Motivering
Kommunal ekonomi och politik
Sett i ett helhetsperspektiv stärktes kommunernas ekonomi
2001 jämfört med året innan. Kommunernas
sammantagna årsbidrag ökade med ca 222 miljoner
euro. Årsbidraget förbättrades i 273
kommuner och försämrades i 112 kommuner. Utifrån
denna måttstock hade kommuner med 2 000—6 000
invånare den gynnsammaste utvecklingen. Även om årsbidraget
försämrades i kommuner med fler än 100 000
invånare, låg det fortfarande klart över
medeltalet för hela landet. Antalet kommuner med negativt årsbidrag minskade
avsevärt.
Kommunekonomin utvecklades i gynnsam riktning i fjol, men det
oaktat är det ekonomiska läget kärvt
i en del kommuner. Enligt förhandsuppgifter visade bokslutet
ett underskott i omkring 250 kommuner. Kommunerna var för
första gången tvungna att iaktta den
nya skyldigheten i kommunallagen (365/1995) att täcka
underskottet under planeperioden, när de gjorde upp budgeten
för 2002 och ekonomiplanen för de närmaste åren.
Enligt erhållen utredning är det uppenbart att
en stor del av kommunerna i ekonomiskt trångmål
inte klarar av att prestera nog med konkreta åtgärder
för att återvinna balansen och täcka
underskottet.
Statens beslut att vid ingången av 2002 ändra utjämningen
av skatteinkomsterna och återkrävandet av mervärdesskatteåterbäring
förefaller i någon mån ha hejdat kommunerna
att växa isär ekonomiskt. Men samtidigt har besluten
lett till att exempelvis kommunerna i huvudstadsregionen fått
det sämre ekonomiskt.
I anknytning till kommunekonomin vill utskottet påtala
förhållandet mellan staten och kommunsektorn.
Statens tidvis oförutsägbara och kortsiktiga agerande
har gjort det svårt för kommunerna att planera
för en stabil och långsiktig ekonomi. Kommunerna
har inte haft nog med tid och inte förfogat över
adekvata resurser för att kunna förbereda sig
på de nedskärningar, omläggningar och
nya uppgifter som gällt deras ekonomi. En del av de statliga åtgärderna
har i ett kommunekonomiskt perspektiv kunnat vara neutrala, men
har trots det kunnat ge upphov till de mest olika konsekvenser i
enskilda kommuner.
För att situationen skall hjälpas upp gäller
det enligt utskottet att minst en gång per valperiod utforma
en för kommunerna och staten gemensam övergripande
kommunpolicy, som koordinerats med hänsyn till kommunernas
alla uppgifter. Kommunpolitiken borgar för att staten och kommunerna
tillsammans bär ansvaret i välfärdssamhället över
en längre period, tryggar och stärker den kommunala
självstyrelsen och är en garanti för
att bastjänster finns att tillgå på lika
grunder i hela landet och att kommunerna får de pengar
som behövs för uppgifterna. Kommunpolitiken kräver
också en stark insats från riksdagen när
riktlinjerna dras upp.
Huvudprincipen för statsandelarna till kommunerna är
att kostnadsansvaret mellan kommunerna och staten skall förbli
relativt oförändrat, konstaterar utskottet. Med
avvikelse från denna princip tillåts indexjusteringar
av statsandelarna som är mindre än stegringen
i kostnadsnivån, en möjlighet som faktiskt utnyttjats.
Enligt förvaltningsutskottets åsikt bör
indexjusteringarna för 2003 göras till fullt belopp.
Dessutom vill utskottet med tanke på beredningen av nästa års statsbudget
påminna om att staten och kommunerna kommit överens
om att kommunerna inte skall påföras nya uppgifter
om de inte samtidigt får resurser för det. I detta
sammanhang vill utskottet också påpeka att kommunen
som arbetsgivare bör bedriva en konkurrenskraftig personalpolitik
för att bristen på kompetent personal inte skall äventyra
tillgången på kommunala bastjänster.
Polisväsendet
Till polisväsendets ambitioner under 2001 hörde
att få stopp på en förlängning
av aktionsberedskapstiden, dvs. tiden från alarmeringen
tills en polispatrull i ett brådskande fall anländer
till platsen. Medeltiden för hela landet förbättrades 2001
och var bättre än den målsatta. Utvärderingsrapporter
ger vid handen att aktionsberedskapstiden förkortats också i
glesbygderna, också om de regionala skillnaderna är
stora.
Enligt polisens säkerhetsbarometer är medborgarnas
förtroende för polisen stort alldeles som under
tidigare år. Men det råder en uppfattning att
servicen blivit något sämre.
Enligt information är den positiva utvecklingstrenden
för aktionsberedskapstiden ett resultat av att resurser överförts
från brottsutredning till utryckningsuppdrag. Som en konsekvens
härav har problemen inom brottsundersökningen ökat.
Inom vissa brottsgrupper har procenten utredda brott redan tidigare
sjunkit till en synnerligen låg nivå. En bidragande
orsak är att brottsutredarna minskat i antal och att de
enskilda utredarna därmed fått en större
arbetsbörda. Undersökningarna har ännu
mer än tidigare koncentrerats på brott som ur
samhällets synvinkel ansetts viktigast att klarlägga,
såsom narkotika- och ekobrott. Ju mer arbetsmängden ökar och
ju mer betungande arbetet blir desto färre poliser väljer
att bli brottsundersökare. Därför gäller
det att med det snaraste så ingående som möjligt
kartlägga läget inom brottsundersökningen,
menar utskottet.
Polisen gick 2001 in för att i praktiken omsätta
statsrådets beslut 5.10.2000 om effektiviserade åtgärder
inom narkotikapolitiken. Trots att insatserna intensifierats och
resultat har uppnåtts har det inte gått att hejda
narkotikabrottsligheten utan problemet har fördjupats.
En av orsakerna har ansetts vara att yrkeskriminella utanför
landets gränser fått ett allt starkare grepp om
narkotikamarknaden i Finland.
Polisen har högprioriterat bekämpningen av organiserad
brottslighet. Men samtidigt har den organiserade brottsligheten
tilltagit i omfång. Man har räknat att det 2001
fanns 33 organiserade kriminella grupper enligt EU-kriterierna med sammanlagt
ca 400 medlemmar. Sammantaget fanns det enligt centralpolisens uppskattning
66 organiserade kriminella grupper under redogörelseåret.
Förvaltningsutskottet har upprepade gånger och
under en längre tid — åtminstone under
den föregående och den pågående
valperioden — i sina utlåtanden till finansutskottet
om budgetförslaget och bitvis också i sina utlåtanden
till grundlagsutskottet om regeringens berättelse påtalat
resursbristen inom polisen. Det oaktat har finansministeriet och
inrikesministeriet år efter år fortsatt att träta
om polisens anslag. Om man ser till hur det operativa ansvaret och
finansieringen är anpassade till varandra är riksdagens eget
agerande kring budgetpropositionen inte helt oklanderligt.
Polisens finansiella situation har nu klarlagts av en utredningsman
tillsatt av inrikesministeriet. Utredningsmannen kom i början
av 2002 ut med en rapport som visar att polisväsendet inte klarar
av sina uppgifter om budgetfinansieringen håller 2000 års
nivå. Slutsatserna i rapporten kom inte som någon överraskning
för förvaltningsutskottet. Utskottet vill på det
starkaste understryka att fullständighetsprincipen måste
följas i budgeten.
Polisens arbetsfält har förändrats
radikalt under de senaste åren, bl.a. har de internationella uppdragen
till följd av EU-medlemskapet krävt nya insatser.
Trots att polisens budget ökade nominellt 1998—2000,
har ökningen inte räckt till för att
täcka de stegrade driftsutgifterna, där löner
och hyror står för sammanlagt ca 83 procent. Om
EU utvidgas, kan förvaltningsområdet räkna
med stegrade kostnader. I dagsläget är antalet poliser
per tusen invånare i Finland det lägsta i Norden.
Enligt uppgift fanns det 777 vakanta tjäntster i slutet
av 2001.
För att polisväsendet skall kunna skötas
som sig bör krävs det bl.a. att polisen så rättvist
och väl som möjligt kan värna om medborgarnas
säkerhet och har förutsättningar att
bekämpa och utreda brott. Polisen måste också kunna
ingripa vid rätt tidpunkt när behovet det påkallar.
Självfallet måste lokalhyrorna kunna betalas och
materiel och utrustning vara i sådant skick att de kan
användas för olika uppdrag. Allt detta bör kunna
skötas så att verkställigheten av häradsreformen
inte äventyras och det uppstår nya problem (FvUB
6/2000 rd, FvUB 5/2002 rd).
Frågan om garanterade arbetsförutsättningar
för polisen hänger i allt väsentligt
samman med frågan om vilken roll å ena sidan samhället
och å andra sidan den privata säkerhetstjänsten
spelar i vårt land.
Utlänningsfrågor
Alla utlänningsfrågor faller inom utskottets kompetens.
På ministerienivå är det främst
inrikesministeriet och arbetsministeriet som har hand om dem. Till
utlänningspolitik räknas frågor som har
att göra med bl.a. inresa, vistelse i landet, flyktingar,
asyl, integrering och arbete. En fungerande utlänningspolitik
kräver att lagstiftningen är modern och tillämpas
på rätt sätt. Den nuvarande utlänningslagen
(378/1991) bör därför revideras
så snart som möjligt (FvUB 29/1998
rd). Samtidigt bör det påpekas att utskottet
fått för bedömning en redogörelse
från statsrådet om hur integrationslagen genomförts (SRR
5/2002 rd), en redogörelse som arbetsministeriet
berett utifrån betänkandet FvUB 30/1998
rd.
Bland alla utlänningsärenden vill utskottet
i detta sammanhang lyfta fram Utlänningsverkets serviceförmåga.
Behandlingstiderna för medborgarskaps- och asylansökningar är
långa. I ett snabbförfarande räcker behandlingen
från ett par veckor till några månader,
men i snitt tar behandlingen mer än ett år i anspråk.
I normal kundservice ingår att den som saken gäller
utan svårigheter skall få svar på hur
långt verket kommit i behandlingen av ärendet.
När det gäller insatser för att förbättra
verksamheten vid Utlänningsverket hänvisar utskottet
till sitt betänkande FvUB 13/2000 rd (RP
15/2000 rd).
I övrigt hänvisar utskottet till det som sägs
i berättelsen om utlänningsförvaltningen
under inrikesministeriet och om invandrare och flyktingar under
arbetsministeriet.
Riksdagens uttalanden
Utskottet anser att åtgärderna med anledning
av följande riksdagsuttalanden är tillräckliga
eller att uttalandena annars inte längre behövs:
-
Finansiering och organisering
av den regionala utvecklingen
RP 99/1993 rd (s. 131)
-
Organisering av regional- och lokalförvaltningen
i fråga om flykting- och invandrarärenden
RP 125/1995 rd (s. 133)
-
Löneintyg till anställda i kommunalt
tjänsteförhållande
RP 24/1996 rd (s. 134)
-
Lagen om statsandelar till kommunerna
RP 149/1996 rd (s. 135)
-
Beviljande av medfinansiering för strukturfondsprojekt
Revidering av lagen om regional utveckling
RP 140/1999 rd (s. 146)
-
Uppföljning av integrationslagen
RP 66/1998 rd (s. 306)
Övriga uttalanden som tillkommit genom förvaltningsutskottets
medverkan är fortfarande nödvändiga.