Motivering

Allmänt

Sannfinländarna lägger fram ett ramalternativ som består av fem paket som ska ta Finland till en ny uppgång. Vi kallar paketen tillväxt, sysselsättning, skatter, energi och välfärd.

Tillväxtpaketet

Det här paketet bygger på vår tilltro till Finland och finländskt arbete. De senaste forskningsrönen visar att de statsekonomiska anpassningsåtgärderna försvagar vår ekonomiska tillväxt så kraftigt att statsfinanserna försämras i stället för att förbättras. Därför föredrar vi lindrigare anpassningsåtgärder i början av ramperioden, men en strängare takt under de sista åren av ramperioden. Landets ekonomi bör enligt prognoserna då stå på stabilare grund. Vi är också beredda att till ett belopp av 250 miljoner euro överföra obligatoriska investeringar i vägnätet och mögelsanering av offentliga byggnader från 2016—2017 till 2014—2015. Förutom att detta skulle ha en konjunkturutjämnande effekt vore det också förnuftig användning av allmänna medel eftersom dessa nödvändiga investeringar blir billigare om man gör dem under en lågkonjunktur. Enligt vårt alternativ skulle statsskulden mot slutet av ramperioden vara ca 500 miljoner euro mindre jämfört med regeringens alternativ.

Vi sannfinländare ogillar regeringens sätt att endast beakta de gynnsamma dynamiska effekter som sänkningen av samfundsskatten har på den ekonomiska tillväxten. Varför säger redogörelsen inget om de dynamiska effekterna av de skattehöjningar och nedskärningar som görs för att finansiera företagens skatterabatt? När nu dessa börjat diskuteras borde man redogöra för samtliga dynamiska effekter, så att det går att bilda sig en helhetsbild av situationen. Vid sidan av de positiva sakerna måste man också ta hänsyn till de negativa. Vi sannfinländare beaktar i vårt alternativ de dynamiska effekterna som en helhet. Vi hänvisar till IMF:sBaum, Anja, Poplawski-Ribeiro, Marcos, Weber, Anke (2012), "Fiscal Multipliers and the State of the Economy", IMF Working Paper 12/286 ; Blanchard, Oliver — Leigh, Daniel (2013) "Growth Forecasts Errors and Fiscal Multipliers", IMF Working Paper 13/1. bedömning av den finanspolitiska effekten och FM:s uppskattning av den ökade bruttonationalproduktens betydelse för skatteintäkterna.

Sysselsättningspaketet

I motsats till regeringen, som i sin upphetsning över samfundsskatterean glömde de arbetslösa, är sysselsättningspaketet en viktig del av Sannfinländarnas alternativ.

I jämförelse med andra nordiska länder är vår sysselsättningsnivå lägre, vilket främst beror på att många över 55 är svagt sysselsätta. Också sysselsättningsnivån bland personer under 30 år är svag. För att uppmuntra arbetsgivarna att anställa allt fler personer över 55 och 30 år är vi beredda att differentiera arbetsgivarens pensionsavgift så att avgiften för dessa åldersklasser sänks, vilket kan kompenseras med en höjning av avgifterna för åldersklasser med en högre sysselsättningsnivå. Reformen påverkar inte pensionssystemets hållbarhet.

Vi vill också reformera systemet med arbetslöshetspension i en sporrande och rättvisare riktning. Systemets flexibilitet måste förbättras så att utbetalningen av pension efter en överskridning av inkomstgränsen upphör helt utan pensionen borde avta i takt med att löneinkomsterna ökar. Då skulle det alltid vara möjligt för den som får arbetslöshetspension att arbeta på deltid om man så vill. Ett hinder för att över 55-åringar ska hitta jobb är den ökade risken att de ska drabbas av arbetslöshetspension. Arbetsgivarna drar sig för att anställa sådana personer eftersom de i form av stegrade försägringsavgifter i praktiken själva betalar sina anställdas arbetslöshetspensioner. Genom att lägga ansvaret för sjukpensionens kostnader på arbetsgivarna uppmuntas de att satsa på de anställdas välfärd och företagshälsa men samtidigt försvårar det för äldre personer att få jobb. Situationen kunde förbättras om systemet ändrades så att staten skulle kompensera företag som anställer personer över 55 år för avgiftshöjningen på grund av eventuell arbetsoförmåga.

Ett hinder för sysselsättning av personer i branscher som drabbats hårt av strukturförändringar är att deras sannolika arbetskarriär på den nya arbetsplatsen blir relativt kort. Arbetsgivarna är därför inte alltid särskilt villiga att avlöna ålderstigna branschbytare och utbilda dem för nya uppgifter om arbetskarriären eventuellt bara blir några år lång. För att åtgärda det här problemet vill vi skapa ett automatiskt lönesubventionssystem för personer över 55 som byter bransch, varvid samhället skulle ersätta arbetsgivarna för en del av kostnaderna för omskolning. Subventionen kunde vara 500 euro per månad för de första sex månaderna, 300 euro för de tre följande månaderna och 150 euro per månad för de tre därpå följande månaderna. Det skulle alltså vara möjligt att få subventioner för 12 månader förutsatt att arbetsförhållandet fortsätter också efter subventionsmånaderna.

Dessutom vill vi uppmuntra till längre arbetskarriärer med en skattemorot för personer över 63 år. Det innebär att 63-åringar skulle få dra av 1 000 euro från den beskattningsbara förvärvsinkomsten, 64-åringar skulle få dra av 1 500 euro och personer över 65 år skulle få dra av 2 000 euro. Dessutom vill vi öka resurserna en aktiv sysselsättningspolitik med 40 miljoner som ska inriktas särskilt på att främja sysselsättningen av unga personer eftersom de anvisade resurserna inte räcker för att genomföra ungdomsgarantin med tanke på den ökande ungdomsarbetslösheten och det stora antalet unga utan studieplats. Också läroavtalssystemet måste förbättras vilket kräver extra resurser på minst 25 miljoner euro för just nu erbjuder systemet inte en fungerade väg in i arbetslivet.

Skattepaketet

Utifrån vårt skattepaket kunde vi svara på den skattekonkurrens som startats av andra länder genom att sänka samfundsskatten till 22 procent, dvs. samma nivå som i Sverige och Danmark. Utöver detta skulle vi särskilt stödja tillväxten och sysselsättningsmöjligheterna i små och medelstora företag genom att höja den nedre gränsen för momspliktig verksamhet från 8 500 till 20 000 euro, införa en beskattningsmodell för de sysselsättande små och medelstora företagen enligt estländsk modell samt höja hushållsavdraget för utfört arbete från 45 till 60 procent. För att uppmuntra till investeringar i en situation där företagens utsikter är osäkra är vi beredda att återigen ta i bruk investeringsreserveringen. Vi skulle också hålla kvar kilometerersättningarna på 2012 års nivå. En del av de ovan nämnda skattesänkningarna på 800 miljoner euro kan vi finansiera med att skära ner ineffektiva företagsstöd med 200 miljoner euro.

Sannfinländarna uppskattar att regeringen lyssnat till våra råd och begränsat den skattefria vinstutdelningen. Det finns dock kryphål och flitfällor också i regeringens nya modell för beskattning av utdelningen. Vi skulle därför införa en mer rättvis och tillväxtstödjande beskattning av utdelningen än regeringen gör; små utdelningar skulle beskattas lindrigare och större utdelningar hårdare. I vår modell är 50 procent av börsnoterade företag utdelning skattepliktig inkomst upp till 1 000 euro och därefter hela utdelningen. Utdelningar i icke noterade företag skulle däremot beskattas lindrigare så länge de inte överstiger 6 procent av företagets nettotillgångar. Utdelning som överstiger denna gräns skulle vara skattepliktiga till fullt belopp. Utdelningar som beskattas lindrigare på det sätt som avses ovan skulle beläggas med en skatt på 10 procent upp till 1 000 euro, 35 procent om de är 1 000— 40 000 euro, 50 procent om de uppgår till 40 000—100 000 euro, 75 procent om de uppgår till 100 000—150 000 euro och 100 procent om de uppgår till 150 000 euro eller mer. Den föreslagna modellen skulle inbringa ca 50 miljoner euro mer i statskassan än regeringens utdelningsreform.

Vi Sannfinländare kräver att Finland slutar dela ut sina mineraltillgångar gratis till multinationella bolag. De ingår ju i vår nationalegendom. Vidare föreslår vi att en gruvskatt ska tas ut på gruvbolagens vinst eller på någon annan grund. En del av skatteintäkterna bör avsättas för gruvorterna och en del fonderas för att nyttan av våra mineraltillgångar ska delas rättvist mellan generationerna. Ökningen nästa år skulle enligt vår uppskattning bli ca 60 miljoner euro år 2017.

Av rättviseskäl är vi sannfinländare redo att höja inkomstbeskattningen för höginkomsttagare med vår Wahlroos-skatt, och till skillnad från regeringen skulle vi inte låta bli att i skattegrunderna göra justeringar enligt inflation och inkomstnivå för låg- och medelinkomsttagarna. Extra inkomster kan också bäras upp bl.a. genom att återinföra förmögenhetsskatten (170 miljoner), beskatta stora stiftelser (60 miljoner) och slopa skatteavdraget för frivilliga pensionsförsäkringspremier (160 miljoner).

Momssänkningen och återinförandet av FPA-avgiften

Vi sannfinländare menar att regeringens beslut att höja alla momssatser med en procentenhet i början av 2013 var felaktigt. Det slår allra hårdast mot låginkomsttagarna eftersom priset på nödvändigheter som mat, läkemedel och boende stiger. Enligt en analys gjord av statens ekonomiska forskningscentral kommer momshöjningen att försvaga BNP med 0,4 procent och sysselsättningen med cirka 15 000 personer. Höjningen kommer alltså helt klart att leda till försämringar för företagsverksamhet och sysselsättning.

Vi sannfinländare vill finansiera sänkningen av momssatserna med en procent genom att återinföra FPA-avgiften på den privata sektorn. Vi betraktar dessa båda som klart sammanhängande faktorer och vi är därför inte beredda att förespråka återinförandet utan att momssatserna sänks. Regeringen konstaterar i propositionen om slopande av Fpa-avgifterna att finansministeriet bedömt att en slopad Fpa-avgift stöder efterfrågan på arbetskraft i flera års tid med sammanlagt cirka 10 000 personer. Att återinföra Fpa-avgifterna för den privata sektorn är således med tanke på sysselsättningen ett bättre sätt att ta ut skatter än en höjning av momsen med en procentenhet, eftersom en momshöjning enligt Statens ekonomiska forskningscentrals uppskattning försvagar sysselsättningen med 15 000 personer. Genom att sänka momssatserna och återinföra Fpa-avgifterna för den privata sektorn skulle vi få in ca 100 miljoner mer i statskassan och samtidigt förbättra sysselsättningen med ca 5 000 personer.

Energipaketet

Syftet med sannfinländarnas energipolitik är att få ordning på bytesbalansen, exportsektorns konkurrenskraft och miljön genom att rationalisera energipolitiken.

Vår energiberoende industri tappade kraftigt i konkurrenskraft när energiskatterna höjdes. Internationella studier visar att ett lågt energipris är ett viktigt argument för att investera i ett land. Vi skulle förbättra exportsektorns konkurrensförmåga genom att sänka energiskatterna med 275 miljoner euro. Sannfinländarna menar också att det är oskäligt att belasta vår industri, som redan försvagas av svaveldirektivet, med ytterligare kostnader. Vi godkänner därför inte den så kallade windfallskatten.

I vårt energipaket ingår som ett viktigt element att höja statusen för inhemsk energi gentemot stenkol och annan importenergi genom en förnuftig beskattning och stöd- och tillståndspolitik. Till följd av regeringen Katainens totalt misslyckade energipolitik håller många energibolag på att ersätta den inhemska bioenergin såsom torv och klenvirke med stenkol. Såväl ekonomin som miljön lider till följd av regeringens hopplösa energipolitik. För att vända utvecklingen kräver sannfinländarna att alla de nya torvtäktstillstånd som under en lång tid begravts under byråkratins pappershögar snabbt godkänns och att sänkningen av skattestödet för torv slopas. I motsats till regeringen skulle sannfinländarna inte skära ned utan tvärtom höja stödet till inhemskt klenvirke och dessutom höja nivån på Kemerastödet. Vi är beredda att satsa nästan 50 miljoner euro mer än regeringen per år på detta. Det är bättre att låta energieurona cirkulera i Finland än att ge dem till andra länder.

Vi vill också påminna om att energiskatter i form av platt skatt bestraffar låginkomsttagarna till och med mer än en momshöjning, enligt finansministeriets egna beräkningar. Regeringarna Katainens och Kiviniemis skattehöjningar har gjort livet svårt för många låginkomsttagare, för i Finland måste vi ha möjlighet att bo och värma upp våra bostäder också på vintern.

Finland är också ett land med långa avstånd. Höjningen av bränsleskatten har gjort det allt dyrare att färdas, särskilt för folk på landsbygden som inte har möjlighet att utnyttja kollektivtrafik. Höjningen av skatten på flytande transportbränslen har likaså höjt företagens logistikkostnader och därför är vi redo att sänka denna form av beskattning med 125 miljoner euro. Som ett sätt att kompensera för svaveldirektivetförespråkar vi ett system för återbäring av bränsleskatten i yrkestrafik.

Välfärdspaketet

Avsikten med vårt välfärdspaket är att rädda välfärdssamhället. De nedskärningar som regeringens rambeslut kommer att medföra står inte i samklang med regeringsprogrammet för i det lovar man utveckla Finland som en nordisk välfärdsstat och ett samhälle som bär sitt ansvar för de egna medborgarna.

Sannfinländarna förespråkar en höjning, inte en sänkning, av kommunernas statsandelar. Under den här regeringsperioden förlorar kommunerna mer än 3,8 miljoner euro som är avsedda för lagfästa tjänster. Det bådar inte gott för primärvården där finansieringen redan i flera år klart har släpat efter finansieringen av annan hälso- och sjukvård. Regeringen avser också att skära i kostnaderna för vård och läkemedel och sänka ersättningarna från sjukförsäkringen med 50 miljoner euro. Sådana insatser är bara ägnade att öka skillnaderna i hälsa ännu mer, för de fattigaste är mest beroende av den offentliga hälso- och sjukvården läkemedelsersättningarna från hälso- och sjukvården. Vi sannfinländare kan inte acceptera de här nedskärningarna.

Enligt regeringsprogrammet är inkomstöverföringar ett av de tre kärnområdena för familjepolitiken. Men rambeslutet innehåller ändå inga indexförhöjningar av barnbidraget. Den relativa fattigdomen bland barnfamiljer har ökat sedan 1990-talet och rambeslutet urholkar deras situation ytterligare. Många småbarnfamiljers köpkraft är i långa stycken beroende av den sociala tryggheten. Sannfinländarna kräver att beslutet att lägga indexförhöjningen av barnbidragen på is återtas.

Den vanligaste orsaken till invalidpension är mentala problem och sjukdomar i rörelseorganen. Också många unga människor pensioneras i förtid av psykiska skäl. Vi föreslår att 25 miljoner euro ska gå till psykiatrisk vård i synnerhet för barn och unga för att de ska få hjälp i ett så tidigt stadium som möjligt och inte sjukpensioneras i onödan.

Sannfinländarna anser att regeringen inte i rambeslutet har avsatt tillräckligt med medel att genomföra äldreomsorgslagen. Vi kräver att resurser avsätts speciellt för att anställa behörig personal i synnerhet på sådana ställen där de äldre ska är i behov av omfattande service. Vi måste säkerställa en högkvalitativ äldreomsorg och därför är vi redo att öka finansieringen med 75 miljoner euro. Vi stöder också tanken på att överföra ansvaret för stödet för närståendevård på Folkpensionsanstalten för att bevillningsgrunderna ska bli enhetliga och närståendevårdarna och vårdtagarna bemötas jämlikt oberoende av var de bor. För närvarande varierar praxis från en kommun till en annan och i vissa kommuner har man rentav sagt upp närståendevårdskontrakt med hänvisning till penningbrist. Situationen är ohållbar. Närståendevårdarna utför ett värdefullt arbete och de behöver mer stöd för att orka med uppgiften. Vi är beredda att reservera 25 miljoner euro i extra anslag för en nivåförhöjning av stödet för närståendevård och vårdarvodet.

Sannfinländarna kan inte godta minskningen av anslaget till forskningsinstituteten inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde, dvs. Institutet för hälsa och välfärd, Arbetshälsoinstitutet och Strålsäkerhetsinstitutet med 30 miljoner euro utöver tidigare neddragningar. Det innebär omfattande uppsägningar och indragningar av verksamheter. Regeringen tycker tydligen inte att det är viktigt att väga in expertkunskap i sina beslut. Det har man också sett i den pågående social- och hälsovårdsreformen.

Regeringsprogrammet betonar ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft, men ramarna stöder inte dessa mål när det gäller utbildningen. Finlands trumfkort är hög kompetens och yrkesskicklighet. Trots det innefattar rambeslutet nedskärningar som försvagar förutsättningarna för en högklassig undervisning och forskning. För att trygga en högklassig undervisning krävs det minst 10 miljoner euro för att minska på gruppstorlekarna. Likaså krävs det ytterligare minst 10 miljoner euro för att upprätthålla ett täckande skolnätverk samtidigt som det reserveras minst 10 miljoner euro till för att finansiera yrkesskolorna och yrkeshögskolorna. För att säkra en högklassig forskning och undervisning måste resurserna till universiteten utökas med minst 40 miljoner euro. Ingen ska heller behöva utsätta sig för hälsorisker på grund av mögelskador när de studerar eller arbetar. För att stimulera ekonomin vore det dessutom befogat att överföra 50 miljoner euro från åren 2016 och 2017 till åren 2014 och 2015 av de anslag som reserverats för planerade investeringar i mögelsaneringsprojekt.

Den bostadsstödsreform som aviseras i regeringsprogrammet skulle vi vilja genomföra redan nästa år och dessutom anvisa ytterligare 20 miljoner euro för reparations- och energiunderstöd.

Med dessa fem paket för tillväxt, sysselsättning, beskattning, energi och välfärd kommer utvecklingen i Finland att vända till det bättre!

Vi vill dessutom peka på följande faktorer som gäller ramen för statsfinanserna för 2014—2017.

Kommunekonomin

De planerade nedskärningarna i kommunernas statsandelar drabbar kommunerna hårt. Just nu råder det obalans mellan kommunernas uppgifter och tillgängliga pengar. Staten har år efter år pådyvlat kommunerna nya uppgifter och nya krav utan att anvisa behövliga medel för detta.

De nedskurna statsandelarna till kommunerna i kombination med kostnadstrycket från en åldrande befolkning och allt fler uppgifter sätter ett tryck på kommunerna att höja skattesatsen och skära i servicen. De som har det största behovet av kommunala tjänster är mindre bemedlade människor, barn, unga och äldre. Regeringen försvårar medvetet för dem genom sina beslut, eftersom den vet att det ekonomiska trycket på kommunerna har gjort slut på alla alternativ. Det tvingar kommunerna att gå samman. Tvångssammanslagningar och överdriven koncentrering gör det allt svårare för kommuninvånarna att få tillgång till social- och hälsovårdstjänster. Vi sannfinländare kan verkligen inte gå med på en sådan försämring av tjänsterna.

Vi vill påminna att den offentliga servicen just nu bidrar mer till ojämlikhet än till och med inkomstskillnaderna, som fortsatt ökar sedan 1990-talet. Undersökningar visar att vårt hälso- och sjukvårdssystem hör till de mest ojämlika inom OECD och att skillnaderna i hälsa mellan rika och fattiga är bland de mest iögonenfallande i västvärlden. Regeringens nedskärningar bara förvärrar läget. Vi sannfinländare kan därför inte på några villkor godkänna de nya nedskärningarna av kommunernas statsandelar. Vi skulle i stället lägga 300 miljoner euro mer per år på statsandelarna än regeringen gör.

Vägnätet

Utan en fungerande logistik går det inte att leva och vara företagare i vårt land. Vår konkurrenskraft försvagas på grund av landets geografiska läge. Exempelvis transportkostnadernas andel av totalkostnaderna är större hos oss än i våra viktigaste konkurrentländer. Därför gäller det att minimera denna faktors effekt på vår nationella konkurrenskraft. Vägnätet når alla finländare med början vid dörren till hemmet och gör det möjligt att transportera produkter från fabrikerna ut i hela landet och utanför landets gränser.

Sannfinländarna anser att anslagen för bastrafikledshållning måste höjas med 100 miljoner euro per år. För att stimulera ekonomin kunde dessutom 200 miljoner euro av de anslag som reserverats för planerade investeringar i trafiknätet under ramperioden åtminstone överföras från åren 2016 och 2017 till åren 2014 och 2015. Genom att rusta upp transportnäten i tid värnar vi vår gemensamma egendom. De njugga anslagen för bastrafikledshållning räcker inte till för sådan upprustning trots att den skulle gjuta liv i vår ekonomi och leda till tillväxt.

Svart ekonomi

Vi sannfinländare har upprepade gånger framhållit vikten av att bekämpa den svarta ekonomin. Regeringens satsningar på detta är definitivt för tandlösa, trots att en större satsning bedöms ge staten hundratals miljoner euro i extrainkomster i slutet av ramperioden. Vi är också redo att fram till slutet av ramperioden satsa 100 miljoner euro mer per år på de myndigheter som spelar en central roll i kampen mot svart ekonomi (polisen, tullväsendet, gränsbevakningsväsendet, skattemyndigheterna, åklagarväsendet och domstolarna). Enligt en försiktig bedömning skulle satsningarna, i kombination med strängare lagstiftning, ge 450 miljoner euro i extra inkomster mot slutet av ramperioden.

Likaså skulle större krafttag mot kryphålen i företagsbeskattningen, som att ta tag i problemen med underkapitalisering, ränteavdrag och internprissättning genom lagstiftning och övervakning, generera extrainkomster på minst 300 miljoner euro mot slutet av ramperioden. Den arbetsgrupp med fokus på internprissättning som skattemyndigheterna tillsatte 2012 genererade till exempel extra inkomster på 80 miljoner euro under det första arbetsåret. Finland bör också satsa lika mycket på utredningar i anknytning till skatteparadis som de andra nordiska länderna gör. Vi föreslår därför att skattemyndigheterna får ett extra anslag på 35 miljoner euro.

Vidare anser vi att programmet för att bekämpa svart ekonomi måste komma i gång fullt ut. Programmet har startat, men det går på halvfart. För att få till stånd förbättringar har vi sannfinländare föreslagit att regionförvaltningsmyndigheterna (RFV) och deras tjänstemän respektive utlänningsinspektörer ska få rätt att ge böter, att företag ägda av utlänningar ska vara registreringsskyldiga och att den så kallade Hollandsmodellen (kedjeansvar) införs.

Utvecklingsbistånd

I regeringens rambeslut för 2014—2017 sägs att regeringen syftar till att höja anslagen för utvecklingssamarbete i förhållande till bruttonationalinkomsten genom att styra inkomster från auktioneringen av utsläppsrätter till utvecklingssamarbete. Vi sannfinländare godkänner inte detta utan menar att den nuvarande anslagsnivån för utvecklingsbistånd ska följa den allmänna sparlinjen och skäras ned med 350 miljoner euro per år fram till slutet av ramperioden. På det sättet återgår utvecklingsbiståndets bni-andel i stort sett till samma nivå som det låg på 1994—2004.

Enligt vår mening är den nuvarande biståndsmodellen ineffektiv och alldeles för splittrad. Splittringen ökar byråkratin, försämrar effektiviteten och gör det svårt att följa upp resultatet. Specialisering kan ge mycket bättre resultat och effektivitet. Genom att utveckla biståndspolitiken kan vi åstadkomma mer med mindre. Pengarna bör framför allt gå till små finländska organisationer som arbetar kostnadseffektivt på gräsrotsnivå.

Invandring

Vi sannfinländare godtar arbetskraftsinvandring och att människor i verklig nöd får hjälp. Däremot ser vi kritiskt på s.k. asylturism. Regeringen måste under ramperioden effektivisera behandlingen av ansökningar om asyl och familjeåterförening. Målet bör vara att få ner invandringskostnaderna genom att så snabbt som möjligt rensa kön på ogrundade ansökningar; det här gagnar såväl samhället som de som är i verklig nöd.

Det finns ytterligare sparobjekt inom integrationssektorn. Men de ska inte gälla behandlingen av asylansökningar, eftersom det skulle leda till en anhopning av ärenden och kostnader för förläggningar. Besparingar ska sökas i striktare asyl- och familjeåterföreningsförfaranden.

Återföreningarna håller på att bli ett beaktansvärt problem. Finland har en klart slappare politik är andra EU-länder. På samma sätt som i Sverige och Danmark måste också Finland börja ställa krav på hållbara bevis för identitet och påstådda familjeband av dem som ansöker om familjeåterförening. I Sverige har det nya förfarandet lett till att antalet återföreningar har rasat. Enligt våra beräkningar kan man med de här åtgärderna spara in minst 50 miljoner euro per år mot slutet av ramperioden.

Jordbruk

Vi sannfinländare vill vara fortsatt ärliga och konsekventa i vår egen politik och försvara både den finländska landsbygden och en hederlig landsbygdsföretagsamhet. Vi måste bl.a. fästa mer uppmärksamhet vid att det finns en framtid för odlarnas yrkesutövning. Sannfinländarna anser att regeringen inte heller i övrigt i tillräcklig utsträckning beaktar invånarna på landsbygden och skogsbruket, och inte heller skogssektorn och dess möjligheter. Här vill vi satsa 30 miljoner euro mer än vad regeringen beslutat om.

Försvarsmakten

Vi sannfinländare menar att regeringens sparkrav på försvarsförvaltningen under ramperioden 2014—2017 i kombination med en omfattande reform av försvarsmakten är oskäliga. Vi ser med stor oro på att regeringen genom sina åtgärder oåterkalleligt urholkar vår försvarskapacitet som bygger på allmän värnplikt och redan inom en nära framtid riskerar våra möjligheter att upprätthålla ett självständigt och trovärdigt försvar inom hela rikets territorium. Vi kräver därför att anslagen till försvarsmakten höjs 100 miljoner euro per år fram till slutet av ramperioden.

Övriga sparobjekt

Staten försöker spara i allt tänkbart. Partistödet bör vara ett sparobjekt på samma sätt som basservicen, som berör många medborgares vardagsliv. Partistödet må utgöra en mycket liten del av statsbudgetens slutsumma, men stödet är nästhögst per väljare i EU. Det skulle vara klädsamt om partierna deltog i det gemensamma sparbetinget. Vi föreslår att stödet till partierna och gruppkanslierna i riksdagen minskas med 15 procent jämfört med nivån 2013.

Motivering

1. Regeringsprogrammets ekonomiska linje var utopistisk

Statsminister Jyrki Katainens regering är nu på halva vägen av sin mödosamma vandring. Regeringen har haft två år på sig för att visa att den kan nå sina ekonomi- och sysselsättningsmål på ett trovärdigt sätt. Resultatet har blivit ett annat.

Under regeringen Katainens period har Finland för första gången sedan 1993 tvingats in i en situation då både den offentliga ekonomin och samhällsekonomi i stort visar underskott. Staten och kommunerna blir allt mer skuldsatta, importen överstiger exporten och totalproduktionen minskar eller ökar på sin höjd nödtorftigt. Finländarna konsumerar alltså genomgående mer än de tjänar. Det mest oroväckande är att den här utvecklingen bara delvis kan skyllas på den svaga konjunkturen. Det är fråga om en mycket allvarligare utmaning än så. I bakgrunden finns åtskilliga strukturella problem. Att åtgärda dem är mångfalt svårare än vad det vore att återhämta sig efter bara en tillfällig ekonomisk svacka.

1.1 Regeringens underskottsmål blir inte uppfyllt — det borde också regeringen tillstå

I och med beslutet om ramarna för statsfinanserna åren 2014—2017 tvingades regeringen i själva verket avstå från de centrala ekonomi- och sysselsättningsmålen i sitt eget regeringsprogram. Regeringen förmår ännu inte ärligen tillstå det, utan saken måste läsas mellan raderna. I samband med beskrivningen av de finanspolitiska riktlinjerna i ramarna för statsfinanserna uppger regeringen fortfarande ståndaktigt att den vidtar ytterligare åtgärder om det förefaller som om statsskuldens andel av totalproduktionen inte börjar minska och om underskottet i statsfinanserna stannar på mer än 1 procent av totalproduktionen 2015.

Enligt samma rambesluts avsnitt om balansen inom statsfinanserna och statsskulden beräknas dock underskottet motsvara 2,7 procent av bruttonationalprodukten år 2014. Enligt prognosen i rambeslutet överskrider underskottet tydligt gränsen på 1 procent inte bara under regeringsperioden utan under hela ramperioden fram till 2017. Regeringen är också långt ifrån att nå sina mål för arbetslöshet och sysselsättning. Trots regeringens vidlyftiga ekonomiska riktlinjer kan endast statsskuldens BNP-förhållande i det här skedet avta om den ekonomiska tillväxten erfar ett tydligt uppsving under andra häften av regeringsperioden.

Regeringen har alltså fattat rambeslutet trots att den varit medveten om att anpassningsåtgärderna inte ens närapå räcker till, om avsikten verkligen är att hålla fast vid skrivningen om underskott i regeringsprogrammet. Det vore därför klargörande om regeringen öppet erkände att den misslyckats i fråga om det mål för underskottet som sattes upp i regeringsprogrammet, och i stället satte upp ett nytt, mer realistiskt mål. Nuläget då regeringen inte tydligt meddelar att det ursprungliga målet har blivit omprövat är ägnat att öka känslan av osäkerhet bland medborgarna och företagen.

1.2 Regeringen har misslyckats i sina sysselsättningsmål

Utöver målet om underskott har regeringen misslyckats med regeringsprogrammets mål att sänka arbetslösheten till 5 procent. Siffrorna blir snabbt allt sämre och antalet arbetslösa närmar sig snart 300 000. Det finns inga utsikter för en förbättring, åtminstone inte på kort varsel. Arbetslösheten har endast en gång på 2000-talet ökat snabbare än under det gångna året. Särskilt oroväckande är den växande ungdomsarbetslösheten.

Det finns just nu stor risk för att Finland glider ned i en långvarig strukturell recession. Också rambeslutets prognos säger att arbetslöshetsnivån fortfarande kommer att vara 7,6 procent år 2017. Det utlovas således ingen lättnad i de arbetslösas trångmål trots att de årsklasser som når arbetsför ålder är uppenbart mindre än de som avgår med pension.

1.3 Den finländska produktionens konkurrenskraft har körts i botten

Konkurrenskraften hos de finländska produkterna och tjänsterna testas varje dag på såväl hemmamarknaden som den globala marknaden. Om konkurrenskraften inte räcker till får företagen inga internationella beställningar. När de finländska konsumenterna står framför butikshyllorna väljer de likaså en utländsk produkt om det inhemska alternativet inte är tillräckligt konkurrenskraftigt i fråga om förhållandet mellan pris och kvalitet. Mätt enligt arbetskostnad per producerad enhet har vi under det senaste decenniet förlorat i konkurrenskraft särskilt i jämförelse med Sverige. Ekonomins grundvalar måste snabbt fås i skick för att vi inte permanent ska sacka efter tillväxten hos våra centrala konkurrentländer.

Vår konkurrenskraft har försämrats eftersom produkter som tillverkats i Finland inte säljer som förr. Totalvärdet på den finländska exporten 2012 var enligt förhandsuppgifterna cirka 57 miljarder euro. Det är nästan tio miljarder mindre än åren 2007 och 2008. Importsiffrorna har däremot vuxit till samma nivå som före finanskrisen, det vill säga till cirka 60 miljarder euro. Denna ekvation innebär att Finland noterar ett gediget underskott på cirka 2,3 miljarder euro i handelsbalansen för 2012. Ett enkelt sätt att förbättra bytesbalansen vore att sätta fart på den finländska energiproduktionen. Regeringens åtgärder för att ytterligare strama åt beskattningen på torv och samtidigt sänka energistödet för träflis har fört landet i en totalt motsatt riktning.

1.4 Strukturella reformer i sin linda

De strukturella reformer som krävs för att motverka hållbarhetsunderskottet är till många delar helt i sin linda. Besluten för längre arbetskarriärer förskjuts ohjälpligen till kommande valperioder. Genom sitt sölande håller regeringen på att slarva bort fyra viktiga år.

Längre arbetskarriärer kräver utöver de åtgärder som redan har fastställts nya beslut för att förbättra tillgången till utbildning och placering i utbildning som leder till sysselsättning. Dessutom krävs att vi tidigarelägger övergången från studier till arbetsliv, minskar förtida avgång från arbetslivet på grund av arbetsoförmåga och arbetslöshet och senarelägger pensionering samt förbättrar deltagandet i arbetslivet. Det har konstaterats av bl.a. statens revisionsverk. Statens revisionsverk har också i klartext meddelat att de strukturella reformerna för att minska hållbarhetsunderskottet tills vidare är otillräckliga. Verket har också påpekat att de nödvändiga finanspolitiska anpassningsåtgärderna inte i sig räcker för att garantera att de offentliga finanserna förblir hållbara på sikt om ingenting görs åt strukturella faktorer som förorsakar ineffektivitet.

Det vore hög tid också för regeringen att inse att hållbarhetsunderskottet inte kan elimineras enbart med hjälp av nedskärningar och skattehöjningar utan att det också behövs stimulans för tillväxt och verkningsfulla strukturella reformer. Hållbarhetsunderskottet uppgick i början av statsminister Katainens period till ca 5 procent. Efter våldsamma anpassningsbeslut i storleksklassen drygt 5 miljarder euro är underskottet fortfarande ca 4,2 procent.

Arbetet med att utveckla de kommunala tjänsterna har avstannat nästan helt och genomgående i hela landet eftersom regeringen med sina envetna koncentrationssträvanden har drivit kommunerna in i ett tillstånd av ovisshet. Samlingspartiet lovade vid riksdagsvalet att partiets kommunreform ska spara upp till fyra miljarder euro. Statsminister Katainen som leder kommunreformen har gett samma löfte i ministerlogen. Det blev inga besparingar. I stället blev det kaos följt av en fortsatt snabb ökning av kommunernas utgifter.

Till råga på allt har regeringens anpassningsåtgärder i många centrala avseenden varit som när bembölingarna skarvade täcket. Regeringen har gjort omfattande nedskärningar i kommunernas statsandelar och bröstat sig med att de har lett till kännbara anpassningar i statens finanser. Tyvärr har dessa nedskärningar direkt försvagat kommunernas ekonomiska ramar och möjligheter att producera bastjänster. Problemet med hållbarhetsunderskottet har således bara i tilltagande utsträckning vältrats över på kommunerna.

Kommunerna har redan tvingats höja kommunalskatten, och de kommer att få höja den ytterligare för att kunna klara av sina ålägganden som dessutom ökar hela tiden. Ändå har kommunerna sinsemellan ganska olika förutsättningar för att kompensera för effekterna av statens nedskärningsbeslut. Därför befinner sig folk i olika ställning beroende på sitt postnummer. Samtidigt har regeringen med sina åtgärder indirekt genom kommunalbeskattningen stramat åt beskattningen av arbete trots att regeringsprogrammet lovade motsatsen.

Finansminister Urpilainen har direkt tillstått i offentligheten att regeringen vid sina ramförhandlingar i mars 2013 inte gjorde nog för att råda bot på hållbarhetsunderskottet i de offentliga finanserna. Statsministern menar att "ambitionsnivån kunde ha varit högre." Urpilainen har också meddelat att regeringen under sin slutperiod tvingas till ytterligare åtgärder för att minska hållbarhetsunderskottet.

Centern påminner om statens revisionsverks iakttagelse: Att genomföra reformerna tar tid och besluten måste därför fattas snabbt.

1.5 Att öka takten hjälper inte då man kör åt fel håll

Regeringen Katainens delgivning om regeringsprogrammet behandlades av riksdagen försommaren 2011. Centern lämnade då ett förslag till misstroendevotum enligt följande:

"De nedtecknade målen och den ekonomiska policyn i regeringsprogrammet är totalt oförenliga med varandra. Programmet erbjuder inga redskap för att förbättra förutsättningarna för ekonomisk tillväxt, sysselsättning och entreprenörskap och balansera upp de offentliga finanserna. Tvärtom försämrar och centraliserar regeringen tjänster som människor behöver. Därför har regeringen inte riksdagens förtroende."

Tyvärr har dessa orsaker till oro som centern tog upp genast i början av valperioden visat sig mer än befogade. Regeringens politik är inte hjälpt av små korrigeringar. Vi behöver en helt ny ställning. Att öka takten hjälper inte då man kör åt fel håll. Finland skriar efter en kursjustering.

2. För att få stabilitet i de offentliga finanserna behöver vi ekonomisk tillväxt — Finland måste ta fram 200 000 nya arbetstillfällen

Centern anser att det är fullt möjligt att ta fram 200 000 nya arbetstillfällen i Finland. Det kräver att arbetsgivarna, arbetstagarna och staten når samsyn om situationen i Finland och har en klar vision genom vilken de materiella och immateriella resurserna kan förädlas till nya arbetstillfällen. Vårt land måste få en samhällsfred som tryggar stabiliteten på arbetsmarknaden, och ett förtroende som lägger grunden för det. Det är den enda vägen till en hållbar ekonomisk tillväxt på lång sikt.

2.1 Investeringar behövs för att stärka tillväxtbasen

Oroväckande med tanke på framtiden är att industrin investerar allt mindre i Finland. Utifrån Finlands näringsliv rf:s enkät om investeringar sjunker de fasta investeringarna i år med hela nio procent till cirka 3,2 miljarder euro. Det räcker inte till ens för att förnya de befintliga fasta produktionstillgångarna, och än mindre för att ge rum för investeringar i nyproduktion.

I år kommer investeringsgraden att stanna vid cirka 12 procent av fabriksindustrins förädlingsvärde. Det ligger klart under EU-ländernas medelvärde på cirka 14—15, som inte heller det är särskilt högt. Varken finländska eller utländska företag investerar tillräckligt i Finland för att vi ska kunna upprätthålla en stark grund för vår industriproduktion. Också investeringarna i immateriella tillgångar, som utgjort basen för en kraftig ny tillväxt, har avtagit och framtidsutsikterna beror i hög grad på hur aktiv IKT-sektorns forskning och utveckling är.

Bland enskilda åtgärder är sänkningen av samfundsskatten ett positivt budskap till företagen, men det är en lösning som tyvärr inte räcker till. Det är dessutom fortfarande något oklart varför regeringen stannade uttryckligen för en sänkning av samfundsskatten i stället för att till exempel dela upp den skattemässiga behandlingen av outdelade respektive utdelade vinster. En sådan lösning kunde ha inneburit ett tydligare incitament för företagen att investera än sänkningen av samfundsskatten.

Det bör också observeras att kostnaderna för besluten om att sänka samfundsskatten i och med åtstramningen av skatten på vinstutdelning, som gjordes som motdrag, framförallt pådyvlas företag och småskaliga placerare som utåt sett är i finländsk ägo. Utländska ägare och placerare som bl.a. agerar genom fonder slipper däremot åtstramningen av skatten på vinstutdelning och kommer således faktiskt i åtnjutande av bättre vinstutdelning från företag som går med vinst. De mer genomgripande verkningarna av reformen av skatten på vinstutdelning kan vi bedöma först på hösten när regeringen lämnar en framställning i ärendet till riksdagen.

Regeringen måste nu på nytt och under helt nya förutsättningar diskutera hur Finlands konkurrenskraft kan höjas till en nivå där vårt land återigen blir ett attraktivt investeringsmål för såväl inhemska som utländska företag. Endast så kan vi lägga grunden till en långsiktig och hållbar tillväxt. När den ekonomiska tillväxten tar fart kan vi också stabilisera de offentliga finanserna på en sund nivå utan risk för svåra nedskärningar som skadar den sociala och regionala sammanhållningen.

2.2 Forskning och utbildning är investeringar i samhällets framtid — priset på nedskärningarna förfaller till betalning med ränta.

Välfärdssamhället har alltid vilat på bildning och utbildning. Regeringen Katainen fortsätter också med sina nya beslut att köra ner bildningen. De nedskärningar som gjorts under den här regeringsperioden och beslut som nu fattats i budgetmanglingen undergräver regeringens eget mål om att vi ska vara världens kunnigaste folk senast 2020. Tidigare har Finland i ekonomiskt bistra tider alltid satsat på kompetens och utbildning i syfte att skapa ny välfärd. Den nuvarande regeringen kör dock målmedvetet ner vårt välfungerande utbildningssystem.

De största nedskärningar inom bildningssektorn som nu görs genom rambeslutet hänför sig till undervisnings- och kulturministeriets statsandelsindex, som kommer att frysas för år 2014. Dessutom utsätts kommunerna för enorma nedskärningar som oundvikligen kommer att påverka också utbildningssektorn.

Finansieringen av vetenskaplig forskning är viktig för vårt lands framtid och för medborgarnas välbefinnande. Regeringens rambeslut från förra året och vårens nya beslut försvagar finansieringen av forskning och utveckling. Finland behöver kunskap, kompetens och innovationer för att stärka konkurrenskraften. Regeringens sparåtgärder kommer tyvärr att ge återverkningar på Finlands konkurrenskraft och senare på internationella jämförelser av konkurrenskraften.

Nedskärningarna inom forskningsinstituten i enlighet med rambeslutet innebär inom ett flertal institutioner för sektorsforskning oundvikligen att också internationellt erkänd forskning körs ned och att energisäkerheten hotas. Det har konstaterats av bl.a. riksdagens finansutskott.

Nedskärningar av antalet nybörjarplatser inom yrkesutbildning kan omöjligt accepteras i ett läge då 110 000 ungdomar helt saknar examen på andra stadiet. Den jämkning av nedskärningarna som föreslagits i ramförhandlingarna är inte nog. Regeringen avser att genomföra nedskärningarna före 2016.

Regeringen beslutade under ramförhandlingarna att frysa yrkeshögskoleindexet för 2014, trots att man samtidigt driver en omfattande yrkeshögskolereform. Regeringens åtgärder ger dem inga möjligheter att utveckla verksamheten eller fatta långtgående strukturella beslut.

Det är oansvarigt av regeringen att tala om världens kunnigaste folk, utveckling av utbildningen och samhällsgaranti för unga, när nedskärningarna inom utbildningen samtidigt driver ut de unga i en ond cirkel av utslagning och gör vardagen i skolorna allt tyngre.

2.3 Regeringen har inte förmått bygga upp förtroendet inom arbetsmarknaden

Regeringen måste se sig i spegeln och fundera på varför den misslyckades med att skapa en förtroendefull atmosfär där arbetsmarknadsorganisationerna redan vintern 2013 skulle kunnat fatta avgöranden som förbättrat förutsebarheten och den ekonomiska stabiliteten. Regeringen skulle också ha förmått beakta att besluten vid ramförhandlingarna får konsekvenser för arbetsmarknadsparternas förhandlingsvillkor. Ett ensidigt om också i sig viktigt beslut om att sänka samfundsskatten bidrar till krav på löneförhöjningar hos arbetstagarorganisationerna och försvårar på så sätt förhandlingsläget ytterligare.

I detta instabila ekonomiska läge som ständigt förvärras hade det varit nödvändigt att lägga fast tydliga riktlinjer inför framtiden dels för att sätta fart på den ekonomiska tillväxten, dels för att stabilisera och göra läget mer förutsebart. Det skulle ha behövts några kraftiga grundpålar som kunde hjälpa människorna att se framtiden an med tillförsikt. På den punkten har regeringen misslyckats kapitalt. Man skär i utbildningen, forskningen och den spirande tillväxten eller återtar beslut som fattades redan för ett år sedan.

I den rådande globala oron, som också Finland berörs av, skulle vi så innerligt ha behövt en arbetsmarknadslösning som slagit fast åtminstone några ekonomiska förutsättningar på en så säker grund som det bara är möjligt. Med en stark pelare på plats kunde man effektivare, bättre och säkrare ha granskat vad regeringens och statsmaktens åtgärder inom till exempel beskattningen eller statens budgetpolitik överhuvudtaget innebär och hur de kunde förbättra Finlands övergripande möjligheter att klara sig.

Regeringen var dock inte den pålitliga partner som arbetsmarknadsorganisationerna kunde ha litat på till den grad att de inbördes hade kunnat komma överens om hur man avtalar om löner och andra inkomstrelaterade frågor och om de viktiga frågorna om arbetslivets längd.

Nu när vi befinner oss i en historiskt enastående situation där posterna inom regeringen och arbetsmarknadsorganisationerna fördelats huller om buller — en del före detta arbetsmarknadsledare sitter i regeringen medan en del tidigare ministrar tagit säte i arbetsgivarsidans chefsrum — kunde man nästan vänta sig att detta skulle vara en styrka som gör det lättare att nå förnuftiga beslut på arbetsmarknaden. Men synbarligen är det så att detta upplägg snarare föder misstro. Det verkade i sista hand bero på misstro att det inte gick att åstadkomma någon arbetsmarknadsuppgörelse våren 2013.

Överlag förlitar sig regeringen för mycket på att skattesänkningen ska fixa sysselsättningen. Många industriföretag har nyligen aviserat om omfattande uppsägningar och effektiviseringsbeslut. De kommer olägligt och sätter käppar i hjulen för avtalsrörelsen i höst. Dessutom späder de på instabiliteten och det i sin tur ger återverkningar på ekonomin och sysselsättningen.

Den radikala sänkningen av samfundsskatten hade krävt åtminstone en tillräckligt lång och central löneuppgörelse, helst också ett samhällskontrakt mellan tre parter för att trygga industrijobben.

2.4 Vi behöver ett samhällskontrakt

Finland behöver ett nytt samhällskontrakt. Vi måste i ett trepartssamarbete ta fram en måttlig inkomstlösning som förbättrar kompetensen, sysselsättningen och tillväxten. Avtalet måste i synnerhet ta hänsyn till låglönebranscherna och de arbetslösa. I samband med sämjan på arbetsmarknaden måste vi också finna metoder för att förbättra läget för dem som befinner sig i en sämre arbetsmarknadsställning. Sådana grupper i behov av särskild uppmärksamhet är bl.a. unga arbetslösa, äldre arbetslösa och partiellt arbetsföra. Samtidigt måste vi hitta en lösning där arbetsmarknadsparterna förbinder sig att inte krympa de sammanlagda arbetsinsatserna.

Regeringen måste ta ansvar för att vi hittar den lösningen; det höjer exportindustrins konkurrenskraft och säkerställer samtidigt stabila ramar på hemmamarknaden. I stället för att försköna verkligheten måste regeringen komma ut med sanningen om situationen, men samtidigt måste budskapet också vara uppmuntrande.

Centern anser att vi förfogar över många metoder för att skapa en stabiliserande arbetsmarknadssämja. Det kan t.ex. vara fråga om att lindra förvärvsinkomsten och åtminstone avstå från den frysning av indexjusteringen av förvärvsinkomster som regeringen har genomfört, och som i själva verket redan har lett till högre skatter för löntagarna.

Återbäringen av invalidpensionspremier kan fortgå som en del av arbetsmarknadsuppgörelsen. Återbäringen kan periodindelas t.ex. över en period om fyra år för små och medelstora företag samt deras anställda. Likaså bör vi i denna ekonomiska situation allvarligt överväga att avveckla den s.k. EMU-bufferten på grund av den svaga ekonomiska utvecklingen. På så sätt kan vi undvika att bikostnaderna ökar i ett läge där sysselsättningen ändå utvecklas mycket svagt. Men om vi avvecklar EMU-bufferten bör vi redan i samma veva avtala om hur buffertmedlen åter kan utökas när den ekonomiska situationen blir bättre.

Det är mycket viktigt att samhällskontraktet genom konkreta medel kan förbättra arbetshälsan och trivseln i arbetet. Centern anser att de kvalitativa faktorerna i arbetslivet utgör en helhet i miljardklass. Finland har mycket arbete ogjort i det avseendet trots att vi har nått framsteg i flera frågor. Ändringar som kan bidra till minskad sjukfrånvaro och arbetsoförmåga eller en mänskligare ledarskapskultur måste ges en stor vikt i samhällskontraktet. I sammanhanget bör det också avgöras hur kostnader som sammanhänger med föräldraskap kan jämnas ut på ett mer rättvist sätt.

Samhällskontraktet ska också bidra till en förhöjd ställning för de finländare som saknar en egen stark representant vid förhandlingsborden på arbetsmarknaden och i regeringens kammare. Socialtjänsterna har på många ställen råkat i kris. Brödköer är vardagsverklighet för många finländare och skillnaderna i medborgarnas hälsotillstånd har ökat bortom toleransgränsen. Vi klarar inte tillnärmelsevis alltid av att besvara böner om hjälp från nödställda barn, ungdomar och äldre personer. Det pratas mycket om tjänster som ska förebygga allvarligare problem, men verkligheten ser annorlunda ut. Vi måste få ökade resurser för hemservice, rådgivningstjänster, förskolepedagogik, samt elevvård och psykiatrisk vård i skolorna. Servicesystemet i sin helhet behöver ses över, och det ska göras i samarbete mellan staten, kommunerna och organisationerna.

Regeringen har fortfarande inte gjort några framställningar om att åtgärda den klyfta genom vilken den delade upp de lägst avlönade medborgarna i två kaster. Regeringen Katainen gjorde en nivåförhöjning i utkomstskyddet för arbetslösa, men de övriga bastrygghetsförmånerna lämnades orörda. Det är inte rätt att de lägsta föräldra- och sjukvårdsdagpenningarna är klart lägre än grunddagpenningen för arbetslösa.

Också närståendevården och stödet för den måste snabbt förnyas på ett hållbart sätt. Äldrevården består av många delar och närståendevården är en viktig del. Centern förutsätter att utbetalningen av stödet för närståendevård förs över på FPA med en gång. Det är det enda sättet att garantera samordnade kriterier i hela landet. Utan adekvata resurser och nödvändiga beslut går det helt enkelt inte att nå det nationella målet för att minska institutionsvården.

Genom reformerna vill centern stödja välbefinnandet i hemmen samt finländarnas möjlighet till självständig livshantering och egen aktivitet.

2.5 Löften till ungdomar måste hållas — samhällsgarantin får inte misslyckas

Regeringen har inte kunnat uppfylla löftet till de unga om att införa en samhällsgaranti. Målen med ungdomsgarantin är bra, men de fyra första månaderna har garantin varit så gott som verkningslös. Lagar som stiftas utan att det skjuts till resurser är tomma löften.

Arbetslöshetsläget bland de unga har rentav försvagats under de första månaderna då samhällsgarantin har varit i kraft. Tyvärr ökar också de ungdomar kraftigt i antal som trots löftet i samhällsgarantin har varit arbetslösa över tre månader. Om regeringen fortfarande hade för avsikt att hålla fast vid ungdomsgarantin hade den i och med rambeslutet haft möjlighet till tillräckligt kraftfulla korrigerande åtgärder.

Till råga på allt har regeringen under sin mandatperiod själv förvärrat de ungas ställning bland annat genom att skära ned på utbildningsplatserna och frysa olika index för undervisningsresurser. Till all lycka har regeringen ändå insett att t.ex. dess tidigare beslut om radikala nedskärningar i läroavtalsutbildningen var felaktigt och därför beslutat ta tillbaka åtminstone en del av de tidigare genomförda nedskärningarna. Denna jojopolitik ger dock ingen särskilt smickrande bild av regeringens arbetskultur eller av förutsebarheten i utbildningspolitiken.

Trots att besluten för ett år sedan om nedskärningar i antalet utbildningsplatser delvis har återtagits i rambeslutet kan situationen fortfarande inte anses vara tillfredsställande eftersom nedskärningarna drabbar olika områden med olika kraft. Besluten spelar en stor roll för jämlik utbildning i hela landet. De som deltar i ungdomsgarantin måste konkurrera om resurserna med andra unga och vuxenstuderande.

Kommunernas framträdande roll för ungdomsgarantin försvåras av de sänkta statsandelarna, den uteblivna indexhöjningen inom utbildningen och allt fler nya uppgifter. Läget underlättas inte precis av att arbets- och näringsbyråerna samtidigt omstruktureras radikalt.

Det är talande att samhällsgarantin nu inte nämns med ett enda ord i rambeslutet, trots att det var ett av regeringens spetsprojekt. Termen ungdomsgaranti nämns däremot en gång, men absolut inte i samband med en genuin tilläggsfinansiering. Regeringen periodindelar endast på nytt sina nedskärningar i nybörjarplatser inom yrkesutbildningen så att genomförandet delvis uppskjuts några år framåt. Genom att uppskjuta dessa nedskärningar ger regeringen skenbara garantier för att ungdomsgarantin blir tryggad. Besluten från ramöverläggningarna hjälper egentligen inte upp situationen för unga utan yrkesutbildning.

Vi behöver fortfarande ett lärlingssystem som är mer flexibelt än läroavtal. Det skulle finnas betydligt fler möjligheter till lärande i arbete om systemet hade mer flexibla villkor. I fortsättningen vore det viktigt att se till att det finns fungerande myndighetsöverskridande servicekedjor, adekvata resurser och ett mer diversifierat utbildningsutbud. Vi behöver också flexibla och individuella lösningar för yrkesexamina.

I all tysthet slopar regeringen nu sorgligt nog ett av sina centrala mål. Alltför många ungas karriär stäcks innan den ens har börjat.

2.6 Sysselsättningsprogram för att komma över akut ekonomisk misär

Centern har förslagit att regeringen så snart som möjligt ska lämna en extra tilläggsbudget till riksdagen. Den extra tilläggsbudgeten ska fokusera på en allmän förbättring av sysselsättningsläget och i synnerhet på att minska arbetslösheten bland ungdomar.

Men ännu har regeringen inte ansett sig behöva ingripa i det försämrade sysselsättningsläget. Därför förnyar centern sina framställningar för att åtgärda den akuta arbetslösheten:

• För att sporra till arbete måste utkomstskydd för arbetslösa inbegripa ett skyddat belopp om 300 euro som får tjänas per månad utan att stödet minskar.
• Ett lönestöd tas i bruk. Genom stödet sporras företagare att anställa en första utomstående arbetstagare.
• Lättnader i lönebikostnader ges arbetsgivare som sysselsätter unga.
• Det behövs snabbt nya läroavtalsplatser för ungdomar utan utbildning på andra stadiet.
• Det ska finnas ett mångsidigt utbud av jobb för yrkesfolk i byggbranschen som lider av konjunktursvackan. Det finns mycket att göra i fråga om reparation av mögelskadade byggnader, upprustning av hus som saknar hiss och omläggning av uppvärmningssätt som minskar beroendet av importenergi från utlandet samt annan byggnadsreparation. Behovet av nya bostäder är också stort.

3. Små och medelstora företag ropar på hjälp

Som tillväxtrecept erbjuder regeringen en avsevärd skatterabatt för storföretagen. Sänkningen av samfundsskatten förväntas ge omfattande effekter på beteendet. Regeringen har satsat allt på detta enda kort.

Men på senare år är det de små och medelstora företagen som stått för de nya jobben. Regeringen har ändå inte i någon märkbar grad förbättrat förutsättningarna för dessa företag att nyanställa; många av regeringens åtgärder har snarare försämrat läget. Det är oroväckande hur snabbt det totala antalet företagare och familjemedlemmar till företagare minskat på senare tid.

Regeringens rambeslut innehåller just inga genuina lösningar för att skapa nya jobb. Regeringen säger till exempel att den kommer att öka Finnveras risktagning, men avskaffar samtidigt Finnveras räntestödssystem. Den slopar innovationsavdraget på cirka 170 miljoner euro, som är viktigt inte minst för små och medelstora företag. Den sänker anslagen till Tekes med tiotals miljoner euro. Regeringen har redan tidigare slopat den sänkta momssatsen för småföretagare i arbetskraftsintensiva branscher.

Regeringen har inte heller tagit fasta på Centerns förslag om lönestöd för den första anställda eller om att i utkomstskyddet för arbetslösa införa ett skyddat belopp som skulle sporra arbetslösa att ta emot arbete. Sänkningen av samfundsskatten balanseras genom åtstramningar som oftast drabbar just de små och medelstora företag som sysselsätter folk. I sitt rambeslut planerar regeringen bl.a. att slopa företagens rätt att dra av representationskostnader från skatten och att ändra rätten att göra avskrivningar för långsiktiga investeringar så att de görs per nyttighet.

Centern anser det nu vara dags för åtgärder som uppmuntrar företagen att göra investeringar. En sådan åtgärd är att införa fri avdragsrätt.

3.1 Likabehandling för olika ägandeformer

Hittills har små aktiebolag betalat normal samfundsskatt på företagets resultat, men ägarna har varit befriade från att betala skatt en andra gång, dvs. de har oberoende av företagets nettotillgångar kunnat ta ut aktieutdelning skattefritt upp till ett belopp av högst 60 000 euro. Regeringen slopar nu skattefriheten för småföretagare och ålägger ägarna att utöver den skatt de en gång betalat även betala minst 7,5 procents skatt på utdelningen. Beskattningen av dessa små och medelstora företag stramas ytterligare åt genom minskade möjligheter till avdrag och avskrivningar samt genom att energibeskattningen blir hårdare. Även om åtstramningen är lindrig, är det inte rätt att skärpa beskattningen av småföretagarna, särskilt som regeringen samtidigt ger de större ägarna betydande skattelindringar. Åtstramningen berör tiotusentals små och medelstora företag.

Den är ett faktum också för personbolag, yrkesutövare, näringsidkare och lantbruksföretagare som inte kan utnyttja sänkningen av samfundsskatten. Valet av företagsform bör inte dikteras av beskattningen utan av vad som är ändamålsenligt. Men regeringens skatteomläggning kommer att utgöra en allt större lockelse för näringsidkare och personbolag att ombilda sitt företag till aktiebolag. För att en sådan situation inte ska uppstå bör regeringen i konsekvensens namn lindra kapitalbeskattningen för andra företag än aktiebolag.

Den som äger minst 10 procent i ett börsbolag får en märkbar skattelättnad på all utdelning upp till 150 000 euro. Samtidigt skärps småplacerarnas skatt på utdelning på börsaktier med flera procentenheter. Centern har föreslagit skattefrihet för mindre utdelningar från börsbolag. Det skulle ge folkkapitalismen tydligare konturer.

3.2 Låset för investeringsinvestering måste dyrkas upp

För att företagen överhuvudtaget ska komma åt att göra vinst någon gång och betala skatt för den måste de först kunna göra investeringar för att få uppsving i verksamheten. Inom företagsvärlden florerar oroväckande uppgifter om att det blivit allt svårare att få extern finansiering. Villkoren har stramats åt och utlåningsmarginalerna ökat. Det är helt enkelt svårare att få lån utan ordentliga säkerheter även om investeringsobjektet i sig förefaller vettigt.

Bakom åtstramningen i företagsfinansieringen ligger givetvis de stränga krav på kapitaltäckning som numera ställs på bankerna och som lämnar mindre svängrum för bankerna och minskar deras riskbenägenhet. Staten kan inte stillatigande åse hur företagens investeringar tynar bort när bankerna drar åt lånekranarna.

I ett sådant läge måste staten skrida till verket för det ska uppstå externa finansieringskällor för att ersätta banklånen. Hit hör t.ex. den tillväxtfond i miljardklass som Centern föreslagit och nya kanaler för gräsrotsfinansiering för att skaffa fram såväl eget som främmande kapital. Finland måste med det snaraste skapa fungerande obligationsmarknader dit små och medelstora företag har tillträde.

4. Centerns utgiftsregel ger stabilitet i de offentliga finanserna

Centern utgår från att den offentliga ekonomin bör balanseras upp på medellång sikt, inom loppet av mindre än tio år. Centern lägger fram en utgiftsregel som skulle ge en välbehövlig förutsebarhet på lång sikt när det gäller utgiftssidan av de offentliga finanserna.

Utgiftsregeln tillåter i början av ramperioden extra satsningar på att bygga upp en starkare grund för den framtida ekonomiska tillväxten. Om regeln togs i bruk skulle den dessutom vara ett klart budskap från Finland att vi på medellång sikt har för avsikt att stabilisera de offentliga finanserna.

Finland förbinder sig genom utgiftsregeln till att statens utgifter får stiga med högst 60 procent av den ökning av statens inkomster som den ekonomiska tillväxten medför. Av inkomstökningen läggs 40 procent på att täcka underskottet. På så vis får man skuldkvoten att börja minska.

Utgiftsregeln räcker inte ensam till att bringa stabilitet i de offentliga finanserna men den skapar ramar för att hålla utgifterna i schack. Utgiftsregeln behöver kompletteras med intensiva satsningar på att skapa gynnsamma tillväxtvillkor. Staten måste modigt träda fram och skapa förutsättningar för företagen att göra investeringar och sysselsätta folk.

5. Framtidsinvesteringar i miljardklassen

Staten har möjligheter att finansiera framtidsinvesteringarna genom marknadslån till praktiskt taget nollränta. Typexempel på framtidsinvesteringar är utbildning, forskning och stora projekt inom bioekonomin, gruvindustrin och IKT-industrin samt väg- och baninvesteringar.

Centern har föreslagit att staten bildar ett särskilt bolag (Valtion Infra Oy) med uppgift att genomföra stora infrastrukturprojekt. Också nödvändiga reparationer som i vilket fall måste göras någon gång kan hänföras till framtidsinvesteringarna.

Centern har till exempel föreslagit ett långsiktigt handlingsprogram för sanering av mögelskolor. Tanken är att de behöriga parterna ska förbinda sig att konsekvent genomföra de saneringar som behövs.

Men sådana långsiktiga investeringslån kan vi ta bara om vi lyckas höja sysselsättningsgraden, återställa Finlands konkurrenskraft och i någon mån pruta på vår konsumtion.

Behovet av lån för investeringar bör särskiljas för de lån i statsbudgeten som tas för att leva ur hand i mun, dvs. de årliga konsumtionsutgifterna. Som budgetpropositionen i dag är upplagd får man ingen heltäckande bild av vilken del av underskottet som beror på investeringen och vilken på "från hand i mun-lån".

5.1 En nationell tillväxtfond för att gjuta nytt liv i ekonomin

Centern föreslår att det inrättas en tillväxtfond i miljardklassen. Syftet med den att kanalisera pengar exempelvis till tillväxtföretag inom bioekonomi, IKT-sektorn, cleantech och turism. En del av fondens begynnelsekapital fås genom att sälja ut av statens icke-strategiska egendom, t.ex. statens andel i TeliaSonera. På så sätt sätts egendom i statens balansräkning att arbeta effektivare för att skapa finländska jobb och finländsk välfärd. Statens andel av fondens begynnelsekapital skulle var ca 1,5 miljarder euro.

Målet måste vara högt ställt. En fond av det här slaget skulle säkerställa den förnyelse som vår industri behöver. Vi måste skapa 200 000 nya arbetstillfällen, och tillväxtfonden har en viktig roll i den processen. Fonden bidrar till att skapa nya jobb i existerande och nya tillväxtföretag. De extra anslag på några tiotals miljoner per år som regeringen föreslagit kan, när det gäller storleksordningen, ses som en slags miniatyr av Centerns tillväxtfond. Nu behövs det mångdubbelt kraftigare åtgärder.

Förutom statens kapitalisering skulle pensionsbolagen ha en framträdande roll i finansieringen av fonden. Även enskilda medborgare skulle ha möjlighet att göra placeringar i denna offentliga fond. Eftersom riskerna skulle vara större än i genomsnitt i en fond av denna typ, skulle staten förbinda sig att täcka en större del av riskerna än vad dess andel normalt kräver.

5.2 Valtion Infra Oy ger trafikledsbyggande vind i seglen

I likhet med tillväxtfonden är Valtion Infra Oy ett konkret kraftfullt instrument för att få fart på investeringar. Med tanke på en långsiktig transportpolitik vilar den nuvarande finansieringsmodellen, där anslagen för investeringar i och underhåll av trafikleder finns på samma budgetmoment, inte på en hållbar grund. Det här är en av orsakerna till att projekten ofta hopat sig och gett upphov till finansieringsproblem, uppskov och höjda kostnader.

Centerns förslag om att grunda Valtion Infra Oy erbjuder ett nytt finansiellt instrument. Bolaget skulle stå för det tekniska genomförandet vid finansiering av väg- och trafikinvesteringar. Besluten om väg- och trafikinvesteringar och hur de ska finansieras fattas av riksdagen. Det handlar om en partnerskapsmodell som erbjuder enskilda investerare ett säkert finländskt investeringsobjekt. När de stora trafikledsbyggena sker genom Valtion Infra Oy:s försorg finns det mer budgetpengar att använda för en aktivare basväghållning redan under den här valperioden.

5.3 Inrättande av regionala samfällda skogar

Centern vill också utreda möjligheten att inrätta regionala samfällda skogar. En del av statens skogar skulle ombildas till regionala samfällda skogar som människor kunde teckna andelar i genom att betala i pengar eller med egen skogsmark. Staten skulle därmed få pengar att använda för effektivare ändamål, t.ex. för att kapitalisera tillväxtfonden eller Valtion Infra Oy. Samatidigt skulle enskilda små skogsägare ges möjlighet att införliva sin skogslott i en större samfälld skog.

5.4 Nyttiggörande av bioekonomins tillväxtpotential — adjö till en kolsvart energipolitik

Centern anser att jord- och skogsbruket samt produktionen av förnybar energi är framtida tillväxtbranscher i vårt land. Genom denna gröna tillväxt kan vi på bred front skapa nya möjligheter för arbete och företagsamhet baserade på inhemska resurser. Den gröna tillväxten är ett starkt stöd för vår samhällsekonomi. Den är en bransch som ersätter import och stärker export och är baserad på inhemskt arbete och inhemska råvaror, och är därför den effektivaste sektorn för att stärka vår bytesbalans. Men grön tillväxt uppstår inte ur intet. För att den ska kunna utvecklas krävs långsiktighet samt ett förtroendefullt och stabilt politiskt beslutsklimat.

Nya tekniker i samband med förnybar energi, ren luft och rent vatten och cleantech öppnar stora möjligheter för den finländska industrin. Regeringen talar faktiskt varmt för ren teknik, och vi kan med rätta säga att vi måste satsa på tekniken och entreprenörskapet inom den branschen. Men regeringens handlingar står än en gång i strid med retoriken. Medan Vanhanens regering ökade FoU-anslagen med det tre- eller fyrdubbla, drar regeringen Katainen i stället ner på resurserna. Med den politiken skapar regeringen inga nya jobb.

En ambitiös energipolitik kräver djärva investeringar såsom att satsa på smarta elnät i t.ex. ett nordiskt samprojekt. Bioekonomi är på det hela taget ett avsevärt bredare koncept än enbart energiproduktion. Den tillväxtfond som Centern föreslår ska inrättas är en finansieringskälla för sådana tillväxtföretag som vill ta sig an bioekonomiska utmaningar och använda sig av t.ex. trä för att ta fram nya produkter låt oss säga för läkemedelsindustrins behov.

Landsbygden, människorna på landsbygden och landsbygdens gröna näringar har redan nu betalat ett högt pris för regeringens sparåtgärder. Centern väntade sig att regeringen i förslaget till statsfinansiella ramar för 2014—2017 skulle ha gjort något för att förbättra lönsamheten för jord- och skogsbruket. Men inga ågärder syntes till. I sitt ramförslag lät regeringen redan tidigare fastställda mångfaldiga nedskärningar för landsbygden förbli i kraft.

Centern förutsätter att stödpengar finns att tillgå för utveckling av och investeringar i jord- och skogsbruket. Centern godkänner inte planerna på att finansiera investeringarna med årliga anslag i budgeten. Primärproduktionen ska i första hand finansieras genom fonder där kapitalet möter behovet.

Regeringen har inte agerat gentemot landsbygden i överensstämmelse med sina ursprungliga vägval. I regeringsprogrammet betonas på flera ställen att lantbruksnäringens villkor, konkurrenskraft och lönsamhet måste förbättras. En central utgångspunkt i programmet är att utveckla och stärka företagsamhet som syftar till en mångsidig försörjning på landsbygden. Regeringen lovade främja diversitet inom Finlands energiproduktion och uppmuntra till att öka användningen av bioenergi. Regionernas starka sidor skulle skapa tillväxt. I så gott som alla nämnda fall har regeringen handlat mot sina mål.

Regeringen har i retoriska ordalag uttryckt sitt stöd för det stora energipaket som godkändes under föregående valperiod. Men i praktiken har regeringen endast delvis förbundit sig till paketet. Det mest obegripliga är att regeringen skärpt beskattningen av torv och reducerat stödet för energived med upp till en tredjedel. Detta har gett stenkolen en enorm konkurrensfördel, vilket lett till att samanvändningen av ved och torv allt oftare får ge vika. Det är en kolsvart policy som går stick i stäv med den snabba utfasning av kolberoendet som strategin förutsätter.

Stenkol från andra sidan Ural körs i accelererande takt till Finland. Under de första månaderna av 2013 ökade förbrukningen av stenkol med över 30 procent jämfört med samma period året innan. Det förefaller som om det i regeringen finns olika åsikter om vindkraftens framtid. Medan arbets- och näringsministeriet — med utredare Tarasti som vägröjare — verkar ha förbundit sig vid att öka användningen av vindkraft på det sätt som avtalats i det stora energipaketet, har miljöförvaltningen på åtskilliga sätt försökt begränsa utbyggnaden av vindkraften. Tyskland har 70 000 vindmöllor, men här i Finland verkar det omöjligt att tränga in 700 möllor.

Finland bör ta vara på alla de möjligheter som bioekonomin och våra naturresurser bjuder på. Inom energipolitiken gäller det att ha siktet inställt på konkreta lösningar som sträcker sig fram till 2020-talet. Centern har föreslagit att regeln 50/50/50 ska gälla som mål för den energipolitiken fram till 2020-talet. Det betyder att energin i Finland före 2030 till 50 procent produceras av förnybara energikällor och att minst hälften av den energi vi förbukar är finländsk. Dessutom måste utsläppen minskas med 50 procent före 2030.

6. Skynda på de strukturella reformerna — hållbarhetsgapet kan inte åtgärdas genom sparlistor och skatteåtstramningar

Ramredogörelsen för 2014—2017 från statsminister Katainens regering tyder på en oförmåga att fatta beslut och ger prov på stor perspektivlöshet trots alla utfästelser och allt prat. Regeringen har inga som helst åtgärder eller riktlinjer att komma med för att åtgärda hållbarhetsgapet. Frågarna kring längre arbetsliv får någon annan stå för och regeringen har också skjutit sina egna beslut på framtiden.

I sina egna rapporter om hållbarhetsgapet fokuserar regeringen på omständigheter av sekundär betydelse och på frågor som är helt vilseledande med tanke på hållbarhetsgapet; däribland kan nämnas ifrågasättandet av avdragen för arbetsresor. Regeringen tycks tro att hållbarhetsgapet försvinner när man försämrar möjligheterna att arbeta. Det vore hög tid för regeringen att inse att hållbarhetsunderskottet inte kan elimineras enbart med hjälp av nedskärningar och skattehöjningar utan att det också behövs tillväxt och strukturella reformer. Hållbarhetsunderskottet uppgick i början av statsminister Katainens period till ca 5 procent. Efter våldsamma anpassningsbeslut i storleksklassen drygt 5 miljarder euro är underskottet fortfarande ca 4,2 procent. Regeringen tvingas fortsätta i den onda cirkeln av misslyckade nedskärningar, eftersom den inte har mod att ta till de åtgärder som verkligen behövs. Debatten om arbetslivets längd har gått i stå, eftersom regeringen har låst sig vid pensionsfrågan. Kommunreformen och reformen av social- och hälsovårdstjänsterna har i sin tur drivit in i ett kaos. Utvecklingsarbetet i kommunerna är fullständigt förlamat.

6.1 Arbetslivet måste förlängas

Det råder stor enighet om att arbetslivet måste förlängas. Snabbare inträde i arbetslivet, mer ork i arbetet och pensionsbeslut är de komponenter som vi måste gå vidare med. Tillsammans med arbetsmarknadens organisationer har regeringen utarbetat en pensionsreform. Men på grund av de regeringsinterna meningsskiljaktigheterna kommer nästa riksdagsval att vara ett pensionsval. Sanningen är att regeringen skyfflar över ansvaret för besluten på nästa regering.

Åldern för pensionsavgång bör bindas till förväntad livslängd, och samtidig måste möjligheten till förtidspensionering säkerställas i de fall där det behövs. Pensionsåldern måste höjas med tillräckligt små steg så enskilda åldersklasser inte råkar i en oskälig situation. Härigenom kan en del av den längre levnadsåldern utnyttjas för arbete.

Regeringen meddelade i förväg att ramöverläggningarna kommer att resultera i beslut om längre arbetsliv. Men både åtgärderna och strategierna skjuts på framtiden. Utöver en handlingsplan behöver vi lagstiftningsreformer som ger personer med partiell arbetsförmåga bättre chanser att hävda sig på arbetsmarknaden. Det minsta man kan göra är att sätta i gång med förberedelserna med en gång. Det krävs nya angreppssätt för att kombinera sociala trygghetsförmåner, löner och skatter. Målet måste vara att skapa en enkel socialförsäkring som sporrar till arbete.

En nödvändig akut insats är att göra en totalöversyn av rehabiliteringen. Vi i Centern anser att arbetsoförmåga kan förebyggas genom att rehabiliteringssystemen ses över. Då kan den resurs som de partiellt arbetsföra utgör bättre tas till vara.

6.2 Översyn av hur den kommunala servicen och social- och hälsovården ska finanseras och ordnas — hemkommuns-landskapsmodellen som lösning

Finansieringen av och sättet att ordna kommunernas servicestrukturer och social- och hälsovård måste revideras. Tidsperspektivet måste sträcka sig minst till 2030. Det krävs en övergripande reform med ett samlat perspektiv på förvaltning och ansvarsfördelning samt nationella mål för social- och hälsovårdspolitiken. Utöver de offentliga tjänsterna måste vi också utnyttja serviceproduktionen i den privata och den tredje sektorn på bästa sätt.

Det finansiella systemet ses över i grunden i samband med totalreformen av social- och hälsovården. Det gäller att införa en modell som utnyttjar några få kanaler i stället för flera. Den offentliga finansieringen bör koncentreras till en aktör. Man måste experimentera för att nå fram till en rikstäckande lösning.

Centern föreslår en hemkommun-landskapsmodell som är väl ägnad att lösa den hårdknut regeringen fått till. Centerns lösning innebär en modell med samarbete på landskaps-/sjukvårdsdistriktsnivå inom de mest krävande social- och hälsovårdstjänsterna och i fråga om annan service som förutsätter ett brett befolkningsunderlag. Hemkommunerna svarar för den närservice kommuninvånarna behöver och arbetar för att hålla området livskraftigt. Modellen är det bästa sättet att trygga dels den närservice människorna behöver, dels den lokala nivåns möjligheter att delta i och påverka beslutsfattandet.

Social- och hälsovårdsreformen kan inte bara fokusera på organisationsformer utan måste också se över tjänsternas innehåll och hur de produceras. Redan en försiktig bedömning visar att större kompatibilitet i informationssystemen ger mer pengar till den egentliga vården och omsorgen. Hemkommuns-landskapsmodellen tillåter samordnade informationssystem eftersom ansvaret för vården av patienterna helt och hållet ligger på en enda aktör i landskapet.

Samtidigt med den kaotiska kommunreformen har regeringen genomfört enorma nedskärningar i kommunernas statsandelar och den vägen redan hunnit drivit många kommuner ned i en svår ekonomisk kris. Trots att de tidigare nedskärningsbesluten ännu inte hunnit träda i kraft i hela sin ohygglighet, beslutade regeringen om ytterligare stora nedskärningar i kommunernas statsandelar, och försvagade därigenom kommunernas möjligheter att producera den basservice medborgarna behöver.

De nya nedskärningarna har verkställts trots att till exempel finansutskottet i sitt utlåtande om granskningen av finanspolitiken vid mitten av valperioden 2011—2014 ansåg att det är av stor vikt för hållbara offentliga finanser att den kommunala ekonomin kan stabiliseras. Enligt finansutskottet är en av de mest angelägna åtgärderna att kommunerna anpassar sina uppgifter efter finansieringsmöjligheterna och att kostnadseffekterna av nya uppgifter som åläggs dem analyseras bättre. Katainens regering har inte lyssnat och än mindre tagit lärdom av den oro finansutskottet uttryckte.

Regeringens fumlande och famlande har gjort att det nödvändiga reformarbetet har stannat upp inom många områden. Det kommer att falla på nästa regeringen att städa upp röran och få ordning på reformarbetet. Centern är redo att rätta till det som nu går snett.