Motivering
Allmänt
Under flera decennier har det förekommit internationellt
samarbete i avsikt att utmönstra rasism, främlingsfientlighet
och diskriminering. Ett viktigt exempel på detta samarbete är
Förenta Nationernas konvention från 1966 om avskaffande
av alla former av rasdiskriminering.
Rasism och främlingsfientlighet förekommer i
unionens medlemsstater. Brott i anslutning till rasism och främlingsfientlighet
har ofta även gränsöverskridande dimensioner.
Intensifierade åtgärder inom Europeiska unionen är
motiverade även på straffrättens område.
1996 godkände rådet på grundval av dåvarande
artikel K. 3 i fördraget en gemensam åtgärd
om åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet.
Det föreslås att denna åtgärd
ersätts med ett rambeslut som i och med att det förenhetligar
brottsrekvisit och straff är ett längregående
och effektivare instrument än en gemensam åtgärd.
Brott i anslutning till rasism och främlingsfientlighet
De viktigaste begreppen i rambeslutet, rasism och främlingsfientlighet,
definieras i artikel 3. Definitionerna avviker från begreppen
i tidigare nämnda FN-konvention. De föreslagna
definitionerna är inexakta och lämnar rum för
tolkning. Definitionerna måste preciseras så att
rambeslutets brottsrekvisit kan utformas i överensstämmelse
med den straffrättsliga legalitetsprincipen.
Artikel 4 i rambeslutet förpliktar medlemsstaterna
att kriminalisera de brott som nämns i artikeln. I statsrådets
skrivelse bedöms förslaget till rättsakt
utifrån den straffrättsliga legalitetsprincipen.
Utskottet förenar sig om regeringens synpunkt om att förslagen
till rättsakt till många delar kräver
precisering och samordning med bland annat bestämmelserna
om yttrandefrihet.
Punkt c i artikeln gäller offentligt urskuldande i
rasistiskt eller främlingsfientligt syfte av brott i form
av folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser
enligt definitionen i stadgan för internationella brottmålsdomstolen. Punkt
d i artikeln gäller offentligt förnekande eller
förringande av de brott som anges i stadgan för
Internationella militärtribunalen i Nürnberg, på ett
sätt som kan störa allmän ordning.
Bestämmelserna om krigsförbrytelser och brott
mot humaniteten i kapitel 10 i strafflagen och bestämmelserna
om krigsanstiftan i 2 § i kapitel 12 reviderades 1995.
I straffbestämmelserna föreskrivs inte att all
krigspropaganda, alla krigsförbrytelser eller förringande
eller urskuldande av brott mot humaniteten är straffbara handlingar.
I likhet med de övriga nordiska länderna har Finland
fogat en reservation om förbud mot krigspropaganda till
punkt 1 i artikel 20 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska
rätttigheter, eftersom den ansågs äventyra
yttrandefriheten. Revideringen av strafflagen ledde inte till att
reservationen slopades. De föreslagna straffbestämmelserna
måste därför bedömas utifrån
gällande bestämmelser i strafflagen och bestämmelserna
om grundläggande fri- och rättigheter samt mänskliga
rättigheter när det gäller yttrandefrihet.
Enligt punkt f i artikeln bör det föreskrivas
att det är straffbart att leda, stödja eller delta
i en rasistisk eller främlingsfientlig sammanslutnings verksamhet
i avsikt att bidra till sammanslutningens kriminella verksamhet.
Förslaget påminner mycket om förslaget
till rambeslut om bekämpande av terrorism om vilket lagutskottet har
lämnat utlåtande (LaUU 20/2001
rd). Enligt strafflagen är det inte i sig straffbart
att leda, stödja eller delta i en grupps verksamhet, om
inte förfarandet kan betraktas som medverkan till brott,
anstiftan eller medhjälp till en handling som är
straffbar enligt strafflagen. På grundval av grundlagsutskottets
utlåtande har utskottet konstaterat att kravet på straffrättslig
exakthet understryks mer än vanligt när avsikten är
att kriminalisera deltagande i ett brott på ett sätt som
går utöver den inom straffrätten vedertagna läran
om delaktighet (GrUU 10/2000 rd).
Diskriminering och diskriminering i arbetslivet
I statsrådets skrivelse konstateras att i rambeslutet
bör tas in en skyldighet att kriminalisera diskriminering
som grundar sig på rasism och främlingsfientlighet.
Lagutskottet instämmer i regeringens uppfattning om bestämmelsens
nödvändighet. En från praktisk synpunkt
lika beaktansvärd form av diskriminering är diskriminering
i arbetslivet, som enligt 3 § i 47 kapitlet i strafflagen är
en straffbar handling. Det är skäl att på allvar överväga
om sådan diskriminering tas in i rambeslutet. Detta är
motiverat även på den grunden att ett av syftena
med rambeslutet är att komplettera direktivet om genomförandet
av principen om lika behandling av personer oavsett deras ras eller
etniska ursprung. Direktivet berör bland annat diskriminering
i arbetslivet, men eftersom det är ett rättsaktsinstrument
inom den första pelaren innehåller det inga straffbestämmelser.
Påföljder
Artiklarna 6 och 10 i förslaget till rambeslut berör
påföljder. Rambeslutet förpliktar till
att föreskriva om maximistraff på minst två år
för offentlig uppmaning till våld, hat i rasistiskt
eller främlingsfientligt syfte samt för ledande,
stödjande eller främjande av en rasistisk eller
främlingsfientlig sammanslutnings verksamhet.
Lagutskottet har förhållit sig kritiskt till
sådana förslag om samordning av straffskalor som strider
mot proportionalitetsprincipen, i hög grad avviker från
straffskalorna i Finland eller gör det svårare
att tillämpa konsekventa straffrättsliga påföljder
(LaUU 20/2001 rd). Eftersom de brottsrekvisit
som föreslås delvis är diffusa är det
inte till alla delar möjligt att bedöma den föreslagna
straffskalan. Till den del brott i anslutning till rasism och främlingsfientlighet
i enlighet med gällande bestämmelser i strafflagen skall
bedömas såsom hets mot folkgrupp (11 kap. 8 § SL)
eller offentlig uppmaning till brott (17 kap. 1 § SL) uppfylls
förpliktelsen om straffets minimilängd.
I rambeslutet nämns uppenbarligen såsom alternativa
påföljder sådana straff som är
främmande för rättssystemet i Finland,
exempelvis deltagande i utbildning, berövande av vissa
civila eller politiska rättigheter eller betalning till välgörenhet.
Till den del straffen är valfria är de inte problematiska.
Eftersom syftet med rambeslutet är att förenhetliga
brottsrekvisit och straff samt andra påföljder
borde beslutet inte innehålla onödiga bestämmelser
som gör det oklart och fördunklar dess syfte.
Grunder för utdömande av strängare
straff
Artiklarna 7 och 8 i förslaget till rambeslut innehåller
bestämmelser om grunder för utdömande av
strängare straff. Enligt artikel 7 kan strängare straff
utdömas för rasistiskt brott om brottet begås
i samband med yrkesverksamhet som offret är beroende av.
Enligt artikel 8 är rasistiska eller främlingsfientliga
motiv grunder för utdömande av strängare
straff i samband med andra brott.
Lagutskottet har varit kritiskt till unionens förslag
till regelverk om detaljerade och långtgående
grunder för lindrigare eller strängare straff (t.ex. LaUU
20/2001 rd och LaUU 22/2001
rd).
I kapitel 6 i strafflagen, som gäller straffmätning,
finns inga straffskärpande grunder för rasistiska
brott och där föreskrivs inte heller om rasism
eller främlingsfientlighet som grund för skärpning
av straff. För straffrätten i Finland skulle förstnämnda
skärpningsgrund representera en ny typ. De nuvarande skärpningsgrunderna i
strafflagen är av allmän karaktär och
gäller alla brott. Ett rasistiskt brott som begåtts
i samband med sådan yrkesverksamhet som offret är
beroende av kan primärt anses vara skadligare än
rasistiska brott som begåtts under andra omständigheter.
I stället för att lägga sådana
faktorer till grund för strängare straff kunde
de anses som försvårande omständigheter
på grund av vilka ett rasistiskt brott kan bedömas
uppfylla kriteriet för en grov gärning. Lagutskottet
har bedömt rasistiska motiv som kvalificeringsgrund för
grov misshandel och som straffskärpningsgrund för alla
brott och kommit till den slutsatsen att frågan bör
bedömas i samband med att totalrevideringen av strafflagen
slutförs (LaUB 13/2001 rd).
Regeringen har den 5 april 2002 förelagt riksdagen en proposition
med förslag till revidering av lagstiftningen om straffrättens
allmänna läror RP 44/2002 rd.
I propositionen föreslås att om brottet har riktat
sig mot en person som hör till en nationell, raslig eller
etnisk folkgrupp eller någon annan sådan folkgrupp
och om brottet begåtts på grund av denna grupptillhörighet är detta
en grund för straffskärpning.