 2012. Redan 2012 hade nästan varje sjukvårdsdistrikt en övergripande plan för terminalvården. Målet med planeringen är att den döende patienten och hans eller hennes anhöriga vet på vilket sätt och var vården ordnas och att patienten får professionell vård och assistans. De här angelägenheterna nämns i de planer som sjukvårdsdistrikten har gjort upp i anslutning till vården av döende patienter. I planerna för terminalvård har det allt mer fästs uppmärksamhet vid smärtbehandling.

En förutsättning för god terminalvård är att den vårdpersonal som vårdar döende patienter är utbildad. Den utbildning som de yrkesutbildade personerna som jobbar inom primärvården och inom flera specialiteter har ökar möjligheten att fatta beslut om terminalvård vid rätt tidpunkt. Alla dessa faktorer minskar ojämlikheten.

I Finland ordnas sedan år 2007 utbildning för läkare för specialkompetens för palliativ medicin. I slutet av år 2013 hade 70 specialister från elva specialiteter den här specialkompetensen. Även för vårdpersonal har utbildning i terminalvård ökat. Aktörer och föreningar inom ett flertal områden ordnar riksomfattande utbildning i terminalvård. Finska Läkarföreningen Duodecim har gjort upp riktlinjer för god medicinsk praxis för behandlingen av den döende patientens symtom. I riktlinjerna betonas att kompetensen och konsultationsmöjligheterna inom primärvården bör förbättras. Samarbetet mellan den specialiserade sjukvård och primärvård som patienten är i behov av spelar en central roll.

I regeringens strukturpolitiska program framläggs att slutenvård inom äldreomsorgen minskas. Vid beredningen av programmet har man diskuterat en god vård ända till livets slut, vare sig det är den äldre personens egen vårdenhet, en enhet för stödboende eller ett eget hem. Redan i de vårdplaner som görs upp för äldre personer bör man fästa uppmärksamhet vid förändringar i hälsotillståndet och åtgärder i livets slutskede.

Oavsett de planer som finns och det samarbete som utförs kan patienterna uppleva ojämlikhet i vården. Det finns därför skäl till att kontinuerligt utvärdera vården, vårdplanerna och utbildningen av personalen. Terminalvården har utvecklats kraftigt under 2000-talet. Planmässigheten hos och omfattningen av terminalvård har på grundval av enkäter förbättrats. Patientens självbestämmanderätt har stärkts. Enligt lagen om patientens ställning och rättigheter förutsätts det att patienten får god vård också i situationer där patientens sjukdom framskrider trots behandlingsförsök. Vården av patienten innebär då de bästa möjliga förberedelserna inför den annalkande döden. Avsikten är att säkerställa jämlik terminalvård genom det samarbete och den utbildning som nämns ovan samt genom att stärka servicestrukturen för social- och hälsovården. Det vore bra att utreda behovet av en separat lagstiftning om terminalvården. En medborgardiskussion om ämnet är även välkommen.