Detaljmotivering

1. Lag om föreläggande av böter och ordningsbot

1 §. Tillämpningsområde.

I propositionen föreslås det att förseelser för vilka det föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst sex månader ska kunna handläggas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Tillämpningsområdet motsvarar 1 § i den gällande lagen om strafforderförfarande.

Syftet med propositionen är uttryckligen att införa nya förfaranderegler och låta det materiella tillämpningsområdet förbli oförändrat. Grundlagsutskottet påpekar i sitt utlåtande att endast relativt småskaliga brott kan behandlas i ett summariskt brottmålsförfarande utanför domstolarna. Den misstänktes rättssäkerhet måste ägnas särskild uppmärksamhet. Grundlagsutskottet har över lag i sin praxis ställt sig tveksamt till en delegering av domsrätten till instanser utanför de oavhängiga domstolarna. De facto utövas domsrätt i ett strafföreläggande- och ordningsbotsförfarande utanför domstolarna redan nu i ganska stor omfattning. Lagutskottet anser att propositionen bygger på helt riktiga principer och tillstyrker tillämpningsområdet utan ändringar.

Handläggningen av brott där det eventuella straffet är strängare än böter eller fängelse i högst sex månader kan enligt gällande rätt bli smidigare om erkända brott i regel behandlas i ett skriftligt förfarande i tingsrätten i enlighet med 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997).

De föreslagna bestämmelserna om förverkandepåföljd vid sidan av utdömt straff motsvarar det gällande strafforderförfarandet. Skillnaden jämfört med nuläget är att en förverkandepåföljd på högst 1 000 euro även kan föreläggas vid sidan av ordningsbot.

Grundlagsutskottet menar att det måste lagstiftas om utövande av den straffrättsliga dömande makten utanför domstolarna och att deras befogenheter som utövar den dömande makten ska anges tillräckligt utförligt i lag. Ur rättsskyddssynvinkel är det viktigt att den förmögenhetsrättsliga påföljd som föreläggs i ett sådant förfarande bestäms till ett belopp som skäligen kan betalas av alla oberoende av betalningsförmåga. Dessutom påpekar grundlagsutskottet att det vid ordningsbotsförseelser handlar om småskaliga brott som det kan bestämmas obetydliga förverkandepåföljder för.

Lagutskottet anser det alltså motiverat att det högsta beloppet för förverkandepåföljd läggs fast i lagen.

Utskottet vill för tydlighetens skull framhålla att "annan påföljd än vad som avses i 1 mom." som nämns i 2 mom. avser påföljd av annat slag, exempelvis körförbud.

3 §. Behöriga tjänstemän och tillämpningsområdet för bötesföreläggande.

Tillämpningsområdet för bötesföreläggande regleras i 2 mom. Enligt momentet kan ett bötesstraff på högst 20 dagsböter bestämmas som påföljd i ett bötesföreläggande och en förverkandepåföljd för den som gör sig skyldig till de trafikförseelser eller snatteri som räknas upp i momentet.

Utskottet anser det befogat att bötesföreläggandet omfattar förseelser som hänför sig till trafik i stort, eftersom de i praktiken utgör en ansenligt del av de ärenden som handläggs i ett förenklat förfarande. De lämpar sig bäst att handläggas utanför domstol. Trafikärenden, t.ex. fortkörning, är i högsta grad entydiga och kräver inte sådan prövning som kräver åklagare eller domstol. Snatteri är likaså en sådan gärning. Enligt uppgift handläggs ca 25 000 fall av snatteri årligen i strafforderförfarande. De övervakande myndigheterna konfronteras ideligen med dessa gärningar och besitter följaktligen erfarenhet att bedöma dem.

Den gällande lagstiftningen täcker också in andra förseelser som bestraffas med böter, t.ex. lindrig skadegörelse, lindrigt bedrägeri, lindrig förskingring, lindrig bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel och lindrig misshandel. Men de är avsevärt färre än trafikförseelserna och snatterierna. Bland de här brottstyperna förekommer det dessutom fall med klart tvetydigare element än vid trafikförseelser och snatterier. Därför kan det anses befogat att förseelser av detta slag undantas från tillämpningsområdet för bötesföreläggande.

Rättssäkerheten kräver att ju strängare straff desto större orsak att inte låta ärendet stanna vid en polismans prövning utan att det i sista hand är åklagaren som fattar det avgörande beslutet. Det faktum att det är relativt småskaliga förseelser som handläggs i förfarandet har en viss betydelse även för lagstiftningsordningen, framhåller grundlagsutskottet i sitt utlåtande.

Om man tänker sig att förfarandet ska vara snabbt och effektivt kan det vara till fördel att ett ärende handläggs av endast en tjänsteman. Av propositionen framgår det att antalet ärenden som behandlades i strafforderförfarande 2005 uppgick till ca 243 000. Antalet strafforder innefattande högst 20 dagsböter var ungefär 208 400. Strafforder med 21—25 dagsböter utfärdades till ett antal av ca 12 000. Antalet strafforder innefattande 26—35 dagsböter var ungefär 9 700. Av det totala antalet strafforder uppges en del ha gällt ärenden som enligt den aktuella propositionen fortsatt skulle hamna på åklagarens bord, medan uppskattningsvis två tredjedelar gällde trafikärenden eller snatteri som polisen skulle få fatta beslut om.

Sammantaget är tillämpningsområdet för bötesföreläggande enligt utskottets mening väl avpassat också då det gäller antalet dagsböter. Utskottet tillstyrker bestämmelsen i den form regeringen föreslagit.

Utskottet föreslår nedan en sådan ändring i lagförslag 12 att jakt- och fiskeövervakare ska ha befogenhet att utfärda strafföreläggande. Det betyder att 3 mom. behöver ses över.

4 §. Den misstänktes samtycke.

I lagen föreslås det att bötesstraff, ordningsbot och förverkandepåföljd kan föreläggas i ett summariskt förfarande endast om den misstänkte och målsäganden samtycker till det. Enligt 1 mom. kan ärendet handläggas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot, om den som misstänkts för förseelsen erkänner gärningen och godkänner den påföljd som föreläggs på grund av gärningen samt avstår från sin rätt till en muntlig behandling och samtycker till att ärendet avgörs i ett förfarande enligt denna lag. I samband om samtycke ska den misstänkte informeras om vad samtycket innebär. I bestämmelsen anges inga formkrav för samtycket. Därmed kan samtycket också ges muntligt. Som det framgår av propositionsmotiven görs en anteckning om samtycket i bötesföreläggandet eller motsvarande handling som upprättas över förseelsen. Bestämmelser om målsägandens samtycke finns i 5 §.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att det bör övervägas om inte de föreslagna bestämmelserna behöver ändras så att en tjänsteman bör försäkra sig om att den misstänkte och målsäganden förstår vad samtycket innebär innan det ges. Utskottet framhåller att man måste fästa särskilt avseende vid att samtycket är uppriktigt, frivilligt och explicit när det handlar om rättsskydd vid föreläggande av straff och avkall på rättegång. Dessutom måste man försäkra sig om att den som ger sitt samtycke vet och förstår vad samtycket innebär.

Lagutskottet påpekar att man med information om vad samtycket innebär i denna lag avser att det "för den misstänkte redogörs vad hans samtycke leder till. Ärendet avgörs med ett bötesföreläggande, ett ordningsbotsföreläggande eller ett strafföreläggande. Den misstänkte ska på grundval av redogörelsen förstå att saken genom hans eller hennes och målsägandens samtycke avgörs i ett förfarande enligt förfarandelagen. Denna redogörelse kan få en stor betydelse, om man vid ändringssökande måste avgöra om den misstänkte på ett bindande sätt har gett sitt samtycke" (RP 94/2009 rd, s. 31).

Dessutom konstateras det i samband med den föreslagna 35 § (RP 94/2009 rd, s. 47) om avsaknaden av giltigt samtycke som överklagandegrund att "den misstänkte vid den tidpunkt då samtycket gavs kan ha varit i ett sådant tillstånd att han eller hon tillfälligt eller t.o.m. mera permanent har saknat förmåga att förstå innebörden av det samtycke som getts. Som exempel på tillfälligt hinder kan nämnas att en part varit kraftigt berusad. En parts själsliga eller med dem jämförbara hälsostörningar som inverkar på förmågan till insikt kan också vara långvariga. För att undvika onödiga ändringssökanden bör den tjänsteman som gör förfrågan om samtycke fästa uppmärksamhet vid faktorer som inverkar på en sådan samtyckesgivares förstånd. I klart tillfälliga fall bör en begäran om samtycke skjutas upp."

Utskottet konstaterar att propositionsmotiven ger en korrekt beskrivning av vilka faktorer som ska beaktas när förfrågan om samtycke görs. Trots det anser utskottet det motiverat att i lagen föreskriva om att man ska försäkra sig om att samtyckesgivaren förstår vad samtycket innebär och föreslår följaktligen en bestämmelse om detta i 2 mom. enligt förslag från grundlagsutskottet.

5 §. Målsägandens samtycke.

Enligt 2 mom. gäller i fråga om målsägandens samtycke vad som föreskrivs i 4 § 2 och 5 mom. om den misstänktes samtycke. Utskottets förslag om tillägg till 4 § 2 mom. innebär att den tjänsteman som tar emot samtycket i mån av möjlighet ska försäkra sig om att målsäganden förstår vad samtycket innebär innan det ges.

6 §. Åtgärdseftergift.

Av samma orsaker som i 3 § bör båda meningarna i 6 § kompletteras med jakt- och fiskeövervakare.

11 §. Delgivning.

Enligt 1 mom. ska ett bötesyrkande, bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande och straffyrkande plus bilagor delges den som misstänks för förseelsen på det sätt som föreskrivs i 11 kap. i rättegångsbalken om delgivning i rättegång. Delgivningsformerna i den gällande lagen är, som det konstateras i paragrafmotiven, stämningsmannadelgivning, delgivning per post mot mottagningsbevis och delgivning per brev mot mottagningsbevis.

Riksdagen godkände den 27 april i år en ändring av rättegångsbalken (RSv 52/2010 rd — RP 123/2009 rd, LaUB 5/2010 rd), som introducerar telefondelgivning som ett allmänt delgivningssätt vid alla allmänna domstolar. Stämning i brottmål kan emellertid inte delges per telefon. Delgivning av stämning mot mottagningsbevis kan sändas som ett elektroniskt meddelande på det sätt som mottagaren har uppgett.

Delgivning av stämning som ett elektroniskt meddelande lämpar sig bra som metod i lagförslag 1. Däremot finns det ingenting som talar för att stämning skulle kunna delges per telefon i det förfarande som avses i lagförslaget.

På grund av omständigheterna ovan och över ag för att förfarandet ska vara smidigt och ta hänsyn till rättssäkerhetsaspekten är det viktigt att bestämmelsen om delgivning är entydig. Därför föreslår utskottet att 11 § 1 mom. preciseras med en passus om delgivning av stämning i brottmål.

Enligt 5 kap. 8 och 19 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) är det domstolen eller åklagaren som utfärdar stämning och sköter delgivningen i brottmål som handläggs i domstol. I 3 § i lagförslag 1 ingår bestämmelser om bl.a. behöriga tjänstemän. Avsikten är att dessa myndigheter också ska ha delgivningsbehörighet i de ärenden som nämns i paragrafen. Denna behörighet bör för tydligheten skull och med tanke på rättssäkerhetsaspekten framgå av lagen. Utskottet föreslår en bestämmelse om detta i 11 § 3 mom., varvid propositionens 3 mom. blir 4 mom.

17 §. Sändande av ett ordningsbotsföreläggande.

Ordningsbotsföreläggande för en förseelse som observerats vid automatisk kameraövervakning av trafiken ska enligt paragrafen sändas utan dröjsmål och senast två veckor från den dag då förseelsen skedde. Bestämmelsen motsvarar 13 d § i den gällande lagen om ordningsbotsförfarande.

Utskottet menar att den korta tidsfristen stärker den misstänktes rättssäkerhet. Eftersom ett bestämt fordon kan vara i kontinuerligt bruk och ha flera olika förare, ger den snabba delgivningen föraren möjlighet att med gärningstidpunkten och andra betydelsefulla omständigheter i färskt minne avgöra om ordningsboten är motiverad eller inte. Också i övrigt blir det lätttare att reda ut ärendet när det behandlas utan dröjsmål. Myndigheterna bör över lag behandla ärenden av detta slag snabbt. Men med tanke på hur många förseelser som observeras vid automatisk trafikövervakning kan det vara att tvåveckorsfristen inte räcker till. Därför föreslår utskottet att maximitiden förlängs till tre veckor. Detta kan inte anses äventyra medborgarnas rättssäkerhet.

25 §. Utredning om dagsbotens belopp.

Utskottet har ändrat paragrafrubriken för att den bättre ska motsvara paragrafinnehållet.

30 §. Åtgärdseftergift och väckande av talan.

Utskottet föreslår att 3 mom. omformuleras för att det tydligt ska framgå att det är åklagaren som undanröjer bötesyrkandet eller straffyrkandet.

34 §. Sökande av ändring.

I 2 mom. står det att det är tingsrätten för gärningsorten som ska pröva överklagandet. Bestämmelsen motsvarar 14 § i lagen om ordningsbotsförfarande. Enligt 18 § i lagen om strafforderförfarande är det tingsrätten som prövar extraordinärt ändringssökande. Bestämmelsen lämnar rum för tolkning men har i regel ansetts avse den tingsrätt som behandlar åtalet för förseelsen. I första hand är detta tingsrätten för den ort där gärningen begicks. Eftersom tingsrätten för gärningsorten i allmänhet också handlägger åtalsärenden, anser utskottet att skillnaden inte spelar någon roll.

De ändringssökande kommer i regel att bestå av personer som fått böter eller ordningsbot och som sällan har ett biträde. Därför är det enligt utskottet skäl att forumbestämmelsen är entydig, för att den misstänkte ska veta vilken tingsrätt som är behörig. Detta förhindrar rättsförluster och mildrar de olägenheter som uppstår om domstolen lämnar ärendet utan prövning för att den saknar behörighet. Utskottet ser därför ingen idé med bestämmelser om alternativa forum.

I 2 mom. föreskrivs det att bestämmelserna i rättegångsbalkens 8 kap. om behandling av ansökningsärenden ska iakttas i tillämpliga delar vid handläggningen av en ansökan om ändring. Enligt 31 kap. 14 a § i rättegångsbalken iakttas 8 kap. i rättegångsbalken i tillämpliga delar vid behandlingen av vissa typer av extraordinärt ändringssökande i tingsrätten. Bestämmelsen har även ansetts omfatta extraordinärt ändringssökande gällande strafföreläggande. Utskottet ser det logiska i att samma handläggningsordning iakttas även i de överklagandeärenden som avses i denna lag.

Bestämmelserna om sökande av ändring är flexibla och lämnar därmed fältet fritt att välja det lämpligaste handläggningsförfarandet. Domstolen håller ett muntligt sammanträde om ändringssökanden eller någon annan behöver höras personligen eller om domstolen annars anser det nödvändigt. Dessutom har ändringssökanden rätt till muntlig behandling, om man motsatt sig överklagandet. Muntliga förhandlingar kommer troligen att ordnas ytterst sparsamt. Detta är något som också talar för den föreslagna forumbestämmelsen. Grundlagsutskottet har inte heller något att invända mot förslaget.

35 §.Besvär.

Besvärsgrunder är enligt 1 mom. utom de som anges i 31 kap. 1 § i rättegångsbalken även oriktig tillämpning av lag eller att den som misstänks för förseelsen eller målsäganden inte gett sitt samtycke på giltigt sätt. Bestämmelsen skiljer sig på bevisningspunkten från normalt överklagande.

Av hävd har det ansetts att erkännande av gärningen räckt till som bevis för en fällande dom i brottmål. För att förfarandet med föreläggande av böter och ordningsbot ska kunna tillämpas krävs det enligt den föreslagna 4 § att den misstänkte erkänt. Den tjänsteman som tar emot samtycket måste försäkra sig om att samtycket och det hithörande erkännandet är giltigt. Om det finns anledning att misstänkta att erkännandet inte är giltigt eller att bevisningen inte håller, bör mottagandet av erkännandet skjutas upp eller så ska ärendet behandlas i en normal straffprocess. Om samtycket inte är giltigt, finns det luckor i grunden för föreläggandet och därmed kan ändring sökas i ärendet. Grundlagsutskottet har ingenting att anmärka mot paragrafen. Lagutskottet tillstyrker bestämmelsen utan ändringar.

2. Lag om ändring av strafflagen

7 kap. Om gemensamt straff

3 a §. Böter och ordningsbot.

Paragrafen föreskriver om gemensamt straff för ordningsbotsförseelse och gärning som bestraffas med böter. För det fall att ett bötesbrott och en ordningsbotsförseelse resulterar i ett gemensamt straff behöver första meningen i 1 mom. kompletteras med bötesstraff.

Ingressen.

Strafflagens 2 a kap. 9 § har ändrats genom lag 641/2009. Ingressen behöver följaktligen preciseras på denna punkt.

3. Lag om ordningsbotsförseelser

7 §. Överskridande av hastighetsbegränsning med motordrivet fordon.

Ordningsbot kan med stöd av 1 och 2 mom. föreläggas föraren av ett motordrivet fordon, om han eller hon överskridit den tillåtna hastigheten med högst 20 kilometer i timmen. Bestämmelserna motsvarar det som föreskrivs i gällande lag.

I lagmotion LM 66/2008 rd föreslås det att ordningsbot kan föreläggas föraren av ett motordrivet fordon, om han eller hon överskrider den högsta tillåtna hastigheten och gärningen inte är grov. Dessutom har utfrågade experter föreslagit att ordningsbot bör kunna föreläggas, om hastighetsöverträdelsen inte överskrider 30 kilometer i timmen.

Utskottet hänvisar till kommentarerna i samband med 1 § i lagförslag 1 om tillämpningsområdet för summarisk handläggning av brottmål utanför domstolarna. Dessutom bör ordningsbotsförseelserna utgöra ett logiskt paket där man bedömer de olika förseelsernas klandervärdhet i förhållande till varandra och anger påföljdens stränghet.

Ordningsbot används som straff för de allra lindrigaste brotten. Enligt grundlagsutskottet handlar det vid ordningsbotsförseelser om mycket småskaliga brott som det kan bestämmas obetydliga straff för. Lagutskottet menar att fortkörningen i ingetdera av de ovan relaterade fallen kan betraktas som ett lindrigt brott. Om den högsta tillåtna hastigheten överskrids med 30 kilometer i timmen t.ex. i en tätort, utgör det ett stort hot mot inte minst fotgängarnas trafiksäkerhet. Den allmänna trenden förefaller tvärtom gå mot ett allt starkare ogillande av trafikosäkert beteende, något som den rekommendation om fartövervakning som den högsta polisledningen kom med hösten 2009 ger bevis på.

Bedömare tror att om gränsen för fortkörning höjs till 30 kilometer i timmen skulle en övervägande majoritet av fortkörningarna komma att omfattas av ordningsbot. Lagutskottet anser att man kan göra samma bedömning utifrån det som enligt lagmotionen menas med fortkörning. Ordningsbot i stället för dagsböter har i praktiken lett till att straffet för samma gärning är avsevärt mer kännbart för låginkomsttagare eller personer utan inkomster än för höginkomsttagare (GrUU 30/1998 rd, LaUB 25/1998 rd). Detta är ett problem om man ser till grundlagsutskottets påpekande att det är viktigt ur rättssäkerhetssynvinkel att de påföljder som bestäms utanför domstolarna fastställs till ett sådant belopp att alla skäligen kan betala dem oberoende av betalningsförmåga. De föreslagna ändringarna kan också få negativa konsekvenser för trafikdisciplinen. Om det behövs kan en bedömning av ordningsbotens och dagsböternas stränghet och användning som påföljd göras senare.

I lagmotionen ingår ingen bestämmelse om fortkörningstak utan ordningsbotens räckvidd anges genom en hänvisning till gärningens svårighetsgrad. Men av lagmotionen framgår inte när fortkörningen kan anses vara grov. Detta är diskutabelt med tanke på den straffrättliga legalitetsprincipen som kräver att kvalifikationsgrunderna, dvs. de omständigheter som gör att gärningen måste betraktas som grov, ska framgå av lag. Utskottet vill också understryka att i och med att ordningsboten är kopplad till ett i lagen angivet fortkörningstak blir tillämpningen konsekvent och jämlik.

Även om ordningsbot kan bli påföljden för fortkörning, kan förhållandena då en gärning begicks ha varit sådana att det eventuella straffet döms ut för äventyrande av trafiksäkerheten (SL 23 kap. 1 §). Bestämmelser om grovt äventyrande av trafiksäkerheten ingår i strafflagens 23 kap. 2 §. Handläggningsordningen är beroende av hur gärningen bedöms. Äventyrande av trafiksäkerheten kan behandlas i ett summariskt förfarande utanför domstol, medan den grova gärningsformen alltid måste behandlas i domstol på grund av maximistraffet (fängelse i två)

Utskottet tillstyrker därmed 1 och 2 mom. i enlighet med propositionen.

I 4 mom. hänvisas det till 33 § 2 mom. i vägtrafiklagen som föreskriver om högsta tillåtna körhastighet på gårdsgata. Regeringen lämnade den 23 april i år en proposition, RP 48/2010 rd, där detta 2 mom. föreslås bli 1 mom. För att en eventuell felaktig laghänvisning ska undvikas, föreslår utskottet att det i 7 § 4 mom. hänvisas till 33 § i vägtrafiklagen. Eftersom 4 mom. talar om överskridande av högsta tillåtna hastighet kan hänvisningen anses vara tillräckligt exakt. Utskottet föreslår av konsekvensskäl att också hänvisningen till vägtrafiklagens 33 a § 2 mom. om körhastighet på gågata ändras till en hänvisning till 33 a §.

13 §. Förseelser som gäller fiskevårdsavgift eller spöfiskeavgift.

Den som bedriver fångst av fisk eller kräfta utan att ha betalt behörig avgift straffas enligt 1 mom. med en ordningsbot på 50 euro. Bestämmelsen motsvarar i sak den gällande regleringen. Utskottet hänvisar till sina kommentarer om ordningsbotsförseelser i samband med 7 § 1 och 2 mm. och anser att påföljden står i rätt proportion till gärningens klandervärdhet och till andra förseelser där straffet är dagsbot.

Vidare konstaterar utskottet att enligt den föreslagna 3 b § i 7 kap. i lagförslag 2 ska en ordningsbot föreläggas om någon samtidigt ska dömas till ordningsbot för två eller flera brott. I det fallet föreläggs ordningsboten höjd med 20 euro i förhållande till den förseelse som den strängaste ordningsboten gäller för. Om t.ex. en förseelse gällande fiskevårdsavgift och en förseelse gällande spöfiskeavgift är uppe till behandling samtidigt, blir ordningsboten för dem sammantaget 70 euro. Höjningsmöjligheten saknas i den gällande lagen och därför föreläggs en ordningsbot på 50 euro.

17 §. Alkoholförseelser. (Ny)

Till följd av reformen av lagstiftningen om alkoholbrott kompletterades förordningen om ordningsbotsförseelser (610/1999) genom statsrådsförordning 702/2009 med en nya 13 e § som trädde i kraft den 1 november 2009. Av orsaker som nämns i propositionen bör även denna bestämmelse på förordningsnivå lyftas upp till lagnivå. Utskottet föreslår att bestämmelserna om alkoholförseelser tas in i en 17 §.

Utskottet har i sitt förslag beaktat formuleringssättet i lagförslaget. Det innebär att ordningsbot är det enda straffet för förseelser som nämns i paragrafen och därmed har förordningens "kan föreläggas" bytts ut mot "föreläggs". Paragrafen har också skrivits så att tillräkneligheten framgår av den. Dessutom har paragrafrubriken kortats ner från förordningen.

Av utskottets förslag följer att 17 § i propositionen blir 18 §.

11. Lag om ändring av 47 § i gränsbevakningslagen

47 §. Bötesyrkande, bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande och straffyrkande.

Tanken med paragrafen har varit att föreskriva om en gränsbevakningsmans befogenhet att utfärda bötesyrkande, bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande och straffyrkande. Regeringen föreslår att den sista meningen i paragrafen stryks. Enligt den gäller i fråga om uppgifterna för chefen för ett gräns- eller sjöbevakningsområde vad som föreskrivs i ordningsbotslagen om uppgifterna för chefen för ett polisdistrikt. Riksdagen godkände den 23 mars 2010 en ändring av paragrafen i samband med en översyn av gränsbevakningslagstiftningen (RP 219/2008 rd — FvUB 2/2010 rd). Genom den ändringen kompletterades meningen med chefen för Helsingfors gränskontrollavdelning vid Finska vikens sjöbevakningssektion och en del andra chefer. Utskottet konstaterar att av orsaker som nämns i propositionsmotiven är hänvisningen till uppgifterna för chefen för ett polisdistrikt onödig i lagen också på denna punkt.

På grund av den tidigare lagändringen måste ingressen ses över.

12. Lag om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning

14 §. Ordningsbot, bötesyrkande och straffyrkande.

En jakt- och fiskeövervakare ska fortsatt ha rätt att förelägga ordningsbot, föreslår regeringen. Dessutom ska han eller hon ges rätt att förelägga bötesyrkande och straffyrkande.

Enligt 3 § 2 mom. i lagförslag 1 får en polisman utfärda ett bötesföreläggande på högst 20 dagsböter för trafikrelaterade förseelser och snatteri. I 3 § 3 mom. ges tullmän och gränsbevakningsmän samma befogenhet inom sina respektive ansvarsområden. Här handlar det om en ny befogenhet.

Under utskottsbehandlingen ställdes frågan om jakt- och fiskeövervakarna kunde ges samma rätt att utfärda bötesföreläggande inom sitt ansvarsområde. I 2 § i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning (1157/2005) föreskrivs det vad jakt- och fiskeövervakningen täcker in.

Lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning trädde i kraft den 1 januari 2006. Jakt- och fiskeövervakningens särdrag och behovet av reglering har alltså diskuterats rätt nyligen. Grundlagsutskottet framhöll i sitt utlåtande om propositionen i fråga (GrUU 46/2005 rd — RP 147/2005 rd) att det utgående från de allmänna förutsättningarna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna inte utan vidare är förenligt med nödvändighetskravet i förutsättningarna att andra myndigheter har ett likadant lagfäst bemyndigande att göra intrång i de grundläggande fri- och rättigheterna som polisen har. Utskottet bedömde också Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakares befogenheter ur samma synvinkel i samband med propositionen med förslag till lag om Forststyrelsen (RP 154/2004 rd). I det sammanhanget påpekade utskottet att bestämmelserna måste vara exakta och noga avgränsade och framhöll att jakt- och fiskeövervakarnas befogenheter också måste stå i rätt proportion till uppgifterna (GrUU 38/2004 rd, s. 3).

Grundlagsutskottet ansåg att det fanns vissa grunder för de bestämmelserna som i och för sig har med jakt- och fiskeövervakningens särskilda karaktär att göra. Det är betydelsefullt att villkoren för att förelägga ordningsbot och framställa straffanspråk, utöver de generella villkoren i de allmänna lagarna, är att den som saken gäller ska ge sitt skriftliga samtycke till behandlingen. Ett straffyrkande är begränsat till högst 20 dagsböter och ordningsbot får inte förvandlas till fängelsestraff. De här faktorerna bidrar till att inskränka förfarandet till den grad att bestämmelserna enligt utskottets mening inte inverkar på behandlingsordningen för lagförslaget (GrUU 46/2005 rd).

Lagutskottet konstaterar att befogenheten i 3 § 2 mom. i lagförslag 1 att utfärda bötesföreläggande är begränsat till ett bötesstraff på högst 20 dagsböter och till en förverkandepåföljd på högst 1 000 euro. Ett villkor för förfarandet är att den misstänkte samtycker till att ärendet handläggs i ett förfarande enligt lagen.

Utskottet vill också påpeka att enligt 3 § i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning är behörighetsvillkor för en tjänst som jakt- och fiskeövervakare bl.a. grundexamen för polis och förtrogenhet med jakt- och fiskeövervakning. Jakt- och fiskeövervakaren står i tjänsteförhållande till Forststyrelsen. Bestämmelserna om den övervakning som jakt- och fiskeövervakarna utför liknar i stort sett bestämmelserna för andra övervakande tjänstemän. Enligt begärd utredning får jakt- och fiskeövervakarna den utbildning lagreformen kräver vid Polisyrkeshögskolan tillsammans med polismän. Det finns inte särskilt många jakt- och fiskeövervakare. För närvarande lär det finnas tio tjänster.

Med hänsyn till det arbete jakt- och fiskeövervakarna utför är det enligt utskottets mening motiverat att de ges rätt att utfärda bötesföreläggande. Det är ingen idé att föreskriva om ett avvikande förfarande för en ärendekategori som man räknar med ska vara liten. Men mot bakgrund av grundlagsutskottets utlåtande GrUU 46/2005 rd måste den bötfälldes samtycke vara skriftligt.

Utskottet föreslår att 46 § 2 mom. ändras på ovannämnt sätt. I propositionen går gränsen för jakt- och fiskeövervakares befogenhet att utfärda bötesyrkande och straffyrkande vid 20 dagsböter. Gränsen för bötesföreläggande är redan satt i den nya lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Men för att hela lagkomplexet ska bli tydligt är det motiverat att även i detta sammanhang nämna bötesföreläggande. Dessutom krävs det en komplettering av paragrafrubriken.

Utskottet föreslår samtidigt att 1 mom. ges en enklare formulering och att skrivningen ändras för att motsvara det ändrade 2 mom.

Av den föreslagna ändringen i 2 mom. följer att 3 § 3 mom. i lagförslag behöver ändras på liknande sätt. Dessutom bör 6 § i lagförslag 1 kompletteras med jakt- och fiskeövervakare.

15. Lag om ändring av 96 § i fordonslagen

96 §. Fordonsförseelse.

Paragrafens 2 mom. har ändrats genom lag 267/2010. I samma veva har paragrafen kompletterats med ett nytt 3 mom. Den föreslagna 96 § behöver följaktligen samordnas med den gällande lagen. Propositionens 3 mom. blir därmed nytt 4 mom. Dessutom måste ingressen ses över.