Vastauksena kysymykseen esitän seuraavaa:

Suuriin inhimillisiin kärsimyksiin johtanut Suomen hallitusviranomaisten 18.10.1944 tekemä internointipäätös perustui eduskunnan perustuslaillisessa järjestyksessä hyväksymän vuoden 1944 välirauhansopimuksen 2. artiklaan sekä tasavallan suojelulakiin (307/1939) ja sen nojalla annettuun asetukseen henkilökohtaisen vapauden rajoittamisesta tasavallan suojelulain nojalla (444/1939). Internointitoimenpiteiden kohteena olleet henkilöt olivat muutamia internoinnin toteuttamisen jälkeen ilmenneitä poikkeustapauksia lukuun ottamatta välirauhansopimuksen 2. artiklan tarkoittamia Saksan ja Unkarin kansalaisia.

Ministerien Kaarlo Hillilän ja Mauno Pekkalan pyytäessä internointipäätöksen kohtuullistamista kenraalieversti Andrei Zhdanovin kanssa 1.2.1945 käydyssä keskustelussa Zhdanov katsoi, että naisiin ja lapsiin kohdistuvien internointitoimenpiteiden juridisten perusteiden arviointi oli ollut Suomen viranomaisten vastuulla eikä muutoksiin ollut aihetta. Keskustelusta laadittu muistio osoittaa myös, että suomalaiset näkivät saksalaisten ja unkarilaisten kanssa avioituneiden suomalaisten ja heidän lastensa sekä pitkään Suomessa asuneiden henkilöiden internoinnin epätarkoituksenmukaiseksi.

Internoitujen Saksan ja Unkarin kansalaisten ei voida katsoa enää Saksan ehdottoman antautumisen jälkeen 8.5.1945 muodostaneen turvallisuusriskiä Suomelle minkä olisi voinut katsoa jälkikäteen tarkastellen vaikuttaneen myös internoinnin kestoon. Internointia jatkettiin maaliskuuhun 1946 saakka. Välirauhansopimuksen 2. artiklan soveltamisen osalta internoinnin jatkaminen Saksan antautumisen jälkeen perustui ensisijaisesti liittoutuneiden valvontakomission kantaan. Internoinnin kohteena oleville henkilöille internoinnin jatkaminen oli selvästi kohtuutonta, mitä ei poista se, että Suomen viranomaiset joutuivat toimimaan liittoutuneiden valvontakomission näkemyksen mukaisesti.

Internoidut menettivät välirauhansopimuksen perusteella paitsi henkilökohtaisen vapautensa myös henkilökohtaisen omaisuutensa, joka toimitettiin takavarikoituna Neuvostoliitolle. Tältäkin osin välirauhansopimuksen yksityisiin henkilöihin kohdistamien toimenpiteiden voidaan katsoa olleen raskaita. Suomen internoimat henkilöt joutuivat jopa huonompaan asemaan kuin Saksan omat kansalaiset, joiden henkilökohtaiseen omistukseen liittoutuneet eivät puuttuneet Saksan ehdottoman antautumisen jälkeen.

Internoitujen naisten ja lasten internoinnin aikaisia olosuhteita ei ole myöskään kovin laajasti selvitetty. Edellä olevan perusteella viranomaisten internoinnissa toteuttamien rajoitusten ja internoinnin yleisten olosuhteiden tarkempi tuntemus edellyttää myös laajempaa selvitystä.

Nyt käytettävissä olevan tiedon perusteella Suomen viranomaisten toimenpiteet perustuivat voimassaolevaan lainsäädäntöön. Internoinnin kohteeksi joutuneiden henkilöiden osalta viranomaisten toteuttamia toimenpiteitä voidaan kuitenkin monilta osin pitää siinä määrin vakavina ja asiaa koskevan tutkimustiedon olevan siinä määrin puutteellista, että asian selvittäminen edellyttää perusteellisempaa tutkimusta. Myös toimenpiteiden kansainvälisoikeudellisen taustan tarkempi selvittäminen on tarpeen.

Edellä mainittujen selvitystarpeiden ja korvauskysymysten määrittelemiseksi ja asian jo aiemmin alkaneen selvittelyn perusteella valtioneuvoston kansliassa on valmisteltu asian vaatimaa tutkimushanketta.

Som svar på detta spörsmål anför jag följande:

Det beslut om internering som Finlands regeringsmyndigheter fattade den 18 oktober 1944 och som ledde till stora mänskliga lidanden grundade sig på artikel 2 i 1944 års vapenstilleståndsavtal som riksdagen godkänt i konstitutionell ordning samt på skyddslagen för republiken (307/1939) och på förordningen angående inskränkning av den personliga friheten på grund av skyddslagen för republiken (444/1939). De personer som var föremål för interneringsåtgärderna var, bortsett från några undantagsfall som uppdagats efter att interneringen genomfördes, sådana tyska och ungerska medborgare som avsågs i artikel 2 i vapenstilleståndsavtalet.

När ministrarna Kaarlo Hillilä och Mauno Pekkala i en diskussion med generalöverste Andrej Zjdanov den 1 februari 1945 bad om att interneringsbeslutet skulle ges en skäligare form, ansåg Zjdanov att bedömningen av de juridiska grunderna för interneringsåtgärder mot kvinnor och barn hade legat på de finländska myndigheternas ansvar och att det inte fanns orsak att göra några ändringar. Den promemoria som sammanställdes utgående från diskussionen visar också att finländarna ansåg att interneringen av finländare som var gifta med tyskar och ungrare, deras barn och personer som länge levt i Finland var oändamålsenlig.

De internerade tyska och ungerska medborgarna kan inte anses har utgjort någon säkerhetsrisk för Finland efter Tysklands obestridliga kapitulation den 8 maj 1945, vilket man vid granskning i efterhand kunde ha ansett inverka också på interneringens längd. Interneringen pågick till mars 1946. När det gäller tillämpningen av artikel 2 i vapenstilleståndsavtalet var det i första hand de allierades kontrollkommissions ståndpunkt som utgjorde grunden för fortsatt internering efter att Tyskland kapitulerat. Att interneringen fortsatte var klart oskäligt för de personer som var föremål för interneringen, vilket dock inte undanröjer det faktum att de finländska myndigheterna var tvungna att handla i enlighet med de allierades kontrollkommissions ståndpunkt.

Med grund i vapenstilleståndsavtalet berövades de internerade inte bara sin personliga frihet, utan de miste också sin personliga egendom som beslagtogs och sändes till Sovjetunionen. De åtgärder som i och med vapenstilleståndsavtalet riktades mot privatpersoner kan också till denna del anses vara tunga. De personer som Finland internerade hamnade till och med i en sämre ställning än Tysklands egna medborgare, vars personliga egendom inte rördes av de allierade efter att Tyskland obestridligen kapitulerat.Det har inte i någon större utsträckning blivit klarlagt under vilka förhållanden de internerade kvinnorna och barnen levde under interneringen. Utgående från det som sägs ovan krävs det också en mer omfattande utredning för att man ska få närmare insikter om de restriktioner som myndigheterna genomförde i interneringen och om de allmänna förhållandena under interneringen.

På basis av den information som är tillgänglig i dag grundade sig de finländska myndigheternas åtgärder på gällande lagstiftning. När det gäller de personer som blev föremål för interneringen kan myndigheternas åtgärder dock i hög utsträckning anses vara så pass allvarliga och forskningsinformationen i ärendet så pass bristfällig att det krävs grundligare forskning för att ärendet ska kunna utredas. Det är också nödvändigt att närmare utreda den folkrättsliga bakgrunden till åtgärderna.

På basis av den forskning som redan bedrivits i ärendet har statsrådets kansli förberett ett forskningsprojekt för att klarlägga de ovan nämnda utredningsbehoven och ta ställning till skadeståndsfrågorna.